Polisen luras om uppklaringsprocenten

DN - denna riktigt fantastiska tidning som verkar ha hittat tillbaka till sina gamla rötter - tar idag upp att polisen fifflar med sin statistik om hur många brott de egentligen löser. Polisen säger att de har blivit 1% bättre på att klara upp brott, men detta beror på att de bl.a. kallat ett enskilt fall, som de klarat upp, för ungefär 11 000 fall! Hade de sagt att det stod för en miljon fall hade uppklaringsprocenten kanske legat på 99% då. Om det här fallet räknats som just ett fall som klarats upp då hade det visat sig att polisens uppklaringsprocent blivit 3% sämre.

Och det är bara uppklaringsprocenten, som inte är ett dugg pålitlig eftersom de räknar med fall som polisen lagt ned för att det inte var ett brott ("teknisk uppklaring") och när polisen hittat en person som de skäligen misstänker för brott, men inte kan fälla. (För mer kolla in avsnitt nio av Ankdammen.) Även när man kikar på den tillgängliga statistiken så döljer den en väldigt stor variation mellan olika sorters brott, där narkotikabrott vanligtvis uppklaras i runt 50% av fallen medan stöld och inbrott bara gör det i 2,5% av fallen. Vilket Leif GW Persson tog upp i "Veckans brott":

Polisen i Sverige är verkligen inte tillförlitlig när det gäller att ge ut information om hur de sköter sig. Vilket man borde förvänta sig från alla organisationer som inte riktigt når upp de mål folk förväntar sig. Det gäller särskilt politiska organisationer (som ofta misslyckas med sina uppgifter). När nu polisen gör en väldigt stor mängd usla saker finns det ännu mindre skäl att ta deras ord som sanning.

Polis och kvacksalvare

Maria från Skeptikerpodden berättade i ett gammalt avsnitt att hon sökte upp två kvacksalvare och fick dem att erkänna sig skyldiga till falsk marknadsföring. Den ena kallade sig dessutom olagligen för läkare trots att denne inte var det. 

Hela hennes berättelse och diskussionen om den är verkligen väl värd att lyssna på från 09:34 till 17:50. Speciellt då hon hade fått fram deras direkta erkännanden på band och försökte få polisen att arrestera personerna. Detta gick dock inte för polisens åklagare som inte godtog det som bevis. När Maria frågade vad som då skulle krävas som tillräckligt bevis för att göra något i saken svarade åklagaren att han inte visste det. En kompetent man på rätt plats.

Skulle det ha varit annorlunda under ett system med marknadslag? Ja, för där hade det ett direkt ekonomiskt incitament för den som kan få personen fälld för ett brott. Begår du ett brott mot någon - säg mot en kund som försöker bota sin cancer och inte blir bättre av att få några magneter rubbade mot sig - så kan denna kräva kompensation och åtal skulle endast läggas ned ifall det blir alltför dyrt att försöka bevis att någon är skyldig, samtidigt som det är osäkert att denne är skyldig. Ifall man har ganska tydliga bevis att någon begått ett brott borde det inte kosta alldeles för mycket att få en verifikation på att detta bevis verkligen är ett tillräckligt bevis för att fälla personen. Det är en enkel fråga om att i ett marknadssystem allokeras resurserna mer effektivt än i en stat - vilket även tenderar att gälla för rättssystem.

Men, det skulle kanske finnas en skillnad. Det är ifall ordet läkare i sig är en utlovad kvalitetsstämpel eller inte. Nu när jag tänker på det verkar det inte helt orimligt att man faktiskt påstår sig kunna läka andra genom att kalla sig läkare, och de som misslyckas med detta begår ju då falsk marknadsföring. Annars gillar jag inte riktigt att generella titlar skall kunna beslagtas av någon grupp - då det i princip inte verkar vara annat än att skapa licenser vilket historiskt har varit ett sätt för en grupp att minska konkurrensen på marknaden. Men, ju mer förankrat ett ord är till att ha en viss betydelse verkar det mer rimligt att det ordet ändå har en så stark betydelse att ett missbruk av det namnet skulle kunna vara lika dåligt som missbruk av reguljära varunamn.

En liten uppdatering

Jag ville bara upplysa om blogginlägget "Våra poliser", som fortsätter växa och som nu är uppe i  46 st rubriker och korta sammanfattningar om diverse misstag och övergrepp som den svenska polisen begår. Några av de senaste rubrikerna kommer från Aftonbladets polisgranskning.

För vissa liberaler verkar det som att det är svårast att argumentera för att privatisera statens "kärnfunktioner" som polis och domstolar. Men med tanke på hur dålig staten verkar vara på att sköta polisen, skulle jag för egen del vilja ha kvar Systembolaget än statens poliskår.

To Serve and Protect - Annat intressant från boken

Så, nu när jag gått igenom alla tolv kapitel av Bruce Bensons To Serve and Protect tänkte jag ta upp två saker till från boken. Först, i det här inlägget, kommer lite blandade lösryckta citat som är väldigt intressanta i sig. Sedan, i nästa inlägg, tänkte jag ta upp några recensioner från vetenskapliga journaler om boken.

Två intressanta citat om det sinneslösa kriget mot folk som använder vissa droger, och hur pengar kan spenderas bättre på att hjälpa missbrukare istället för att uppräthålla drakoniska lagar:

Many of the problems now facing the criminal justice system arise at least in part because of the criminalization of the sale and consumption of various drugs, for instance (Benson 1994b; forthcoming, a; Rasmussen and Benson 1994; Benson and Rasmussen 1994b, 1996a, 1996b), a problem that apparently could be more effectively handled with treatment-based programs than with punishment-based programs (Benson and Rasmussen 1994a, 1994b). (s. 47)

A recent Rand corporation study suggests that another dollar spent on drug treatment is seven times more effective at reducing cocaine use than another dollar spent on criminal justice drug control activities (Rydell and Everingham, 1994). These researchers suggest that reducing criminal justice expenditures on drug control by 25 percent and doubling treatment offered to users would reduce cocaine use and save $2 billion. Thus, even if controlling drug use is the goal, the current level of criminal justice investment in drug control is clearly excessive. (s. 139)

Vem är det som efterfrågar detta vansinniga krig egentligen? Är det folket, eller är det så att det är särintressen som styr politiken, vilken folket senare bara anpassar sig till?

Another explanation for the trends in the reallocation of local police resources over the 1984–89 period is that powerful interest groups demanded the war. It would be surprising if this were not the case, since as Chambliss and Seidman conclude, “every detailed study of the emergence of legal norms has consistently shown the immense importance of interest-group activity, not the public interest, as the critical variable” (1971: 73). Similarly, Rhodes points out that “as far as crime policy and legislation are concerned, public opinion and attitudes are generally irrelevant. The same is not true, however, of specifically interested criminal justice publics.” (1977: 13). (s. 140)

Att hjälpa till med att fånga brottslingar är dyrt för brottsoffret i dagens USA, vilket är ett tydligt statsmisslyckande:

The cost to victims of reporting a crime and then cooperating with prosecution can be staggering. “In contemporary America, the victim’s well-being and fair treatment are not the concern of the criminal justice system or any other institution. The victim has to fend for himself every step of the way” (McDonald 1977: 298). In addition to the initial loss to the criminal, victims face the costs of cooperating in the prosecution, including (1) out-of-pocket expenses such as transportation, baby-sitting, parking, and so forth; (2) lost wages in order to meet with prosecutors and appear in court, often through several delays; (3) considerable emotional and psychological costs brought on by having to confront an assailant or endure a defense attorney’s questions; (4) a great deal of frustration with bureaucratic indifference, delays, the need to tell the same story to several different bureaucrats, and so forth; (5) considerable uncertainty about the outcome of cooperation, because of the likelihood of court dismissals, plea bargaining, light sentences, failure of offenders to appear, and prison crowding that leads to early release; and conceivably (6) retaliation by the offender, in case he or she is either unsuccessfully prosecuted or not confined for very long. (s. 54)

Om man jämför det privata borgensystemet med det offentliga så har man ett ganska bra allt-annat-lika-fall som visar marknadens överlägsenhet:

One estimate puts the fugitive rate for defendants on private bail at 0.8 percent after three years (Reynolds 1994b). Thus, release under private bond does not reduce the probability of prosecution very much. The same cannot be said for the private market’s public-sector counterpart. The public alternative to the bail system had its origins in the mid-1960s with the goal of helping those accused of nonviolent crimes who could not afford to post a bond themselves. However, “it rapidly evolved into an indiscriminate release mechanism to cap the jail population. It has failed miserably to accomplish any of its aims.” The system is administered by tax-funded pretrial release bureaucracies. Its costs are high. For instance, administering the Harris County, Texas, pretrial release program cost an average of $356 per defendant in 1992 (Reynolds 1994b: 18, 19). This agency had one staff employee for every sixteen defendants being supervised, compared to one staff person for every eighty-seven defendants supervised by one of the private bail- bonding companies in Harris County. ...

Estimates indicate that about 27 percent of the defendants supervised by pretrial release agencies initially do not appear in court (Reynolds 1994b; Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986), and such programs have an 8 to 10 percent fugitive rate after three years. However, pretrial release programs tend to release the prisoners who are most likely to appear, leaving the remainder to be dealt with by private bail bondsmen (Carlisle 1992; Bureau of Justice Statistics 1990; Sorin 1986). And significantly, only about 14 percent of those released under a private bonding arrangement initially fail to appear (Bureau of Justice Statistics 1990: 9). Furthermore, as noted above, these private bail bondsmen have a fugitive rate that appears to be less than 1 percent, compared to the 8 to 10 percent for the public alternative (Reed and Stallings 1992: 5).7 This probably reflects the fact that public police officers are responsible for pursuing fugitives, rather than private bounty hunters, but public police officers rarely do so in any active way. They have neither the incentive nor the resources to pursue such fugitives. The most common way for the public police to capture pretrial release fugitives is in routine traffic stops when they check to see if the driver is wanted (Reynolds 1994b: 19). Thus, many urban counties have more than fifty thousand fugitives from pretrial release programs, and nationally the number probably exceeds a million (Reynolds 1994b: 19). (s. 58-59)

Den amerikanska polisen verkar inte göra ett speciellt bra jobb överlag:

Public police currently perform many duties beyond crime control. Criminologist Abraham Blumberg suggests that approximately 80 percent of police resources are used up in what he refers to as “social-worker, caretaker, baby-sitter, errand-boy” activities (1970: 185). A 1990 Bureau of Justice Statistics survey of state and local police departments (Reaves 1992a: 4) bears this out, reporting that police have responsibility for many activities that may not deter any crimes or produce any arrests: 96 percent of the surveyed departments were responsible for accident investigation, over half performed the community’s telephone and radio emergency communications and dispatch services (e.g., 911 services) for all emergency response agencies (fire, ambulance, search and rescue, etc.), 43 percent had animal control duties, 33 percent did search and rescue, 18 percent had emergency medical services, 18 percent provided court security, 14 percent did civil defense, 10 percent provided civil process serving, and so on. A similar survey of sheriffs’ departments (Reaves 1992b) notes that these agencies are even more likely to have non-law-enforcement functions to perform. (s. 277)

To Serve and Protect - Marknadsmisslyckanden?

Det finns ett flertal kritiker av privat polis och rättsskydd. Dessa argumenterar för att marknaden i detta område misslyckas på ett antal sätt. I det åttonde kapitlet av TSAP går Benson igenom ett antal av de här argumenten och besvarar dem. Vad är det då för argument som tas upp?

Such criticisms include assertions (1) that the profit motive leads to poor-quality service because profiteers cut costs, an argument already addressed to a degree in chapter 3, and (2) that the market process results in an inequitably large dispersion of wealth, or in the case of private security, that the rich will be more than adequately protected while the poor, who are “powerless” in the marketplace, will not be sufficiently protected. A third argument commonly made against privatization in criminal justice is, in a sense, a combination of these two. It is contended (3) that if private citizens are given police powers, that is authority to act as police, or even if they are permitted to take on some of the functions of public police, they will abuse their power. This abuse is expected to arise because, as a result of profit-seekers’ cost-cutting incentives, the people employed in private security tend to be of “poor quality.” (s. 169)

Bensons position är att dessa argument är ogiltiga, relativt den offentliga sektorn. Alltså att privata firmor levererar bättre kvalitet, till både rika och fattiga, och är inte brutala jämfört med den statliga polisen.

Det finns ett mindre vettigt argument, framfört av ekonomer (nobelpristagare dessutom). Det är det klassiska ”offentliga varor”-argumentet som säger att vissa saker inte kan produceras på en marknad. Uppenbarligen är det fel.

Angående det första argumentet menar Benson (tillsammans med de flesta ekonomer) att det inte är lönsamt för ett företag i längden att inte leverera bra tjänster till kunderna. När det finns ett flertal producenter som levererar en tjänst, och en av dem försöker producera något som kunden inte vill ha, kommer kunden istället vända sig till en annan firma.

Ett argument som, visst vanligt i USA, folk tar upp mot detta är att alla säkerhetspoliser har dålig träning (”high school dropouts”) är gamla och inte särskilt professionella (vilket nödvändigvis visst innebär att de leverar dåliga tjänster). När det gäller åldern var säkerhetspersonalernas ålder i tre olika undersökningar i genomsnitt 31, 35 och 39 år. När det gäller utildningen hade över hälften någon sorts högskole-utbildning, men det var bara från en undersökning. Vissa har hög utbildning, vissa har inte det, vilket är rimligt för man behöver inte ha en hög utbildning för att scanna folks ID:n och dylikt. Detsamma gäller att viss säkerhetspersonal betalas endast minimilön; dessa kan utföra jättebra tjänster relativt den lön de kostar.

Ett annat argument är att privata poliser kan fabricera brott för att få mer pengar. Som rättsekonomerna Landes och Posner skriver:

[T]he private enforcer is paid per offender convicted, regardless of the actual guilt or innocence of the accused. There are several ways in which the enforcer can increase his “catch” and hence his income, by augmenting the supply of “offenders.” (1) He can fabricate an offense. (2) He can prosecute an innocent person for an offense that in fact occurred. (3) He can encourage an individual to commit an offense that he would not have committed without encouragement, and then prosecute him for the offense; this is the practice known as “entrap- ment.” (4) Knowing that an individual is about to attempt the commission of a crime, the enforcer can wait until the crime has been committed and then prosecute him for a criminal attempt. The incentive for waiting is to obtain greater compensation, since the penalty for the completed crime will presumably be heavier than the penalty for the attempt.

These abuses would doubtless occur under any system of private enforcement. (1979: 267) (s. 175)

Detta resonemang går tvärt emot hur privata poliser fungerar i verkligheten; deras kritik är missriktad. Benson noterar att i de flesta fall så får inte privat polis betalt per brottsling fångad, utan de får en fast timlön, vilket gör att inga av incitamenten som Landes och Posner tar upp gäller för den enskilde säkerhetsmannen. Det skulle inte vara värt för företaget att syssla med sådana aktivteter heller, eftersom de skulle lägga ned tid på att inte beskydda folk och skulle bli bortsållade av konkurrensen.

Annars är den privata polisen mycket mindre ofta involverade i dödsskjutningar, jämfört med den statliga polisen (trots att det finns fler av de förra). En jämförelse av den privata polisen i Starret City och den offentliga i New York visar att folk i Starret City verkar ha mer förtroende för sin polis och polisen där är även mer nöjda med sitt jobb.

Men hur är det med direkta bevis om säkerhetspersonal som missbrukar sin makt? Det händer, men 1971 hände det inte så ofta, uppenbarligen:

Kakalik and Wildhorn (1971) surveyed seventeen state and twenty-four local licensing authorities to find out about complaints against security firms. Among the state agencies, five apparently did not believe the problem was sufficient to warrant compiling data; Delaware, Iowa, and Minnesota collected data but had no complaints to report for 1970. Similarly, seven local agencies did not compile data, and three that did reported no complaints. Overall, the average complaint rate was 6 percent of the private firms for state regulators and 4.3 percent for local regulators. So complaints do arise. How many are valid is not known, but it would be foolish to suggest that private security firms never employ people who are likely to be abusive. Mistakes happen. Nonetheless, the complaint levels appear to be quite low, and that is not surprising. (s. 178-179)

Hur är det då med den statliga polisen? Här argumenterar Benson för att man borde förvänta sig att folk med mer makt tenderar att missbruka den oftare än dem som har makt. Och där har vi ett stort problem med den statliga polisen, dessa har i många fall rätt att kränka rättigheter, utan någon direkt check på deras beteende:

Public officials are immune from liability under many circumstances. A policeman cannot even be sued for false arrest, for instance, unless the plaintiff can prove his or her innocence and that the police officer had no reason to suspect that individual. In addition, no legal claim against the government or its officials can be made by an innocent person who is wrongly imprisoned. It might be recognized that the government has made an error, but government officials have the right to make such errors and are not liable for them even when the mistake has devastating impacts on private citizens. (s. 180)

Inte heller finns det någon check för att förmå polisen att faktiskt utföra det arbete de ägnar sig åt. Detta är en något annorlunda poäng, men fallet är ändå väldigt illustrativt på vissa viktiga skillnader mellan det offentliga och privata i vad man kan rättsligt förvänta sig av dem:

Consider the case of Warren v. District of Columbia, 444 A.2d. 1 (D.C. Ct. of Ap. 1981), for example. In this case three rape victims sued the Washington, D.C., government because of negligence on the part of the police. The case brought out the following facts (Evers 1994: 7): Two of three female roommates were upstairs in their apartment when they heard men break in and attack the third. They made repeated calls to the police for help. After about thirty minutes, their roommate’s screams had stopped and they assumed that the police must have arrived. They went downstairs where, for the next fourteen hours, they were held captive, raped, robbed, beaten, and forced to commit sexual acts upon one another and to submit to the sexual demands of the criminals. It seems that the police had lost track of the repeated calls for assistance. Yet, the District of Columbia’s highest court absolved the police and the city of any liability, stating that the police do not have a legal responsibility to provide personal protection to individuals. This ruling is completely consistent with a number of court rulings and statute law from several states (31). But imagine what a jury would award to a plaintiff in a civil case for negligence on the part of a private security firm that resulted in harms such as this! (s. 180)

Hur ofta missbrukar då polisen i USA sin makt? Detta är svårt att veta eftersom dessa ärenden hanteras internt av polisen och dessa byråkratier vägrar generellt att ge information om sådana fall. (Detta kanske har ändrats på grund av rättsliga händelser medan Benson skrev boken.)

