Media som statens megafon

Idag, efter att allt julfirande ebbat ut, såg jag en riktigt bra dokumentär "The War You Don't See", som finns tillgänglig på Youtube. Den går igenom hur media (statlig och privat) i USA och England hjälpt diverse politiker sprida lögner främst om Irak-kriget, men även om Israel och Palestina-konflikten, WikiLeaks och Barack Obama. Detta har gjorts förr, men dokumentären var bra på att peka på att det alltid fanns andra synvinklar (än statens) tillgängliga för media att visa, men att detta sällan görs.

Ett sådant tillfälle var när USA:s politiker kom med sina lögner om Iraks möjlighet att producera massförstörelsevapen, vilket leder till ett avsnitt i dokumentären som jag tyckte var väldigt intressant.

But the crucial facts were available. The Chief United Nations weapon inspector in Iraq, Scott Ritter, gave this interview four years before the invasion.

In 1991 Iraq had significant capability in the area of chemical weapons, biological weapons, nuclear weapons production capability and long-range ballistic missile manufacturing capability. By 1998 the chemical weapons infrastructure had been completely dismantled or destroyed by UNSCOM, or by Iraq in compliance with Uncom‚s mandate. The biological weapons programme had been declared in its totality–late in the game–but it was gone, all the major facilities eliminated. The nuclear weapons programme again completely eliminated. The long-range ballistic missile programme completely eliminated. All that was left was the research and development and manufacturing capability for missiles with a range less than a hundred and fifty kilometres, a permitted activity. Everything that we set out to destroy in 1991, the physical infrastructure had been eliminated. So, if I had to quantify Iraq’s threat in terms of weapons of mass destruction, the real threat is zero, none.

Efter att dokumentären visat detta klipp följer en diskussion mellan John Pilger, som leder dokumentären, och Fran Unsworth från BBC, om varför de senare inte exponerade Ritters synvinkel så mycket; de hade honom med i sitt dygnet runt program endast två gånger år 2003.

Unsworth: ...Yeah, I think you've got a good point, you know. Why didn't we - it's a question we asked ourselves afterwards - why was it that we didn' discover it first, why didn't we discover the state of Saddam Hussein's weapons of mass destruction?

Pilger: I think what critics of that would say is that the broadcasters, notably the BBC, echoed or amplified the lies told in the run-up to the invasion rather than investigating itself.

Unsworth: What the BBC though have a duty to do is to report what the government and their representatives are saying, which we of course did. We were just reporting, quite legitimately, the claims that people at the time were making.

Pilger: They weren't legitimate claims, though.

Unsworth: They were in the mouths of legitimate leaders, though, and therefore we had a duty to report that.

Pilger: But those leaders, both of them you mentioned, Blair and Bush, have long been discredited, I mean isn't it the BBC:s role, as well as reporting what politicians say, to hold power to account?

Unsworth: Of course it is. It is the BBC:s duty to scrutiny what it is that people say. We are not there to accuse them of lying though, because that's a judgment.

Pilger: No, that's not being suggested, that you make a judgment. The point is that it appears now that those important journalistic challenges were never made.

Unsworth: It's not up to me to make a judgment, we're there to report what their claims are and hold them up to scrutiny, and investigate.

Här tycker jag att Pilger missar ett perekt tillfälle att diskutera om det faktiskt borde vara medias roll att påstå att ett lands ledare ljuger för folket. Det uppenbara problemet med att inte döma någons påstående, mer brett sett, är att man då bara agerar som en megafon, en förstärkare åt någon annan. För en organisation som säger sig tjäna allmänheten verkar det högst oklokt att inte sätta en varningsstämpel på vad politiska ledare säger, speciellt när folk i allmänhet har en tendens att tro på sina makthavare och även på sådant som upprepas ofta, vilket BBC hjälper till med bara genom att upprepa maktägarnas ord. Intressant nog har BBC inte en policy (iaf inte en som de listar på sin hemsida) om att sprida korrekt information.

Nåväl, det var trevligt att få det bekräftat att BBC:s roll inte är att bedöma informationens tillförlitlighet utan bara sprida den vidare. Någon läsare som vet om en representant av våran egen statliga television gjort det lika klart med vad de sysslar med?

På näraliggande tema kan jag även rekommendera Aljazeeras dokumentär om kopplingarna mellan USA:s militär och Hollywood.

Varför skänker vi bort pengar?

Detta är undertiteln och huvudsakliga frågeställningen till rapporten Forskning om filantropi av nationalekonomen Anna Berman. Rapporten ger en (extremt) kort bild över den senare tidens nationalekonomiska studier om välgörenhet, mer specifikt den dominerande teorin bland nationalekonomer som förklarar varför folk donerar, hur marknaden ser ut för det i Sverige och några politiska frågor som ligger nära.

Innan Breman tar upp vad hon tror är det huvudsakliga motivet till varför vi ger bort pengar, tar hon upp några som hon menar har viss förklaringskraft men inte kan förklara alla sorters beteende. Dessa är olika former av själviska motiv. Ett av dessa är det nästan universella draget hos människor att få erkännande och/eller status från andra människor, vilket kan göra att, om välgörenhet är en dygd som värderas av andra, vissa människor av själviska skäl slänger iväg pengar för att signallera till andra vilken hederlig och social människa man är. Men detta motiv menar hon kan inte förklara vissa sorters givande:

Varför skulle man i så fall ge pengar anonymt till fattigdomsbekämpning i Afrika? ... Hur förklarar man fenomenet med individer som skänker bort stora summor till välgörande ändamål i sina testamenten?

s. 16

En förklaring till varför man skänker pengar anonymt är att man hoppas bli upptäckt. Andra borde troligtvis värdera sådana gåvor högre, än gåvor som någon berättar vitt och brett om. Att skänka bort pengar efter man dött skulle kunna förklaras av att man i nuet bryr sig om vad folk säger om en efter att man dött. Så genom att skriva det i ens testamente har man försökt garantera sitt rykte för framtiden, vilket troligtvis har ett positivt värde för en idag. Båda typer av beteenden gör att man kan övertyga en själv om att man är en givmild person (helt berättigat) vilket kanske kan göra att man lättare kan signallera det här till andra under andra omständigheter. Det verkar alltså något för tidigt för Breman att överge status-hypotesen, men tyvärr så gör hon det och går sedan in på två andra förklaringar till varför vi ger bort pengar: det ger oss positiva känslor och vi är intresserade av andras välmående.

Man mår helt enkelt bra av att ge. Den amerikanske nationalekonomen James Andreoni (1989; 1990) har kallat detta motiv till givande warm-glow giving och visat teoretiskt hur detta kan motivera människor till att ge pengar till välgörenhet. Den bakomliggande tanken är att individen motiveras både av ren altruism, det vill säga en genuin omtanke om det välgörandet ändamålet som pengarna går till och av att hon eller han mår bra av att ge. Andreonis teori har idag blivit den dominerande inom nationalekonomi som förklaring till välgörenhet.

s. 16

Hypotesen att vi mår bra av att ge bort pengar stöds dessutom av neurologiska studier, bl.a. genom att undersöka vad som händer i folks hjärnor när de ger bort pengar i diktatorspel, där en person bestämmer helt själv hur mycket pengar han skall få och hur mycket som går till välgörenhet. Dessa undersökningar visar att hjärnan skickar ut "belöningssignaler" för altruistiskt beteende. Utifrån mitt eget perspektiv låter slutsatsen högst rimlig; att göra något som alla anser är positivt borde för de flesta ge positiva känslor. Egentligen känns påståendet lika uppenbart som "vatten rinner nedåt", så jag undrar varför det här har kommit till nationalekonomers insikt just nu. Det här menar jag inte heller står i kontrast till signallerings-motivet, då det helt kan vara så att vi njuter av att signallera att vi hör samman i samhället.

En annan neurologisk studie som gjorts var intressant. Där jämförde de om hjärnan gjorde skillnad på påtvingade och frivilliga gåvor. Resultatet var att hjärnan gav ut belöningar för båda situationer, men att "belöningscentrat stimulerades mer vid frivilliga donationer än vid ofrivilliga, vilket tyder på att Andreoni hade rätt när han sade att att individer motiveras både av ren altruism och av att de mår bra av att ge som frivillig, avsiktlig handling" (s. 19). För egen del skulle jag tolka detta som att allt annat lika, är det bättre att låta folk ge bort pengar frivilligt eftersom det verkar göra dem lyckligare.

Hur mycket skänker då svenskarna bort per år? Insamlingen av den här statistiken verkar inte vara speciellt bra, då det enda som Breman rapporterade var siffror framtagna av SFI, av hur mycket privatpersoner lämnar till 90-konton.Det finns två problem med den här statistiken. Först så exkluderas donationer som ges från stiftelser, företag och staten. Att den sista utesluts håller jag med om är rimligt, då staten inte skänker saker frivilligt, utan tvingar folk till att skänka. Däremot är det något dåligt att stiftelser och företag exkluderas - varför skulle endast privatpersoners bidrag vara välgörenhet? Om man tar med de tre gruppernas bidrag för år 2006 så skulle svenskarna ha givit bort ca 10 miljarder i välgörenhet. Det andra problemet med statistiken är, som sagt, att det bara handlar om pengar som kommit in till 90-konton, vilket exkluderar välgörenhet man gör via andra organisationer. Alltså är den totala summan som svenskar skänker till välgörenhet underskattad.

Annars, som SFI:s beräkning är representativ för hur mycket vi skänker i allmänhet, så skänker människor i Sverige mer till välgörenhet med tiden. Detta antyder för egen del att folk ger bort mer när deras inkomster ökar, men det är inget Breman diskuterar.

Slutligen diskuterar Breman statens roll i välgörenhetsfrågan, och två intressanta frågor dyker upp. Först diskuterar hon om staten, genom att själv lägga pengar på välgörande ändamål, "tränger bort" privat välgörenhet, och sedan om folk skulle skänka mer till välgörenhet ifall det vore avdragsgillt.

När det gäller den första frågan menar många amerikanska forskare att om staten spenderar mer på ändamål som folk stöttar så kommer frivilliga bidrag att minska med runt 50%. Detta innebär att statens agerande till viss del räknas som ett substitut för privat välgörenhet, men inte helt och hållet. Möjligtvis är det så för att folk inte bara bryr sig om resultatet utan även handlingen i sig, alltså warm glow-effekten. När Breman försökte göra en liknande uppskattning för crowding out-effekten i Sverige fann hon att ökad spendering av staten innebar att frivilligt donerande minskade med 5%.

