Camerons Avatar - är den vänster?

Efter att ha sett mästerverket Avatar har vissa, möjligtvis liberala, recensenter snöat in sig på idén att filmen är vänster. Se, exempelvis Reason-magasinets recension:

So despite its genuinely impressive technical innovations, Avatar isn't much a movie: Instead, Cameron's cooked up a derivative, overlong pastiche of anti-corporate clichés and quasi-mystical eco-nonsense. It's not that the film's politics make it bad, it's that even if you agree, the nearly three-hour onslaught of simplistic moralizing leaves no room for interesting twists or ambiguity in the story or characters: corporations are bad, scientists are good, natives are pure, harmony with nature is the ultimate ideal...

Andra, konservativa och/eller neokonservativa, recensenter har också klagat på filmens påstådda vänsterbudskap. Utifrån mitt perspektiv är det dock uppenbart att filmen är libertariansk. Utan att förstöra storyn alltför mycket handlar det om ett företag som vill ta över ett folks landområde, då en stor mineralfyndighet råkar befinna sig under invånarnas uråldriga hem. Eftersom företaget är uppenbart ondskefullt i filmen så drar recensenterna dock slutsatsen att man måste tycka att alla företag är onda, eller att en majoritet av dem är det. Visst, det är ju inte bra reklam för de som uppskattar marknaden att en viktig del av den porträtteras dåligt (speciellt när det finns bättre kandidater för att fylla den ondes roll). Men kritiken fastnar bara för den som känner sig träffad.

Det skulle förstås ha varit annorlunda om företaget verkade i en anarkokapitalistisk miljö hemma på jorden, där de verkligt fria krafterna av marknaden skapade ett trevligt hem för sådana fascistiska företag som kan utvecklas till stater. En sådan kritik försöker dock filmen inte ge sig in på: inget tyder på att mitt eget politiska utopia fanns hemma på jorden (ja, filmen utspelar sig på en måne till Alpha Centauri). Den totala avsaknaden av privat övervakning (journalism, bloggning, fotografering, filmning) av händelserna i filmen är den första antydan om att det inte verkade i en fri miljö (eller ens en demokratisk). Frånvaron av politiska lönnmördarmarknader talar också för att det övergripande samhället inte var fritt.

Givetvis kan man klaga på att filmen inte är tillräckligt djup, att den inte filosoferar bättre om situationen i filmen. Och jag håller definitivt med om att detta saknas! Men samtidigt får man finna sig i att det bara är en matiné-film. Det är tråkigt, men marknaden ger oss sällan filosofiska thrillers i filmformat. Vill man ha det får man läsa böcker.

The Myth of the Rational Voter online

Den här boken kan mycket väl vara en av de viktigaste böckerna för att övertyga folk om att den rådande formen av demokrati, i grund och botten, är olämplig för alla som inte vill leva i ett samhälle där uppenbart dålig politik förs, vilken bara gynnar folks galna uppfattningar om vad som är rätt och fel, och några små minoriteter.

Utöver att boken har solida argument är den dessutom väldigt övertygande, så den är utmärkt att läsa om man vill ha en kort introduktion till problemen med demokrati. Men jag tänkte att det kanske finns fler som mig som egentligen inte gillar att köpa saker och ting om de finns gratis, så jag tänkte lägga upp boken på min blogg, så att ni slipper köpa den.

Givetvis, det är inte boken ni får, utan allt material som boken består av. Det fungerar såhär: nästa varje ekonom (och annan akademiker kanske) som skriver en bok har tidigare skrivit några artiklar som utgör grundvalen för bokens idéer. Rör det sig dessutom om en ekonom som är teknisk nog att ha en über-mäktig hemsida där han lägger upp alla artiklar han har skrivit, kan man sätta ihop dessa artiklar för att få tillräckligt mycket resultat som ser ut som den riktiga (fnord) boken.

Men, jag vet att även en bok kan vara för mycket för vissa att ta sig igenom, och för lite för andra, så här kommer allt möjligt material rörande boken.

Istället för en bok: några sammanfattningar av TMotRV
Först har vi texten Caplan skrev för Cato (28 sidor) och en artikel han skrev tillsammans med Edward Stringham (51 sidor), därefter intervjun han gjorde med Russel Roberts och sist föreläsningen han håller på ett FEE-seminarium.

Boken, fast i annat format
Introduktion och kapitel ett - Istället för dessa, se ett tidigt manuskript som Caplan skrev innan boken publicerades. Manuskriptet verkar vara bättre då det är längre än vad kapitlena i boken slutligen blev, troligen var det förlaget som ville göra boken hundra sidor kortare än vad Caplan hade tänkt sig. Intressant nog var titeln i början The Logic of Collective Belief: The Policital Economy of Voter Irrationality. Även om jag älskar allt som börjar med "the logic of" får jag hålla med om att den nya titeln är bättre.

Kapitel två - se texten han skrev för Cato och Frederic Bastiats That Which is Seen, and That Which is Not Seen och Economic Sophisms. Jag hänvisar till Bastiat eftersom kapitlet indentifierar och kritiserar vissa sofismer, och för att Caplan menar att Bastiats böcker är mycket bättre än hans.

Kapitel tre - se artikeln han skrev med Edward Stringham och en av två artiklar för en längre diskussion om skillnaden i hur icke-ekonomer och ekonomer ser på ekonomin. Dessa artiklar är dock lite "vetenskapliga", d.v.s. de är dåligt skrivna och inte speciellt trevliga att läsa.

Kapitel fyra - se artikeln Rational Ignorance vs. Rational Irrationality.

Kapitel fem - se artikeln Rational Irrationality: A Framework for the Neoclassical-Behavioral Debate.

Kapitel sex och sju - se artiklarna Rational Irrationality and the Microfoundations of Political Failure och The Logic of Collective Belief.

Kapitel åtta och sammanfattningen - Jag hittar inga bra direkta substitut för detta, men har du läst allt annat jag länkat till har du nog inte missat så mycket.

Jag rekommenderar alla att läsa boken istället för dessa artiklar, då boken är bättre strukturerad, men om du inte vill läsa boken så läs eller lyssna på någon av sammanfattningarna.

Det fina med vadslagning

I sin recension av Bryan Caplans mästerverk The Myth of the Rational Voter, ställer Niclas Wennerdal en viktig fråga för alla som tror att folks politiska åsikter inte är lika rationella som de skulle kunna vara. Han undrar hur man idag kan få folk att sätta ett större värde på risken att de kan ha fel när det gäller politik. Exempelvis, risken att ha fel när det gäller effekterna av en märkbar global uppvärmning eller effekterna av kollektivavtalens minimilöner.

Förslagen som han är, ger Niclas redan ett svar innan han ställer frågan, nämligen att utmana folks politiska åsikter genom att slå vad om de (eller deras konsekvenser) stämmer. Detta bygger på att man kan enas om en källa som kan ge ett tillförlitligt svar på en specifik fråga. Givet att man kan göra det skulle man kunna öka folks (och ens egen!) förväntade kostnad av att ha fel genom att varje gång ett kontroversiellt påstående kommer så ställer man frågan: "Är du beredd att slå vad om det?"

• Säger någon att minimilöner inte skapar arbetslöshet? Fråga om de är beredda att satsa pengar på vad majoriteten av alla ekonomer säger om det.

• Säger någon att marknaden diskriminerar felaktigt mot kvinnor och ger de lägre löner än vad de förtjänar? Fråga om de är beredda att satsa pengar på vad statistik säger om ogifta män och kvinnors löneskillnader.

• Säger någon att det är omöjligt att ha lag och ordning utan en stat? Fråga om de är beredda att satsa pengar på om det finns dokumenterade statslösa samhällen som hade just det.

Valet av källa är i exemplen givetvis inte givet, men jag tror inte att de är så långt ifrån vad de flesta skulle anse vara en rimlig skiljedomare.

Det fina med att använda en sådan här taktik är att det är lönande för den som har rätt. Detta borde göra att alla borde anse att man i princip borde vara beredd att ingå vadslagning för alla politiska (eller andra) uppfattningar man har, givet att summan inte är överdrivet hög och att man kan enas om en skiljedomare. Själv har jag föreslagit att ingå ett vad om politiska uppfattningar endast en gång, utan att få med mig någon. I framtiden kanske vi kan hoppas på att folk anser att den som inte är beredd att slå vad om sin sak har fel.

Anarki, anarki, anarki...

Ett vanligt tvisteämne som uppstår i politiska debatter rörande anarkokapitalism är frågan om det över huvud taget är möjligt att ha ett fungerande anarkistiskt samhälle. Denna frågeställning kan även tyckas vara konstig för vissa då svaret ses som uppenbart; väldigt många ser det som självklart att ett samhälle utan lagar kommer resultera i kaos och elände. Och där tror jag är det första (och kanske största) hindret vi ankor måste övervinna för att lyckas presentera vår politiska idé någorlunda effektivt, nämligen det stora problemet att definitionerna av anarki och stat i dagligt tal är ett logiskt virrvarr med konflikterande (och osammanhängande) innebörder. Detta är förstås det kända problemet att de flesta av oss ankor definierar anarki som ett statslöst (men inte laglöst) samhälle, medan de flesta definierar det som "kaos", "laglöshet" eller dylikt.

