Är traumatiska uppväxter förklaringen till att folk inte är libertarianer?

I videon ovan går Stefan Molyneux igenom lite psykologisk forskning som gjorts om folks ideologiska val och hur man resonerar i politiska debatter/konflikter. Huvudpoängen är att de flesta av oss i regel inte resonerar särskilt väl; vår rationella del blir lätt trumfad av den irrationella delen.

Exempelvis, när väljare i ett test fick höra information som talade emot deras kandidat (samtidigt som deras huvuden scannades) så reagerade deras hjärnor något udda. Istället för att den problemlösande och rationella delen av hjärnan slogs igång så startade istället den känslomässiga delen:

"None of the circuits involved in conscious reasoning were particularly engaged," Westen said. "Essentially, it appears as if partisans twirl the cognitive kaleidoscope until they get the conclusions they want, and then they get massively reinforced for it, with the elimination of negative emotional states and activation of positive ones."

Notably absent were any increases in activation of the dorsolateral prefrontal cortex, the part of the brain most associated with reasoning."

Molyneux tar även upp forskning som pekar på att en del av våra tankar kommer som en efterförklaring till något vi redan gjort. Alltså, först bestämmer sig den undermedvetna delen av hjärnan för att vi gillar något och sedan hittar den på en anledning (likt en advokat) som den medvetna delen mer eller mindre sväljer som sann. Det här verkar vara, utifrån vad jag hört ifrån andra källor, allmänt accepterat bland psykologer, så videon är väl värd att gå igenom.

Den huvudsakliga poängen som Molyneux för fram i den här videon - som tillhör en hel serie The Bomb in the Brain: The True Roots of Human Violence - är att dessa psykologiska mekanismer (vår tendens att undvika fakta som talar emot vår världsbild) ligger bakom folks motstånd till att förstå rationella argument för libertarianism. Och att det främst är fysisk och psykologisk misshandel av barn som ligger bakom att dessa psykologiska mekanismer får fritt spelrum. Detta eftersom barn som upplevt trauma som regel haft sämre utveckling av hjärnan, speciellt utvecklingen av den logiska och empatiska delen av hjärnan. Som han summerar argumentet (runt 27:00 i klippet):

Look, anyting which increases amygdalan activity automatically tends to swamp the reasoning centers of the brain. ...  And we know - based on the "Bomb in the Brain" earlier series - that childhood trauma increases amygdalan activity significantly.  The degree to which people cannot reason or reject  reason and evidence because of anxiety and emotional self management is the degree to which they have been traumatized. ... This is the evidence that is presented and [that evidence] is what you see whenever you debate with people and they just get angry and reject reason and evidence. ... This is all evidence of trauma, because this is what the science tells us.

Human beings at present are in a state of pre-philosophy. What is occuring for most people whenever they pretend to debate about something, is that deep brain impulses drive emotionality, anxiety, fear, anger, fight or flight which then create actions which then drive these ex post facto justifications. So you say something like taxation is theft and people get angry at you and then they assume that you're wrong because they're angry. You say something which is against their worldview, their amygdala  fight or flight kicks up, their negative emotional centers in their brains light up, near frontal cortex shuts down, and the information is rejected in order to calm the brain storm that is occurring from the brain stamp. It is not a rational process which is why more reason and evidence does not change people's minds.

Ideology is not just like a drug, it is a drug.

Omvänt är hans tes alltså att en individ som har fått växa upp fritt och i en älskande familj inte kommer att vara rädd för grupptryck eller annat så att när denne hör argument för att låta folk leva fritt, så kommer denne inte att reagera med att stänga av sin hjärna utan lyssna och göra en egen bedömning om vad som stämmer. I den mån någon resonerar dåligt, i samma mån har denne blivit utsatt för trauma som barn.