Vad gäller den andra frågan har Breman skrivit en bra sammanfattning:

Vilka slutsatser ska vi dra av forskningen kring avdragsrätt för donationer? Subventioner ökar donationer. Detta är entydigt vare sig man testat subventioner i laboratorieexperiment, fältexperiment eller i studier som använder data på faktiska skattteavdrag. Det finns dock inte bevis för att subventionerna ökar donationer så myckket att det uppväger statens kostnad för subventionerna. Om svenska staten vill införa avdragsrätt måste man därför fråga sig om det finns andra anledningar till att genomföra en sådan reform. Vi vet att människor mår bra av att ge. Vi vet också att de till och med blir lyckligare om de får bestämma själva hur pengarna ska fördelas än om pengarna till välgörenhet tas in via skatter. Om det är viktigare än den potentiella samhällsekonomiska förlusten kan kanske vara en utgångspunkt för en framtida politisk debatt.

s. 57

Utifrån ett libertariansk perspektiv, vad för slutsatser är viktiga att komma ihåg ifrån den här rapporten? Den främsta är nog det faktum att folk bidrar till välgörenhet, och att det är något folk gillar att göra. Det här känns möjligtvis som något så uppenbart att det inte är värt att upprepa, men när många etatister pratar som om ingen skulle skänka en slant i ett helt fritt samhälle för att uppnå diverse viktiga frågor (som inte går att uppnå genom försäkringar eller företag) är det nog så viktigt att poängtera att folk ger bort pengar idag, utan att de blivit tvingade att göra så av staten.

Istället för lagligt eller olagligt

I många politiska debatter är utgångspunkten att antingen vill man förbjuda en viss sorts handling eller att man vill tillåta, att något är olagligt eller att det skall vara olagligt. Detta kan vara en rimlig utgångspunkt när det gäller statens agerande, då staten, om den inte försöker förbjuda något automatiskt tillåter det. En sådan utgångspunkt finner vi med Wikileaks-exemplet där det finns några som menar att detta skall staten slå ned på och några som menar att staten skall hålla sig borta från.

Men det här synsättet behöver man inte adoptera för egen del. Istället för att säga att man vill att, exempelvis, läcka information som stater vill hålla hemligt skall vara lagligt eller olagligt kan man säga att man varken vill bestraffa eller försvara de som sysslar med detta. En fördel av att anamma det här perspektivet är att det finns många politiska frågor där man inte har någon koll på vad som är rätt och/eller där man ser att det skulle ta väldigt lång tid att ta reda på vad som är rätt. I dessa fall borde det vara lämpligt att inte välja sida och förhålla sig neutral.

Det här perspektivet kanske inte låter så intressant för dagens samhälle, men det kan vara bra att ha för att analysera samhällen där lagar är privata, där varje person väljer direkt vad för lagar denne vill stötta, inte stötta eller hålla sig neutral till. Det är applicerbart på medeltida Island, där varje person var fri att stötta en sida i en konflikt, stötta den andra eller hålla sig borta från den. Om vi nu någonsin ser ett anarkokapitalistiskt samhälle kan det även vara applicerbart där. Om ett sådant samhälle kom till nu med en massa stater runt om kring, är det nog bäst att förhålla sig neutral till dessa organisationer, även om man av libertarianska skäl borde vara fri att stötta de som bekämpar dem.

Med det här inlägget vill jag inte säga att man i flertallet frågor bör säga sig vara neutral, då man bör hjälpa folk att bli fria, utan bara att det är en möjlig position att ta.

Harry Potter and the Methods of Rationality

Niklas Wiklander kommenterade att min blogg har alltför många långa inlägg för att verka inbjudande. Det har väl varit det på senaste taget - och mer av det är på väg! - men jag antar att det kan vara bra att bryta mönstret ibland, vilket nu ger mig ett gyllene tillfälle att nämna Eliezer Yudkowskys senaste mästerverk Harry Potter and the Methods of Rationality. Berättelsen är en fan-fiction i ett alternativt universum, till det alternativa universum som J.K. Rowling skapade, och är såväl spännande och rolig som utbildande. Utgångspunkten är att Harry James Potter-Evans-Verres's faster gifte sig med en professor i biokemi som gav Harry en rejäl utbildning, så att när han får reda på om den magiska världen är hans första impuls att undersöka den magiska världen som en vetenskapsman, och att ta över/optimera världen. Det här är helt klart än av de bästa böckerna jag läst, någonsin.

Eliezer Yudkowsky har annars skrivit ett antal noveller, vilka alla är värda att läsa, och nästan allt han har skrivit på bloggen Less Wrong bör man läsa. En av de potentiala fördelarna/nackdelarna med Less Wrong är att det är, likt Wikipedia, TvTropes och det mesta på nätet, väldigt lätt att fastna i alla länkar som en artikel kommer med.

The Economics of the Welfare State

Bland nationalekonomer, och speciellt bland public choice-ekonomer, finns en saga som berättas för de ännu inte initierade. Berättelsen börjar under den gamla dåliga tiden (40- eller 50-talet, såvitt jag kan bedömma), då välfärdsekonomi höll på att etableras i de ekonomiska instituten och universiteten. De som studerade detta område undersökte hur marknaden de såg inte var lika bra som den perfekta marknaden, en modell skapad av Frank Knight. Samtidigt sade de att närhelst marknaden misslyckades skulle staten gå in och ställa saker och ting tillrätta. Och marknaden misslyckades ofta, eftersom i den perfekta marknaden så vet alla allting om alla produkter (pris, kvalitet, plats),vilket gör reklam till ett gigantiskt marknadsmisslyckande, och det finns oändligt antal med försäljare av alla slag så att ingen producent kan öka sitt pris utan att förlora kunder. Det är uppenbart att det finns "marknadsmisslyckanden", om detta definieras som att inte vara lika bra som denna modell. Men, fortsätter sagan, det blev uppenbart för senare ekonomer att något var fel i välfärdsekonomernas resonemang. En sådan ekonom var Harold Demsetz som argumenterade att argumenten för att låta staten reglera ekonomin p.g.a. marknadsmisslyckanden var ett logiskt felslut, ett, så kallat, nirvanafelslut. För, bara för att marknaden inte är perfekt, så betyder inte det att staten faktiskt gör saker och ting bättre. Det var under den här tiden som Chicago-skolan och public choice-skolan dokumenterade utspridda brister och problem med statlig produktion och reglering. Det blev klart att även stater misslyckades, och därför, är sagans moral, måste en ekonom inte bara se ifall ett samhällsfenomen är annat än perfekt för att fördömma det, utan man måste jämföra det med vad för alternativ som finns tillgängliga. Något är inte bra eller dåligt i sig, utan endast jämfört med andra alternativ.

Om än i stora drag sann, så är sagan vilseledande då den antyder att ekonomer (och speciellt välfärdsekonomer) numera slutat begå nirvanafelslutet. Att när de säger att staten bör göra det ena eller andra så gör de inte för att marknaden de ser (eller den bilden av en fri marknad de föreställer sig) inte är perfekt. Men, det verkar som att minst en ekonom har fortsatt med detta, nämligen Nicholas Barr, författaren till The Economics of the Welfare State.

Jag fick upp ögonen för den här boken tack vare ett tips från en användare på Flashback; jag hade skapat en tråd där jag efterfrågade litteratur som försöker visa att det fria samhället är sämre (hur man än vill mäta det) än det reglerade samhället. På förhand ser det ut som om boken försöker göra det jag efterfrågade. Så här skriver Barr i inledningen:

[T]wo results stand out. ... Secondly, the theoretical arguments support the existence of the welfare state not only for well-known equity reasons but also - and powerfully - in efficiency terms. This is an area in which economic theory is capable of strong results that can justify the general idea of the welfare state and, to a surprising extent, can do so without resort to ideology. (s. 3)

Det här låter alltså som om välfärdsstaten är effektivare än alternativen, och då även en fri marknad. I ett kapitel, där Barr hanterar frågan om att man måste göra jämförelser mellan olika system, kommer han till följande i sammanfattningen:

The arguments above suggest that we should not be ambivalen: as subsequent chapters explain, many parts of the welfare state are a response to pervasive technical problems in private markets, and therefore serve not only the distributional and other objectives listed in Chapter 1, Section 2.2 (poverty relief, vertical and horizontal equity, dignity and social solidarity), but also efficiency objectives such as consumption smoothing and insurance. As such, the welfare state exists quite properly both for lower-income groups and for the middle class. In the Wilensky and Lebeaux (1965) sense...there is an efficiency case for an institutional welfare state. (s. 93)

Hur har då Barr kommit fram till att välfärdsstaten är effektiv? I sex kapitel för han fram olika aktiviteter ("socialförsäkring", pension, socialbidrag, sjukvård samt lägre och högre utbildning) som staten sysslar med och visar där att det libertarianska alternativet till statlig produktion är ineffektivt, som i att den fria marknaden inte är lika bra som en perfekt marknad. Eller, i andra ord, att den fria marknaden inte är optimal. Här är några av Barrs sammanfattningar om de olika resonemangen:

It follows, in conclusion, that voluntary redistribution alone will be suboptimal unless one believes both that free-riding is not a problem and that the optimal amount of redistribuion is that which the rich wish to volunteer. (s. 84)

The flaw in the voluntarism argument in [the case of social "insurance"] is that it overlooks the external costs that non-insurance can impose on others. Suppose someone chooses not to insure, and then loses his job. If society bails him out by paying a non-contributory benefit, the external cost falls upon the taxpayer. Alternatively, if he is given no help, he may starve, which imposes costs on others in a variety of ways. (s. 173)

From the viewpoint of social justice, libertarians incline towards private charity where poverty is caused by non-insurable risk. However, various difficulties...including the free-rider problem, suggest that voluntary giving will be inefficiently low even by libertarian standards. ... Thus there are solid arguments in terms of efficiency and social justice for public provision of subsistence benefits on a non-insurance basis. (s. 216)

So far as school education is concerned, many of the assumptions necessary for market efficiency fail, the main problems being imperfect information, imperfect capital markets, and external effects. From an equity viewpoint, the most important problem is that knowledge about the operation and value of education is likely to be correlated with socio-economic status. Substantial public involvement is therefore essential... (s. 318)

Barrs sätt att resonera följer en enkel logik. Först stipulerar han, i ett eget kapitel, vad som krävs för att en marknad skall fungera perfekt. Därefter visar han, för varje enskild fråga, hur den fria marknaden inte är perfekt och därefter drar han slutsatsen - och här måste jag säga att jag är något förvånad, vilket gör mig mindre säker på min slutsats, men jag kan ändå inte se hur det är fel - att staten bör reglera, producera eller på annat sätt hjälpa samhället där frivilligt samverkande inte går bra. Detta är inget annat än det ovan nämnda nirvana-felslutet som uppenbarligen ännu inte blivit bortjagad till de skumma vråerna av den akademiska världen.

