Att lösa klimathotet i ett fritt samhälle

Det finns ett argument mot det fria samhället som vissa betraktar som det ultimata argumentet mot det systemet. Nämligen att ett sådant samhälle skulle ha svårt att svara på hotet från ett förändrat globalt klimat. Att det behövs statliga regleringar eller skatter på vissa aktiviteter för att lösa problemet. Stämmer detta? I det här inlägget tänkte jag ta upp hur det här ser ut att vara ett så stort problem och hur ett fritt samhälle kan lösa det, och varför en frihetlig lösning är att föredra framför en statlig.

Varför är klimathotet ett särskilt problem för ett fritt samhälle?

Kort och gott: världens klimat ser ut att förändras tack vare människors aktiviteter. Och det handlar inte om att någon enskild individ orsakar fenomenet. Utan det är något som uppstår tack vare nästan allas agerande i samhället. Det innebär i princip att nästan alla måste ändra sitt beteende för att situationen skall ändras. Situationen går att beskrivas som, i en ekonomisk-tekniska termer, en global allmänningens dilemma eller att vi måste producera en global offentlig vara. Det är en situation där alla måste bidra gemensamt för att få något att fungera, men en person kan vinna på att inte bidra om alla andra samtidigt fortsätter att bidra. En enskild individ vill - enligt standardmodellen i spelteori - låta bli att hjälpa till, men gruppen som sådan vill att denne gör det. Klimathotet kan alltså bara lösas genom ett kollektivt agerande.

Problemet utifrån ett libertarianskt perspektiv är att det är ett aggregationsbrott - en situation som många miljoner bidrar till men ingen enskild person utför någon aktiv skada. Och enligt den forskningsbild som nu finns i det här området skulle den förväntade ökade temperaturen leda till mer extrema vädersituationer, att vissa geologiska områden slås ut och högre vattenstånd.

Nu vet jag själv inte om forskningen som ligger bakom detta verkligen stämmer. I det här fallet är det värt att utgå från att den gör det. Det finns flera som har lagt fram argument som, om de stämmer, sätter teorin om global uppvärmning i svang, men jag har inte läst på om dessa. Av de jag känner så har Calle Kabo och Анка-Пулемётчица läst in sig på ämnet och menar att bevisen är inte fullt så starka som de flesta hävdar. En annan som läst på, Niclas Wennerdal, har hjälpt till att få fler libertarianer att inte bara direkt blåneka möjligheten att klimathotet är äkta enbart för att det innebär en viss utmaning mot vår ideologi. Det innebär en utmaning i det att det kräver att varje individ får ta ett visst måtta av ansvar för sina handlingar och vidtar åtgärder för att temperaturen inte går upp för mycket.

I det här inlägget utgår jag från att en temperaturökning mer än 2 grader celsius är rejält negativt; att det kommer att inträffa runt år 2060 enligt nuvarande takt; samt att alla anarkistiska samhällen står inför ett kollektivt dilemma med att minska utsläppen så att temperaturen inte går över mer än det. Med det sista låser jag mig till att lösningen man har på tapeten är given: att målet är att minska utsläppen. Det är dock inte det enda valet, man kan försöka minska den globala temperaturen eller anpassa de mänskliga samhällena till en ökad temperatur. Dessa möjligheter borde inte ignoreras i den bredare debatten om vad man kan göra för att bemöta klimathotet. Det senare behöver dock inte vara den mest optimala lösningen. Det förra skulle dock kunna lösas genom samma struktur som det att minska utsläppen har. Och gissningsvis skulle det nog vara enklare. Så om jag kan visa att ett enskilt eller globalt samhälle skulle kunna minska sina egna avgaser har jag i princip visat hur det skulle gå att lösa det genom att aktivt förändra miljön. Båda vägar kräver nämligen resurser och det är utbytbart hur folk betalar för det; i båda fallen behöver samhällena bidra till en kollektiv vara.

Hur ser den frivilliga lösningen på att minska CO2-utsläppen ut?

Låt oss ponera att det finns ett fritt samhälle på några hundratusen invånare, hur skulle individerna där kunna agera för att se till att de själva och alla andra minskar avgaserna på ett smidigt sätt? Vad varje individ behöver göra är att själv minska sitt utsläpp och uppmuntra alla andra att också göra det. Nåja, det kan ju inte vara så enkelt som att folk bara skulle göra det, nå? Vilka sociala krafter skulle det då finnas som gör att varje individ har ett incitament till att göra detta?

En av de viktigaste sakerna var kvinna och man bryr sig om i samhället är ens anseende. Hur andra ser på en som person, hur man uppfattas som samarbetspartner och hur bra man är på att ställa upp när andra behöver hjälp. Hur skall man då kunna ta hjälp av denna önskan hos varje individ att vilja vara, och se ut att vara, en samarbetsvillig person? Jo, genom att förstärka idén om att bekämpa klimathotet som en fråga om att visa sig vilja arbeta för gruppens, samt individens, bästa. Detta är ju också vad många gröna individer (environmentalister) försöker göra, och det med rätta.

I alla individualistiska samhällen har det varit väldigt vanligt att folk gått samman i olika grupper för att producera gemensamma nyttigheter, som vägar, bibliotek, museum och sjukhus. Enligt Daniel B. Klein (läs The Voluntary Provision of Public Goods? The Turnpike Companies of Early America i "The Voluntary City") skall det vanligtvis ha gått till som så att några få individer går samman och förklarar hur en viss resurs är fördelaktig för var och en och alla i ett visst samhälle. Eftersom det också är fördelaktigt för de flesta individer att ha dessa kollektiva tjänster har man också ett incitament till att sprida idén om detta som en social fråga, och att peka ut de som inte vill hjälpa till som giriga eller asociala. Att göra det senare - bestraffa icke-samarbetare - är ett naturligt drag hos människan, och vissa gör det även till en sport.

I ett mer utvecklat samhälle - utöver bygemenskapen - går individualister även in i olika föreningar som sprider dessa värderingar, vilket David Beito tar upp i "From Mutual Aid to the Welfare State". Dessa föreningar hjälper till att sprida goda normer. Detta gjordes bl.a. genom att utmärka de individer som bäst representerar dessa värderingar, vilka folk har ett egenintresse i att bli för sådana utmärkelser fungerar som social valuta - ett tecken på trovärdighet - vilket alltid är bra i affärssammanhang.

Sedan har vi såklart familjen som en social institution. Där gör föräldrar sitt bästa för att visa vilka sociala regler man skall anpassa sig till för att få ett gott anseende. (Samt, så klart, vilka man kan bryta och vilka man skall försöka förändra och så.)

Så, i varje fritt samhälle kommer det att finnas många sociala institutioner som kommer att sprida vidare vissa grundläggande moraliska idéer. Dessa normer kommer att utgöra en grund för hur folk värderar varandras beteende. Det har varit sådant som att vara ärlig, hålla löften och hålla sina affärer i god ordning, men också det som vissa betraktar vara av mer social karaktär, som att bidra till att hålla igång ålderdomshem och teatrar. Att ändra sitt beteende för att minska risken för ett globalt klimathot är inget större bekymmer och kan därför läggas till bördan av utgifter den vanlige individen får bära. Och det skulle vara ungefär lika konstigt att inte bära den extra kostnaden som att ha penis-statyer på sin trädgård idag.

Stat eller anarki, vilket är bäst?

Såhär kommer alltså ett fritt samhälle att minska sina koldioxid-utsläpp. Nu är frågan hur väl det fungerar i jämförelse med ett statligt system? Det beror i sin tur på hur det statliga systemet ser ut. Det skulle kunna finnas en bilateral överenskommelse och det skulle kunna finnas en överstatlig organisation. Båda systemen - överenskommelsen och den överstatliga organisationen - kan få utökade befogenheter än att bara upprätthålla kontrollen av CO2-utsläppen. Men det som skiljer dem åt är deras interna dynamik, och variationerna här kan vara många. Jag utgår, för enkelhets skull, att det statliga systemet är en överstatlig organisation.