Kan detta stämma? Ett problem med hypotesen är att alla som haft traumatiska uppväxter inte behöver ha haft problem med att utveckla sina resonliga och sympatiska sidor. Det finns några svenska libertarianer (bland de som svarade en rätt stor minoritet) som haft förjävliga uppväxter, där de blivit slagna av en av sina föräldrar, och ändå lyckats bli bra på att resonera. Och det finns även de som haft en bra uppväxt och blivit socialister/etatister. En sak som gör att de med dålig uppväxt kan ändå utveckla empati och sin logiska förmåga är genom att träna den - och de med bra uppväxt kan ju också låta bli att träna den. Vilka idéer man får lära sig som barn och om man har möjlighet att träna sitt medvetande eller inte är alltså väldigt viktiga för hur man utvecklas.

En annan grej som jag tror är en viktig förklaring till varför de flesta inte blivit libertarianer är grupptryck, som också passar ihop med informationen som Molyneux samlat ihop. Istället för att folk bara blir lätt rädda - för att deras hjärnas utveckling blivit skadade som barn - så skulle de kunna bli rädda för att de inte vill bli utfrysta av andra. Den rädslomekanismen borde ha funnits med oss sedan evolutionen (men slår till fel idag när vi är i en helt annan miljö) och skulle då kunna finnas även hos dem som inte upplevt något trauma som barn.

Vad är det för utstöttning som sker då i dagens samhälle? Jo, många som börjar argumentera för frihet möts i första hand inte av rimliga argument utan av förlöjliganden och hån. De som, exempelvis, försvarar välfärdsstaten gör det genom att säga att människan är "svag, dum och ond"; den oansvariga människan som inte kan klara sig på egen hand behöver hjälp ifrån andra och den som inte stöttar välfärdsstatens sätt att göra det på är ond. Den som förespråkar legalisering av droger bryr sig inte om de som hamnar i missbruk. I allmänhet, är du för frihet, så är du för djungelns lag, fascism och en massa hemska saker.

Alltså, det innebär en viss kognitiv risk att gå emot det rådande paradigmet. Detta gäller även för socialister, som tror sig leva i en nyliberal värld och får höra hån ifrån konservativa. Eller för gmo-motståndare som får höra att de är foliehattar ifrån libertarianer. (Själv har jag, om än långt in i en diskussion, tyvärr sagt till en annan att jag tyckte hans åsikter var ondskefulla.) Att det här är vanligt förekommande märks på att det även finns folk som aktivt förespråkar hån och förlöjliganden för att deras sida skall vinna.

Att gå emot stammen - vilket man då måste göra om man får höra från många i samhället att det bara är ondskefulla eller naiva personer som stöttar frihet - skulle lika väl kunna sätta igång ens interna varningsklockor, och skulle därför kunna vara skälet till varför den frihetliga utvecklingen varit svag. Att höra någon annan föreslå frihet, att höra någon fråga om man vill vara med och ställa sig upp mot stammen, kan nog också dra igång reptilhjärnan. Detta passar också ihop med att utvecklingen ändå blivit så mycket bättre iom internet: genom att folk lättare kommer i kontakt med andra som står för frihet så blir det lättare att känna sig trygg i att stå utanför den normala åsiktsfåran, samt att fler kommer i kontakt med dessa idéer.

Alltså, Molyneuxs hypotes, att endast trauma förklarar varför folk blir irrationella i politiken, verkar inte stämma. Folk som har upplevt trauma har inte blivit oförmögna att utveckla ett rationellt tänkande, folk som inte verkar ha upplevt trauma kan bli socialister och det lär finnas evolutionära och sociala förklaringar till att folk kan bli irrationella i dagens politik, där många bemöter funderingar med hån och moraliska fördömningar. Däremot tror jag nog att den stämmer allt annat lika; ju färre som blir traumatiserade desto bättre för att utveckla ett rationellt sinne. Men den fungerar nog inte som en generell förklaring.

Annars finns det fler förklaringar till varför folk inte är libertarianer. Jag och Niclas diskuterade några möjligheter i ett avsnitt av Ankdammen. Den har även diskuterats flitigt av liberaler under 1900-talet, om än bara varför intellektuella inte blivit libertarianer. Ralph Raico har en väldigt intressant och rolig föreläsningar om de svar som getts och även skrivit om förklaringarna i kapitel tre ("Intellectuals and the Marketplace") av Classical Liberalism and the Austrian School.

Hur övertygar vi andra om att tillåta utträde?