Vad är det då Barr borde ha gjort ifall han verkligen skulle ha försökt argumentera för att välfärdsstaten är bättre än det fria samhället? Jo, han skulle ha kommit med teoretiska eller empiriska jämförelser mellan de två systemen, där han kunde säga att "Ja, båda systemen har sina brister, men överlag är välfärdsstaten bättre av följande skäl". Den här typen av argument har däremot varit vanlig bland liberala ekonomer - inte minst hos Ludwig von Mises - men uppenbarligen ville inte Barr argumentera direkt med dem eller ens hänvisa till ekonomer som har gått i klasch med deras idéer. Men det är inte dessa argument Barr använder för att bevisa sin tes, utan istället lutar han sig på ett felslut.

Nåväl, fullt så illa är det inte, men så gott som, då Barr tar upp några få exempel där marknaden inte bara misslyckas med att uppnå en idealistisk standard utan även misslyckas med vad många skulle anse vara rimliga mål. Som ovan, i socialförsäkringsfallet, argumenterar Barr för att i ett fritt samhälle finns det en risk att folket låter individer svälta om de inte betalar sina försäkringar på egen hand. Nu är detta argument löjligt, då även om det är så att marknader inte är perfekta och att folk inte har perfekta anledningar att inte ge bort till välgörenhet så kan fortfarande summan ges bort vara tillräcklig för att hjälpa de som är i behov av hjälp. När några städer i USA exempelvis slutade ge ut stöd till fattiga gav folket istället ut pengar till dem helt frivilligt, och summan de gav bort var ungefär lika hög som innan. Trots att folk inte hade perfekta incitament för att ge bort i välgörenhet.

Vid ett tillfälle tar Barr upp ett argument som faktiskt skulle kunna säga något om välfärdstatens relativa fördelar gentemot den libertarianska politiken. Detta då han går igenom om en statlig tvångs"försäkring" är effektiv, och finner att så inte är fallet, men finner ändå att det är bättre än att låta folk göra som de själva vill.

However, national insurance is less inefficient than the free market outcome, not least because risks like unemployment are uninsurable; and individuals can buy additional insurance against risks such as sickness and disability. (s. 180)

Tyvärr går författaren inte in på varför ett statligt påbud är bättre än de resultat som den fria marknaden skulle leda till. Sedan kommer Barr med det helt galna resultatet att på en fri marknad så kan man inte försäkra sig mot arbetslöshet! Detta när arbetslöshet var något av det första som folk gått samman i grupper för att försäkra sig emot! Nu läste jag inte hela Barrs resonemang, så han kanske har en teknisk invändning att detta inte var försäkring, men såvitt jag kan se verkar han ha dragit denna slutsats helt deduktivt utan att ha försökt hitta empiriska motbevis.

Ett sista argument jag hittade av författaren mot den fria marknaden som inte förlitade sig på nirvanafelslutet gällde privat pension. Enligt honom skulle det gå mindre bra eftersom privata pensionssystem inte kunde skydda sig mot inflation! Låt oss bara för stunden anta att detta stämmer och att det av en magisk anledning inte går för pensionssparande att investera i aktier eller spara i relativt prisstabila varor. Även om vi gör detta så går inte argumentet speciellt långt, det kan nu endast försvaras om staten ger ut valutan i samhället, och att detta är omöjligt att ändra på. Men det är inte ett speciellt imponerande argument att man måste ha statlig pension för att staten skapar inflation.

Överlag är jag inte alls imponerad av Barrs argument eller sätt att resonera. Och här kommer några fler citat som borde visa varför jag känner så.

Are efficiency and social justice assisted by state involvement in insurance markets in the ways just described? In particular, would individuals in a private market buy the socially efficient quantity of insurance against income loss? This breaks down into three separate questions: (a) why do people insure at all; (b) why does the state make membership compulsory; (c) why does the state provide such insurance itself? (s. 173)

Two other arguments have been put forward to explain or justify public provisions of national insurance. (s. 177)

Vad är felet med dessa citat? Det bakomliggande problemet med detta är att när Barr säger sig vilja förklara varför staten gör något, så gör han inte det, utan istället förklarar han vilka rättfärdiganden som finns för visst statligt agerande. Det här blir extra tydligt i det andra citat, där han verkar antyda att han inte ser någon skillnad mellan att rättfärdiga en politik och förklara varför den finns där. Det är endast med detta som utgångspunkt som det första citatet blir fullt förståeligt, för det borde vara uppenbart att man inte vet om ett system är bättre än ett annat bara för att man förstår varför det ena kom till.

The advantages of competition are that it increases consumer choice and minimizes costs. [H]owever, an increase in the range of choice improves efficiency only where consumers are sufficiently well informed to make choices, which is frequently not the case with healt care; and, if competitive forces push down prices, consumers, for the same reason, are unable to assess whether quality has declined, and if so whether they want the lower-quality product at the lower price. The counter-argument to the proponents of unrestricted market systems for health care is that the advantages of competition are contingent on perfect information. (s. 263)

Hans slutsats här måste ha varit ett misstag av Barr, men det är ändå fjärde upplagan av boken så det är svårt att se hur detta misstag antingen kan ha funnits kvar eller blivit tillagt utan att någon sagt till honom att det är uppåt väggarna. Det verkar vara ett misstag då Barr på flera andra tillfällen sagt att brist på fullständig information inte innebär att marknader inte är effektiva, att de fungerar så gott som perfekta, även om majoriteten av konsumenterna inte vet vad som händer. Om han nu var tvungen att kondensera sitt argument borde det ha varit att "the advantages of competition are contingent on reasonably informed consumers".

Avslutningsvis, jag har endast läst de delar av Barrs bok som skulle kunna säga något om välfärdsstatens fördelar jämfört med den fria marknaden. Men i detta område lyckas inte Barr med vad han säger sig göra, såvida han inte med ett "efficiency argument for the welfare state" endast menar ett nirvana-argument för välfärdsstaten.

Några ord om "The moral high ground"

I vanlig politisk debatt har den libertarianska (eller "nyliberala", vilket är ordet folk känner till) en något negativ association hos de flesta människor. De utgår från att det endast är giriga och själviska människor som står för ett helt fritt samhälle att det kanske är naiva personer som inte ser att samhället skulle kollapsa efter att människans girighet väl släpps fri. Mot detta har ekonomer, som Fredric Bastiat och George Reisman, lagt fram argument som visar att människornas intressen kan vara harmoniska i ett fritt samhälle. (Jag skulle också kunna nämna Eliezer Yudkowsky som visat att det kan vara rationellt att samarbeta i Fångarnas Dilemma som tar slut. Eller Alexis de Tocqueville som dokumenterat hur folk gjorde det i USA.) De vanliga sofismer som folk kastar på libertarianer blir i ljuset av detta verkningslösa. Och då ser man att det inte är så mycket ekonomisk logik som de använder för att försöker övertyga en om att man har fel, utan snarare genom att peka på hur omoraliskt det liberala systemet är. Det är inte fel för att vi har missförstått hur samhället fungerar, utan det är fel för att de vill få det att se fel ut. Utifrån vad jag märkt (och därefter kommer en inte tillåten extrapolering) så är sossar bäst på att anta en sådan "moral high ground".

Jag funderar på om vi libertarianer borde spela det spelet gentemot resten av samhället. Nämligen som att påpeka att, om vi nu måste ta upp moraliska frågor, så är svenska statens inställning till invandrare eller till människor i tredje världen rent allmänt, moraliskt oförsvarbar. (D.v.s. om politiken kommit till genom en persons vilja, och inte, som nu, genom flera politikers machinationer och vissa särintressens (speciellt fackets) felaktiga uppfattning om vad som ger välstånd. Nu kom den inte till så, och är därmed försvarbar, men fortfarande dålig.) Ta alltså frågan om att Sverige inte har en öppen arbetsmarknad och fri invandring, och peka på de rent vidriga konsekvenserna som följer av detta - nämligen att miljontals fattiga människor inte kan komma hit och bli fria från vilket dåligt ställe de än kommer ifrån. För att svara på frågan, så tror jag inte att det är speciellt vänligt att ha en sådan här attityd. Och troligtvis inte effektivt heller.

Denna förusättning att ens egen ståndpunkt är den moralisk korrekta och att den andres ståndpunkt är, mer eller mindre, kass, borde inte anvädas. Istället för att fokusera på att lösa ett politiskt problem lägger man energi på att signallera till andra hur starkt man tror på något. Men, tänk om vi människor är programmerade för att hantera politiska konflikter på detta sätt. Alltså att vi, för att kunna övertyga andra att vi verkligen tycker något, måste bedra oss själva att inte se energin som läggs på att övertyga en själv att man har rätt. I sådana fall borde vi ändå ge upp detta sätt att argumentera, och peka på hur otroligt ineffektivt det är.

Så, om jag inte bara svamlar här, verkar det rimligt att utforma den libertarianska retoriken i form av att vilja visa på de sofismer som tyvärr ligger bakom folks tänkande - utan att samtidigt vilja visa en överlägsen moralisk attityd. Det enklaste sättet att göra detta på är väl bara att fråga folk, att om den libertarianska analysen är korrekt, vore det då inte bäst att dess politik genomfördes så fort som möjligt. Såklart, den frågan kan väl riktas mot vilken politik som helst och få samma svar, men i den här frågan borde svaret ge en hint om att det är ganska viktigt att veta ifall om den libertarianska positionen stämmer eller inte. Kanske så viktigt att folk är beredda att ge upp ett litet område till ett liberalt utopia? Och ingenstans i diskussionen behöver man ens antyda att man står för sin politik för att man bryr sig om andra människor, så att man inte själv försöker anta den höglänta moraliska positionen.

Absoluta individuella rättigheter är ohållbara

En av de enskilt mest populära idéerna bland libertarianer, som jag har förstått det, är tanken att en individ aldrig har rätt att kränka en annan individs rättigheter. Det finns olika härledningar till varför detta är fel - varav Hoppes argumentationsetik är en, och en felaktig applikation av Ayn Rands idéer en annan - men en gemensam nämnare är att man ser det libertarianska systemet som uteslutande axiomatiskt och deduktivt. Om vi utgår från några enkla principer om vad som gör det fel att använda våld mot andra människor, och att vi deduktivt kan komma fram till vad vi har rätt att göra i alla situationer, då gäller dessa härledningar. Det finns inga omständigheter som gör att man har rätt att gå ifrån rättigheterna, eftersom detta skulle bryta mot principen att inte initiera våld. En individs rättigheter är alltså absoluta och får aldrig någonsin kränkas.

