Ett öppet brev till SSU:arna som driver Frihet

När man söker efter ordet "frihet" på google kommer SSU:s medlemsstidning Frihet upp som första förslag. Men hur kan en grupp som säger sig stå för så massiva inskränkningar i individens handlingsfrihet som dagens stat innefattar ändå säga sig stå för frihet och dessutom att vilja "bekämpa alla strukturer som begränsar människors liv"? Jag kan inte se att de tar frågan om frihet på tillräckligt stort allvar, så jag skickade ett brev till folket på tidningen Frihet, för att se om de kan förklara hur de tänkt i dessa frågor.

Hej!

Jag hoppas att allt står väl till för er som jobbar med tidningen Frihet. Jag hade några frågor om tidningens namn och hur ni ser frihet gå ihop med den socialdemokratiska politiken.

På SSU:s hemsida, "Vad är frihet för dig?", står det klart att SSU med "frihet" menar en variant av "positiv frihet", d.v.s. frihet för individen att uppnå sina mål och önskningar. Denna positiva inställning verkar dras av en del bekymmer i att mäta frihet. Med detta menar jag att det torde vara klart att det innebär en inskränkning av individens frihet ifall denne blir tvingad att betala pengar till staten utan att ha gjort något (utöver att ha arbetat, sparat eller på annat sätt producerat för eller handlat på marknaden) eller frihetsberövad för att ha använt vissa droger, exempelvis. I det första fallet blir den beskattade individen mindre förmögen och får därmed sämre möjligheter att tillfredsställa sina önskemål, och i det andra fallet har man som inburad starkt begränsad rörelse- och handlingsfrihet. Problemet med att mäta frihet uppstår för den som säger sig stå för ett politiskt system där de två ovanstående fenomen tillåts och samtidigt säger att dessa är tillåtna, enligt ett frihetligt perspektiv. För, hur kan man veta att man uppnår mer valmöjligheter, gör det enklare för folk att uppnå deras drömmar, genom att fortsätta att upprätthålla denna politik? Om man menar att varje individ (eller en majoritet av dem?) får mer frihet på detta sätt, hur kan man mäta den positiva friheten man har utan dessa statliga ingrepp och den man har med dem?

Detta är förstås endast ett problem om man anser att statligt spenderande på diverse projekt och dess olika förbud görs för att maximera folks positiva frihet. Om det görs för andra anledningar behöver man inte jämföra olika nivåer av frihet. Är detta fallet, eller menar ni att det är ömsorgen om frihet som driver er till att stötta statens skatte- och förbudssystem? Om det är det senare, hur har ni kommit fram till att det systemet faktiskt ger mer frihet än att låta människor få behålla vad de producerar och få bestämma över vad de stoppar in i sin egen kropp? Tror ni att de anledningar ni har skulle vara tillräckliga för att övertyga en neutral observatör om det giltiga i den positionen (om ni råkade ha den)?

Om ni finner att ni har tid att ge ert svar på mina frågor skulle jag vara högst intresserad av att läsa det!

Det här brevet läggs även upp på min blogg, "Ordning och anarki".

Med frihetliga hälsningar

Carl Jakobsson

Anarkokapitalism på Brinner

Jörgen Kratz har varit med i den nya, internetbaserade, programserien Brinner och pratat om anarkokapitalismen.

När det gäller hur man i ett anarkistiskt samhälle kan hjälpa de fattiga, svaga eller utslagna håller jag med om Jörgens teoretiska ansats, men tror att vi ankor kan vara klart mer optimistiska och säga att de kommer få minst lika mycket hjälp som i dagens samhälle. Min optimism bygger på att vi människor faktiskt gillar att hjälpa andra, och att denna impuls säkerligen blir starkare ju rikare vi blir, att privata organisationer generellt sett är effektivare än statliga och att historien visat att när staten skär ner på stöd till de allra fattigaste så kommer välgörenhetsföreningar att ta över. Det senare får stöd ifrån en artikel av ekonomen Stephen T. Ziliak, där han går igenom en tidig privatiseringsrörelse i USA.

The most ambitious attempt to privatize poor relief in America happened between the early 1870s and the 1900s, led by the Charity Organization Society. Ten of the largest cities abolished public outdoor relief - the relief one consumes outside an asylum - and many others, such as Indianapolis, sharply reduced theirs (Almy 1899, p. 31). In Brooklyn, for example, the annual cost of public outdoor relief in 1877 was 10 or 12 dollars per household. The following year the payments were cut by over half, and were then abolished in 1879, directly affecting more than 46,000 people (Devine 1899, p. 188).