Det är svårt att övertyga folk om att stötta en radikal och ny idé. Det är ett problem, men det här problemet går att lösa.

Jag tror att problemet går att dela in i två delar. Den ena är att lyckas att få folk att lyssna på en. Den andra är att ha något att säga som den man diskuterar med kommer att tycka är vettigt.

Det andra tror jag att vi har lyckats med, i artikelform. Resonemanget finns där, i en form, och vad som behövs göras med den är att anpassa den till olika situationer. Som att visa hur vår generella politik passar väldigt mångas specifika filosofi och publicera det i tidningar som de gillar. En annan sak är att skapa (eller anställa någon som kan skapa) några infographics för några av artiklarna vi skrivit. Det finns nog fler saker vi kan göra här, men att nå ut till andra gruppers bloggar och forum samt skapa infographics är nog måsten.

Men, hur löser man då det första problemet? Hur att få folk att bli intresserade av det här, att vilja ta till sig information om det, att vilja lyssna.

Här tror jag att otroligt mycket bestäms av vilken beteckning man har satt på sig själv. Folk reagerar väldigt olika om de tror att den de pratar med är en "nyliberal" (som jag själv blivit kallad), en "radikal", en "libertarian", en "politiker", en "förbannad medborgare", en "besviken medborgare", en "klättrare på maktstegen" eller något annat. Åtminstone i de första diskussionerna, då vill nog den man pratar med säkerställa vad för typ av individ man är. Hur skall man då presentera sig för andra och vad för typ av stil borde man ha?

Detta beror väldigt mycket på människans natur och hur det politiska spelet har att göra med allianser, strategier och taktiker. Men i grunden tror jag att lösningen är rätt enkel. Jag anser vi borde ha det här som generell regel:

För att vinna så borde vi bemöta alla individer som om de skulle kunna gå med i Ofuss efter en dag, en vecka, en månad, ett år, fem år eller tjugo år - men att man inte vet hur lång tid det tar. Alltså, alla individer kan ta in och bearbeta information så att secession verkar som en rimlig politik. Och alla kan bli våra allierade, våra frihetsvänner.

Det tror jag borde vara kärnan i den bakomliggande tanken när man försöker övertyga andra. Man skall inte ha som bakomliggande motiv att "vinna" en debatt (även om det kan vara en bra strategi ibland) eller brute-forca någon till att hålla med om något. Utan att föra fram en idé som är till allas fördel om den implementerades. Och att det tar olika lång tid att övertyga folk om olika saker.

Det här var bara vilket bakomliggande perspektiv man borde ha - som ett sorts meta-mål och etisk riktlinje - för att övertyga andra. Hur gör man i praktiken? Fishbone Mash, som många flashbackare kan intyga har en väldigt resonlig framtoning i forumet, skriver vettigt om detta:

Om folk ser dig som en schysst person med huvudet på skaft, så inser de förhoppningsvis att det måste finnas en bra anledning till att du har så ”konstiga” åsikter, eftersom du uppenbarligen inte bara är en misantrop som vill andra illa. Och har du tur så kommer de att med ett öppet sinne försöka förstå dina idéer, och då är mycket vunnet!

Alltså, var trevlig och ha förnuftiga åsikter. Att vara en rekorderlig person är också vad Karl Hess förespråkar som en viktig detalj i att kunna övertyga folk runtomkring en:

So, now we're living in a community and I have the first rule for impressing anybody with your opinions about liberty. The first rule is: be extraordinarily good at whatever you do. Cause the first thing people in most communities are going to observe, is not your halo of opinion or the fact that you've read 74,000 books on property relationships. They will want to know: what do you do, and do you do it competently. ...

Whatever it is, the better you do it, the more impressive you will be in your community and the more likely it is that somebody is going to listen to your crazy talk about liberty.

Att vara vänlig är också en taktik som Bryan Caplan funnit givande:

As I've said before, all radical critiques of the status quo are fundamentally not humble. After all, most people oppose major changes in the status quo. So you can't really advocate big changes unless you think "I'm right, and almost everyone else is wrong." If you've got a humble way to say that, I'd like to hear it.

Now I agree that libertarians could use a public relations makeover. But what we need isn't more humility, but greater friendliness. Smile. Laugh at yourself. Look for and enjoy the good in people who don't agree with you. Appreciate your good fortune to be alive during the best years humanity has ever had. Live by the wisdom of The Godfather: "I believe in friendship and I am willing to show my friendship first."

Hur visar man då sig vara vänlig mot andra? Var snäll helt enkelt. :-) Behandla andra som du skulle vilja bli behandlad om du var ovetande om något alldeles fantastiskt som kommer att revolutionera folks omständigheter och se till att alla får det fantastiskt mycket bättre! Svara ärligt på folks frågor, ta dem på allvar när de lägger fram invändningar och jäkta inte med att övertyga dem.

För någon som inte brukar vara involverad i politiska debatter så kanske det verkar konstigt att förespråka vänlighet. Är inte det något som man borde kunna klara av att visa direkt, är inte det en grund för att ens ha ett samtal? Inte i politikens värld - där finns det gott om personer som tror att man kan ha en diskussion om man stirrar på den andre och spänt frågar samma sak fråga flera gånger, om man ignorerar i att läsa vad den andre skriver eller om man bara skriver korta utrop. Vänlighet mellan de olika falangerna - eller ens inom! - hör inte till det normala!

Sedan får jag erkänna att jag ibland också kan vara inte fullt vänlig i en debatt, men oftast kan jag be om ursäkt för det.

Det finns några konkreta punkter där jag tror att vi måste satsa extra mycket och som därför kräver lite särskilt fokus.

Ett område som verkligen behöver förändras i samhället är hur folk debatterar. Det stora problemet här är att det är jobbigt att behöva erkänna att man har fel. Vi borde vara stolta att vi har förmågan att kunna erkänna att vi har fel! Det finns andra problem, som att vissa inte är tydliga i sin argumentation och använder dåliga argument. När vi påpekar detta borde vi följa debattens regler med exakthet och med vördnad för vad en god debatt är: ett sätt för en att kunna lära sig mer om världen. Detta innebär att vi hela tiden måste utgå ifrån att vi kan ha fel. Alla argument som ligger på ofuss.se kan ha kommit till genom fundamentala missförstånd om hur världen fungerar. Det är högst osannolikt, men fallibilism (positionen att man får kunskap genom att börja med att säga att man kan ha fel) är det enda moraliska i det här läget - eftersom vi ber de flesta andra i samhället att också utgå ifrån det. (Det är inte svårt att göra det, det är bara att säga att vi har vissa argument, lägga fram dem och vänta på att någon skall motbevisa oss.) Den här korta texten - Twenty Principles of Effective Argumentation - är en jättebra utgångspunkt. 6 Tips for Productive Arguments är också rätt så bra. Jag tror att om vi hjälper till att förbättra debatten i allmänhet så kommer folk uppskatta oss för det - och vara mer benägna att lyssna på våra argument.

Sedan finns det några saker som vi inte borde göra. Som, när någon anför att demokrati är bra och att demokrati är emot utträde (idag), säg då inte att demokrati är dåligt för att i vissa scenarion kan en majoritet bestämma att våldtäkt skall vara lagligt. Säg istället att demokrati inte är särskilt bra för att det var först på 1950-talet som demokratin Sverige tillät folk att inte behöva tillhöra någon kyrka. Eller att demokratiska Sverige tvångssteriliserade tiotusentals människor. Eller att demokratiska Sverige behandlade tvångsbortförda barn så uselt att staten gav en ursäkt till dem för några år sedan. Det finns många träffsäkra argument mot demokrati som folk accepterar, så det finns ingen anledning att använda sig av svårtillämpade hypotetiska situationer. Verkligheten är tillräckligt illa.

Så, för att sammanfatta, i vår kommunikation med andra borde vi: utgå ifrån att alla kan övertygas någon gång i framtiden om det rätta i vår politiska filosofi, vara vänliga mot alla, sträva efter att alltid kunna gå bort ifrån en position som visar sig vara bristfällig och i allmänhet följa den goda debattens regler.