Hur en libertariansk värld skulle kunna bli den bästa av världar

Det är egentligen ganska enkelt, men svårt att formulera. Grejen är den att det liberala ekonomiska systemet - laizzé-faire kapitalism - är det mest produktiva systemet, det som leder till att ett givet antal människor kan samarbeta på mest effektiva sätt och tillsammans skapa de värden som individerna högst önskar sig.

Enbart detta gör ett libertarianskt samhälle väldigt trevligt att leva i för de allra flesta. Men givet att människor kan agera lite olika i det samhället, kan det leverera många helt skilda processer, och vad man skulle kunna kalla "resultat". En libertariansk värld befolkad av objektivister ser ut på ett sätt, en befolkad av hoppeianer på ett annat och en befolkad av småborgerliga naturrättare ett tredje.

Jag tror att det allra bästa libertarianska samhället skulle uppstå om alla medborgare vore utilitarister, då skulle nämligen alla tänkbara "allmänningarnas tragedier"-problem kunna lösas av att alla har ett intresse av att se till så att de löses på bästa möjliga sätt.

En vän sa dock till mig en gång att människan är en egoistisk varelse och skulle få mycket större drivkraft ifrån av att söka egen vinning, och skulle därför, något paradoxalt, leda till ett bättre samhälle än ett där folk är utilitarister. Mot det sa jag att om det stämmer skulle utilitaristerna agera egoistiskt istället, om det nu är det som leder till det bästa resultatet.

Och skulle en upplyst egoism kunna leda till den bästa av världar? För att få det måste varje individ vara beredd att hjälpa andra för att dessa skall kunna klara sig så väl som möjligt. Tocqueville har skrivit på några ställen - vilket jag tror citeras i The Voluntary City men också i From Mutual Aid to the Welfare State - att folket i USA hade något av den här inställningen. De levde efter en sorts individualism där varje individ hade rätten att gå sin egen väg och söka sin egen lycka men att varje individ hade ett egenintresse av att se till så att alla andra har det bra. Den här ideologin som rådde då tror jag att sociologen och libertarianen William Graham Sumner summerade väl i boken What Social Classes Owe to Each Other:

[N]o one of us lives up to what he knows. The man struck by the falling tree has, perhaps, been careless. We are all careless. Environed as we are by risks and perils, which befall us as misfortunes, no man of us is in a position to say, "I know all the laws, and am sure to obey them all; therefore I shall never need aid and sympathy." At the very best, one of us fails in one way and another in another, if we do not fail altogether. Therefore the man under the tree is the one of us who for the moment is smitten. It may be you tomorrow, and I next day. It is the common frailty in the midst of a common peril which gives us a kind of solidarity of interest to rescue the one for whom the chances of life have turned out badly just now. Probably the victim is to blame. He almost always is so. A lecture to that effect in the crisis of his peril would be out of place, because it would not fit the need of the moment; but it would be very much in place at another time, when the need was to avert the repetition of such an accident to somebody else. Men, therefore, owe to men, in the chances and perils of this life, aid and sympathy, on account of the common participation in human frailty and folly.

Eftersom vi inte vet om vi kan drabbas av något av oaktsamhet är det bäst att samarbeta i denna typ av AT-problematik. Och eftersom sådant är rationellt är det helt i individernas intresse att göra det. Det skulle inte innebära en uppoffring, såvida man inte är en sådan person som tar 2 mynt i en kollosal hög av mynt.

Skulle regeln att samarbeta i att hjälpa folk som drabbas, även av oaktsamhet, av naturen vara tillräcklig för att se till så att alla i samhället får största möjlighet att leva ett gott och rikt liv? Troligtvis rent praktiskt. En sådan regel skulle nämligen säga att närhelst någon är i bekymmer så skall man agera så smidigt som möjligt för att hjälpa den personen - vilket inte nödvändigtvis innebär att man skall hjälpa någon nu, utan kanske förebygga sådant arbete genom ökad produktion eller utarbeta strukturer för att hantera sådana problem bättre i framtiden; man skall ju även hjälpa de i framtiden som kan råka ut för problemet.

Den libertarianism som utvecklades spontant i det demokratiska amerika, en individualistisk ideologi där man såg sin egen nytta vara väl förknippat med alla andras nytta, var alltså rätt nära den utilitaristiska ideologin. Det är en ideologi för individualister som ser sig förenade i kampen för att övervinna de plågor som naturen kan straffa en med. Det är en ideologi som utvecklades i ett samhälle utan en välfärdsstat, och vars regler skulle passa bra i alla samhällen. Om alla människor kunde anamma den ideologin tror jag att världen skulle kunna bli den bästa möjliga. (Och om det skulle krävas av incitamentsskäl, är det kanske även det bästa alternativet för utilitarister.)

Ett aber, dock. Libertarianismen kan inte vara absolut, även om den rent praktiskt kanske alltid skulle vara det. När, rent filosofiskt, blir det okej att kränka någons rättigheter? Ah, den frågan har jag inget bra svar på. Lyckligtvis är det inte ett praktiskt problem.

Propaganda på hög nivå

I en föreläsning om ekonomiska depressioner i 1800-talets USA berättar historikern Thomas E. Woods en intressant del av landets andra "centralbanks", The Second Bank of America:s, historia. Woods verkar inte placera den här kommentaren helt rätt kronologiskt, men vad den visar är hur bankens direktör, Nicholas Biddle, använde bankens resurser för att övertyga tidningsägare att publicera artiklar som talar varmt för banken och hur nödvändig den är. Som Biddle skrev:

Dear Sir,

. . . What I can do & will do is this. It is obvious that a great effort will be made to array the influence of the Executive & all his party against the Bank. It is not less evident that our most effectual resistance is the dissemination of useful knowledge among the people, and accordingly I am endeavoring to convey to all classes real & positive information in regard to the working of the institution & its beneficial influence on the prosperity of the nation. To do this newspapers must be used, not for their influence, but merely as channels of communication with the people. If you think the one in question a useful vehicle of information I will employ it and in this way.

I have many articles about the Bank articles of interest to a general reader & which would occupy no more space than would be necessarily given to articles on other topics, nor occasion I presume any extra expence such for in stance as Mr. McDuffie's & Smith's reports or the extracts from Mr Gallatin's article. For the insertion of these I will pay either as they appear or in advance. Thus for instance if you will cause the articles I have indicated and others which I may prepare to be inserted in the newspaper in question, I will at once pay to you one thousand dollars. If this may facilitate the arrangement you propose I shall be glad. There is as you perceive nothing in this communication which I should care to conceal, but as it might be misconstrued, I inclose your letter to me & request that you will have the goodness to return what I have written to you. It will give me great pleasure to see you on the 15th , and in the mean time I am with sincere regard & many thanks for your presenting the subject to me.

Enligt en Mises Daily-artikel skall dessa $1 000 haft ett värde av $22 000 idag, vilket inte är en liten summa för att sprida viktig information till befolkningen om bankens nyttiga funktion. Det här är så klart inget onormalt, att skapa propaganda för sin sak är naturligt för politiker. Men, skulle en politiker idag kunna komma undan med att försöka muta en tidningsutgivare med att trycka artiklar i statens favör?

Gissningsvis inte, men det är inget staten behöver idag. För, istället för att köpa tjänster direkt från en tidningsägare har de flesta stater idag hyrt författare, gett dem diverse lokaler att sitta i och gott med fritid för att de skall kunna producera sina statsvänliga artiklar vilka kan publiceras i tidningar som staten också stöttar. Detta kunskapskomplex har kritiserats av flera ekonomer för att leda forskning i fel riktning och för att sprida idéer som staten eller dess underliggande institutioner vill ska spridas. Ekonomen Dan Klein har samlat några citat från dessa i artikeln Intellectual Hazard: A Liberal Selection of Quotations, varav två följer nedan.