Eftersom det vanligtvis inte spelar någon vad man kallar koncept, så borde vi anarkokapitalister kanske byta namn på vår ideologi och även sluta prata om "anarki" för att undvika detta återkommande problem. Till viss del gör jag detta själv, namnet på bloggen till trots, och det är begreppet "polycentrisk lagordning" som jag vanligtvis använder mig av. Men jag tror att det finns ett större problem, eftersom folk även har en tendens att förknippa konceptet "samhälle utan en stat" med just anarki. Vidare verkar de flesta utgå från att lagar och ordning endast kan komma ifrån (eller med) en stat, varpå konceptet "libertariansk polycentrisk lagordning" (anarkokapitalism) ändå förknippas med "anarki" och "kaos". Således räcker det inte med att endast sluta använda ordet "anarki" utan man borde även sluta använda ordet "stat".


Så, om jag har rätt, gör folk ovanstående uppdelning i vilka sorters samhällen som är möjliga. Antingen har man en stat, och då finns det ordning i samhället, eller så har man anarki, och då råder laglöshet och kaos. Ytligt sett finns det inget problem med denna uppdelning, om man inte lade till den vanliga definitionen av stat som en ensam upprätthållare av lag, en monopolist i andra ord. Det och att folk kopplar ihop avsaknaden av en stat (en monopolist) med anarki gör att dessa ord inte riktigt utgör den mest optimala grunden för en vettig diskussion om anarkokapitalism.

Vad kan man då göra? Det finns flera alternativ. Ett är att strunta i dessa ord och använda andra som inte är flertydliga utan kommunicerar klart och tydligt vad man är ute efter. Med risk för att vara övertydlig tänkte jag komma med en kortfattad beskrivning av några begrepp vi kan använda istället för "anarki" och "stat", så som vi använder dem, och samtidigt göra oss förstådda för de som inte är så vana vid våra begrepp. Därför, och för att ta itu med det välkända problemet med "laglöshet" och "kaos" utgår jag från den tidigare bilden, men jag skippar helt och hållet de namn som folk är vana vid.


I den här schematiska bilden av tänkbara samhällen finns det bara två typer: de som där folk normalt agerar enligt vissa, allmänt kända, regler vilket resulterar i en allmän ordning och en där folk agerar närmast slumpmässigt i förhållande till varandra, vilket skapar kaos och förvirring. Samhällena i den tidigare delen har möjlighet att utvecklas och folket där bli välmående, medan folket i de senare samhällen lever i en ständig rädsla över vad de andra skall göra och därför blir samvaron knappt värd namnet och det lär inte bli någon utveckling. Som exempel på det första samhället kan vi tänka oss alla större civilisationer genom tiderna och på det andra kan vi tänka oss alla olika krigszoner genom tiderna (som de större civilisationernas härskare skickat soldater till). ("Samhälle" får här en högst formell betydelse av människor som interagerar med varandra.) Den här uppdelningen är dock bara första steget för att få fram betydelsen av anarkokapitalism.


Nu måste vi skilja mellan de samhällen där lagar "skapas" och upprätthålls av endast en suverän individ eller organisation eller om flera individer eller organisationer "skapar" och upprätthåller lagar som folk lever efter. Det första kallas för ett monocentriskt samhälle och det senare för ett polycentriskt, då det endast finns en "maktnod" i det förra och flera i det senare. Som exempel på det senare kan vi ta de flesta områden i Europa från medeltiden fram till 1648 och på det förra kan vi ta de flesta områden i Europa från 1648 fram till nutiden. För att få fram en någorlunda bra bild ava anarkokapitalismen måste man dock göra en uppdelning till.

Nu struntar jag i att ta med alla kaotiska samhällen, och fokuserar endast på de med en lagordning. Här kan man göra skillnad på om reglerna i samhället stämmer överens med individuella rättigheter, så som de har formulerats av libertarianer (som de klassiska liberalerna och dagens anarkokapitalister), eller om de står emot dem. Samhällen som kan klassificeras som förtryckande, i vid mening, polycentriska som monocentriska, har varit normen genom tiderna. Det är ytterst sällan som frihetliga samhällen uppstår och inget sådant samhälle har varit helt fritt från sina "skönhetsfläckar". Men om jag ändå skall ge ett exempel på ett samhälle som är närmast i att klassificeras som ett polycentriskt libertarianskt samhälle skulle jag ge amerikanska västern under tidigt 1800-tal. Som ett exempel på ett någorlunda frihetligt monocentriskt samhälle kan vi ta Sverige för hundra år sedan.

Idealtypen för ett libertarianskt/frihetligt polycentriskt samhälle kallas, som jag nämnde tidigare, för ett anarkokapitalistiskt samhälle. Uppdelningen av de olika samhällstyperna jag gjorde för att komma åt detta begrepp är kanske inte optimal men jag tror att man slipper den jobbiga diskussionen om "statslöshet=laglöshet" genom att beskriva anarkokapitalismen i de här termerna. Givetvis, detta gör ju inte att man kan komma undan med att besvara hur ett frihetligt privat system kan producera de saker som folk tror staten måste producera, men det borde göra det uppenbart att det i alla fall inte är nödvändigt att ha en monopolist för att "producera" lagar.

The White Man's Burden

Någon gång nästa år kommer dokumentären The White Man's Burden med och av ekonomiprofessorn William Easterly. Filmen kommer ta upp de problem som finns idag med U-lands"bistånd" och förhoppningsvis göra ett lika bra argument som Easterly gör i sina böcker för att situationen måste ändras, att dagens "bistånds"organisationer snarare gör de fattigas situation värre än bättre. Det kanske är lite väl mycket att förvänta sig att den kommer upp på svenska biografer, men som tur är har vi ju internet.



För den som inte orkar vänta på dokumentären kan jag rekommendera de böcker Easterly har skrivit i frågan och som dokumentären främst bygger på, nämligen The Elusive Quest for Growth och The White Man's Burden Why the West's Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Ill and So Little Good. För en sammanfattning av vad han har att säga rekommenderar jag Russel Roberts intervju med honom, eller en föreläsning där han berättar hemligheten bakom utveckling (och ger en bra introduktion till att se politik från ett individuellt perspektiv). Hans blogg Aidwatchers kanske också är värd att kika in, men jag har inte hunnit läsa så mycket därifrån.

William Easterly är såklart inte utan sina kritiker. Den mest intressanta är Bruce Bueno de Mesquita som hävdar att han inte tar tillräckligt stor hänsyn till de politiska incitament som "bistånd" skapar hos den mottagande regeringen, vilket gör att "bistånd" har ännu sämre chanser att lyckas än vad Easterly utgår ifrån. de Mesquitas argument presenterar sin bakomliggande teori i två intervjuer hos Econtalk.

Slutligen skulle jag vilja rekommendera en föreläsning med Peter Leeson om just utvecklingens ekonomi.

H/T Chris Coyne

En länk och en kort intervju om Climategate

Den pågende klimatforskningshärvan lär jag inte få ett bra perspektiv på förrän om ett tag, men nu när jag läst lite kan jag ju lika gärna lägga upp några intressanta länkar om det.

Först kommer ett axplock av de omtalade mailen. Uppdateringar av sidan kommer förhoppningsvis vara av fortsatt intresse eftersom de inte har hunnit gå igenom allt material som "befriats" från CRU:s hårddiskar, och nya saker verkar komma fram.

Patrick J. Michaels är en av de klimatforskare som inte håller med majoriteten av forskarna på området och i en intervju berättar han om det mindre vänliga bemötandet han fått när han försökt publicera sina resultat.

Vad skall jämföras? eller Varför jag inte vill flytta till Somalia

I politiska debatter har vissa människor svårighet att förstå vilka principer som skall användas för att jämföra hur bra olika system är. Som med allt annat sker dessa "missförstånd" endast när folk har ett incitament att "missförstå" frågan. Skulle jag, exempelvis, säga att folk i Sovjetunionen år 1989 hade det, materiellt sätt, bättre än folket i Ryssland år 1909, och att detta var ett bevis på Sovjetunionens förträfflighet, kommer de flesta att säga att "Hallå! Du kan ju inte göra sådana jämförelser!" eller "Men Sovjet skapade ju massa lidande och elände, det skulle ju uppenbarligen ha blivit bättre om de hade haft en annan stat". Här förstår folk principen, nämligen att en stats förträfflighet beror inte på om dess undersåtar lyckats få det bättre under dess levnadstid, utan vad de hade haft med en annan stat. Vad gäller staters förträfflighet är, så att säga, allting relativt.

Denna princip, som mer generellt kan uttryckas som att man måste jämföra saker och ting allt annat lika, är dock illa förstådd när folk skall jämföra dagens politiska system mot ett de inte gillar. Deras förmåga försämras ytterligare om alternativet som föreslås dessutom är illa omtyckt av de andra i samhället eller den grupp de associerar sig själva med. Nu kommer folk att göra samma fel, som jag gjorde ovan, och strunta fullständigt i det. De kommer att göra vilka logiska kullerbyttor som helst för att försvara sin egen världsbild, oavsett hur galen den är! (Och givetvis är de rationella när de gör så; vad tjänar de på att göra sina liv obekväma genom att ifrågasätta deras rådande system när de ändå inte kommer att kunna få igenom något?)

För att ta ett exempel: som förespråkare av anarkokapitalism, ett system där lag och ordning bestäms av privata aktörer, kommer folk ofta med frågan: Varför flyttar du inte till Somalia? (Det faktum att Somalia nu för tiden verkar ha fått sig en stat struntar vi för tillfället i, låt oss anta att de fortfarande är statslösa där.) Resonemanget bakom den här frågan bygger på att vi har det så bra här i Sverige - där vi har en stat - jämfört mot hur förjävligt det är i Somalia - där det inte finns någon stat. Men, detta är en lika dålig jämförelse som den jag använde tidigare för att bedöma huruvida Sovjetunionen var en bra stat. Det som jämförs är äpplen och päron; Somalia blev ett statslöst samhälle när det hade en jäkligt låg levnadsstandard, knappt någon ekonomisk infrastruktur eller ett utvecklat lagsystem, vilket däremot Sverige hade.

Även detta kan vissa ta som ett exempel på att statslösa samhällen är sämre än stater, för "Hallå, de hade ju fan inte ens ett helt fungerande rättssystem", kan någon utbrista. Men vad folk missar är att detta är inte den relevanta jämförelsen. Det som skall jämföras är inte hur Somalia har det efter 11 år med relativt liberala regler och ett anarkistiskt/polycentriskt lagsystem mot hur Sverige har det efter 150 år med relativt liberala regler och ett statligt/monocentriskt lagsystem. Den korrekta jämförelsen är, såklart, hur väl de båda länderna skulle ha det efter lika många år, men med olika politiska system.

Inte ens detta är dock en helt korrekt jämförelse. Tillväxt och allmänt välstånd i ett land beror på många andra saker än landets politiska system - som religion, kultur, geografi, befolkningsmängd, befolkningsstruktur och en del andra faktorer. I verkligheten finns det väldigt få fall där vi kan hitta konkreta exempel på ceteris paribus-experiment, där två områden som i stort sett är lika, men på en viktig detalj har skiljt sig åt. Öst- och Västtyskland och Syd- och Nordkorea är några få exempel jag kan komma på som någorlunda väl uppfyller kraven på att de bakomliggande faktorerna skall vara lika. En jämförelse mellan Sverige och Somalia uppfyller knappt något av dessa krav (utöver att de är befolkade av människor); länderna är så olika som kunde vara möjligt.

Det här är inte en post som försvarar anarki i Somalia - dock kan jag ju länka till den viktigaste artikeln som ett sådant försvar skulle bygga på - utan den visar endast på metodologisk punkt när man skall jämföra saker och ting: det skall helst göras allt annat lika! Om vi ska jämföra ett statligt och ett privat system skall vi helst ha samma sorts invånare, samma miljö, samma geografiska position och samma ekonomiska utgångspunkt, alltså att de endast skiljer sig på just den punkt som vi vill jämföra.

Om detta hålls i åtanke, borde det vara uppenbart varför jag och de flesta anarkokapitalister inte vill flytta till Somalia, och att frågan endast ställs för frågeställarens egen skull. Själv vill jag inte flytta till Somalia då de pratar ett språk jag inte förstår, lever i en kultur jag inte begriper, har lagar jag inte är vana vid och - vilket nog är viktigast - är ett, jämfört med Sverige, jäkligt fattigt och område. Inget av detta visar att jag tycker att statlig produktion av lag och ordning är bättre än när den förs i privat regi, allt annat lika. Om Somalia inte haft kvar vissa rester av sin stat - vilka verkar ha uppgjort huvuddelen av dessa olika krigsherrar som figurerade i media förr - hade Somalias juridiska omständigheter varit än bättre men även då hade jag troligtvis inte velat flytta dit.

En fråga som kan uppstå nu är om det går att göra några vettiga jämförelser av ett system alls. Till viss del är detta inte möjligt, men samtidigt går det att utifrån en mängd olika sådana jämförelser på specifika områden tillsammans få en helhetsbild som säger något om frågan. Detta är skälet till att alla jämförelser som är mer abstrakta måste göras på en mer teoretisk nivå, vilket kräver en förståelse av de olika systemens inneboende regler. Här kan det nog vara värt att läsa Bryan Caplans föreläsningsanteckningar om ekonomin bakom demokratiska system och anarkokapitalism.

Ett nytt intro till anarkokapitalism

Ekonomen Bryan Caplan skall snart börja föreläsa en avancerad kurs i Public Choice, och lägger på förhand ut sina föreläsningsanteckningar på nätet (varför gjorde inte mina föreläsare det?). Detta kanske låter måttligt intressant för de flesta, men sista veckan i hans kurs kommer att handla om statslösa samhällen/anarki. Anteckningarna han har uppe är en riktigt bra kortfattad sammanfattning för alla som är intresserade av de ekonomiska argumenten för och emot anarkokapitalism.

Avsnitt III till VII tar Bryan upp i en annan föreläsning, som är väl värd att lyssna på.

Streckfigurer

Tillägnad min vän Niclas Wennerdal, vars konstnärliga ambitioner nyligen väckts till liv.

Objektiv moral

Jag har länge funderat på frågan om det verkligen finns sanna moraliska värden, och då menar jag inte de faktiska moraliska värden vi varje dag följer utan värden som sägs vara sanna, som säger att något är absolut moraliskt rätt eller fel. Om det verkligen skulle finnas sådana moraliska värden så skulle ett beteende eller tillstånd hypotetiskt sätt kunna beskrivas som Fel eller Rätt, ungefär på samma sätt som en beskrivning av verkligheten kan vara Rätt eller Fel utifrån de fysiska lagarna. Exempelvis skulle ett påstående som "Det är fel att mörda" kunna vara lika sant eller falskt som påståendet "Jag har svarta byxor på mig". Ett annat sätt att uttrycka det på är om grundläggande moraliska principer - som utilitarismens "maximera nyttan" eller egoismens "maximera din egen nytta" - kan bevisas vara sanna, eller om de bara beskriver vad folk gillar eller hur de vill att folk skall agera.

Om vi för stunden antar att moraliska värden finns och att det råkar vara så att de ända moraliska värden som finns är att lycka är bra och att lidande är dåligt, blir det lättare att se skillnaden mellan dessa och snarlika påståenden. Om jag säger "Jag bör äta godis lite då och då" och jag får frågan "Varför?" kan jag bl.a. svara med "Jag gillar godis så jag tar det ibland" eller "Jag maximerar hela världens lycka genom att äta godis lite då och då". Om jag skulle få frågan "Varför?" igen skulle svaren bli "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör göra det för att jag vill göra det" eller "Vadå? Det är ju uppenbart att jag bör maximera lyckan". När jag pratar om absoluta värden så menar jag sådana som är goda eller dåliga i sig själva och inte sådana som, exempelvis, är beroende av vad jag gillar att göra (uppfyllnaden av dessa viljor skulle förstås kunna vara det absolut goda eller onda).

Rent intuitivt verkar dock sådana värden inte existera. Detta för att moraliska påståenden är av ett helt annat slag än sådana som "vad vill du göra?", "en ny bok om Ayn Rand har kommit ut" eller "jag ogillar broccoli". Dessa senare påståenden utgår från en helt annan grund än moraliska påståenden. Den stora skillnaden är att självaste grunden för om vi ska beskriva påståendet som sant eller falskt eller om vi annars kan förstå påståendet (som frågan) är, mer eller mindre, sann. Vad jag menar är att när vi kommer med ett påstående om verkligheten så vilar det på en hel del onämnda antaganden om verklighetens beskaffenhet och vår förmåga att förstå den. Exempelvis bygger påståendet "jag sitter framför en dator" på att mina sinnen fungerar någorlunda väl; om jag inte kunde lita på mina sinnen skulle jag inte kunna vara säker på att jag verkligen sitter framför en dator (jag kanske spelar fotboll?). Dessa antaganden vi gör för att beskriva verkligheten är såklart inte helt perfekta, men de fungerar någorlunda väl så att vissa saker kan beskrivas som uppenbart sanna och falska och vi kommer att ha rätt i dessa uttalanden.

I grund och botten utgår alltså vår förståelse av verkligheten på ett antal antaganden (som vissa logiska påståenden), med vilka vi kan beskriva vissa saker som sanna eller falska. Men om vi utgår från dessa vetenskapfilosofier för att förstå verkligheten så kommer vi aldrig att kunna se, än mindre bevisa, absoluta moraliska värden. Moraliska värden är, som sagt, av ett helt ennat slag än påståenden om verkligheten. Detta kan kallas är-bör problemet; vi kan inte få fram ett "bör" ur ett påstående om hur något är.