Så, ponera att det hela skulle gå mot att en överstat skapas för att upprätthålla uniforma regler som gäller över hela världen angående koldioxidutsläpp. Antingen kommer de att upprätthålla globala koldioxidskatter eller utsläppsrättigheter. Vad finns det för rent politiska problem med det systemet? Jo, ponera att någon av utgångspunkterna i den här diskussionen är fel. Ponera att den mänskliga påverkan av klimatet inte är så starkt, att den framtida prognosen kanske inte stämmer eller att, om det stämmer, så för det inte med sig så negativa konsekvenser som antaget. Om så, skulle det politiska systemet kunna tillåta en förändring av reglerna? Skulle folket ha makten att få politikerna att ändra sitt beteende, om det visar sig att utgångspunkten inte stämmer?

Troligtvis inte. När det gäller politik har varje individ ytterst liten möjlighet att påverka situationen. Rättare sagt, varje individ gör nog en undermedveten kalkylering att det är osannolikt att deras röst har någon påverkan i politiken. För, att ens röst i ett riksdagsval skall påverka resultatet kräver det att det står lika mellan två partier och att ens egen röst är den som avgör ifall det är det ena eller andra partiet som får en extra stol. Därför så har varje individ inte ett speciellt stort incitament till att bry sig om politiska frågor eller ens skaffa sig en uppfattning om vilken politik som är den bästa. Då är det mer komfortabelt att rösta helt på magkänslan än det är att utsätta sina idéer för någon rationell prövning.

I ett anarkistiskt samhälle, däremot, kommer folk som prövar att gå emot den sociala normen att bli utstötta. Och, dessa utstöttas enda sätt att rättfärdiga för andra att de gör rätt i att bryta mot normen är genom att försöka motbevisa den accepterade teorin om klimatförändringar. Det gör de för att övertyga andra om att de har rätt i sin vägran att hjälpa till med att inte riskera förändra klimatet. Då kommer frågan att diskuteras mellan de socialt utstötta och de som undrar hur det är fatt med dem. De förra kommer att behöva läsa på om vetenskapen bakom det, och om kritiskt tänkande i allmänhet, och det kommer även de som upprätthåller det sociala trycket att behöva göra, för att verkligen veta vilken sida det är som har rätt. Detta leder till en debatt om vetenskapens principer där varje ny generation får pröva på att argumentera emot något för att se om det stämmer.

Slutligen, vad innebär de båda systemen för risker? Det anarkistiska systemet förändras när ett socialt konsensus har uppnåtts. Detta konsensus bildas i en process där varje individ kan direkt välja att vara med i processen eller inte, och där de som är utstötta endast kan använda vetenskapen som som ett vapen för att återfå sitt anseende. Där kommer nya konsensus-frågor att byggas upp endast genom att tillräckligt många kan förklara för resten att det finns väldigt mycket socialt att vinna på det. Det är en social process som går framåt genom övertalning mellan individ och individ; så innovationer kommer att kräva medhåll från väldigt många i samhället. Risken för att systemet skulle bli större är alltså väldigt liten.

En global stat kommer relativt enklare att skapa förändring, av flera anledningar. En är att folk uppskattar andra med makt och ger sin tillit till de som har makt, bara för att de har makt. Dessutom är politikerna ganska långt borta från medborgarna, och minnet bland medborgare är otroligt kort, så att det blir väldigt svårt för väljarna att döma om politikerna gjort något bra eller dåligt. Och om politikerna säger att det finns fler globala nyttigheter som det är alldeles utmärkt för staten att tillhandahålla, då kommer folket att behöva sätta sin tillit till den ena eller andra politikern. Och eftersom politiker har väldigt många gemensamma intressen är det inte omöjligt för politikerna att bilda sin egen klass och ge folket en falsk dikotomi i gåva.

Sedan finns det ju andra problem med en global stat. Det försvinner internationell konkurrens i alla frågor som den globala staten tar ansvar över. Och om dess politik slår fel kommer det att slå fel överallt; den kan orsaka systematiska fel.

Från stat till anarki

I föreläsningen ovan beskriver Bryan Caplan hur dagens amerikanska politiska system skulle kunna bli anarkistiskt/polycentriskt genom att statens polis och domstolar privatiseras. Det är en riktigt bra föreläsning och jag rekommenderar den starkt. Niclas Wennerdal har skrivit två bra inlägg om att privatisera polisen och domstolarna efter samma mönster som Caplan tog upp, och Bryan Caplan samt Edward Stringham har skrivit en artikel på temat, för den som inte orkar lyssna på föreläsningen.

I det här inlägget tänkte jag, otroligt kortfattat, ta upp ett annat sätt som man skulle kunna gå tillväga på. Jag har tänkt på det här jättelänge, men inte utvecklat det till någon riktigt bra tanke, så får se hur det här blir.

Första steget, extraterritoralitet. Men, extralitet är knepigt säger någon! Det är ju konstigt att man skall behöva ha en massa avtal mellan stater för att kunna ha en rättslig ordning. Varför kan vi inte bara ha det som så att stat A bestämmer över sitt område och stat B över sitt?

Men, idag finns det överenskommelser mellan stater om att överlämna fångar och personer som är åtalade för vissa brott, så det finns inget speciellt problem med att ha sådana här överenskommelser mellan stater.

Och, det har bevisligen fungerat i hundratals år med extraterritoriella lagar i flera länder runtom hela världen, så, det här med att det skulle vara bekymmersamt är inget som är nödvändigt.

Andra steget, frihet att välja den stats lagar man vill lyda under. Jaha, och hur skulle det fungera egentligen?

Jag måste erkänna att jag inte känner till detaljerna, men uppenbarligen så kunde kineserna byta nationalitet och leva under brittisk lag istället för kinesisk, när de hade extralitet i landet. Det var nog inte så mycket annorlunda från när någon idag byter nationalitet.

Tredje steget, friheten att själv starta en stat. Men, ingen kan väl få starta ny stater väl?

Sedan 1990 har det skapats 34 nya stater, de flesta från forna Sovjet och Yugoslavien. Många av dessa är gigantiska stater som styr över flera miljoner människor, men några få är ganska små: Federated States of Micronesia (111 000 invånare), Marshall Islands (68 000 invånare) och Palau (21 000 invånare). Men, skulle så små stater kunna upprätthålla kontrakt med alla andra av världens nationer för att ha extraterritoriella lagar åt sina medborgare? Faktum är att det kan göras utan att antalet invånare i staten är speciellt stort. Det bor 836 personer i Vatikanstaten och det är nog med dess hjälp som Maltesorden (med ca 13 000 medlemmar) har extrateritoriella lagar för sina medlemmar i kanske femtio länder runtom världen.

Vad innebär allt detta? Jo, det är inte så att anarkokapitalism är omöjligt, utan det handlar om att folket som har makt idag vill inte att det skall vara tillåtet. Det finns inget i människans sinne som gör det omöjligt eller stabilt, det är bara historiens olyckliga gång som gjort att vi inte uppnått frihet än.

Ankdammen: Anarki, marknadslag och anarkokapitalism

I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar jag och Niclas den konceptuellt viktiga frågan om skillnaderna mellan anarki, marknadslag och anarkokapitalism. Anarki innebär att samhället saknar en stat, marknadslag att lagen upprätthålls genom privata, konkurrerande firmor och anarkokapitalism innebär att lagarna upprätthålls via marknadslag, i en anarki, men också att lagen är libertariansk. Det är väldigt viktigt att skilja mellan dessa olika typer av samhällen, speciellt i debatter mellan anarkokapitalism och nattväktarstat. För, vissa minarkister brukar se debatten som att den är mellan en nattväktarstat och marknadslag, och undviker då alla problem som finns med att upprätta en nattväktarstat genom en demokrati.