Så, några städer minskade dramatiskt hur mycket de la ut på att hjälpa de fattiga. Vad hände? Visade det sig att när folk var helt fria att inte hjälpa dem så lät dem helt enkelt bli, vilket flertalet etatister verkar tro idag? Tvärtom! När Ziliak undersökte vad som hände i staden Indianapolis fann han att privat välgörenhet nästan helt ersatte den statliga välgörenheten.

Public outdoor relief was not abolished in Indianapolis but it was reduced to a low level, falling in real terms in 4 years from $50,000 to less than $7,000. Public outdoor relief per relieved household was in 1877 equal to about 3 weeks the wages of an able-bodied common laborer. Expenditures per relieved household were by 1885 16% the earlier level.
Charity was not dead as a door-nail, to begin with. In 1876 Indianapolis supported twelve private charities. But a dozen more charities were established between 1877 and 1885, and between 1885 and 1895 sprang 20 more. A sample of the names suggest the diversity of services offered and the populations served: the German Ladies Benevolent Society, the Ladies' Hebrew Benevolent Society, the St. Boniface Benevolent Society, the Socialistic Sick Benefit Society, the Alpha Home for Aged Colored Women, the Woman's Relief Corp, and the German Lutheran Orphan's Home.
The middle class and upper class donations to the "scientific" charities did not alone replace the 1876 public expenditures, but clearly poor relief was in the early 1880s largely financed and administered by voluntary efforts. Accounting for church-based charity and other charity to the very poor may reveal approximate replacement. [Full replacement in total expenditure would be an odd event, however, given the middling enthusiasm for desert as an ethical category, even, if only weakly preferred, among Catholics (Katz, Chp. 3). It was in fact the conflation of need and desert as ethical categories which justified the policy of helping only those who after thorough investigation were found to exercise industry and thrift, temperance and honesty (Gordon 1981, pp. 94-114).] The crowding-in effect was substantial in total expenditure, and even the most prominent of the scientific charities became relatively generous. As the public expenditures per household were taken to the relatively low level of $3.40 per year by 1890, private expenditures rose to $15.10, ironically approaching the "lavish" public expenditures in Indianapolis, and exceeding that in Brooklyn. The crowding-in effect, measured by real payments of outdoor relief per household, was after a dozen years nearly dollar-for-dollar.

Givetvis, Indianapolis var kanske inte representativ för alla andra städer, men ändå borde det som ett enskilt fall gå rakt emot rådande idéer om hur tillförlitliga vanliga människor är för att hjälpa de svaga utan statens hjälp. Annars är Ziliaks artikel intressant då den ger viss anledgning att tro att privat välgörenhet då inte var bättre än statlig välgörenhet med att hjälpa de fattiga att komma in på arbetsmarknaden eller att kunna förlita sig mer på sina egna förmågor.

LVU och tjejers sexvanor

Igår berättade en vän som läser socionomi något intressant om LVU, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den här lagen reglerar när staten får frihetsberöva, eller tvångs"vårda", barn. I princip finns det två grunder för när staten kan göra det: om barnets hemmiljö är dåligt eller om dennes eget beteende kan leda till skada för den själv. Den andra grunden regleras av följande paragraf:

3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.

Det min vän berättade, och hade fått höra från en föreläsning om socialtjänstlagarna, var att det vanligaste fallet för när flickor blir omhändertagna enligt den här regeln, var om de haft för mycket sex med för många partners. "För många" enligt staten då. (Hittade två referenser till det på flashback.) [Uppdatering: Den här informationen visade sig inte stämma helt, se längst ned för förklaring.] Varför måste staten då kontrollera unga kvinnors sexualitet på det här sättet?

Enligt föreläsaren skall en vanlig rationalisering för det här vara att för mycket sex i tidig ålder kan få en att prostituera sig själv senare. Även om man antar att det här verkligen är deras verkliga skäl för sin politik kan man fråga sig vad fan staten har att göra med om man blir prostituerad eller inte - det är ju i sig inte förbjudet. En mer rimlig förklaring är nog att byråkraterna på soc bara för över sina värderingar om hur man bör göra och inte kan se att det finns omständigheter där man kan tänka sig att göra annorlunda.