Men även om detta är sant så innebär det faktiskt inte att idén om absolut moral inte stämmer. Såvitt jag kan se finns det en teoretisk möjlighet att moral bygger på något axiom, ett självklart påstående som definierar vad som är gott och ont. Ett problem med sådana påståenden är att vi kan mycket väl tänka oss att vissa saker är uppenbart bra, för att vi gillar dem. Många saker som känns uppenbart goda eller onda är alltså inte nödvändigtvis det på något absolut plan. Ett bevis för detta är att två individer kan båda känna att de har upplevt "sanningen" men ha olika uppfattningar om ett visst agerande är gott eller ont. Detta innebär såklart inte att det är omöjligt att hitta ett (eller flera) moraliskt axiom, men allt som verkar vara ett axiom är kanske inte det. Om vi kollar historiskt på vilka galna uppfattningar folk förr haft på vad som är rätt och fel kan vi nog dra slutsatsen att de flesta saker som känns vara absolut sanna (givet att de faktiskt trodde det var sant, vilket verkar troligt) faktiskt inte är det.

Ett närliggande problem är att de flesta av oss verkar gilla tanken att det finns absoluta rätt eller fel. Exempelvis, var Hitler objektivt ond? Eller, för att ta ett mer konkret exempel, är det objektivt fel att doppa ett försvaslöst djur (eller en bebis) i ett syrbad för att få höra djuret (eller bebisen) skrika i plågor? Utöver vår djupa önskan att syrbadaren inte skall lyckas med sitt företag, verkar de flesta jag pratat med ogilla tanken av ett universum där moraliska lagar inte existerar. Det finns alltså ett problem i att skilja inneboende önskningar om att världen bör vara på ett visst sätt och att det verkligen är så att det bör vara på det här sättet.

Så, för att sammanfatta, finns det absoluta moraliska värden? Det verkar finnas två hypoteser:

1. Nej.

2. Ja (men det är inte klart vad dessa värden är).

3. Fnord.

Mitt eget perspektiv är att det troligtvis inte finns några sanna moraliska lagar, men att det nog inte spelar någon roll om det stämmer. Detta för att även om det fanns ett objektivt moraliskt värde så skulle vi inte kunna vad det är, för det är ju inte så att det skulle vara skrivet i sten.

The Why of Statism

Dale Everett har gjort några ganska fina teckningar där han skämtsamt uttrycker varför han tror att vissa människor är minarkister. De flesta bilder är inte så övertygande, men två stycken tycker jag är riktigt bra. Jag tycker dock inte att bilderna visar varför ett fåtal individer är minarkister utan varför folk i allmänhet är etatister eller sossar. Speciellt gillar jag den här bilden:


Detta instängda tänkande som Everett illustrerar kan appliceras på alla möjliga områden. I grund och botten handlar det om att när det gäller nya saker - som legalisering av nu förbjudna saker - så utgår folk från att den stora okända massan kommer att klanta till deras frihet, på något sätt. Oavsett vad det handlar om så kommer etatisten eller sossen att hitta något argument för att allt kommer att gå åt helvete, för att det stora flertalet är korkade/onda och behöver en stor stark stat för att hjälpa dem/hålla dem på plats.

Det är väldigt sällan någon säger att de själva inte går att lita på, men jag har träffat folk som säger att de inte skulle skänka en slant i välgörenhet om vi avskaffade välfärdsstaten. Detta påminner om vissa kristna som hävdar att vi inte skulle ha någon moral alls utan övernaturliga monster som skall ha skapat denna onda värld (kallas också gudar). Troligtvis är båda påståendena lika sanna.

Den andra bilden är bara, åh så träffande!

En dag värd att firas?

En stor, i rent fysisk bemärkelse[1], konung dog på den här dagen[2] för snart 300 år sedan och detta firas av vissa genom att hissa den svenska flaggan. De verkar fira minnet av Gustav II Adolf (istället för hans död), och då kan man fråga sig om hans gärningar är värda att firas. Var han en bra kung? Gjorde han något som gjorde livet bättre för de cirka en miljon människor som han härskade över? Gjorde han något bra för samhällena i resten av Europa?

Alla dessa frågor svarar jag med ett definitivt "nej". Denna bedömning tror jag att alla som läser på om hans dåd kommer att hålla med om. Men tyvärr verkar den mest offentliga information som finns om kungen idag, exempelvis på engelska och svenska Wikipedia, missa eller bara otroligt kortfattat nämna hans illdåd och istället läggs stor vikt på hans krigsrörelser och hans påstådda "militära geni". En mindre apologetisk och mer neutral syn på kungen ger Sverker Oredsson i sin bok Gustav II Adolf. Med hans bok som grund tänkte jag ta upp några av kungens mindre trevliga sidor.

Övergripande om hans styre
Gustav II Adolf utkämpade två krig som han "ärvt" från sin far mot Danmark och Ryssland och två krig som han själv startade mot (1) Polen och (2) diverse tyska furstendömen och tyska kejsaren. Under hans 21 år vid makten (1611-32) var Sverige i krig alla år förutom sex år då ofred råder med Polen. Under alla krig vägrade han godta fredsinviter från motståndaren då han inte var nöjd med deras erbjudande, för honom var mer makt till kronan och staten viktigare än de tusentals som dör varje år ett krig fortsätter.

Gustav Adolfs inrikespolitik var till stor del byggd på de krig han förde. För att finansiera dessa höjde han skatterna och för att få fotsoldater/kanonmat till dem tvångsrekryterade han folk. Båda orsakade stora bekymmer för de utsatta vilket tog sig uttryck i småskaliga upplopp i landet. För att få ut så mycket pengar och folk som möjligt lät han instifta ett nytt folkbokföringssystem som var baserat på prästerna anteckningar om vilka som bodde i deras område. Med det här systemet kunde staten ha koll på befolkningen på individnivå, vilket gjorde det svårare att fly från dem om man blev kallad till krig. En studie av Sven A. Nilsson har uppskattat antalet döda i krigen mellan 1621 till 1632 till minst 50 000 individer.[4]

Utöver politik som var direkt knutet till krig gjorde han dessutom katolicism olagligt; alla utövare blev landsförvisade och alla som stannade förklarades fredlösa. Han förbjuder dessutom immigration från landet några år senare.

Att kriga för fredens skull, 1611-1617
Gustav Adolfs första stora politiska agerande gjorde han som nyss tillträdd kung genom att fortsätta hans fars krig med Danmark. I början av året tågade han in i Skåne med en här och brände och härjade. Han var uppenbarligen nöjd med sig själv när han skrev ett brev till sin farbror Johan och skröt om det hela.

[Wij har] waritt inne vthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrkiosochner sampt och Whe stadh är vthi aska, och hafue Wij dher till inthet mootståndh haft, anten af ryttere eller fotfolck, vtan grasseratt, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter eigen willie. [3]

- s. 57 från Gustav II Adolf

Denna terroraktion genomfördes för att förhindra att en dansk armé kan färdas genom Skåne, nu skulle de få svårt att få mat om de försökte sig på det. Denna sorts illdåd var inte ovanliga under Gustav Adolfs krig.

Som tur är sluts snart fred mellan den danska och svenska staten. Men Gustav Adolf vill även fortsätta ett annat krig som han ärvde från hans far, nämligen kriget mot Ryssland. Här pågår sedan länge ett inbördeskrig och Gustav ville göra hans yngre bror Karl Filip till tsar. Inför riksdagen säger han sig prisa freden, men väljer ändå att skicka fler soldater till Ryssland. Med detta "kriget är oundvikligt, så låtom oss attackera"-argument kommer Gustav Adolf att rättfärdiga resten av sina krig. Just detta krig kommer att pågå i fyra år till och även när det är uppenbart att han inte kommer uppnå sitt mål och fredsförhandlingar har inletts fortsätter han att kriga för att få en, för honom, så gynnsam fred som möjligt.

Kriget mot Polen 1617-29
När Gustav Adolf blev kung rådde det ofred mellan Sverige och Polen; länderna var formellt sett i krig med varandra, över områden i Livland, men inga stridigheter hade förekommit från 1611. Efter det skickar kungen över trupper för att ta över först staden Pernau, sedan Riga och sist krävs tull från Danzig. Speciellt övertagandet av Riga var lönsamt för honom då det gav staten mer pengar än alla andra skatter som togs ut från landet gemensamt. Pengarna från hans erövringar kommer att användas för hans krig i Tyskland, vilket han planerat under lång tid.


Det högst undvikliga kriget, 1630-32
Från 1614 till 1630 kommer Gustav Adolf alltid att säga till ständerna i riksdagen att krig är hemskt, men att det är oundvikligt. Givetvis är det oundvikligt, för en härskarlysten kung som inte är nöjd att sina nuvarande besittningar. Men fanns det någon gång ett tvingande skäl för honom att kriga? Innan kungen invaderade området fanns det bara en stor armé inom området, nämligen kejsarens. Men denna kunde inte överföras till Sverige eftersom Sverige och Danmark var oinskränkta härskare över Östersjön. Det verkar istället ha varit rimligt att kriget hade slutat om Gustav inte hade gått in nu. Vi har Gustav Adolf att tacka för att kriget höll på i trettio år, istället för tio.

