Filosofiska dilemman vs rena möjligheter till förbättringar

En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Det finns två olika sidor av moralfilosofi. En del handlar om situationer där det inte finns någon handling som leder till en moraliskt okej lösning. Detta är dilemman eller pessimistiska situationer. Den andra sidan handlar om situationer där det finns åtminstone en okej lösning, optimistiska situationer. Alltså, en sida som diskuterar vilket val som är det minst dåliga i en dålig värld, och den som diskuterar vilket val som är bäst i en bra värld.

Ett exempel på frågor från en negativ värld är alla variationer av trolley-exempel, som detta:

Du står vid en järnvägsräls och ser en förarlös vagn komma åkande i en ruskig fart längs med spåret. Längre ned så delar sig spåret i två. På ena spåret ligger fem personer hopbundna och kan inte röra sig. På det andra så ligger en person hopbunden. Du märker att järnvägsväxeln är inställd så att vagnen går mot spåret där det ligger fem personer och att du skulle kunna växla om så att vagnen går på spåret med bara en person. Du kan inte springa tillräckligt snabbt, lyckas förstöra järnvägen eller något annat så att du kan hindra vagnen från att döda de fem personerna eller, om du drar i växelspaken, den enskilda personen. Givet allt detta, om du enbart har möjlighet att dra i växelspaken eller inte, skulle du gjort det då?

Efteråt kommer ingen att åtala dig för något, oavsett vad. Alla kommer dock inte att hålla med dig om ditt val att inte dra i växelspaken, eller att dra i den (beroende på vad du gör), men ingen kommer att bli ovänligt inställd mot dig, oavsett vad.

Exemplet är skrivet för att få undan eventuella distraktioner från kärnan som frågeställaren anser är viktig. Den främsta distraktionen är möjligheten att kunna förbättra situationen, som att försöka spränga spåret eller något sånt. En annan viktig distraktion är att man inte kan vara helt säker på konsekvenserna i exemplet. I ett tidigare exempel av det här tankeexperimentet så var personerna på spåren arbetare, så att de kunde flytta sig - i det läget skulle det kanske vara uppenbart bäst att inte göra något alls för någon av de fem kanske märker vagnen medan den ensamma möjligtvis inte skulle märkt det alls. En till distraktion är att man kan fundera på hur andra reagerar på ens beslut - kommer man hamna i fängelse för att gjort ett visst val? (Den här distraktionen verkar många filosofer helt missa.)

Så, poängen med exemplet är inte att försöka komma runt dilemmat, utan att fundera på kärnan av dilemmat, nämligen:

Om du inte gör något så dör fem personer. Om du gör en viss handling så dör en person. Mellan dessa två val, vilket anser du är rätt?

Filosofer använder det här och liknande experiment för att testa hur robusta deras moralfilosofiska teorier är. För en filosof så är anledningen till ens agerande väldigt viktigt och varje val i en hypotetisk situation ger upphov till ett tankebygge med olika principer, regler och grunder. Så, även ens val i sådana här situationer gör att man bygger upp en moralfilosofisk teori. Och ifall modellbygget man använder för att försvara ett val i en situation inte stämmer överens med de andra delarna, då visar det sig att ens filosofi är inkonsistent (och därmed falsk) i någon bemärkelse.

Ett antal filosofer och psykologer använder sådana här exempel även för att få mer kunskap om vad folks intuitiva moral faktiskt är. Hur resonerar de flesta individer i sådana här situationer?

Det finns ett antal andra dilemman som är liknande detta, i det att valets slutresultat inte blir helt okej, utan bara minst dålig. Dels finns det fyra varianter på problemet som är just pessimistiska: den fete mannen, trollyn med en loop, transplantionsscenariot och mannen i gården. Andra sådana problem är den motbjudande slutsatsen (tänk om ökad befolkningsmängd leder till lägre genomsnittlig lycka?), överlevnadslotteriet (tänk om folk i ett samhälle räddar fler liv genom att döda friska personer och ta deras organ för att rädda sjuka, via ett allomfattande, statligt lotteri) och fallet med grottutforskarna (tänk om ett antal döende individer skulle kunna rädda sig själva, minus en, genom att gå med i ett lotteri där den som förlorar blir uppäten av de andra).

Jag tror att det finns både för- och nackdelar med att studera moraliska dilemman (till skillnad från moraliska val där det inte finns något intuitivt negativt med ens val). Den främsta fördelen är att världen inte är så bra så att folk aldrig behöver göra svåra val. Just fallet med grottutforskarna bygger på flera liknande rättsfall där sjöbrutna frivilligt gått med på att bli uppätna ifall de förlorar i ett lotteri. För att kunna leva ett gott liv måste man alltså vara beredd på att hantera dilemman. Man måste kunna undersöka anledningarna man har till att göra olika val - utsätta dem för kritik, leta efter nya lösningar - och sedan klara av att agera efter det minst dåliga alternativet.

Men jag tror också att moralfilosofi i grunden inte borde ha jättemycket med det här pessimistiska perspektivet att göra. För, överlag så är inte världen en serie av dilemman man ställs inför. Det finns istället fullt med möjligheter att leva ett gott liv tillsammans med andra, där alla involverade tjänar på varandras sällskap och ingen blir utsatt för utsiktslösa dilemman. Alltså, att man tjänar enormt på att arbeta och handla med andra, att man kan knyta vänskapsband och ha trevligt tillsammans med andra, där den stora frågan är "Hur kan jag göra festen/sammankomsten/handeln bättre?". En teori om hur man agerar borde därmed ha det som huvudfokus, eftersom det är en så stor av vardagen.

För det andra så tror jag att det är mycket viktigare att börja med att studera hur världen är, om en given situation faktiskt är optimistisk eller pessimistisk. Människans evolutionära historia eller de kommunistiska eller nationalistiska ideologierna verkar göra henne pessimistiskt lagd i en hel del situationer. Ekonomen Bryan Caplan tar upp några exempel där folk tror att deras och andras intressen står i en konflikt, men där de faktiskt är harmoniska, som när det gäller handel med utlänningar, marknadssituationer generellt och teknologisk utveckling. Vanligtvis så tjänar alla på handel och teknologisk utveckling, men de flesta fokuserar på kortsiktiga negativa konsekvenser istället för vinsterna på lång sikt.[1] Att gå runt och tro att en situation kommer leda till ett tråkigt resultat är i sig tråkigt och det missar att man tänker på möjligheter där situationen är till allas fördel, då man utgår från att den möjligheten inte är tillgänglig.

Jag är inte helt säker, men jag tror även att många filosofer missar sådana här fördelar, d.v.s. de tror också att världen består av fler dilemman än vad den egentligen gör. Ta de fattigas situation som exempel. Istället för att utforska möjligheterna om hur folk skulle kunna samarbeta för att producera mer värde tillsammans så ägnar filosofer främst energi åt att analysera frågan som ett dilemma - där de fattiga blir rika genom att de får pengar ifrån de rika. De skapar då ett ramverk som fokuserar på människors påstådda konflikter, vad för psykologisk och moralisk grund det har, och varför deras moral är bättre än andras moral. Det verkar alltså leda till en hel del extra arbete

Den här ansatsen verkar tas i The Ethics of Assistance: Morality and the Distant Needy, utgiven av Cambridge University, där olika filosofer diskuterar problemet med fattiga runtom världen idag. Jag håller helt med dem om att dagens ideologier inte tar tillräckligt hänsyn till fattiga i andra länder, speciellt i jämförelse med de plikter folk anses ha gentemot sina egna medborgare. Men författarna verkar inte ha någon diskussion alls om hur handel kan förbättra deras situation  - såväl "investment", "markets" och "trade" är uteblivna i bokens index och introduktionen ger inte någon hint om att det kommer diskuteras, utan istället handlar det om plikten att hjälpa. Peter Singer diskuterar dock, i The Life You Can Save, ett av sätten att skapa mer värde tillsammans (internationell handel) som ett sätt att lösa världens fattigdom. Han menar dock att det är omöjligt att få igenom frihandelsförslag i den amerikanska kongressen, så det är inte värt att satsa något på det. Han missar dock att det är möjligt att sprida idéer om frihandel relativt billigt, genom att exempelvis rekommendera att man läser på om frågan eller bara säger att man borde ifrågasätta vissas vinkling om hur skadligt det är. Sedan missar han ett annan ömsesidigt gynnsamt alternativ som lagts fram för att förbättra de fattigas situation: emigration till rika länder. Även om den frågan också inte går att skapa en politisk förändring kring, går det att sprida information om dess fördelar så att det kanske senare kan bli lättare att få igenom politiskt.

Nu vill jag inte härmed se ut som att jag argumenterar för att välgörenhet inte har någon roll alls att spela, för det har den. Världen är på sina ställen kass, och även om jag tror att frihet skulle öka allas materiella välstånd utan att behöva introducera något verkligt dilemma för de flesta andra (eftersom i en så mycket rikare värld kommer det bli lättare att uppnå de mål som de allra flesta har, som att ha god hälsa) så kommer inte alla att kunna ta de stegen åt samma håll samtidigt. Därför tror jag att internationell och privat välgörenhet är bra och nödvändigt tills dess att vi skapat ordentliga institutioner överallt för att främja välståndsskapande.