Detta tankesätt kallar jag vanligtvis för "ren libertarianism", som i att den endast försöker utgå från några grundläggande principer samt vad dessa logiskt leder till. Det skulle kunna sägas utgöra kärnan i libertarianskt tänkande, vad libertarianska tänkare som Murray Rothbard kommit fram till efter att ha dragit filosofins idéer till sin logiska spets.

Jag tror att om vi kan prata om objektiv moral så skulle man vara tvungen att säga att ren libertarianism och absoluta rättigheter är fel, att vi inte har några sådana skyldigheter mot andra individer. Om vi inte kan tala om objektiv moral säger jag att de flesta libertarianer (och de flesta andra människor) i princip inte tycker att principen är absolut; ytterst få libertarianer som säger sig stå för absoluta rättigheter gör det i varje tänkbart scenario. Min uppfattning bland de flesta libertarianer jag stött på (och vars åsikter jag delat) är att många inte håller med mig om denna beskrivning. Alltså, de menar att det alltid är fel att kränka en individs rättigheter.

Låt mig komma med ett exempel, som jag fick höra från db, som visar på att den absoluta rättighetsprincipen är ohållbar:

Låt oss anta att du är i samma situation som Bruce Willis karaktär i slutet av Armageddon befinner sig i. En stor meteor är på väg att krascha in i jorden, vilket kan leda till att hela mänskligheten (och annat intressant liv på jorden) dör ut. Givetvis finns det ingen fråga om vad som är rätt att göra, det är bara att spränga meteoren.

Men låt oss anta att du får ett meddelande från en annan astronaut lite innan du skall spränga bomben. Denne okände astronaut säger att han är i en rymdfarkost vid sidan av Tellus, och att han precis upptäckt något fasansfullt. Det är nämligen så att om du förstör meteoren och därmed gör att den delar sig och undviker Jorden, så kommer delarna att träffa hans fartyg. Det här är förstås endast fasansfullt eftersom skeppets motor gått sönder och astronauten kan inte flytta sig från sin kurs. Han ber nu dig att inte spränga meteoren, vilket han påpekar skulle innebära att du aktivt väljer att döda honom, och att du då kränker hans rätt till liv. Vänlig som han är påpekar han också att om du bara låter bli att spränga bomben så kränker du inte någons rättigheter. Meteoren är ju trots allt ett naturfenomen och du har inte någon (libertariansk) skyldighet att se till så att den inte följer sin kurs.

Så, vad gör du?

I det här fallet verkar det ganska klart att det skulle vara något olibertarianskt att mörda astronauten, men också något negativt att låta mänskligheten dö ut. För den som inte tror på absoluta rättigheter är dock valet ganska lätt, en människas liv är mindre viktigt än alla andra människors liv. Men den som tror att man har en skyldighet att inte mörda folk står inför ett dilemma; den rena libertarianska logiken leder inte till resultat som man rent intuitivt skulle säga är oacceptabelt. För denne finns det minst tre alternativ möjliga: (1) säga att "ren libertarianism"/absoluta rättigheter är fel, (2) visa att det kan vara moraliskt rätt att mörda och stå för absoluta rättigheter samtidigt och (3) låta bli att spränga bomben och låta världen gå under.

En libertarian som verkligen har försökt jämka ren libertarianism med denna typ av specialfall är Walter Block, som hävdar att rättigheter inte är kopplade till andra moraliska överväganden alls (iaf om jag har förstått honom rätt). Det är, enligt Block, inte libertarianismen sak att säga ifall ett visst beteende är moraliskt fel eller inte, utan endast om beteendet bryter mot rättigheter eller inte. Så i exemplet ovan skulle han påminna om att libertarianen inte frågar sig ifall det är fel eller inte att spränga meteoren utan ifall lagen skall hindra en från att spränga den. Det här sättet att tänka är applicerbart ifall libertarianism vore mer än endast några påståenden om när det är befogat att använda våld, men annars inte. För, om en libertarian inte kan säga att det är fel att mörda en individ, då kan man inte heller säga att det är fel för rättsväsendet att inte straffa mördare. Eller att det är fel att ha en välfärdsstat som reglerar folks liv och tar mer än hälften av deras lön. Det är bara att notera att staten kränker rättigheter, vilket på något vis är beklagligt, men inget riktigt fel på något sätt. Jag tror att om man inte säger att det, på något sätt, är moraliskt fel att kränka rättigheter (även om de inte är absoluta) så har man inga argument varför man skulle förbjuda det förespråkare av ren libertarianism vill ha förbjudet. Kopplar man bort rättigheter med moral verkar man inte ha något skäl att upprätthålla rättigheterna, om man också säger att man i exemplet ovan inte är skyldig att upprätthålla rättigheterna.

Men, det finns även de libertarianer som säger att det här exemplet inte säger något om vanliga fall. Det här kan tolkas som att hypotetiska scenarion inte kan hjälpa oss att avgöra vad för rättigheter som är bra eller dåliga, eller att bara högst orimliga fall, så kallade UFO-fall, inte säger något om normalfall. Den första tolkningen ser jag inte som rimlig, då det är just hypotetiska exempel som är det grundläggande verktyget för att kunna se vad ens moral leder till och ifall man själv tycker att den är konsistent. Samma problem kommer ifall man säger att endast UFO-fall faller utanför den moraliska sfären, för då blir "UFO-fall" bara "ad hoc-fall som säger emot min rättighetsteori, men som jag bortser ifrån för att det är bekvämt". Det är givetvis lätt att skapa en konsistent rättighetsteori om alla exempel som säger emot den kallas för UFO-fall. (En alternativ titel för blogginlägget skulle förresten ha kunnat vara "Det ultimata UFO-exemplet".)

Om det då inte går att invända mot exemplet, och ifall ren libertarianism skulle vara helt tandlös utan utgångspunkten att det, på något sätt, är omoraliskt att kränka rättigheter och det är klart fel att inte spränga meteoren, då borde idé om absoluta individuella rättigheter förkastas. Detta innebär att den som egentligen gillar de libertarianska rättigheterna av andra anledningar bör försöka ta reda på vad dessa är. Det kan ju vara så att man uppskattar frihet till en viss gräns eller så uppskattar man frihet för att det ger bra konsekvenser.

Finns det något i libertarianers morals etikett som gör att folk ogillar systemet?

När det gäller att förklara folks aversion mot libertarianska idéer är det bäst att inte komma på något alltför komplicerat. Den enkla förklaringen är nog den bästa, och den enklaste jag hört är att människor är naturligt konservativa av sig och är ett flockdjur så de flesta följer vad som har varit och de som definierats som ledare av sin familj, nära vänner och bekanta. Denna verkar ytterst rimlig för att förklara det mesta av folks politiska beteende.

Men, här är en hypotes jag själv tänkt på ett tag, som kanske förhindrar att folk blir alltför bekanta med libertarianismen efter att de väl lärt känna den. Och det är libertarianers attityd till vad som är propert att säga och inte säga. Och vi är ganska liberala på den punkten. Detta kommer av att de flesta av oss varit med om en hel hypotetiska diskussioner om när och hur vi är beredda att använda våld mot människor. Diskussionen som förs då - om staten begår stöld när de tar saker från folk, eller om det är okej att mörda en för att rädda tusen liv - är ganska öppen i den liberala gruppen, så vi är vana vid att, vad vanligt folk skulle kalla, extrema idéer tas upp och bemöts med respekt. Givetvis, detta stämmer inte helt och hållet, men vi ligger mer åt det hållet än åt det "vanliga" hållet som inte diskuterar dessa frågor.

Vad ger detta för effekt då? Jo, min tanke är att libertarianer mer än andra politiska ideologer, helt enkelt har ett inbördes diskussionssätt som är otroligt långt bort från andra, och detta sätt att behandla frågor är obehagliga för människor att se. Ett exempel är att vi, likt ekonomer (enligt Caplan), är öppna med att lösa samhällsproblem genom att folk får betalt för att lösa det. Alltså, att folk tjänar pengar (profit!) på människors lidande och problem, genom att lösa det. Som att barn med grava psykologiska problem blir av med dessa genom att psykologer hjälper dem (för pengar). Detta är inget de flesta gillar att höra (men inte om det rör saker som de är vana vid att det löses genom det kapitalistiska sättet). Och när en potentiell libertarian möter den libertarianska attityd ryggar denne instinktivt tillbaka. Vi libertarianer har inte bara ett system som stöter folk, men vi har även ett sätt att diskutera kring det som bryter (möjligtvis nödvändigtvis) mot folks vanliga normer.

En annan tanke jag har är att denna libertarianska språkbarriär är skapad (givetvis inte medvetet) just för att vara en barriär, för att hjälpa libertarianerna att se att andra libertarianer är renläriga. Vi får större förtroende för varandra ifall vi vet att vi tänker likadant (vilket man ser/tror sig se av att man använder ett eget sätt att analysera saker och ting).

Givetvis, det är bara en gissning. Har den många hål i sig?

Varför firar folk denna dag?

Jag firar dagen för att Gustav II Adolf äntligen dog den här dagen, utanför Lützen för nära fyra hundra år sedan. Kungen var en krigarkung - vilket vissa ser som en positiv titel - och satte sig då flera gånger i livsfara, men ödets nyck gjorde att det inte var förrän efter många försök som Döden äntligen lyckades ta honom.

Men många människor verkar fira honom för att han var Stor, Gustav Magnus Adolf, den enda kung som haft en tillräckligt stor armé för att åtnjuta den titeln. Och när de då ser honom som den store, måste även hans livsverk porträtteras som något positivt; vanligt folk tål inte de trippelironi det krävs för att se det roliga i att fira dödsdagen för en av mänsklighetens vedersakare. Hur porträteras då hans gärningar?



Den här filmen innehåller många fel.