Ofta tas religionsfrågan upp som en förklaring till varför Gustav Adolf invaderade Tyskland, men Sverker Oredsson menar, efter att ha gått igenom alla större verk som diskuterar den här frågan, att religiösa motiv inte spelade någon stor roll i hans beslut. Istället menar han att det var tillfället och jakten på ära som drev honom till detta. Själv tror jag att de tänkta vinsterna som kom ifrån brandskattade städer och erövrade områden i form av skatter också förklarar hans val till viss del.

Här kommer dock en intressant detalj som inte tas upp så ofta: när Gustav Adolf åkte över med sina trupper hade han inte en enda allierad av de protestantiska furstarna och ingen hade bett om militär hjälp från honom. Den första protestantiska furste som Gustav Adolf erbjöd sina "beskyddartjänster" till hade att välja mellan alliera sig med honom eller gå i krig med honom. Att vara neutral i den här konflikten var inte möjligt enligt kungen. Som han själv sa:

Jag vill inte eller höra om någon neutralitet. Hans Kärlighet måste vara vän eller fiende. När jag kommer till gränsen måste han förklara sig varm eller kall. Här strider Gud och djävulen. Vill Hans Kärlighet vara på Guds sida, så får han gå över till mig. Vill han emellertid hellre vara med djävulen, så måste han förvisso slåss mot mig. Något tredje kommer inte att givas. Om det skall Ni vara förvissad.

- s. 204

En dag värd att firas?
Som kung orsakade Gustav II Adolf otroligt mycket lidande. Män slets från sin familj och hembygd för att slåss i främmande länder, de kvarvarande fick arbeta och slita under troligtvis det högsta skattetryck i deras tid [5] och ett oräknat antal anonyma danskar, ryssar, livländare, polacker och tyskar fick sätta livet till för denna kungs ambition. Vad för skäl finns det till att hylla minnet av en vidrig härskare, en tyrann som förtryckte sin befolkning? Jag kan inte se att det finns något.

Att fira hans död vid Lützen, däremot, det är en annan femma.

[1] Annars brukar epitet som "den Store" beteckna kungar som mördat fler eller förstört fler människors liv än den genomsnittliga kungen. Gustav II Adolf var stor i båda bemärkelser, men kallades bara den store för hans krigsbragder (massmord).

[2] Enligt den julianska kalendern som användes av svenska staten förr i tiden. Enligt den gregorianska kalendern, som folk använder nu, dog han den 16 november.

[3] Det kan nämnas att det här inte var första gången en svensk kung förstörde staden Vä. 1452 brändes den av Karl Knuttson Bonde, 1509 av Svante Sture och 1569 av Hertig Karl. Gustav Adolf verkar dock ha varit den sista kung som förstörde staden, då danskarna sedermera anlade Kristianstad i närheten.

[4] Nilsson, De stora krigens tid. Om Sverige som militärstat och bondesamhälle. s. 167.

[5] Nilsson, s. 155.

Är den stora statsskulden etatismens undergång?

I ett av Stefan Molyneuxs senaste filmklipp argumenterar han för att vi libertarianer/frihetsälskare/ankor skall pröva att sluta argumentera positivt för vår sak om hur ett helt frivilligt samhälle skulle fungera (vilket jag, för övrigt, tror vi gör bra med ekonomisk teori och empiri som bl.a. finns i The Voluntary City och To Serve and Protect), och istället argumentera genom att kräva att våra motståndare skall komma med positiva argument för att deras system skall fungera. En av hans utgångspunkter är att vi kan se att dagens etatistiska system inte fungerar för att staternas statsskulder är så otroligt höga nu. Han använder bl.a. följande graf för att styrka den här tesen:


Här verkar han göra ett ärligt misstag då han säger att det är USA:s statsskuld/BNP som har gått upp till 180%. Men det är faktiskt Japan som har gått upp så mycket, inte USA. USA går däremot upp väldigt mycket nästa år (som inte visas i grafen) och enligt USDebtClock så skall USA:s statsskuld vara ungefär lika stor som landets BNP. Tänk er att linjen för USA går upp med en ca 25%-enheter så får Molyneuxs argument lite mer kraft. Men det håller ändå inte. Stater har haft höga skulder förut och lyckats få ner de förr. Som alltid kan det vara värt att kolla lite längre tillbaka i historien för att se att så varit fallet.


Återigen visar inte grafen den senaste utvecklingen i USA, så den tjocka svarta linjen skall egentligen vara ungefär på samma nivå som den var i slutet av andra världskriget. Läget är intressant att kontrastera med dagens eftersom innan kriget var slut hade USA en väldigt interventionistisk ekonomi; vissa rester från New Deal fanns kvar och under kriget hade staten tvingat fram en massa prisregleringar och konsumtionsrestriktioner. George Reisman sammanfattade perioden i hans Capitalism med (om inte mitt minne sviker mig) att ekonomin då var i det närmaste centralplanerad. Ekonomhistorikern Robert Higgs ger en liknande bild. Men staten drog sig tillbaka och efter kriget så ökade välståndet drastiskt (till skillnad från vad dåtidens keynesianer hade förutspått; de trodde att en depression skulle komma). Så, uppenbarligen klarar en stat av att minska sin skuld utan att någon katastrof skall inträffa.

Är en sådan omsvängning i politik möjlig i dagens USA, då? Även om viss del av dagens skull bara kom till p.g.a. konjunkturnedgången och då kan förväntas tas bort relativt lätt, likt krigsregleringar, så har USA fortfarande en jättestor statsskuld kvar. Behöver de ta bort den? Uppenbarligen klarar hela det ekonomiska systemet av att producera mer välstånd även med ökande statsskulder. Kommer det att kunna fungera i framtiden, när jänkarnas babyboomers skall gå i pension frågar då Molyneux? Troligtvis, om man minskar statens utgifter är det nog säkert. Men, återigen, kommer det kunna gå igenom politiskt?

Man skulle kunna tänka sig att staten är ett större fångarnas dilemma än vad vi tror den vara och att förändringar i dagens läge är omöjliga, eller i alla fall högst osannolika. Det är faktiskt inte en alltför främmande hypotes. Jag tror dock inte på den. Men även om den är sann så innebär det inte nödvändigtvis att staten kommer att kollapsa eller något i den stilen. Istället kommer dock staten bli en mycket större börda för folk och tillväxten kommer då inte vara lika hög som annars. Men kan någon etatist bevisa att den inte kommer innebära negativ tillväxt? Troligtvis inte.

Onekligen är det svårt att avgöra hur systemet kommer att fungera i framtiden. Definitiva svar kan inte ges på alla frågor. Möjligtvis kan denna "attack" som Molyneux föreslår leda till att folk blir mindre säkra på sitt eget system, och det är kanske det enda han ville få fram. Själv är jag dock osäker på om det är en speciellt smart taktik.

KLP är landets fjärde största parti!

...på flashback i alla fall. :D

I skrivande stund har Liberala partiet 5,4% av 1327 röster, och ligger bakom Sverigedemokraterna (45,4%), Moderaterna (10,6%) och Piratpartiet (9,8%). På samma sätt som att vi förr hade Manchester-liberalism så kommer vi kanske i framtiden ha flashback-liberalism, som en del debatörrer kallar våra åsikter?

En utflykt till Christiania

Förra veckan åkte jag och min vän Emil på en tur till Köpenhamn och bland andra saker besökte vi den beryktade fristaden Christiania. Christiania ligger centralt i Köpenhamn och är ett kvarter som, till viss del, brytit sig ut ur staten Danmark. I dagsläget innebär det att vissa aktiviteter i området är lagligt vilka inte är det i resten av landet. Som att slippa betala skatt på fastigheten och affärer inom området men det som de flesta tänker på är att vissa droger handlas öppet och relativt fritt här. Det var att Christiania är som en sorts enklav inom Köpenhamn som gjorde att jag vill besöka stället för några år sedan. Utflykten dit var givande.


Om man står ett kvarter bortifrån Christiania kan man nog inte tro att ett helt annat samhälle ligger om knuten. Men när vi väl gick in i området slog det mig direkt: stället bröt ordentligt med resten av stadsdelen och detta främst genom att det var, milt uttryckt, nedgånget. De få bilder jag fick ta talar relativt tydligt här. Denna nedgång utmärkte större delen av stället, men samtidigt restaurerades vissa hus och enskilda lokaler var väldigt fräscha och troligtvis nyligen renoverade. Dessutom fanns det några riktigt vackra lokaler vars väggar dekorerades av målningar. Sammantaget var området alltså nedgånget men med spår av uppresning och några få skönhetsfläckar.


Den rent fysiska miljön är dock inte det viktigaste vad gäller Christiania utan det är dess ekonomiska liv som är av störst intresse. Detta då, som sagt, dansk lag inte råder där, speciellt inte deras droglagar. Runt om stället stod kanske tio bord/primitiva stånd där hasch och marijuana bjöds ut. De flesta säljare hade små skyltar på sina varor som berättade priset och sorten – ”Purple Haze 120:-”. (Jag har väldigt svårt att se hur svenska Wikipedia kan hävda att det är omtvistat om handeln med hasch är öppen eller inte. Pusher Street var öppet och välbesökt. Ännu ett skäl att bara kolla den engelska varianten.) Upplevelsen att se dessa stånd sälja droger vilket resten av landet anser vara olagligt var speciell. Ett störande moment var vetskapen att alla droghandlare skulle tillhöra en äkta kriminell organisation, men jag återkommer till denna senare.

Utöver denna droghandel fanns även ett fåtal restauranger, barer och cafén, ett konstmusem, en cykelsäljare och -verkstad, en klädbutik, stånd som sålde bl.a. pipor och cigarettrullar och på kvällarna skall nattklubbar ha öppet (vilka vi dock inte såg då vi bara besökte byn under dagen). Det fanns även ett sorts tempel – det var känslan jag fick när jag gick in i rummet – där någon indisk chantra spelades upp på repeat och bilder av diverse buddhistiska munkar prydde väggarna.


Det fanns olika typer av människor i Christiania. Den vanligaste kategorin skulle nog lättast falla under beteckningen stamkunder eller, för den som vill vara nedsättande, knarkare. Dessa var överallt, likt öldrickare under Oktoberfest också är överallt. Vissa var, likt stället, nedslitna men hade ändå gott humör. Andra såg ut att vara kriminella och gick runt i allmänt säckiga kläder, likt de droghandlarna bar. En mindre grupp såg ut att vara ”vanliga” danskar som uppskattade cannabis likt de flesta uppskattar øl och pilsner. Utöver dessa besökare fanns det även mer traditionella turister som ville undersöka denna spännande by och ta med några minnen av den hem. Tyvärr fick vi erfara att sådana minnen inte får tas med hjälp av kameror; fotografering inne i "Staden" är förbjuden, av förståeliga skäl. Annars fanns det även barer där det serverades öl och en del gick hit. Sist av allt kan vi nämna den sporadiska kunden. Denne går skyggt in genom portarna, utför sina affärer och beger sig snabbt därifrån. Möjligtvis var den här gruppen störst, då många såg ut att bara gå in för att köpa cannabis, men det var inget jag direkt höll koll på så det är bara en tanke.

Så, tillbaka till droghandlarna och den kriminella organisation som de skall arbeta under. Vi träffade en svensk som gästar stället ofta och han gav en hel intressant information om området. Han berättade att försäljningen var speciellt livlig nu jämfört med hur det var för runt ett halvår sedan. Han berättade att innan dess såldes drogerna på nattklubberna och det hade blivit en klar förbättring när de såldes öppet. Även om säljarna skall tillhöra en större kriminell organisation skall de vara ärliga i sina affärer, man kunde alltså lita på att man får mängden och sorten man betalar för. Det verkar stämma då öppen konkurrens leda till bättre kvalitet, då det är lättare att jämföra alternativen (och hitta dem!). Även stämningen skall ha förbättrats, en restaurang med uteservering hade nyligen öppnats där folk satt och åt, drack och rökte.

Restaurangen var förresten ett av de finare inslagen i kvarteret men antingen är det väldigt svårt att göra affärer här (beskyddarpengar?) eller så har de det riktigt bra, då deras priser uppenbarligen var monopolpriser. Jag betalade 65 DK för en sandwich – om än en väldigt god sådan – som i övriga delen av staden nog skulle ha kostat 40 DK.

Vi diskuterade även dagens drogproblem och han lyfte upp ett intressant perspektiv här: i dagens svenska samhällen lärs inte ut hur man skall hantera drogproblem på ett så bra sätt som möjligt. Detta för att vårt demokratiska system har bestämt att folk skall inte hantera droger på ett annat sätt än genom att få bort det och all statlig propaganda (utbildning) lär ut detta till folk, vilket innebär att fel sorts metod används för att hjälpa de som verkligen behöver det. När ett samhälle har låst in sig på en (vidrig och uppenbart falsk) vision om ett drogfritt samhälle läggs alltså resurser på att uppnå detta målet och gör folk sämre förberedda på att uppnå ett troligtvis mer viktigare mål: att hjälpa de som har problem med missbruk. Även om lite av resurserna läggs på exempelvis rehabilitering innebär det fortfarande en relativ försämring mot vad ett helhjärtat satsande på skademinskning innebär. Utöver detta saknar vi även en kultur för ansvarsfullt droganvändande, vilket också följer ifrån folks vilja att endast hantera alla problem med droger genom att få de att försvinna.


Besöket till Christiania var spännande och givande. Som resmål är det väl värt ett besök och förhoppningsvis kommer fler turister dit om restaurationerna fortsätter att gå framåt. Vi får hoppas att den danska politiken inte kommer in och sätter stopp för det.

Sexarbete, fri vilja och det svenska förtrycket

När jag debatter lagar mot prostitution i Sverige så finns det en föreställning bland de som är för en mer repressiv politik, nämligen att sexarbetare inte kunde ha valt sitt arbete av fri vilja. Jag hade alltid tyckt att argumentet var irrelevant av två anledningar. För det första antog jag att man väljer att arbeta, oavsett vilken sort, för att få pengar. Dessutom är jag agnostisk vad gäller den fria viljan. För det andra undrade jag alltid vad det spelade för roll om någon väljer att göra något för att "de inte hade något annat val". Om något borde det innebära att man inte borde ta ifrån dem detta val eftersom, om detta är det enda de har, vad vinner de på att bli fråntagna den här möjligheten eller göra det svårare att använda den (vilket de svenska sexlagarna gör)?

Om vi skall få tro Pye Jacobsson så verkar sexarbetare välja sina jobb precis som vilka andra: de har en mängd olika motiv men det tjänar i alla fall syftet att få pengar i plånboken. Alltså, de gör det av lika mycket fri vilja som någon annan. Sexarbeterskan intervjuas av SWAN, Sex Workers' Rights Advocacy Network.



I intervjun visar hon även att de svenska prostitutionslagarna skadar sexarbetarna, vilket många förespråkare av dagens system inte vill erkänna eller förstå. Bl.a. leder kopplerilagen till att ingen får på något sätt tjäna pengar på deras verksamhet. Bor du hemma och din mor är sexarbetare? Jaha, då kan du bli åtalad för koppleri för du tjänar ju på hennes verksamhet! Är du hyresvärd och har en sexarbetare som gäst? Jaha, då får du allt vräka henne, för du kan ju inte få pengar genom prostitution! Vill du jobba tillsammans med andra sexarbetare så att ni kan skydda varandra bättre ifall en kund skulle förgripa sig på någon av er? Nänä, det är ju koppleri det med och kan inte tillåtas!

Man kan fråga sig om dessa lagar skrivits av personer som verkligen bryr sig om deras välmående eller av moraltanter som anser att prostitution är synd eller att vi lever i ett mansdominerat samhälle och det är bara förjävligt alltihopa.

Anka = anarkokapitalist

Darkwing Duck, privat brottsbekämpare, anka och därigenom lättvald symbol för anarkokapitalismen, enligt A för AnKa. Bloggen hade tidigare ett riktigt bra namn, men faller nu för den senaste trenden bland svenska anarkokapitalister att benämna sig själva som ankor.

För en högst ointresserad eftervärld, som än så länge inte ens förstår innebörden av polycentriska lagsystem, känner jag mig tvungen att berätta historien om hur det här ordet kom till.

Det hela började på en IRC-kanal, osäkert vilken, där användaren geekuality lekte med ordet anarkokapitalist. Om tanken kom efter flera dagars reflektion och betänkande eller på stundens ingivelse är fortfarande osäkert, men en dag beslöt han sig för att förkorta anarkokapitalism med anka. Denna vågade handling skulle få oanada konsekvenser.

Senare, för snart ett år sedan, postar Arvinja ett inlägg på Liberal Debatts forum, där han, efter inspiration från geekuality, funderar på att kalla anarkokapitalister för ankor eller ankare. Den tidigare benämningen visade sig vara mycket mer populärt, och användningen av ordet spred sig senare till Flashback. Detta syns bl.a. på användaren ayanamiis avatar:

Tidigare förkämpar för denna ideologi hade använt förkortningarna AK och ak:are, men nu verkar de bli utbytta av anka och ankor. Denna innovation har förhoppningsvis effekten att vi får en trevligare image, men om ankan kommer bli framtidens frihetssymbol eller inte är fortfarande osagt. En sak som är positiv med ankan som symbol är såklart att den är ganska gullig.

Slöseri förr och nu

Under den stora depressionen i USA under 30-talet tyckte den dåvarande amerikanska presidenten Roosevelt att priset på jordbruksprodukter var för lågt. Han förstod tillräckligt mycket ekonomi för att förstå att man kan höja priset igen genom att sänka utbudet, så han startade en del program för att förstöra jordbruksprodukter. Han kunde inte tillräckligt mycket ekonomi för att förstå att det var en dålig idé, alternativt förstod han det väldigt väl och hjälpte endast några enstaka farmare.

