Konfliktlösning under AK

När man för på tal att det vore en bra idé att privatisera polis och rättsväsende kommer ofta, rätteligen, många frågor från de som inte är bekanta med hur ett statslöst samhälle skulle fungera. En av de vanligaste frågorna som dyker upp är hur ett privat system, där det inte finns någon suverän makt, någon enstaka individ eller organisation som har den absoluta makten i att lösa tvister, skulle kunna ge möjlighet för de som är i tvist att kunna lösa den. Om A anklagar B för att ha begått ett brott, till vems domstol går man för att lösa tvisten? Och vad händer ifall den ena parten inte accepterar domslutet? Att man inte kan se hur detta skulle lösas verkar vara något som får många att anse att anarkokapitalismen är ett opraktiskt system. Så, hur är det då tänkt att det skall fungera?

Ett problem man som förespråkare av anarkokapitalism stöter på när man skall förklara hur det system vi vill ha fungerar, är att det är inte helt klart hur det skulle se ut. Detta kan ses som ett stort problem med systemet, då det är mindre tydligt vad den ger för konsekvenser ju sämre man förstår det. Men dessa är nog endast skillnader i variationer som inte förändrar systemets grundläggande processer. I vilket fall, grundproblemet som jag tänkte diskutera är att i ett statslöst samhälle kommer folk inte att lyda under en härskare och därför kommer bestraffningen av och avgörandet av vem som är brottslingar ske på ett mer decentraliserat sätt. För att diskutera mer i detalj hur detta fungerar utgår jag från att anarkokapitalismen blir som makarna Tannehill, David Friedman, Stefan Molyneaux, Hans-Hermann Hoppe och andra menar.

I detta samhälle löser folk problemet med rättsliga tvister genom att gå samman i grupper eller genom att prenumerera på rättstjänster ifrån försäkringsföretag. Tanken är att man "beställer" domstolstjänster på förhand så att man vet i vilken domstol ens fall tas upp i. Detta leder till att det kommer finnas ett antal olika föreningar eller grupper i samhället som var för sig har något olika rättsnormer eller iaf kontrakterar om att gå till olika sorters domstolar. Inom varje grupp har medlemmarna avtalat att tvister inom gruppen löses genom en viss procedur, och konflikter som uppstår mellan individer inom olika grupper löses också genom att man avtalat fram på förhand vilken domstol tvisten skall tas upp i. Lag kan därmed sägas till viss del bygga på kontrakt.

Av vissa ekonomiska anledningar tror många libertarianer att dessa grupper kommer att skötas som försäkringsbolag, vilket kan ses som ett specialfall av den generella ordningen jag beskrev direkt ovan. I fallet med försäkringsbolag kontrakterar de flesta individer med en viss försäkringsfirma om att bli beskyddad från andras våldsutövande. Kontraktet reglerar när försäkringsbolaget hjälper individen mot andra hot och när den låter bli att hjälpa till. I regel hjälper den inte till ifall en domstol visat att andras våldsutövande är rättmätigt (som att det var självförsvar). De som kontrakterat med ett visst försäkringsbolag har alla gått med på att eventuella konflikter mellan medlemmar löses på ett visst sätt, och att konflikter med de som kontrakterat med ett annat företag löses på ett visst sätt. I båda fallen tas frågan upp med en, för båda parter, neutral domstol. Vad som räknas som en neutral domstol kommer bestämmas av hur bra de olika domstolarna är, så att de allmänt erkänt bästa domstolarna respekteras som neutrala.

För den som inte är bekant med skillnaderna mellan stat och anarki kan man kanske tycka att det här verkar väldigt likt dagens stater. Denne skulle kanske även säga att anarkokapitalismen endast består i ett namnbyte från "stat" till "försäkringsbolag" eller "förening". På ett sätt stämmer det, om man (som vissa ekonomer) ser stater som "klubbar", men på några viktiga punkter stämmer det inte. Den största är att stater är territoriella och påtvingande, medan anarkokapitalistiska rättsföreningar är extra-territoriella och frivilliga att ingå. Det är ju just den här skillnaden som får vissa att se det ovan nämnda problemet med hur tvister skall lösas.

Lösningen har jag redan angett, nämligen att i en tvist mellan individer eller mellan individer som tillhör olika grupper eller prenumererar på olika rättsbolag, så bestäms vem som har rätt genom en tredje parts domslut. Är det mellan individer kommer individerna att välja domaren medan rättsbolagen, eftersom de ser att det är en händelse som så lätt kan inträffa, har avtalat på förhand till vilken domstol man skall ta det i. Och tanken att det skall fungera på det här sättet är inget rent teoretisk tankekonstruktion utan det har sin grund i flera andra rättsystem.

Principen att man vänder sig till en neutral domare för att lösa tvister, även där det inte finns någon högsta domstolare, har använts (och används fortfarande) av handlare (speciellt internationella handelspartners), mellan nationer och mellan individer som skapar nya rättsystem. Som Peter Leeson slår fast så har 153 av, verkar det som, 196 av världens stater gått med på att med våld upprätthålla bindande avtal mellan handelspartners, men mellan de andra 43 länderna och med resten av världen verkar det alltså inte finnas någon stats våld bakom att kontrakten uppfylls. Ändå försegår handel mellan dessa länder, vilket pekar på att handelsdomstolar är tillräckliga för att lösa tvister. Dessutom uppfylls 90% av företagen som har kontrakt via ICC helt frivilligt, utan att man behöver koppla in staten. När det gäller nationer så har extra-territoriella domstolar funnits länge och här har de olika staterna - likt rättsbolagen under anarki skulle haft - avtal mellan varandra om i vilken domstol det skall tas upp i. Vad gäller individer som skapar nya rättsväsenden verkar det vara fullständigt ekonomiskt (och naturligt) att närhelst två personer tvistar så skall tvisten avgöras av en tredje part, vilket ledde till att när folk i USA som reste västerut i karavaner alla ingick i en sorts kontrakt där man band sig att gå med på att tvister löstes av en tredje part. Principen som vi ankor försvarar är alltså gammal och har fungerat för andra system.