På liknande sätt finns det en skillnad mellan stat, demokrati och nattväktarstat. Jag har försökt visa på nivåerna genom en liten bild jag gjort. Tanken var också att göra en ring till för Ankeborg och Minkeby, så att man ser att dessa två samhällen är libertarianska.
Länkar till dagens avsnitt:

• Skillnaden mellan anarki och stat, eller mellan polycentrism och monocentrism
• David Friedmans The Machinery of Freedom
• David Friedmans föreläsning om marknadslag
• Robert Higgs om hur folket ibland bara får köpa det valet politikerna gör åt dem

Debatten mellan anarkokapitalism och minarkism

Slutordet i den här debatten är, för min del, att de argument som lagts fram och som jag tagit del av pekar på att ett anarkokapitalistiskt samhälle nog skulle vara det bästa, i avseendet att ett sådant system skulle vara det bästa för att man skall kunna säkra frihet och högsta graden av välstånd för alla och envar. Givetvis, jag har ju "satsat på" den här ideologin, så mina incitament är inte optimalt riktade för att få fram sanningen i frågan, utan är delvis riktad för att få fram något som tillfredställer mitt perspektiv. Men, även om man räknar med det verkar alla vanliga argument som lagts fram mot anarkokapitalism mest tyda på debattörens okunskap i frågan, ovilja att försöka förstå och/eller ett högre intresse av att signalera sin politiska ståndpunkt än att faktiskt ingå i debatt om saken. Detta gäller även de argument man kan höra från minarkister, som, i den mindre trevliga tävlingen om att komma på det sämsta argumentet mot anarkokapitalism, har tävlare som ligger på samma nivå som Platon.

Ärligt talat är jag inte speciellt intresserad av den här debatten längre, då jag finner att minarkisterna har fastnat i sin argumentation mot anarki, med argument som vi har blivit bemötta sedan länge. Därför tänkte jag nu sammanställa några av de vanligaste argument (som även icke-libertarianer har nytta av att ta del av) som förts fram mot anarkokapitalismen, och samtidigt visa att läget nästan förhåller sig till det motsatta än vad debattörerna gör gällande. Slutligen tänkte jag ta upp under vilka omständigheter jag kan tänka mig att ändra mina uppfattningar, alltså vilka nya fakta eller resonemang som kan övertyga mig om att människan fungerar på så sätt att en nattväktarstat är att föredra framför anarki. Jag kan redan nu säga att under vissa omständigheter är det säkert bättre med en stat, men mitt argument har nog alltid varit att anarki är bättre, allt annat lika, än en stat.

Vad är då argumenten som förs fram mot anarkokapitalism? (Varning: Jag tar upp argumenten som jag minns dem, efter ca fyra års debatterande med minarkister om saken, så inget enskilt argument kommer passa ihop med alla minarkisters argument. Men, på ett sätt eller annat, har minarkister lagt fram dessa argument. Många minarkister har enbart framfört rimliga argument mot anarki, men de har samtidigt inte fört fram några rimliga argument för sin stat.) (För definitioner av stat, stat, anarki och anarki, se mitt lilla inlägg om det, så att inga missförstånd uppstår; jag skall annars försöka vara tydlig i texten om vad jag menar, men det kan vara bra att ha läst igenom hur jag försöker göra skillnad på de konceptuella verktygen som, tyvärr, ofta sammanblandas.)

#1: Det går inte att ha ett statslöst/polycentriskt samhälle, för då finns det inte några lagar i samhället. // Det går inte att ha ett samhälle där det inte finns en överordnad makt som bestämmer vad lagen är i samhället eller hur enstaka tvister skall lösas, annars kommer konflikter inte att kunna lösas, eller så får man ett evigt allas krig mot alla, eller så bildas bara en ny (säkerligen diktatorisk) stat som folk kommer att följa bara för att slippa kaoset och eländet. (Vad konsekvensen är beror oftast på den som tar upp argumentet.)

Det finns en myt i dagens samhälle - vilket även Hayek påpekade i första volymen av Law, Legislation and Liberty (se även här) - att det var staten som skapade lagarna. Det finns andra, liknande, myter som säger att det var kristendomen. Båda är ett skämt, om man kikar på historian lite närmre. Båda myterna är egentligen enkla att vederlägga, speciellt för oss svenskar som alla kan sitt lands historia, då såväl kristendomen som staten inte kom till Sverige förrän under 1000-talet. Innan dess fanns det såklart hövdingar och präster, men dessa saknade såväl monopol som makten ifrån det kristna samfundet. Men lag fanns; mord och stöld var ett lagbrott, om än att straffen kunde skilja sig åt, exempelvis om man dödade en träl eller fri man. Denna senare uppdelning förnekar inte att lagar inte fanns, men den visar att lagarna kanske inte var de bästa. Om man skulle säga att privilegier för en grupp eller individ gör att samhället är laglöst, då måste man samtidigt säga att endast de anarkistiska samhällena kan ha lagar, eftersom det i alla statliga samhällen finns vissa individer som har rättigheter som en vanlig medborgare inte har. Om du betvivlar den här punkten, pröva att ta ut skatten ifrån vanligt folk (istället för Skatteverket) - för de stackare som minns det, runt tio år sedan kunde du, om du vore av manligt kön, bli tvingad att tjänstgöra hos staten (om de ville ha dig), annars kunde de frihetsberöva dig.

Vad finns det då för källor som stödjer denna, min enkla, slutsats i ämnet? Först kan jag igen nämna Hayek som argumenterar för att i princip all lag (men inte all lagstiftning) uppstod genom sedvanerätt och att närhelst man ser någon härskare komma ut med en lagbok - i vårt svenska fall handlar det om diverse kungar som kommit ut med diverse landslagar - så gav inte denna ut lag, utan den bara samlade ned de lagar som redan fanns i samhället, och möjligtvis förbättrade den på sina ställen, så att den skulle vara mer uniform. De tidiga "lagskrivarna" var lika mycket skapare av lagen som dagens Svenska akademin skapat svenska språket. Den lag som sedan uppstod genom att en monopolistisk kraft skapade nya lagar kallar Hayek för lagstiftning (legislation), och här kommer egentligen många anarkistiska argument fram mot statens informationsproblem med att stifta lagar som stämmer överens med vad folk egentligen tycker är rätt och fel. Detta har dagens stater misslyckats ganska rejält med, vilket ses över folks indignation över hur staten bestraffar våldtäktsmän och skattesmitare. Nog för att båda anses vara dåliga saker enligt de flesta (själv har jag inget emot de senare), men överlag tycker de flesta att det är skam att de förra inte bestraffas hårdare än de senare. För, är det inte många gånger värre att våldföra sig på en individ än att bara låta bli att betala pengar man är skyldig? Förbudet mot att ladda ner saker kan också läggas till som tydligt exempel på hur staten är dålig på att stifta lagar som överenstämmer med folkets rättskänsla. Jag fick inte så mycket ut boken, men Hayek och andra refererar även till Bruno Leonis Freedom and the Law, som argumenterar starkare än Hayek för att lag bör "skapas" av samhället och att staten inte bör lägga sig i processen (Hayek tar upp ett argument mot helt privat lag: den tar tid att rätta till sig, vilket Bruce L. Benson har argumenterat emot på olika ställen). Ett senare verk som använder lite av Hayeks utgångspunkt, speciellt i synen på kunskap, är Randy Barnetts The Structure of Liberty, som rent teoretiskt är ett av de bättre försvaren för anarkokapitalism.

Ovanstående kan sägas utgöra det teoretiska (för den som vill göra den uppdelningen) perspektivet på polycentrisk lag (och speciellt sedvanerätt), men det finns även gott om empiriska eller historiska exempel för den som hellre smälter sådan litteratur. Här skall jag nog först nämna Extraterritoriality av Shih Shun Liu, vilket är ett omfattande verk om historien om extraterritoriella lagsystem, d.v.s. lagsystem där lagen inte (som dagens) är bundet till platsen, utan till individen. (Richard C.B. Johnsson har skrivit en bra recension av boken.) Ett kortfattat sätt att förstå det är att säga att, i ett sådant system skulle tyskar som bor i Sverige leva under tysk lag, medan svenskar som vill bo i Tyskland leva under svensk lag. Enligt Lius historiska samling har det här systemet varit väldigt vanligt genom tiderna i väst, och det är inte, som vissa författare gjort gällande, så att det systemet importerades till öst av väst, utan även här fanns det tidiga fall av det. Vad dessa exempel visar är att samhällen där folk lever under olika lagar kan fungera, och även där det inte finns en monocentrisk lagbeslutande organisation eller person. Ett sent, och framstående såvitt jag sett, exempel på ett extraterritoriellt system var staden Shanghai, som gick igenom sin industriella revolution samtidigt som utländska investerare, företagare och (rimligtvis) ingenjörer levde i staden under extraterritoriella lagar. Det här verkar vara oförståeligt för vissa minarkister, men det var faktiskt så att parterna i en konflikt hade bestämt på förhand hur en konflikt skulle lösas - exempelvis mellan en kines och en fransman - precis som anarkokapitalister menar skulle bli fallet under deras system.

