Signalering och politik

Enligt signaleringsteorin gör vi människor en hel del för att visa vad för typ av människor vi är. Vissa tar extrema risker - som att köra vårdslöst - för att visa för andra att man är pålitlig i farofyllda situationer, andra lägger ned en massa tid och resurser på att hylla en viss gud för att visa att man följer vissa värderingar (som att man håller ihop med andra). Grunden för teorin är att människor kan ljuga eller skicka signaler som medvetet säger felaktiga saker om en till andra, och för att visa för andra att man verkligen skickar en sann signal bär man en väldigt hög kostnad för att göra detta. Tanken är att endast de som är intresserade av ett långsiktigt samarbete låser sig fast vid något beteende som i sig inte ger någon nytta.

Ett annat exempel, som Robin Hanson använder, är att hjälpa skadade personer. Om man tänker sig livet för homo erectus eller tidiga homo sapiens fanns det säkert tillfällen när någon i gruppen av jägare och samlare blev skadad eller sjuk. Detta ger ett tillfälle för de andra i gruppen att visa för alla andra hur samarbetsvilliga de är genom att ta hand om den sjuke. Signalen man skickar till andra är kort och gott: Du kan alltid lita på att jag skall hjälpa dig, även när du är sjuk. Kostnaden man bär är att undvara mat för sig själv eller arbeta extra hårt för att ha tillräckligt till sig själv och den sjuke. Jämfört med de signalerna som jag tog som exempel ovan är detta en otroligt enkel signal. Till skillnad från att tro på en gud kräver den inte heller att den som skickar signalen ändrar sin världsbild så grovt att man tror på fenomen det inte finns bevis för.

Jag tror att de flesta människor som håller på med politik till stor del försöker signalera sina värderingar, istället för att försöka komma på en bra politik som är tänkt att lösa ett givet problem. Om det stämmer skulle man lätt kunna förklara varför de som är involverade kan lägga ned så mycket möda på en process där ens egen insats troligtvis blir helt negligerbar och varför argumenten som förs fram för olika saker kan vara ytliga, falska eller vars principer är oaccepterbara för en själv. Vad man gör är helt enkelt att signalera att man står bakom vissa värderingar, eller gruppen, genom att bara säga sig stå för alla saker som de andra i gruppen står för.

Om detta stämmer kan det mycket väl vara så att alla som säger högst vidriga saker - som att knarkare förtjänar att frihetsberövas - både anser det, men är i själva verket driven till att säga det av andra anledningar. De som vill låsa in knarkare är alltså i själva verket inte ondskefulla sadister som vill straffa andra människor (som man lätt skulle kunna tro utifrån deras uttalanden), utan goda samhällsvarelser som går med den stora massan i att bekämpa ett av samhällets huvudfiender! På liknande sätt är det med de flestas aversion mot att privatisera sjukvården, då det troligtvis uppfattas av de flesta som att man inte vill hjälpa de sjuka i samhället, vilket de tolkar som att man inte passar in i gruppen, att man inte samarbetar.

Jag gissar att signalering spelar en sådan stor roll - till skillnad från att det bara beror på vanligt grupptryck - eftersom signaleringsteorin verkar bäst förklara att människor kan ha konflikterande åsikter, och samtidigt vara omedveten om vad som försigår i ens huvud. Det kalkylerande som ändå signalering kräver - hur mycket skall jag ta och be till gud idag, hur hårt skall jag anstränga mig för att visa min lojalitet till nationen - är de flesta inte medvetna om. Varför?

I’ve argued that much of our behavior is poorly explained by the reasons we give, and better explained as ways to signal abilities, loyalties, etc. But if so, why do we act so astoundingly ignorant? Why don’t we know about, and explicitly acknowledge, these functions? Yes, it can look bad to brag, or to be consciously strategic about loyalties, and some observers may be usefully fooled by our idealistic stories. But are these really enough to explain our incredible ignorance?

Man the sly rule bender offers a more satisfying explanation: we evolved to overtly and consciously embrace social norms against bragging, dominance, and sub-band coalitions, while covertly and subconsciously signaling our abilities, and loyalties.

....

It looks bad to brag and to be consciously strategic about loyalties not just because those can in general look bad, but because they violate strong forager norms. We signal covertly and unconsciously because our ancestors were strongly punished for overt and conscious signals.

Om det nu stämmer att politik handlar väldigt mycket om signalering, skulle inte det politiska spelet bli så mycket bättre om alla blev medvetna om detta? Hur att bäst övertyga andra om att man spelar ett onödigt signaleringsspel och att några av ens mest kära politiska uppfattningar har man enbart för att signalera något som man, om man uttryckte det konkret, nog ändå är så banalt (som att vilja hjälpa andra) att det var onödigt att inbilla sig att tro att någon skulle vara emot det?