Först: de tyska städerna skulle ha frivilligt gett upp inför hans makt. Även om Herman Lindqvist snabbt menar att med "frivilligt" menar han inte det vi i vardagligt tal tar det som, utan menar det som "frivilligt under hot". Likt Gud, i Kristendomen, sägs låta människorna få välja frivilligt att tro på honom eller inte, är det ingen frivillighet värd ordet. Det hela blir värre man betänker att Gustav II Adolf hotade alla i Tysk-Romerska riket för att få deras hjälp; ingen anslöt sig till hans armé frivilligt. Och innan Gustav Adolf åkte över Östersjön med sina trupper 1630 hade han inte en enda allierad i Tysk-romerska riket. Ingen därifrån hade ens begärt att få stöd ifrån honom. I början av 1630 hade den svenske sekreteraren Filip Sadler och kurfursten Johann Georg diskuterat frågan. Men där argumenterade Georg emot att Sverige skulle ge sig in i den tyska konflikten och kom med hot ifall de skulle försöka sig på det. Han skulle ändra uppfattning, och då först efter att vår konung hotat med att plundra landskapen kring Berlin, kurfurstens säte.

Vidare, de tyska städerna som inte frivilligt gav pengar till honom eller inte hade råd med att ge till honom blev plundrade. Här handlar det om tusentals människor som ger sig in i staden, tar det de vill ha och mördar de som står i vägen. Vissa mindre orter som förhandlade med den store kungen blev skövlade av armén ändå. Den glada tonen som används i filmen är inte passande för att ge den fullständiga beskrivningen, och vidrigheten som låg i kungens erövring.

"Stöld, kan man säga". Återigen, vilken ton, vilken stil för att tala om en pestvåg bestående av människor. Också musiken! Illa nog att det skall vara pompa och ståt, men att de även vill dra Beethoven i smutsen genom att förknippa det geniet med vår kung.

Mynten som Gustav Adolf tvingade på befolkningen i Tyskland var främst kopparmynt, vars handel han tidigare monopoliserat i Sverige. Att få andra marknader att använda mynten skulle ge honom mer i pengar.

Den mest intressanta saken av det som visas, är det som inte berättas. Det berättas inte att vår konung hade tvingat ut en hel del svenska och finska män som inte ville kriga för hans skull. Det berättas inte hur många han tvingade ut i strid (ca 10 000 per år för de fem år jag har sett data för, och han krigade i drygt tio år), eller hur många av dem som dog (gissningsvis 75%). Inte heller hur många som dog när de försvarade sina städer från kungens erövringar. Den förstörelse han förde med sig tas inte heller upp. Här är en beskrivning av läget i Livland, efter runt tio år (beror på hur man räknar, det var många tider av stillestånd) av krig. Av sjutton kyrkor i närheten av Riga var elva totalt förstörda och endast sju av de tjugosju kyrkorna i Dorpats stift var någorlunda användbara. I orten Ronneburg år 1601 fanns det 16 bebodda hus och 1630 fanns där inga alls; i staden Walk år 1600 fanns det 42 tomter och 1630 fanns det bara tre. Vidare hade orterna Marienburg och Odenpäh förstörts helt och hållet. Områdena de rapporterade om var inte representativt valda för någon sorts ”genomsnittlig” krigsskådeplats, men borde ändå ge en hänvisning hur fruktansvärt kriget var. När man betänker att kyrkorna var förstörda är det sannolikt att de flesta andra byggnader också är det, eftersom det var för vana att på den tiden bränna ned allt som stod att finna i en by, för att inte göra det till en bas åt ens fiende. Det berättas inte heller om hur Gustav Adolf förbjöd katoliker från att visats i Sverige eller hur han förhindrade svenskar att flytta från landet. Kungens mindre trevliga dåd är antingen okända eller så uppenbara att folk inte funderar på om de är bra eller negativa.

När det nu är klart att det finns en hel del information om den store konungen som folk inte tar med i beräkningen när de köper en Gustav Adolf-bakelse, är det förståeligt att man firar den här dagen. Jag menar, Gustav Adolf kämpade ju för Sverige!

Jag är förresten inte så bitter över Gustav Adolf som jag kanske verkar. Inte för att jag inte menar att det han gör är vidrigt, utan för att det inte finns någon idé i att bry sig alltför mycket om vad folk anser om en person, sedan länge död.

Djurhållning och regleringar

I gårdagens lokaltidning läste jag att grisuppfödare kanske skulle kunna få lov att köpa bedövningsmedel innan de kastrerar smågrisar. Från Djurskyddet:

I Sverige kastreras hangrisar som ska födas upp till slakt då de är 2-7 dagar gamla. Orsaken är att köttet från vissa galtar annars kan lukta och smaka illa. Kastreringen utförs utan bedövning, något som orsakar kraftig smärta och stress hos smågrisarna.

I Sverige har ett projekt genomförts där djurhållare fått ge grisarna lokalbedövning före kastreringen. Försöket har varit mycket lyckat, enligt Jordbruksverket som nu föreslår föreskriftsändringar.

Det innebär att veterinärer kan få skriva ut lokalbedövning till djurhållare som ska kastrera grisar. Ändringarna sänds ut på remiss i november och kan komma att träda i kraft i mars 2011. ...

– Den mest djurvänliga metoden att lösa problemet med galtlukt är att vaccinera grisarna mot lukten. Vaccin finns redan i dag på den svenska marknaden. Då hangrisarna vaccineras stannar deras könsutveckling av. Man får önskad effekt med hjälp av två injektioner i stället för en operation, säger Johan Beck-Friis[, veterinär och ledamot i Djurskyddet Sveriges styrelse].

Det har också föreslagits att det skall bli förbjudet att inte bedöva grisarna skall bli olagligt, vilket är positivt då kastreringen verkar vara synnerligt vidrig:

Ingreppet utförs på så kallad blodig väg: Grisen spänns fast i en anordning så att bakdelen ligger fri. Sedan snittas huden ovanför testiklarna upp med hjälp av en engångsskalpell, en vass tång eller ett rakblad varefter testiklarna dras ut och skärs loss. Såret sköljs med desinfektionsvätska och grisen släpps tillbaka till kullen.

Nog för att Sverige har ganska hårda (och bra, för djuren) regler om hur man skall få hantera djur, men uppenbarligen finns det några korkade också. Jag blir fundersam på hur många andra korkade lagar det finns som förhindrar företag från att behandla djuren något mindre plågsamt. Inte för att jag tror att företag inte är vinstmaximerande och egentligen struntar i om grisarna vaccineras eller kastreras med bedövning eller inte. Men de hindrar mer etiska företag från att konkurrera med dagens grisfarmar, och möjligtvis skulle folk vara villiga att betala någon krona extra (om det nu skulle bli så mycket dyrare) av att köpa från farmar där grisarna inte plågas lika mycket i onödan.
Jag läste något liknande på EconLog, om amerikanska regleringar av köttindustrin, för ett tag sedan, men jag kan inte hitta inlägget.

Hur blir man NARKOMAN? III

I min sista del av recensionen av Goldbergs bok tänkte jag ta upp en blandning av intressanta påståenden som dök lite varstans i boken. I ingen speciell ordning:

• Det verkar som att det var på 70-talet som tankeplågan "Icke-medicinskt bruk av vissa droger=Missbruk" dök up. I alla fall var det sedan då som statens officiella dokument i regel använde denna definition.
  

• Socialstyrelsen håller med om att cannabis är mindre beroendeframkallande än tobak. I en rapport från 2007 säger de att "[R]isken att utveckla ett beroende av cannabis anses vara låg, under tio procent. För alkohol och annan narkotika anses risken i regel vara högre. Som jämförelse kan nämnas tobak, där risken för beroendeutveckling uppges vara runt 30 procent." (s. 130)

• Enligt en artikel från 50-talet så gillar de flesta inte heroin när de tar det första gången, bara en minoritet säger sig få positiva upplevelser av drogen. En "fältforskare", Geoffrey Pearson, skrev: "Det är faktiskt vanligt att höra att man måste arbeta ganska hårt för att bli beroende av heroin." Istället för att ge njutning direkt, verkar heroin vara mer likt tobak; obehagligt för de flesta som prövar det.

• En forskare, Norman Zinberg, har studerat hur människor kontrollerar sitt droganvändande genom informella och formella regler som användare själva sätter upp. Detta går att jämföra med de sociala regler som finns kring förtäringen av alkohol. Det intressanta var att när han studerade personer som kontrollerade sin användning av heroin hade hälften av de medverkande haft ett tvångsmässigt bruk av heroin tidigare, vilket är ett direkt motbevis till tanken att en missbrukare inte kan vara en brukare. Goldberg refererar även till en bok av Herbert Fingarette som visar att idén inte heller stämmer bland alkoholister.

• Ted Goldberg var på besök på behandlingshemmet San Patrignano i Italien där han observerade att hemmet serverar vin till maten, som seden är där. "Trots att personalen inte övervakar hur mycket man har druckit uppvisar ingen något anmärkningsvärt beteende. Att göra så skulle falla utanför ramen för italienska kulturella föreställningar om vinets verkningar. Men samtidigt serveras inte kaffe efter maten på Italiens behandlingshem. När jag frågade varför blev svaret att kaffe är en drog och det säger ju sig självt att man inte kan ge droger till narkomaner i behandling."

De sista avsnitten i boken var något av en besvikelse. Detta för att Goldberg där diskuterar de ytterst negativa effekterna av arbetslöshet, och då inte bara för dem som p.g.a. detta riskerar bli problematiska konsumenter, men han verkar vara helt obekant med den ekonomiska teorin om arbetslöshet och just varför vi har så hög arbetslöshet i Sverige. Detta verkar leda honom till att, istället för att förespråka avskaffandet av minimilöner och en avreglering av arbetsmarknaden eller sänkta kapitalskatter, förespråka att staten kommer med nya jobb. Nog för att detta kanske skulle fungera, men jag betvivlar att staten kan sätta så många människor i nyttigt arbete (för att de anställda skall känna att de bidrar till ekonomin). Rent politiskt kanske detta är lättare att förespråka, men å andra sidan förespråkar han samtidigt en rejäl omställning i narkotikafrågan.

Hur blir man NARKOMAN? II

I mitt förra inlägg diskuterade jag Goldbergs kritik av den biokemiska förklaringen till varför människor blir narkomaner och hans egen förklaring. I det här inlägget tänkte jag gå igenom Goldbergs kritik av den svenska drogpolitiken. Temat som går igenom kritiken är att staten är mer intresserad av att se ut som att göra något än att faktiskt göra något, vilket stämmer bra med den ekonomiska modellen av politik som Bryan Caplan fört fram. Goldberg verkar hålla med om en liknande syn på människans politiska okunskap när det gäller narkotikapolitik:

Statsvetaren Björn Johnson (s 173) skriver att drogdebatten "oftare präglas av ett ogrundat tyckande och moraliserande än av välunderbyggd och faktabaserad argumentation. Ensidighet och osaklighet är regel snarare än undantag, och vetenskapliga forskningsresultat bemöts offta med utpräglad skepsis - åtminstone när resultaten ifrågasätter de vedertagna föreställningarna på området." I det svenska "kriget mor narkotikan" betraktas nästan automatiskt allt och alla som säger sig vara emot droger som bra, vilket gör det mycket svårt att få fram en saklig granskning av idéer som framförs, och åtgärder som vidtas. Som den danska kriminologen Jørgen Jepsen (1992, s 3) så talande skrev: "Narkotikakriget är också ett krig mot alternativa definitioner och uppfattningar av verkligheten."

"När starka känslor är i svang har förnuftet ingen chans. Narkotikafrågan ger exempel tusenfaldigt."

- Olof Lagercrantz

Vad finns det då, rent konkret, för problem med den svenska drogpolitiken? Ett är att den utgår från att rekreationskonsumtion är den drivande orsaken till att fler blir problematiska konsumenter, vilket leder till tron att ökad rekreationskonsumtion leder till ökad problematisk konsumtion. Detta finns det dock inga bevis för och den tillgängliga statistik som finns, vilken är otroligt bristfällig och, för egen del, inte så tillförlitlig visar på motsatsen! Denna statistik - från gör gällande att under tre tidsperioder i Sverige så har relationen mellan antalet rekreationskonsumenter och antalet problematiska konsumenter endast en gång varit positiv. D.v.s endast en gång har antalet tunga missbrukare stigit samtidigt som antalet rekreationskonsumenter stigit, i de andra två perioderna har de gått i olika riktningar. (Ni får ursäkta den dåliga bilden, har ingen scanner, så jag använde en kamera.)

Om den här statistiken är tillförlitlig eller om Goldbergs tes att vanliga brukare och tunga missbrukare är olika typer, är det dödfött att försöka skapa ett "narkotikafritt samhälle" genom att gå på de vanliga brukarna. I samband med detta kan man se kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och de argument som fördes fram för detta. Det sades från politikerna att färre skulle bli beroende med denna politik. Intressant nog har de aldrig undersökt ifall detta stämde. Likt andra uppfattningar om drogpolitikens effekter menar Goldberg att det rör sig om dogma och inte vetenskapligt grundade slutsatser.

Från sina egna observationer av hur det har varit på "Plattan" i Stockholm menar Goldberg att lagen haft negativa effekter på de tunga missbrukarna. Det borde inte vara svårt att tänka sig att man mår sämre ifall risken att man blir störd av någon är högre. På Plattan blev atmosfären bättre när poliserna inte kom och störde scenen så ofta, vilket gav missbrukarna mer utrymme att fundera på sin egen situation. När polisen senare gjorde räder blev storkonsumenterna ännu mer utstötta. "I stället för att minska problemen har polisens störningsverksamhet på gatunivån en stämplingseffekt."

Ett annat problem med statens narkotikapolitiken är propagandan. Monopolisten SR blev beordrade i slutet av 60-talet att inte skicka ut några positiva inslag om droger och skulle ha som mål att verka för att minska konsumtionen i samhället. Vidare krävde staten att alla myndigheter och organisationer som fick pengar från dem skulle ha samma utåtvända politik och felaktiga syn på droger. Folkhälsoinstitutet säger själva att den "information" som gavs till ungdomar under 60-talet var ren skrämselpropaganda och var inte menat att ge ut äkta kunskap om droger och deras effekter. "Sakfel, överdrifter, snedvridningar och skräck präglade det som framfördes under den missvisande rubriken 'information'." De säger sig dock ha förbättrat sin taktik och att de under 90-talet bara gav ut "basfakta" och försökte påverka ungdomars perspektiv på droger. Till vissa del kanske detta stämmer, men till övervägande del finner Goldberg att skrämselpropagandan finns kvar, vilket får stöd av en studie om ANDT-undervisningsmaterial utförd av Folkhälsoinstitutet.

Den mest intressanta kritiken Goldberg tar upp är den offentliga vården av missbrukare. Överlag verkar den vara mindre effektiv än vad jag förväntade mig. Enligt Goldberg finns det bara en övergripande studie som försöker få en helhetsbild över hur effektiva de frivilliga svenska behandligshemmen är. Studien kom ut på sent åttiotal och Goldberg fann dess slutsats anmärkningsvärd:

"Om vi med ett bra behandlingsresultat t.ex. menar att en klient inte ska ha missbrukat narkotika kan vi säga att det gårr bra för cirka hälften av klienterna. Men om vi i ett bra behandlingsresultat också inkluderar att de förutom narkotika inte heller ska ha missbrukat alkohol eller någon annan drog så sjunker andelen lyckade ytterligare till drygt en femtedel. Om vi till detta lägger krav på en socialt integrerad livsföring när det gäller försörjning, boende och sysselsättning kommer vi ner i cirka 15% lyckade falll och om vi slutligen också inkluderar klienternas psykiska status och behov av samhälleliga stödkontakter så är det bara en klient på tio som kan anses som lyckad."

- s. 272

En uppföljning av studien som gjordes åtta år senare kom fram till att 75,2% av de undersökta antingen var döda eller hade registrerats för brott. Totalt sett menar Goldberg att från studien kan man inte säga att det gått bättre för dem som fått behandling än dem som inte fått det. Flera forskare kommer fram till liknande slutsatser.

Tvångsvård verkar inte heller ge speciellt bra resultat enligt Bergmark och enligt professor Arne Gerdner finns det inga klara bevis på att "LVM-vården ger goda resultat eller påtagligt minimerar skadorna av missbruk på längre sikt". Ett flertal studier visar dessutom att dödligheten för heroinister verkar vara extra hög bland de som genomgått tvångsvård.

Slutligen gick Goldber igenom lite kritik som riktats mot Hassela-rörelsen i Sverige. Folk som har varit där har lämnat egna berättelser om hur det var på Flashback, vilket var väldigt läsvärt.

Goldberg är dock positiv till att staten (eller kanske frivilliga organisationer) erbjuder någon form av vård, men att den inte skall ha samma mål eller utformning som dagens system.

Ett tänkbart problem med just den här kritiken är att den kan vara något gammal. Det finns ju en möjlighet att läget blivit bättre sedan 90-talet. Det är dock svårt att tänka sig att den är väldigt mycket bättre, sociala system ändras ju vanligtvis väldigt långsamt.

Hur blir man NARKOMAN?

Ted Goldbergs senaste bok Hur blir man NARKOMAN? -och hur hindrar vi det? går igenom två olika perspektiv som försöker förklara varför man blir en narkoman: ett biokemiskt och ett socialpsykologiskt perspektiv. Goldbergs slutsats är att det biokemiska perspektivet ensamt inte kan förklara alla fenomen kring droger och varför endast vissa som använder dem blir, i hans ord, problematiska konsumenter. Därefter vidareutvecklar han det perspektiv han menar förklarar problemet bättre, nämligen stämplingsteorin, och lägger fram empiriska belägg för det. Sedan diskuterar han de praktiska politiska sätten stater kan behandla drogfrågan, hur den svenska politiken är ett stort misslyckande och slutligen ger han en kort vägledning hur hans teori föreslår att man tacklar problemet och ger några exempel på hur detta har fungerat i Sverige. Boken är späckad med intressanta fakta och överlag är hans argument övertygande. Här tänkte jag komma med en genomgång av hans argument kring de första frågorna.

Det biokemiska perspektiv och dess problem
Tanken bakom det här perspektivet är ganska lätt att förstå. Högst förenklat: droger ger en positiv upplevelse, men tyvärr "kapar" de hjärnans behovcentrum genom att få en vilja ha mer och mer av drogen och kan även ge negativa känslor om man inte tar drogen. Man blir beroende helt enkelt. Beskrivningen är inte långt ifrån den som Cracked.com ger om hur man blir beroende av datorspel.

Goldberg menar att den här mekanismen till viss del stämmer, men att den inte klarar av att ensamt förklara varför vissa blir beroende och vissa inte blir det. För, om det är så att det är drogen tar över ens belöningssystem och det är endast drogens egenskaper som gör en person till knarkare eller inte: Varför är det så många som prövar droger och sedan beslutar sig för att inte fortsätta använda det? Alla som testar droger börjar inte använda det regelbundet och alla som använder det regelbundet börjar inte missbruka det. Hur kan det komma sig att fler än hälften av de som rökt tobak dagligen lyckats sluta, och att mellan 1965-75 slutade 29 miljoner i USA att röka. Även många som använt illegala droger har slutat att använda det, "utan behandling eller tvång".

Några studier som bekräftar detta handlar om amerikanska soldater som åkt till Vietnam, använt opiater där, och sedan kommit tillbaka till USA och sedan slutat. Enligt en studie skall troligtvis fler än 70% av dessa soldater ha använt opiater medan de var i krig och ett år senare hade endast 1,3% (13 personer av 965 individer) fått positivt på ett urinprov efter opiater. Vidare hade bara hälften av de som sagt sig vara beroende och 17% av de som använt heroin fått behandling. Denna (Robins et al 1974) och liknande studier menar Goldberg ger "mycket starkt bevis för att biokemiska förändringar i kroppen förorsakad av droger inte har den avgörande betydelse som många forsakare och allmänheten verkar tro".

Stämplingsteorin
Istället för att enbart mena att det är drogen som gör en till knarkare hävdar Goldberg att det i huvudsak är personen själv och dennes miljö som gör denne till knarkare. Väldigt förenklat börjar det med att man som barn får en dålig uppväxt och får en negativ självbild, varpå man försöker få veta ifrån andra människor ifall denna självbild stämmer eller inte. Ifall man blir illa bemött av andra bekräftar det ens negativa självbild, då man nu blir officiellt "stämplad" som en avvikare, vilket uppmuntrar personen att fortsätta agera på ett sätt som bekräftar denne bild, som att ta droger. Detta för att när ens självbild är negativ är det kostsamt att få positiva reaktioner från andra, då detta gör att man börjar tvivla på sin egen negativa självbild. Konstigt som det kan låta menar Goldberg att en människa hellre agerar så att ens inre bild av sig själv stämmer överens med vad ens omgivning har för åsikt om en, än att agera så att andra ger en signaler som står i konflikt med den här självbilden. Den här översiktsbilden skall inte uppfattas som att det finns en automatisk koppling mellan ett och nästa steg; modellen lämnar alltid utrymme för att individen skall agera annorlunda och det är inte bestämt på förhand att bara för att man hade en dålig uppväxt så agerar man negativt för att förstärka sin redan negativa självbild. Vad Goldberg gör gällande är att knarkare är sådana personer som inte lyckats bryta sig loss ur den här stämplingslogiken, men det finns dock alltid en möjlighet för dem att ändra sitt beteende (men, utifrån bokens kontext, verkar det bli mindre och mindre sannolikt ju längre man gått i dess spår). Det är värt att poängtera att användning av droger bara är ett sätt för en stämplad individ att väcka fortsätta stämplingar från folk och att teorin är generellare än att bara gälla för narkomaner.

