Hur väljs en domare för att sitta vid en rättegång?

Via Rick Falkvinge fick jag reda på att Tomas Norström, som var domare i PirateBay-rättegången, troligtvis varit jävig i frågan. Detta misstänks för att han är medlem i Svenska föreningen för upphovsrätt, sitter i styrelsen för Svenska föreningen för industriellt rättskydd (SFIR) och via hans arbete i stiftelsen .SE var han kollega med åklagaren Monique Wadsted. Med den sortens liv vid sidan om domstolen verkar det troligt att han hade ett annat intresse än att bara upprätthålla lagen när han fällde sin dom i fredags. Att han sedan inte vill kommentera frågan mer än att han "gjorde bedömningen att han inte var jävig" gör det inte bättre för hans sak.

Så hur kunde han bli antagen som domare för det här fallet? Är det så ont om domare att endast de med extra-juridiska intressen måste ställa upp? Eller är det så att det finns en politisk anledning till att Norström fick döma i rättegången? Detta är Falkvinges analys, att det handlar om korruption. Men hur är det möjligt för upphovsrättsindustrin att välja domare?

Är det så att de i förväg gjort Stockholms tingsrätt till deras spelplana, där Torström är utplacerad som deras domare? Det är inte helt omöjligt, eftersom en viktig del av lobbyverksamhetens arbete är förmågan att välja forumet där viktiga frågor tas upp - vilket slås fast bl.a. i en statlig utredning om lobbning. Samtidigt har SFIR yrkat i remisser för att upphovsrättsfrågor skall lösas främst i Stockholms tingsrätt, vilket skall ha sina positiva fördelar:

Om tingsrätten görs till exklusivt forum i allmänna mål om formskydd och mål om varu- och näringskännetecken och till fakultativt forum i mål om upphovsrätt skapas en utpräglad immaterialrättsdomstol med de fördelar som det innebär för dagens överlappande rättsområden.

Detta är dock inget mer än en spekulation om hur det kan komma sig att en uppenbart jävig rådman sitter som domare i ett så viktigt fall. Vet någon hur domare väljs i normala fall?

Oavsett vad fallet är tyder tillsättandet av Norström som domare som ett rejält misslyckande för den statliga domstolen. Skulle det inte vara bättre med en annan modell där de både parterna är tvungna att komma överens på förhand om en domare som de båda kan tåla? Detta är ju praxis för privata handels- och skiljedomstolar och borde inte vara så svårt att implementera för straffrättsfrågor.