Början av LVU är annars något skrattretande.

1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Vad staten gör mot unga skall alltså ske i samförstånd med dessa och deras föräldrar, förutom när sådant samförstånd inte kan uppnås - då är det fritt fram för staten att röva bort barnet från föräldrarna eller frihetsberöva det.

Uppdatering: Tack vare den mindre charmanta Eva Berglunds kommentarer på bloggen tänkte jag kolla upp källan bakom vad föreläsaren sagt. Enligt min vän skall hon ha fått informationen från rättssociologen Astrid Schlytters bok Kön och juridik i socialt arbete, vilket nog innebär att det skett någon felkommunikation någonstans eller så har jag läst fel i boken. I boken går Schlytter igenom de LVU-fall som staten fört mot tjejer 1994, totalt 44 stycken, och finner att endast i fyra av fallen så blev en tjej frihetsberövad för sitt sexuella beteende som främsta anledning. Så det är enbart den fjärde vanligaste anledningen till att tjejer blir tvångsomhändertagna. I de mest vanliga fallen rör det sig om att tjejerna varit med i gäng, begått ett enstaka brott eller haft en psykisk störning.

Slutligen kan jag citera Schlytters kommentar om de LVU-fall där tjejers sexvanor skall varit en viktig anledning för staten att agera.

Är det sannolikt att domstolen skulle kommit fram till samma slutsats om flickorna varit pojkar? Kan vi föreställa oss att domstolen omhändertar en pojke därför att han "beter sig på ett sexuellt utmanande sätt", "lever ut sin sexualitet" eller riskerar att göra en flicka gravid? I mitt material, knappt 400 domar, finns inte en enda pojke som omhändertas av denna eller någon liknande anledning. På samma sätt är det osannolikt att det för pojkar skulle läggas stor vikt vid att de har flickvänner som inte har uppehåållstillstånd i Sverige och bor på flyktingförläggning eller att flickvännen är betydligt äldre än vad pojken är. I detta jämförande perspektiv framstår klart att det är särskilda flickonormer och inte könsneutrala normer som domstolen här följer. Vidare är detta normer som begränsar handlingsutrymmet för flickor jämfört med pojkar.

Signalering och politik

Enligt signaleringsteorin gör vi människor en hel del för att visa vad för typ av människor vi är. Vissa tar extrema risker - som att köra vårdslöst - för att visa för andra att man är pålitlig i farofyllda situationer, andra lägger ned en massa tid och resurser på att hylla en viss gud för att visa att man följer vissa värderingar (som att man håller ihop med andra). Grunden för teorin är att människor kan ljuga eller skicka signaler som medvetet säger felaktiga saker om en till andra, och för att visa för andra att man verkligen skickar en sann signal bär man en väldigt hög kostnad för att göra detta. Tanken är att endast de som är intresserade av ett långsiktigt samarbete låser sig fast vid något beteende som i sig inte ger någon nytta.

Ett annat exempel, som Robin Hanson använder, är att hjälpa skadade personer. Om man tänker sig livet för homo erectus eller tidiga homo sapiens fanns det säkert tillfällen när någon i gruppen av jägare och samlare blev skadad eller sjuk. Detta ger ett tillfälle för de andra i gruppen att visa för alla andra hur samarbetsvilliga de är genom att ta hand om den sjuke. Signalen man skickar till andra är kort och gott: Du kan alltid lita på att jag skall hjälpa dig, även när du är sjuk. Kostnaden man bär är att undvara mat för sig själv eller arbeta extra hårt för att ha tillräckligt till sig själv och den sjuke. Jämfört med de signalerna som jag tog som exempel ovan är detta en otroligt enkel signal. Till skillnad från att tro på en gud kräver den inte heller att den som skickar signalen ändrar sin världsbild så grovt att man tror på fenomen det inte finns bevis för.

Jag tror att de flesta människor som håller på med politik till stor del försöker signalera sina värderingar, istället för att försöka komma på en bra politik som är tänkt att lösa ett givet problem. Om det stämmer skulle man lätt kunna förklara varför de som är involverade kan lägga ned så mycket möda på en process där ens egen insats troligtvis blir helt negligerbar och varför argumenten som förs fram för olika saker kan vara ytliga, falska eller vars principer är oaccepterbara för en själv. Vad man gör är helt enkelt att signalera att man står bakom vissa värderingar, eller gruppen, genom att bara säga sig stå för alla saker som de andra i gruppen står för.