Annars kan jag här nämna rättshistorikern Harold J. Berman som i Law and revolution: The Formation of the Western Legal System diskuterar den polycentriska lagordningen i Europa från runt år 1000 till 1500. Här diskuterar han den bakomliggande sedvanerätten som rådde runt om och hur kungars, adelsmäns, handelsmäns och speciellt kyrkans rätt uppstod ur det systemet och bildade grunden för att systemet skulle utvecklas till vad vi har idag. För mer om denna tid och hur denna politiska ordning (då i avseendet att det saknades en ensam hegemon i Europa) faktiskt var av viss nytta se Raplh Raicos artikel The European Miracle, boken av Eric Jones med samma namn, eller min recension av den senare. För information om hur den monopolistiska staten uppstod under samma period genom krigföring och förtryck, och då mer om hur rättsystemet inte var bestämt av någon enskild härskare, se den väldigt intressanta The Rise and Decline of The State av Martin van Creveld. I slutet förutspår han att staten är på väg att försvinna och att vi kanske får anarkokapitalism - men han har sin bild av vad det innebär från den på ett annat sätt lika intressanta (utifrån ett mem-perspektiv) Snow Crash.

Alltså, man behöver inte ha en monopolistisk organisation för att upprätthålla lag och ordning. Teori och praktik visar att en sådan uppfattning, såvitt jag kan se, är falsk.

#2 Det går inte att ha ett privat rättsväsende, för ett rättsväsende är en offentlig vara, och det kan inte privata företag producera effektivt.

Detta argument är väldigt sofistikerat; det vilar på ett antal antaganden om vad som rimligtvis kan produceras på en fri marknad, givet att marknaden styrs av de incitament som uppstår för försäljning av varor med definitiva egenskaper. Att lösa det argumentet är egentligen ganska lätt, man behöver bara peka på en form av privat säkerhet, så visar man att argumentet (även om det låter fint), faktiskt inte stämmer. Och det finns gott om exempel där privata företag hanterar säkerhet (säkrar ens rätt till ens egendom) och löser tvister mellan parter utanför det statliga rättsystemet. För det första kan ni bara tänka på så kallade "Gated-communities", vilka alla förstås hört talas om, men tyvärr ofta har en negativ uppfattning om. Bilden man får, här i Sverige, är fina områden där de rika stängt in sig för att slippa beblanda sig med de fattiga (det är bilden jag får iaf när jag hör vissa svenskar beklaga sig över dessa väldigt trevliga, vackra och säkra områden). Men, och det är ju av något intresse, är detta en lösning som endast kan fungera för de rika? Nej, det har även används för att skydda öppna områden, som allmänheten har tillgång till vilket Alison Wakefield tar upp i sin bok Selling Security (en recension här), och det är ju något som man även kan se om man är ute och går på stan. Ibland när jag vandrar runt i Göteborg ser jag fler privata väktare som patrullerar än poliser; de senare ser jag däremot oftast när det är demonstrationer eller fotbollsspel på gång. Bruce L. Benson ger i To Serve and Protect (s. 153-56) ett exempel på hur privat säkerhet kan fungera i bostadsorter i städer. Bostadsplatsen som patrulleras av främst privat säkerhet ger betydande fördelar åt de som bor där, och verkar vara ett mycket bättre alternativ än vad folk i samma område (precinct) får nöja sig med. Diagrammet nedan visar hur brottsligheten i bostadsområdet Starret City är mycket lägre än dess grannskap - och kom ihåg att området inte är till för överklassen utan för den konsumerande massan.

Utöver detta så rapporterar befolkningen i Starret City sig vara mycket mer nöjda med sina privata väktare än vad de som bor i andra områden är med sina statliga poliser. Samma sak gäller även vice versa; väktarna är mer service-minded än vad poliserna är. Benson ger även exempel på hur privata säkerhetsföretag som helt och hållet tar över den statliga polisens jobb kan få ner kostnaderna och förbättra kvaliteten (mätt på sådant sätt att de patrullerar mer och har bättre responstid).

Hur är det då med domstolar, måste inte dessa vara statliga? Nej, och återigen finns det gott om exempel på hur privatpersoner anlitat företag för att lösa tvister. Jag nämnde ovan att handelsmännen under medeltiden "skapade" lagar, vilket är ett av de mest kända exemplen på privata lagar, Lex mercatoria, och den traditionen har levt, på ett eller annat sätt, kvar till våra dagar. Fram till 1967, exempelvis, fanns det inte någon internationell rätt för att hantera handelstvister, och då var det alltså privata domstolar som löste dessa tvister, utan att det fanns någon internationell statlig överenskommelse om hur de skulle lösas! Man kan alltså säga att internationell handel fram till dess förlitade på ett anarkistiskt och privat lagsystem! Även idag finns det inget avtal mellan alla länder, men för de flesta, och i 90% av fallen där det finns avtal kommer parterna att på egen hand, genom på förhand valda skiljemän, lösa tvisten. Mer information om detta går att läsa i Peter Leesons Contracts without Government.

Här skulle jag vilja ta lite tid att diskutera närmre exakt hur dessa privata handelsdomstolar fungerar. För många är det något mystiskt, eftersom det inte finns någon våldsfaktor som ser till att dessa privata företag håller sina överenskommelser eller låter sig dömas helt frivilligt. Varför självmant gå med på att låta sig dömas i en tvist, om tvisten slutar med att man blir dömd att betala? Först kan jag säga att dessa handelstvister oftast inte brukar vara så antagonistiska som man kan föreställa sig, och sedan, det korta svaret på frågan är: rädslan för bojkott. Ifall ett företag, som i ett kontrakt med ett annat företag är bunden att ta upp alla tvister till en viss skiljedomstol, inte gör detta, då bojkottar alla andra företagen det företaget. Enligt den litteratur jag läst skall detta ha varit den grundläggande mekanismen bakom alla dessa handelssystem, vilket verkar ganska rimligt, då den verkar vara ganska universell; i artikeln Public Choice and the Economic Analysis of Anarchy tar ekonomerna Benjamin Powell och Edward Stringham upp många och olika exempel på hur denna mekanism funnits i flera handelsnätverk. Egentligen borde det inte vara en alltför främmande tanke, se bara på Ebay, som också verkar bygga på denna ryktesmekanism. (Benson har gett exempel på hur amerikanska staten försvagat den här mekanismen genom att stifta lagar som förhindrar företag från att skapa sådana här kontrakt, men jag minns inte var jag läste det. Exempelet handlade om filmindustrin i alla fall.)

Det finns de som hävdar att denna mekanism inte finns är eller endast fungerar för att det finns ett bakomliggande statligt tvång som upprätthåller kontrakten. Detta är tveksamt då dessa lagar kom till i USA under 1920-talet, samtidigt som de berörda företagen inte ville ha dem (men väl juristerna), och dessa privata domstolar hade funnits i USA sedan innan staten skapades. För mer om detta se en artikel av Benson.

Men, det finns ju även andra typer av tvister, där man kan behöva använda våld som hot för att få folk att följa lagen. Det stämmer, men det verkar som att dessa, där de funnits, opererat på samma bojkott-princip som ovan. Som exempel kan vi ta medeltida Island, amerikanska "vilda västern" och nutida Somalia, där lagen verkar ha varit att en som brutit mot lagen och vägrar inställa sig eller följa en privat domstols beslut blir betraktad som fredlös och därmed kan den som åtalat person ta vad denne behagar från den första. Denna doktrin kan synas vara rätt så hänsynslös - och jag håller med! - men man får betrakta att detta gällde samhällen som inte var så utvecklade materiellt som dagens svenska och att det svenska rättsystemet tillämpade en sådan här hänsynslös bestraffning ända in på 1800-talet, och då för sådant som att ha skändat den gode konungens namn! (Och i andra uttalat civiliserade länder fortsätter man att döma folk till döden, ja, usch vad ruttet de anarkistiska samhällena var!) Det går alltså att förvänta sig att istället för att helt förklara en brottsling för en fredlös, går det att systemet utvecklas. (För mer om exempel, se nedan.)

Låt mig nu gå tillbaka till den första punkten jag tog upp, nämligen effektivitet. Vad detta handlar om i den här kontexten är att vissa ekonomer menar att varor som är offentliga inte blir producerade i lika stor omfattning som om de hade varit privata. Och därför anser de att produktionen är ineffektiv, eftersom människor borde agera gentemot offentliga varor som om de vore privata. Poängen kan göras klarare för alla som inte känner till den nationalekonomiska debatten i detta område, men för de som känner till den borde detta argument vara fullt tillräckligt för att visa att det är helt hopplöst nonsens att prata om att privat produktion av offentliga varor skulle vara ineffektiv. Notera att jag inte säger att offentliga varor inte finns, utan att den jämförelse som höjdare som Paul Samuelson har hållit på med inte är giltig.

Hur är det då med frågan om privat rättsväsende är mer effektivt eller inte än ett statligt? Jag underkänner ju den nationalekonomiska diskussionen som ett "nirvanafelslut", så hur skall man avgöra frågan? För egen del verkar det rimligt att utgå från hur bra de båda systemen fungerar. Och när det gäller privat säkerhet är nog de exemplen som ges övervägande på den privata sidan; privat säkerhet är billigare och bättre än statlig sådan och privata rättsväsenden, även om det finns mindre fakta om dessa, har visat sig vara mycket mer effektiva än de statliga på många områden. Ett helt utförligt test finns tyvärr inte, utan det är den kvalificerade gissningen jag kommit fram till efter allt jag läst, och här nämnt några av de viktigaste verken. Några som jag inte nämnt och är värda att nämnas är David Friedmans Law as a Private Good och Anarchy and Efficient Law. Som sagt tar jag upp all litteratur som hör till de tre exemplen ovan, men som också hör till detta ämne nedan.

#3 De samhällen som varit närmast ert ideal har alla varit katastrofala i termer av mänsklig frihet och välstånd! Hur kan du förespråka anarkokapitalism när de samhällen som verkligen saknat stater/leviathans varit kaotiska och eländiga?

Först vill jag uppmärksamma på det mindre bra argumentet som vissa minarkister kommer med - den unge Norberg exempelvis i Fragment och Argument - där man säger att vilket samhälle som helst som saknar ett våldsmonopol bör jämföras med ett anarkokapitalistiskt. Låt oss bara säga att detta är det rimliga sättet att handskas med diskussionen, då borde det även följa att det motsatta även gäller, att alla exempel där staten haft så stor makt som möjligt visar hur dålig en nattväktarstat är. För en nattväktarstat bekänner sig ha samma tillgång till makt som Leviathan gör, den känner inga andra gränser för vad som är rätt eller fel, en dess egen. En envåldshärskare som endast skipade rättvis libertariansk lag skulle vara en nattväktarstat, lika mycket som den som väljs av pleberna och följer en noggrannt sammansatt författning som binder den till att följa liberala grundprinciper. Det borde vara klart nu att den som endast vill likna ett system med ett annat, och endast bryr sig om en variabel som kännetecknar det systemet, då är det lätt att visa att ens dröm-samhälle är minst lika dåligt som något annat hemskt som skett i historien. Annars har jag en bild som förhoppningsvis säger lite till än de ord jag redan lagt på saken (uppskattningen av graden av polycentritet i landet bygger både på hur centrerad makten är i en organisation och hur monolitisk den organisationen är - allt är högst subjektivt, men jag hoppas att den ger en lite bättre förklaring av hur jag resonerar):


Vad följer av detta då? Först att endast ta upp ett exempel är inte tillräckliga för att visa att ett system är bra eller dåligt, och att andra faktorer också spelar in hur bra eller dåligt systemet var, och detta gäller speciellt för en stat. Sedan skulle jag säga att i regel borde man förvänta sig bättre samhällen ju mer polycentriska de är, och att Norbergs exempel på Rwanda inte talar emot anarki, utan mot staten. För, det var inte i ett speciellt anarkistiskt system som det bildades en tutsu-styrka som slogs mot, vad de ansåg vara en tyrranisk, stat styrd av hutuer, och det var inte någon anarkistisk förening av privatägda företag som bestämde sig för att decimera tutsue-befolkningen. Och detta är inte endast mina idéer utan även självaste FN menar att de som är skyldiga till brottet var statsmakten och de milisgrupper som statsmakten stödde. Alltså, det ohyggliga krig som resulterade i runt en miljon offer borde skyllas på den mer monocentriska ordningen som fanns i landet, än den påstådda och mer polycentriska ordningen som saknades.

Just det här argumentet har kommit upp i olika former när jag diskuterat med minarkister - att alla inbördeskrig (och för vissa även mellanstatliga krig) är exempel på hur dåligt det är med anarki. Man kan tänka sig att om man endast ser på det medan det är krig, så kanske man endast ser lika starka styrkor slå ihjäl varandra, och sedan dra den enkla slutsatsen "Jaha, då har vi anarki här". Den slutsatsen stämmer endast om man med anarki menar kaos, men inte om man menar en polycentrisk ordning. För, det vi vill veta är ju hur detta kaos uppstod, och för att veta det måste man undersöka i vilken miljö det var som gav upphov till konflikten. Och såvitt jag minns har de flesta fall som minarkisterna tagit upp varit fall där en stat förargat en del av befolkningen, så att dessa bildat rebellgrupper för att få bort den nuvarande regimen, eller dylikt, så att den bakomliggande miljön otvivelaktigt varit en relativt monocentrisk politisk miljö. Alltså: inbördeskrig verkar oftast ha varit något som följt ifrån förekomsten av en stat, än förekomsten av anarki.

Men, vad finns det då för samhällen som varit nära det anarkokapitalistiska idealet? Det finns ytterst få sådana exempel, då det är högst vanligt förekommande att, när väl en civilisation blir tillräckligt stor, kommer någon bestämma sig för att det kanske är lättast att råna andra istället för att producera tillsammans med dem. Har någon väl lyckats ta positionen som "stationär bandit" verkar det vara svårt för folket att slå ned förtrycket, och eftersom många potentiella banditer tävlar om den här positionen, krävs det bara att en lyckas för att den "parasitiska staten" skall uppstå. Den här parasitiska staten behöver inte hålla på med frågor om lag, rätt och fel, förutom att instifta någon lag som säger att folket skall ge honom pengar. Alltså skulle dessa samhällen kunna kallas anarkistiska, om man bortser från att lite av vad man producerar försvinner till den parasitiska klassen. Från vad jag läst om Småland under tidigt 1500-tal verkar det vara en väldigt bra beskrivning: lagar och rättsväsende var överlag privat men det fanns fogdar som kom ibland. Så, om vi bortser från dessa samhällen, vilka samhällen har varit statslösa och haft ett privat rättsväsende?

Ytterst få, är tyvärr svaret. De vanligaste exemplen som tas upp för diskussion, och som jag redan nämnt, är medeltida Island, amerikanska "vilda västern" och (mer eller mindre) nutida Somalia. Det har föreslagits att induscivilisationen var statslös, men bevisen för detta är arkeologiska och det verkar möjligt att tolka de bevisen som finns för att det fanns en stat där (för egen del verkar det möjligt att civilisationen var statslös). Till dessa samhällen kan man lägga till en del primitiva samhällen.

Hur var det då med Island, vilda västern och Somalia? Många som hör exemplen från första början tvivlar att de visar på att samhällena faktiskt var speciellt positiva, och att de istället visar på att, även om anarki är möjligt, så är det inte något man vill ha. För, var inte alla dessa samhällen våldsamma? Till viss del, ja, men detta bör sättas i relation till de alternativa samhällsskick som fanns tillgängliga.

Island är känt för att vissa familjer löst sina konflikter med vendettor, och för att detta skall ha blåst upp till stora strider mellan familjernas vänner. Detta stämmer, men gissningsvis är detta drag av det isländska samhället överdrivet. Enligt historikern Jesse Byock i Viking Age Iceland skall dessa strider varit sällsynta och ha högst bestått av ett tusen man, medan bara ett fåtal dog i dem. Istället menar han att deras rättsystem fungerade effektivt, och refererar då till David Friedmans artikel om landets rättsystem, och att det var troligtvis mindre våldsamt än det norska systemet. För det senare ger Byock två argument: för det första verkade islänningarna, från vad han kunde läsa ifrån sagorna, mer villiga än norrmännen att låta ett domslut gälla än riva upp det genom att hänge sig åt blodhämnd. De verkar dessutom ha varit något stolta över det. För det andra kom kristendomen över till Island mer eller mindre fredligt; beslutet huruvida Jesus skulle accepteras som en gud togs upp till ett domstolsbeslut vilket resten av samhället sedan följde, medan norrmännen slogs ett inbördeskrig för att lösa frågan.

Det verkar alltså som att det isländska samhällets våldsamhet är något överdrivet, vilket troligtvis har att göra med de sagor som beskriver perioden. Här finns det två problem med att förlita sig på dem. Först så skall antalet döda i strid eller avrättning under den mest våldsamma delen av deras historia, Sturlunga-perioden, enligt en beräkning av Einar O. Sveinsson som Friedman hänvisar till, bara ha uppstigit till 350 personer. Dessa skall ha dött mellan 1208-1261, alltså 52 år. Eftersom Islands population låg på runt 70 000 då innebär det att runt 9,6 personer dog varje år per 100 000 invånare (vilket är det mått dagens forskare använder sig av). Den här siffran är samma som Peru har idag och mycket högre än vad den är i kanske 25 amerikanska städer. Siffran är dock något osäker, för sagorna kanske inte fick med alla betydelsefulla mord, så det kanske saknas några dödstal. Samtidigt så kanske de även är för höga då de som efterfrågade sagorna (vilka var släktberättelser till stor del) kanske ville se ut att ha ett krigiskt förflutet och därför premierades sagor med mycket våldsamhet. Oavsett vad så verkar Island inte visa att ett anarkistiskt samhälle är speciellt våldsamt, relativt dess något mer etatistiska grannar.

Amerikanska västern är också känt som ett väldigt våldsamt samhälle, av ett högst förklarligt skäl: Hollywood. Men det är inte bara Hollywood som hjälpt att skapa den här bilden, utan det verkar även som att de småstäder som haft en något känd strid försökte få dit turister genom att försöka sprida idén om den vilda fronten. De historiker som beskriver perioden verkar inte heller försöka bevisa att västern var våldsam, utan de utgår bara ifrån det, som DiLorenzo tar upp:

In a thorough review of the “West was violent” literature, Bruce Benson (1998) discovered that many historians simply assume that violence was pervasive—even more so than in modern-day America—and then theorize about its likely causes. In addition, some authors assume that the West was very violent and then assert, as Joe Franz does, that “American violence today reflects our frontier heritage” (Franz 1969, qtd. in Benson 1998, 98). Thus, an allegedly violent and stateless society of the nineteenth century is blamed for at least some of the violence in the United States today.

In a book-length survey of the “West was violent” literature, historian Roger McGrath echoes Benson’s skepticism about this theory when he writes that “the frontier-was-violent authors are not, for the most part, attempting to prove that the frontier was violent. Rather, they assume that it was violent and then proffer explanations for that alleged violence” (1984, 270).

McGrath åsikt om västern-historikerna går lika väl att applicera på alla som försöker förklara att anarki är våldsamt. I vilket fall verkar det vara klart att det fanns lag och ordning i västern och att denna tillhandahölls av privata organisationer. Återigen DiLorenzo:

What were these private protective agencies? They were not governments because they did not have a legal monopoly on keeping order. Instead, they included such organizations as land clubs, cattlemen’s associations, mining camps, and wagon trains.

So-called land clubs were organizations established by settlers before the U.S. government even surveyed the land, let alone started to sell it or give it away. Because disputes over land titles are inevitable, the land clubs adopted their own constitutions, laying out the “laws” that would define and protect property rights in land (Anderson and Hill 1979, 15). They administered land claims, protected them from outsiders, and arbitrated disputes. Social ostracism was used effectively against those who violated the rules. Establishing property rights in this way minimized disputes—and violence.

The wagon trains that transported thousands of people to the California gold fields and other parts of the West usually established their own constitutions before setting out. These constitutions often included detailed judicial systems. As a consequence, writes Benson, “[t]here were few instances of violence on the wagon trains even when food became extremely scarce and starvation threatened. When crimes against persons or their property were committed, the judicial system . . . would take effect” (1998, 102). Ostracism and threats of banishment from the group, instead of threats of violence, were usually sufficient to correct rule breakers’ behavior.

Dozens of movies have portrayed the nineteenth-century mining camps in the West as hot beds of anarchy and violence, but John Umbeck discovered that, beginning in 1848, the miners began forming contracts with one another to restrain their own behavior (1981, 51). There was no government authority in California at the time, apart from a few military posts. The miners’ contracts established property rights in land (and in any gold found on the land) that the miners themselves enforced. Miners who did not accept the rules the majority adopted were free to mine elsewhere or to set up their own contractual arrangements with other miners. The rules that were adopted were often consequently established with unanimous consent (Anderson and Hill 1979, 19). As long as a miner abided by the rules, the other miners defended his rights under the community contract. If he did not abide by the agreed-on rules, his claim would be regarded as “open to any [claim] jumpers” (Umbeck 1981, 53).

The mining camps hired “enforcement specialists”—justices of the peace and arbitrators—and developed an extensive body of property and criminal law. As a result, there was very little violence and theft. The fact that the miners were usually armed also helps to explain why crime was relatively infrequent. Benson concludes, “The contractual system of law effectively generated cooperation rather than conflict, and on those occasions when conflict arose it was, by and large, effectively quelled through nonviolent means” (1998, 105).

When government bureaucrats failed to police cattle rustling effectively, ranchers established cattlemen’s associations that drew up their own constitutions and hired private “protection agencies” that were often staffed by expert gunmen. This action deterred cattle rustling. Some of these “gunmen” did “drift in and out of a life of crime,” write Anderson and Hill (1979, 18), but they were usually dealt with by the cattlemen’s associations and never created any kind of large-scale criminal organization, as some have predicted would occur under a regime of private law enforcement.

In sum, this work by Benson, Anderson and Hill, Umbeck, and others challenges with solid historical research the claims made by the “West was violent” authors.

Mer information om den amerikanska västern, som jag läst, finns i Bensons bok samt Anderson och Hills artikel An American Experiment in Anarcho-Capitalism: The Not So Wild-Wild West och bok The Not So Wild-Wild West: Property Rights on the Frontier. De referenser DiLorenzo tar upp är säkerligen också av högt intresse.

Hur många var det då som dog under den här perioden? Anderson och Hill citerar en historiker som menar att i staden Abilene så dog inte någon alls förrän sheriffer dök upp dit, men i andra städer så skall en eller två dött per år. Dessa skall ha blivit skjutna i "rättvisa" strider, så det skall ha varit något som lokalbefolkningen kunde undvika. I och med att bara någon blev skjuten så steg dödstalet till kanske 100 personer per 100 000 om året (eftersom städerna var på kanske 1 000 personer). Därmed blir vissa städer något mer våldsamma än San Pedro Sula i Honduras, våldsammaste landet i världen, är. Det är dock lite osäkert på hur många som blivit dödade när staten fanns där och när de inte fanns där.

Annars, ett intressant argument som Anderson och Hill tar upp i sin bok, vad gäller krigen med indianer är att dessa minskade i styrka från 1800-talets början tills efter det amerikanska inbördeskriget. Då fick nämligen den amerikanska militären mer betalt om de var i strid, än om de var i fred.

Då har vi slutligen Somalia, som de flesta säkert kan minnas nyhetsartiklar om hur farligt det har varit där. Och det bör inte förnekas att det har varit väldigt mycket våld på sina ställen i det landet. Men sedan kommer frågan: fanns det någon speciell anledning till att vissa delar är farligare än andra? Här har jag själv inte läst så mycket, så jag kan inte vara helt säker, men en vän som läst Somalia: Economy Without State säger att författaren till den menar att folket i Somalia var överlag glada över att ha blivit av "sin" stat och att de områden som varit våldsamma är de där en ny stat försökt ta makten. Det senare påståendet får stöd av en rapport från International Crisis Group, som jag tagit upp i ett annat inlägg. Dessutom skall bönderna i Somalia haft det säkrare än bönderna i grannlandet Kenya, då det var enklare för de förra att anlita hjälp mot rövare än för de senare.

Men, nog blev det väl sämre i Somalia efter att staten kollapsade i inbördeskrig? Det blev det definitivt under de åren det begav sig, men, likt händelserna i Rwanda, kom inte det här kriget till för att landet innan dess saknade en stat. Att bara se på kaoset som uppstår, låta hjärnan koppla samman det med anarki och sedan bli övertygad om att "anarki" är ohållbart är inte riktigt rätt. Det som orsakade inbördeskriget var staten som fanns där. Det mer intressanta är istället att kolla på hur många som mördades efter att det funnits anarki ett tag i Somalia. Enligt en undersökning av FN så var det bara 3,3 per 100 000 som blev mördade där 2004. Även nio år senare, när utländska "regeringen" invaderat för att ta makt över landet så var det bara 8 per 100 000 som mördades under det året. Folk får en bild om att det är kaos, men det är inte mycket värre än de flesta länder i världen idag.

Ett argument som kan riktas mot den anarki som fanns (och till viss del fortfarande finns kvar) är att närliggande stater kan vilja ta över området. De människor som dödats för att återuppväcka den somaliska staten eller för att ge mer makt åt en grannstat kan man säga har dött på grund av statslösheten i Somalia (eller för att det finns stater runt om i världen). Denna risk är definitivt rimlig för alla som försöker bryta sig ur en stat i dagens läge, och kanske även för hela svenska samhället om folket imorgon bestämde sig för att avskaffa staten. Men jag tror att risken är mycket mindre att Norge, Danmark, EU eller FN skulle försöka invadera Sverige om vi alla lade ner "vår" stat.

Rent ekonomiskt verkar dock utvecklingen i landet ha varit positiv, vilket Little också argumenterat för. Utöver hans forskning är nog Peter Leesons artikel Better Off Stateless: Somalia Before and After Government Collapse mest känd bland libertarianer. Det intressanta med Leesons artikel är att han är väldigt noga med att poängtera vikten av att göra en komparativ jämförelse mellan anarkistiska Somalia och vad som rimligtvis vore dess alternativ, vilket Leeson menar är en lika fin rövarstat som finns i trakten. Vad Leeson finner, genom att använda den tillgängliga officiella statistiken, är att somalierna har fått det bättre efter att staten försvunnit och att utvecklingen där på vissa håll blivit mycket bättre än i andra länder. Följande två grafer från hans artikel är väldigt intressanta och borde, om infon stämmer, tala för anarki.Inget av detta medför att jag eller någon annan anarkist faktiskt vill bo i Somalia, vilket jag förklarar varför här. Annan intressant litteratur i ämnet är Somalia After State Collapse: Chaos or Improvement? av Benjamin Powell, Ryan Ford och Alex Nowrasteh och The Law of the Somalis av Michael van Notten.

Vad kan man då säga sammanfattat om dessa exempel? Bland annat att anarkistiska samhällen är möjliga, att de kan producera lag och ordning, ge en grund för ekonomisk utveckling, att individer spontant kan skapa organisationer för att säkerställa lag och ordning och att det inte är uppenbart att anarkistiska samhällen är sämre än de som tvingas livnära en stat. Vad gäller det senare finns det dessutom vissa bevis på att ett samhälle kan klara sig bättre utan en stat.

#4 Det går inte att ha en marknad för våld; marknader kräver att varor och tjänster utbyts frivilligt.

Det här är ett vanligt argument bland många objektivister som förespråkar en nattväktarstat. Jag har egentligen ganska svårt att förstå varför de sätter sådan vikt vid detta argument. För, det borde vara klart att det på egen hand kan sägas vara ett semantiskt argument mot att kalla den fria konkurrensen om lagar under anarkokapitalism för fri, att det är ett missbruk av vårt språk. Detta kan jag köpa, men det är inte direkt ett speciellt träffande argument, för vad spelar det för roll om det stämmer eller inte? Vad som spelar roll är hur väl systemet skulle fungera jämfört med en minimal stat, inte vad vi kallar systemen.

Så, om det här argumentet inte är något annat än en semantisk fråga, då måste det direkt ses som felaktigt. För, det är ju uppenbart att det faktiskt går att ha en marknad för våld och lagar. Detta är inte heller något som endast är möjligt under anarki; i Sverige under den, så kallade, frihetstiden var det mer eller mindre öppet att man kunde köpa en riksdagsledamots röst och en adelsätts röst i Riddarhuset hade ett marknadsvärde. Och som bekant är det även möjligt att köpa polisers lydnad.

Finns det då någon annan mening i det här argumentet som jag missar? Det verkar som att det bara tjänar som en semantisk inkörsport till några av de andra klassiska argumenten mot anarkokapitalism.

#5 Anarki kommer bara leda till att en ny stat uppstår, och då är det bäst att ha en stat från början som man kan kontrollera enklare än den nya, troligtvis mindre trevliga stat som uppstår ur anarkin.

Det är givet att varje samhälle som varit i anarki har fallit för en stat, förutom för vissa delar av Somalia. Men innebär detta verkligen att det är omöjligt att vi kan få ett anarkistisk samhälle där en stat inte uppstår? Det gör det inte. Och det säger faktiskt inte heller att vi borde förvänta oss att en stat uppstår. För att se ifall en sådan förutsägelse verkar rimlig, borde man utgå från vad vi vet om hur stater uppstår och sedan se ifall det verkar rimligt att den kan återuppstå i ett mer avancerat samhälle.

Robert L. Carnerio sammanfattar litteraturen fram till 1970-talet i artikeln A Theory of the Origin of the State med att det var erövring och krig som utgjorde grunden för att stater skulle kunna uppstå.

A close examination of history indicates that only a coercive theory can account for the rise of the state. Force, and not enlightened self-interest, is the mechanism by which political evolution has led, step by step, from autonomous villages to the state.

Regardless of deficiencies in particular coercive theories, however, there is little question that, in one way or another, war played a decisive role in the rise of the state. Historical or archeological evidence of war is found in the early stages of state formation in Mesopotamia, Egypt, India, China, Japan, Greece, Rome, northern Europe, central Africa, Polynesia, Middle America, Peru, and Colombia, to name only the most prominent examples.

Thus, with the Germanic kingdoms of northern Europe especially in mind, Edward Jenks observed that, “historically speaking, there is not the slightest difficulty in proving that all political communities of the modern type [that is, states] owe their existence to successful warfare.” And in reading Jan Vansina’s Kingdoms of the Savanna, a book with no theoretical ax to grind, one finds that state after state in central Africa rose in the same manner.

Enligt Carneiro är dock våld och erövring inte en tillräcklig förklaring för att staten skall uppstå. Något mer behövs för att förklara statens uppkomst, och det är, något grovt, en avsaknad möjlighet för folk att fly till lika ekonomiskt nyttiga områden som de den nya staten tar över. En grupp kan ta kontroll över andra människor ifall de senare finner att de inte kan tjäna mer på frihet än att lyda under de nya förtryckarna. Om vi för över den här teorin till ett anarkokapitalistiskt samhälle finner vi att en potentiell stat måste slå ned all opposition i ett område och antingen hindra folk från att fly därifrån eller hoppas att det är ett så rikt område att folk hellre vill bo där än ha frihet. Dessutom måste de slå ned all tänkbar opposition de kan få utifrån.

Det senare visar på ett speciellt problem som den nya staten måste hantera, nämligen att ägande är så utspritt i ett kapitalistiskt samhälle. För, oavsett vad för område som tas över kommer troligtvis de största och mest rika företagen där ägas av företag och privatpersoner i resten av samhället. Detta innebär att den nya gruppen troligtvis kommer göra sig till en fiende till alla i hela världen som äger en fond som investerat i dessa företag.

Ett liknande problem uppstår av att folket som bor i området troligtvis har gått samman med många andra i en sorts försäkring så att de blir beskyddade från dylika rövarband. Alltså, den grupp som skall försöka ta över oavsett hur litet området är, kommer i praktiken att behöva slåss mot resten av samhället. Potentiellt mot hela världen om hela världen skulle ingått i anarkin.

