Argument för frihet: Inledning

Varje individ bör få ha de rättigheter som ger en maximal frihet och som är kompatibel med att alla kan ha samma rättigheter.

- Lagen om lika frihet

Att vara fri innebär, enligt den libertarianska traditionen, att man kan göra precis vad man vill med sig själv och sin egendom. Samt att man kan kontraktera med andra individer om att göra, i princip, vad som helst tillsammans utan att någon tredje part skall få komma emellan och med våld eller hot om våld hindra den relationen. Att vara fri är, som slagordet säger, att få göra vad man vill så länge man respekterar andras frihet att göra samma sak. (I en viss användning av ordet "frihet" kan man väl säga att man kan vara "fri" att styra över andra, men i vår tradition skiljer vi mellan frivilliga handlingar och tvång; alla handlingar som inskränker någons frihet innebär tvång och är inte legitimt.) Denna ömsesidiga respekt för varandras frihet innebär att ingen kan initiera tvång gentemot någon annan, d.v.s. ingen kan med våld eller hot om våld förmå någon som inte kränkt någons rättigheter att göra något mot dennes vilja. Det är alltså illegitimt att hota, misshandla, stjäla ifrån, mörda, eller på något sätt fysiskt skada en annan individ, och den individ som blir så bemött har rätt att skydda sig från angrepp med det självförsvar som stunden kräver.

Detta resonerande är, om än inte så vackert formulerat, grunden för den libertarianska synen på frihet och rättigheter. Om man går vidare logiskt från dessa antaganden kan man utveckla ett helt system om vad som är tillåtet och otillåtet - vilket omvänt är vad andra inte har rätt och har rätt att använda våld för att hindra dig att göra. Såvitt jag vet har Murray N. Rothbard beskrivit det här systemet på det mest grundläggande sättet i boken The Ethics of Liberty. En annan författare som också diskuterar logiken på ett systematiskt sätt är Robert Nozick i boken Anarchy, state and utopia.

Alla libertarianer är inte överens om exakt vilka rättigheter som följer från den här enkla grunden, men det finns, mer eller mindre, ett konsensus om ett stort antal frågor. Så, enligt de flesta libertarianer är det illegitimt för en grupp människor att stjäla pengar från andra eller att hindra folk från att hålla på med de nöjen de finner intressanta. Men, har vi rätt? Är det verkligen fel av staten att ta ut skatt från folk? Är det verkligen fel att spärra in människor i celler för att de sålt cannabis?

Det vore fel, om det går att visa att det är rätt att tillåta folk att vara fria. Eftersom moral rimligtvis är subjektiv, innebär det att det vore fel ifall det finns fler, ur ens eget perspektiv, goda skäl att tillåta någon att vara fri än att försöka inskränka dennes frihet. Vilka goda skäl finns det då för att låta folk vara fria? Den frågan tänkte jag besvara i några kommande inlägg. I det här tänkte jag bara presentera frågan och visa vad ett svar skulle innebära. Det jag svarar på här är alltså hur ser de goda skälen ut egentligen?

På ett sätt är det självklart, de goda skälen är, så klart, uppenbara och övertygande. Men det verkar finnas ett mer praktiskt sätt att strukturera synen på giltiga och ogiltiga argument i den här frågan. Det gör man genom att dela upp argumenten för frihet i positiva argument för att man skall få vara det och negativa argument mot alla motargument som folk anför mot frihet. De första argumenten ger en inledande grund för att tro att individens rätter är värda att bevara, och de senare ger en fog att tro att de påstådda problemen med frihet är mindre korrekta, viktiga eller relevanta än folk tror.