Om detta stämmer kan det mycket väl vara så att alla som säger högst vidriga saker - som att knarkare förtjänar att frihetsberövas - både anser det, men är i själva verket driven till att säga det av andra anledningar. De som vill låsa in knarkare är alltså i själva verket inte ondskefulla sadister som vill straffa andra människor (som man lätt skulle kunna tro utifrån deras uttalanden), utan goda samhällsvarelser som går med den stora massan i att bekämpa ett av samhällets huvudfiender! På liknande sätt är det med de flestas aversion mot att privatisera sjukvården, då det troligtvis uppfattas av de flesta som att man inte vill hjälpa de sjuka i samhället, vilket de tolkar som att man inte passar in i gruppen, att man inte samarbetar.

Jag gissar att signalering spelar en sådan stor roll - till skillnad från att det bara beror på vanligt grupptryck - eftersom signaleringsteorin verkar bäst förklara att människor kan ha konflikterande åsikter, och samtidigt vara omedveten om vad som försigår i ens huvud. Det kalkylerande som ändå signalering kräver - hur mycket skall jag ta och be till gud idag, hur hårt skall jag anstränga mig för att visa min lojalitet till nationen - är de flesta inte medvetna om. Varför?

I’ve argued that much of our behavior is poorly explained by the reasons we give, and better explained as ways to signal abilities, loyalties, etc. But if so, why do we act so astoundingly ignorant? Why don’t we know about, and explicitly acknowledge, these functions? Yes, it can look bad to brag, or to be consciously strategic about loyalties, and some observers may be usefully fooled by our idealistic stories. But are these really enough to explain our incredible ignorance?

Man the sly rule bender offers a more satisfying explanation: we evolved to overtly and consciously embrace social norms against bragging, dominance, and sub-band coalitions, while covertly and subconsciously signaling our abilities, and loyalties.

....

It looks bad to brag and to be consciously strategic about loyalties not just because those can in general look bad, but because they violate strong forager norms. We signal covertly and unconsciously because our ancestors were strongly punished for overt and conscious signals.

Om det nu stämmer att politik handlar väldigt mycket om signalering, skulle inte det politiska spelet bli så mycket bättre om alla blev medvetna om detta? Hur att bäst övertyga andra om att man spelar ett onödigt signaleringsspel och att några av ens mest kära politiska uppfattningar har man enbart för att signalera något som man, om man uttryckte det konkret, nog ändå är så banalt (som att vilja hjälpa andra) att det var onödigt att inbilla sig att tro att någon skulle vara emot det?

Om John Högströms argument för att införa rösttvång

På Newsmill ondgör sig John Högström, en doktorand i statsvetenskap, över att det blev ett så lågt valdeltagande i helgens val i Västra Götaland och Örebro. Vad är skälet till detta? Högström lämnar vad som ser ut som tre argument för detta:

Ett så lågt valdeltagande är oroande för den svenska demokratin, eftersom den allmänna rösträtten är en del av den representativa demokratins hörnstenar. Ett högt valdeltagande ses allmänt som viktigt i ett system där folket väljer sina representanter genom val. Är valdeltagandet lågt så kan däremot demokratins legitimitet ifrågasättas.

Han verkar alltså argumentera för att ett lågt valdeltagande är dåligt (1) i sig eftersom rösträtten är så viktig, (2) för att det anses vara viktigt att många röstar och (3) för att demokratin kan tappa legitimitet. Högström utvecklar inte något av dessa argument (om det första verkligen var ett argument, vilket jag är osäker på) i fortsättningen av hans artikel där han istället raskt går in på att komma på en lösning på vad han ser som ett problem. Hans lösning är att tvinga folk att rösta, att införa en så kallad röstplikt.

Vad som är intressant med Högströms argument är att han bara utgår från att när en demokratisk stat verkar legitimitet så är hans första instinkt inte att försöka se varför folk slutar lita på staten, och försöka hitta lösningar på dessa underliggande problem, utan istället att försöka få det att se ut som att folket har lika mycket förtroende för staten som förr. För att komma med en liknelse: om det blev svalt i ett rum och folk började frysa (vilket ses som något negativt) går inte Högström fram och letar efter ett drag i rummet eller dylikt, utan försöker bara ändra tecknen på termometern, så att folk bara skall tro att temperaturen är bra i rummet. Antingen det, eller så tror Högström att en demokratis legitimitet automatiskt stärks av att fler tvingas att rösta. Vilket fantastiskt system är då inte demokrati? Om folk visar sig ogilla det på något sätt, tvinga dem att göra annorlunda i vad de än gör och det kommer få väljarna att ändra uppfattning om demokratins för- och nackdelar.

