Spridda tankar om makt

Kan någon ha absolut makt över någon annan? I ett tidigare inlägg argumenterade jag emot den något vanliga synen att det kan finnas härskare som har möjlighet att snabbt genomföra politik utan att ta hänsyn till andras åsikter och önskemål. Men idén om en absolut härskare är av viss vikt, då den utgör ena sidan av ett kontiniuum på skalan av hur mycket makt en person kan ha över andra.

Här kan det vara värt att definiera "makt". Om jag får komma med ett eget förslag, som jag tror följer de viktigaste dragen som Wikipedia tar upp, så innebär makt att en person förmår andra att agera som denne, men inte de andra, vill genom hot om straff ifall dessa inte gör det. Straffen innefattar allt från böter till fängelse och kroppsliga straff. En absolut härskare är en sådan härskare som kan få vem som helst att göra vad som helst mot dennes vilja.

När man beskriver den absoluta härskarens makt på detta sätt är det klart att ingen använder ordet i denna betydelse. Kan vi då föreställa oss en sån här situation? För att illustrera kan jag ta upp ett tänkbart scenario:

På ett koncentrationsläger arbetar tio vakter och en kommendant. Kommendanten är uttråkad och underhåller sig genom att tortera fångarna, vilket han får hjälp med av fångvakterna. Ingen av fångvakterna vill dock hjälpa till med detta, och skulle helst vilja gå samman med de andra vakterna för att störta kommendanten. Men varje vakt är dock rädd för att detta inte skall lyckas och för att de skulle bli upptäckta ifall de skulle skapa en sådan konspiration, så ingen gör något utan lyder istället kommendantens order.

Scenariot visar inte att kommendanten har fullständig makt i alla områden, men för vissa speciella handlingar har denne ändå det. Man skulle förstås kunna föreställa sig en ondskefull Stålman som någon som kan uppnå absolut makt genom att fysiskt hota varje människa på jorden med döden ifall denne inte lyder order. Men jag tror att det som exempel missar att vi människor inte skulle kunna ha en sådan maktstruktur, och att om vi någonsin skulle få en absolut härskare så kommer denne att ha makt av samma anledning som kommendanten i koncentrationslägret har makt. Och denna är att de i underläge har svårt att organisera sig för att uppnå sina mål.

Svårighet att organisera sig har en mer grundläggande förklaring och det verkar vara att de som har önskemålet att göra detta befinner sig i antingen ett fångarnas dilemma eller en allmänningens tragedi, vilket ger de incitament att inte försöka ändra läget. I koncentrationsläget fungerar det som i att den som först föreslår för de andra vakterna att de borde göra revolution löper risk att bli utpekad som förrädare av någon lojal mot kommendanten och därefter bestraffad. Ingen vågar vara den förste att påpeka detta och därför kan kommendanten fortsätta med sitt nöje. Det tragiska är att även om alla är emot läget så gäller samma logik, alltså även om det inte finns någon som är lojala, bara rädslan att någon sådan finns är ett tillräckligt incitament för att inte göra något.

Dessa fångarnas dilemman finns även i demokratier. På en nivå handlar det om en politiker som vet att politik A skulle vara bäst för landet, men eftersom opinionen är emot den politiken kan politiken inte föreslå det, eftersom denne då skulle förlora röster och/eller bli petad från sitt parti. På väljarnivån handlar det nog om signallering och att inte gå emot vad de flesta anser är rätt; den som sticker ut och föreslår en annorlunda politik riskerar att få sociala repressalier, vilket man som väljare inte har så mycket att vinna på eftersom ens röst inte påverkar valresultatet. Dessutom lär man inte ens från början ha försökt förstå vad den bästa politiken (i en given fråga) är, eftersom man, återigen, inte har incitament att ta reda på det. Uppenbarligen är inte dessa incitament hela historien (annars skulle jag inte blogga om det), men de förklarar nog en stor del av problemet. Vi befinner oss alltså i ett samhällsystem som, även om det är fantastiskt på så många områden, lider av grava systemfel som hindrar folk från att uppnå sina högst värderade mål.

Men, tillbaka till maktskalan. Om absolut makt, i en mänsklig miljö, skulle kännetecknas av att kunna kontrollera folk som är i en miljö där man saknar incitament att organisera sig mot makten, hur skulle då dess motsats se ut? Hur ser ett mänskligt samhälle ut där ingen har makt över någon annan?

Så som jag definierat makt så skulle jag säga att ett libertarianskt samhälle är maktlöst (men det finns ett litet problem här, som jag dock inte vill dra ut på inlägget genom att gå igenom). Om makt kommer till genom att folk saknar incitament att gå emot det, och ett fritt samhälle är det samhälle där ingen har makt, måste detta kännetecknas av att folk har rätt incitament att slå ned på maktkoncentrationer där. Vad innebär det?

Det innebär att om någon skulle försöka hota någon annan så kan denna lätt vända sig till de andra i samhället för att få hjälp med att bekämpa den som kom med hotet. Det innebär att varje individ har lätt att komma i kontakt med andra och att det finns effektiva sätt att skydda folk från enstaka förövare och att ingen enskild anti-social person kan försätta människor i en situation där de är beredda att försaka sina intressen för att gynna denne. Istället för att vara rädd för att bli slagen för att inte lyda någons order är man glad över att bekämpa den som vill bestämma.

För att sammanfatta diskussionen ovan till en bild:


Vad är då poängen med att ha den här skalan? Skälet till att jag ville göra den var att jag kände att det behövdes efter att ha sagt att alla i samhället skapar makt. Även om man alltså på ett plan kan analysera samhället som att allt är interdenpendskt skapat kan man samtidigt se att vissa individer har mer att säga till om den processen än andra. Vem som har makt är alltså bestämt av alla, men vissa kan ha mer makt än andra.