To put the number of Fed staff economists in context, the top 50 Ph.D.-granting US economics departments together employ about 390 economists in macroeconomics, monetary economics, and banking. That is, the Fed employs full-time about 27 percent more macro/money/banking economists than the top 50 US academic economicsdepartments put together. (Note also that most of the economists in those departments have been visiting scholars at Federal Reserve banks.) ...

I have not found a single Fed-published article that calls for eliminating, privatizing, or even restructuring the Fed. Research on ‘free banking’ has been limited to evaluations of the antebellum state banking regulatory systems that went by the name. With one exception, the notion of laissez-faire banking has not been discussed.

- Lawrence H. White (2005)

[G]overnment farm programs over the years have provided a fertile field of job opportunities for agricultural economists. Second, and closely related, the funding arrangement for agricultural economists in the USDA land-grant university complex gives policy analysts an incentive not to question the appropriateness of the government programs they are analyzing. The implication is most obvious in the case of policy research within the Department of Agriculture. The review and publication process discourages research that is inconsistent with the policies of the current administration.

Although federal government funding is a less significant source of financial support for policy research in land-grant universities than it is within the USDA, political pressure from state and local farm commodity groups militates heavily against criticism of government farm programs there, too. These groups expect research and extension personnel to support government programs for their products. They often exert pressure on college officials and agricultural policy analysts who propose policy liberalization.

- E.C. Pasour, Jr. (2004)

Ett annat exempel på hur staten påverkar kunskapsutvecklingen i samhället ger ekonomen Henry Manne, en av grundarna till "Law and economics"-fältet, i en intervju. Han berättar att när han publicerade sin bok Insider Trading and the Stock Market så gav chefen för SEC, som reglerar aktiehandeln i USA, en order till alla anställda på byrån, som alla skrev akademiska artiklar om aktiemarknaden (och säkerligen hur viktig deras institution var för att den skulle fungera väl) att aldrig hänvisa, referera eller på något sätt nämna Mannes verk i någon av deras artiklar.

Notera att det här inte säger något om universitet och högskolor, utan endast om statliga organisationer som också producerar artiklar, vilka allt som oftast verkar stödja sin egen politik. Inte helt oväntat. Vad de sysslar med är inget annat än en mer utarbetad version av vad Biddle gjorde. Ändå verkar det som att Biddles handling skulle vara mindre tillåten idag, än om en hel myndighet gör samma sak. Om det stämmer, varför är det så?

Slutligen, ifall någon vill säga att det är annorlunda i Sverige, att allt dåligt bara kommer från USA, vad finns det för grund för det? Faktum är att svenska myndigheter och byråkratier lägger ned stora summor pengar på att sprida propaganda om sina idéer, vilket tas upp i Timbro-rapporten Den skattefinansierade idémarknaden. Det kanske inte främst rör sig om akademiska texter, men varför utgå från att de inte skriver sådant också?

Att inte ta hänsyn till institutioner

"Hur kan du vara för att man ska kunna få ta droger hur som helst? Förstår du inte hur mycket problem det skapar? En kusin till mig tog amfetamin, blev beroende och har blivit skadad för livet av den drogen. Är det inte uppenbart att det är fel med droger?"

Efter att jag berättade för en bekant att jag var en anka fick jag (ungefär) ovanstående fråga riktad till mig. Då vill jag minnas att jag gav ett något klumpigt formulerat svar, som jag tänkte lägga fram med, förhoppningsvis, lite mer klarhet här.

Argumentet, som min bekanta tog upp, var att användning av droger är farligt, vilket borde vara uppenbart för alla. Så hur kan libertarianer och andra drogliberaler vara för en legalisering? Som jag uppfattar argumentet - vilket kanske är fel och som jag tar upp nedan - så går det ut på att droger idag orsakar definitiva problem och bör därför fortsätta vara olagliga. Ja, droganvändning är helt klart dåligt för många individer. Det skulle jag inte vilja säga emot, efter att ha läst ett flertal berättelser av droganvändare som haft negativa erfarenheter. Men, slutsatsen håller inte. Varför?

Problemet är att även om man kan hitta exempel på att någon tar skada av droganvändning i dagens samhällsmiljö, så visar detta inte att droganvändning i någon annan miljö kommer orsaka lika stor eller större skada. Argumentet verkar alltså anta att om droger legaliserades så skulle folk använda det i liknande situationer som idag, och folk skulle styras av liknande incitament, så att samma resultat uppstår. Möjligtvis antar argumentet att fler skulle använda droger, och att legaliseringen därför leder till att fler blir missbrukare. Men man kan inte anta att droganvändningen bara ändras på ett sätt, ifall det blev lagligt. För om det skulle bli lagligt kommer hela samhället att förändras. Givetvis, priset på de flesta droger skulle sjunka drastiskt, men även andra viktiga aspekter skulle ändras: de skulle säljas i en mer öppen miljö, det skulle finnas andra kontroller över deras kvalitet, folks åsikter om droger och droganvändning skulle vara annorlunda och folk skulle agera annorlunda ifall någon upptäcktes missbruka droger.

Allt detta leder till att den som funderar att använda droger skulle vara i en helt annan miljö och har helt andra möjligheter att be andra om hjälp ifall denne hamnar i kläm. Om det stämmer, då måste det även stämma att alla som idag har problem med droger skulle ha agerat helt annorlunda än vad de gjorde. Eller, uttryckt annorlunda, ingen som idag har problem med droger, skulle haft dessa problem i ett drogliberalt samhälle. De som idag har haft negativa erfarenheter av narkotika, har inte haft det för att vi lever i ett fritt samhälle, utan just för att det inskränker individens rätt att bruka och sälja dessa ämnen.

Min presentation har kanske varit lite lång, för en så, verkar det som, uppenbar slutsats. Men nu när jag gjort det kan jag med extra skärpa säga att min bekantas argument faktiskt är helt uppåt väggarna! Det är bakvänt, omvänt, upp-och-ned! Om något så borde det faktum att folk tar skada i dagens politiska miljö visa att det är den miljön som är dålig - inte en helt annan! Att ta drogmissbrukare i dagens Sverige som ett bevis för att drogliberalism är dåligt är lika träffande som att ta bilolyckor i dagens Sverige som ett bevis för att privata vägar är dåligt.

Men, kan den resonlige säga, om det nu är så uppenbart det du säger, är det inte så att du misstolkat argumentet? Kan det inte vara så att det min bekanta tänkte säga (men inte hann, eller som jag missade) är att samma problem, men fler, skulle uppstå under libertarianism? Det kan visst vara så, men som jag redan visat måste det argumentet antingen obefogat anta att endast några få saker skulle förändras med en legalisering, eller så bygger det på ett längre resonemang som visar att även i en radikalt annorlunda miljö så kommer folk att hantera droger lika dåligt eller sämre än idag. Men för att göra det här senare argumentet krävs det en mycket högre nivå av förståelse för hur samhället och individer fungerar, än det argument jag fick ta del av. Detta eftersom det längre argumentet kräver en så mycket större förståelse att det helt enkelt borde ta längre tid att förklara det. Det ursprungliga argumentet, även om det är felaktigt, är enkelt och verkar nå sitt mål direkt.

Jag tror att det här felaktiga argumentet går hem hos många, och att det även finns i många andra varianter än det jag diskuterar här. Så för att få full förståelse över det kommer det här igen, i abstrakt form:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Men sofismen hade, som jag noterade ovan, ett implicit antagande, så att det troligtvis ser ut så här:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. En legalisering av X leder endast till att fler använder X på liknande sätt som sker idag.
4. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Men detta är uppenbart falskt, då samhället skulle se bra annorlunda ut om droger vore legaliserade. Slutligen, här kommer det mest respektabla resonemanget:

1. Det är förbjudet att göra X.
2. Folk hamnar i problem när de gör X.
3. En legalisering av X leder till ett helt annat samhälle, men folk kommer ändå hamna i liknande problem som förr, fast det kommer att drabba fler personer.
4. Detta visar att det är fel att legalisera X.

Problemet här är förstås att ingen, någonsin visat att det är rimligt att förvänta sig att (3) stämmer. Men, den som vill komma med det här argumentet, blir inte hjälpt i sitt argumenterande av att hänvisa till problem i dagens värld, annat än som illustration av vilka problem som det kan leda till.

Nu kan man fråga sig om det här argumentet verkligen används så ofta av folk. Kanske inte, men det finns några som verkar använda det. En är objektivisten Carl Svanberg, som försökte visa att anarkokapitalism är dåligt. Varför då? Jo, för att i vissa stater - han tar New York i slutet av 1800-talet som ett exempel - har folk ibland brutit mot statens suveränitet och "tagit lagen i egna händer". Alltså, att den ordning som en stat är tänkt att upprätthålla kan (temporärt) upplösas är inte ett problem med staten, utan det är ett problem med en annan icke-existerande social ordning.

EDIT: Jag tror att jag inskränkte mig i onödan till frågan om legalisering när det gäller det här felslutet. För vissa använder liknande argument för andra problem här i världen när de vill visa att ett fritt samhälle är dåligt. Rent generellt tar de alltså exempel på dåliga saker som sker i en reglerad/ej fri miljö som bevis på att en fri miljö är dålig.

Jag tänkte uppdatera inlägget med exempel som jag stöter på: En bekant tog upp att en gangster låtit mörda kanske 1 500 personer i samband med dennes droghandel och menade att detta våld och elände är anledning att inte legalisera (och att drogliberalerna indirekt stödjer gangstern genom att förespråka legalisering). I dokumentären The Yes Men så kritiseras den fria marknaden för att ligga bakom en hemsk industriolycka i Bhopal, Indien, som då (1984) hade en ekonomisk frihet på runt 5,0.

Democracy - The God that Failed III

I mina två tidigare inlägg om Hans-Hermann Hoppes bok Democracy – The God That Failed, kritiserade jag två av hans idéer därifrån. Finns det då något bra i boken? Jo, självklart! Hoppe ger en väldigt bra sammanfattning av hur ett anarkokapitalistiskt samhälle är tänkt att fungera och några argument för det i kapitel tolv, samt en bra redogörelse för tidspreferens och dess vikt i det första kapitlet. För den som inte läst något om detta kan jag rekommendera båda dessa kapitel. Resten av boken är intressant, speciellt de många citat och referenser han ger om diverse historiska händelser. Jag tog mig tyvärr bara tiden att skriva ned ett citat, som jag tyckte om. Det är från den franska fysiokraten Mercier de la Riviére när denne besvarar kejsarinnan Katarinas fråga om vilka lagar en härskare bör stifta över ett samhälle.

”To give or make laws, Madame, is a task which God has left to no one. Ah! What is man, to think of himself capable of dictating laws to beings whom he know not? The science of government is to study and recognize the laws which God has so evidently engraven in the very organization of man, when He gave him existence. To seek to go beyond this would be a great misfortune and a destructive undertaking.”

- s. 272

Efter att ha fått det svaret skall kejsarinnan ha gjort klart att Riviéres råd inte var välkommet.

Det finns dock några andra saker att anmärka på vad gäller Hoppes bok. Den första är hans tveksamma syn på utvecklingen i västvärlden sedan 70-talet.

However, at the end of the twentieth century increasing evidence is accumulating that rather than marking the end of history, the American system is itself in a deep crisis. Since the late 1960s or early 1970s, real wage incomes in the United States and in Western Europe have stagnated or even fallen.

- s. xii

Ingen referens ges för detta påstående eller för några andra han kommer med senare. Med största sannolikhet har Hoppe fel här, då den inflations- och ppp-justerade inkomsten i USA 1960 låg på $18 175 och fyrtio år senare låg den på $39 536, enligt data från Gapminder. I sin rapport om utvecklingen i världen, Världens välfärd, tar Johan Norberg upp följande BNP/Capita-data för de rikaste länderna på jorden, vilket i stort säkert överensstämmer med ”västvärlden”:
Trenden verkar alltså ha varit att folk tjänar mer på sitt arbete än vad de gjorde förr. Kan då Hoppe mena att detta bara följer av en dålig metodologi, att andra, bättre mått visar det han påstår? Det vet jag inte, och Hoppe lämnar, som sagt, inga referenser för den som vill undersöka frågan närmre.

Ett argument som Hoppe för fram, och som varit en del av österrikisk ekonomi i alla fall sedan Ludvig von Mises, och som det finns historiska spår av från 1700-talet, är att folk måste vara olika för att de skall börja handla med varandra. Som Hoppe uttrycker det:

First, it is important to recognize that inequalities with respect to labor or land are a necessary but by no means a sufficient condition for the emergence of human cooperation. If all humans were identical and everyone were equipped with identical natural resources, everyone would produce the same qualities and quantities of goods, and the idea of exchange and cooperation would never enter anyone's mind.

- s. 171

Stämmer verkligen detta? Ett enkelt tanke-experiment torde visa att det inte gör det. Ponera att du bor i ett samhälle med en massa kopior av dig själv. Varje individ äger en massa fabriker, gruvor och lantbruk så att alla kan, på egen hand, producera allt nödvändigt för en. Finns det då en möjlighet att dessa individer kan tjäna på att byta saker med varandra? Skälet för att det skulle uppstå är att varje individ kan producera proportionerligt sett mer av en sak genom att fokusera helt på den aktiviteten och sedan byta med alla andra, som också har lyckats producera mer. Totalt sett har alltså allihopa lyckats producera mer. Men, hur då?

Skälet till det är, i mitt exempel, samma som ett av de tre skälen Adam Smith gav för att arbetsfördelning var mer effektivt än isolerad produktion (autarki): det tar tid att flytta från en produktionsplats till en annan. (De andra två var att man blir bättre på att göra något, så att alla blir bättre på sin aktivitet, och att produktionen lättare kunde rationaliseras och bytas ut med maskiner.) Tänk dig att du skulle producera alla varor du använder själv idag, på alla de produktionsställen de produceras på, helt på egen hand? Bara en elementär förståelse av processen bakom Smiths ullrock, Reads penna eller Thwaites brödrost gör att man ser att en sådan sak säkerligen skulle vara omöjlig. För att få de tusentals produkter man använder varje dag skulle man vara tvungen att resa till miljontals eller miljarders olika platser, vilket i bara resekostnader blir jobbigare än att producera på en och samma ort (och få sina varor skeppade till sig).

Dynamiken bakom det här bygger på teorin om absoluta fördelar, vilka kan förklara i stort sett all produktion här i världen, och speciellt den kapitalistiskt ordnade. Men all handel kan inte förklaras med den teorin, och för den behöver man Ricardos teori om komparativa fördelar. Denna teori visar att människor i princip alltid kan tjäna på att samarbeta med varandra, vilket gjorde att Mises kallade den för associationslagen. Jag är inte helt säker på detta, men det verkar som att den här lagen, för att folk skall samarbeta enligt dess mönster, kräver att människor är olika. Eftersom Mises och Hoppe utgick ifrån att det är den lagen som ligger bakom arbetsfördelningen är det förklarligt varför de trodde att olikheter är nödvändiga. Russ Roberts tar upp denna fråga i ett avsnitt av Econtalk.

En annan av Hoppes idéer tänker jag bara ta upp, men låta bli att kommentera. Det får stå som en illustration av hans mer konservativt libertarianskt lagda sinne. Citatet rör hur Hoppe tror ett libertarianskt samhälle måste fungera för att det skall vara stabilt.

In a covenant concluded among proprietor and community tenants for the purpose of protecting their private property, no such thing as a right to free (unlimited) speech exists, not even to unlimited speech on one's own tenant-property. One may say innumerable things and promote almost any idea under the sun, but naturally no one is permitted to advocate ideas contrary to the very purpose of the covenant of preserving private property, such as democracy and communism. There can be no tolerance towards democrats and communists in a libertarian social order. They will have to be physically separated and expelled from society. Likewise in a covenant founded for the purpose of protecting family and kin, there can be no tolerance toward those habitually promoting lifestyles incompatible with this goal. They -- the advocates of alternative, non-family and kin-centred lifestyles such as, for instance, individual hedonism, parasitism, nature-environment worship, homosexuality, or communism -- will have to be physically removed from society, too, if one is to maintain a libertarian order.

