Ett tanke-experiment mot hedonistisk utilitarism

Som ultimat princip så anser jag att hedonistisk utilitarism inte är moraliskt absolut. Det vill säga, det finns hypotetiska exempel där jag anser att det är omoraliskt att följa denna lära rakt ut. Jag har redan skrivit ett långt inlägg om ett sådant exempel, men det kan inte skada att ha fler. Exemplet är inte helt realistiskt, utan är bara till för att visa på hur utilitarismen hypotetiskt kan vara fel.

Strandsatt på Mars

Ponera ett samhälle i framtiden där alla människor följer den hedonistiska filosofin. Det är fred på jorden, livet är gott och den mänskliga civilisationen utvecklas för var dag. Folk lägger ned sina själar i att försöka förbättra livet på varje sätt, vilket har lett till att i det samhället har nästan allt arbete blivit ett rent nöje att utföra (dock inte det mest roliga man kan göra). Alla lägger dessutom ned en väldigt stor del av sin inkomst i investeringar, så samhället växer något otroligt. Vetenskapen och teknologin har även kommit så långt att ålderdomen är besegrad; det finns inga biologiska hinder för att varje individ skall kunna leva hur länge som helst och den ekonomiska standarden är så hög att det endast är i högst sällsynta tillfällen då folk dör i olyckor och liknande.

Eftersom det är ett utilitaristiskt samhälle så har utvecklingen i lyckoforskning varit fenomenalt stark. De har utvecklat otroligt sofistikerade droger så att allas lyckonivå är på max hela tiden. Det handlar inte om någon hjärnlös lycka, utan att det gör så att människor är mer i flow när de utvecklar konst, vetenskapliga teorem och bygger färdmedel. Men, den högsta formen av lycka fås genom att utforska nya konststycken, speciellt de som visar på vikten av att kunna förstå världen så bra som möjligt, i samband med vissa specialdesignade droger. Alltså, en form av underhållning.

Samhället har även ett rymdprogram, och de skall snart åka iväg till Mars. Efter många års planering skjuts den första bemannade farkosten dit. Den mänskliga civilisationen är redan delvis utomplanetär, men nu, efter att robotar skickats till planeten för att påbörja en terraformering av den, skall människor för första gången leva där. Det finns liv och syre där redan, även några primitiva jordbruk som robotarna kört igång.

Dagen kommer då när de tre stora rymdfarkosterna landar på Mars (för att se till att de tillsammans har en riktigt god chans att överleva). Men när de är på väg att landa råkar en helt oförutsedd meteorit-skur träffa skeppen, så att de kraschlandar där. Katastrofen är total; ingen på farkosterna tros ha överlevt.

Men, så får jordborna en signal! En person har överlevt! Olyckligtvis har matförrådet nästan helt brunnit upp, men hon har tillräckligt mycket så att hon klarar sig för att folket på jorden skall kunna skicka iväg en ny raket för att hämta henne.

Några eldsjälar sätter direkt igång med att samla in pengar för att göra detta. Men, det råkar förhålla sig på ett väldigt konstigt sätt med deras ekonomi att det kostar en betydlig summa av allas inkomst att utrusta ett nytt skepp med kapacitet att ta sig till Mars och sedan tillbaka till jorden (alternativt stanna där och påbörja det uppdrag som den ursprungliga besättningen skulle göra). Ett barn i samhället kan göra kalkyleringen av detta direkt: minskningen av den totala lyckoproduktionen skulle minska med 5% om de gjorde detta. 

Högst olyckliga omständigheter, inser alla, men det rätta är ju att maximera lycka så alla på jorden tar ett glömskepiller och förtränger minnet om överlevaren.* Innan dess skickar någon ett övertygande meddelande till henne om att hon borde hitta en klippa att hoppa ifrån, så att hennes död sker snabbt istället för att hon skall behöva svälta ihjäl.

Efteråt har alla glömt bort överlevaren och lever lyckligare tack vare det.

