Alla dessa frågor svarar jag med ett definitivt "nej". Denna bedömning tror jag att alla som läser på om hans dåd kommer att hålla med om. Men tyvärr verkar den mest offentliga information som finns om kungen idag, exempelvis på engelska och svenska Wikipedia, missa eller bara otroligt kortfattat nämna hans illdåd och istället läggs stor vikt på hans krigsrörelser och hans påstådda "militära geni". En mindre apologetisk och mer neutral syn på kungen ger Sverker Oredsson i sin bok Gustav II Adolf. Med hans bok som grund tänkte jag ta upp några av kungens mindre trevliga sidor.
Övergripande om hans styre
Gustav II Adolf utkämpade två krig som han "ärvt" från sin far mot Danmark och Ryssland och två krig som han själv startade mot (1) Polen och (2) diverse tyska furstendömen och tyska kejsaren. Under hans 21 år vid makten (1611-32) var Sverige i krig alla år förutom sex år då ofred råder med Polen. Under alla krig vägrade han godta fredsinviter från motståndaren då han inte var nöjd med deras erbjudande, för honom var mer makt till kronan och staten viktigare än de tusentals som dör varje år ett krig fortsätter.
Gustav Adolfs inrikespolitik var till stor del byggd på de krig han förde. För att finansiera dessa höjde han skatterna och för att få fotsoldater/kanonmat till dem tvångsrekryterade han folk. Båda orsakade stora bekymmer för de utsatta vilket tog sig uttryck i småskaliga upplopp i landet. För att få ut så mycket pengar och folk som möjligt lät han instifta ett nytt folkbokföringssystem som var baserat på prästerna anteckningar om vilka som bodde i deras område. Med det här systemet kunde staten ha koll på befolkningen på individnivå, vilket gjorde det svårare att fly från dem om man blev kallad till krig. En studie av Sven A. Nilsson har uppskattat antalet döda i krigen mellan 1621 till 1632 till minst 50 000 individer.[4]
Utöver politik som var direkt knutet till krig gjorde han dessutom katolicism olagligt; alla utövare blev landsförvisade och alla som stannade förklarades fredlösa. Han förbjuder dessutom immigration från landet några år senare.
Att kriga för fredens skull, 1611-1617
Gustav Adolfs första stora politiska agerande gjorde han som nyss tillträdd kung genom att fortsätta hans fars krig med Danmark. I början av året tågade han in i Skåne med en här och brände och härjade. Han var uppenbarligen nöjd med sig själv när han skrev ett brev till sin farbror Johan och skröt om det hela.
[Wij har] waritt inne vthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrkiosochner sampt och Whe stadh är vthi aska, och hafue Wij dher till inthet mootståndh haft, anten af ryttere eller fotfolck, vtan grasseratt, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter eigen willie. [3]- s. 57 från Gustav II Adolf
Denna terroraktion genomfördes för att förhindra att en dansk armé kan färdas genom Skåne, nu skulle de få svårt att få mat om de försökte sig på det. Denna sorts illdåd var inte ovanliga under Gustav Adolfs krig.
Som tur är sluts snart fred mellan den danska och svenska staten. Men Gustav Adolf vill även fortsätta ett annat krig som han ärvde från hans far, nämligen kriget mot Ryssland. Här pågår sedan länge ett inbördeskrig och Gustav ville göra hans yngre bror Karl Filip till tsar. Inför riksdagen säger han sig prisa freden, men väljer ändå att skicka fler soldater till Ryssland. Med detta "kriget är oundvikligt, så låtom oss attackera"-argument kommer Gustav Adolf att rättfärdiga resten av sina krig. Just detta krig kommer att pågå i fyra år till och även när det är uppenbart att han inte kommer uppnå sitt mål och fredsförhandlingar har inletts fortsätter han att kriga för att få en, för honom, så gynnsam fred som möjligt.