Det finns dock en hel del anekdotiska bevis på hur poliser missbrukar makt. Exempelvis genom "civil asset forfeiture", entrapment-tekniker och förfalskning av bevis. Totalt sett är det svårt att få ett grepp över allt djävulskap, men det är svårt att tänka sig att privata poliser kunnat vara lika obehaglig som den statliga. Fast, det borde man nog avgöra efter att ha läst en bok kritisk över privat polis, samt Bensons bok så klart.

När det gäller argumentet att bara rika har råd med säkerhet så är det uppenbarligen fel. Benson har redan tagit upp några exempel på hur fattiga områden kan skydda sig från brottslighet, och ett annat är CIS som opererar i Florida. Dessa levererar säkerhet till väldigt brottsdrabbade områden, men eftersom de inte har samma rättiggheter som poliser gör de det främst genom att synas och visa upp sig, vilket uppenbarligen fungerar. Det finns alltså billiga sätt att tillhandahålla säkerhet på, men delvis är marknaden ny och väldigt reglerad, så det är inte lätt för alla fattiga att köpa dessa tjänster.

När det gäller logiken bakom offentliga varor pekar Benson på hur denna slår mot dem som förespråkar staten. Exempelvis, om staten tillhandahåller en offentlig avskräckning, så har de inte satt in de bästa inctiamenten för att få folk att samarbeta för det. Det händer ofta att brottsoffer undlåter att anmäla eller delta i åtal mot en brottsling, eftersom de ofta inte får hjälp eller ut så mycket av processen. Detta beror mycket på de incitament som staten satt upp, så statens agerande leder till en underinvestering i den offentliga avskräckningen, vilket är annorlunda från ett system där brottsoffren har ett direkt intresse av att sätta dit brottslingen.

Att staten ger upphov till negativa externaliteter eller sämre investering i offentliga varor har även uppmärksammats, på senare tid, av Bryan Caplan och Jason Brennan när det gäller att rösta.

Annars har Benson skrivit på ett annat ställe att marknader överallt en gång misslyckats med att slå ned de brottslingar och krigsherrar som vill utöva makt över andra; stater har uppstått. Här kan man dock inte riktigt säga att det var ett marknadsmisslyckande, eftersom marknaderna inte var speciellt utvecklade då.

To Serve and Protect - Fördelarna med privatisering

I det här kapitlet tar Benson upp vilka incitament som styr resursallokering inom staten och inom marknaden. Det han visar på är att vi teoretiskt borde förvänta oss att marknaden fungerar mycket bättre med att ge oss, som konsumenter av ”rättviseprodukter”, bra rättvisa än vad staten kan ge en. Efter att ha gett en teoretisk genomgång presenterar han empiriska bevis som talar för att den teoretiska analysen stämmer.

Hur fungerar staten?
Stater har möjlighet att ta folks pengar och producera tjänster som är mindre värda än deras kostnader, och gör det ofta. Detta görs möjligt av att väljarna har inte speciellt bra insyn i vad staten gör; de vet inte vad som köps eller hur kostnadseffektiv dessa inköp är. Detta beror i sin tur på att väljarna inte har något incitament att ta reda på vad staten gör; oavsett hur man röstar väljs vinnaren fram av alla andra, så ens beslut påverkar inte utkomsten. Dessutom är det svårt för en väljare att veta vilken politiker det är som gör ett bra jobb, då det är svårt att ta reda på sambanden mellan statens politik och vad som händer i samhället. Och slutligen behöver man inte bära någon större kostnad av att rösta på en dålig politiker; även om man röstar in en korrupt individ kommer kostnaden av dennes misstag spridas över alla skattebetalare. Alltså, väljare håller sig i regeln (rationellt) ignoranta om de olika förslagen, och deras effekt.

Annorlunda är det med koncentrerade grupper med en specifik agenda. Dessa har ett starkt intresse att veta hur staten fungerar, vad politikerna har för åsikter, för att de skall ha koll på hur de kan få tjänster från staten. Dessa särintressen är dock inte så intresserade av att veta kostnaderna för sitt agerande, eftersom dessa sprids ut över de flesta väljare. Inte heller vill byråkraterna, som ger ut dessa förmåner till särintressena, att kostnaden för deras aktiviteter skall vara känd, eftersom de kanske får det svårare att hjälpa sina vänner då. Dessa byråkrater belönas för sitt duktiga arbete med att bli anställda hos företagen, eller genom vanliga mutor.

Så, hur allokerar staten då sina resurser? Traditionellt har staten i USA allokerat rättssäkerhetstjänster genom ett kösystem; exempelvis kan det ta upp till fyra-fem år att ta upp en bil ”tort” i California, och brottslingar kan få vänta en längre tid i lokala häkten tills de skall få en plats i ett fängelse.

Men staten kan också allokera resurser efter byråkraternas egna preferenser; poliser kan låta bli att undersöka vissa fall, ge vissa böter men andra inte, efter eget godtycke. Detsamma gäller åklagare, vilka avfärdar fall enligt godtycke, enligt deras egen åsikt för att åtalet är svagt. Detta kan stämma, då det leder till mer imponerande track-record för åklagaren om denne bara åtalar i fall där denne är rätt säker på att den åtalade är skyldig. Denna makt över vad som skall göras medför att byråkraterna också kan strunta helt i att utföra några uppgifter alls:

Bureaucrats can also shirk and cut quality because of the excess demand and lack of effective monitoring. Sherman’s extensive review of research on police performance (1983: 151; see also Sherman 1994) suggests that about half of a typical patrol officer’s time is spent simply waiting for something to happen. Although police officials claim that this time is spent in preventive patrolling, systematic observation indicates that such time is largely occupied with conversations with other officers, personal errands, and sitting in parked cars on side streets. (s. 133)

När byråkrater har denna makt är det inte ovanligt hänt att det uppstår en svart marknad för att köpa deras tjänster.

Utöver dessa lokala allokeringsmekanismer så bestäms en hel del efter den politiska processen. Denna process bestäms till stor del av de särintressen som opererar på denna politiska ”marknad”, som investerar i organisationer och föreningar som lägger fram lagförslag. (Han har mer att säga om detta i The Enterprise of Law.)

Som Benson lägger upp bilden är staten inte en enhetlig organisation; dess beslut fattas inte efter en enhetlig plan utan olika grupper påverkar den på ett plan, och andra på ett annat. Dessa olika grupper måste anpassa sig efter de andras ageranden, men slutresultatet blir inte positivt för det.

Bensons tar upp några exempel på effekterna av det politiska systemet. Ett är att domare, i USA, som blir valda av folket, vill visa sig vara tuffa och dömer därmed folk till fängelse väldigt ofta, trots att det finns andra straff tillgängliga. Men beslutet att producera fängelseplatser följer inte riktigt domarnas beslut att sätta folk i fängelse, så det finns för många fångar än platser. Detta innebär att när en domare skickar iväg en brottsling, kommer en annan ut. Och det är inte uppenbart att detta utbyte är av godo. Ett exempel på detta:

Frank Potts was released from the Florida prison system in 1988 as well, after serving six years of a fifteen-year sentence for molesting an eleven-year-old girl. He was set free despite a parole examiner’s warning that Potts was not a good candidate for parole “now or in the future” and accompanying prediction that Potts would recidivate. After several years Potts was arrested in Alabama and charged with molesting another eleven-year-old girl, but in addition, an intensive investigation was instigated to determine whether Potts is guilty of at least thirteen murders in six states. A representative of the Florida Department of Corrections, recently asked why Frank Potts was released in 1988, explained that “the agency is bound by mandates from the courts and the legislature. In the mid-1980s, the prison system was inundated with inmates carrying minimum-mandatory sentences during the country’s initial skirmishes in the war on drugs” (Pudlow 1993: 1). (s. 137)

Detta exempel är nog inte representativt för de 33% av fångarna i Florida som inte tjänade sitt fulla straff, men det visar hur illa koordinerade de olika statliga byråkratierna är.

Ett annat exempel är hur politikerna utökade resurserna i ”kriget mot droger” så att polisen under 1980-talet skiftade resurser från att bekämpa vanliga brott till att bekämpa narkotikarelaterade brott. Detta ledde till att fler knarkare blev fängslade – och att fängelser översvämmades – men också till att färre rånare blev det. Det blev mindre sannolikt att en inbrottstjuv skulle bli arresterad, så inte helt oväntat ökade inbrotten.

