För att kunna ta lärdom av historien, måste man känna till den

I gårdagens Hallandsposten försökte ledarskribenten i artikeln Att lära av historien dra en parallell mellan dagens ekonomiska kris och den som inträffade 1873. Enligt artikeln fick dåtidens stater i Europa tillfälle att inskränka den ekonomiska friheten, men detta skall ha lett till en lång depression:

Samtidigt började såväl industrin som jordbruket i Europa att känna av konkurrensen från ett USA på väg upp. Skuldsatta stater hade svårt att betala de pengar de lånat, exempelvis Frankrike som satt med ett skuldberg efter kriget mot Tyskland 1870–71. Banker kraschade, börskurser föll som stenar och staterna började göra alltmer långtgående ingrepp i ekonomin för att rädda det som kunde räddas.

Det var åtminstone det man trodde.

Handelshinder och allmänna restriktioner orsakade en ren depression som kom att vara under resten av 1800-talet.

Lärdomen man skall ta är, den gamla vanliga, att statliga lösningar på ett problem leder till ännu värre problem. Men, även om slutsatsen stämmer, så är argumentet för det helt ogrundat - det fanns ingen allmän, långvarig depression under slutet av 1800-talet i Europa! Istället för att ha inneburit "slutet för en period av framsteg och tillväxt", var den här krisen bara ett litet avbrott på vägen mot förbättrad rikedom och välfärd.

Att tillväxten fortsatte under resten av århundradet kan man se bl.a. genom att se hur reallönerna under perioden utvecklades. Enligt Williamson (1995) var utvecklingen uppenbart positiv vilket illustreras av nedanstående graf, som jag hittade här.


Vad grafen visar är hur reallönerna för Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Irland och Italien förändrades i förhållande till reallönerna för England år 1900. För varje land så ökade lönerna kontinuerligt under hela perioden och de verkar ha stigit med minst en tredjedel. Det är inte vad man förväntar sig av en långvarig depression.

Utvecklingen av reallönerna för Sverige, som blivit uträknade av folk från Riksbanken, är lika talande. Ser ni den där skarpa, men lilla, nedgången i lönerna? Det skulle visst representera slutet på en period av tillväxt och framsteg.


Det är beklagligt att Hallandspostens ledarskribent skulle göra en liknelse mellan 1873 år kris istället för den som började 1929, speciellt när h*n ville visa hur statliga regleringar orsakar dåliga ekonomiska resultat. För det här syftet lämpar det sig mycket bättre att peka på den riktigt dåliga politik som fördes i USA under president Hoover och Roosevelt (briljant förklarat av Burtom Folsom och Thomas E. Woods).