Slutsats

Hedonistisk/klassisk utilitarism är inget vi människor föredrar i vissa specifika, möjligtvis hypotetiska situationer där vi kan minska vår inkomst och lyckonivå för att rädda någons liv. Det kan vara så att den här situationen aldrig kommer uppstå - av mer grundläggande säkerhetsskäl så är det dumt att någonsin utveckla bortglömningspiller (utan de är inte storyn trovärdig).

Denna slutsats medför inte att liv därmed borde ha ett absolut värde. Men det säger att lycka inte borde ha det heller. Min kritik säger inte heller att utilitarismen till stor del är fel; den säger egentligen bara att den inte absolut passar ihop med mina och dina mest upplysta och medkännande värderingar (tänker jag mig att de är iaf; jag tänker mig du håller med om att det är rätt att rädda överlevaren på Mars). 

Sedan är frågan om det kan inträffa något sådant här scenario. Man borde inte lita på att man själv, alla andra och universum inte kan skapa ett sådant här utilitaristiskt dilemma. Rent praktiskt kanske utilitarism är helt rätt.

Noter

* En mer rimlig story är att det bara är de som kommunicerar med astronauterna som får reda på att någon har överlevt. Sedan fattar de beslutet om att inte berätta för resten av världen och tar ett glömskepiller.

Ett egoistiskt skäl att agera altruistiskt

Säg att vi kan dela in alla sorters handlingar i fyra kategorier: de som gynnar en själv och de som gynnar andra - samt de handlingar som inte gynnar en själv och de som inte gynnar andra. Hur stort överlapp är det då mellan de handlingar som gynnar en själv och de som gynnar andra; hur vanligt är det att de handlingar som är i ens egenintresse är sådana som andra också uppskattar?

Det finns många argument för att ens egenintresse kan leda en till att göra allmännyttiga saker. Som att, om man vill tjäna pengar på marknaden så gäller det att tillfredsställa andras önskemål - att producera vad konsumenterna vill ha. Eller att vi blir glada av att hjälpa andra - genom att det är uppfyllande för en själv att göra det eller för att det kan tänkas ha en del positiva sidoeffekter. Och ingen är ju särskilt glad i snåla och hånga personer.

Just det sista argumentet tror jag att det finns en djupare mekanism bakom än rent ogillande. Den här mekanismen är i sig ett särskilt starkt argument för att i ett samhälle där folk verkligen vill  ha det så bra som möjligt för sig själva, så kommer deras självintresse vara väldigt nära förknippat med deras intresse i att ta hand om, lyfta upp och göra livet trevligt för andra.

Argumentet börjar såhär:

Värld A - Tänk dig att folk bara hade ögon för sig själva, att de endast värderade sin egen lycka, men inte andras. De skulle då endast göra något gott för andra ifall det gynnade dem.

Värld B - Tänk dig nu ett annat samhälle, där var och en satte lika stor vikt på någon annans välfärd som de satte på sin egen. En individ skulle bara sluta göra något gott för andra ifall alla andra hade det så bra att ingen riktigt behövde dennes stöd.

I vilken av dessa två världar borde vi förvänta oss att en genomsnittlig individ skulle ha det som bäst? Jag tror att det mesta talar för att den genomsnittliga individen hade haft det som bäst i den andra världen. För, givet att folk hade förstått andras situation (och alla hade ju då haft intresse att ta reda på det), så hade en individ lagt resurser på andra om deras lycka blir större av det än om hans egen hade blivit det. D.v.s. om någon hade blivit bara lite glad av att spendera sin tid på sig själv, men någon annan blivit otroligt mycket gladare av att få hjälp med något, då hade varje individ gjort det senare. Eftersom alla hade gjort det mot alla, hade nog de flesta fått det bättre överlag i det samhället. Alltså hade den genomsnittliga individen fått det bättre i värld B.