Goldberg använder den här modellen som förklaring eftersom den stämmer överens med de observationer han gjort av narkomaner. Det han slagits av där är att i hans mening är narkomaner inte ute efter det som vanliga människor ville ha, nämligen saker som är bra för en. Istället var de han mötte väldigt självdestruktiva. De lever i nuet, verkar ofta vara uttråkade av att inte göra något, gillar inte sitt liv och har tappat känslan för sin integritet. En fras som Goldberg använde som verkar sammanfattande var att dessa hade fått sin "sociala jag" dödade, och således bryr de inte om sig själva längre. Här är en längre beskrivning av hur han såg att deras motiv var:

Problematiska konsumenter av narkotika har åtminstone några, och oftast alla, av följande syften när de tar illegala droger:

1- att få bekräftelse av den starkt negativa självbilden,

2. att försöka fly undan egna och andras krav,

3. självdestruktivitet,

4. hämnd. Stämplingsreaktionerna har lett till att den blivande problematiska konsumenten av narkotika har en mycket starkt negativ självbild redan innan hon börjar med narkotika. Andra människor har dömt ut henne och så småningom tar hon till sig deras dom. Hon försöker fly bl.a. med hjälp av illegala droger me hon har redan internaliserat förkastelsedomen och det går inte att fly undan det man bär inom sig. I och med allt negativt det medför att leva som storkonsument bekräftar hon för sig själv att hon förtjänar att bestraffas hårt: hon förstör ju för andra och har ödelagt sitt eget liv. Allt eftersom tiden går och omfattningen av hennes negativa livserfarenheter växer, blir hon alltmer övertygad om sin egen förkastlighet och att hon förtjänar att förgöras. Hennes livsmönster blir ständigt mer en process där hon "stiftar rättvisa". Andra har dömt henne - hon har accepterat domen - och hon blir sin egen bödel. Men samtidigt - genom att bestjäla dem, skrämma dem, ge dem dåligt samvete, osv. - tar hon hämnd på sina domare.

- s. 169

Speciellt det sista får mig att fundera på ifall viljan att agera självdestruktivt kan ha varit evolutionärt nyttigt för ens gener förr i tiden. Om man både tror sig vara värdelös och har blivit förklarad vara värdelös av resten av samhället, skulle generna då ha kunnat bestämma sig för att visa öppet för andra att man har slutat bry sig om sitt eget liv, som en sorts yttersta förfrågan om hjälp ifrån andra (eller, ett sätt för generna att göra sig av med en som inte passade in i miljön)?

Vad finns det då för bevis för att stämplingsteorin stämmer?
I en meta-undersökning skriver Kristiansen att "missbrukare" (oklart vad som menas) haft en oprortionerligt ekonomiskt och socialt missgynnad uppväxt, men han noterar samtidigt att många av dem inte växte upp under dåliga förhållanden (splittrat hem, missbrukande föräldrar, problem i skolan, etc.). Hans slutsats var att en dålig uppväxt inte var en nödvändig eller tillräcklig orsak till att folk blev missbrukare, vilket står i kontrast till Goldbergs tes att detta är nödvändigt. Goldberg menar att skillnaden i resultatet som de fått fram beror på att de definierat missbruk och "ogynssama uppväxtvillkor" olika och att de samlat in data olika. Han säger inte, men antyder att forskare som Kristiansen gått igenom använt begreppet mer brett. Kristiansen håller med om att datainsamlingen, när det gäller att intervjua tunga missbrukare, ofta är problematiska och att undersökarna inte får reda på all information. En annan forskare Goldberg citerar är än mer kritisk till tillförlitligheten i det de säger: "Trots en uppriktig vilja att berätta kan det samtidigt finnas all anledning för mina informanter - precis som för alla människor - att dölja vissa saker eller att skönmåla verkligheten. En många gånger utsatt livssituation med missbruk, kriminalitet och komplicerade relationella erfarenheter är ytterligare tungt vägande skäl att undanhålla eller frisera verkligheten."

Här vet jag inte om Goldberg antingen säger "Min teori gäller för alla missbrukare, även för dem som andra forskare säger sig komma från bra hem" eller "Dessa har använt 'dålig uppväxt' på ett felaktigt sätt, och fler skulle visat sig passa in med min teori om de varit mer försiktiga - inte för att min teori förklarar alla fall av tunga missbruk, men ändå". Det kan ju vara ett uppenbart fel om det är det första. Från sina egna undersökningar ger Goldberg exempel på hur de tunga missbrukare han stött på blev illa behandlade i sin uppväxt. Exempelvis: en problematisk konsument delade säng med modern tills han blev 15 (möjligtvis ett exempel på att "modern använde sonen för sina egna känslomässiga eller fysiska behov på ett orättvist sätt), en tjej hade två arbetande föräldrar och modern försummade sin modersroll och hade dessutom ångestattacker vilka flickan ledde henne igenom, flera har haft frånvarande fäder som "bara var där", "sket i mig", "var en icke-person", vissa blev fysiskt övergivna (för vilket de i regel skyllde sig själva för, exempelvis som att de var "elaka"), blivit ständigt utpekade för att ha orsakat problem (en tjej hade blivit det så mycket att hon senare kände sig skyldig för att ha "orsakat" att hennes pojkvän fått cancer) eller sexuellt utnyttjade (ofta av personal som jobbade med barn!).

Goldberg ger goda exempel att tro att många tunga missbrukare kan ha kommit till sin situation genom en stämplingsprocess. Detta kanske stämmer överens för de flesta i den situationen, men det lämnar möjligheten öppen för att många hamnat där genom andra mekanismer. Men som sagt är boken övertygande och jag rekommenderar den till alla som vill se problemen med det vanliga perspektivet och se en bättre förklaring.

Produktionsstrukturen i I, Pencil

En fantasirik illustratör har visat vilka produkter som använts för att producera en penna, så som det beskrivits i boken I, Pencil av Leonard Read.

För varje enskild vara eller tjänst som används i produktionen av en penna, så finns det ett lika omfattande nät av produkter och tjänster som lett till att dessa skapats. Samma gäller även för produkterna och tjänsterna i dessa strukturer. Och så vidare...

En viktig kampanj i USA

Kom ihåg att inte klicka på länken!

Varför jag säljer "min röst"

När jag förra veckan berättade hur jag tänkte rösta till valet, gav jag ingen förklaring till varför jag gjorde det. På begäran kommer här en till varför jag nu auktionerar ut möjligheten att övertyga mig att rösta på ett visst sätt (eller, mer kortfattat, "min röst"). Som med alla val man gör finns det flera delförklaringar.

1. Frågan "Varför rösta över huvud taget?" dök upp i mitt huvud någon gång efter att jag kom underfund med att min röst var helt värdelös, vilket troligtvis var någon gång i gymnasiet. Det är givet att en röst, i sin isolation, endast påverkar valresultatet ifall det är jämnt och ens röst blir den avgörande rösten för att ett parti skall få ett extra mandat. Ifall det parti man röstar på har en röst mer än vad som krävs för att få en stol till eller är mer än en röst från att få en stol till, gör det ingen skillnad ifall man lägger sin röst i valurnan eller i papperskorgen. Mer enkelt: vinner ens parti så behöver de inte din röst, förlorar de gör det även om du röstar på något annat. Och sannolikheten för att man skall vara en avgörande röst är så försvinnande liten att den inte är värd att fundera på. Så, varför rösta?

Givetvis, detta fick mig inte att inte vilja rösta, men jag började se på själva röstandet utifrån ett annat perspektiv. Att rösta blev aldrig något allvarligt för min del. Att rösta utan att ha koll på politiken bara för att vara med och "påverka" och idén att man måste rösta för att kunna få kritisera den förda politiken, framstod och framstår som ren idioti. Så, jag tog lätt på den enskilda handlingen, så lätt så att jag senare inte skulle se något fel i att rösta på vänsterpartiet eller sälja min röst till någon annan.

2. Tanken "Varför inte sälja sin röst?" fick jag nog någon gång i förra EU-valet. Kort och gott ser jag EU som ett monster bortom någon organisations kontroll och att ta det valet på allvar var alltför galet för min del. Så jag funderade på om jag inte skulle kunna få lite pengar för min röst. Tyvärr fick jag snart reda på att detta skulle vara olagligt, så idén fick vila.

Men den grundläggande tanken bakom idén att sälja rösten kom utifrån mina tankar hur galet det är att rösta och "Skulle det inte vara roligt att sälja den?" Och jo, det skulle det.

3. Förutom de rent humoristiska aspekterna av att sälja sin röst ser jag det som ett tillfälle att skapa debatt om de lögner som finns om röstning. Det finns en hel del myter och floskler kring röstandet och jag hade hoppats att ifall folk svarade på mitt erbjudande med dessa sofismer skulle jag få ett tillfälle att argumentera emot dem. Några av dessa idéer är att "varje röst spelar roll", "det är ens demokratiska plikt att rösta även om du röstar blankt", "det är bekymmersamt att valdeltagandet sjunker", "den som inte röstar får inte klaga på resultatet", "den som röstat på ledarna får inte klaga på deras beslut", "den som röstar ger bort en del av sin bestämmanderätt till staten", "den som inte röstar visar att staten får ta en viss del av dennes bestämmanderätt" och några till. Speciellt "man måste stå för något, oavsett vad" visar på liknelsen mellan demokrati och religion ("tro för trons skull"). Kolla även in de första sidorna av den här tråden på Flashback där dessa sofismer flödar fritt.

4. Det kanske även skulle vara positivt ifall det fanns en marknad för röster? I videon jag lade upp har jag två citat i slutet från ekonomer om konsekvenserna av att kunna köpa och sälja röster. Jag är inte helt övertygad över att så är fallet, och det är inget jag skulle föredra framför ett libertarianskt polycentriskt lagsystem, men idén var värd att utforska. Det första som dök upp när jag började fundera på detta var problemen: Tänk om någon köper upp allas röster och sedan tar bort rösträtten? Tänk om de sittande partierna tar pengar från staten för att köpa folks röster?

Den första möjligheten kan man nog med viss säkerhet avfärda som alltför osannolik. För även om det skulle finnas någon som har så mycket pengar att han kan köpa några miljoner röster så skulle de som arbetar för staten just nu inte göra vad som helst så snabbt. Om denne röstköpare skulle försöka avskaffa demokratiska val skulle det inte gå igenom; han skulle bli störtad.