Alla positiva argument för frihet ger en skäl att, allt annat lika, föredra mer frihet framför mindre. De flesta av dessa argument (om inte alla) visar att frihet är vid första anblick en bra utgångspunkt, en god moralisk sido-restriktion på ens handlingar man bör respektera ifall inga andra argument lagts fram för det. Om man talar om frihet som en rättighet - som i rätten till att få bestämma över sig själv - kan man följa bl.a. filosofen Michael Huemer i att tala om prima facie-rättigheter, till skillnad från absoluta rättigheter. Såhär skriver han om rättigheter och rättighetskränkningar:

[I] distinguish between absolute and prima facie rights. An absolute right is one with overriding importance, such that no considerations can justify violating it. A prima facie right is one that must be given some weight in moral deliberation but that can be overridden by sufficiently important countervailing considerations. Thus, if it would be permissible to steal for sufficiently important reasons—say, to save someone’s life—then property rights are not absolute but at most prima facie. It is doubtful whether any rights are absolute.

- Is There a Right to Own a Gun?

A prima facie rights violation is an action of a sort that normally--that is, barring any special circumstances--violates someone's rights. For example, killing a human being is a prima facie rights violation: in normal circumstances, to kill someone is to violate his rights. But there are special circumstances that may alter this verdict: euthanasia and self-defense killings do not violate rights, for instance...

[...]

The claim that an action is a prima facie rights violation, then, is not a very strong claim... But nor is the claim entirely without force: to accept that an action is a prima facie rights violation has the effect of shifting a normative presumption. It becomes the burden of those who advocate the act in question to identify the special exculpatory or justificatory circumstances that make what tends to be a wrongful rights violation either not a rights violation in this case, or a justified rights violation.

- Is There a Right to Immigrate?

Man kan alltså tala om att de flesta argument för frihet säger att vi bör utgå från att låta folk vara fria, men att det möjligtvis kan finnas andra moraliska värden som förmår en att välja dessa framför någon annans frihet.

Den stora fördelen med att prata om prima facie-rättigheter är att man inte säger sig veta vilka värden som kan finnas, till skillnad från absoluta rättigheter. En absolut rättighet är egentligen ungefär samma som en prima facie-rättighet fast den säger att man inte bara skall utgå från att individen bör vara fri, utan också att det inte finns några andra värden som i framtiden kan "trumfa" värdet i individuell frihet. Det verkar något förhastat att på förhand slå ned en moralisk doktrin mot alla tänkbara och, hittills, ej påhittade moraliska doktriner.

Om vi då lägger fram ett argument för att man bör låta andra individer vara i fred, när kan man säga att andra moraliska argument visat sig vara tillräckligt starka gentemot det? När kan något resonemang "trumfa" värdet av en prima facie-rättighet? Här vet jag inte om det finns någon speciell regel man kan följa, förutom kanske några fundamentala regler om moraliska och logiska argument och sitt eget förnuft och smak. Jag tror inte att det spelar så stor roll vad jag säger om det, då det i slutändan bestäms av en alldeles för stor mängd faktorer vars process är för svår att förutspå i detalj. I slutändan får man acceptera att vissa människor håller med om ett argument för frihet i vissa situationer men inte andra. Det vi libertarianer kan göra är att presentera fler positiva argument för frihet och kritisera de andra moraliska värden folk använder för att kritisera individuell frihet.

Om det då har lagts fram ett argument, X, som de flesta menar är tillräckligt starkt för att "trumfa" ett prima facie-argument för frihet, hur bemöter man det? Man kan antingen, som Mises, acceptera värdet X som givet men visa att det bäst uppnås med frihetliga medel. Exempelvis kan man kritisera moraliska argument som säger att alla människor förtjänar en grundläggande materiell trygghet med att ett sådant scenario är mest troligt under libertarianska institutioner. Eller så kan man kritisera värdet X för att det är ologiskt eller omöjligt. Exempelvis kan man, á la Rothbard, kritisera argument för "jämlikhet" för att inget system av jämlikhet är möjligt; att två individer aldrig kan sägas bli jämlika varandra, eller ha jämlika förutsättningar att uppnå sina olika mål. Eller så kan man försöka visa att uppnåendet av X leder till att andra mål inte kan uppnås, att förlusten är större än vinsten.