Ett tredje argument mot att fokusera för mycket på filosofiska dilemman är att de är svåra. Det borde då vara lättare att tänka till om dem efter att man har byggt upp en robust moralfilosofi med ett antal principer som man vet är säkra. (Det finns ju såklart de dilemman som är väldigt enkla att svara på.) Jag är dock inte helt säker på det här argumentet.

Slutligen tror jag att själva tron på att det finns många konflikter är ett hinder för att effektivt kunna lösa de problem som vi står inför. För i de konflikter som finns så brukar en bra lösning ofta innebära att man får göra sig av med några resurser, som man annars hade kunnat lägga på nöjen eller god mat. Tanken om att man hela tiden kommer behöva ställas inför sådana dilemman tär på ens givmildhet, åtminstone när jag tittar på mig själv. När jag funderade på utilitarismen så var jag i början väldigt negativt inställd till tanken på att jag skulle behöva ge upp hela mitt liv för att göra livet bättre för alla andra. Efter att ha läst ekonomi blev jag mer vänligt inställd till filosofin (även om jag inte helt är för den) eftersom jag kom fram till att de flesta konflikter mellan egenintresset och utilitarismen är rätt små: de flesta människor vill skapa en bättre värld, så de verkliga dilemman som finns kommer man att kunna lösa tillsammans (att lösa ett filosofiskt dilemma för en individ blir som att lösa ett kollektivt dilemma).

Så, för att sammanfatta. En bra moralfilosofi måste kunna hantera filosofiska dilemman, men främst borde de kunna förklara hur ens vardagliga liv kan förbättras - och hur man kan göra det samtidigt som man inte försämrar för andra. Moralfilosofier måste också bygga på en vetenskaplig analys om en situation är ett moraliskt dilemma eller inte (situationer som inte är moraliska dilemman kan man hantera lättare, så det är värt att skilja på dem). Svåra dilemman är, per definition, också svåra att lösa och skapa en bra grund för fortsatt filosoferande. Slutligen tror jag att tanken på att det finns många filosofiska dilemman skadar ens förtroende om att de går att lösa, därför borde man inte diskutera dem mer än hur ofta de faktiskt finns här i världen.

Noter

[1] Här kommer en viktig fråga som jag bara skall snudda vid. Hur kan det vara så att en individ tjänar på teknologisk utveckling ifall detta gör att denne förlorar sitt jobb och kanske måste byta till ett sämre jobb med lägre lön? Här håller jag definitivt med om att personen inte tjänar på just den här teknologiska utvecklingen. Men personen tjänar fortfarande på att det som regel är fritt fram att göra teknologiska upptäckter. För, även om individen förlorar i ett läge, så vinner denne tusen gånger om i alla andra lägen när det kommer nya teknologiska upptäckter i andra branscher.

Ett tanke-experiment mot hedonistisk utilitarism

Som ultimat princip så anser jag att hedonistisk utilitarism inte är moraliskt absolut. Det vill säga, det finns hypotetiska exempel där jag anser att det är omoraliskt att följa denna lära rakt ut. Jag har redan skrivit ett långt inlägg om ett sådant exempel, men det kan inte skada att ha fler. Exemplet är inte helt realistiskt, utan är bara till för att visa på hur utilitarismen hypotetiskt kan vara fel.

Strandsatt på Mars

Ponera ett samhälle i framtiden där alla människor följer den hedonistiska filosofin. Det är fred på jorden, livet är gott och den mänskliga civilisationen utvecklas för var dag. Folk lägger ned sina själar i att försöka förbättra livet på varje sätt, vilket har lett till att i det samhället har nästan allt arbete blivit ett rent nöje att utföra (dock inte det mest roliga man kan göra). Alla lägger dessutom ned en väldigt stor del av sin inkomst i investeringar, så samhället växer något otroligt. Vetenskapen och teknologin har även kommit så långt att ålderdomen är besegrad; det finns inga biologiska hinder för att varje individ skall kunna leva hur länge som helst och den ekonomiska standarden är så hög att det endast är i högst sällsynta tillfällen då folk dör i olyckor och liknande.

Eftersom det är ett utilitaristiskt samhälle så har utvecklingen i lyckoforskning varit fenomenalt stark. De har utvecklat otroligt sofistikerade droger så att allas lyckonivå är på max hela tiden. Det handlar inte om någon hjärnlös lycka, utan att det gör så att människor är mer i flow när de utvecklar konst, vetenskapliga teorem och bygger färdmedel. Men, den högsta formen av lycka fås genom att utforska nya konststycken, speciellt de som visar på vikten av att kunna förstå världen så bra som möjligt, i samband med vissa specialdesignade droger. Alltså, en form av underhållning.

Samhället har även ett rymdprogram, och de skall snart åka iväg till Mars. Efter många års planering skjuts den första bemannade farkosten dit. Den mänskliga civilisationen är redan delvis utomplanetär, men nu, efter att robotar skickats till planeten för att påbörja en terraformering av den, skall människor för första gången leva där. Det finns liv och syre där redan, även några primitiva jordbruk som robotarna kört igång.

Dagen kommer då när de tre stora rymdfarkosterna landar på Mars (för att se till att de tillsammans har en riktigt god chans att överleva). Men när de är på väg att landa råkar en helt oförutsedd meteorit-skur träffa skeppen, så att de kraschlandar där. Katastrofen är total; ingen på farkosterna tros ha överlevt.

Men, så får jordborna en signal! En person har överlevt! Olyckligtvis har matförrådet nästan helt brunnit upp, men hon har tillräckligt mycket så att hon klarar sig för att folket på jorden skall kunna skicka iväg en ny raket för att hämta henne.

Några eldsjälar sätter direkt igång med att samla in pengar för att göra detta. Men, det råkar förhålla sig på ett väldigt konstigt sätt med deras ekonomi att det kostar en betydlig summa av allas inkomst att utrusta ett nytt skepp med kapacitet att ta sig till Mars och sedan tillbaka till jorden (alternativt stanna där och påbörja det uppdrag som den ursprungliga besättningen skulle göra). Ett barn i samhället kan göra kalkyleringen av detta direkt: minskningen av den totala lyckoproduktionen skulle minska med 5% om de gjorde detta. 

Högst olyckliga omständigheter, inser alla, men det rätta är ju att maximera lycka så alla på jorden tar ett glömskepiller och förtränger minnet om överlevaren.* Innan dess skickar någon ett övertygande meddelande till henne om att hon borde hitta en klippa att hoppa ifrån, så att hennes död sker snabbt istället för att hon skall behöva svälta ihjäl.

Efteråt har alla glömt bort överlevaren och lever lyckligare tack vare det.

Slutsats

Hedonistisk/klassisk utilitarism är inget vi människor föredrar i vissa specifika, möjligtvis hypotetiska situationer där vi kan minska vår inkomst och lyckonivå för att rädda någons liv. Det kan vara så att den här situationen aldrig kommer uppstå - av mer grundläggande säkerhetsskäl så är det dumt att någonsin utveckla bortglömningspiller (utan de är inte storyn trovärdig).

Denna slutsats medför inte att liv därmed borde ha ett absolut värde. Men det säger att lycka inte borde ha det heller. Min kritik säger inte heller att utilitarismen till stor del är fel; den säger egentligen bara att den inte absolut passar ihop med mina och dina mest upplysta och medkännande värderingar (tänker jag mig att de är iaf; jag tänker mig du håller med om att det är rätt att rädda överlevaren på Mars). 

Sedan är frågan om det kan inträffa något sådant här scenario. Man borde inte lita på att man själv, alla andra och universum inte kan skapa ett sådant här utilitaristiskt dilemma. Rent praktiskt kanske utilitarism är helt rätt.

Noter

* En mer rimlig story är att det bara är de som kommunicerar med astronauterna som får reda på att någon har överlevt. Sedan fattar de beslutet om att inte berätta för resten av världen och tar ett glömskepiller.

Går det att genomföra pareto-förbättrande handlingar?

Kort svar: Ja, för handlingar som har så liten effekt att de suddas ut med tiden. Eller för de handlingar som andra inte märker skillnaden på en. Eller i de samhällen där folk märker andras hittills pareto-förbättrande handlingar och antingen tolererar dem eller accepterar dem.

En pareto-förbättrande handling definieras som en där en person agerar så att någon får det bättre utan att någon annan får det sämre. Jag tänker mig att sådana handlingar vore helt moraliska att genomföra.

Men, är det möjligt att göra sådana här handlingar? Låt mig ta upp ett exempel på något som borde kunna se ut som en pareto-förbättring:

Erika är ute och går. Hon skall iväg på en fest till kvällen och är lite orolig ifall vädret verkligen blir bra. Men så tänker hon att oavsett vad hon tror om vädret så kan hon inte förändra det. Hon tar då istället och funderar på vilken roll komparativ och absolut arbetsfördelning har i att skapa välstånd i samhället, vilket är mycket mer intressant.

Erikas val att sluta fundera på något hon inte kan påverka, och istället fundera på något som är intressant i sig ser ut att vara pareto-förbättrande. Hon gör något roligare och förlorar själv inget på det, och ingen annan gör det heller.