Kriget mot Polen 1617-29
När Gustav Adolf blev kung rådde det ofred mellan Sverige och Polen; länderna var formellt sett i krig med varandra, över områden i Livland, men inga stridigheter hade förekommit från 1611. Efter det skickar kungen över trupper för att ta över först staden Pernau, sedan Riga och sist krävs tull från Danzig. Speciellt övertagandet av Riga var lönsamt för honom då det gav staten mer pengar än alla andra skatter som togs ut från landet gemensamt. Pengarna från hans erövringar kommer att användas för hans krig i Tyskland, vilket han planerat under lång tid.
Det högst undvikliga kriget, 1630-32
Från 1614 till 1630 kommer Gustav Adolf alltid att säga till ständerna i riksdagen att krig är hemskt, men att det är oundvikligt. Givetvis är det oundvikligt, för en härskarlysten kung som inte är nöjd att sina nuvarande besittningar. Men fanns det någon gång ett tvingande skäl för honom att kriga? Innan kungen invaderade området fanns det bara en stor armé inom området, nämligen kejsarens. Men denna kunde inte överföras till Sverige eftersom Sverige och Danmark var oinskränkta härskare över Östersjön. Det verkar istället ha varit rimligt att kriget hade slutat om Gustav inte hade gått in nu. Vi har Gustav Adolf att tacka för att kriget höll på i trettio år, istället för tio.
Ofta tas religionsfrågan upp som en förklaring till varför Gustav Adolf invaderade Tyskland, men Sverker Oredsson menar, efter att ha gått igenom alla större verk som diskuterar den här frågan, att religiösa motiv inte spelade någon stor roll i hans beslut. Istället menar han att det var tillfället och jakten på ära som drev honom till detta. Själv tror jag att de tänkta vinsterna som kom ifrån brandskattade städer och erövrade områden i form av skatter också förklarar hans val till viss del.
Här kommer dock en intressant detalj som inte tas upp så ofta: när Gustav Adolf åkte över med sina trupper hade han inte en enda allierad av de protestantiska furstarna och ingen hade bett om militär hjälp från honom. Den första protestantiska furste som Gustav Adolf erbjöd sina "beskyddartjänster" till hade att välja mellan alliera sig med honom eller gå i krig med honom. Att vara neutral i den här konflikten var inte möjligt enligt kungen. Som han själv sa:
En dag värd att firas?
Som kung orsakade Gustav II Adolf otroligt mycket lidande. Män slets från sin familj och hembygd för att slåss i främmande länder, de kvarvarande fick arbeta och slita under troligtvis det högsta skattetryck i deras tid [5] och ett oräknat antal anonyma danskar, ryssar, livländare, polacker och tyskar fick sätta livet till för denna kungs ambition. Vad för skäl finns det till att hylla minnet av en vidrig härskare, en tyrann som förtryckte sin befolkning? Jag kan inte se att det finns något.
Att fira hans död vid Lützen, däremot, det är en annan femma.
Som tur är sluts snart fred mellan den danska och svenska staten. Men Gustav Adolf vill även fortsätta ett annat krig som han ärvde från hans far, nämligen kriget mot Ryssland. Här pågår sedan länge ett inbördeskrig och Gustav ville göra hans yngre bror Karl Filip till tsar. Inför riksdagen säger han sig prisa freden, men väljer ändå att skicka fler soldater till Ryssland. Med detta "kriget är oundvikligt, så låtom oss attackera"-argument kommer Gustav Adolf att rättfärdiga resten av sina krig. Just detta krig kommer att pågå i fyra år till och även när det är uppenbart att han inte kommer uppnå sitt mål och fredsförhandlingar har inletts fortsätter han att kriga för att få en, för honom, så gynnsam fred som möjligt.
Kriget mot Polen 1617-29
När Gustav Adolf blev kung rådde det ofred mellan Sverige och Polen; länderna var formellt sett i krig med varandra, över områden i Livland, men inga stridigheter hade förekommit från 1611. Efter det skickar kungen över trupper för att ta över först staden Pernau, sedan Riga och sist krävs tull från Danzig. Speciellt övertagandet av Riga var lönsamt för honom då det gav staten mer pengar än alla andra skatter som togs ut från landet gemensamt. Pengarna från hans erövringar kommer att användas för hans krig i Tyskland, vilket han planerat under lång tid.
