tisdag 18 oktober 2011

Argument för frihet: Vem vill egentligen behöva försvara sin frihet?

I ett tidigare inlägg beskrev jag Anthony de Jasays epistemologiska argument för frihet. Man bör utgå från att respektera andras individuella rättigheter, enligt detta argument, för att man kan inte kräva av någon att kunna försvara ens rättigheter mot ett (potentiellt) oändligt antal motargument. de Jasays argument bygger på ett visst perspektiv på epistemologi och jag tror att argumentet är onödigt komplicerat. I det här inlägget tänkte jag presentera en variation av hans argument.

För att visa att man borde acceptera individuella rättigheter som en utgångspunkt borde det räcka med att visa att motsatsen inte är fördelaktig eller önskvärd. D.v.s. att man visar att utgångspunkten att man är en slav tills motsatsen blivit tillräckligt argumenterad för är motbjudande eller helt orimlig. För att göra det, låt oss undersöka vad det egentligen skulle innebära att börja leva sitt liv som slav.

Ett första problem med det här alternativet är att om någon är en slav, då måste det ju finnas någon som är en härskare. Men om man accepterar att ingen individ har en rätt att vara, på förhand, fri, då verkar det inte finnas någon som kan ta platsen som härskare. Alltså, om ingen individ får vara fri, då finns det ingen som kan kräva att man skall göra något speciellt så i praktiken leder det till att individen kan ändå kan agera fritt (för det finns ju ingen som har moralisk rätt att hindra denne). Eller så får varje individ låta bli att röra sig tills det kommer någon som inte behöver bry sig om den moraliska plikten att utgå från att vara en slav. En amöba, kanske?

Redan här borde man acceptera att slav-utgångspunkten är omöjlig (och därmed ingen man borde vilja acceptera). Men, låt oss för sakens skull anta att det finns några som är härskare över andra. Här verkar det finnas två alternativ, som Murray N. Rothbard argumenterat för:
Consider, too, the consequences of denying each man the right to own his own person. There are then only two alternatives: either (1) a certain class of people, A, have the right to own another class, B; or (2) everyone has the right to own his own equal quotal share of everyone else.
- For A New Liberty, s. 28
Om någon av oss människor skall få styra över andra, så måste det väl vara antingen en enskild grupp individer eller (vilket låter paradoxalt) alla av oss: en sorts kommunism där alla bestämmer över alla andra. Det första alternativet verkar bryta mot uppenbara rättviseprinciper, nämligen att likar borde behandlas likar. Och då människor, enbart i egenskap av att vara människa, är likar med alla andra människor, borde ingen enskild person ha rätt att styra över alla andra. Man skulle då kunna säga att vissa människor är, på något sätt, bättre än alla andra och att dessa har rätt att styra över folk. Anser du att det är en rimlig grund för att man skall kunna fördela makt på det här sättet? Om ingen argumenterar för det verkar det inte behövas något motargument mot det, och jag har inte sett någon argumentera i grunden för att vissa personer har en naturlig rätt att styra över andra pga att de skulle vara definitivt annorlunda.

Men, låt oss för stunden acceptera det som en möjlighet. Varför skulle det vara fel med att börja att leva som slav under ett visst antal människor? För det första så kan man ju då aldrig bli fri utan ens ägares vilja, för, även om denne är skyldig att släppa en fri ifall denne blir presenterad med tillräckligt bra argument för det, varför skulle denne tillåta dig att yttra dig om saken? Slaveri som utgångspunkt leder alltså till slaveri för evigt, då man saknar rätten att försvara sin frihet. Såvida inte, så klart, härskarna väljer att själva släppa en fri. Vilket inte verkar speciellt rimligt.

För det andra, även om slavägarna tillåter en att ha vissa friheter (som rätten att argumentera för sin frihet), skulle man inte i ett sådant system vara högst orolig över att härskarna när som helst kan ta ens frihet ifrån en? Och ifall det förtryck man lever under förhindrar en från att uppnå ens högsta drömmar, hur irriterande måste det inte vara att se att dessa inte går att uppnå, så länge ens härskare väljer att inte lyssna på ens argument (vilket de såklart alltid har friheten att göra)? Och om nu härskarna inte står i vägen för dig, ifall de tillåter dig frihet att göra vad du helst av allt vill göra, varför säga att man vill ha dem från första början? Jag ser inte hur detta skulle göras något bättre av att härskarna råkar vara en majoritet, än en minoritet, förutom att förtrycket skulle se annorlunda ut.