Men stämmer det? Tänk om det är så att Erika blir synbart annorlunda av det hon tänker på, och någon annan uppfattar detta. Som, låt oss anta att hon skrattar till utifrån sina funderingar och att någon annan stör sig på detta. Eftersom det var hennes val som ledde till både att hon själv fick det bättre, att hon skrattade till och att någon annan därefter blev störd på detta, så ledde det alltså inte till en paretoförbättring.

Här skulle säkert vän av ordning säga att det ju inte är Erikas fel att andra stör sig på att någon är glad. Det är sant, men fel betyder inte samma sak som "inte varit med och orsakat". Vi påverkar varandra av våra handlingar och det är till viss del upp till en själv att man inte tar illa upp av andras oskyldiga handlingar. Därför ser vi det som att vissa orsaker är viktigare än andra för att fördela skuld till något som hände. Men utifrån ett, tänker jag mig, rent kausalt perspektiv så finns det inga sådana graderingar av handlingar. Det var alltså både Erikas skratt samt den andres brist på självbehärskning som fick denne att purkna till. Och därmed var handlingen inte pareto-förbättrande.

Alltså, eftersom allting har konsekvenser och dessa kan finnas på väldigt lång sikt så skulle en handling kunna vara pareto-förbättrande på kot sikt, men inte vara det på lång sikt. Vad krävs då för att en handling skall vara pareto-förbättrande även på lång sikt?

Det går nog att göra på ett antal sätt. Konsekvensen av handlingen kan vara eller göras så liten att den inte får några långsiktiga effekter. Eller så får man kontrollera sig så att det inte ger några yttre effekter som andra märker av. Eller så får man skapa en kultur med andra där man uppmuntrar andra att inte bli negativt inställda på andras oskyldiga, för sig själv(a) glädjeskapande aktiviteter. Och slutligen så får man skapa en kultur där folk inte bara tolererar andras glädjeyttringar utan själva blir glada av det och sporrar fler att göra trevliga saker.

Jag skulle gissa att även de mest kortsiktiga pareto-förbättrande handlingarna vid någon punkt slutar att vara kortsiktiga, om de händer tillräckligt ofta. Att gång på gång bli glad lär i slutändan sätta långsiktiga spår, om så bara i ens sinne. Då lär man i framtiden se mer positivt på ens omständigheter.

Detta behöver dock inte märkas, eftersom det går för en individ att kontrollera sitt yttre beteende. Men att ständigt kontrollera sin lycka lär inte fungera i längden - det är något man vill dela med sig av med andra.

Så för återkommande varaktiga pareto-förbättrande handlingar behöver man ha en kultur av tolerans för sådana aktiviteter. Det är ju lite så som vi har det idag, de flesta anser nog att om man blir missnöjd av andra skrattar till så är det deras eget fel och de borde ta och skärpa sig. Folk vill alltså försöka vända incitamenten till att man skall tolerara sådana här oskyldiga handlingar.

Här kommer en annan fråga upp, hur skiljer man på "oskyldiga" handlingar och "icke-oskyldiga" handlingar? Såhär, istället för att Erika skulle ha skrattat till av att fundera på komparativa fördelar, så fick hon ett ryck och slog till någon istället. Det var dock inte illa menat, hon vill inte fortsätta slå personen eller få denne att känna sig underlägsen henne. Skulle då folk kunna ha som kulturell regel att man accepterar sådana här saker och ser ned på människor som ger ifrån sig glädjeslag?

En sådan värld skulle kunna vara möjlig, men den verkar inte så trolig. Först och främst för att ett slag kan göra ont och det är ju något som bör undvikas i sig och det är en signal som kan misstolkas ("Var det där ett glatt slag eller ett argt slag?"). Eftersom det inte är en helt tydligt signal så kan den utnyttjas av mobbare ("Vadå, jag är bara glad ju!"). 

Men, i vissa omständigheter gäller inte detta. Bland vissa är det acceptabelt att klappa till andra på axeln och på vissa ställen är det normalt för främlingar gå runt och omfamna varandra. Där har andras svar på en handling gått från att inte bara vara tolerant till att även acceptera och besvara den.

Så, det finns vissa kulturella faktorer för när en viss handling är oskyldig eller inte. Vad skulle då fungera som ett mått på om en handling är oskyldig eller inte? Själv tror jag att regler som respekterar individens frihet är de bästa reglerna, då har var och en möjlighet att själv välja den kultur med de normer som bäst stämmer överens med vilka beteenden man själv anser vara oskyldiga eller störande. Alltså, att man själv väljer i vilken kultur man vill leva i, så att man bara blir utsatta för de oskyldiga handlingar man själv känner inte orsakar några större problem för en. På det sättet skapas ett system av moralisk harmoni, ifall alla kan acceptera grundregeln att alla får leva sitt liv som de vill.

Den världen är kanske inte möjlig idag, men teoretiskt är den det. Dock är det nog möjligt redan idag att folk gör saker som i sig är positiva men som inte får långsiktiga konsekvenser - som att någon idag hellre sitter och funderar på något roligt och skrattar åt det, än något tråkigt.

Att lösa fångarnas dilemman

Sammanfattning: Det finns en del tillfällen då folk har svårt att samarbeta med varandra, p.g.a. dåliga incitament, trots att alla skulle tjäna på ett samarbete. Bland vissa ser dessa problem ut som alldeles för svåra för folk att klara av, men det börjar nu byggas en teori om när och hur människor faktiskt kan lösa problemen. Detta görs genom att lära sig mer om situationen, diskutera med andra om rimliga lösningar, ge löfte om att samarbeta, tolka andras handlingar välvilligt, undvika de som inte vill samarbeta samt att diskutera frågan om samarbete som en moralisk (istället för affärsmässig) fråga.

En del av moral, en viktig del för de som skaffat sig ett estetiskt tilltalande moraliskt sinne, är att samarbeta med varandra, d.v.s. att göra utbyten med andra som är till bådas fördel. Det finns två sorters samarbeten:

A) de där det är väldigt tydligt för alla inblandade att de tjänar på att samarbeta, där alla (eller nästan alla) på kort och lång sikt får det bättre av att samarbeta. Exempelvis, när jag köper en falafelrulle ifrån någon som driver ett gatukök; vi tjänar båda på att handla med varandra på både kort och lång sikt, istället för att bedra varandra (som att jag ger bort falska sedlar eller att säljaren ger mig en uselt lagad falafel).

B) de där det inte alls är tydligt för alla att alla tjänar på samarbete, där ett stort antal tror att de skulle få det sämre på kort sikt om de samarbetade och inte är speciellt säkra på att de skulle tjäna på det på lång sikt (trots att de skulle göra det). Exempelvis, när jag och många andra i landet diskuterar politik, så skulle vi kunna göra det på ett produktivt sätt men ofta händer det att vi grälar och låter reptilhjärnan ta över.

En del av målet med en moralfilosofi är att göra om alla samarbeten av den andra ofruktbara sorten till den första, produktiva, sorten. Såhär, tänk om det fanns en samarbetsmöjlighet som du missar. En bra moralfilosofi borde förbereda en för att se tecken på dem och på att kunna inleda diskussioner med alla andra för att få till ett samarbete. Varje samarbete man missar är nämligen ett missat tillfälle att främja bådas värden.

De potentiella samarbetena av sorten (B) finns i grovt sett två olika sorter: de som är väldigt lika fångarnas dilemma (som resenärernas dilemma, platoniadilemmat och restaurangbesökarnas dilemma) och de som inte är det (som tillit-dilemmat eller chicken). 

Alla dessa olika varianter av dilemman har blivit kallade för sociala dilemman. Alltsedan slutet av 1970-talet har olika samhällsforskare gjort studier (främst på studenter i olika "experiment") på hur folk kan undvika dessa dilemman och istället hitta lösningar som gör det möjligt att få ut samarbete med alla. Det finns än så länge ingen enad teori om hur människor klarar av att lösa dessa problem, men det finns en del fakta och några faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra. I resten av inlägget tänkte jag ta upp dessa, med utgångspunkt ifrån "The Psychology of Social Dilemmas: A Review", från 2013.

Kunskap - När folk har mer kunskap om vad det är för sorts potentiellt samarbete de står inför så är det vanligare att de samarbetar. Detta beror kanske på att osäkerhet gör det svårare att koordinera med andra och/eller för att det gör det lättare för folk att komma med ursäkter för att inte samarbeta. Det finns ett undantag mot den här regeln och det är att när en individs betydelse för att samarbetet skall fungera så kommer osäkerhet inte att påverka situationen alltför mycket.

Kommunikation - Som regel är det bra att diskutera med alla andra om problemet de står inför; att diskutera olika förslag för att kunna samarbeta och hur de skulle kunna lösa problem med det gör att fler blir inställda på samarbete. Det blir också bättre om man lovar andra att man kommer samarbeta; ju fler som tror att andra kommer samarbeta, desto troligare kommer det att ske. Dock, att bara prata om vädret eller saker som inte är relaterat till att få till något samarbete ger vanligtvis inte någon effekt.