- s. 218

För övrigt så kan man visst läsa Hoppes bok på nätet.

Democracy - The God that Failed II

När det gäller frågan om vilken politik som är lämplig när det gäller invandring gör vissa libertarianer klara avsteg från den klassiska nyliberala positionen, vilken är att det är illegitimt för en stat att hindra folk att flytta från en viss geografisk yta till en annan bara för att det är över en nationsgräns (såvida det inte rör sig om en faktisk invasion eller, för vissa men inte för alla, ifall immigranten är en brottsling). Dessa libertarianer tar positionen att eftersom dagens välfärdsstater ger bort skattepengar till invandrare ger det rätt till en individ att hindra detta från att ske, genom att öka kontrollen vid gränserna. Eller så hävdar de att eftersom staten reglerar marknaden så illa skulle en större invandring leda till hög arbetslöshet och sådan misär bland de nyinflyttade att det skulle kunna leda till ökad brottslighet eller andra sociala problem.

Principiellt kan jag inte alls se att det första argumentet håller, då, om det stämde, så skulle det ge makten till folk att bestämma över alla som tar emot pengar från staten, om man med detta lyckas sänka skatterna och därmed skattebördan. Vi skulle då, exempelvis, inte längre kunna ha "fritt barnafödande", eftersom detta innebär att de som skaffar barn får pengar från staten. Eller, mer korrekt, man borde då som libertarian ha rätt att förespråka att endast de föräldrar som anses kunna skaffa barn som lär kunna bli skatteproducenter får skaffa barn.

Det senare argumentet har jag större förståelse för, men betvivlar att fri invandring skulle leda till så stora problem som vissa gör gällande, vilket jag tar upp i detta inlägg.

Så, vad är då Hans-Hermann Hoppes inställning i den här frågan? Som jag tog upp i förra delen av min recension av hans bok Democracy - The God that Failed, förespråkar han en restriktiv invandring, men på ett litet annorlunda sätt än vad andra libertarianer argumenterat för. Han för fram ett deontologiskt argument för detta som, till synes, grundar sig i individens äganderätt, och tar upp några konsekvensbaserade argument som är tänkta att få folk att stödja en inskränkt rätt till invandring. Här kan det vara värt att nämna vad "fri invandring" innebär, då vissa libertarianer ifrågasätter ifall begreppet har någon mening alls. Som jag förstått dess betydelse - och som jag tror att de flesta libertarianer delar - så innebär fri invandring att staten tillåter vem som helst att färdas över dess gränser, givet att det inte rör sig om en invasion av en främmande makt eller annat kriminellt gäng. Fri invandring innebär i andra ord att gränser i praktiken avskaffas och att passtvånget upphör.

Landägarargumentet för restriktiv invandring
Så, tillbaka till Hoppes argument. Hur menar han att det kan vara rättfärdigat för en stat att begränsa invandringen av oskyldiga individer? Hans deontologiska argument för detta gäller endast under vissa omständigheter. Dessa är när det finns en stat och när denna inte tillåter privata landägare att fritt bestämma vilka som får vara på deras område och vilka som inte får vara det. Om dessa två omständigheter gällde skulle det inte direkt finnas någon invandring att tala om, all invandring skulle vara vanliga flyttar från ett område till ett annat. Men när staten inskränker rätten att diskriminera och exkludera då kan vissa landägare bli tvungna att associera med folk de inte vill associera med, vilket skulle innebära en rättighetskränkning för landägaren och alla som vill hyra av denne och kunna använda sig av rätten att exkludera. Som Hoppe framställer problemet med statliga gränser med avsaknaden av rätten att exkludera:

Moreover, with the establishment of a government and state borders, immigration takes on an entirely new meaning. Immigration becomes immigration by foreigners across state borders, and the decision as to whether or not a person should be admitted no longer rests with private property owners or associations of such owners but with the government as the ultimate sovereign of all domestic residents and the ultimate super-owner of all their properties. Now, if the government excludes a person while even one domestic resident wants to admit this very person onto his property, the result is forced exclusion (a phenomenon that does not exist under private property anarchism). Furthermore, if the government admits a person while there is not even one domestic resident who wants to have this person on his property, the result is forced integration (also non-existent under private property anarchism).

s. 142

Som Hoppe visar här är gränser inte enbart ett problem, från ett libertarianskt perspektiv, för de som inte vill ha viss invandring till sin mark, utan även för de som vill ha det. Detta är ett problem, så hur skall man lösa det? Ja, den givna lösningen är förstås att avskaffa staten och upprätta ett helt fritt samhälle, men, då detta inte lär inträffa närmsta tiden, finns det något staten kan göra för att lindra eller få bort denna rättighetsinskränkning? Hoppes förslag är att byta ut passen med inbjudningar från infödda individer eller föreningar, så att endast de som någon vill ska komma in i landet gör det. Mer konkret, vad innebär det?

At all ports of entry and along its borders, the government, as trustee of its citizens, must check all newly arriving persons for an entrance ticket; that is, a valid invitation by a domestic property owner; and anyone not in possession of such a ticker must be expelled at his own expense.

Valid invitations are contracts between one or more private domestic recipients, residential or commercial, and the arriving person. Qua contractual admission, the inviting party can only dispose of his own private property. Hence, similar to the scenario of conditional free immigration the admission implies that the immigrant will be excluded from all publicly funded welfare. On the other hand, it implies that the receiving party must assume legal responsibility for the actions of his invitee for the duration of his stay. The invitor is held liable to the full extent of his property for any crimes by the invitee committed against the person or property of any third party (as parents are held accountable for crimes committed by their offspring as long as these are members of the parental household).

s. 167

Alla inbjudningar måste dessutom inkludera en inbjudan till någonstans att bo. Löser detta system verkligen problemet med "påtvingad exklusion" och "påtvingad integration"? I det första fallet verkar det vara en klar förbättring framför dagens pass-system, men har ett litet teoretiskt problem. Man kan nämligen tänka sig att vissa individer endast skulle bli uppskattade att få komma till ett statligt område av folk som inte erbjuder dem någonstans att bo, men väl vill ha dem som kunder i andra företag. Men de individer som inte har råd att ta in på ett hotell men väl kan handla i en butik lär nog vara få eller icke-existerande. Rent praktiskt verkar Hoppe alltså ha löst problemet, vilket rent praktiskt lär innebära att hans argument kan användas i stöd för fri arbetskraftsinvandring. De som kommer till ett rikt land för att arbeta lär nämligen kunna hyra en lägenhet av någon och torde därigenom lätt kunna få en inbjudan från denne.

Men hur är det med det andra problemet? Här löser Hoppe problemet endast för en individ eller grupp. För, på samma sätt som att en immigrant som inte har fått någon inbjudan kan innebära "påtvingad integration" med alla invånare, kan en immigrant som fått en inbjudan från en person eller förening innebära "påtvingad integration" med alla invånare förutom med den eller dem som skickade inbjudan. Detta gäller ifall immigranten har rörelsefrihet i landet och rätt att gå på andras land som inte vill ha denne där. Om däremot folk hade rätt att diskriminera vilka som får gå på ens land, medför inbjudan inte påtvingad integration, men då är samtidigt inbjudan onödig från första början. Hoppes förslag är alltså otillräckligt för att uppnå sitt mål.