Den andra möjligheten verkar mer rimlig. De sittande politikerna ger ju idag sig själva pengar för att skapa mer propaganda för sig själva. Varför skulle de inte även ta pengar för att köpa röster mer direkt? Detta skulle definitivt ske, men frågan är om det skulle vara stabilt över en längre tid. Det verkar som att det finns skäl för väljarna att inte sälja sin röst till ett parti som beskattar dem för att betala för rösten. Men samtidigt så beskattas alla oavsett om man säljer sin röst eller inte, och eftersom man bara har kontroll över sin egen röst, varför inte ta emot pengarna? Här vet jag verkligen inte vad som skulle hända.

Det som jag tror skulle ske med ett öppet köp och försäljning av röster är att man skulle få flera olika marknader för varje parti, då folk skulle kräva olika mycket betalt för att rösta på ett parti; jag skulle kräva mer pengar ifrån någon för att rösta på (s) än på (klp). En annan sak som nog skulle följa med är mer konkreta vallöften från politikerna; blandar man in pengar kommer folk bli mer affärsmässiga vad gäller röstandet vilket gör att man bryr sig mer om effekten av ens röst än av slagord.

Annars kan jag berätta att under den, så kallade, Frihetstiden i Sverige var det vanligt för den tidens riksdagsledamöter att sälja sina röster. Michael Roberts i Sverige under Frihetstiden berättar exempelvis att en engelsk diplomat redan 1725 sa att "en svensk riksdag kan alltid mutas". (En annan intressant bit historia: priset för en adelsmans fullmakt låg på 300 daler 1727 och hade stigit till 12 000 daler 1772.) Det här säger förstås inte så mycket; frihetstiden var ingen frihetstid och det fanns tendenser både åt mer förtryck (ökad merkantilism) och mer frihet (censoren för världsliga skrifter slopades 1765), men det torde göra tanken att sälja röster öppet idag mindre främmande.

5. Slutligen hade jag efter EU-valet kommit på att jag inte behövde sälja min röst för att uppnå mina andra mål, jag kunde sälja möjligheten att försöka övertala mig istället.

Så, detta är mina anledningar till att jag säljer min röst. Det var menar att jag skulle ha lagt upp en auktion idag, men då ebay krävde ett verifierat Paypal-konto så tar det några dagar.

Val och pengar

Är spelteoretiker rationella?

Det korta svaret är att det finns olika definitioner av rationalitet och att de är fast i sin. Rationalitet kan beskrivas som att försöka uppnå sina mål så gott som möjligt. Uttryckt i ekonomiska termer så är en rationell person en nyttomaximerare, en som korrekt identifierar hur denne skall uppnå sina mål och agerar därefter. Den här definitionen tror jag inte spelteoretikerna säger emot, men de skulle nog lägga till att de vet den korrekta metoden en rationell person kommer använda för att ta reda på hur denne skall agera. Det vill säga, de menar att för att vara rationell så måste man tänka på varje tänkbart vägval man står inför på ett rationellt sätt. Det är här som deras definition av rationalitet har gått från att beskriva den generella processen att uppnå ens mål till en specifik metod att fundera på hur man uppnår dessa mål. Och det är här som jag menar att de gjort ett misstag, att deras metod inte är bra för en rationell egoistisk individ. (De analyserar oftast hur egoister, personer som bara bryr sig om sin egen välfärd, agerar och det är med dessa som problemen uppstår.)

Denna metod spelteoretikerna menar att man skall använda sig av kallas, om jag får lov att översätta från engelskan, baklänges induktion. Denna går ut på att man, i ett spel, resonerar från slutet av spelet, ser vad den optimala strategin är för den sista spelaren, sedan för den näst sista spelaren givet att denne vet hur det sista draget ser ut. Sedan fortsätter man i samma stil till det första draget som står framför en. Nu finns det inte längre något att fundera på, givet att de motspelare man spelar med också är rationella, därför att de också har använt den här tekniken och "vet" hur spelet kommer sluta. Bryan Caplan belyser detta sätt att tänka genom att visa hur den gode kanslern/kejsaren Palpatine skulle ha kunnat använt metoden:

1. To become and remain Emperor, Palpatine needs a powerful but obedient apprentice, a rubber-stamp Senate, no external enemies, and no Jedi.

2. Since the external enemies are his main rationalization for amassing power, he kills them last using his powerful but obedient apprentice.

3. To push the Senate to vote him absolute power, he needs to survive an attempted Jedi coup.

4. To survive the coup, he has to trick the Jedi into attacking him when they are weak, then retaliate with a massive sneak attack. This also solves his Jedi problem.

5. To recruit his new apprentice, Anakin Skywalker, he has to trick him into preventing the Jedi coup.

6. To trick Anakin into preventing the Jedi coup, he has to do many things: offer to help him save his pregnant wife, build up friendship and trust with flattery over the years, manipulate the Jedi into bruising his ego by denying him the rank of Master, pretend to be a helpless victim of the Jedi, etc.

...

13. Palpatine gets himself voted Chancellor by promising to protect Naboo against the Trade Federation.

14. To make this happen, Palpatine covertly orders the Trade Federation to blockade and invade Naboo.

I just det här exemplet utgår dock Caplan från att endast Palpatine agerar rationellt (vilket troligtvis skulle gjort honom till en bättre regissör och manusförfattare än och George Lucas som utgick från att ingen i filmerna gjorde det). Men det visar förhoppningsvis ganska väl hur tänket fungerar. Vad är det då som är problematiskt med att använda det här sättet att analysera ens valmöjligheter?

Problemet belyses bäst genom att visa hur detta sätt att tänka leder till klart negativa resultat för en egoist. Ett exempel där bakvänd induktion går dåligt är i Centipede game, eller i en variant av det. I detta scenario så turas du och en motspelare att ta mynt från en hög med mynt. Ni kan välja att antingen ta ett mynt, varpå turen går vidare till motspelaren, eller två, varpå spelet tar slut. En "rationell" person som tänker bakvänt här kommer att ta två mynt, oavsett hur stor högen är. För att se detta, följ den bakvända logiken och se hur den "rationella egoisten" skulle agera i den sista omgången.

Ponera att det är ett mynt kvar i högen. Här är det självklart att man tar myntet, och det finns inget problem här.

Ponera att det är två mynt kvar i högen. Här har spelaren antingen valet att dela med sig eller ta allt själv. Eftersom vi antar att spelaren inte sätter något värde på moraliska värden som att dela lika eller vänlighet och bara vill maximera antalet mynt, så tar denne två mynt.

Säg att det är tre mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Fyra mynt. Återigen vet spelaren vad han kan förvänta sig att få om han tar ett mynt, då kommer motspelaren att ha tre mynt och alla "rationella" personer tar ju två mynt då. Bäst att ta två mynt.

Fem mynt. Jag hoppas att mönstret blivit tydligt vid det här laget; spelaren vet om hur en rationell spelare skulle spela i alla tidigare spel, så det är bäst att inte samarbeta och ta två mynt, eftersom motspelaren bara kommer att låta bli att samarbeta och ta två mynt nästa omgång. Alltså tar spelaren två mynt. Men, skulle man inte kunna samarbeta vid det här laget? Ta ett mynt och hoppas att motspelaren inte tar två? Kanske, men det skulle inte vara rationellt enligt en spelteoretiker.

Sex mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Femtio miljoner mynt. Spelaren tar två mynt.

Nu kommer frågan, uppnår man sina mål (maximera antalet mynt) genom att använda bakvänd induktion inför det här problemet? Det verkar inte så. När man testar hur människor agerar i sådana här och liknande spel, som återkommande fångarnas dilemma, finner man att människor tänker på ett helt annat sätt än det "rationella" sättet, och det går bättre för dem. Här försöker spelteoretikerna rädda sin hypotes genom att säga att människor är altruistiska, inte förstår bakvänd induktion eller helt gjorde misstaget att samarbeta eftersom de inte tänkt igenom problemet tillräckligt länge. Det krävs en spelteoretiker av hög rang att inse att det enda rationella att göra i en situation med en kolossal hög med mynt är att ta två stycken.

Det är här som man inte bör hålla sig fast vid en metod att vara rationell och istället titta på grundfrågan: hur tjänar jag så mycket som möjligt i den här situationen. Filosofen Eliezer Yudkowsky formulerade det väl i en kritik av en liknande del av spelteoretikernas bild av rationalitet:

First, foremost, fundamentally, above all else:

Rational agents should WIN.

Don't mistake me, and think that I'm talking about the Hollywood Rationality stereotype that rationalists should be selfish or shortsighted. If your utility function has a term in it for others, then win their happiness. If your utility function has a term in it for a million years hence, then win the eon.

But at any rate, WIN. Don't lose reasonably, WIN.

Det var Yudkowskys beskrivning av en mer realistisk version av fångarnas dilemma och ett återkommande fångarnas dilemma som fick mig att se att den bakvända induktionen inte är rätt metod för att agera rationellt, i vissa situationer (den kan ju fungera i andra). Båda artiklar är väl värda att läsa.

Jag vet inte riktigt om det är logiken bakom bakvänd induktion som gör det fel, eller att den bara används felaktigt. Det skulle kunna vara så att en rationell individ som använder bakvänd induktion resonerar så här: "Okej, mitt mål att få hälften av alla pengar i högen och de två sista, misslyckas, eftersom min motpart inte kommer att tillåta mig att göra det. Men, min motpart, som vill ha samma sak, vet också om att han inte kommer att lyckas ta de två sista mynten. Och när vi båda tänker på detta sätt leder det till att jag bara får en pytteliten del av hela högen. Men detsamma gäller för min motpart. Så, det kanske är bättre att satsa på ett mer realistiskt mål, som att få hälften av alla mynt i högen. Jag tar ett mynt i början, och då kommer min motpart också göra det." Man kan förstås tänka sig att ens motspelare är en klassisk spelteoretiker som inte ändrar sin uppfattning om vad rationellt spelande är, men eftersom denne inte vet om vad man har för uppfattning kommer denne att utgå från att man samarbetar och därför samarbeta tills det bara är två mynt kvar.

Jag vet inte riktigt vilket som är det mest optimala sättet att fundera på dessa situationer. Det kan mycket väl vara så att det inte finns något optimalt sätt att tänka på det, att varje sätt att se på det kan attackeras på något sätt. Men det verkar klart att det inte är rationellt att tänka som spelteoretikerna här.