En utflykt till Christiania

Förra veckan åkte jag och min vän Emil på en tur till Köpenhamn och bland andra saker besökte vi den beryktade fristaden Christiania. Christiania ligger centralt i Köpenhamn och är ett kvarter som, till viss del, brytit sig ut ur staten Danmark. I dagsläget innebär det att vissa aktiviteter i området är lagligt vilka inte är det i resten av landet. Som att slippa betala skatt på fastigheten och affärer inom området men det som de flesta tänker på är att vissa droger handlas öppet och relativt fritt här. Det var att Christiania är som en sorts enklav inom Köpenhamn som gjorde att jag vill besöka stället för några år sedan. Utflykten dit var givande.


Om man står ett kvarter bortifrån Christiania kan man nog inte tro att ett helt annat samhälle ligger om knuten. Men när vi väl gick in i området slog det mig direkt: stället bröt ordentligt med resten av stadsdelen och detta främst genom att det var, milt uttryckt, nedgånget. De få bilder jag fick ta talar relativt tydligt här. Denna nedgång utmärkte större delen av stället, men samtidigt restaurerades vissa hus och enskilda lokaler var väldigt fräscha och troligtvis nyligen renoverade. Dessutom fanns det några riktigt vackra lokaler vars väggar dekorerades av målningar. Sammantaget var området alltså nedgånget men med spår av uppresning och några få skönhetsfläckar.


Den rent fysiska miljön är dock inte det viktigaste vad gäller Christiania utan det är dess ekonomiska liv som är av störst intresse. Detta då, som sagt, dansk lag inte råder där, speciellt inte deras droglagar. Runt om stället stod kanske tio bord/primitiva stånd där hasch och marijuana bjöds ut. De flesta säljare hade små skyltar på sina varor som berättade priset och sorten – ”Purple Haze 120:-”. (Jag har väldigt svårt att se hur svenska Wikipedia kan hävda att det är omtvistat om handeln med hasch är öppen eller inte. Pusher Street var öppet och välbesökt. Ännu ett skäl att bara kolla den engelska varianten.) Upplevelsen att se dessa stånd sälja droger vilket resten av landet anser vara olagligt var speciell. Ett störande moment var vetskapen att alla droghandlare skulle tillhöra en äkta kriminell organisation, men jag återkommer till denna senare.

Utöver denna droghandel fanns även ett fåtal restauranger, barer och cafén, ett konstmusem, en cykelsäljare och -verkstad, en klädbutik, stånd som sålde bl.a. pipor och cigarettrullar och på kvällarna skall nattklubbar ha öppet (vilka vi dock inte såg då vi bara besökte byn under dagen). Det fanns även ett sorts tempel – det var känslan jag fick när jag gick in i rummet – där någon indisk chantra spelades upp på repeat och bilder av diverse buddhistiska munkar prydde väggarna.


Det fanns olika typer av människor i Christiania. Den vanligaste kategorin skulle nog lättast falla under beteckningen stamkunder eller, för den som vill vara nedsättande, knarkare. Dessa var överallt, likt öldrickare under Oktoberfest också är överallt. Vissa var, likt stället, nedslitna men hade ändå gott humör. Andra såg ut att vara kriminella och gick runt i allmänt säckiga kläder, likt de droghandlarna bar. En mindre grupp såg ut att vara ”vanliga” danskar som uppskattade cannabis likt de flesta uppskattar øl och pilsner. Utöver dessa besökare fanns det även mer traditionella turister som ville undersöka denna spännande by och ta med några minnen av den hem. Tyvärr fick vi erfara att sådana minnen inte får tas med hjälp av kameror; fotografering inne i "Staden" är förbjuden, av förståeliga skäl. Annars fanns det även barer där det serverades öl och en del gick hit. Sist av allt kan vi nämna den sporadiska kunden. Denne går skyggt in genom portarna, utför sina affärer och beger sig snabbt därifrån. Möjligtvis var den här gruppen störst, då många såg ut att bara gå in för att köpa cannabis, men det var inget jag direkt höll koll på så det är bara en tanke.

Så, tillbaka till droghandlarna och den kriminella organisation som de skall arbeta under. Vi träffade en svensk som gästar stället ofta och han gav en hel intressant information om området. Han berättade att försäljningen var speciellt livlig nu jämfört med hur det var för runt ett halvår sedan. Han berättade att innan dess såldes drogerna på nattklubberna och det hade blivit en klar förbättring när de såldes öppet. Även om säljarna skall tillhöra en större kriminell organisation skall de vara ärliga i sina affärer, man kunde alltså lita på att man får mängden och sorten man betalar för. Det verkar stämma då öppen konkurrens leda till bättre kvalitet, då det är lättare att jämföra alternativen (och hitta dem!). Även stämningen skall ha förbättrats, en restaurang med uteservering hade nyligen öppnats där folk satt och åt, drack och rökte.

Restaurangen var förresten ett av de finare inslagen i kvarteret men antingen är det väldigt svårt att göra affärer här (beskyddarpengar?) eller så har de det riktigt bra, då deras priser uppenbarligen var monopolpriser. Jag betalade 65 DK för en sandwich – om än en väldigt god sådan – som i övriga delen av staden nog skulle ha kostat 40 DK.

Vi diskuterade även dagens drogproblem och han lyfte upp ett intressant perspektiv här: i dagens svenska samhällen lärs inte ut hur man skall hantera drogproblem på ett så bra sätt som möjligt. Detta för att vårt demokratiska system har bestämt att folk skall inte hantera droger på ett annat sätt än genom att få bort det och all statlig propaganda (utbildning) lär ut detta till folk, vilket innebär att fel sorts metod används för att hjälpa de som verkligen behöver det. När ett samhälle har låst in sig på en (vidrig och uppenbart falsk) vision om ett drogfritt samhälle läggs alltså resurser på att uppnå detta målet och gör folk sämre förberedda på att uppnå ett troligtvis mer viktigare mål: att hjälpa de som har problem med missbruk. Även om lite av resurserna läggs på exempelvis rehabilitering innebär det fortfarande en relativ försämring mot vad ett helhjärtat satsande på skademinskning innebär. Utöver detta saknar vi även en kultur för ansvarsfullt droganvändande, vilket också följer ifrån folks vilja att endast hantera alla problem med droger genom att få de att försvinna.


Besöket till Christiania var spännande och givande. Som resmål är det väl värt ett besök och förhoppningsvis kommer fler turister dit om restaurationerna fortsätter att gå framåt. Vi får hoppas att den danska politiken inte kommer in och sätter stopp för det.