Och om det är så att var och en i värld A har ett intresse av att göra det samhället mer som i värld B. Folk kommer då att undersöka vilka sorts moraliska ideal och vilken kultur som skulle uppmuntra det här beteendet i en själv och andra. Vissa hade bara börjat agera utilitaristiskt direkt, medan andra hade väntat tills de hade kunnat vara säkra på att andra också hade gjort det. De senare skulle leta reda på andra som förstår den här logiken och kolla om de vill följa någon viss moral eller kultur för att göra det här möjligt. Ett antal föreningar skulle startats där folk testar att leva tillsammans med andra under vissa normer för att se vad det är som fungerar bäst. Vissas ansträngningar skulle vara mer lyckosamma än andra i att uppmuntra de mest sympatiska känslor hos varandra. Folk skulle då ta efter deras normer, försöka förstå varför de fungerar bra och sedan försökt utveckla sin egen karaktär med det som utgångspunkt.

Egoister hade alltså arbetat för att skapa ett samhälle där alla känner det som naturligt att det ingår i deras egenintresse att hjälpa andra. Värld A skulle inte funnits särskilt länge (även om det inte vore så att vi rent naturligt, och inte bara strategist, gillar att andra har det bra, vilket i sig skulle gjort den världen omöjlig under de flesta institutioner).

Det här är alltså ett argument om hur människor troligtvis kommer att agera. Det går att se att det här stämmer om man kollar på utvecklingen i USA mellan runt 1870 och 1930. Redan innan dess hade folk skapat en kultur av att organiserat sig i grupper för att lösa samhällsproblem, och genom dessa grupper spridde folk en moraliska värderingar såsom samarbete och rättvisa. Under 1920-talet blev det väldigt populärt med föreningar, som Rotary International, och gissningsvis kyrkor, som arbetade för en universell humanism. Troligtvis skedde det genom en lång samhällsprocess där de flesta uppmuntrar varandra till att ta större respekt för andra.

Men, finns det då inte starka motargument för att det här inte fungerar så väl? Att folk, som undersökt vad deras intressen är, funnit att de tjänar mest på att inte skapa ett samhälle där alla tar hand om varandra? Är inte alla krig, all brottslighet och all monopolism uppenbara exempel på hur folk inte tar hänsyn till andras intressen?

Det är sant, folk agerar ibland långt ifrån ett sätt som inte tar hänsyn till andras intressen. Men detta behöver inte innebära att de agerar helt efter sina egna intressen. Först och främst kan det vara så att folk är hindrade från att kunna utvecklas, att innovationer i normer blir nedslagna på grund av förbud - som för de som är förslavade i arbetsläger och tvingas att slåss med andra för att kunna överleva, de som tvingas gå ut i krig och mörda eller de som tvingas spionera på sina grannar för att inte riskera skickas i läger för att inte ha lydit order.

Ett annat skäl är okunskap, tillsammans med rädsla att förlora status/makt. Ta exempelvis något sådant som hur barn i västerländska samhällen blev slagna förr - och hur folk i många samhällen fortfarande gör det. Om man vill skapa barn som räds auktoritet så är väl det vettigt, men om man är intresserad av sitt barns hälsa och välbefinnande så är det uppenbarligen dåligt. Detsamma om man är intresserad av att ens barn skall utvecklas och få en bra karaktär. Att föräldrar då slog sina barn förr var ett misstag; det var inte i deras bästa intresse.

Vi lever fortfarande i en kultur som präglas av irrationalitet på många områden. Särskilt inom moral och politik är det uppenbart att folk inte tänkt igenom ordentligt vad deras verkliga intressen är. Jag tror att vi går mer mot ett annat sorts samhälle, ett där vi alla förstår mer om hur världen fungerar och därigenom inser att vi alla tjänar på att kunna växla idéer, byta varor och hjälpa varandra. Om det här argumentet stämmer ger det godare skäl till att tro att vi kan lösa de samarbetsproblem som finns i samhället.