Det andra alternativet, universell kommunism, bryter samman då det i sig inte säger vilka regler som skall gälla under den här regimen. Givetvis skulle alla acceptera regler som alla håller med om, men hur skulle dessa individer (i ett ytterst hypotetiskt exempel, så klart) kunna få berätta för andra vad deras preferenser är? Varje person får inte lov att agera, att utöva någon frihet, förrän alla andra godkänt detta. Men ingen får heller godkänna någon annans agerande, förrän alla andra godkänt ens eget, så i slutändan får ingen göra något, som när det inte fanns någon härskare.

Det verkar som att det finns övertygande skäl för att ingen skulle vilja acceptera slaveri som utgångspunkt, då det antingen är omöjligt, orättvist eller för att det skulle kunna stå i vägen för ens främsta mål här i livet. Men, slaveri-utgångspunkten är inte den enda utgångspunkten som man kan adoptera istället för frihet-utgångspunkten. Man kan ju säga att man, exempelvis, bör ha rätt att göra allt som maximerar den totala lyckan här i världen. Mina argument här skall inte tas som ett argument mot den utgångspunkten. Den, och liknande, kommer jag att argumentera emot i ett senare inlägg.

8 kommentarer:

  1. Problemet med Anthony de Jasays argument är att det är helt tandlöst för att det är ett argument alla håller med om. Om något område inte omfattas av någon statlig reglering så är man per liberala definitioner fri i förhållande till detta. de Jasays säger att om någon vill stifta en lag som reglerar detta område så måste man ange ett skäl för detta, bevisbördan hamnar hos politikern. Vem håller inte med? Det demokratiska samtalet är precis detta, att argumentera för eller emot meriterna hos lagar. Politiker har redan tagit på sig bevisbördan. Såväl vänsterpartister som moderatre kan skriva under på hans argument.

    Rothbards argument är tandlöst för att det är trivialt falskt. I en demokrati där den politiska makten är underställd folket, ämbetena är öppna för vem som helst, samt att politiker stiftar lagar som de själv är underställda i kraft av att vara medborgare, hur skall denna ordning pressas in i Rothbards ram? Rothbard säger att det "logiskt" måste vara ett av hans två alternativ (eftersom systemet inte är konsistent med självägande). Det är tämligen uppenbart att den demokratiska ordningen inte konfomerar mot någon av hans alternativ, så de absurditeter han menar sig kunna extrahera från dessa alternativ infinner sig aldrig i verkligheten.

    /lucas

    SvaraRadera
  2. Jag betvivlar å det starkaste att alla _verkligen_ håller med om att det är den som vill inskränka andras friheter som har bevisbördan på sig. Att dagens demokratiska system skulle fungera efter de principerna tror jag skulle vara sant i endast en aspekt. Och det är att politikerna utgår från att "Vi får avgöra vad bevisbördan är", "Folket skall få styra är en värdering som trumfar frihet" eller någon annan bred inställning som gör att de i praktiken aldrig behöver argumentera för sina värderingar och sin politik, ordentligt.

    Egentligen är det väldigt problematiskt med att säga att vissa resonemang kan trumfa individens frihet. Utifrån vems ståndpunkt är det som gäller för att avgöra vilken moralisk princip som trumfar vad? Kan man använda sig av vilket resonemang som helst? Är alla värderingar lika värda? Här utgår jag från att värderingar måste vara rationella (förståeliga, stämma överens med verkligheten i den mån värderingarna säger sig göra det), vilket i princip utesluter de flesta politiska argument som inte bygger på någon moralisk filosofi (då dessa iaf är konsistenta och kan potentiellt stämma). Och vad gäller moraliska filosofier som passar som en politisk filosofi verkar det inte finnas någon som har bevisat att dagens politik överensstämmer med en sådan princip. Finns det, exempelvis, några bevis för att anarkokapitalism inte är det mest utilitaristiska systemet? När det gäller att visa att dagens system är långt ifrån ett utilitaristiskt behöver man inte kolla längre än på dagens oekonomiska regleringar (hyresregleringar, fackliga minimilöner) för att hitta exempel på politik som orsakar mer bekymmer än nytta, och som skulle kunna uppnå de önskade målen på ett mycket bättre sätt. Det är ännu enklare att visa att dagens system inte är rawlianskt - alla pengar från staten går inte i princip till de fattigaste, inte ens en jäkligt stor del av det gör det.

    För mer se mina två inlägg om att kritisera värderingar och politik. Även om man utgår från andras uttalade värderingar tror jag inte att någon av dessa verkligen kan bevisa - med samma standarder som används inom vetenskapen, eller enligt det mönster jag föreslår - att man får inskränka, exempelvis, individens rätt till att frihetligt träda ut ur en stat.

    Jag får återkomma om Rothbard, är på en buss och skall av nu.

    SvaraRadera
  3. "Egentligen är det väldigt problematiskt med att säga att vissa resonemang kan trumfa individens frihet. Utifrån vems ståndpunkt är det som gäller för att avgöra vilken moralisk princip som trumfar vad? Kan man använda sig av vilket resonemang som helst? Är alla värderingar lika värda?[...]"

    Detta är helt legitima invändningar, men de Jasay kastar inte ljus över denna fråga. Han säger att det går att bevisa legitimiteten hos en frihetsinskränkning, men han säger inte (i de citat du återger i din bloggpost) hur. Hans bidrag är att placera bevisbördan hos de som redan accepterar den, dvs. hos politiker. Som sagt, jag tycker inte det är ett viktigt bidrag. Frågan om hur man kan motivera frihetsinskränkngar är naturligtvis både svårare och intressantare.

    /lucas

    SvaraRadera
  4. Angående Rothbard, hur menar du att hans analys inte går att applicera på dagens samhälle? Enligt han så äger man antingen sig själv, alla äger lika mycket av varandra, eller så äger en speciell grupp andra människor. I vårt land så gäller det senare; vi är alla styrda av den grupp som styr staten. Att det är öppen konkurrens om vem som får vara med och styra över andra rent direkt ändrar det inte, inte heller att det ser ut som om alla styrs av samma lagar (stämmer uppenbarligen inte, finns andra lagar för poliser än för vanliga individer). Inte heller att alla styrs under samma lagar ändrar inte det faktum att vissa styr över andra. Men, jag kan hålla med om att Rothbard kanske själv skrev eller menade att i hans läge så skulle den privilegierade klassen inte styras av någon, och det stämmer, så är det inte. Men jag ser inte hur det skulle förändra det argument som jag förde fram.

    Vad gäller frågan om att motivera frihetsinskränkningar, så borde det vara just frihetsinskränkaren som har bevisbördan att visa hur detta kan göras möjligt.

    SvaraRadera
  5. "Angående Rothbard, hur menar du att hans analys inte går att applicera på dagens samhälle?"

    Vad Rothbard vill åt är att kunna extrahera någon form av uppenbar absurditet eller orimlighet ur sitt argument, för att göra detta så måste hans ägandebegrepp implicera en substantiell kontroll hos ägaren över det ägda. Det är uppenbart att politiker i demokratin inte förhåller sig till medborgare på detta sätt av skäl som jag angav, lika lite som styrelsen i en BRF förhåller sig till andra medlemmar som om de ägde dessa medlemmar och har exklusiv kontroll över dessa så länge de väljer att bo kvar i fastigheten. Så, antingen är Rothbard analys trivialt falsk i betydelsen att demokratin inte låter sig pressas in i hans ram, eller är hans analys banal i betydelsen att hans ägandebegrepp är så urvattnat att alla hiearkiska relationer kan sägas vara ett uttryck för ägande. Ur det senare ägarförhållandet finns det ingen anledning att tro att man kan extrahera några absurditeter.


    "Vad gäller frågan om att motivera frihetsinskränkningar, så borde det vara just frihetsinskränkaren som har bevisbördan att visa hur detta kan göras möjligt."

    Jag menar, precis som de Jasay att detta låter sig göras. Det skulla vara intressant att veta vilka beviskrav de Jasay ställer för att han skall acceptera en inskränknning. Problemet här är också att det är enkelt att säga att man inte accepterar ett skäl. Om anarkin är ett miserabelt kaos och någon anför som skäl för att styra upp denna med frihetsinskränkngar fördelerna med ett välordnat samhälle, så är det ju fritt fram för någon att säga att han inte accepterar detta som ett bevis eller ett tillräckligt starkt skäl; personen ifråga gillar kanske kaos.

    /lucas

    SvaraRadera
  6. Du missar, om Rothbard, den möjlighet att han menar att vissa individer har möjlighet att förtrycka andra individer. Detta kräver inte att de förtryckande individerna har en, på livstid, fast och bestämd position över de förtryckta (som under slaveri), utan det räcker att förtryckarna vid vissa tillfällen kan ta resurser från de förtryckta, eller få dessa att följa förtryckarnas vilja. Alltså, att överge idén om ett direkt ägar-slav-förhållande (vilket är ungefär hur jag förstår din tolkning av Rothbard), behöver inte innebära att man måste säga att varenda hierarki innebär rättighetskränkningar, stöld av resurser eller direkt dominans.

    Visst, vissa människor kanske säger att de gillar kaos. Jag har inte stött på någon som säger det, och ifall du är lucas2.0 (har utgått från det) har jag inte sett någon som svarat det till dig i de diskussioner jag sett dig föra fram det som ett argument. Istället finns det dem som säger att ett libertarianskt polycentriskt samhälle (anarkokapitalism) inte skulle innebära kaos, och väntar hopplöst på den som hittar en vetenskaplig artikel som motbevisar detta. Att säga att frihetsförespråkarna inte godkänner argument A som ett argument mot frihet, innebär inte att de som vill inskränka friheten därmed kan använda vilket argument som helst för att göra det. Om du håller med om att man måste försvara ett angrepp mot någons frihet då har ju faktiskt bevisbördan på att lämna fram ett sådant schema, så att de rättighetskränkningar du förespråkar verkligen visar sig vara moraliska. (Jag tror f.ö. inte att någon lagt fram en sådan teori, och dessutom visat att dagens rättighetsinskränkningar vetenskapligt följer ifrån utgångspunkten om att tillåta människor frihet, kriteriet för när man får kränka friheten, och att kriteriet rationellt kan visas ha blivit uppnått.)

    Anser du att du har tillräckliga bevis för att visa att, vad än dina kriterier är, man har rätt att kränka någons rätt till att frihetligt träda ur den svenska staten?

    SvaraRadera
  7. Jag menade inte att anarkister gillar kaos generellt, utan mer att om jag tar på mig en bevisbörda för att motivera frihetsinskränkningar så måste vi vara överrens om vad som konstituerar rimliga skäl.

    Vad beträffar frihetligt utträde så finns det starka skäl emot. Om alla som tycker lite annorlunda skall få starta egna land så blir det bara problem. Dessutom är det rekursivt, efter en generation, skall de som är födda in i anarkin få begära utträde ur denna genom att muta in en stat uppbyggd enligt deras ideal? Och de som sedan föds in i denna stat, skall de ha rätt att utträda med en bit mark för att skapa en anarki etc.

    /lucas

    SvaraRadera
  8. Jag sa inte heller att du menade det. Och vad gäller bevisbördan så visst, vi måste vara överens, men du som frihetsinksränkare är den som måste lägga fram ett referensram för vad som kan rättfärdiga rättighetskränkningar.

    Starka skäl är att du anser att det bara skulle bli problem? Det är ju bara påståenden, det finns inget argumenterande här.

    Din andra anledning ser jag inte hur det skulle vara ett motargument. Det verkar ju snarare som så att om vi står för varje individs rätt till secession så skulle det vara ett argument mot oss ifall vi inte erkände den för folk som växer upp i vårt eget samhälle. Och dessutom: man skall inte tillåta första generationens secession, för då skulle man även vara tvungen att tillåta andra generationens secession - det låter inte rimligt alls. Missar jag något?

    SvaraRadera