Ekonomen Bryan Caplan tar upp ett liknande sätt som man kan bemöta kritik på, vilket han presenterar i nivåer av hur mycket man förnekar de antaganden som argumentet bygger på:

Stage 1: Deny the problem exists. Ex: When someone complains about Chinese imports, the libertarian says, "What's the problem? They're selling us cheap stuff."

Stage 2: Blame the problem on the government. Ex: "Sure, Third World poverty is terrible. But without their governments' statist economic policies - and our immigration restrictions - they'd already be rich."

Stage 3: Admit that the government didn't cause the problem, but insist that government action would only make the problem worse. Ex: Opposing price controls for grain after a severe drought. "The market is making the best out of a terrible situation. You're going to destroy the incentives that will get us out of this disaster."

Stage 4: Concede that government action wouldn't make the problem worse, but say that the cure is so expensive that we're better off just living with the problem. Ex: Opposing handicap accessibility regulations. "It's going to cost 1% of GDP. For that price, we could give every handicapped person three full-time helpers."

Stage 5: Admit that government action could solve a problem at a low cost, but claim that the libertarian principle is more important." Ex: "Freedom means tolerating the very views that you find most abhorrent - even Satanism."

Stage 6: Yield on libertarian principle, but try to minimize the deviation. Ex: "Yes, government has to supply some roads. But we can still fund them with user fees, not taxes."

Så, hur ser då ett lyckat försvar för friheten ut? Jo, genom att man tagit upp tillräckligt många prima facie-argument för frihet så att det libertarianska systemet blir attraktivt och att alla motargument mot det blivit besvarade. Detta gäller förstås för alla argument.

Slutligen, de värden man anför för och emot frihet skall helst vara till för att övertyga någon när de är i sitt mest moraliska sinne. Idealistiskt, och objektivistiskt, innebär det också att man skall övertyga den mest kunniga och mest respektingivande sidan av denne. Alltså borde de libertarianska argumenten inte bara vara retoriskt vackra utan även logiskt stringenta och intellektuellt hänförande. Det är (förhoppningsvis) dessa argument som jag tar upp i kommande blogginlägg.

Här är de:

• de Jasay's The Presumption of Liberty
• Vem vill egentligen behöva försvara sin frihet?
• John Stuart Mill och skadeprincipen
• Argumentationsetik

Absoluta och kontextuella rättigheter

Eftersom ytterst få libertarianer känner sig helt bekväma med att förespråka absoluta rättigheter under alla tänkbara omständigheter, borde det vara bättre att karaktärisera vår position som att vi förespråkar kontextuella rättigheter. Det innebär att närhelst man ställs inför ett moraliskt problem som involverar någons rättigheter så skall man kunna ta hänsyn till vissa andra faktorer som kan väga tyngre än en individs rättigheter. Ayn Rand är nog (såvida inte hennes efterföljare tolkat henne fel) den mest kända förespråkaren av kontextuella rättigheter, och exemplet jag hört för det är mannen som går på alldeles för svag is, hamnar i vattnet, tar sig till en närliggande stuga och bryter sig rättmätigt in där för att bevara sitt liv. Enligt Rand var alla individuella rättigheter baserade på en specifik egoistisk moral, så enligt hennes resonemang är det okej att kränka rättigheter i de få undantag då bevarandet av ens liv kräver det (något grovt formulerat).

Så, om de flesta libertarianer inte håller med om att rättigheter är absoluta, vilken grund skall man utgå ifrån för att bestämma när och hur man får lov att kränka en rättighet? Här är några av de svar jag tycker mig ha sett bland libertarianer jag debatterat med på nätet:

UFO-fall: För den som är kritisk till individuella rättigheter är det väldigt lätt att koka ihop ett tänkbart scenario där varje libertarian intuitivt känner att man borde kränka någons rättigheter för att uppnå ett annat, högre, värde. På nätet kallas de för UFO-fall, just för att de är så oerhört osannolika och tillgjorda för att passa målet. (Vilket nog är vad man skall kräva av moraliska tanke-experiment.) Ta Walter Blocks exempel: Tänk om marsianer kommer till jorden, visar sig vara vida teknologiskt överlägsna oss, och hotar med vår förintelse om inte vi dödar en viss människa. Jag gissar att, om man verkligen sattes i en sådan situation, så skulle man nog tumma på rättigheterna - jag blev övertygad om att jag skulle göra det av ett annat UFO-exempel.

Det intressanta med UFO-fall är att man kan istället klassificera det som högst orealistiska eller (nja) ej möjliga fall, vilket ger en perfekt undanflykt för den libertarian som föredrar absoluta rättigheter. För, även om man skulle erkänna att man egentligen står för kontextuella rättigheter - och att UFO-fallen utgör grunden för undantag - så är just undantagen sådana som inte kommer att inträffa. Därmed kan man säga att de rättigheter man står för, är till för den praktiska världen. Dock måste man ju kunna bevisa att fallet är högst orimligt.

Nödens lag: Många UFO-exempel jag sett har varit något av en nödsituation; rättigheter må fungera som regel, men i sådana här fall hinner man inte vänta på någon social lösning utan rättigheter måste kränkas NU, innan det är försent. Men alla nödsituationer är inte omöjliga (extremt orealistiska), så därför är det i en egen katalog. Ayn Rands exempel ovan verkar vara ett högst rimligt nödfall, och man behöver inte hålla med om hela hennes moral för att hålla med om att det är okej att förstöra egendom för att upprätthålla ens eget eller annans liv.

Men om man tillåter folk att för stunden kränka någons rättighet, innebär det då att den som blivit kränkt inte kan kräva ersättning? Faktum är att den här nödregeln inte kräver att man ger upp de libertarianska rättigheterna annat än just för stunden. Så ifall jag råkar ramla i en isvak och sedan bryter mig in i någons hem för att värma mig, då kan ingen - här trumfar nödregeln någons rättigheter - hindra mig från att göra det (såvida de inte kan lösa problemet på annat sätt), men efteråt kan de tvinga mig att betala för skadan jag orsakat. Och det känns inte mer än rätt, och inget jag - eller någon annan libertarian jag pratat med - skulle ställa mig emot. Problem av det här slaget ser alltså ut, för de flesta libertarianer att kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Ett problem är vad man skall göra när en nödsituation kräver att man tar någons liv, där det inte finns något sätt att låta rättighetskränkningen lösas genom senare ersättning.

Utilitarism: Ett väldigt enkelt svar på hur man skall hantera libertarianska dilemman är att låta rättigheter helt och hållet tjäna målet att maximera den totala lyckan i världen. Därmed försvinner alla rättighetsproblem, men det är inte tillfredsställande för alla som inte är utilitarister. Själv är jag väl nästan det, och skulle gissa att de flesta utilitaristiska invändningar mot absoluta individuella rättigheter är okej för de flesta libertarianer.

Ekonomisk utilitarism: David Friedman var inte helt tillfredställd med absoluta rättigheter i The Machinery of Freedom (kap. Problems) och försökte lösa dilemmat genom att låta rättigheter explicit bygga på att man skall maximera samhällsdeltagarnas välfärd. Han har presenterat sin lösning i en Coaseansk tappning av äganderätt, vilket är ett ganska bra ramverk för att diskutera frågor om hur man bör forma lagar för att maximera välfärden. Den enda skillnaden mellan den ekonomiska utilitarismen och vanlig utilitarism är att den senare maximerar känslan lycka, medan den förra maximerar tillfredställelse mätt i pengar, vilket erkänts av de flesta ekonomer sedan Marshall är ett problematiskt mätinstrument (men det bästa ekonomer har). Friedman presenterar sin analys i Law's Order och i hans föreläsningar Economic analysis of law. Det som borde locka flest till hans ansats är att han börjar med fall där det inte är helt klart vad ens rättigheter är (som i frågor om störande ljud) och visar hur ett ekonomiskt perspektiv kan lösa många av de problemen.

Det här var de omständigheter som vissa libertarianer kan tänka sig är tillräckliga för att man skall få kränka andras rättigheter. Själv är jag inte helt säker på min position, men jag lutar åt någon form av moralisk pluralism.

Ny podcast: Ankdammen

Jag och Niclas Wennerdal knåpade ihop en podcast där vi diskuterar etablisemangets syn på invandring och främlingsfientlighet, och lite om sveriges invandringspolitiska historia. Mycket nöje!





Kommentera gärna och kom med förslag på andra teman som skulle vara intressanta att diskutera!

Utbildning och skolning

Om (subjektiv) moral

I ett tidigare inlägg om moralfilosofi ställde jag frågan om det fanns objektiv moral, om det fanns moraliska påståenden om hur man bör agera (eller vara) som är lika sanna som faktiska påståenden. Alltså om påståenden som "Du bör inte mörda" och "Det är fel att skada andra" kunde vara sanna eller falska i samma mening som "Jag har en grå tröja på mig" eller "Träden har gröna blad" kan vara sanna eller falska. Jag fann att det inte verkar finnas några sådana påståenden, att det inte finns några uppenbara moraliska värderingar som är en del av universums lagar. Objektiv moral är då rent praktiskt - tills någon visar ett uppenbart sant moraliskt axiom - icke-existerande. Så, ifall ordet skall ha någon praktisk nytta, bör moral beteckna de faktiska moraliska åsikter och teorier som folk har. Moral är alltså subjektiv moral.

En del av mig gillar dock idén om objektiv moral, att det finns vissa saker här i världen som det är fel att göra. Möjligtvis beror det på en liknande mekanism som vissa ateister tror ligger bakom vissa teisters tro på en allsmäktig gud; att tron tillfredställer vissa undermedvetna önskemål om att det skall finnas en grundläggande ordning eller mening här i världen, eller, för min del, att tron gör det lättare att svara på vissa irriterande frågor. En anledning för mig att vilja ha en objektiv moral är att kunna svara, med kraft och styrka, "Nej" på följande fråga:

Är det moraliskt rätt av en individ att, enbart för sitt eget höga nöjes skull, doppa en kännande varelse i ett bad med frätande syra?

Det är något obekvämt att säga att den som gjorde något sådant enbart gjorde något annorlunda, något denne ansåg var moraliskt rätt men som jag inte objektivt kan visa är moraliskt fel. Ibland vill jag kunna säga att det inte bara är en historisk händelse, en beskrivning av världen, ifall detta skedde och att det inte stämmer överens med mina idéer om rätt och fel; att den vars sinne kom fram till det rätta i handlingen inte bara har en annan synpunkt, utan att denne gör något så vidrigt att det helt enkelt är fel. Jag gissar (då jag är bra på att generalisera från ett exempel) och skulle gärna vilja höra från andra tillnyktrande moraliiska realister om er syn på saken, att det finns liknande skäl till att många inte tagit avstånd från idén om objektiv moral.

Men, rent praktiskt, om man förnekar att det inte är objektivt fel att tortera eller härska över någon, leder det till några problem? Om det enda man gör är att avfärda en felaktighet, en illusion, då borde det väl inte finnas något hinder att göra det? Istället för att säga att det är objektivt fel att tortera någon, så är det helt enkelt bara fel enligt olika perspektiv att göra det. Några skulle kanske säga att illusionen om en objektiv moral är nyttig för att hålla folk i schack, likt hur Edward Currents parodiserar om hur viktigt det är för kristnas moral att de tror på en allsmäktig gud. Men det verkar inte stämma. De flesta verkar inte rättfärdiga sitt agerande med hänvisningar till någon moralfilosofisk lära, utan följer normer och regler för att de är praktiska och/eller för att det är vad man växt upp med. Det passar bra med att väldigt många, när de exempelvis får höra kritik mot det rätta i att få beskatta andra, besvarar kritiken med inte helt genomtänkta svar. Stora filosofiska idéer om objektiv moral spelar nog helt enkelt ingen större roll i de flestas vardag.