Sammanfattningsvis säger Benson att allokeringen inom staten helt enkelt inte är effektiv:

The point is that allocation decisions in the public sector’s criminal justice system are made on the basis of numerous factors. Allocation is, in part, by first-come-first-served, but because public officials generally have a great deal of discretion, political motives as well as the self-interest motives of police bureaucrats are also very important. There also clearly is a “market-like” allocation for some aspects of the criminal justice process: those with the greatest ability and willingness to pay politicians and other public officials with campaign contributions or other kinds of support (including bribes) often get the most out of the system. All of these rationing mechanisms create an environment in which uses of scarce resources that may be relatively valuable can be and often are crowded out by other less valuable uses. (s. 142)

Hur fungerar marknaden?
I politiken är ens möjlighet att påverka som enskild väljare lika med noll, men på marknaden har ens pengar avgörande betydelse; när man köper något får man vad man beställer, oavsett hur mycket andra kan tycka illa om ens beslut. Som konsument beslutar man mycket själv. Konsumenten får också stå för kostnaden av sina dåliga beslut själv, så denne har både positiva och negativa incitament till att få kunskap om köpet och vad det finns för alternativ.

För företagens del är kundens önskemål det viktiga de måste rätta sig efter, eftersom kunden lätt kan köpa tjänster från en annan leverantör. Samtidigt producerar de endast varor så länge som det finns en efterfrågan på det, och öppnar upp nya industrier om det finns en efterfrågan i detta nya område. Det fina med detta är att företagen har ett direkt incitament att tillfredsställa kundernas önskemål; de får pengar när de lyckas, och förlorar när de misslyckas.

Så, på marknaden får man vad man vill ha och kan betala för. Det är lite av den anledningen som folk har vänt sig till marknaden istället för att gå till staten för att få rättvisa:

The American Banking Association and the American Hotel-Motel Association retain the William J. Burns International Detective Agency to investigate crimes committed against their members. A bank security director pointed out why. “[I]t was necessary to employ private investigators because the public police and investigative forces were too busy to devote the amount of effort required by [banks]” (Kakalik and Wildhorn 1971: 112–13). Cunningham and Taylor (1985) find that this view is prevalent in private business organizations. Private investigators therefore are frequently employed to do things that public police will not do, such as preemployment background checks or undercover work to detect employee dishonesty or customer shoplifting. (s. 149)

Fördelen mot den privata modellen är att kunderna troligtvis vet bäst var och när de behöver beskydd och säkerhet. Företagen är intresserade av att få reda på vad detta är, mer än byråkrater, eftersom deras jobb hänger på det. Det är en väldigt enkel poäng, men som nog har väldigt stor effekt; staten lägger i regel ner pengar på helt fel saker, relativt vad som efterfrågas mest. En annan fördel är att privata firmor lättare kan specialisera sig än statlig polis, vilket redan tagits upp. Polisen specialiserar sig också, men verkar inte riktigt göra det till samma grad; det finns säkerhetspersonal för många olika industrier (banker, järnvägar, hyreshus, villa-områden, varuhus) som alla opererar på olika grund.

Teoretiskt menar Benson att man borde förvänta sig att en privat polis är mycket mer effektiv med att förhindra brott och att ta fast brottslingar som begår brott.

Bevis
Ett exempel som Benson tar upp är Starret City, ett stort hyreshuskomplex i Brooklyn, där hyresägaren upprätthåller en egen säkerhetsfirma för att skapa mer trygghet i området. Det finns 5 881 lägenheter där och området patrullerades (1986) av 36 poliser. Det fanns även sex säkerhetspersonal med hundar och fem som gick runt i civilkläder. Detta har haft en avsevärd effekt, som tabellen nedan illustrerar; jämfört med dess närområde, 75th precinct, begås det fyra till elva gånger färre brott:

Detta beror inte på att folket i Starret City var mindre benägna att anmäla brott, det var de inte. Och den privata polisen besvarar 94,44% av alla efterfrågningar av hjälp, till skillnad från den statliga som bara besvarar 30,6% av alla eftefrågningar.
Se även: En diskussion på flashback om modellen för Starret City verkligen skulle vara möjligt att ha i resten av samhället. Jag glömde tidigare nämna att området är ett medelklassområde, så det är inget bara rika har råd med - och glöm inte alternativen där grupper organiserar sig för att patrullera sina områden.

Benson tar även upp exempel på sådant som diskuterats i boken som privata vägar och brottsbekämpande lokalföreningar, och hur dessa effektivt upprätthåller säkerhet. Vidare diskuterar han hur säkerhet förbättras av att folk bär vapen; risken för skurken att bli dödad blir mycket större av att attackera beväpnade individer, så ju fler som är beväpnade desto mindre troligt är det att denne vill attackera någon alls (iaf när det inte syns ifall folk är beväpnade). Ett annat exempel som Benson tar upp är säkerhetsanordningen Lojack för bilar, med vilken en bilägare kunde veta var bilen är om den blev stulen. De som hade sådana anordningar kunde mycket enklare hitta sin bil, och ifall ägandet var mer spritt skulle det generellt avskräcka biltjuvar. Men amerikanska staten har inte tillåtit alla bilförsäljare att ha dessa. Att staten inte bara är dålig på att bekämpa brott, utan även står i vägen för privata krafter att göra det effektivt kommer att diskuteras mer i senare kapitel.

To Serve and Protect

“The United States today delivers law and order in the same socialist manner that the USSR delivered food and shoes—and with comparable results. We can do better. In his provocative yet practical book, To Serve and Protect, Bruce Benson shows how to harness the productive power of competition and choice to deliver police, courts, and sanctions geared to protect individuals and their rights, rather than the prerogatives of the law enforcement bureaucracy. He considers both radical and incremental reforms and chronicles the real-world benefits that have been achieved where they have been implemented. Anyone concerned with crime and justice should study these recommendations carefully.”

—Randy E. Barnett
Professor of Law, Boston University

Författaren till To Serve and Protect, Bruce L. Benson, kom in på det spår som ledde till den här boken genom att forska om det var så att mer vapen ledde till mer brott i ett samhälle. Från vad han kunde se av forskningen till 1980-talet fanns det gott om belägg för att betvivla den här ståndpunkten, och han blev då uppmärksam på hur den privata kontrollen av brottslighet hade ökat i USA den senaste tiden. Tack vare stöd från David Theroux, senare från The Independent Institute, fortsatte Benson att skriva på det här ämnet vilket ledde till boken The Enterprise of Law. Denna bok var fantastisk och var enligt ekonomen Peter Leeson ett av de viktigaste verken som publicerades om privat lag utan stat.

TSAP kan ses som en uppföljare på ett tema som Benson undersökte i TEOL, hur långt privatiseringen av rättvisa skett i USA, och hur mycket längre det kan gå. Benson argumenterade kraftfullt i TEOL för att ett samhälle utan en stat skulle vara bättre än ett med en, och i den här boken leverar han en större inblick i privata instituter för att bekämpa brottslighet, och hur dessa leverar ett bättre resultat än staten. Som Benson formulerar det kommer hans anarkokapitalistiska position fram då, i alla områden han studerat, så kan, har eller fungerar privata lösningar bättre än statliga.

Själv blev jag inte fullt övertygad om anarkokapitalismen förrän jag hade läst TEOL. Det som övertygade mig var de många exemplen på privat säkerhet och rättvisa; de anarkistiska idéerna om att ha ett rättsväsende utan ett monopol visade sig inte vara några påhittade fiktioner, utan är ett system som troligtvis kommer till naturligt. Det hjälpte också att jag fick en ordentlig förståelse av hur staten fungerade, då Benson presenterade public choice-perspektivet på hur lagar kom till och upprätthölls i den amerikanska staten.

TEOL och TSAP är väldigt lika varandra. Men den senare glänser när det gäller rena fakta och statistiska jämförelser över statlig och privat polisväsende. Eftersom det här är (eller borde vara) en väldigt viktig fråga för många som inte är bekanta med det anarkokapitalistiska perspektivet, tänkte jag ta och gå igenom boken här på bloggen. Jag hoppas att det kommer bli så intressant att du som läser kanske går in på Bensons hemsida och kollar in vad mer han skrivit om, eller ta och köp någon av hans böcker! Det är inte de enklaste böckerna, men har du tålamodet är det väl värt besväret.

Här är de inlägg där jag går igenom boken:

• Inledning
• Rättstjänster på entreprenad
• Hur säkert är det att utföra brott i USA?
• Vidden av den moderna privata brottsbekämpningen i USA
• Privat rättvisa i USA:s historia
• Fördelarna med privatisering
• Marknadsmisslyckanden?
• Det anglosaxiska lagsystemets utveckling
• Hur ser libertarianismen på brott och straff?
• Steg mot ett libertarianskt rättsväsende I
• Steg mot ett libertarianskt rättsväsende II
• Annat intressant från boken
• Fyra recensioner

Så, har den här boken (eller min genomgång av den) gjort dig mindre eller mer övertygad om anarkokapitalismens fördelar?

Våra poliser

Power tends to corrupt...