Om demokratier fungerade på det sättet, vore det en god anledning till att fråga sig om inte systemet är fel i grunden.

En annan sak som är intressant med Högströms argument är att han bara tar för givet att lågt förtroende för svenska staten i sig är negativt! Han måste antingen tro att det, i dagens debattklimat, inte krävs något sådant argument eller så anser han för egen del att det inte behövs. I båda fallen är det värt att påpeka att det demokratiska systemet inte har några som helst drag som kan rättfärdiga det utifrån universella principer. Det stora rättfärdigandet som görs för demokrati är ju inget annat än att majoriteten tycker om det. Andra argument som används för att rättfärdiga demokratin - som att det är bra för tillväxten eller att det är rättvist - har inte visat sig vara korrekta eller visat sig tjänas bäst av demokrati än andra system (som anarkokapitalism). Det finns alltså inga bra skäl att utgå från att demokrati är ett speciellt bra system värt att bevara.

För egen del tror jag att Högström har fel i sak; de flesta ser nog inte det här låga valdeltagandet som en näsknäpp mot demokratin. Politrucker gör det säkerligen. Men kommer de flesta ens bry sig om hur många som röstade i ett omval i endast två delar av landet? Gissningsvis inte.

H/T Niklas Wiklander

En litteraturlista för praktisk liberalism

För den som vill lära sig lite om libertarianism och om det fria samhället så finns det ingen brist på litteratur. Undersökningsområdet är gigantiskt och kan ses ur flera olika perspektiv. Men ändå finns det viss litteratur som är mer relevant än andra, och då tid är dyrbar kan man inte ta till sig allt, varför jag tänkte det skulle vara bra med en litteraturlista. Först bör jag dock ta upp några listor som mer rutinerade libertarianer sammanställt.

About Market Anarchism av Roderick Long
Anarcho-Capitalism: An Annotated Bibliography av Hans-Hermann Hoppe
Classical Readings on Anarchy av Justin Ptak
Political Economy and Public Policy II (hette förr "The Economics of Anarchy") av Peter Leeson
Readings on Anarchy av Art Carden

Den som ger sig in i den här litteraturen har att läsa ett bra tag framöver. Min egen lista tänkte jag presentera tematiskt.

Om människan
För att kunna förstå samhället gäller det att man förstår människan som en social varelse. Här skulle jag rekommendera The Moral Animal av Robert Wright, The Selfish Gene av Richard Dawkin, Endogenous Morality av Bruce Benson samt Robin Hanson om signalering (här, här, här och allt han skrivit om det på sin blogg). Temat som knyter samman texterna är hur våra moraliska åsikter fundamentalt vilar på ekonomiska överväganden, först hur evolutionen skapat ett moraliskt fundament och sedan hur vi anpassar detta till livet i samhället. Moral må vara något som man kan tala om som en etisk disciplin, men rent praktiskt styrs den av de begränsningar man finner av ens miljö. Vilket ändå är okej, då människan har ett genetiskt och skulle även kunna ha ett socialt intresse i att vilja alla människor väl, om än att intresset inte sträcker sig så otroligt långt.

Om ekonomin
Den första boken jag kan rekommendera här är Capitalism av George Reisman. Många rekommenderar Mises Human Action eller Rothbards Man, Economy, and State, och även om de är bra föredrar jag Reisman eftersom han talar om något så viktigt, nämligen produktionen av välstånd och dess förutsättningar. Då den är lite mastig kan jag rekommendera att bara läsa de viktigaste kapitlen: kapitel 4 (grundläggande om arbetsfördelningens fördelar), kapitel 5-B (om pristeori), kapitel 6 (några ekonomiska lagar, eller uniformitetsprinciper som han kallar det), kapitel 7 (om prisreglering), s.414-7 (om kostnad och kopplingen till marginalnytta), 14-B (om löner, pristeori). Som komplement fungerar Rothbards Power and Market utmärkt, samt de två första kapitlena ifrån Man, Economy, and State.