Men, har man rätt att kräva en inbjudan från alla immigranter som vill flytta in i landet? Utifrån ett libertarianskt perspektiv verkar det faktiskt inte helt orimligt, men Hoppe begår ett fel, och givet att man rättar till det, finns det rent praktiskt ingen skillnad mellan hans system och fri invandring. Detta fel är att betrakta immigranter som barn, vilket han gör ovan i parentesen. Han ger inget argument till varför denna rättsliga liknelse är giltig, så det borde gå att avfärda rakt av. Men, en filosofisk anledning till att göra det skulle vara att föräldrar är ansvariga för sina barns brottsliga handlingar även ifall föräldrarna inte har någon plats att bo på. En familj som bor på annans mark eller är i ständig rörelse skulle inte förlora sitt ansvar över sina barn, bara för att de inte äger marken de har sina barn på. Istället har föräldrarna ansvar över sina barn för att barnen är inte fulla individer med möjlighet att ta ansvar och föräldarna är deras skapelser och de har släppt ut barnen i världen, där de kan skada andra. Beslutet att utsätta andra för denna risk är föräldrarnas och barnen är därför deras ansvar. Vidare, Hoppes princip verkar inte speciellt naturlig om vi för över den till andra miljöer. Jag besökte min kusin nyligen och sov över hos henne, varför skulle jag kunna begå brott som hon blir skyldig för bara för att jag för stunden bodde hos henne? Och om det inte gäller, varför skulle Hoppes princip inte gälla för infödda utan bara för invandrare?

Om det då är så att de som bjuder in immigranterna inte har något ansvar över dem, blir det väldigt lätt för en bestämd individ eller grupp att i praktiken demolera Hoppes system. Dessa behöver bara köpa en bit land och ge ut inbjudningar till alla i hela världen, vilket gör att gränserna blir öppna. Om man ändå skulle behålla principen att landägaren är ansvarig för sina gästers brottsliga handlingar kan man fortfarande lösa det problemet, om än inte lika smidigt. De som bjuder in folk får nu ta ut en avgift för en inbjudan så att ifall någon begår ett brott finns det pengar för att betala ersättningskostnaden för det.

En annan omständighet som gör att inbjdunings-systemet skulle förlora verkan är ifall staten styr över oägd land. Ingen individ har rätt att hindra folk från att ta sig dit, och inga inbjudningar behövs, så för Sveriges del - jag kan inte tänka mig att all mark i Norrland blivit homesteadad än - har inte svenska staten rätt att hindra någon från att komma in. Samma sak gäller även för USA, som verkar ha ännu fler ej ägda arealer än Sverige.

[Edit:] Slutligen verkar det som att Hoppes resonemang inte behöver inskränkas till rörelser mellan länder, utan kan lika väl appliceras på människors fria rörelser inom ett land. Är det inte möjligt att det finns de som bor i landet inte vill att några svenskar skall komma till deras område, samtidigt som staten hindrar dem från att effektivt kunna bestämma vilka som får och inte får komma in dit? Problemet med påtvingad integration finns alltså även inom landet, och en hoppeansk lösning leder här till att staten kan kräva att alla resande har inbjudningar. Det finns inte någon direkt logisk gräns var man skall sätta upp gränser för att undvika problemet Hoppe pekar på, så Hoppes förslag skulle lika väl kunna leda till gränskontroller eller intern passkontroll.

Vad kan man då, sammanfattningsvis, säga om Hoppes förslag? Det uppnår inte hans egna mål, bygger på ett felaktigt perspektiv om ansvar för andra individer, skulle nog i praktiken leda till att fri invandring upprättades som regel och skulle teoretiskt kunna utvidgas till att staten kan få kontrollera allas rörelser inom landet också. Det är, sammanfattningsvis, inget bra förslag, men, om man begränsar det till att bara gälla flyttar över existerande gränser, friare än dagens system. Hur är det då med Hoppes konsekventialistiska argument mot fri invandring?

Civilisationsargumentet för restriktiv invandring
Enligt Hoppe skulle dagens välmående samhällen bli förstörda av den massiva invandringen som öppna gränser, enligt han, skulle leda till. Om ett land hade både fri invandring och gav bort generösa bidrag till invandrarna finns det, enligt honom, ingen tvekan om att detta:

According to proponents of unconditional free immigration, the United States qua high-wage area would invariably benefit from free immigration; hence, it should enact a policy of open borders, regardless of present conditions, i.e. Even if the United States were entangled in protectionism and domestic welfare. Surely, such a proposal must strike a reasonable person as fantastic. Assume that the United States, or better still Switzerland, declared that there would no longer be any border ontrols, that anyone who could pay the fare might enter the country, and, as a resident, would then be entitled to every ”normal” domestic welfare provision. Is there any doubt about the disastrous outcome of such an experiment in the present world? The United States, and even faster Switzerland, already weakened by protectionism and welfare, would be overrun by millions of third-world immigrants. Welfare costs would quickly skyrocket, and the strangled economy would disintegrate and collapse, as the subsistence fund – the stock of capital accumulated in and inherited from the past (fathers and forefathers) – was plundered. Civilization would vanish from the United States and Switzerland, just as it once did from Greeze and Rome.

s. 158-59

Men även om immigranterna inte fick några bidrag från staten skulle civilisationen ändå snart gå under!

Just imagine again that the United States and Switzerland threw their borders open to whoever wanted to come, provided only that immigrants be excluded from all welfare entitlements (which would be reserved for United States and Swiss citizens respectively). Apart from the sociological problem of thereby creating two distinct classes of domestic residents and thus causing severe social tensions, there is little doubt about the outcome of this experiment in the present world. The result would be less drastic and less immediate than under the scenario of unconditional free immigration, but it would also amount to a massive foreign invasion and ultimately lead to the destruction of American and Swiss civilization. Even if no welfare-handouts were available to immigrants, this does not mean that they would actually have to work, since even life on and off the public streets and parks in the United States and Switzerland is comfortable as compared to ”real” life in many other areas of the world. Thus, in order to fulfill its primare function as the protector of its citizens and their domestic property, a high-wage area government cannot follow an immigration policy of laissez-passer, but must engage in restrictive measures.

s. 161-62

Det största problemet med dessa argument är att Hoppe inte ger något ytterligare resonemang eller bevis för att hans gissning skulle stämma. Det finns då inte något skäl att lita på att hans prognos är rätt, annat än att han påstår så. Men om man bortser från det en stund märker man ett annat problem, nämligen att Hoppe verkar anta att statens agerande inte skulle förändras gentemot immigranterna eller resten av ekonomin i de båda scenariorna. Om vi tar prognoserna för givna, och att de är så uppenbara att till och med politikerna kan se dem, kommer de inte då att ändra sin politik genom att lätta på arbetsmarknadsregleringarna, sänka kapitalskatterna eller upprätta ekonomiska frizoner? Om civilisationens undergång lurar i framtiden, finns det då inte någon möjlig politik som kan avvärja det hotet? Alltså, skulle inte staterna gå mot laissez-faire?

Dessutom, att vi inte med säkerhet kan veta att immigranterna kommer att arbeta i scenariot med fri invandring och inga bidrag, innebär inte att det stora flertalet immigranter kommer att leva i offentliga parker och på gatan. Det verkar mer rimligt att gissa att flertalet arbetar.

En underlig sak är att Hoppe tidigare i boken argumenterade för att man borde analytiskt hantera frågan om fri invandring och välfärdsstaten separat. Som han skriver:

It would also be wrong to attack the above case for free immigration by pointing out that because of the existence of a welfare state, immigration has become to a significant extent the immigration of welfare-bums who do not increase but rather decrease average living standards even if the Uninted States, for instance, is below her optimal population point. For this is not an argument against immigration but against the welfare state. To be sure, the welfare state should be destroyed in its entirety. However, the problems of immigration and welfare are analytically distinct problems and must be treated accordingly.

s. 138

Hoppes argument är alltså inte alls övertygande, men jag får säga att om det verkligen skulle vara effekten av fri invandring så skulle jag nog ändra min ståndpunkt om fri invandring (trots att jag antytt annorlunda tidigare). Men Hoppe ger inga bra argument för att jag borde göra det.

Democracy - The God that Failed

För ett ganska bra tag sedan, runt fem år, lyssnade jag på en föreläsningsserie med den österrikiska ekonomen och libertarianen Hans-Hermann Hoppe. Denna heter Economy, Society, and History och är en svepande teoretisk genomgång av mänsklighetens historia, med betoning på utvecklingen av institutioner som städer, pengar, rättssystem, arbetsfördelningen och staten. För min del var hans diskussion om staten speciellt insiktsfull då han med synnerlig klarhet visade dess parasitiska natur och våldsamma ursprung. Föreläsningarna byggde delvis på en bok som han tidigare gett ut, Democracy - The God That Failed, som jag blev intresserad av redan då men först nu (tack vare Анка-Пулемётчица från Anarkokapitalist = AnKa) läst igenom. Nu kommer min recension av den.

Boken sägs ha gjort ett ganska stort avtryck i den libertarianska rörelsen i USA och kanske då främst för att den varit så kontroversiell där. Detta är nog främst för att Hoppe har lagt fram ett flertal argument i stöd för en restriktiv invandringspolitik, men nog också för att Hoppe ger väldigt stark uttryck för sina personliga konservativa värderingar och är starkt kritisk till andra, mer libertinska och egalitära värderingar. Ett annat resonemang Hoppe lanserar i boken och som går stick i stäv med många andra libertarianska tänkares idéer är att monarki är att föredra framför demokrati, i meningen att det förra statskicket tenderar att leverera en mer utvecklingsvänlig politik än det senare. Och han pratar inte om den sortens monarki vi har i Sverige idag gentemot republiker som USA, utan han jämför de autokratiska monarkierna som fanns i Europa från medeltiden till slutet av 1700-talet med dagens demokratier med allmän rösträtt.

I det här inlägget tänkte jag endast ta och diskutera ett av dessa två kontroversiella argument, frågan om monarki och demokrati. I ett senare inlägg tar jag upp frågan om fri invandring och därefter lite smått och gott från boken.

Vad för incitament har en monark?
Hoppes essentiella argument för att monarkier stöttar en mer utvecklingsfrämjande politik än demokratier gör, är att monarker har starkare incitament att göra samhället mer produktivt, eftersom denna får ta personlig del av framtida skatteintäkter (vilka blir högre om samhället producerar mer) och kommer även att vara intresserad av att dennes barn får styra över ett så rikt samhälle som möjligt. Politikern, å andra sidan, styr bara över staten en kort period och äger inte personligen över skatteintäkterna på samma sätt som en kung; ingen politiker kan peka på statskassan och säga "Det här är mina pengar". Hoppe lägger upp resonemanget väl i boken:

The defining characteristic of private government ownership and the reason for a personal ruler's relatively lower degree of time preference (as compared to criminals and democratic governments) is that the expropriated resources and the monopoly privilege of future expropriation are individually owned. The expropriated resources are added to the ruler's private estate and treated as if they were a part of it, and the monopoly privilege of future expropriation is attached as a title to this estate and leads to an instant increase in its present value (”capitalization” of monopoly profit). Most importantly, as the private owner of the government estate, the ruler is entitled to pass his possessions on to his personal heir. He may sell, rent, or give away part or all of his privileged estate (and privately pocket the receipts from the sale or rental), and he may personally appoint or dismiss every administrator and employee of his estate.

s. 17-18

Det som är viktigt att poängtera här är att Hoppes resonemang följer från en teoretisk modell av någon som är en ensam ägare av staten och kontrollant av hur mycket denna kan beskatta befolkningen. Denna teori över monarkier menar han skall ha gällt för Europas stater från medeltiden till slutet av 1700-talet, "the ancient regime". Som jag ser hans argument består det av två delar, först det teoretiska som visar hans modell över vilka incitament en ensam ägare (en monark) av staten får för att skapa välstånd och vad en grupp utan äganderätt till staten har för incitament. Därefter gör han den historiska analysen och försöker visa att hans modell över monarkier och demokratier överensstämmer med hur monarkier och demokratier faktiskt fungerade (och fungerar). Detta kan jag inte se att han lyckas med, då hans modell över hur monarkier har fungerat inte stämmer. Jag kan se tre argument för detta.

Först så verkar de medeltida härskarna inte ha ägt sina stater under samma institutioner som jag kan sägas äga min dator. Att äga något innebär ett otal saker, som att om en av mina ägodelar blir bestulna kan jag förvänta mig stöd i från resten av samhället med att få tillbaka den. Jag kan dessutom sälja den om jag vill, låna ut den till andra och ge bort den. På alla dessa områden haltar liknelsen mellan monarken som privat ägare av staten och individuellt ägande. Detta belyses speciellt av den första punkten, då det inte var ovanligt för en kung att förlora tronen till en pretendent. Ibland fick kungen stöd ifrån andra av Europas monarker att få tillbaka sin "ägodel" men man kan nog inte säga att detta var lika vanligt som när någon fick tillbaka en stulen häst, så det kan nog inte kallas lag. I den svenska historien från Gustav Eriksson (Vasa) till Gustav III - vilket var perioden i Sverige, förutom den så kallade frihetstiden, när monarken "ägde" landet i meningen att han kunde skänka styret till sin son, och inom perioden som Hoppe utstakar - blev två av tolv monarker bestulna på tronen, Erik XIV och Sigismund I. Om man överför det till det individuella planet så skulle det vara som att någon skulle kunna stjäla din dator, visa upp den för alla och förklara sig vara den nye ägaren av den, och du är maktlös att göra något åt det.

Att monarkierna förr inte kunde sägas vara fullständiga ägare av staterna har en väldigt viktig inverkan på Hoppes argument då incitamenten för att förbättra kapitalvärdet på det man äger inte blir lika starkt om ens äganderätt inte är säker. Detta medför att monarkerna blir tvungna att lägga ned mer resurser på att säkra sin tron än om de verkligen ägde den, vilket kan skapa stora bekymmer för samhället. Exempelvis verkar det klart att efter hertig Karl (sedermera Karl IX) tog makten från Sigismund startade ett krig mellan de båda herrarna som höll på tills Karl IX dog och sedan återupplivades det av hans son, Gustav II Adolf, och tog slut drygt trettio år efter att det startades. Sigismunds arvingar gav inte upp sitt krav på den svenska kronan förrän efter Karl X:s krig med Polen slutade 1660. Under den här tiden dog kanske hundratusen i, för dem, helt meningslösa krig. Vidare införde Gustav II Adolf flera inskränkningar i religionsfriheten i början av sitt styre, troligtvis för att kunna använda som ett vapen mot polska katoliker som kom in i landet och var, för honom, ett möjligt hot. Maktinstabilitet gör att kungarna får ett annat incitament än att enbart eller främst försöka maximera framtida skattevinster från samhället.

För det andra så verkar det som att den medeltida strukturen där monarken ansågs äga staten - i den begränsade äganderättsformen - slutade att existera redan innan franska revolutionen. Enligt historikern Martin van Creveld hade det gamla systemet börjat ändras i England under 1500-talet, snart följd av de andra europeiska staterna, och efteråt växte en ny sorts stat fram. Detta var den byråkratiska staten där kungen förlorade sin plats som ägare och blev endast dess förste ledare.

By this time [1765] officials, who for centuris past had been the king's men, were beginning to think of themselves as servants of an impersonal state. The process whereby Staatsdiener were separated from königliche bediente spread from the bottom up. The latter lost status until they degenerated inte mere flunkies, whereas the most important among the former were soon coming to be known as ministers. It climaxed in 1756 when no less an authority than Frederick II described himself as "the first servant of the state".

s. 137, The Rise and Decline of the State

På sidan 183 slår Creveld fast - och det efter flera sidor där han beskrivit processen hur byråkratin vuxit fram och tagit kungens plats - att runt 1750 var staten inte längre identisk med härskaren utan hade blivit förvandlad till en "byråkratisk maskin", "den mäktigaste politiska konstruktionen hittills", "Leviathan". Uppenbarligen inte helt långt bort datumet Hoppe satte för den personliga maktens död, men med tanke på att det här var en process som hållit på i århundraden innan den blev färdig är det rimligt att föreställa sig att kungens ägande över staten blivit svagare något innan dess. Hoppes argument kan dock fortfarande gälla för de europeiska staterna innan runt 1648, vilket Creveld betraktar som en viktig milstolpe.

Men, för det tredje, Hoppe har missat en annan viktig detalj i sitt resonemang. Och det är maktbasens inflytande på härskarens beteende. Det här är både ett teoretiskt och historiskt problem för hans teori, då det verkar stört omöjligt att ha en härskare som helt på egen hand styr staten utan att behöva anpassa sig till andras önskemål. Den som verkligen ägde staten personligen skulle inte behöva göra det, men en sådan institution verkar vara mänskligt omöjlig och historiskt har det inte stämt överens med de europeiska monarkierna.

Om jag kan ta Sverige som exempel har de svenska kungarna från Vasa och framåt fått sitt huvudsakliga stöd från den landägande högadeln och (mer ju längre framåt) från adeln inom staten och militären. Men de har också varit tvungna att ta hänsyn till prästernas, borgarnas och böndernas önskemål. Ingen kung under den här tiden har alltså kunnat ta ett enda beslut som inte först har något stöd från maktbasen. Detta medför att de incitament som monarken ställs inför är inte alls som Hoppe föreställer sig. (Istället är det de Mesquita & co. som bäst har beskrivit detta.) Istället för att maximera framtida skatteinkomster (och därigenom bry sig om samhällets möjlighet att producera, härskarens kapitalstock) kommer han att göra det, begränsad av särintressenas politiska efterfrågan.

I ett teoretiskt fall skulle kungen ha likadana incitament, och det är när maktbasen också vill maximera avkastningen man kan stjäla från samhället. Men det verkar inte deras intressen ha varit. Hoppe klagar att under demokrati försöker folket parasitera på samhället genom att ta ett jobb hos staten, men detta gjorde adeln långt innan vanligt folk fick chansen till det. Detta gör att, för adeln, var staten en resurs för att få bra och välbetalda jobb så när den växte mäktig skickade adelsfamiljerna sina barn till universitet för att få en hög post i militären eller byråkratin. Detta, och andra krav som adeln kom med, innebär nog bara en ökad monetär börda för monarken så att han blir tvungen att dela skattepengarna med andra parasiter, vilket inte ändrar hans ursprungliga incitament direkt; han vill fortfarande öka värdet på samhällets kapital. Men, att dela intäkterna med andra gör att han får mindre incitament till att tänka långsiktigt, likt en individ måste dela med sig av ens inkomst till staten.

Men det blir värre eftersom vissa särintressen vill inte bara ha pengar, utan lagar. Borgarna hade i Sverige ända sedan 1300-talet velat ha kungligt skydd för städernas privilegier, så att folk på landet var tvungna att komma till dem för att kunna handla. Enligt Lars-Olof Larsson, i sin bok om Gustav Vasa, skall borgarna ha godkänt Gustav Erikssons plundring av kyrkan 1527 för att han lovade dem att stärka landköpslagen. Borgarna, som ett särintresse, var inte ute efter att förbättra samhällets välstånd, så i den mån kungen förlitar sig på deras stöd, desto mer måste denne införa lagar som försämrar för samhället. Detsamma gäller för kyrkan, som till viss del efterfrågar lagar för att forma samhället efter deras religiösa uppfattningar, som när kyrkan fick Erik XIV att ge ut dödsstraff för "hor", d.v.s. sex utanför äktenskapet. En sådan regel maximerar inte landets välstånd på något uppenbart sätt.

Således finner jag att Hoppes modell över de gamla monarkierna inte stämmer och att den teoretiskt nog inte skulle kunna existera. Däremot finns det ett värde i modellen, nämligen dess fokus på personlig äganderätt till statens (framtida) resurser och vad det ger för incitament. Men på egen hand lyckas den inte beskriva alla av härskarens incitament och förklarar därmed inte den faktiska incitamentsstrukturen i dessa regimer eller hur positiv den är för utveckling relativt andra regimer.

Är då demokratier bättre eller sämre än monarkier? Det beror på vilken form av monarki det är och vilken form av demokrati, hur de är strukturerade. Under vissa former kan nog monarki vara bättre genom att den begränsar majoritetens vilja. Men det är enbart nödvändigtvis något positivt om samhället väl är liberalt, annars hindrar kungen liberala reformer - som Karl XIV Johan gjorde. Frågan är egentligen något ointressant. Den stora jämförelsen som är intressant för min del är den mellan  demokrati och anarkokapitalism.


Fortsättningen av min recension:

• Hoppes argument för restriktiv invandring
• Om absoluta vs. komparativa fördelar och den senaste 30 årens utveckling 

Vad innebär en frihetlig secession?

Många frihetsvänner tror att det inte är en speciellt säker strategi att försöka vinna ett demokratiskt val för att upprätthålla individens rättigheter. När jag själv gick med i Liberala partiet 2006 och pratade med andra i partiet var svaret till frågan "När kommer vi att kunna få en majoritetsposition i svenska riksdagen?" oftast något i stil med "Om ett bra tag framöver" eller ett skämtsamt "2010!". Den dominanta inställningen var (och kanske är) att främst påverka det ideologiska landskapet i Sverige, att göra liberal politik mer populärt och därmed förmå de andra partierna i Sverige att gå mer åt det liberala hållet. Detta är definitivt en hedersvärd och inte helt osannolik roll som partiet fyller. Men om det vi klassiska och praktiska liberaler vill uppnå är att uppnå frihet för oss som önskar det, finns det inte någon annan möjlig metod som inte kräver att en majoritet av svenskarna helt ändrar sin politiska övertygelse och adopterar en position som de flesta ogillar (för att inte säga missförstår)?

En "lösning" är förstås att bara vänta på att den tekniska utvecklingen gjort det möjligt för en att inte vandra omkring i sin egen kropp utan via en fjärrstyrd avatar, se filmen Surrogates, vilket skulle göra att, om man bara har en säker plats att styra sin avatar ifrån, inte behöver vara rädd för att bli inlåst för att ha brutit mot statens regler. Alternativt vänta på att staterna sakta förlorar kontroll över folks penningtransaktioner, vilket öppnar upp svarta marknader och gör många förbjudna varor de facto lagliga (vilket var hur Neal Stephenson tänkte sig att nationalstaterna skulle förlora makten i boken Snow Crash). Men att behöva vänta på teknologisk utveckling är något misströstande (speciellt när vi behövt vänta så här länge på att internet skulle göra de libertarianska idéerna populära) och om det finns en rimlig metod för att uppnå frihet, varför vänta?

De förslag som jag stöttar är territoriell eller extra-territoriell utbrytning från staten. Eller, i andra ord, secession från den rådande politiska ordningen. Eftersom vi libertarianer förespråkar att låta folk leva i frihet kan det vara rimligt att skilja vår secessionsidé från andra, oftast geografiskt baserade rörelser, med epitet "frihetlig" (libertariansk eller liberal fungerar också lika väl). Några organisationer som jobbar för eller stöttar idén:

LIBERTARIANS ARE ALREADY ORGANIZING AUTONOMY/SECESSION MOVEMENTS: Like the Libertarian Party, the aforementioned Free State Project has not settled on secession as its ultimate goal, but includes many secessionists. The International Society for Individual Liberty and the Libertarian International Organization promote Swiss-style confederations of cantons and communities which recognize the right to secession. Lew Rockwell.Com repeatedly posts articles on secession. FreeMarket.Net features a secession page. And there is my own site, Secession.net There are a host of libertarian, free community, free country e-mail lists, web pages and projects like New Utopia, Freedom Ship and the Atlantis Project.

Vad innebär då en frihetlig secession?

Territoriell secession / Geografiskt baserad utbrytning
I korthet innebär detta att ett visst territorium/område inte längre står under någon stats överhet. Om, bara för att ta ett exempel, folket i området Bollebygds kommun bestämde sig och lyckades med att bryta ut sig ur staten Sverige skulle de svenska lagarna inte längre gälla där, så att svenska statens polis eller militär har ingen rätt eller möjlighet att åka in dit och beivra svenska statens lagar. Så länge folket där inte vill det, så klart; på samma sätt som dagens stater har avtal med varandra om att lämna ut folk som båda länder anser vara kriminella kan det nya utbrutna stället göra det med svenska staten. Bollebygd skulle i alla fall inte vara en del av staten Sverige längre.

Den viktigaste förändringen i området blir att det nu blir lagligt för de som är där att utföra alla möjliga fredliga och frivilliga handlingar som staten antingen förbjuder, reglerar och/eller beskattar. Det skulle alltså bli fritt för invånarna att sälja varor utan statligt tillstånd, att producera, handla och köpa utan att betala någon skatt, att producera och konsumera droger som staten annars har förbjudit eller vars handel de har monopol på, att bygga ett hus (eller altan!) utan tilstånd, att tjäna pengar på sexhandel, att tillhandahålla speltävlingar, att hyra ut lägenheter till vilket pris som helst, att äga vapen och få lov att använda dem för att skydda sig själv eller andra från brottslingar. Ledordet är att alla fredliga handlingar skall tillåtas, så att ingen individ blir tvingad till att finna sig under någon annans makt. Ett annat sätt att uttrycka det på är att ingen blir styrd, vilket ger mig tillfälle att citera Pierre-Joseph Proudhon (från Robert Nozicks Anarki, stat och utopi):

Att STYRAS är att iakttas, inspekteras, spioneras på, ledas, tvingas av lagen, räknas, regleras, inskrivas, indoktrineras, förmanas, behärskas, kontrolleras, beräknas, värderas, censureras, befallas, av varelser som varken har rätten eller visheten eller dygden att göra det. Att STYRAS är att i varje handling, vid varje transaktion observeras, registreras, räknas, beskattas, stämplas, mätas, numreras, värderas, auktoriseras, förmanas, hindras, förbjudas, reformeras, korrigeras, straffas. Det är under allmännyttans täckmantel och i det allmänna intressets namn placeras under skattetvång, drillas, skinnas, exploateras, monopoliseras,utsättas för utpressning, klämmas, luras, rånas; sedan, vid det svagaste motstånd, det första ord av klagan, förtryckas, bötfällas, nedsvärtas, trakasseras, jagas, misshandlas, klubbas, avväpnas, bindas, kvävas, tillfångatas, rannsakas, dömas, skjutas, depoteras, offras, säljas, förrådas; och som kronan på verket förhånas, förlöjligas, smädas, begabbas, vanhedras.

En sak som secession inte innebär är viktig att ta upp. Det innebär inte att de som bryter sig ut ur en stat isolerar sig från de som fortfarande lever under en stat. Att bryta sig ur staten innebär inte att man slutar att handla, kommunicera, umgås, träffas eller leva med resten av samhället. Även vissa libertarianer som inte är bekanta med idén gör liknelser mellan secession och att leva som en eremit ute i skogen, avskärmad från resten av samhället. Det fanns faktiskt några få libertarianer på 1960-talet som trodde att det var det enda sättet att komma undan statens förtryck. De kallades "Troglodytes", då deras strategi bestod i princip i att gömma sig i någon grotta. Den liberala separatisten skiljer sig totalt från dessa politiska eremiter.

Det utbrutna området skulle alltså inte upprätthålla några barriärer gentemot resten av världen och stänger inte ute sig från handelns välsignelser eller det kulturella utbytet. Givetvis, vem som helst får ju isolera sig bäst som de vill och vägra ta kontakt med någon annan så på det sättet skulle samhället kunna leda till isolering. Men den möjligheten har folk även i dagens samhälle, så det ger inte grund för att göra någon skillnad mellan de två.

Ett undantag som kan föra tankarna till isolering är att i ett fritt samhälle skulle det vara helt fritt att diskriminera för en arbetsgivare vem denne vill anställa, för en hyresvärd vem denne vill hyra ut till och för företag vilka de vill ha som kunder. Ett fritt samhälle skulle troligtvis vara - på den här nivån - mer diskriminerande än dagens svenska. Men detta fenomen skulle vara väsenskilt från total isolering.

I korhet skulle de enda barriärerna mellan det utbrutna området och statens territorium endast upprättas av staten.

Skulle det utbrutna området ha en stat, i meningen lagstiftarmonopol? Detta beror på om utbrytarna är minarkister eller anarkokapitalister; som strategi kan secession förespråkas av båda grupper.

Om då några libertarianer i Sverige lyckades med att bryta ut ett litet område, vad skulle hända? Om jag får komma med en gissning så skulle det, efter en långsam start, snart utvecklas till en stor turist- och handelsort. Varför? Jo, på samma sätt som att svenskarna idag åker till tyska gränsen för att få tag på billig alkohol skulle de som bor i närheten av orten åka dit för att köpa inte bara alkohol, utan alla möjliga varor som inte är betyngda med skatter. Och på samma sätt som folk i USA åker till Las Vegas och vissa indianreservat för att ägna sig åt lite spel och dobbel, skulle svenskarna kunna göra det. Och på samma sätt som Köpenhamnborna tar sig till Kristiania för att köpa cannabis lär nog även den handeln uppstå. Slutligen kommer alla sorters investerare märka att en fabrik som byggs i en liberal frizon kan producera samma saker som en lagd i Sverige, men generera ca 32% mer i intäkter då man inte betalar någon skatt, vilket torde leda till att väldigt mycket kapital investeras där. (Det finns förstås en del osäkerhet i en sådan analys, speciellt om staten skulle respektera områdets självständighet, vilket gör att bara ett fåtal skulle våga investera där. Men med tiden skulle folk se att investeringsklimatet är stabilt och då skulle den osäkerheten bli mindre.)

Även om bara en person bröt sig ut ur svenska staten skulle denne lätt kunna tjäna pengar, genom att, exempelvis, konkurrera med Systembolaget. Såvitt jag kan se skulle det finnas många fler företagsmöjligheter i ett fritt område, så de första separatisterna lär inte få några ekonomiska problem.

Dock skulle just den här högre lönsamheten i området troligtvis vara ett starkt incitament för statens politiker att inte tillåta någon frihetlig secession. Alltså, att statens skatteintäkter minskar. Ett större hinder är dock gissningsvis nationalism och idén att staten inte får förlora någon makt.

Extra-territoriell secession / Individuellt baserad secession
En extra-territoriell secession skulle innebära att en eller flera personer bryter sig ut ur en stat. Istället för att det är ett speciellt område som staten förlorar kontroll över så är det vissa individer de inte har kontroll över. Dessa skulle leva enligt samma lagar som de som bryter sig ut ur ett område, men de skulle leva fritt oavsett var de befinner sig. De skulle alltså kunna starta ett företag var som helst i landet och slippa betala skatt samt följa några statliga regleringar. Man skulle kunna likna de vid diplomater som helt enkelt är immuna från statligt åtal från vissa av dess lagar.

Ett problem med denna secession är att det lär behövas ett mer genomarbetat fördrag mellan staten och separatisterna, om vilka statliga regleringar man som individ måste följa medan man är på statens område. Vissa saker, som att köra på höger sida av vägen, skulle det inte direkt gå att komma undan.

Som jag ser det så är extra-territoriell secession att föredra framför territoriell secession, eftersom friheten då inte skulle vara inskränkt till något visst område utan skulle finnas överallt. Gissningsvis är det svårare att få igenom det politiskt än en territoriell secession (men skillnaden är nog mellan att en person skall lyfta ett ton och att lyfta ett ton plus ett kilo), fast det borde vara en poltik som varje frihetsvän borde stötta, passivt eller aktivt.