Under den nuvarande recessionen tycker den nuvarande amerikanska presidenten att priset på bilar är för lågt. Därför startade han ett program för att förstöra bilar.



HT David Hendersson

Om löneskillnaden mellan män och kvinnor och äktenskap

Enligt en rapport från SCB från förra året så tjänade kvinnor i genomsnitt 17,1% mindre än män. När de gör en statistik analys av de olika lönerna och försöker beräkna hur ens ålder, yrkesektor och val av yrkesektor påverkar lönen, så fann de att 9% av de urpsrungliga löneskillnaderna kan förklaras av dessa andra faktorer. Enligt deras analys är då 8,1% av löneskillnaderna oförklarade och skulle då, potentiellt, kunna förklaras av att kvinnor i regel diskrimineras på arbetsmarknaden.

Diskriminering som förklaring till löneskillnaden har jag varit skeptisk till sedan jag fick höra ekonomen Walter Blocks påpekande om vad det här innebar för de företagare som inte anställer kvinnor (givet antagandet om att de är lika duktiga på sitt jobb): de förlorar pengar på att anställa män om de kan anställa kvinnor för en lägre summa. Samtidigt borde avkastningen i industrier som är dominerade av kvinnor ha extra hög avkastning, eftersom kostnaden för arbetarna är lägre, vilket skulle innebära att alla investerare som investerar i mansdominerande yrken också förlorar pengar. Diskriminering som förklaring leder alltså till fler problem, som bryter mot de mest grundläggande ekonomiska teorierna, och verkar då inte vara en speciellt bra förklaring.

Den här uppfattningen är inget udda bland ekonomer. Ekonomen Bryan Caplan hävdar att de flesta ekonomer är överens om, ibland med vissa kvalifikationer, att marknadsmekanismerna får bort diskriminering på marknaden.

Om ekonomerna nu har rätt så innebär det att den skillnad som SCB inte kunde förklara beror på andra faktorer än de tog med i sin beräkning. En sådan faktor är civilstånd. Enligt Block påverkar äktenskap och samboskap kvinnor negativt och män positivt; allt annat lika så bör en kvinna, om hon gifter sig/bor hos någon, tjäna mindre än om hon bor ensam. Detta beror då på att arbetsuppgifterna i hushållet är ojämnt fördelade och att hushållet, som organisation, premierar mannens inkomst före kvinnans (för att kvinnan är hemma mer med deras barn).

Detta implicerar att kvinnor som är ogifta inte borde tjäna mindre än ogifta män, vilket Block hävdar är fallet. SCB tar inte med civilstånd som förklarande variabel i sina analyser men det gör deras brittiska motsvarighet. Och i deras rapport har de en tabell, som Mark Wadsworth uppmärksammade, som illustrerar Blocks poäng väldigt väl:

Altruistisk bestraffning av lurendrejare

Vad ska man göra om man får ett Nigeria-brev eller liknande? Ignorera det likt annan spam-post?

Nej! Istället skall man på något sätt få brevskrivaren att slösa bort sin tid, vilket förhindrar denne från att störa andra. Denna praktik kallas scambaiting. Lyckade försök att lura lurendrejarna har bl.a. lett till skapandet av en nytolkning av Monty Python, ett Commodore 64 snidat i trä och till att en extra olycksam svindlare begav sig till Chad med skylten "Looking for the twat Muhammed".

Tit for tat in action!

TT-artikel om telekompaketet

I dagens Hallandsposten kunde man läsa om hur EU:s tappra försök att göra det möjligt att stänga av folk från internet utan rättslig prövning stött på förhinder. Artikeln är författad av TT-reportern Karl Vicktor Olsson och den gör gällande att utan den här statliga makten kommer oroväckande saker att inträffa.


Jag kan se tre problem med den här artikeln: den kommer med påståenden utan referenser, men det är också svårt att veta vem som gör uttalandena och den utgår helt omotiverat från att statlig makt att stänga av internetanvändare är bra. Man skulle kunna säga att han argumenterar för detta genom att påpeka att EU:s regeringar är för det, men det är ungefär som att utgå från att en film är bra för att producenterna säger det. Dessa problem verkar förresten vara vanliga bland tidningsartiklar.

Men om vi kikar lite mer ingående på den här artikeln, vad exakt är det som gör den dålig? Låt mig börja med rubriken:

Oväntat beslut gynnar enskilda nätanvändare

Ett, till synes, helt korrekt påstående. Beslutet var för vissa oväntat och det kommer gynna de enskilda individer som skulle ha kunnat bli avstängda från nätet, men som nu inte kommer bli det. (Man skulle kunna gå in i en diskussion om beslutet var oväntat eller inte, men det är inte så viktigt.) Det är missledande i det att det låter som om det bara är några få som gynnas av det här beslutet. Givet att det finns drygt 600 000 personer i Sverige som fildelar och att alla dessa kommer gynnas av lagen så kanske det hade varit bättre att skriva "Oväntat beslut gynnar nätanvändare". Men det är en mindre punkt än vad som skrivs i ingressen:

En seger för tillskyndare av frihet på internet.

Eller en taktisk dundertabbe som leder till sämre konsumentskydd, dyrare telekomtjänster, och total avsaknad av rättsskydd för nätanvändare.

Enligt Olsson innebär 138:an alltså att nätanvändares rättigheter inte skyddas, men att de väl gör det med en stat som har kontroll över ens tillgång till internet. Hur han kommer fram till detta, eller hur det skulle kunna bli sämre för kunderna, framgår inte av texten (men det upprepas). Ingressen skall, förutom att locka folk att läsa artikeln, sammanfatta kort vad det handlar om. Är det verkligen så att man kan hitta på vad som helst här utan att komma med något argument för det? Nåja, det kanske blir bättre i brödtexten?

[Angående att vissa ledamöter är kluvna efter omröstningen.] Kravet på domstolsbeslut före åtgärder från nätoperatörer mot enskilda användare är nämligen mycket impopulärt bland EU:s regeringar, inklusive den svenska.

De anser att operatörerna måste kunna stänga av abonnenter omedelbart, om de exempelvis spammar på ett sätt som hotar säkerheten, och först därefter får sin sak prövad i domstol.

Vi behöver alltså Telekompaketet för att kunna stå emot spammare, som hotar säkerheten. Vems säkerhet framgår inte av texten. Att förslaget också kan användas för att tvinga företagen att ta bort fildelare framkommer inte heller. Bottennivån kommer dock i nästa avdelning:

Reformer som tillskapandet av en europeisk telekommyndighet, direktiv om allmän rätt till telekomtjänster, avregleringar och en GSM-reform tänkt att ge besparingar på upp till 1,6 miljarder euro skulle därmed gå om intet.

Sämre konsumentskydd och dyrare telekom-priser, kort sagt.

På det här följer en del frågor som Olsson inte besvarar: vem har gjort beräkningen? för vilken period förväntas man spara så mycket? vad menas med allmän rätt till telekomstjänster - att folk skall bli avstängda från dem eller? Jag förväntar mig inte så mycket av tidningar, men några korta svar på de här frågorna hade varit på sin plats. Eller är det att förvänta sig för mycket?

Harm reduction och heroin

Här kommer en kort dokumentär om hur heroinister kan få det bättre genom att få heroin utskrivet, istället för substitut som subutex eller metadon.



Tyvärr tar dokumentären inte upp någon statistik, förutom ett kort citat, om försöken i Schweiz. Det är synd eftersom deras system med att sälja droger till heroinister verkar gå bra, iaf enligt departementet som sköter det:

In many cases, patients’ physical and mental health has improved, their housing situation has become considerably more stable, and they have gradually managed to find employment. Numerous participants have managed to reduce their debts. In most cases, contacts with addicts and the drug scene have decreased. Consumption of non-prescribed substances declined significantly in the course of treatment.

Dramatic changes have been seen in the situation regarding crime. While the proportion of patients who obtained their income from illegal or borderline activities at the time of enrolment was 70%, the figure after 18 months of HAT was only 10%.

Hur väljs en domare för att sitta vid en rättegång?

Via Rick Falkvinge fick jag reda på att Tomas Norström, som var domare i PirateBay-rättegången, troligtvis varit jävig i frågan. Detta misstänks för att han är medlem i Svenska föreningen för upphovsrätt, sitter i styrelsen för Svenska föreningen för industriellt rättskydd (SFIR) och via hans arbete i stiftelsen .SE var han kollega med åklagaren Monique Wadsted. Med den sortens liv vid sidan om domstolen verkar det troligt att han hade ett annat intresse än att bara upprätthålla lagen när han fällde sin dom i fredags. Att han sedan inte vill kommentera frågan mer än att han "gjorde bedömningen att han inte var jävig" gör det inte bättre för hans sak.