Den andra boken jag kan rekommendera är The Voluntary City editerad av David Beito, Peter Gordon och Alexander Tabarrok. Denna tar upp hur olika saker som idag sköts av staten förr producerades privat, exempelvis "socialförsäkringar", undervisning, domstolar och vägar. The Independent Institute har hållit ett seminarium om boken, se här. Andra bra böcker på det här temat är From Mutual Aid to the Welfare State av David Beito, Good Money av George Selgin (se föreläsning här) och Education Without the State och The Beautiful Tree av James Tooley.

En tredje riktigt bra bok om samhället och ekonomin är The Rational Optimist av Matt Ridley. Utöver att förklara hur välstånd skapas, och hur det beror på arbetsfördelning och handel, går han kort igenom människans historia och ger en bild av hur människan utvecklades. Dessutom undersöker han några rädslor vissa har om framtiden, som att maten eller naturresurserna skall ta slut, och finner överlag att det finns rationella skäl att tro att mänskligheten kommer lösa dessa problem. Lyssna på en intervju med Ridley här. Två böcker som kör lite på samma tema som Ridley är När människan skapade världen av Johan Norberg och Världens verkliga tillstånd av Björn Lomborg.

Om staten
Några bra texter här är Robert Carneiros A Theory of the Origin of the State, Murray Rothbards Anatomy of the State och Martin van Crevelds The Rise and Decline of the State. Dock är den "stat" som Creveld och Carneiro diskuterar olika; Carneiro skriver om "stationära banditer" medan Creveld skriver om lagstiftar-/våldsmonopolister. Kort sammanfattat säger Carneiro att "stationära banditer"/stater uppkom när en grupp erövrade en annan grupp och när det erövrade området hade fler ekonomiska resurser än andra fria områden. Creveld säger att stater, som byråkratiska organisationer med våldsmonopol, uppkom i Europa efter medeltiden när kungarna slagit ut de konkurrenter som fanns - de fria städerna, adeln, Hansan och kyrkan. Rothbard ger en beskrivning av dagens stater, som är både stationära banditer och våldsmonopolister, och hur dessa fungerar och behåller sin makt.

Om det statslösa samhället
För ett tag sedan skrev jag ett längre försvar för anarkokapitalismen, där jag tog med en del litteratur. Här följer litteraturen, dock utan någon närmre beskrivning, som finns i det andra inlägget:

Law, Legislation and Liberty vol. 1 av F.A. Hayek
The Structure of Liberty av Randy Barnett
Extraterritoriality - Its Rise and Its Decline av Shih Shun Liu (se en utmärkt recension här)
Law and revolution: The Formation of the Western Legal System av Harold J. Berman
The European Miracle av Ralph Raico
The European Miracle av Eric Jones
To Serve and Protect, To Arbitrate or to Litigate och The Enterprise of Law av Bruce L. Benson
Public Choice and the Economic Analysis of Anarchy av Benjamin Powell och Edward Stringham
Private creation and enforcement of law, Law as a Private Good och Anarchy and Efficient Law av David Friedman
Viking Age Iceland av Jesse Byock
An American Experiment in Anarcho-Capitalism: The Not So Wild-Wild West och The Not So Wild-Wild West: Property Rights on the Frontier av Terry L. Anderson och Peter J. Hill
Somalia: Economy Without State av Petter Little
Better Off Stateless: Somalia Before and After Government Collapse av Peter Leeson
Somalia After State Collapse: Chaos or Improvement? av Benjamin Powell, Ryan Ford och Alex Nowrasteh
The Law of the Somalis av Michael van Notten

Av dessa rekommenderar jag främst någon av Bruce L. Bensons båda böcker, artikeln av Powell och Stringham samt Barnetts bok.

Som ett sista tips, kan jag rekommendera i princip allt som Eliezer Yudkowsky skrivit, men i synnerhet hans mästerverk Harry Potter and the Methods of Rationality. Detta då han ofta skriver om ett vettigt sätt att förhålla sig till informationssökande och hans texter fungerar därför som en utmärkt guide för den som vill tänka rationellt i allmänhet. Dessutom är boken så otroligt spännande och alltigenom lysande! Mycket bättre än originalet.