- John Dalberg-Acton

Jag tänkte att då jag ser en hel del artiklar om hur poliser gör olika galenskaper, missar och vidrigheter så skulle det vara bra att kunna referera till samtliga tveksamma aktiviteter de gör, och hur ineffektiva de är på att göra sitt bra jobb. Därför kommer det här inlägget, där jag tänker lägga upp länkar till dessa artiklar. Inlägget kommer troligtvis att förändras med tiden, om jag fortsätter att samla ihop historier. I nuläget kommer jag inte ha någon speciell struktur, förutom att nya länkar (i den ordningen jag hittar dem) hamnar högst upp på listan. Här i början tar jag upp lite övergripande material som sammanfattningarna från Aftonbladets granskning av polisen samt min och Niclas podcast om den svenska polisen.

Slutdokument #1: Svikna av polisen
Slutdokument #2: Polisen jagar statistik - skurkar kommer undan
Ankdammen - Den statliga polisen

13 februari 2012:

Polisen: Vill inget se, vill inget höra
När forskaren, systemvetaren och polisen Stefan Holgersson granskar polisen och hittar problem, smutskastar polisledningen honom, försöker hindra att hans forskning går ut till blivande poliser och ljuger om att han inte både kan vara polis och forska samtidigt.

Tidigare upplagt:

Polisen löste bara 1 av 98 villainbrott
En helg, 98 villainbrott – men bara ett enda klarades upp. DN har granskat vad som hände med polisens utredningar tio månader senare.
Förra året anmäldes rekordmånga bostadsinbrott. På ett år har antalet ärenden ökat med 12,3 procent till 22 214 stycken. Majoriteten av inbrotten gäller villor och radhus.  Dagens Nyheter har slumpmässigt valt ut en helg förra hösten – den 29 och 30 oktober – och följt polisutredningarna av samtliga villa­inbrott som anmäldes de aktuella datumen. Resultatet visar att försvinnande få fall klarades upp.

Polis sköt familjehund
Efter ett larm om inbrott fick en polishund upp ett spår som ledde genom en villaträdgård. Familjen som bor i villan lät sin hund gå lös i trädgården och när polisens patrull kom dit råkade hundarna i bråk.  Polisens hundförare sköt då familjens hund i huvudet. Hunden fick senare avlivas på djursjukhus.
Polisen uppger att familjehunden ska ha gått till attack mot hundföraren, något som tillbakavisas av familjen. 
– Hunden var snäll och har aldrig gjort utfall tidigare. Dessutom såg min sambo händelsen. Hon har berättat att polisen hade backat tillbaka och stod tre till fem meter från vår hund när han sköt.

Polisens utredare: Vi hetsas att lägga nerAllt tyder på att polisanmälningar avskrivs mer lättvindigt. Trots att det finns spaningsuppslag inleds aldrig någon förundersökning.
– Att utredningar läggs ner beror på att åklagarna är så hårt pressade. Det skriver av fler ärenden. Och det har blivit en kedjereaktion. Polisen har också blivit tuffare. Och de som är utredningsledare har fått sina tjänster utan att de har erfarenhet av utredningar. Det är för dålig kvalitet på polisens förundersökningsledare helt enkelt. De skickar i väg ärenden till åklagare som är undermåliga, bara för att få pinnar i statistiken. Tror du att det leder till åtal? Nej!

Tolv timmar efter hoten: Utredningen är nedlagd
– Men de var inte intresserade av att ta fast ungdomarna, även om de fanns kvar i området. Vi erbjöd polisen att följa med och peka ut dem, men de ville inte. Det är egentligen det jag är mest kritisk till, säger Hans. 
En polisanmälan om olaga hot uppfördes, och paret lämnade ett så noggrant signalement som de kunde.
Dagen efter, mindre än 12 timmar senare, fick de beskedet att utredningen lagts ner.

Polismyndigheten immun mot kritikDe senaste veckorna har vi överrösts av information och kommentarer från poliser som följer bloggen. Många av dem är kritiska till hur polismyndigheten fungerar i dag.
Mer: Råkar illa ut för kritik, "Om man kritiserar polisen är man rökt",
30 har dött i polisingripandenMinst 30 personer har dött i samband med ingripanden från polis, väktare och vårdpersonal, de senaste 25 åren. Det visar en ny rapport från polishögskolan.
Kommentar: Flashback

Polisen till fots bara en procent av tiden - Expressen-TV
Svensk polis ägnar endast en procent av sin tid åt att fotpatrullera [som är mest effektivt för att minska brott]. En stor del av tiden går åt till transport mellan olika platser eller spenderas inne på polisstationen. Det visar en ny rapport, som Rikspolisstyrelsen inte ville publicera.
Mer: Om rapporten, rapporten, sammanfattning av rapporten
Blev tvingad att leta upp sin våldtäktsman själv
På måndagen anmälde hon övergreppet hos polisen i Båstad. När ärendet samma dag nådde familjevåldsenheten i Helsingborg la de ner det samma dag utan att vidta några åtgärder. 
– De hade inte lyft luren och ringt ett enda vittne. ...
Lina hade lämnat flera uppgifter för att hjälpa polisen att identifiera mannen. Men när de inte gjorde något satte Karl Andersson själv igång och letade efter den man som gett sig på hans dotter.

Därför jagas ”Svensson” – men inte bovarna
Har du någon gång blivit stoppad av polisen för någon mindre förseelse och ställt frågan:
– Har ni inget bättre för er?
Svaret är att många poliser verkar hålla med. De vill hellre jaga grova brottslingar men tvingas ”trakassera Svensson” för att nå uppsatta mål.
Varje polis ska enligt målen utfärda ett visst antal ordningsböter, så kallade o-botar. Den som halkar efter kan få skarpa påminnelser om att snabbt ordna till det.
– Då får man åka ut och plocka några taxichaufförer som kör över heldragen linje. Det kanske är klockan fyra på morgonen och inte en bil i sikte. Visserligen gör han ett fel men man hade kunnat tänka att vad har det för betydelse. Han har kanske kört hela kvällen och fått 1500 spänn. Och så kommer jag och ger honom en bot på 1500. Jag mår dåligt när jag gör det, säger en polis i Stockholm.

Polisen: Var tredje gång blåser vi oss själva
Det pågår en desperat jakt på pinnar, statistik, inom svenskt polisväsende. Många poliser har nu hört av sig och berättat om hur de fuskar för att nå Rikspolisstyrelsen och polismyndigheternas egna mål.
– Man måste göra det för att få ägna sig åt det som är viktigt, säger Fredrik, 29, som jobbar inom Stockholmspolisen.
Han berättar att han, och flera kollegor, i bland blåser i sina egna alkoholutandningsinstrument för att nå målen. Den som inte presterar tillräckligt många ”blås” blir inkallad till chefen, eller blir påmind i allmänna mejl som skickas ut till alla poliser i distriktet.

Pekade ut gärningsman – utredningen lades ner
Sebastian, 20, fick sin näsa knäckt och en spricka i pannbenet. Trots att polisen stod bredvid och han själv identifierade gärningsmännen lades ärendet ner. Och han är långt ifrån ensam.

Pinnjakten - Jakten på statistik.
Varje år sätter Rikspolisstyrelsen upp ett antal mål som sedan fördelas på landets 21 polismyndigheter, och därefter ner på distriktsnivå. Målen gäller exempelvis hur många anmälningar om narkotikabrott och ordningsbotar som ska skrivas, hur många alkoholutandningsprov som ska göras och hur många fall av tillgreppsbrott som ska lämnas till åklagare.
Sofia, som arbetar i Stockholm city, berättar att planerade insatser ofta får ställas in till förmån för pinnjakt.
– I mitt område har vi till exempel stora problem med fickstölder. Det är också vad allmänheten ofta vill att vi ska jobba mot och stoppa. Men det kan vi inte jobba med för att Rikspolisstyrelsens mål ska uppfyllas. Det är oerhört frustrerande, säger hon.
Teori: Bureaucracy av Ludvig von Mises

Uppblåsta siffror för uppklarade brott
När polisen har klarat upp ett brott – då tror man att en gärningsman har åkt fast. Men så enkelt är det inte. Inte i Brottsförebyggande rådets (BRÅ:s) värld i alla fall.
Kommentar: Ankdammen - Den statliga polisen (om fenomenet)

Polis misstänks ha lurat senil kvinna | DN
En polis i länet är misstänkt för det ovanliga och allvarliga brottet grovt ocker. Han ska tillsammans med hustrun ha förmått en senil 80-årig kvinna att skriva över sin gård på polismannens hustru.
Läkare bedömer att hon inte visste vad hon skrev på. Den 80-åriga kvinnan var så senil, så hon hade god man då hon gav bort gården till polisens fru och är numera satt under förvaltare.

Polis åtalas misstänkt för ofredande på hockeymatch
Under elitseriederbyt mellan AIK och Djurgården 2010 ska en 50-årig polis ha daskat en kvinna flera gånger i rumpan och kallat henne ”lilla gumman”. Nu åtalas han.
Åklagaren grundar åtalet på flera vittnen som styrker kvinnans berättelse. Polismannen förnekar brott.
Kommentar: TT fann det fetstilta oviktigt att ha med i sin beskrivning av händelsen.

Krögare JO-anmäler arresten
En av de misstänkta i kroghärvan JO-anmäler nu polisarresten och häktet. Han beskriver att han satt inspärrad i häktet i 55 dygn utan dagsljus [och bara en timmas motion om dagen]. – Är det förenligt med svensk lag? frågar sig mannen.
Den stora kroghärvan som rullades upp i Sundsvall i våras är ännu inte avgjord. De misstänkta krögarna släpptes abrupt efter flera månader i häkte eftersom bevisningen inte höll.

Jämförde polis med Kling och Klang • Bröts ner på marken och fängslades
När Theresa Bystedt jämförde polismannen med Kling och Klang small det. Han bröt omkull henne på marken och hon fick tillbringa natten i en cell.
– Jag har aldrig i mitt liv känt mig så kränkt och varit så rädd, säger hon.
Inne på polisstationen blev det ännu värre.
– När jag vägrade att klä av mig tryckte tre poliser upp mig mot en vägg och slet av mig kläderna. Och sedan låste de in mig i en cell. När Theresa frågade vilka rättigheter hon hade ska en ­polis ha påstått att hon inte hade några.
– När jag ville ringa min sambo och berätta vad som hänt blev jag tillsagd att hålla käften och sova. När hon skulle släppas på morgonen fick Theresa frågan om hon ville skriva på ett bötesföreläggande, vilket innebär att hon skulle erkänna våld mot tjänsteman.
– Och polismannen krävde skadestånd på 12 500 kronor för kränkningen och för sina skador. Själv var Theresa blålila runt handlederna efter polisernas grepp, hon hade flera blå- och rivmärken och läppen var spräckt. Men något intresse av att dokumentera hennes skador fanns enligt henne inte.
Kommentar: "Jag har stort förtroende för poliser och har en stark känsla att denna "profil" inte agerat som man ska göra i alla situationer med polis dvs. lyssna och lyda." (Från Dagbladets kommentarsfält.) | C 2 3 - Bloggen

Kvinna har JO-anmält polisens agerande
Det var i augusti 2010 som kvinnan och några väninnor till henne var i en allmän park i Sundsvall. I sin anmälan till JO skriver kvinnan att två poliser kom fram till dem.
– De ber oss att visa legitimation. Här vill jag påpeka att det är det första de säger till oss, inledningsfrasen.
Kvinnan tar då en diskussion med poliserna. ... Polisen beslutade att omhänderta kvinnan och hon fick följa med till polishuset. Anledningen var att hon störde den allmänna ordningen.
– Jag fattar inte alls att polismannen fattade beslutet att ta mig från platsen, från mina ­väninnor, frihetsberöva mig. Jag frågade därför polismannen om jag störde den allmänna ordningen. Till svar fick jag att jag inte gjorde det, men att jag kommer att göra det om jag inte följer med.

Polisen klarar upp färre brott trots nya miljarder
Regeringens miljardregn över rättsväsendet har fortfarande inte lett till att polisen löser fler av de anmälda brotten. Inte ens 3 av 100 stölder och inbrott klaras upp, visar ny statistik som DN har tagit del av.
De senaste åren har polisen genomfört en av de största personalrekryteringarna i modern tid. Anslagen i statsbudgeten ökade med över 25 procent mellan 2006 och 2011. Ändå har andelen uppklarade brott under perioden stått och stampat på samma låga nivå. Förra året klarade rättsväsendet upp 16 procent av de anmälda brotten, vilket till och med är en minskning med en procentenhet jämfört med år 2010.
Kommentarer: Flashback

Åskådare: "Polis förnedrade mig"
Det är vanligt förekommande att polisen får ta emot anmälningar efter den här typen av ingripanden. Någonting som polisinspektör Kjell Lindgren vid polisens pressgrupp ställer sig frågande till.
– Jag har väldigt svårt att tänka mig hur oskyldiga ska kunna drabbas av den här typen av ingripanden. Det är väl ingen normalt funtad person som befinner sig i närheten av den här typen av grupper. Man ser ju vad det är för situation och sedan undviker man den, säger Kjell Lindgren till Nyheter24.
Nyheter24 har talat med en man i 35-årsåldern som vid ett tidigare tillfälle omhändertagits under ett av polisens massgripanden.
Varför gick du inte bara därifrån?
– Först var jag nyfiken men efter ett tag känner jag att vill ta mig därifrån. Men när jag försöker gå blir jag vänligt men bestämt stoppad av två storvuxna polismän.
Försökte du tala förklara att du inte hade någonting med demonstranterna att göra?
–De ville inte lyssna, de sade bara att deras befäl uppgivit att jag betett mig olämpligt och hotfullt på allmän plats. Men uppenbarligen var det mitt filmande som irriterat dem.
Vad kändes värst med händelsen?
– Att polisen inte lyssnade på mig och kunde se att jag vek av från de verkliga demonstranterna och risken för att jag ska ha hamnat i någon form av register där jag buntas ihop med någon extremgrupp vars värderingar jag inte har någonting med att göra.

Polis sparkade sin fru i magen
Polisinspektören sparkade sin fru i magen och örfilade henne så hårt att hon spräckte trumhinnan. Sen hotade han att döda henne. Nu åtalas han för misshandel, olaga hot och urkundsförfalskning.
Polismannen åtalas också för ett fall av misshandel som ska ha inträffat mellan december 2004 och januari 2005. Han erkänner att han misshandlat sin fru.
– Han medger viss misshandel, säger Kay Engfeldt.

Kvinnlig polis dömd för häleri | Dagens juridik
Frestelsen blev för stor. En 43-årig polis från Nacka stal och pantsatte guldsmycken från sin granne när hon satt kattvakt. Nu döms hon till villkorlig dom för häleri.
Hon kommer troligen också att avskedas från sitt jobb som polis, enligt personalansvarsnämnden.

Polis dömd för sexköpsförsök
En 48-årig polisinspektör döms mot sitt nekande till 50 dagsböter för försök till köp av sexuell tjänst på porrklubben Privé i Stockholm – men behåller jobbet.
Däremot faller åtalet om olaga hot alternativt ofredande, endast ett av vittnena har sett polisen bära tjänstevapen. Polisens hotfulla uttalanden var enligt tingsrätten mer ett uttryck för missnöje. Skadeståndskravet på 10 000 kronor från en av stripteasedansöserna ogillas.

Polis döms till fängelse för våldtäkt av 16-åring
Polismannen hjälpte 16-åringen att rymma från ett behandlingshem. Nu döms han till ett års fängelse av Solna tingsrätt för att ha våldtagit flickan.
– Uppseendeväckande att en polisman hjälper en minderårig att avbryta behandling, ger henne hjälp att köpa narkotika och utnyttjar henne sexuellt, säger åklagaren Kay Engfeldt.
Förutom våldtäkt dömdes polismannen för narkotikabrott, vapenbrott och köp av sexuell handling av barn. Straffet är ett års fängelse samt ett skadestånd på totalt 60 000 kronor till flickan.
Kommentar: Skadeståndssumman är sjukt låg i jämförelse med hur lång tid polismannen sätts i fängelse. Istället för att rulla tummarna kunde han satts i tvångsarbete och kunnat betala en högre summa.

Polis lämnade ut hemlig information
En polisman i Stockholm döms till villkorlig dom för brott mot tystnadsplikten, dataintrång och ringa narkotikabrott, skriver Metro. Mannen misstänktes ha bytt hemlig information mot narkotikaklassade preparat, men åklagaren kunde inte styrka att det rörde sig om mutbrott. Den man som sålde narkotikan och fick sekretessbelagda uppgifter döms också. Polismannen har valt att sluta sin anställning.

Polischefen smygfilmade avklädda kolleger
En polischef i Stockholmsområdet har avslöjats med att tjuvkika på sina kvinnliga kollegor. Expressen kan i dag berätta att han nyligen avslöjats med att ha installerat spionutrustning i sina kvinnliga kollegers omklädningsrum. Enligt misstankarna kan smygfilmningen ha pågått i flera år.

Polis åtalas för våldtäkt mot kollega | Nyheter24 | DN
Det var natten mellan 14 och 15 juli förra året som ett gäng poliser i Göteborg var ute och festade tillsammans. När krogarna stängde gick alla hem till den kvinnliga polisen. Enligt kvinnans berättelse hade hon redan somnat, då 26-åringen som ensam dröjt sig kvar tvingade henne till sex. Enligt 26-åringen var hon själv med på det, och varken särskilt trött eller berusad.
Men en man som var med på efterfesten vittnar för åklagaren att kvinnan låg och sov då han gick. En kvinna som var med vittnar i målet att kvinnan var "mycket trött" vid tidpunkten.
Kommentar: "Ingen är perfekt. Poliser gör också misstag ibland!" - lördag 14/1 av Polismannen på Nyheter24:s hemsida

Gränspolisen: Stanna i Sverige i utbyte mot sex | SR
Gränspolisen försökte utpressa utvisningshotad kvinna. Men samtalet spelades in.
Mannen är sedan tidigare misstänkt för samma brott mot en annan utvisningshotad kvinna. Han har också sedan tidigare gjort sig skyldig till narkotikabrott och rattfylleri.
Uppföljning: Polisen sparkas

Polis slog gripen man - avskedas | Nyheter24
En 48-årig Stockholmspolis får sparken sedan Svea hovrätt dömt honom för att ha slagit en gripen och handbojad man.
Polismannen, som friades i tingsrätten, döms nu till villkorlig dom och dagsböter för misshandel och dataintrång. Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd har uppgivit att polismannen kommer att avskedas om han döms för misshandeln. Han är tidigare dömd för förolämpning, misshandel och egenmäktigt förfarande.
Kommentar: Hittills hade de visst inte sett tillräckligt många fel på människan.

Polis pepparsprejade epileptiker
Polisen misstog Jockes epilepsianfall för fylla och inom tre minuter låg han handfängslad på marken med ögonen fulla av pepparsprej.
Bakgrunden till gripandet var att Jocke var på en första dejt. När han fick anfallet blev kvinnan rädd och ringde polisen och sa att en okänd man höll på att ta sig in i lägenheten. Trots att polisen har utbildning att upptäcka när en förvirrad man är epileptiker, struntade de i att kolla upp Jockes tillstånd. I stället gick poliserna till attack och pepparsprejade en försvarslös Jocke, som var helt borta, för att sedan sätta handfängsel på honom.

JK-kritik för avklädning av flicka | Nyheter 24
En 16-årig flicka tvingades klä av sig naken för kroppsbesiktning och lämna urinprov i ett rum där flera personer kunde se henne. Nu riktar Justitiekanslern kritik mot Lundapolisen.
Flickan själv angav i sin anmälan att hon kände sig kränkt av det inträffade. Hennes lämnade urinprov innehöll inga spår av narkotikaanvändning.
Justitiekanslern är på flera punkter kritisk till hur flickan behandlats.

Polis åtalad för misshandel i arresten | Nyheter 24En polisman från Eskilstuna åtalas för att ha misshandlat en gripen person i polishuset i Nyköping. Han ska bland annat ha dunkat den gripnes huvud mot en bänk och en vägg.

Polis misshandlade fyllo - nu kan han få sparken
En kund på bensinmacken i Hägersten, söder om Stockholm, var inte på något sätt våldsam. Men när en polisman misstänksamt frågade om han kört till macken i bil vägrade han svara. Då brast det för polisen som gick till attack med knuffar och knytnävsslag, skriver tidningen Metro. Liggande på golvet i sitt eget blod fick han ännu ett hårt knytnävsslag i ansiktet.
Vanligen får man fängelse för den här typen av misshandel, men domstolen tar med i beräkningen att polisen också förlorar jobbet, enligt en bedömning i polisens personalansvarsnämnd. Helt säkert är det dock inte.
Kommentar: Får alla andra som misshandlar andra då behålla sina jobb?

Polis bröt ung kvinnas arm - frias
19-årig kvinna misstänktes ha lånat ut sitt SL-kort vid tunnelbanespärrarna. Hon drogs in i ett insynsskyddat utrymme och kom ut med en bruten arm. Nu frias polisen.
19-åringens "berättelse stöder i allt väsentligt åklagarens talan. När det gäller frågan om hur NN skadat armen ger rättsläkaren också stöd åt hennes berättelse", skriver tingsrätten i sin dom. Ändå frias polismannen för misshandel eftersom det inte bortom rimligt tvivel anses vara styrkt att polismannen använt övervåld.

21-åring dog efter Karlstadspolisens gripande (Mer, mer)
En 21-årig student i Karlstad avled på onsdagskvällen. Detta sedan han tryckts ner på mage av polisen i samband med ett gripande. Bara 30 minuter efter polisens gripande stannade 21-åringens hjärta.
När polisen anlände var de tvungna att tvinga ner honom på marken genom att sätta ett knä i ryggen på honom. Sedan lades mannen, med handfängsel, på mage i polisbussens bakre utrymme. Ambulanspersonal på plats varnade polisen för att ha mannen liggande på mage, med tanke på att andningsvägarna måste hållas fria.

Filmade polisen – fick käken ur led (DN | Nyheter24)
Den 29-årige mannen filmade när polisen grep en grupp stökiga ungdomar. Men blev då själv brutalt gripen av en polisman – så käken gick ur led. Nu är polismannen åtalad för misshandel.
Kommentarer: Flashback (Tråd, Gärningsmannen)
Uppdatering: Polis friad efter åtal om misshandel: "Rätten skriver att det inte kan bevisas att polisen utfört övergreppet."

Polisen letade efter Engla – med spåtanter
I förundersökningen finns information om hur polisen kontaktats av ett "professionellt medium" som uppger att hon fått en "väldigt stark känsla av att flickan (Engla, reds anm) skall finnas i närheten" av Horndal utanför Uppsala som hon nyss passerat med sin bil. Trots att polisen tidigare struntat i många tips väljer man att ta det här på allvar.
Kommentar: Hexmaster

Polisen tog råd från en sierska | GP
Värmlandspolisen följde vägledning från en sierska i sitt utredningsarbete. En försvunnen man skulle finnas intill ett blått hus med vita fönster, enligt hennes vision. Därför inventerade polisen förgäves blåa stugor i ett stort område.
Kommentar: Patrik Lindefors | Hexmaster
Uppföljning: Polischef försvarar sierskan | Sierskan: Jag hjälper ofta polisen

Ett dygn av brott – så få fall löser polisen
Ett dygn, 848 anmälda brott – men endast en bråkdel av anmälningarna leder till något straff.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Man sköts ihjäl - polisen dröjde i över en timme
Ledningscentralen tyckte först inte att ärendet var tillräckligt allvarligt, visar DN:s granskning.
Förra tisdagen inledde Söderortspolisen en mordutredning efter att en man skjutits ihjäl vid Kinnaredsgränd i Stockholmsförtorten Östberga. För medier berättade polisen att larmet kom in klockan 6.59 och att personen hade hunnit avlida när de kom dit. Dagens Nyheter kan i dag avslöja att polisen inte berättade hela sanningen.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Offren larmar – men ingen kommer
Dagens Nyheter har tagit del av internt material från polisens eget system för händelsehantering. Under första halvåret i år struntade polisen i 6.427 larm – på grund av att de inte hade tillräckligt med personal. Här ingår endast fall där polisen bedömt att de borde ha ryckt ut – men inte haft tid.
Detta sker samtidigt som svensk polis har genomfört en av de största rekryteringarna i modern tid. Förra året anställde organisationen sin 20.000:e polis. Mellan 2006 och 2010 fick polisen 3,4 miljarder kronor mer i anslag i statsbudgeten och antalet anställda poliser ökade med 16 procent.
Kommentar: Niclas Wennerdal (I, II)

Ex-polischefen åkte fast - igen
Tommy Lindström har nu åkt fast tre gånger för fortkörning. Hans personliga rekord är 173 kilometer i timmen på en 110-väg. Men för detta friades han genom att hävda att det skett i ett brådskande tjänsteärende. Han försökte hinna i tid till en narkotikakonferens.
Kommentar: Niklas Wiklander

Polisman dömd — bröt armen på kvinna
Polismannen grep kvinnan på tunnelbanestationen T-centralen i december 2009 och förde henne till en av lokaltrafikbolaget SL:s lokaler. Därinne knuffade han ned henne på en stol, sparkade henne på benet och drog henne i håret. Därefter tryckte han ned kvinnan på golvet och vred upp hennes vänstra arm bakom ryggen så att den gick av.
Polismannen, som förnekar brott, får behålla jobbet.
Kommentar: Niklas Wiklander

Polisen som mitt i tunnelbanan står
Så på behörigt avstånd (för att inte störa poliserna i deras arbete) tog jag jag tre snabba bilder med min kamera. Poliserna undrar vad fan jag håller på med och jag förklarar att jag inte fotograferar de båda ungdomarna utan bara de två poliserna. Jag frågar om de är poliser men de svarar avböjande och istället undrar den första polisen varför jag tar foton och jag förklarar att jag skriver om kollektivtrafik och kontrollsystem. Då bryter helvetet lös.
Den andra polisen tar upp en kameramobil och fotar mig. Sedan tar den den andra polisen och rycker kameramobilen ur handen på mig medan polis nummer två trycker in mig i det hörn där de både tonåringarna tidigare stått inklämda. Den första polisen är väldigt hetsig och rycker i mina kläder. Han säger till mig att ta fram legitimation och jag undrar om jag är misstänkt för något brott. De förklarar att det är olagligt att fota här och jag förklarar att "det är det visst inte" och tar fram min legitimation.
Uppföljning: Poliserna frias i domstol

Det får räcka för stunden, lägger upp fler senare. Vet du någon länk så tipsa gärna!

Lite om Astrid Lindgren-fallet

Niclas Wennerdal delade med sig av en länk (på facebook) till Läkartidningens intervju med narkosläkaren som stått i centrum i "Astrid Lindgren-fallet", där narkosläkaren blev åtalad för att ha dräpt en förtidigt född flicka. Från att narkosläkaren blev arresterad har det här fallet hållit på i nästan tre år, och slutade när tingsrätten ogillade åtalet, nu den 21 oktober.

Artikeln går igenom vad som hänt från hennes perspektiv och är klart värt att läsa. Den visar på några av de systemfel som finns inom den svenska poliskåren och rättsväsendet. Nedan följer några talande utdrag.