Sanktionera eller undvika icke-samarbetare -  Möjligheten att kunna utesluta andra ifrån en grupp ger potentiella icke-samarbetare ett starkt incitament till att samarbeta, främst i små grupper. Att undvika att försöka samarbeta med de som inte gör det är en nödvändig möjlighet för att inte bli utnyttjad och att visa sådant missnöje med icke-samarbetare samtidigt som man är villig att samarbete med dem ifall de ändrar sig har visat sig vara en av de mest effektiva strategierna i datorsimuleringar av sådana här problem. Dock verkar det också som om bestraffningar också kan minska tendensen att samarbeta, ifall det minskar folks naturliga vilja att samarbeta eller omvandlar situationen från en moralisk till en affärsmässig situation.

Utgå ifrån en välvillig tolkning av andras beteende - I alla situationer är det möjligt för de som vill samarbeta att de gör ett misstag, vilket skulle kunna få andra att bestraffa dem för det. Men om man tolkar misstaget som ett misstag och inte ett tecken på att man vill sluta samarbeta så brukar det oftast leda till ett bättre samarbete i slutändan, om folk kan kommunicera med varandra. (Den strategin kallas för "Tit for two tats".) De flesta människor tolkar personer med en sådan här strategi som att de har goda avsikter.

Få andra att se samarbete som en moralisk fråga - Det har visat sig att beroende på hur man lägger upp frågan om att samarbeta med andra spelar roll för på vilket sätt folk tänker på frågan. Om man lägger upp det som ett affärsförslag så är folk mer benägna att inte samarbeta, men om man lägger upp det som en moralisk fråga blir det enklare. De flesta tänker på olika sätt beroende på vilken del av hjärnan de använder.

Det här var några exempel på faktorer som gör det lättare att samarbeta med andra i de fall där det kan se ut som samarbete inte är möjligt (p.g.a. dåliga incitament). Än så länge finns inte någon generell teori om när sådant samarbete är möjligt och när det inte är det, men tillsammans med tillgänglig data om hur sinnrika vi människor är på att hitta sätt att kunna samarbeta med andra, så verkar vi kunna skapa frivilliga institutioner för att kunna utnyttja alla samarbetsmöjligheter.

Dock är nog den här forskningen bara inriktad på att visa när folk kan lösa just de problematiska samarbetsproblem där deltagare ändå kan få en direkt input ifrån omutliga processer om hur bra det går för dem. D.v.s. ifall folk samarbetar i ett socialt dilemma så får de en tydlig belöning. Det finns dock (B)-situationer där man inte får en sådan belöning. Skulle människor kunna lösa dem problemen? För att ställa om frågan, kan vi uppmuntra varandra att följa vissa regler där vi inte ser någon direkt belöning eller bestraffning för det, annat än våra medmänniskors gillande eller ogillande? Något pinsamt, kanske, men människor har historiskt varit väldigt bra på att följa sådana regler (religion och nationalism är de främsta exemplen). Frågan är då, skulle vi kunna följa sådana regler när det finns rationella skäl att göra det? Ja, för så fungerar välgörenheter.

Sedan finns förstås frågan om dessa går att skapa billigare med hjälp av att tvinga människor till att "samarbeta" - om det är möjligt att samarbeta när man blir tvingad till det. Sådana externa lösningar hindrar dock folk från att spontant skapa interna normer, så att folk tenderar att bara lita på det externa systemet. Det blir problematiskt ifall det systemet inte fungerar så väl, vilket, när det gäller politiken, tyvärr ganska ofta är sant. Det verkar överlag mycket säkrare att förlita sig på ett system där folk lever med vetskap om att de behöver vara vaksam på möjligheter för samarbete, där de skapar sina egna normer för att göra detta och jämför dem med andra, än att bara låta det hela läggas i händerna på en planerare. Ett samhälle med tränade samarbetare verkar bättre än ett där folk tränat in sig på att bara lyssna på vad en viss grupp säger.

Ett egoistiskt skäl att agera altruistiskt

Säg att vi kan dela in alla sorters handlingar i fyra kategorier: de som gynnar en själv och de som gynnar andra - samt de handlingar som inte gynnar en själv och de som inte gynnar andra. Hur stort överlapp är det då mellan de handlingar som gynnar en själv och de som gynnar andra; hur vanligt är det att de handlingar som är i ens egenintresse är sådana som andra också uppskattar?

Det finns många argument för att ens egenintresse kan leda en till att göra allmännyttiga saker. Som att, om man vill tjäna pengar på marknaden så gäller det att tillfredsställa andras önskemål - att producera vad konsumenterna vill ha. Eller att vi blir glada av att hjälpa andra - genom att det är uppfyllande för en själv att göra det eller för att det kan tänkas ha en del positiva sidoeffekter. Och ingen är ju särskilt glad i snåla och hånga personer.

Just det sista argumentet tror jag att det finns en djupare mekanism bakom än rent ogillande. Den här mekanismen är i sig ett särskilt starkt argument för att i ett samhälle där folk verkligen vill  ha det så bra som möjligt för sig själva, så kommer deras självintresse vara väldigt nära förknippat med deras intresse i att ta hand om, lyfta upp och göra livet trevligt för andra.

Argumentet börjar såhär:

Värld A - Tänk dig att folk bara hade ögon för sig själva, att de endast värderade sin egen lycka, men inte andras. De skulle då endast göra något gott för andra ifall det gynnade dem.

Värld B - Tänk dig nu ett annat samhälle, där var och en satte lika stor vikt på någon annans välfärd som de satte på sin egen. En individ skulle bara sluta göra något gott för andra ifall alla andra hade det så bra att ingen riktigt behövde dennes stöd.

I vilken av dessa två världar borde vi förvänta oss att en genomsnittlig individ skulle ha det som bäst? Jag tror att det mesta talar för att den genomsnittliga individen hade haft det som bäst i den andra världen. För, givet att folk hade förstått andras situation (och alla hade ju då haft intresse att ta reda på det), så hade en individ lagt resurser på andra om deras lycka blir större av det än om hans egen hade blivit det. D.v.s. om någon hade blivit bara lite glad av att spendera sin tid på sig själv, men någon annan blivit otroligt mycket gladare av att få hjälp med något, då hade varje individ gjort det senare. Eftersom alla hade gjort det mot alla, hade nog de flesta fått det bättre överlag i det samhället. Alltså hade den genomsnittliga individen fått det bättre i värld B.

Och om det är så att var och en i värld A har ett intresse av att göra det samhället mer som i värld B. Folk kommer då att undersöka vilka sorts moraliska ideal och vilken kultur som skulle uppmuntra det här beteendet i en själv och andra. Vissa hade bara börjat agera utilitaristiskt direkt, medan andra hade väntat tills de hade kunnat vara säkra på att andra också hade gjort det. De senare skulle leta reda på andra som förstår den här logiken och kolla om de vill följa någon viss moral eller kultur för att göra det här möjligt. Ett antal föreningar skulle startats där folk testar att leva tillsammans med andra under vissa normer för att se vad det är som fungerar bäst. Vissas ansträngningar skulle vara mer lyckosamma än andra i att uppmuntra de mest sympatiska känslor hos varandra. Folk skulle då ta efter deras normer, försöka förstå varför de fungerar bra och sedan försökt utveckla sin egen karaktär med det som utgångspunkt.

Egoister hade alltså arbetat för att skapa ett samhälle där alla känner det som naturligt att det ingår i deras egenintresse att hjälpa andra. Värld A skulle inte funnits särskilt länge (även om det inte vore så att vi rent naturligt, och inte bara strategist, gillar att andra har det bra, vilket i sig skulle gjort den världen omöjlig under de flesta institutioner).

Det här är alltså ett argument om hur människor troligtvis kommer att agera. Det går att se att det här stämmer om man kollar på utvecklingen i USA mellan runt 1870 och 1930. Redan innan dess hade folk skapat en kultur av att organiserat sig i grupper för att lösa samhällsproblem, och genom dessa grupper spridde folk en moraliska värderingar såsom samarbete och rättvisa. Under 1920-talet blev det väldigt populärt med föreningar, som Rotary International, och gissningsvis kyrkor, som arbetade för en universell humanism. Troligtvis skedde det genom en lång samhällsprocess där de flesta uppmuntrar varandra till att ta större respekt för andra.

Men, finns det då inte starka motargument för att det här inte fungerar så väl? Att folk, som undersökt vad deras intressen är, funnit att de tjänar mest på att inte skapa ett samhälle där alla tar hand om varandra? Är inte alla krig, all brottslighet och all monopolism uppenbara exempel på hur folk inte tar hänsyn till andras intressen?

Det är sant, folk agerar ibland långt ifrån ett sätt som inte tar hänsyn till andras intressen. Men detta behöver inte innebära att de agerar helt efter sina egna intressen. Först och främst kan det vara så att folk är hindrade från att kunna utvecklas, att innovationer i normer blir nedslagna på grund av förbud - som för de som är förslavade i arbetsläger och tvingas att slåss med andra för att kunna överleva, de som tvingas gå ut i krig och mörda eller de som tvingas spionera på sina grannar för att inte riskera skickas i läger för att inte ha lydit order.

Ett annat skäl är okunskap, tillsammans med rädsla att förlora status/makt. Ta exempelvis något sådant som hur barn i västerländska samhällen blev slagna förr - och hur folk i många samhällen fortfarande gör det. Om man vill skapa barn som räds auktoritet så är väl det vettigt, men om man är intresserad av sitt barns hälsa och välbefinnande så är det uppenbarligen dåligt. Detsamma om man är intresserad av att ens barn skall utvecklas och få en bra karaktär. Att föräldrar då slog sina barn förr var ett misstag; det var inte i deras bästa intresse.

Vi lever fortfarande i en kultur som präglas av irrationalitet på många områden. Särskilt inom moral och politik är det uppenbart att folk inte tänkt igenom ordentligt vad deras verkliga intressen är. Jag tror att vi går mer mot ett annat sorts samhälle, ett där vi alla förstår mer om hur världen fungerar och därigenom inser att vi alla tjänar på att kunna växla idéer, byta varor och hjälpa varandra. Om det här argumentet stämmer ger det godare skäl till att tro att vi kan lösa de samarbetsproblem som finns i samhället.

Alla dessa val

Det går inte att undvika att göra val, att göra en sak istället för en annan. Det går ju inte att göra allt samtidigt. Men, vilka är ens val egentligen? Här tänkte jag ta upp några av de, tror jag, mest grundläggande valen som det inte går att inte ta ställning till. Att välja att inte bry sig om valet är också ett val - och det är nästan alltid ett bra val, då, av alla alternativ som är möjliga, så är enbart en liten minoritet bland de bästa.

Vad är syftet med detta? Jag tänker mig att om man tänker igenom på alla val man kan göra, och försöker skapa system för att göra så bra val som möjligt, då kommer resultatet att bli rätt vettiga moraliska regler. Om man gör det helt rationellt kommer de, av nödvändighet, att bli så bra som möjligt.

Övergripande val

Hur skall jag leva? Hur skall en klara sig, livnära sig, i den här världen?  Vad skall du göra?

Epistemologiska val

Vad skall man tro på? Ens sinnen, ens förnuft? Andras påstådda upplevelser, andras påstådda slutsatser? Vilka andra - vilka som helst eller bara några av en speciell typ? Skall man ha några regler för vilka resonemang som man litar på? Om så, hur ser reglerna ut? Hur väljer man mellan en sorts regler och några andra? Skall du någonsin ändra din världsbild och i sådana fall hur skall det gå tillväga? Skall du aktivt gå ut och leta efter information som kan få dig att ändra din uppfattning eller skall du vänta tills den (förhoppningsvis) kommer till dig?

Val mellan värden

Vilka mål skall du sträva efter? Vad tycker du är mest värdefullt här i livet? Något att vara, något att ha, något att göra? Vad står högst: kunskap, kärlek, vänskap, rikedomar, äventyr, självständighet, gemenskap, familj, trygghet? Om två värden inte är helt harmoniska med varandra, och du måste välja mellan dem, hur mycket är du beredd att ge upp av det ena för att uppnå det andra? I vilken situation är det ena mer värdefullt än det andra? Hur skall du uppnå dina mål?

Politiska val

Vilken gemenskap vill du tillhöra - vilka vill du stå utanför? Vilka vill du lägga ned mer tid på? Vilka former vill du att gemenskapen skall ha? Har du några fiender? Vågra vars agerande du vill ändra? Om du hamnar i en konflikt, hur vill du lösa den? Vad är du beredd att göra för att kunna förändra andras beteende? Vad är du beredd att göra för att förhindra att andra förhindrar ditt beteende? Vill du använda våld vid något tillfälle, och om så, hur mycket är du beredd att använda?

Affärer och handel

Vilka handelsparterns kan du lita på? Skall du investera pengar och i vad? Redan industrialiserade länder, de som håller på att utvecklas eller de som stagnerar? Vilka innebär för höga chansningar? Finns det någon konflikt mellan att ha en stabil ekonomi och att göra massa utgifter för olika mål och hur mycket värderar du det ena framför det andra? Skall du ställa krav på de du gör affärer med, och i sådana fall vad är de kraven?

Umgänge

Skall du leva som en eremit eller umgås med andra? Skall du leta efter en livspartner eller skall du bara ha tillfälliga förhållanden? Skall du leta efter en, eller flera livspartners/tillfälliga förhållanden? Hur skall du bli vänner med andra och med vilka vill du bli vänner, nära vänner, kompisar och bekanta? 

Val om låta andra välja

Skall du själva avgöra vad du skall göra i de val du ställs inför, eller skall du låta andra välja åt dig? Skall du välja åt andra och när skulle du vilja göra det? Hur skall du avgöra om en person är rimlig att fatta sådana beslut åt dig - eller om du är det åt andra? Skall du testa hur bra andra/du är och hur skall du göra en sådan undersökning om andras/din effektivitet?

Det finns en hel del filosofier, livsfilosofier, små pärlor av visdom och beslutsteorier som försöker ge (på olika sätt) generella råd för att man skall kunna göra de här valen så bra som möjligt. Det enda värt att säga i det här inlägget om det är att det aldrig kan vara rationellt att välja att låta någon annan välja om vad det är vettigt att tro på. Det kapar ens beslutsfattande fullständigt.

Pascals trossats II

Theramintrees har gjort en ordentlig och genomtänkt sågning av Pascals vad - att det är värdefullt att tro på en viss gud för att om man har rätt så blir man belönad, medan man inte förlorar något på att tro. Det gäller inte när det finns många gudar som var och en säger sig bestraffa hädare eller andra tänkbara scenarion (en ondskefull experimentell filosof som bestraffar en efter hur rationell man är, måhända). Pascals vad fungerar alltså inte för att bevisa att några av dagens gudar existerar.

Jag tänker mig att Pascals vad egentligen bara är ett av många försök från filosofer att försöka hitta på någon anledning till att man har ett egenintresse att bete sig moraliskt och vara snäll och så. Vilket det kanske fanns ett behov av i samhällen med alltför usla maktstrukturer. Numera borde det bli alltmer uppenbart att det inte finns några större, om några, konflikter mellan att vara moralisk och att leva ett så gott liv som möjligt för sig själv. Alltså, hans poäng var inte att få folk att tro på gud, utan han ville få stilpoäng i sitt liv för att han kom på ett klyftigt argument för att agera moraliskt.

Så, för att fortsätta lite på Pascals tema, här kommer min spinn på hans vad. :-)

Den enda otroligt mäktiga varelse som skulle kunna bestraffa en i ett efterliv som man har ett egenintresse av att ta order ifrån, är den som har klara regler man kan känna till och även följa. De två sista för att det över huvud taget skall vara möjligt.

Hur stor är sannolikheten för att det finns en sådan mäktig varelse eller att det kan finnas en sådan i framtiden? Tja, möjligheten går ju inte att definitivt avfärda, men det gör ju inte att man måste sätta den värst mycket högre än 1,0^-3^^^3. Enbart att det finns en sannolikhet för att det finns en gud gör det inte rationellt att följa dennes regler eller tro på den.

Det som gör det rationellt är om den förväntade avkastningen är större än att inte göra som varelsen säger.

Och här kommer problemet som Theraminthrees tar upp: det finns en oändlig värld av möjliga gudar som skulle kunna sätta upp en mängd olika kriterier för om man blir bestraffad eller inte. Vilken är mest sannolik?

Om vi utgår från vetenskapens principer lär den enda mäktiga varelsen som finns ha kommit till antingen genom naturligt urval eller genom en intelligent design av en art som har gått igenom ett naturligt urval. De enda relativt säkra principer som dessa varelser skulle möjligtvis uppskatta är rationalitetens och produktionens dygder - för att dessa är nödvändiga instrumentella värden för vad det än är dessa varelser vill göra. Överlag är dessa värden i en mänsklig kontext helt moraliska.

Vilka värden skulle den näst mest sannolika über-mäktiga varelsen stå för? Om det inte är rationalitet och produktion, vad är det då? Det lär ju kunna finnas ett oändligt antal i varierande grad destruktiva gudar, men dessa lär vara mindre sannolika än de ovanstående praktiska gudarna.

Så, rent sannolikhetsmässigt lär det vara mer sannolikt att vi kan bli helt godtyckligt bli bestraffade av en praktisk gud, än av en opraktisk sådan.

Nu kommer vi till kostnaden av att följa en sådan guds preferenser. För egen del ser jag inte några alls. Hur är det då med att tro på en sådan gud? Tja, det beror på ens egen inställning. Om det är enklare att följa värderingarna med en tro om att det finns en gud, då är det även rationellt att göra det. Det skulle då vara tro på en okänd gud.

Pareto-improving utilitronium waves

A utilitronium shockwave is a hypothetical event in which every conscious mind in existence would be altered so that they will become as happy as possible in as short a time as possible. Actually, such a process would not only change every thought-pattern in the universe. It would also bring about the destruction of certain minds, perhaps every mind, and the creation of new minds from all physical matter that exist. It is a dream for radical utilitarians that want to end suffering right here and now, a wish for everyone to enjoy life at the fullest.

The utilitronium shockwave is usually thought of as following the normal ethical norms of hedonistic utilitarianism. Accordingly, the only thing to which it matters is total happiness. And thus, a utilitronium wave is instantenous; it's a shockwave, altering every mind in one swift movement, without regard for anyone's preferences such as a want for closure by grief, or a heart-felt rage.

There could be another utilitronium wave, however, one that is pareto-improving. A pareto-improving event or action is an event or action that improves the utility of someone without reducing the utility of anyone else. A pareto-improving utilitronium wave (PIUW) is therefore an event where every conscious being would increase their happiness by at least one point, while no ones pleasure would be reduced, and bring about a pareto-improving action (which could be a non-action, of course). Continuing PIUWs would increase utility over time and place.

PIUWs are significantly better than utilitronium shockwaves since the latter could have at least one normal utilitarian defect in its course and the former are purely ethical.

It also has some good social values. It's such a theoretically simple concept that any child can understand it perfectly, and any adult can spend hours, days or years trying to come up with excuses for social systems where its principles are broken every day, but anyone not blinded by their ideology can see when those principles are broken. (But, the first thing one does for one's ideology is to lie, of course.) It also has some certain implications about which forms a utilitarian future would look like, presenting it as a clearer picture - it's like what you would imagine a society would be if everyone would act justly.

---

Just to make sure, I did notice that the acronym for pareto-improving utilitronium wave, PIUW, has a rather childish touch to it - when repeated once in quick succession - or a somewhat boring touch to it, when pronounced just once.

Introduktion till en text

Har haft några funderingar på det här med kommunikation under kvällen och lite mer det senaste halvåret. Jag tänker mig att perfekt förståelse, och kontroll över den förståelsen, nog skulle vara det allra bästa för alla moraliska varelser - alltså att empati är en sorts dygd - och man kan kanske uppnå det genom att ha någon ny sorts tecken för ens generella andemening när man skriver. Att man blir något av sin egen, första tolk, av vad man är ute efter - som Frederic Bastiat gjorde.

Rent samhällsmässigt kommer en sådan här grej nog innebära en del diskussioner och kanske även konflikt ifall någon anser att vad någon annan skriver inte stämmer väl överens med dennes första tolkning av sig själv. Alltså, säg att någon säger "Såhär ser jag på mig själv och hur jag skriver" men att det inte rimmar väl med vad många andra ser på dennes uppträdande, då kommer någon annan att uttrycka sin mening att det nog inte stämmer. Det kan leda till lite debatt fram och tillbaka, och kanske även ger upphov till en positiv återkoppling. På en metanivå är det nog bra att man diskuterar mer om hur man kommunicerar med andra, så på en längre sikt kanske det också är bra.

Vad tror du?

Om jag då får lov att göra en sådan tolkning av det jag själv skriver om här på bloggen, så skulle jag säga att min tolkning är att mitt mål är att sprida idealet om frihet, visa på att det är praktiskt och värdefullt, och att det mesta jag skriver politiskt är till för att sprida de moraliska värdena. Även mycket av det jag gör politiskt och filosofiskt har det som sitt långsiktiga mål. (Bara för att göra det explicit.)

En ekonomisk-filosofisk lek

Den här leken går ut på att man skall berätta om ens högsta, mest värdefulla, moraliska värderingar som man allra helst vill dela med sig av till andra. Det innebär att det finns en viss möjlighet att fuska i spelet, men det bör väl undvikas. Nåja. Såhär fungerar det:

Skriv ned något antal moraliska regler som du tycker att alla borde följa på ett papper. Detta gör man ett antal gånger, och man har olika lång tid på sig.

Första gången: 30 sekunder.

Andra gången: fem minuter.

Tredje gången: en kvart.

Leken kan fortsätta med en ökning av tiden, men det blir svårt att göra det samtidigt med andra, vilket den här är tänkt att vara, men man kan också göra den själv. Man behöver ett tidtagarur.

Poängen är både att ta reda, för sig själv, vad som är ens egentliga viktigaste moraliska principer, och att de som man skriver först inte skall hamna i konflikt med de man skriver efteråt.

Jag kom på den här leken för en diskussion med fUSk - föreningen Unga Skeptiker, och jag tog även upp den på Ung Liberals årsmöte som var i helgen. De preferenser folk har uttryckt har gått från "maximera lycka, minimera lidande", "respektera andra", "var snäll", "rök cannabis", "icke-aggressionsprincipen", "döda inte", "=) [spiral, lite kaosartad]". Jag tror att, eftersom moralen vi kan utgå ifrån är byggd på människans (förfinade) preferenser, blir det här en bra grej för att komma fram till moraliska principer i någon sorts vettig ordning av vikt. Alltså, så att man får fram vad som är viktigast före vad som inte är det. Det går nog även att använda för att förfina preferenserna, alltså göra de mer logiska.

Ekonomi: Den viktigaste moraliska läran

Ekonomi är den viktigaste moraliska läran av två anledningar. Dels för att den svarar på den väldigt viktiga frågan: är våra, människornas och alla andra medvetna varelsers, värderingar harmoniska?

För, om man får ett jakande svar på den här frågan, då verkar känslan av att det finns ett moraliskt problem försvinna. Vi kommer fortfarande ha kvar det gamla vanliga teoretiska problemet av att veta vilken moralteori som skulle vara ultimat, som skulle stämma under alla tider och platser. Men, det kommer nog kännas som ett mindre viktigt problem i framtiden.

Ekonomi är också väldigt viktigt för att några av de mest rimliga hypoteserna till vad som är moraliskt, kan man endast få en vettig karta över hur den praktiskt skulle innebära, genom att läsa på om ekonomi. Varför det, kan man fråga sig? Jo, för att de saker som skulle klassas som moraliskt agerande i dagens värld är tätt sammanknutet med hur ens agerande påverkar samhället. Människan är ju en politisk varelse, som Aristoteles påpekade, och man måste verkligen ta det här till hjärtat och verkligen försöka förstå hur den politiken fungerar i dagens samhälle. Gissningsvis har det att göra med hur man löser fångarnas dilemman och allmänningars tragedier.

Det kan dock verka intuitivt att det inte är det som moraliska problem handlar om, att moraliska frågor berör det som är nära en själv. Här tror jag att vi tänker för mycket som machiavellianska status-soldater, som inte ens vill erkänna att de är det, och att det ändrar ens perspektiv till att se moraliska frågor utifrån perspektivet: "Vad var viktiga moraliska frågor för den miljön mina förfäder levde i?" Alltså, ekonomi ser inte ut att vara den viktigaste delen av den moraliska sfären, för att människan har genetiskt fått bestämt vilka sorts signaler, för vad som bestämmer vad som är god moral, från evolutionen. Och evolutionen har inte förberett människor för att leva i gigantiska samhällen där miljarders människors handlingar är beroende av varandra. Eller, på en annan nivå: evolutionen har inte ens förberett oss för att fatta vad en miljard innebär. Sega process!

Så, här kommer då frågan: är människans intressen möjligtvis harmoniska i den här världen?

Absoluta rättigheter och signalering

Jag har argumenterat emot absoluta rättigheter och för kontextuella rättigheter på den här bloggen. Det är min position när jag funderar på alla möjliga hypotetiska tankeexempel, där jag vid vissa lägen skulle se det som moraliskt okej att kränka någons rättigheter (och att andra skulle kunna göra så mot mig), som då i förlängning borde göra att man borde stå för andra principer än de rent deduktiva libertarianska rättigheterna som inte har någon direkt koppling till mer basala moraliska principer. Rent praktiskt skulle dock de rena rättigheterna av libertarianism vara perfekta.

Men, i vilket fall. Här tänkte jag inte kritisera absoluta rättigheter, utan istället gissa mig till varför man står för det även i UFO-fall.

En enkel förklaring, och som därmed lär vara rätt till stor del, har att göra med att man inte gärna byter bort så bra principer som universellt självägande och fredlig handel mot antingen ingenting alls eller objektivism, utilitarism eller dylikt. Om man har förkastat objektivism och utilitarism på en liknande grund är de ju inte mer lockande, och att överge principer är kanske inte så lockande. (Men det skulle nog vara en bra träning, för att pröva på hur det känns att se på världen utifrån andra perspektiv.)

En annan förklaring skulle kunna vara att vi libertarianer som förnekat att det någonsin skulle vara rättfärdigat att kränka andras rättigheter, vill signalera till alla andra libertarianer att vi inte kommer att svika rörelsen. Nu kan jag inte lägga för stor vikt på den här förklaringen för jag har bara pratat med kanske en eller två libertarianer som uttryckligen sagt att, om de var i Bruce Willis position i Armageddon, så skulle de inte sprängt meteoren, därigenom dödat en människa, och räddat planeten.

Men, jag tror att den här förklaringen är rätt så bra. För, den passar in med så många andra saker. Som, den förklarar varför så otroligt många människor tror på A, men gör B, går runt och hatar folk för att de upplevs som att de inte gör A, samverkar med massa människor som inte gör A, och är helt blinda för det hela. (Jag tänker på de flesta vänstermänniskor och borgare som säger sig vara internationalister och nästan alla utilitarister. Därmed inte sagt att de inte kan vara solidariska på en viss nivå, men absolut inte med något allmänt eller universellt intresse.) För de flesta handlar det bara om att visa sig uppskatta något socialt värde, som andra uppfattar det. Så mycket i politik är bara symboliskt. Som Niccolo Machiavelli tog upp för femhundra år sedan:

For the great majority of mankind are satisfied with appearances as though they were realities…and are often more influenced by things that seem than by those that are.

Jag tror att det här är ett ordentligt problem. Och sättet att lösa det på är genom att uppmärksamma var folk sysslar med signalering, istället för att predika det de tror på eller verkligen göra bra saker.

Nödvändiga värden

När jag försöker skriva om moral blir jag ibland besvärad över att det viktigaste ordet i den här diskussionen, moral, sällan är väl definierad.* Och att, när någon försöker definiera det, så känns det något godtyckligt. Det antyder att när folk inte pratar om moral, då pratar man om något annat. Gissningsvis försöker man då signalera till andra om hur man är som person och/eller under vilka omständigheter man kan tänkas samarbeta och/eller köpslå med andra. Eller så kan moralen ha ett politiskt syfte, vilket kan göra det svårtydligt vad exakt det handlar om, men dess effekt, gissar jag, är vanligtvis att skapa eller förstärka en koalition som upprätthåller makt över andra människor.**

Så, jag tänker att jag skall försöka undvika ordet moral för att vara så tydlig som möjligt med vad jag menar. Istället tänkte jag prata om de saker som är värdefulla för en valfri rationell agent, och då även vad som är värdefullt för en valfri människa. Att ens egna preferenser är väldigt specifika gör inte att det inte finns vissa generella värden som alla tänkande och förnuftiga varelser delar. Dessa värden är de som är nödvändiga för att uppnå något mål, och de har blivit utforskade av en mängd tidigare filosofer, bland annat Adam Smith.

Vilka är då dessa värden?

Självkännedom - Nosce te ipsum!, γνῶθι σαυτόν

Det finns flera saker om en själv man behöver känna till för att uppnå något mål.

Det första är att man behöver veta om vad för mål man vill uppnå. Annars kommer man ju ingen vart eller agerar helt i blindo. En delaktig förståelse gör ju att man kan uppnå något mål, men man riskerar då att lägga ned resurser på de mål som man inte värderar högst.

Detta är särskilt besvärligt för människor, då vi är en hycklande ras som riktar in vårt medvetande på att hitta fel hos andra och förhärliga en själv. Därmed kan man helt och hållet missa att man har vissa preferenser och att man faller undan för att ens veta det på grund av socialt tryck. Som Benjamin Franklin uttryckte det: 

"There are three Things extremely hard, Steel, a Diamond, and to know one's self."

Självbehärskning

Ganska uppenbarligen måste man ha kontroll över sin egen vilja, det vill säga det beslutscenter man har som värderar ifall något är värt att göras eller inte. Denna kontroll går endast att utföras om man också har kunskap om sig själv och vad man verkligen vill uppnå, för man måste ju veta vad man skall kontrollera ens sinne till att göra. Om man inte hade en sådan självbehärskning skulle man kunna förändras av andra faktorer än de man själv uppskattar, och därmed få en att göra saker som man antingen inte uppskattar alls eller som man uppskattar mindre än vad man skulle gjort med fullständig självbehärskning. Detta gäller, om än inte i samma grad, även när man bara är partiellt självbehärskad.

Det finns också ett värde i att kunna behärska sig så väl så att man kan ändra sitt beteende ifall man upptäcker bättre mål än de man söker efter just nu. Återigen, att låta sådant bestämmas av andra faktorer än en själv innebär att man kanske misslyckas med att uppnå ens mål.

Slutligen finns det ett värde i att inte göra något förrän man är tillräckligt säker på att man inte kommer att ångra sig.

Kunskap om världen

Utöver att ha kunskap om och kontroll över sig själv måste man även förstå resten av världen. För, utan sådan kunskap vet man inte heller vad man skall göra. Att upptäcka världen, att undersöka den, se samband mellan olika händelser, skönja den struktur som allt är byggd av och att försöka förstå de lagar som den följer, är alla dygder. Att känna, lukta, smaka, se, höra och tänka på allt som sker är värdefullt. Dock har inte sökandet efter kunskap alltid ett högre värde än att agera efter den kunskap man har; sökandet av kunskap har en alternativkostnad.

Hur mycket kunskap är nödvändig? Exakt så mycket som krävs för att man skall kunna uppnå sina nuvarande mål och, om man har det, den kunskap som gör att man kan få nya mål eller ändrar de man vill ha. Det senare innebär att det av nödvändighet finns en osäkerhet i vilken mer kunskap som är av värde för en. Konceptuellt kan den nödvändiga kunskapen gå från ett minimum om hur man uppnår de mål man redan har till allvetande som maximum.

Kontroll över omvärlden

Som med de övriga värdena är det nödvändigt att kunna kontrollera omvärlden (med sin kropp) så att man kan uppnå sina mål. Om självbehärskning är att kunna navigera en själv i universum, så innebär det här att man kan förändra allt annat också.

Detta är inte riktigt ett universellt värde, då det kan finnas varelser utan självbevarelsedrift eller får sina behov tillfredsställda av andra och som är nöjda med att bara kontrollera en liten del av universum (sin egen kropp). Men i praktiken är det väl det, eftersom nästan alla behöver arbeta med resten av världen för att överleva eller uppnå ens egna mål. Att då kunna kontrollera omvärlden blir ett värde för en, eftersom man utan det inte kan uppnå sina mål.


Detta värde är nästan helt och hållet instrumentellt, så att det inte eftersöks efter något annat skäl än för att uppnå de mål man redan har. Om det inte vore för det att vissa sätter ett egenvärde i makt och för att mer kontroll gör att man kan få mer kunskap om något. I det förra fallet skulle då ökad kontroll vara både ett värde i sig och ett instrumentellt värde. I det andra fallet har ökad kontroll samma drag som ökad kunskap - det har en alternativkostnad.

Annars borde man eftersöka så mycket kontroll som krävs för att uppnå ens mål samt de mål man förväntar sig ha i framtiden, ifall ens preferenser ändras/blir fler. Av nödvändighet kanske man då undviker att få kontroll över vissa saker, eftersom man kan ha en preferens att inte vilja kunna kontrollera vissa saker, och att den kontrollen skall ligga i andras händer. (När det gäller människor är det kompatibelt med idén om moralisk likhet att alla har lika stor kontroll över sig själva, som bl.a. Murray Rothbard tagit upp, och kan därmed ses som ett prima facie argument till att inte kunna ha sådan kontroll. Men, om en person begår ett misstag så att man tappar kontrollen över sin kropp kan det vara värt att få hjälp ifrån andra, som då bör hjälpa en endast ifall de kan bli tackade efteråt för sitt verk.)

---

Det finns tre saker som kan poängteras i efterhand om dessa värden. Det första är att varje varelse som uppnår dessa mål behöver inte göra trevliga eller värdefulla saker för andra. Det de undviker är att begå onödiga misstag över sina egna principer (alla varelser är felbara så alla gör fel, det gäller bara att minimera dem). Det andra är att de dock är nödvändiga för allt "moraliskt" och värdefullt beteende. Så det gäller att bli bra på ovanstående grejer, och njuta av livet medan man gör det. Jag tror att om alla människor satsade på detta helt och hållet skulle vi komma närmare ett öppet och underbart samhälle. Vissa kanske tänker sig att folk som följer på den här linjen skulle bli helt egoistiska och sluta bry sig om andra, men det tror jag inte skulle vara något annat än ett extremt undantag. Den normala reaktionen för många män och kvinnor skulle nog bli något som vad Queen sjunger om i I want it all eller Paul Stanley i Live to Win:

Den tredje poängen är att om man blir bättre på en sak kommer kanske något annat att förändras. Exempelvis, om man blir bättre på att behärska ens vilja kanske man lär sig mer om världen och vice versa. Eller, genom att lära sig mer om sig själv kommer man kanske betvivla sin självbehärskning och därigenom vilja minska sin kontroll över andra saker. Som med allt annat är dessa fundamentala värden ihopnästlade med existensen.

* Eller så är det ändå väl definierat av de flesta filosofer, se definitionen på Stanfords Encyclopedia of Philosophy: "The term “morality” can be used ... to refer to a code of conduct that, given specified conditions, would be put forward by all rational persons." Att det är just regler som alla rationella individer kommer fram till som vettiga känns ju som helt uppenbart, men ändå skrev jag inte ned det när jag tänkte på en definition av moral tidigare.

** Om jag får komma med en gissning (som jag varit inne på tidigare) om vad moralfilosofi handlar om så är det att komma på levnadsregler för en perfekt God(tm) varelse, som, typ, älskar alla varelser, och sedan komma på skäl för oss att agera så. Det är också min preferens för hur andra borde agera, och det gäller nog för de flesta. Nu menar jag inte att alla filosofer verkligen vill att alla skall agera så - men det kanske de vill, jag känner för få filosofer, fast deras inaktivitet talar sitt tydliga språk. Den viljan om att alla följer en viss regel är kanske dock vad moral verkligen är (om det har någon betydelse). I vilket fall är "det generella mönster som man efter reflektion vill att alla skall följa" just vad man borde studera - och det är kanske just vad folk menar med moral.

Om den gyllene regeln / silverregeln

Den i Sverige nog mest kända formuleringen av gyllene regeln är följande:

Gör mot andra så som du vill att de skall göra mot dig.

 Den mindre kända, men lika viktiga, negativa sidan av den här regeln, silverregeln, lyder således:

Gör inte sådant mot andra, som du själv inte vill att de skall göra mot dig.

Dessa regler går att kritisera för att de inte tar tillräckligt stor hänsyn till olika kontexter och att vi har olika preferenser. Om man gillar choklad, bör man då ge bort choklad till andra, för att de skall ge det tillbaka? Tänk om du är ensam om att gilla choklad? Då är det ju uppenbart att man inte skall göra mot andra så som du vill att de skall göra mot dig själv; det är ju dumt att ge bort en gåva till någon som inte vill ha den!

Jag tror att den här kritiken endast är en kritik av en kontextlös tolkning av dessa regler. Vilken kontext är det som är viktigt att ha i bakhuvudet när man tänker på de här reglerna? Jo, att vi alla har olika preferenser. Så, om någon annan ogillar choklad, bör du ge det till henne då? Nej, men väl om hon gör det. Även ifall man själv inte gillar det, för det är inte det specifika man gör mot någon som spelar roll, utan hur detta tolkas av den man gör det mot.

Den gyllene regeln och silverregeln kräver därmed ett visst mått av empati för att man skall kunna använda de praktiskt. I många fall har vi dock likadana preferenser, så det blir verkligen att man, säg, är vänlig mot någon som vill bli vänligt bemött samtidigt som du också vill det.

Men, om man skulle försöka formulera dessa regler mer exakt, så att själva regeln uttryckligen tar upp det här med att vi har olika preferenser, hur skulle den se ut då? Kanske något såhär:

 Likt du vill uppnå dina mål vill alla andra också göra det. Respektera deras vilja och sträva efter att hjälpa dem att uppnå sina mål.

Jag vet inte hur du, käre läsare, tolkar ovanstående rad, men som jag ser det så känns det som en väldigt krävande moralisk regel. Mer än den klassiska regeln. Det kanske har något med vana att göra, men jag tror att det har något med en underförstådd mening att göra också. Det var säkert så att vissa filosofer och profeter uppmanade folk till att helt fullständigt arbeta för att uppnå andras önskemål. Kanske för att de såg det som intuitivt gott, men kanske också för att de förstod, på något plan, att om alla gjorde det skulle vi ha det rätt bra.

Men, som system fungerar det helt enkelt inte. Det är ett uppenbart allmänningens dilemma - en person väljer att slappa med att upprätthålla de moraliska förpliktelserna gentemot andra och får ändå alla andras välvilja riktad mot sig. Det är inte direkt optimalt. En mycket mer rimligare utgångspunkt är att man endast behandlar andra enligt ett visst moraliskt mönster, ifall de andra också är beredda att göra så mot en själv. Alltså, att vi står för ömsesidig moral; vi ändrar vårt beteende för att andra skall göra detsamma, till bådas vinning. En sådan regel kommer därmed se ut så här:

Likt du vill uppnå dina mål vill alla andra också göra det. Respektera deras vilja och sträva efter att hjälpa dem att uppnå sina mål, så länge som de gör så mot dig.

Varför är allt det här intressant? Jag hade tänkt börja skriva om ömsesidig egoism och hur det hör samman med dessa regler om reciprocitet, och hur de båda reglerna egentligen bara är en variant av en regel om att respektera och maximera varandras preferenser. Men jag blev förvånad över att min formulering kändes något fel, så jag utforskade den tanken lite. Målet med det här inlägget var att visa att dessa regler är en form av ömsesidig egoism.

Sedan är frågan om det här perspektivet går att utvecklas för att skapa en idé om rättigheter enligt det här perspektivet? Det går inte riktigt, då rättigheter är universella, och den gyllene regeln är beroende av folks subjektiva preferenser, som kan vara olika. Det silverregeln skulle kunna användas till är att ha den som ett minimikrav; om en grupp individer inte kan komma fram till regler som alla i gruppen säger är hur de skulle vilja bli behandlade, då är deras "moraliska kontrakt" eller deras regler uppenbarligen problematiska.

Universell sympati

Varför skall man bry sig om andra? Den här frågan ser ut att ha ett väldigt enkelt svar. Och det har den! Varför skall jag då slösa dyrbar tid på en så trivial fråga? Jo, jag tänkte inte bara ta upp de självklara argumenten för varför man bör lägga ned energi på att förbättra andras liv. Jag tänkte även ta upp några argument om varför man, på ett plan, borde lägga ned lika mycket energi på att förbättra andras liv som man lägger på att förbättra sitt eget. Att vi allihopa är moraliska likar, människor som de förhatliga fästingarna.

Okej, det är en omöjlig uppgift, så jag skall inte göra något så dumt som att försöka göra det. Men, min uppgift är snarlik den. Den är att ge några rimliga skäl till varför man borde ta så stor hänsyn man kan till andras preferenser som man gör till ens egna. Jag ser det alltså inte som ett givet eller absolut imperativ att man måste göra det, utan det är något som man, efter reflektion, känner att man vill göra.

Men, först, vilka är de enkla skälen till varför man skall ta hänsyn till andra? Det mest uppenbara skälet, som gäller för de flesta, är att man instinktivt ogillar när andra far dåligt. Det är tråkigt att behöva läsa om andras lidande, och när någon ler blir man själv glad. Sedan finns det praktiska hänsynstaganden, som att det är en stabil och säker livsstil att bete sig vänligt mot andra – de tenderar att bete sig vänligt mot en själv då. Man vill även leva där de som har det dåligt ställt ändå har det rätt så bra, för att man själv, eller någon man bryr sig om, alltid skall kunna få hjälp.

Alltså, om man bara utgår från hur de flesta i ett modernt och relativt rikt samhälle känner, finns det många skäl, som varje individ själv håller med om, för att bry sig om andra. Vi är ett socialt djur, helt enkelt, och har vissa bra sociala mekanismer (och vissa dåliga) för att sprida (anti-)sociala normer, så att varje individ har ett egenintresse av att bry sig om andra.

Vad för argument kan jag då lägga fram till någons moraliska sinne – som man ändå har ett visst egenintresse av att följa – om att det finns ytterligare skäl att bry sig om andra mer än så? Här är ett.

Ingen har valt sin design

Varje individ har oftast en egen vilja, det vill säga, fattar beslut genom att tänka själv. Men det interna belöningssystemet man har, det som säger åt en att vissa handlingar verkar bättre än andra, det har ingen designat. Nu är det dock så, att varje person har en viss möjlighet att förbättra sig själv, se över sina egna beslut och besluta att göra annorlunda i framtiden.  Men, likt Aristoteles, tror jag att det enbart är de som levt ett väldigt rikt liv som verkligen haft den här möjligheten. Och det är inte alla som blivit uppmuntrade till att se vilka defekta verklighetstunnlar som folk ser på världen ifrån; och de som sett dem har kanske kommit fram till att det är så få andra som märker av den irrationella politiken och det sociala spelet, att det är knappt något man kan göra något åt. Och, har man väl låst in sig i ett visst perspektiv, skaffat vänner som (och kanske för att de) tror på samma sak och ogillar om man tvivlar på sitt synsätt, blir det väldigt svårt att bryta sig loss från det.

Designen kommer istället från den blinda processen av att ett gäng överlevnadsmaskiner samarbetar och krigar med några andra överlevnadsmaskiner, i en inte helt vänlig miljö, för att få fram så många kopior av sig själva (som också skall kunna spela det biologiska spelet för att vinna, d.v.s. öka mängden av kopior av den interna struktur som byggt en själv). Vi är ”designade” av en process som inte har något eget syfte – det är bara en naturlig spontan process.

Finns det då någon som förtjänar att inte få hjälp? Det skulle vara någon som medvetet väljer att förstöra för andra, som väljer att låsa sitt sinne från att bli uppmärksammad på att denne förstörelse är omoralisk, som väljer detta medveten om konsekvenserna. Jag tror det finns ytterst få sådana människor (och därmed inga hästar, grisar eller andra djur vi utnyttjar). Och därmed finns det inte någon som, om de har problem, man inte har en viss anledning att hjälpa.

Det finns andra argument för den här moralen, som tanken att det inte finns någon enskild personlighet, att vi är alla en personlighet. Idén har fört fram något problematiskt av filosofen Daniel Kolak och lite mer estetiskt tilltalande av George Harrison.

Nu betyder inte detta att man har en absolut skyldighet att hjälpa varje enskild person som har problem. Den som är på väg att mörda någon har behov av hjälp, men dess offer har större behov av hjälp – för att inte tala om en faktisk rätt att inte bli mördad – och därför är det legitimt att, om nöden kräver, döda den  som annars skulle mördat någon. Om man känner sympati med alla individer måste man välja försiktigt för att varje handling skall ha så stor effekt som möjligt.