Ingen bestämmer

När det gäller samhällsfenomen bestämmer ingen enskild individ eller organisation på egen hand hur de skall vara. Varje individ och organisation är nämligen begränsade i sitt handlingsutrymme av vad andra människor ställer upp på att göra eller accepterar. Detta gör att när någon enskild person tar ett beslut kan denne bara välja mellan de valmöjligheter som kommit till tack vare alla andras handlingar. Man skulle förstås kunna försöka bryta mot de förväntningar som finns, men även ett sådant val begränsas av vilka straff andra sätter upp ifall man bryter mot diverse regler (som normer och lagar).

Uttryckt såhär abstrakt kanske de flesta håller med mig om att samhället i grunden saknar någon enskild vilja som bestämmer över vissa fenomen. Men förr vissa konkreta fall så finns det viss populära uppfattningar om att så faktiskt är fallet. Här tänkte jag slå hål på två sådana myter.

Myt: De stora oljebolagen bestämmer vad priset på olja är.

Felet i den här uppfattningen är att den inte tar i beaktning att en varas pris bestäms utifrån interaktionen av både säljarna och köparna. Även i de fall där köparna är ensamma om att sälja en viss vara eller tjänst har de inte möjlighet att tvinga folk att köpa deras varor till ett visst pris; folk kan alltid låta bli att köpa varan helt och hållet eller, om det är en viktig vara, skära ner på hur mycket de konsumerar av den. Det är inte ens i monopolföretagens intresse att sätta vilket pris som helst på sina varor just eftersom folk kan välja att inte köpa deras varor vid det nya höga priset. Givetvis, företaget kommer att sälja produkten för det pris som den gör störst vinst på, men detta pris kommer att delvis vara bestämt av den efterfrågan som finns för produkten. En monopolist kan bestämma hur mycket den vill producera och låta marknaden bestämma priset, eller bestämma priset och se hur mycket marknaden är beredd att köpa för det, men den kan inte göra båda.

Om då ett företag i monopolställning inte kan bestämma priset för sin produkt, så är det än mindre troligt att oljebolagen skulle kunna bestämma priset för sin produkt. För utöver de ovan nämnda problemen med det så är inte oljebolagen styrda av samma organisation. För att det ens skall vara teoretiskt möjligt att oljebolagen skall bestämma priset på oljan så måste de ju faktiskt ha en gemensam plan för hur det skall gå till. Det finns trots allt rätt många företag i flera länder och de har alla än så länge inte ingått i en global kartell.

Myt: En diktator, till skillnad från en demokratiskt vald regering, kan få saker och ting gjorda eftersom denne bestämmer över staten.

Det här argumentet vet jag inte om det är så populärt. Jag har bara hört det en gång för länge sedan på gymnasiet och en gång på ett möte med Grön Ungdom, men jag minns argumentet som att de flesta höll med om dess giltighet. Men, kan verkligen diktatorer agera speciellt fritt? Faktum är att även deras beteende är väldigt inskränkt av den politiska miljön, av hur många som stöttar honom och hur många som skulle kunna stötta honom. Diktatorn måste nämligen ge belöningar till den maktbas som stöttar honom, och hur mycket han ger bort och av vilken sorts belöningar det är beror på den politiska miljön, och ifall han skulle låta bli att belöna sina vänner skulle dessa avsätta honom och tillsätta en annan diktator. Detta förklarar för övrigt varför diktatorer ofta har dåliga ekonomier; de skulle kanske kunna tjäna mer i skattepengar på att ha mer tillväxtfrämjande regler, men de sitter mycket mer stabilt vid makten om de istället plundrar vad folk skapar och ger bort det till sin maktbas.

Det här är förstås bara två fall, men de pekar på att även områden där man ofta tänker sig att någon enskild person eller grupp har kontroll så är denna kontroll begränsad av andras uppfattningar och handlingar. I förlängningen innebär detta att ingen enskild händelse kan förklaras utan referens till alla andra händelser i samhället; det visar hur sammanlänkade vi alla är. Tyvärr ger detta väldigt negativa konsekvenser när vad som begränsar ens agerande bara bygger på andras irrationella tyckande, som med visst grupptryck för att man skall tro på diverse gudar eller dyrka politiska ikoner.

Den här sortens sammankoppling som allt ens agerande har bör förstås skiljas från en situation där alla fortfarande begränsas av andras handlingar, men där denna begränsning ger större frihet till alla involverade. Att ingen enskild bestämmer över andra, eftersom dennes beteende är bestämt av andras beteende, innebär ju inte att vissa i samhället faktiskt bestämmer över andra, i en annan mening av ordet.

Den politiska varelsen

Återigen levererar Zach Weiner ett humoristiskt mästerverk! För den som ännu inte läst igenom hans alster kan jag glatt rekommendera några av hans verk vilka förhoppningsvis får dig att läsa igenom allt annat han har.

En utmaning

Jag anser att min politiska ståndpunkt är rationell, att den bygger på en världsbild förankrad i de fakta som finns tillgängliga för oss idag samt de teoretiska modeller som bäst kan förklara samhällsfenomen. Dessutom tror jag att det politiska system jag stödjer, anarkokapitalism, inte bara är det enda system som är kompatibelt med att respektera folks individuella rättigheter utan är också det bästa tänkbara politiska system som finns utifrån ett utilitaristiskt system. Speciellt det senare skulle dock väldigt många ha något att säga emot, då det finns många bilder av att kapitalism är skadligt för större delen av befolkningen och att anarki bara leder till kaos. Men finns det några vettiga kritiska argument mot anarkokapitalismen?

Jag är kanske fast i min verklighetstunnel men jag har än så länge inte stött på någon sådan saklig kritik. Och, som framgår så tvivlar jag starkt på att det faktiskt finns. Därför tänkte jag nu utmana alla som tvivlar på anarkokapitalismens fördelar relativt alla andra politiska system att komma med bevis för att en rationell syn på frågan ger att vi borde förvänta oss att anarkokapitalismen är sämre än något annat system (som dagens). Jag utmanar alltså alla att visa att ett rationellt perspektiv visar att anarkokapitalismen är sämre än något annat givet system! Jag utlovar även en betalning på 1 000 kr till den som först kommer med ett sådant bevis.

Tyvärr går det dock inte att ha en sådan här utmaning utan lite regler. Den viktigaste frågan måste förstås vara: Vem bestämmer vad som är ett giltigt bevis och vad som inte är det? Här tänker jag mig att det skall beslutas av en domare som jag och den som accepterar utmaningen väljer tillsammans. Det skulle även fungera med ett flertal olika domare som vi väljer gemensamt, och att deras majoritetsbeslut gäller. Då reglerna kan ändras med tiden är jag givetvis öppen för förslag om andra arrangemang - kanske låta en kommitté samhällsvetare avgöra frågan?

Jag har även några krav på vilka sorters bevis jag accepterar. Jag gör denna gallring för att förhoppningsvis öka standarden på svaren. Vad jag kräver är att den som antar utmaningen kommer med en artikel, bok, längre bloggpost eller annan text som uttryckligen säger sig visa anarkokapitalismens relativa brister utifrån ett utilitaristiskt perspektiv eller att denne skriver en kort text som visar på primärmaterialets relevans för utmaningen. Det går alltså inte att hänvisa till en text som kritiserar en viss aspekt av anarkokapitalism (eller libertarianism, eller laissez-fairé) men som inte också uttalar sig om dess relativa brister, såvida inte den kopplingen görs klar. Dessutom måste, förstås, texten ha referenser där den gör uttalanden som inte stöds av någon annan del av texten. Kommer den exempelvis med historiska uttalanden måste dessa givetvis kunna bevisas med hänvisning till annan litteratur. Utöver det har jag inga krav.

Min sista regel är att domaren måste ta hänsyn till min kritik av den litteratur som min motpart hänvisar till. Detta innebär rent praktiskt att domaren får ta hänsyn till den text som min motpart kommer med och mitt svar på denna. Det är inte nödvändigt att skriva det, då det borde vara givet implicit, men jag kommer att vara fri att kritisera varje del av resonemanget som kritiken bygger på. En regel som torde vara rimlig för min del är att närhelst jag kommer med en kritik måste denna vara i harmoni med vad jag ger för kritik på andra områden.

Det kan vara värt för de som funderar på att anta min utmaning att undersöka dessa två foruminlägg där jag går igenom lite om vad jag anser vara vettig kritik mot anarkokapitalismen, samt allt jag skrivit om ämnet på bloggen och i synnerhet då detta långa inlägg och referenserna som jag ger där.

Det här fina vadet kommer jag med främst för att väcka uppmärksamhet till den enorma och, till största delen, okända litteratur som anarkokapitalismen vilar på. Mitt mål är att förhoppningsvis få folk att se det vettiga i att tillåta folk att gå ur svenska staten, att det inte finns några praktiska invändningar mot att låta folk pröva på att leva fritt.