– När vi hade hunnit halva ronden ungefär så klev det in fyra poliser i skinnjackor på avdelningen. De pratade först med min chef, som kom och hämtade mig och sa att det var några poliser som sökte mig. »Jaha«, sa jag. Jag förstod ingenting. Jag hade vittnat i en rättegång om en barnmisshandel några månader tidigare. Min chef frågade om det kunde ha något med det att göra. Jag sa att jag inte visste.

När narkosläkaren frågade poliserna vad det hela rörde sig om, om hon kanske hade gjort något, så fick hon bara veta att hon skulle följa med.

– Jag sa att jag ju ville veta vad jag hade gjort. Och jag sa att innan jag går måste jag skriva färdigt mina anteckningar, vad jag har ordinerat. Det fick jag bara göra för halva antalet patienter, för sedan var de tvungna att ta med mig. Jag fick klä om till civila kläder, men jag behövde inget mer, sa de. En kvinnlig polis fanns hela tiden mindre än en meter ifrån mig. Det var väldigt underligt alltihop.

Såväl narkosläkaren som hennes chef var både förvånade och upprörda, poliserna ville till att börja med inte ens säga vart de skulle föra henne.

...

– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«

...

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

– Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förh­öra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd.

Narkosläkaren fick med sig ett visitkort av advokaten.

– Jag hade det i fickan, det var det enda jag fick ha där i cellen. Och så fick jag sova på en galonbrits med en filt över mig, med lampan tänd. Det var inte så mycket till sömn.

...

Under dagen kom Björn Hurtig, som sedan varit hennes försvarsadvokat hela tiden. Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.

– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.

...

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

– De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova.

På torsdagen fick narkosläkaren veta att hon skulle på häktningsförhandling på fredagen.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

...

Inledningsvis var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Narkosläkaren säger att det var först under häktningsförhandlingen hon fick en sammanhängande bild av vad anklagelserna bestod i.

– Att jag hade begått ett barmhärtighetsmord. Att jag inte hade orkat se den här sjuka lilla flickan, och därför hade jag givit henne en dödlig dos av tiopental.

Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«

Artikeln fortsätter med åklagarens klåpaktiga beteenden under rättegången och har mer om polisernas motbjudande beteenden. Nu kan man kanske förstå deras reaktion som att den kom ifrån en situation där de trodde sig ha att göra med en barnamördare, men just att de hade makten att bete sig så illa mot henne talar för att det finns systematiska problem med rätten idag. Det är ju inte olagligt för polisen att arrestera folk, frihetsberöva dem och komma undan med att de gjorde ett misstag, så det borde inte förvåna en att folk i den positionen inte behandlar folk i deras makt med respekt. Det är verkligen galet att tillåta några - även om de sägs vara till för ens säkerhet - ha sådan makt över andra. Visst, våra polisers beteende är inget jämfört med vad de egyptiska svinen håller på med, exempelvis, men det säger bara att det egyptiska systemet är mer galet än vårt.

Annat galet: En sosse tyckte att det fanns för många facebook-grupper som stöttade den åtalade läkaren, så han startade en för åklagaren, Elisabeth "Vad är salt" Brandt. Inga argument läggs fram för att det finns skäl att tro att åklagaren faktiskt varit kompetent. Det blir inte någon förundersökning av åklagaren som tog över, Peter Claeson; visst, det är rätt som överåklagren Eva Nilsson säger att "åklagarens bedömning av bevisningen som ledde till beslut att väcka åtal inte behöver vara felaktig även om domstolen gjort en annan värdering av bevisningen och ogillat åtalet", men är det inte just en förundersökning som behövs för att se om det faktiskt fanns tillräckliga befogade bevis? Peter Claesson är själv säker på att han gjorde rätt.

Hur vanligt är det med polisbrutalitet i Sverige?

Om man följer vissa mediakanaler från USA kommer man snart se landet som en polisstat. Bilden man får, av poliser som misshandlar folk och sedan inte blir fällda i domstol tack vare täta kontakter med domstolen, är givetvis inte representativ för alla polisers agerande i landet. Men det torde visa på att landet har ett stort problem med en poliskår med alltför mycket makt över individen. För en översikt av problemet se The Largest Street Gang in America och Overkill: The Rise of Paramilitary Police Raids (med tillhörande karta).

Men hur är det med sådant här i Sverige? Efter att ha läst så många böcker och sett så många dokumentärer om hur illa det politiska systemet är i USA hade jag lite svårt att kunna jämföra läget där med det här. Det har jag fortfarande, och det är väl främst för att varken i USA eller Sverige finns det nationella data som visar hur stort problemet är med poliser som orättfärdigt våldför sig på vanligt folk. Är det sådant som en på miljonen råkar ut för, eller en på tusen?

För den som inte vet om att problemet finns alls får jag påminna om fallen Osmo Vallo och Åke Djerfsten. Vad gäller det förra fallet har Amnesty något väldigt intressant att säga:

I oktober 1997 publicerade Amnesty International en rapport om fallet Osmo Vallo, där man även hänvisar till flera andra fall där personer avlidit efter att ha blivit omhändertagna av polis eller vakter. I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke. Polishögskolans handbok för självskydd har därefter uppdaterats med tydliga riktlinjer om att tryck mot mage, bröst eller rygg endast får användas i korta perioder. Handboken ger även exempel på hur riskerna för andnöd kan reduceras samt vilka varningstecken poliserna ska vara uppmärksamma på.

Enligt Amnesty skall polisen ha försökt ändra på sig, och om det stämmer, har deras beteende ändrats? Uppenbarligen inte för alla poliser:

Johan Liljeqvist greps efter en fest [2008] i Gamlestan. Han hade slagit sönder en bilruta. Polisen kallade på förstärkning och Johan Liljeqvist övermannades, förseddes med handfängsel och placerades i en polispiket för vidare transport till stationen.

På vägen händer något som gör att polisen kör i ilfart till Östra sjukhuset. När han anlände hade han varken andning eller puls. I polisens internutredning skyller piketbefälet på långsamt agerande från Östra Sjukhusets akutpersonal.

"Först när han svalde sitt eget kräk så insåg de allvaret och reagerade på att han var handfängslad", säger befälet i förhör.

Johan dog efter sex dygn i koma på intensivvårdsavdelningen 26 Vice chefsåklagare Bo Lindgren lägger ner fallet, vilket innebär att polisen inte kan ställas till svars för Johans död.

Vad var då problemet? Jo, enligt rättsläkaren som undersökte Johan Liljeqvists död berodde detta på just det som polisen skulle ha lärt sig att undvika:

"Döden har orsakats av syrebristbetingade hjärnskador som varit en följd av andnings- och hjärtstillestånd. De tillgängliga upplysningarna om polisens ingripande, informationen från patientjournalen och fynden vid den rättsmedicinska obduktionen talar för att andnings- och hjärtstilleståndet dels varit en följd av omhändertagandet med upprepade försök att belägga handfängsel på ryggen, dels kroppsläge under transporten. Dödsfallet har haft samband med polisens ingripande."

Liljeqvists fall visar förstås inte på att alla poliser inte har lärt sig - det här kan ju vara ett undantag mot den generella regeln - men det verkar mer sannolikt att räkna det som bevis på att polisen faktiskt inte är så bra på att anpassa sig till bättre regler. Brist på sådan vilja att förändras torde peka på att det finns fundamentala problem med styrningen av polisen.

Andra mer systematiska problem inom poliskåren har förre polisen Michael Lund berättat om:

I boken beskriver jag hur jag själv som ung polis vid åtskilliga tillfällen ljög i rättegångar och hur mitt agerande ofta drabbade utsatta personer och grupper. Fostrad av en så kallad kåranda skyddade jag ofta kollegor mot olika grupper som vi gripit eller omhändertagit och som anmält mig eller någon kollega för övergrepp. Jag lärde mig tidigt av äldre kollegor hur man skulle skriva sig fri när man begått övergrepp på omhändertagna eller gripna. Fick någon man gripit en skada så skrevs som vanligt "Personen var bråkig så polismannen Lundh och hans kollega tvingades göra nedläggning framåt enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar. Då den misstänkte var våldsam lyckades polismännen inte hejda fallet varför de misstänkte slog i huvudet och blodvite uppstod." Jag vet inte hur många gånger jag skrev detta avsnitt och jag var långtifrån ensam om detta.

Jag och flera med mig hade olika droger på sig som exempelvis ett antal narkotikaklassade tabletter som man vid vissa trängande behov kunde placera på någon person. Detta om man gjort ett ingripande som man kanske inte hade fog för så kunde man åtminstone styrka att personen hade tabletter på sig som klassades som ett brott och att det därmed fanns anledning till personkontroll och gripande. I de allra flesta fallen var det personer som tillhör de utsatta grupperna som missbrukare och personer med utländsk bakgrund som drabbades.

Vad går det då att säga om allt detta? Inte mycket mer än att Sverige, likt USA, har ett visst problem med poliskåren, men inget om hur stort problemet är. Jag skulle gissa att det inte är i närheten av vad som sker i USA, men främst skulle jag bara vilja ha bättre koll på det. Michael Lunds bok verkar intressant i ämnet, någon som känner till liknande litteratur?