Men, ropar vissa tillskyndare av den territoriella statens försvar, vad händer i de fall när parterna inte kommer överens om en domstol? Hur hanteras ett fall där en person som tar andras egendom men vägrar inställa sig till någon domstol för att dömas? Hur hanteras ett fall där två personer, som köper olika rättstjänster, tvistar men de båda rättsinstanserna kommer inte överens om i vilken domstol det skall tas upp i?

Först måste jag påpeka att det är möjligt för det anarkokapitalistiska samhället att bryta samman och försvinna i ett fullständigt vidrigt kaos där samhällsgemenskapen är borta och folk slåss hej vilt. Om det uppstår så lär det nog uppstå när de vanliga sätten för att lösa tvister inte visar sig tillräckliga, som när två parter ur olika föreningar inte kan komma överens om att lösa en tvist. Så det finns alltid några fall där man som anarkist (och rationalist) måste erkänna att det anarkokapitalistiska samhället bryter samman. Poängen som man bör komma ihåg är dock att även om det finns några sådana hypotetiska fall är det långt ifrån säkert att dessa skulle uppstå i realiteteten. Och på samma sätt som att det anarkokapitalistiska systemet kan braka samman, så kan det statliga göra det. Än så länge vet jag inget system som kan stå emot varje tänkbar krånglig och explosiv situation, och tills ett sådant system hittats (och visats vara positivt) måste man utgå från vad de olika systemen förväntas leda till. Alltså man får utgå från vad som är rimligt att inträffa.

Utifrån det perspektivet, vad händer då när A och B tvistar om huruvida B stulit något från A eller inte och B vägrar godta någon domstols medling? Med största sannolikhet skulle jag gissa att A tar upp frågan till ett antal olika domstolar, ifall denne tror sig kunna bevisa att B verkligen är en tjuv, och om dessa finner att så är fallet kan A med god säkerhet anlita en våldsfirma som tar pengar som kompensation från B för dennes stöld. Ifall B inte har några pengar och ifall rättsystemet stödjer det kan A spärra in B i ett arbetsfängelse tills denne producerat ett tillräckligt stort värde för att A är kompenserad.

Vissa anarkister är inte helt bekväma med den här lösningen. Då de menar att vi bör sträva efter ett rättsväsende som inte använder tvång för att upprätthålla sina lagar. För egen del finner jag att deras alternativ inte skulle fungera effektivt så jag ser det som att man har rätten att använda våld mot de som kränkt ens rättigheter och då det verkar effektivt finns det inget fel i att göra det.

Vissa minarkister (jag kan själv bara minnas att jag stött på två som uttryckt denna åsikt) är obekävma med den här situationen för att de ser det som att "krig" har uppstått i samhället. Men dessa verkar endast se ett problem för att de helt enkelt inte vill att någon annan än en monopolist skall få använda våld. Om en stat gjorde samma sak som ett företag har de inget emot det och därför är det inte våldet i sig de stör sig på.

Vad händer då när A och B tvistar men båda tillhör olika skyddsorganisationer? I det förra fallet var det enkelt att se att A kunde tvinga B till att betala för sitt brott, då den senare var ensam, men hur blir det i det här fallet? Ifall det skulle leda till ett krig mellan A och B:s skyddsorganisationer skulle det i princip leda till samma sak. Någon av organisationerna med den hjälp de kan få ifrån övriga i samhället skulle visa sig vara starkare än den andra och denne kan tvinga den andra att betala skadestånd.

Det här låter inte speciellt trevligt enligt de flesta, hur kan man förespråka ett system där samhällsorganisationer kan börja slåss med varandra? Jag förespråkar det inte av den anledningen, men jag ser inte det som ett problem eftersom jag är medveten om att i alla samhällen kan beväpnade grupper börja slåss med varandra. Frågan är hur troligt det är att det skulle ske. Som jag ser det lär detta ske mer sällan och med mindre kraft ju mer civiliserat ett samhälle blir, och för ett samhälle som dagens Sverige skulle det nog aldrig ske. Detta eftersom den organisation som bryter mot ingångna avtal eller annars visar sig vara otrovärdig genom att starta en konflikt utan att försöka lösa den fredligt lär bli fiende med alla andra i samhället. Detta innebär att för att den skall vinna, tjäna något på konflikten, så måste den slå ned alla andra organisationer i samhället, vilket inte lär inträffa någonsin. Skyddsorganisationerna har alltså incitament att alltid försöka lösa konflikter mellan dess medlemmar fredligt.

Givetvis ett företag skulle kunna försöka etablera sig som en stat och försöka kriga mot alla i samhället. Det är en möjlighet. Det är även en möjlighet för stater att upplösas och starta inbördeskrig. Enbart möjligheten att detta kan inträffa bör inte få en att vara emot varken det ena eller andra. I alla fall inte när det inte finns något tredje alternativ.