Så hur kunde han bli antagen som domare för det här fallet? Är det så ont om domare att endast de med extra-juridiska intressen måste ställa upp? Eller är det så att det finns en politisk anledning till att Norström fick döma i rättegången? Detta är Falkvinges analys, att det handlar om korruption. Men hur är det möjligt för upphovsrättsindustrin att välja domare?

Är det så att de i förväg gjort Stockholms tingsrätt till deras spelplana, där Torström är utplacerad som deras domare? Det är inte helt omöjligt, eftersom en viktig del av lobbyverksamhetens arbete är förmågan att välja forumet där viktiga frågor tas upp - vilket slås fast bl.a. i en statlig utredning om lobbning. Samtidigt har SFIR yrkat i remisser för att upphovsrättsfrågor skall lösas främst i Stockholms tingsrätt, vilket skall ha sina positiva fördelar:

Om tingsrätten görs till exklusivt forum i allmänna mål om formskydd och mål om varu- och näringskännetecken och till fakultativt forum i mål om upphovsrätt skapas en utpräglad immaterialrättsdomstol med de fördelar som det innebär för dagens överlappande rättsområden.

Detta är dock inget mer än en spekulation om hur det kan komma sig att en uppenbart jävig rådman sitter som domare i ett så viktigt fall. Vet någon hur domare väljs i normala fall?

Oavsett vad fallet är tyder tillsättandet av Norström som domare som ett rejält misslyckande för den statliga domstolen. Skulle det inte vara bättre med en annan modell där de både parterna är tvungna att komma överens på förhand om en domare som de båda kan tåla? Detta är ju praxis för privata handels- och skiljedomstolar och borde inte vara så svårt att implementera för straffrättsfrågor.

För att kunna ta lärdom av historien, måste man känna till den

I gårdagens Hallandsposten försökte ledarskribenten i artikeln Att lära av historien dra en parallell mellan dagens ekonomiska kris och den som inträffade 1873. Enligt artikeln fick dåtidens stater i Europa tillfälle att inskränka den ekonomiska friheten, men detta skall ha lett till en lång depression:

Samtidigt började såväl industrin som jordbruket i Europa att känna av konkurrensen från ett USA på väg upp. Skuldsatta stater hade svårt att betala de pengar de lånat, exempelvis Frankrike som satt med ett skuldberg efter kriget mot Tyskland 1870–71. Banker kraschade, börskurser föll som stenar och staterna började göra alltmer långtgående ingrepp i ekonomin för att rädda det som kunde räddas.

Det var åtminstone det man trodde.

Handelshinder och allmänna restriktioner orsakade en ren depression som kom att vara under resten av 1800-talet.

Lärdomen man skall ta är, den gamla vanliga, att statliga lösningar på ett problem leder till ännu värre problem. Men, även om slutsatsen stämmer, så är argumentet för det helt ogrundat - det fanns ingen allmän, långvarig depression under slutet av 1800-talet i Europa! Istället för att ha inneburit "slutet för en period av framsteg och tillväxt", var den här krisen bara ett litet avbrott på vägen mot förbättrad rikedom och välfärd.

Att tillväxten fortsatte under resten av århundradet kan man se bl.a. genom att se hur reallönerna under perioden utvecklades. Enligt Williamson (1995) var utvecklingen uppenbart positiv vilket illustreras av nedanstående graf, som jag hittade här.


Vad grafen visar är hur reallönerna för Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Irland och Italien förändrades i förhållande till reallönerna för England år 1900. För varje land så ökade lönerna kontinuerligt under hela perioden och de verkar ha stigit med minst en tredjedel. Det är inte vad man förväntar sig av en långvarig depression.

Utvecklingen av reallönerna för Sverige, som blivit uträknade av folk från Riksbanken, är lika talande. Ser ni den där skarpa, men lilla, nedgången i lönerna? Det skulle visst representera slutet på en period av tillväxt och framsteg.


Det är beklagligt att Hallandspostens ledarskribent skulle göra en liknelse mellan 1873 år kris istället för den som började 1929, speciellt när h*n ville visa hur statliga regleringar orsakar dåliga ekonomiska resultat. För det här syftet lämpar det sig mycket bättre att peka på den riktigt dåliga politik som fördes i USA under president Hoover och Roosevelt (briljant förklarat av Burtom Folsom och Thomas E. Woods).

Ipred och mullvaden

Ipred är här, länge leve Mullvad!



Kort om Mullvad: det är ett företag som levererar en krypterad tunnel till utlandet så att vår kära överhet inte kan se information som man tar emot och skickar iväg. Förutom Ipred skyddar tjänsten även mot FRA:s övervakning och annan statlig klåfingrighet. Nu behövs bara en liknande tjänst för att undvika staten IRL.

Porr, horor och feminister

Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister är en välskriven och lättläst bok med självförklarande titel. Jag har precis läst klart den första delen, som diskuterar porr och diverse (radikal)feministers uppfattningar om porr. Vad jag fann intressant med den här delen var genomgången av dessa personers uppfattning av porr och några referat av studier om det påstådda kausala sambandet mellan porrtittande och ökade våldtäkter. Nedan följer ett axplock av, vad jag förstår det som, ledande radikalfeministers åsikter som tas upp i boken:

"Vad är egentligen pornografi?" undrar Katinka Ström, en radikalfeminist bland annat engagerad i Kvinnofronten och som tidigt introducerade radikalfeminism i Sverige. Hon svarar att det inte är något annat än "filmade och fotograferade våldtäkter och sexuella övergrepp på de kvinnor och barn, främst flickor, som utnyttjas av porrindustrin". (s. 43)

Radikalfeminister som Roks tidigare ordförande Ebon Kram tycker att det finns lika lite "mjukporr" som det finns "mjukapartheid" eller "mjuknazism". (s. 75)

[Olle Scmidt]: Jag är inte moralist. Jag är liberal. Men det finns en äcklets gräns för all den pornografi som väller fram. Nu början gränsen nå. Och det finns ett krat samband mellan prostitutionen och den allt grövre pornografin och förtryck och våld mot kvinnor. (s. 85)

Vänsterpartiet kallar porr "reklam för sexuella övergrepp" och menar att porr är "teorin, och det sexualiserade våldet praktiken". Genom porren berövas dessutom kvinnor rätten till sin kropp och sexualitet. Kristdemokraterna Margareta Viklund menar att porr är ett hot mot kvinnors och flickors säkerhet som uppmuntrar till våldtäkt, incest, misshandel, tortyr och mord.

"De [porrfilmsproducenter] vet vad de gör, de vet precis vad de gör och jag är övertygad om att porren har effekt. Reklam påverkar ju folk, eller hur?" säger [sociologen Lena Berg] när hon diskuterar porrens effekter. "Om det finns något kausalt samband, det är det nog ingen som vet", tillstår hon, men den "flod som väller över oss och den sexualisering som är överallt i det offentliga rummet" måste ha någon inverkan. (s. 107)

De senare citaten berör frågan om ökat pornografiskt tittande leder till mer våldtäkter av kvinnor, vilket radikalfeministerna och politikerna menar existerar. De lägger dock inte fram empiriska argument för detta utan använder sig av psykologiska modeller och ihåliga klyschor för att bevisa sin sak. Östergren har dock undersökt vad den empiriska forskningen har att säga ifrågan. Hon använde Davies (1997), Diamond 1999 och Hunter 2000, som alla är metastudier om pornografins effekter på sexuellt relaterade våldsbrott mot kvinnor, för att visa att detta samband inte finns.

Två exempel hon tar upp för att motbevisa radikalfeministernas tes var att pornografi-tittande ökade ordentligt i Shanghai mellan 1965-90 men ingen ökning av våldtäkter hade märkts av. Det andra exemplet är Japan, där det hade varit olagligt att göra filmer där sexuella handlingar, viss nakenhet eller könsorgan fick visas, som liberaliserade sina lagar under 1980-talet och fick en otrolig ökning av tillgängligt porrmaterial. Men, som Östergren skriver, "trots denna massiva ökning av pornografi fann [Diamond] en dramatisk minskning av sexualbrott, särskilt bland unga, både som offer och förövare".

Milton Diamonds sammanfattande ord om hans forskning visar

The concern that countries allowing pornography and liberal anti-obscenity laws would show increased sex crime rates due to modeling or that children or adolescents in particular would be negatively vulnerable to and receptive to such models or that society would be otherwise adversely effected is not supported by evidence. It is certainly clear from the data reviewed, and the new data and analysis presented, that a massive increase in available pornography in Japan, the United States and elsewhere has been correlated with a dramatic decrease in sexual crimes and most so among youngsters as perpetrators or victims. Even in this area of concern no "clear and present danger" exists for the suppression of SEM. There is no evidence that pornography is intended or likely to produce "imminent lawless action" (see Brandenberg v. Ohio, 1969). It is reasonable that the U.S. Supreme Court has consistently rejected the principal that speech or expression can be punished because it offends some people's sensibilities or beliefs.

Petra Östergren har även gjort en podcast för Timbro om den här frågan som är väl värd att lyssna på.