Mot dessa argument har några sagt att det visst är möjligt för något stort och välbeväpnat företag att ta över detta område, och att de är just de företag som är tänkta att beskydda en som kommer att göra det. Jag skulle nog hävda att det är ännu svårare för ett etablerat företag att göra detta än för en liten grupp anti-sociala rövare. Detta eftersom ifall ett företag skulle göra det blir det verkligen en global kamp. Detta eftersom detta företag som nu skaffat sig globala fiender, nu måste göra om varje litet kontor det har till ett fort för att slippa bli attackerade. Och de kommer att bli attackerade eftersom i stort sett alla i hela världen nu kommer att se dem som en aggressor som tänkt lägga grunden för en förtryckarstat. Även om folk inte hade ekonomiska incitament att stå emot ett sådant företag har man säkerligen även ideologiska och moraliska sådana.

Ett företag måste nog helt enkelt ta över hela samhället på en gång för att lyckas etablera sig. Men vad kräver inte detta i form av koordinering? Eller i avsaknad av konkurrenter, privata mililser samt mod och vapen hos befolkningen? Jag säger inte att det här skulle vara omöjligt - liknande saker har skett, men då i mycket primitivare miljöer där det varit svårare för massan att kunna stå emot ondskefulla krafter - men väl att incitamenten pekar på att det verkar högst osannolikt att lyckas.

Och även om det finns en viss sannolikhet att ett företag bland tiotusentals skulle kunna visa sig vara så bra att de blir dominerande, tränar upp sina anställda i hemlighet att på en given signal koordinerat slå till mot resten av samhället och sedan ta över det, då verkar sannolikheten för att det skulle lyckas mycket mindre än för att en redan etablerad stat skulle kunna använda sin militär för att slå ut sin opposition. Alltså, en redan etablerad stat verkar mycket farligare än ingen alls.

---

Slutsats: Utifrån allt jag nämnt och hänvisat till ovan verkar det alltså som att anarkokapitalism är ett rimligt alternativ till nattväktarstaten. Det verkar som att de argument som lagts fram mot det systemet är felaktiga. Härmed kommer jag nog att lägga ned debatten mot minarkisterna, tills de eller någon annan visar på att den litteratur jag tagit upp ovan är falsk, överdriven eller på annat sätt inte stöder de slutsatser jag dragit ifrån dem.

Edit: Jag har lagt till lite siffror för Island, amerikanska västern och Somalia, som visar hur farliga de är.

Anarki, anarki, anarki...

Ett vanligt tvisteämne som uppstår i politiska debatter rörande anarkokapitalism är frågan om det över huvud taget är möjligt att ha ett fungerande anarkistiskt samhälle. Denna frågeställning kan även tyckas vara konstig för vissa då svaret ses som uppenbart; väldigt många ser det som självklart att ett samhälle utan lagar kommer resultera i kaos och elände. Och där tror jag är det första (och kanske största) hindret vi ankor måste övervinna för att lyckas presentera vår politiska idé någorlunda effektivt, nämligen det stora problemet att definitionerna av anarki och stat i dagligt tal är ett logiskt virrvarr med konflikterande (och osammanhängande) innebörder. Detta är förstås det kända problemet att de flesta av oss ankor definierar anarki som ett statslöst (men inte laglöst) samhälle, medan de flesta definierar det som "kaos", "laglöshet" eller dylikt.

Eftersom det vanligtvis inte spelar någon vad man kallar koncept, så borde vi anarkokapitalister kanske byta namn på vår ideologi och även sluta prata om "anarki" för att undvika detta återkommande problem. Till viss del gör jag detta själv, namnet på bloggen till trots, och det är begreppet "polycentrisk lagordning" som jag vanligtvis använder mig av. Men jag tror att det finns ett större problem, eftersom folk även har en tendens att förknippa konceptet "samhälle utan en stat" med just anarki. Vidare verkar de flesta utgå från att lagar och ordning endast kan komma ifrån (eller med) en stat, varpå konceptet "libertariansk polycentrisk lagordning" (anarkokapitalism) ändå förknippas med "anarki" och "kaos". Således räcker det inte med att endast sluta använda ordet "anarki" utan man borde även sluta använda ordet "stat".


Så, om jag har rätt, gör folk ovanstående uppdelning i vilka sorters samhällen som är möjliga. Antingen har man en stat, och då finns det ordning i samhället, eller så har man anarki, och då råder laglöshet och kaos. Ytligt sett finns det inget problem med denna uppdelning, om man inte lade till den vanliga definitionen av stat som en ensam upprätthållare av lag, en monopolist i andra ord. Det och att folk kopplar ihop avsaknaden av en stat (en monopolist) med anarki gör att dessa ord inte riktigt utgör den mest optimala grunden för en vettig diskussion om anarkokapitalism.

Vad kan man då göra? Det finns flera alternativ. Ett är att strunta i dessa ord och använda andra som inte är flertydliga utan kommunicerar klart och tydligt vad man är ute efter. Med risk för att vara övertydlig tänkte jag komma med en kortfattad beskrivning av några begrepp vi kan använda istället för "anarki" och "stat", så som vi använder dem, och samtidigt göra oss förstådda för de som inte är så vana vid våra begrepp. Därför, och för att ta itu med det välkända problemet med "laglöshet" och "kaos" utgår jag från den tidigare bilden, men jag skippar helt och hållet de namn som folk är vana vid.


I den här schematiska bilden av tänkbara samhällen finns det bara två typer: de som där folk normalt agerar enligt vissa, allmänt kända, regler vilket resulterar i en allmän ordning och en där folk agerar närmast slumpmässigt i förhållande till varandra, vilket skapar kaos och förvirring. Samhällena i den tidigare delen har möjlighet att utvecklas och folket där bli välmående, medan folket i de senare samhällen lever i en ständig rädsla över vad de andra skall göra och därför blir samvaron knappt värd namnet och det lär inte bli någon utveckling. Som exempel på det första samhället kan vi tänka oss alla större civilisationer genom tiderna och på det andra kan vi tänka oss alla olika krigszoner genom tiderna (som de större civilisationernas härskare skickat soldater till). ("Samhälle" får här en högst formell betydelse av människor som interagerar med varandra.) Den här uppdelningen är dock bara första steget för att få fram betydelsen av anarkokapitalism.


Nu måste vi skilja mellan de samhällen där lagar "skapas" och upprätthålls av endast en suverän individ eller organisation eller om flera individer eller organisationer "skapar" och upprätthåller lagar som folk lever efter. Det första kallas för ett monocentriskt samhälle och det senare för ett polycentriskt, då det endast finns en "maktnod" i det förra och flera i det senare. Som exempel på det senare kan vi ta de flesta områden i Europa från medeltiden fram till 1648 och på det förra kan vi ta de flesta områden i Europa från 1648 fram till nutiden. För att få fram en någorlunda bra bild ava anarkokapitalismen måste man dock göra en uppdelning till.

Nu struntar jag i att ta med alla kaotiska samhällen, och fokuserar endast på de med en lagordning. Här kan man göra skillnad på om reglerna i samhället stämmer överens med individuella rättigheter, så som de har formulerats av libertarianer (som de klassiska liberalerna och dagens anarkokapitalister), eller om de står emot dem. Samhällen som kan klassificeras som förtryckande, i vid mening, polycentriska som monocentriska, har varit normen genom tiderna. Det är ytterst sällan som frihetliga samhällen uppstår och inget sådant samhälle har varit helt fritt från sina "skönhetsfläckar". Men om jag ändå skall ge ett exempel på ett samhälle som är närmast i att klassificeras som ett polycentriskt libertarianskt samhälle skulle jag ge amerikanska västern under tidigt 1800-tal. Som ett exempel på ett någorlunda frihetligt monocentriskt samhälle kan vi ta Sverige för hundra år sedan.

Idealtypen för ett libertarianskt/frihetligt polycentriskt samhälle kallas, som jag nämnde tidigare, för ett anarkokapitalistiskt samhälle. Uppdelningen av de olika samhällstyperna jag gjorde för att komma åt detta begrepp är kanske inte optimal men jag tror att man slipper den jobbiga diskussionen om "statslöshet=laglöshet" genom att beskriva anarkokapitalismen i de här termerna. Givetvis, detta gör ju inte att man kan komma undan med att besvara hur ett frihetligt privat system kan producera de saker som folk tror staten måste producera, men det borde göra det uppenbart att det i alla fall inte är nödvändigt att ha en monopolist för att "producera" lagar.