Om moral inte är objektiv, finns det då någon mening i att bry sig om det? Om man funderar på frågan "Är det fel att äta kött när det finns vegetariska allternativ?" varför gräva ned sig i diverse filosofiska läger när "fel" enbart betecknar "fel, enligt ett visst perspektiv, men inte enligt ett annat"? Om moral handlar om att undersöka, beskriva och jämföra olika åsikter och teorier om hur man bör handla och/eller vilka anledningar man bör ha för att göra det, och bör liknas mer vid estetik än vid geometri, varför säga att man föredrar ett moraliskt perspektiv framför ett annat? Frågan tycks besvara sig själv; när man lägger upp det på detta sätt blir det uppenbart att moral är något som intresserar oss alla. Alla har idéer om vad man bör göra och blir upprörda ifall vissa bryter mot vad man anser är en viktig moralisk princip (men man använder kanske inte det språket). Moral är alltså intressant för den som vill leva efter vissa tilltalande moraliska värderingar och vill kunna bedöma andras ageranden efter någon moralisk måttstock.

Att få förståelse i olika moraliska perspektiv och kunna bedöma sig själv och andra efter dessa tjänar alltså ett viktigt syfte. Detta innebär inte att någon måttstock är objektivt bättre än någon annan, utan "bara" att man kan använda dem för det här syftet. Den som doppar en hund i syra är enligt de flesta perspektiv ondskefull och mer är det inte med det; en avskyvärd handling har utförts, men inga objektiva lagar har brutits, eftersom inga finns.

Det verkar dock som att jag med det korta påståendet hoppar över en viktig detalj om moral, nämligen dess reglerande funktion. Att någon gjort något, som de flesta anser är omoraliskt innebär i praktiken inte att det slutar där, utan folk reagerar ju på sådana handlingar. Då uppstår lätt frågan, hur bör man agera om man hamnar i en (moralisk) konflikt? För att svara på den frågan måste man utgå från någon moralisk teori, vilket kan tyckas bli ett svårt val, när ingen är objektivt bättre än någon annan. Vilken skall man då följa? Hur man än vrider och vänder på frågorna verkar det leda till att man vid något tillfälle blir tvungen att säga "Jag anser att A är moraliskt" utan att kunna ge någon bakomliggande förklaring till det. Detta gäller även om man säger att en moral är bra för att en viss meta-etik förespråkar den. Varför göra det meta-etiken förespråkar? För att man anser att det är, på något sätt, rätt, gott eller bra.

Det man som praktisk moralfilosof kan göra i det här läget är nog att ta reda på vad olika moraliska filosofier innebär, bedöma de efter diverse kriterier som man själv och andra kan tycka är intressanta och sedan, om man vill, förespråka den doktrin som är mest tilltalande. En annan sak man kan göra är att undersöka i vilken grad folks uttalade moraliska ståndpunkter (deras önskade mål) stämmer överens med vad de gör (vilket Ludwig von Mises menade är en av användningarna av ekonomi) eller vad som är möjligt att göra (vilket Murray Rothbard gjorde med en del anti-marknadsidéer).

Skulle anarkokapitalism vara bättre än dagens samhälle?

Jag tänkte att det skulle vara intressant att höra vad 118800 - som säger sig ge svar på vilken fråga man än ställer - hade att säga om detta, så jag sms:ade (i stort sett) ovanstående fråga till dem. Vad var då deras svar?

Hej! Nej, det skulle bli sämre. Varför skulle vi behöva samhället såpass radikalt? Denna typ av politik fastslår att du får göra vad du vill. Bland annat odla droger och sälja det till vem som helt som skulle vilja köpa. Samhället är bra som det är idag. Ingen ändring behövs.

Mvh 118800

Det tog dem ca åtta minuter att svara på min fråga, vilket torde säga iaf två saker. Den första är att anarkokapitalismen verkligen är frihetens ideologi - det första en person som måste sätta sig in i ämnet har att säga om det är att den tillåter folk att göra vad de vill. Den andra är att folk kommer att snabbt förstå vad det innebär, speciellt när det gäller saker som de ogillar att andra gör. Det borde i sin tur få en att tänka sig att det är något av en dödfödd idé att, som politisk rörelse som kämpar för frihet, tona ned eller undvika att kommentera de frihetsfrågor som folk ogillar.

Vissa i LP menar att drogliberalism är nog så rätt, men av taktiska skäl bör man inte ta upp frågan, för att undvika att partiet skall framstås som ett "drogparti". Jag tror att den stämpeln kommer folk att använda oavsett vad, så då är det bäst att bemöta förbudivrarnas argument istället. Det är vad det förträffliga Cato Institutet gör. Och de har uppenbarligen inte förlorat sitt förtroende, då de kan få med sig flera prominenta namn att dyka upp på deras tillställningar.

Annars är deras svar suveränt. :-)

Dåliga libertarianska argument: "Etatismen bygger på våld - frihet gör inte det"

Det finns vissa libertarianer som inte enbart kommer med den korrekta observationen att allt statligt agerande bygger på våld, utan förhävar samtidigt vår ideologi genom att påstå att den inte skulle bygga på våld. Det senare stämmer inte. Ett libertarianskt system skulle också bygga på våld för att upprätthålla individernas rättigheter ifall någon kränker dem.

Här kan man förstås argumentera för att socialdemokrati och dylikt bygger mer på våld än en frihetlig politik eftersom det första systemet skulle kräva att fler blir fysiskt misshandlade än under en liberal regim. Men det är inte ett argument som förs fram i dessa omständigheter. Istället verkar dessa liberaler helt missa att äganderätten kan kräva våld för att sätta dit folk som bryter mot den. Jag har inte sett något argument för att det inte skulle vara våld att ta tag i, brotta ned eller annars hålla fast en tjuv som springer iväg med någon annans egendom. Om det finns folk som bryter mot reglerna, måste det finnas folk som kan hindra de från att göra det, annars finns det risk att dessa banditer bildar en ny stat. (Det finns några ankor som menar att ett rättssystem kan fungera helt utan att man använder våld mot förbrytare genom bojkott. Jag tror att de misstar sig fullständigt.)

Ah, men skulle inte ett fritt samhälle kunna fungera genom att alla följer dess regler och på så sätt kommer våld inte att finnas, så att det definitivt inte kan vara en del av samhällets grund? Helt rätt! Men på samma sätt kan vilket givet etatistiskt system kunna byggas utan våld, eftersom vi kan föreställa oss att alla skulle kunna följa statens lagar och regler. Tänk dig att regeln är "Följ de regler som majoriteten beslutar i demokratisk ordning". Är det omöjligt att folk kan följa en sådan regel och de regler den genererar? Jag kan verkligen inte se hur det inte skulle kunna vara möjligt. Och då faller argumentet ovan, som ville göra en skillnad mellan det liberala och etatistiska samhället genom att hävda att det senare bygger på våld.

Man skulle väl kunna säga att det är mer sannolikt att det är enklare att följa de libertarianska reglerna än vad än för godtyckliga regler en majoritet kommer fram till. Detta är samma argument som jag tog upp ovan. I slutändan måste man nog komma fram till att våld, som ett element utan att ta hänsyn till dess storlek, kommer att finnas i såväl etatistiska som frihetliga samhällen.

Detta innebär inte att man skall tappa bort den viktiga observationen som ofta hänger med det felaktiga argumentet, nämligen att statens agerande bygger på våld. Att om det inte vore för att statens betjänter skulla använda våld mot en om man bryter mot dess lagar, så skulle inte dessa lagar finnas. Att påpeka att vi alla lever under ett kollektivt hot om våld från statens sida är helt rätt. Men den stora skillnaden som vi libertarianer borde visa finns mellan oss och sossarna samt batongliberalerna är att vi står för frivillighet, medan de står för tvång; vi står för frihet och de för förtryck. Andra skillnader är att vi står för att expandera civilisationen till världens alla hörn, medan de är nöjda att ge bidrag till diktatorer runt om i världen i hopp om att de skall bättra sig; vi står även för universella rättigheter, medan de står för nationalistiska.