Det högst undvikliga kriget, 1630-32
Från 1614 till 1630 kommer Gustav Adolf alltid att säga till ständerna i riksdagen att krig är hemskt, men att det är oundvikligt. Givetvis är det oundvikligt, för en härskarlysten kung som inte är nöjd att sina nuvarande besittningar. Men fanns det någon gång ett tvingande skäl för honom att kriga? Innan kungen invaderade området fanns det bara en stor armé inom området, nämligen kejsarens. Men denna kunde inte överföras till Sverige eftersom Sverige och Danmark var oinskränkta härskare över Östersjön. Det verkar istället ha varit rimligt att kriget hade slutat om Gustav inte hade gått in nu. Vi har Gustav Adolf att tacka för att kriget höll på i trettio år, istället för tio.
Ofta tas religionsfrågan upp som en förklaring till varför Gustav Adolf invaderade Tyskland, men Sverker Oredsson menar, efter att ha gått igenom alla större verk som diskuterar den här frågan, att religiösa motiv inte spelade någon stor roll i hans beslut. Istället menar han att det var tillfället och jakten på ära som drev honom till detta. Själv tror jag att de tänkta vinsterna som kom ifrån brandskattade städer och erövrade områden i form av skatter också förklarar hans val till viss del.
Här kommer dock en intressant detalj som inte tas upp så ofta: när Gustav Adolf åkte över med sina trupper hade han inte en enda allierad av de protestantiska furstarna och ingen hade bett om militär hjälp från honom. Den första protestantiska furste som Gustav Adolf erbjöd sina "beskyddartjänster" till hade att välja mellan alliera sig med honom eller gå i krig med honom. Att vara neutral i den här konflikten var inte möjligt enligt kungen. Som han själv sa:
Jag vill inte eller höra om någon neutralitet. Hans Kärlighet måste vara vän eller fiende. När jag kommer till gränsen måste han förklara sig varm eller kall. Här strider Gud och djävulen. Vill Hans Kärlighet vara på Guds sida, så får han gå över till mig. Vill han emellertid hellre vara med djävulen, så måste han förvisso slåss mot mig. Något tredje kommer inte att givas. Om det skall Ni vara förvissad.- s. 204
En dag värd att firas?
Som kung orsakade Gustav II Adolf otroligt mycket lidande. Män slets från sin familj och hembygd för att slåss i främmande länder, de kvarvarande fick arbeta och slita under troligtvis det högsta skattetryck i deras tid [5] och ett oräknat antal anonyma danskar, ryssar, livländare, polacker och tyskar fick sätta livet till för denna kungs ambition. Vad för skäl finns det till att hylla minnet av en vidrig härskare, en tyrann som förtryckte sin befolkning? Jag kan inte se att det finns något.
Att fira hans död vid Lützen, däremot, det är en annan femma.
[1] Annars brukar epitet som "den Store" beteckna kungar som mördat fler eller förstört fler människors liv än den genomsnittliga kungen. Gustav II Adolf var stor i båda bemärkelser, men kallades bara den store för hans krigsbragder (massmord).
[2] Enligt den julianska kalendern som användes av svenska staten förr i tiden. Enligt den gregorianska kalendern, som folk använder nu, dog han den 16 november.
[3] Det kan nämnas att det här inte var första gången en svensk kung förstörde staden Vä. 1452 brändes den av Karl Knuttson Bonde, 1509 av Svante Sture och 1569 av Hertig Karl. Gustav Adolf verkar dock ha varit den sista kung som förstörde staden, då danskarna sedermera anlade Kristianstad i närheten.
[4] Nilsson, De stora krigens tid. Om Sverige som militärstat och bondesamhälle. s. 167.
[5] Nilsson, s. 155.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar