Bland nationalekonomer, och speciellt bland public choice-ekonomer, finns en saga som berättas för de ännu inte initierade. Berättelsen börjar under den gamla dåliga tiden (40- eller 50-talet, såvitt jag kan bedömma), då välfärdsekonomi höll på att etableras i de ekonomiska instituten och universiteten. De som studerade detta område undersökte hur marknaden de såg inte var lika bra som den perfekta marknaden, en modell skapad av Frank Knight. Samtidigt sade de att närhelst marknaden misslyckades skulle staten gå in och ställa saker och ting tillrätta. Och marknaden misslyckades ofta, eftersom i den perfekta marknaden så vet alla allting om alla produkter (pris, kvalitet, plats),vilket gör reklam till ett gigantiskt marknadsmisslyckande, och det finns oändligt antal med försäljare av alla slag så att ingen producent kan öka sitt pris utan att förlora kunder. Det är uppenbart att det finns "marknadsmisslyckanden", om detta definieras som att inte vara lika bra som denna modell. Men, fortsätter sagan, det blev uppenbart för senare ekonomer att något var fel i välfärdsekonomernas resonemang. En sådan ekonom var Harold Demsetz som argumenterade att argumenten för att låta staten reglera ekonomin p.g.a. marknadsmisslyckanden var ett logiskt felslut, ett, så kallat, nirvanafelslut. För, bara för att marknaden inte är perfekt, så betyder inte det att staten faktiskt gör saker och ting bättre. Det var under den här tiden som Chicago-skolan och public choice-skolan dokumenterade utspridda brister och problem med statlig produktion och reglering. Det blev klart att även stater misslyckades, och därför, är sagans moral, måste en ekonom inte bara se ifall ett samhällsfenomen är annat än perfekt för att fördömma det, utan man måste jämföra det med vad för alternativ som finns tillgängliga. Något är inte bra eller dåligt i sig, utan endast jämfört med andra alternativ.
Om än i stora drag sann, så är sagan vilseledande då den antyder att ekonomer (och speciellt välfärdsekonomer) numera slutat begå nirvanafelslutet. Att när de säger att staten bör göra det ena eller andra så gör de inte för att marknaden de ser (eller den bilden av en fri marknad de föreställer sig) inte är perfekt. Men, det verkar som att minst en ekonom har fortsatt med detta, nämligen Nicholas Barr, författaren till The Economics of the Welfare State.
Jag fick upp ögonen för den här boken tack vare ett tips från en användare på Flashback; jag hade skapat en tråd där jag efterfrågade litteratur som försöker visa att det fria samhället är sämre (hur man än vill mäta det) än det reglerade samhället. På förhand ser det ut som om boken försöker göra det jag efterfrågade. Så här skriver Barr i inledningen:
Vad är det då Barr borde ha gjort ifall han verkligen skulle ha försökt argumentera för att välfärdsstaten är bättre än det fria samhället? Jo, han skulle ha kommit med teoretiska eller empiriska jämförelser mellan de två systemen, där han kunde säga att "Ja, båda systemen har sina brister, men överlag är välfärdsstaten bättre av följande skäl". Den här typen av argument har däremot varit vanlig bland liberala ekonomer - inte minst hos Ludwig von Mises - men uppenbarligen ville inte Barr argumentera direkt med dem eller ens hänvisa till ekonomer som har gått i klasch med deras idéer. Men det är inte dessa argument Barr använder för att bevisa sin tes, utan istället lutar han sig på ett felslut.
Nåväl, fullt så illa är det inte, men så gott som, då Barr tar upp några få exempel där marknaden inte bara misslyckas med att uppnå en idealistisk standard utan även misslyckas med vad många skulle anse vara rimliga mål. Som ovan, i socialförsäkringsfallet, argumenterar Barr för att i ett fritt samhälle finns det en risk att folket låter individer svälta om de inte betalar sina försäkringar på egen hand. Nu är detta argument löjligt, då även om det är så att marknader inte är perfekta och att folk inte har perfekta anledningar att inte ge bort till välgörenhet så kan fortfarande summan ges bort vara tillräcklig för att hjälpa de som är i behov av hjälp. När några städer i USA exempelvis slutade ge ut stöd till fattiga gav folket istället ut pengar till dem helt frivilligt, och summan de gav bort var ungefär lika hög som innan. Trots att folk inte hade perfekta incitament för att ge bort i välgörenhet.
Vid ett tillfälle tar Barr upp ett argument som faktiskt skulle kunna säga något om välfärdstatens relativa fördelar gentemot den libertarianska politiken. Detta då han går igenom om en statlig tvångs"försäkring" är effektiv, och finner att så inte är fallet, men finner ändå att det är bättre än att låta folk göra som de själva vill.
Ett sista argument jag hittade av författaren mot den fria marknaden som inte förlitade sig på nirvanafelslutet gällde privat pension. Enligt honom skulle det gå mindre bra eftersom privata pensionssystem inte kunde skydda sig mot inflation! Låt oss bara för stunden anta att detta stämmer och att det av en magisk anledning inte går för pensionssparande att investera i aktier eller spara i relativt prisstabila varor. Även om vi gör detta så går inte argumentet speciellt långt, det kan nu endast försvaras om staten ger ut valutan i samhället, och att detta är omöjligt att ändra på. Men det är inte ett speciellt imponerande argument att man måste ha statlig pension för att staten skapar inflation.
Överlag är jag inte alls imponerad av Barrs argument eller sätt att resonera. Och här kommer några fler citat som borde visa varför jag känner så.
Avslutningsvis, jag har endast läst de delar av Barrs bok som skulle kunna säga något om välfärdsstatens fördelar jämfört med den fria marknaden. Men i detta område lyckas inte Barr med vad han säger sig göra, såvida han inte med ett "efficiency argument for the welfare state" endast menar ett nirvana-argument för välfärdsstaten.
Jag fick upp ögonen för den här boken tack vare ett tips från en användare på Flashback; jag hade skapat en tråd där jag efterfrågade litteratur som försöker visa att det fria samhället är sämre (hur man än vill mäta det) än det reglerade samhället. På förhand ser det ut som om boken försöker göra det jag efterfrågade. Så här skriver Barr i inledningen:
[T]wo results stand out. ... Secondly, the theoretical arguments support the existence of the welfare state not only for well-known equity reasons but also - and powerfully - in efficiency terms. This is an area in which economic theory is capable of strong results that can justify the general idea of the welfare state and, to a surprising extent, can do so without resort to ideology. (s. 3)Det här låter alltså som om välfärdsstaten är effektivare än alternativen, och då även en fri marknad. I ett kapitel, där Barr hanterar frågan om att man måste göra jämförelser mellan olika system, kommer han till följande i sammanfattningen:
The arguments above suggest that we should not be ambivalen: as subsequent chapters explain, many parts of the welfare state are a response to pervasive technical problems in private markets, and therefore serve not only the distributional and other objectives listed in Chapter 1, Section 2.2 (poverty relief, vertical and horizontal equity, dignity and social solidarity), but also efficiency objectives such as consumption smoothing and insurance. As such, the welfare state exists quite properly both for lower-income groups and for the middle class. In the Wilensky and Lebeaux (1965) sense...there is an efficiency case for an institutional welfare state. (s. 93)Hur har då Barr kommit fram till att välfärdsstaten är effektiv? I sex kapitel för han fram olika aktiviteter ("socialförsäkring", pension, socialbidrag, sjukvård samt lägre och högre utbildning) som staten sysslar med och visar där att det libertarianska alternativet till statlig produktion är ineffektivt, som i att den fria marknaden inte är lika bra som en perfekt marknad. Eller, i andra ord, att den fria marknaden inte är optimal. Här är några av Barrs sammanfattningar om de olika resonemangen:
It follows, in conclusion, that voluntary redistribution alone will be suboptimal unless one believes both that free-riding is not a problem and that the optimal amount of redistribuion is that which the rich wish to volunteer. (s. 84)Barrs sätt att resonera följer en enkel logik. Först stipulerar han, i ett eget kapitel, vad som krävs för att en marknad skall fungera perfekt. Därefter visar han, för varje enskild fråga, hur den fria marknaden inte är perfekt och därefter drar han slutsatsen - och här måste jag säga att jag är något förvånad, vilket gör mig mindre säker på min slutsats, men jag kan ändå inte se hur det är fel - att staten bör reglera, producera eller på annat sätt hjälpa samhället där frivilligt samverkande inte går bra. Detta är inget annat än det ovan nämnda nirvana-felslutet som uppenbarligen ännu inte blivit bortjagad till de skumma vråerna av den akademiska världen.
The flaw in the voluntarism argument in [the case of social "insurance"] is that it overlooks the external costs that non-insurance can impose on others. Suppose someone chooses not to insure, and then loses his job. If society bails him out by paying a non-contributory benefit, the external cost falls upon the taxpayer. Alternatively, if he is given no help, he may starve, which imposes costs on others in a variety of ways. (s. 173)
From the viewpoint of social justice, libertarians incline towards private charity where poverty is caused by non-insurable risk. However, various difficulties...including the free-rider problem, suggest that voluntary giving will be inefficiently low even by libertarian standards. ... Thus there are solid arguments in terms of efficiency and social justice for public provision of subsistence benefits on a non-insurance basis. (s. 216)
So far as school education is concerned, many of the assumptions necessary for market efficiency fail, the main problems being imperfect information, imperfect capital markets, and external effects. From an equity viewpoint, the most important problem is that knowledge about the operation and value of education is likely to be correlated with socio-economic status. Substantial public involvement is therefore essential... (s. 318)
Vad är det då Barr borde ha gjort ifall han verkligen skulle ha försökt argumentera för att välfärdsstaten är bättre än det fria samhället? Jo, han skulle ha kommit med teoretiska eller empiriska jämförelser mellan de två systemen, där han kunde säga att "Ja, båda systemen har sina brister, men överlag är välfärdsstaten bättre av följande skäl". Den här typen av argument har däremot varit vanlig bland liberala ekonomer - inte minst hos Ludwig von Mises - men uppenbarligen ville inte Barr argumentera direkt med dem eller ens hänvisa till ekonomer som har gått i klasch med deras idéer. Men det är inte dessa argument Barr använder för att bevisa sin tes, utan istället lutar han sig på ett felslut.
Nåväl, fullt så illa är det inte, men så gott som, då Barr tar upp några få exempel där marknaden inte bara misslyckas med att uppnå en idealistisk standard utan även misslyckas med vad många skulle anse vara rimliga mål. Som ovan, i socialförsäkringsfallet, argumenterar Barr för att i ett fritt samhälle finns det en risk att folket låter individer svälta om de inte betalar sina försäkringar på egen hand. Nu är detta argument löjligt, då även om det är så att marknader inte är perfekta och att folk inte har perfekta anledningar att inte ge bort till välgörenhet så kan fortfarande summan ges bort vara tillräcklig för att hjälpa de som är i behov av hjälp. När några städer i USA exempelvis slutade ge ut stöd till fattiga gav folket istället ut pengar till dem helt frivilligt, och summan de gav bort var ungefär lika hög som innan. Trots att folk inte hade perfekta incitament för att ge bort i välgörenhet.
Vid ett tillfälle tar Barr upp ett argument som faktiskt skulle kunna säga något om välfärdstatens relativa fördelar gentemot den libertarianska politiken. Detta då han går igenom om en statlig tvångs"försäkring" är effektiv, och finner att så inte är fallet, men finner ändå att det är bättre än att låta folk göra som de själva vill.
However, national insurance is less inefficient than the free market outcome, not least because risks like unemployment are uninsurable; and individuals can buy additional insurance against risks such as sickness and disability. (s. 180)Tyvärr går författaren inte in på varför ett statligt påbud är bättre än de resultat som den fria marknaden skulle leda till. Sedan kommer Barr med det helt galna resultatet att på en fri marknad så kan man inte försäkra sig mot arbetslöshet! Detta när arbetslöshet var något av det första som folk gått samman i grupper för att försäkra sig emot! Nu läste jag inte hela Barrs resonemang, så han kanske har en teknisk invändning att detta inte var försäkring, men såvitt jag kan se verkar han ha dragit denna slutsats helt deduktivt utan att ha försökt hitta empiriska motbevis.
Ett sista argument jag hittade av författaren mot den fria marknaden som inte förlitade sig på nirvanafelslutet gällde privat pension. Enligt honom skulle det gå mindre bra eftersom privata pensionssystem inte kunde skydda sig mot inflation! Låt oss bara för stunden anta att detta stämmer och att det av en magisk anledning inte går för pensionssparande att investera i aktier eller spara i relativt prisstabila varor. Även om vi gör detta så går inte argumentet speciellt långt, det kan nu endast försvaras om staten ger ut valutan i samhället, och att detta är omöjligt att ändra på. Men det är inte ett speciellt imponerande argument att man måste ha statlig pension för att staten skapar inflation.
Överlag är jag inte alls imponerad av Barrs argument eller sätt att resonera. Och här kommer några fler citat som borde visa varför jag känner så.
Are efficiency and social justice assisted by state involvement in insurance markets in the ways just described? In particular, would individuals in a private market buy the socially efficient quantity of insurance against income loss? This breaks down into three separate questions: (a) why do people insure at all; (b) why does the state make membership compulsory; (c) why does the state provide such insurance itself? (s. 173)Vad är felet med dessa citat? Det bakomliggande problemet med detta är att när Barr säger sig vilja förklara varför staten gör något, så gör han inte det, utan istället förklarar han vilka rättfärdiganden som finns för visst statligt agerande. Det här blir extra tydligt i det andra citat, där han verkar antyda att han inte ser någon skillnad mellan att rättfärdiga en politik och förklara varför den finns där. Det är endast med detta som utgångspunkt som det första citatet blir fullt förståeligt, för det borde vara uppenbart att man inte vet om ett system är bättre än ett annat bara för att man förstår varför det ena kom till.
Two other arguments have been put forward to explain or justify public provisions of national insurance. (s. 177)
The advantages of competition are that it increases consumer choice and minimizes costs. [H]owever, an increase in the range of choice improves efficiency only where consumers are sufficiently well informed to make choices, which is frequently not the case with healt care; and, if competitive forces push down prices, consumers, for the same reason, are unable to assess whether quality has declined, and if so whether they want the lower-quality product at the lower price. The counter-argument to the proponents of unrestricted market systems for health care is that the advantages of competition are contingent on perfect information. (s. 263)Hans slutsats här måste ha varit ett misstag av Barr, men det är ändå fjärde upplagan av boken så det är svårt att se hur detta misstag antingen kan ha funnits kvar eller blivit tillagt utan att någon sagt till honom att det är uppåt väggarna. Det verkar vara ett misstag då Barr på flera andra tillfällen sagt att brist på fullständig information inte innebär att marknader inte är effektiva, att de fungerar så gott som perfekta, även om majoriteten av konsumenterna inte vet vad som händer. Om han nu var tvungen att kondensera sitt argument borde det ha varit att "the advantages of competition are contingent on reasonably informed consumers".
Avslutningsvis, jag har endast läst de delar av Barrs bok som skulle kunna säga något om välfärdsstatens fördelar jämfört med den fria marknaden. Men i detta område lyckas inte Barr med vad han säger sig göra, såvida han inte med ett "efficiency argument for the welfare state" endast menar ett nirvana-argument för välfärdsstaten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar