Putin's Way

Amerikanska Frontline har nyligen gjort en dokumentär om Vladimir Putins väg till makten och vad han uträttat där, Putin's Way. Den finns att se i svensk version till slutet av månaden på SVT och är på hela taget väl värd att se.

Programmet argumenterar för att Putin förskingrat miljoner och miljarder ifrån den ryska staten, både när han var vice-borgmästare i S:t Petersburg under 90-talet och när han var president eller bestämde ifrån kulisserna från år 2000. Hela hans politiska period kan ses som en del i spelet folk förde av att vinna pengar på korruptionen när Ryssland sålde statens ägande till politiskt uppsatta individer.

Han börjar som "privatiseringsexpert" i S:t Petersburg och blir känd som "the gangster capitalist of Russia". Men han jobbade även på sin egen image och beställde en dokumentärfilm om sig själv. Han jobbar i staden under sin f.d. universitetslärare, som är borgmästare, och hjälper denne komma undan korruptionsundersökningar.

Det är nu han blir uppmärksammad av Jeltsin & co. Dessa var också otroligt korrumperade och behövde då en efterträdare som skulle se till att skydda dem även efter att de försvunnit ifrån makten. Putin blir alltså placerad i den högsta ledningen i Ryssland för att säkerställa att tidigare kleptokrater inte blir satta i fängelse, att alla oligarker som kom till under 90-talet skulle få fortsätta behålla sitt stöldgods.

Den här delen av historien har Karen Dawisha forskat om och hon kommer med lite extra detaljer i en intervju på Library of Law & Liberty. Bland annat att Putin var en personlig kleptoman också. En gång, när han väl blev president, så stal han en ring ifrån Robert Kraft, ägare av New England Patriots, som hade vunnit Super Bowls i USA.

Men, år 1999, ett år innan presidentvalet, så var han relativt okänd för det ryska folket. Han var nu chef för FSB, vilket var det omorganiserade KGB:t och i augusti 1999 blev han premiärminister. Nästa månad blev han dock känd när några hus blev bombade i Moskva och gick ut som den starke ledaren som utlovade hämnd.

Myndigheter gick ut och sa att det fanns ett "tjetjenskt spår" bakom bombdåden. Det blev aldrig bevisat men användes som ett skäl för att de skulle kunna attackera den de facto självständiga tjetjenska republiken av Ichkeria. Bombdåden skedde i september 1999 och ryska trupper gick in i Tjetjenien nästa månad.

Här missar dokumentären att nämna att det fanns lite stridigheter innan mellan Ryssland och en viss terroristgrupp där, som hade invaderat ryska Dagestan. Ryssarna sade sig nu vilja få ut ledarna från den gruppen från Tjetjenien, men invaderade landet istället. Dokumentären menar att FSB legat bakom bombdåden och pekar på dels att de hade lagt ut massiva bomber i ett annat hus (vilket de erkände!, men sa att det var för en övning), dels att alla bevis ifrån bombdåden hade förstörts och att när staten försökte göra en oberoende undersökning av dåden så blev ledaren av undersökningen arresterad på påhittad grund en vecka innan han skulle rapportera sitt svar.

Oavsett om de här tankarna stämmer eller inte verkar det inte helt omöjligt att Jeltsin startade kriget mot Tjetjenien - efter att de redan vunnit mot terroristerna - för att se till att Putin skulle få folkligt stöd. En Wag the Dog-situation, ungefär. I vilket fall så fick Putin det stödet delvis tack vare kriget och för sin "lag och ordning"-profil och han vann presidentvalet år 2000.

Kriget i Tjetjenien gick över innan dess, men det fortsatte i nio år till som ett gerillakrig mot ockupanterna. Totalt sett dog 50 000 - 80 000 människor i kriget, troligtvis runt 10 000 - 16 000 när Putin var president.

Det första han gjorde som president var att ge Jeltsin åtalsimmunitet, samt att stänga ned en korruptionsundersökning mot sig själv i S:t Petersburg. Andra som påpekade senare att Ryssland var en kleptokrati har satts i fängelse. 

 

Sedan går han ut på charmturné till väst. Han var den förste som ringde till George Bush och uttryckte sin sorg för 9/11-attacken vilket gjorde att Bush fastnade för honom. Förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder såg sig som vän med honom och gav Ryssland lån för att bygga ut pipelinen. Tony Blair såg sig också som vän till honom. (Den opinionen vände dock när rysk militärutrustning verkade ha använts av ryskvänliga styrkor i Donbass för att skjuta ned ett malaysiskt plan.)

Men i landet fortsätter han den kleptokratiska linjen och kan möjligtvis ha stulit till sig så mycket att han är bland världens rikaste män.

När han ställde upp i valet igen år 2012 - efter att ha låtit sin handplockna premiärminister Medvedev sitta som president 2008-2012 - var det storskaliga demonstrationer mot honom i Moskva, som blev nedslagna av polisen. Landet har en politisk spärr på 7% så det är svårt för nya partier att ta sig in i riksdagen, det verkar ha varit en del valfusk under valet och pressfriheten är den 32:e sämsta i världen. Så, han lyckades bli president igen och nu har han sett till att ändra konstitutionen så att han kan sitta där till 2024. 

Går det att göra något för att förhindra att Putin får mer makt och hindrar utvecklingen i Ryssland? Rimligtvis borde det kunna gå genom att arbeta för mer frihet här. Men en annan sak skulle alla kunna göra - försöka läsa på mer om vad han verkligen gjort och sprida den informationen. Putin är en f.d. KGB-agent som var lojal mot tidigare kleptokrater och hjälpte att föra pengar från staten - som rätteligen borde tillhöra folket, som under 80 år tvingats arbeta för den sovjetiska staten i ett gigantiskt fängelse - till en liten elit och har nu säkrat sin makt för att slippa bli åtalad i framtiden. Det och att Ryssland inte är en säker plats för dissidenter och kritiker, utan deras namn sätts upp på gigantiska banderoller som fiender till nationen.

Några citat från Bradley Manning

Det tog drygt två och ett halvt år innan "rättegången" mot Bradley Manning drog igång nu i februari. Det är ett helt jäkla sjukt system där en av de viktigaste rättegångarna det här århundradet tar så lång tid att dra igång och att det utförs av den amerikanska regeringen, den ena parten i fallet. I ett såhär viktigt fall, som gäller vilken information staten tänker bestraffa en för att sprida, då är det av största vikt att detta inte beslutas av domare som har incitament att tillfredsställa själva statsmaskineriet istället för rättvisa.

I klippet ovan beskriver Bradley Manning hur han kom i kontakt med klippet "Collateral Murder" och kommer från det tal han höll i en amerikansk domstol. Han tar upp en hel del intressanta saker, som finns att läsa på Freedom of the Press's hemsida. Här om den vidriga händelsen, hur militären mörkade den och hur en journalist skönmålade den:

Using Google I searched for the event by its date by its general location. I found several new accounts involving two Reuters employees who were killed during the aerial weapon team engagement. Another story explained that Reuters had requested for a copy of the video under the Freedom of Information Act or FOIA. Reuters wanted to view the video in order to understand what had happened and to improve their safety practices in combat zones. A spokesperson for Reuters was quoted saying that the video might help avoid the reoccurrence of the tragedy and believed there was a compelling need for the immediate release of the video.

Despite the submission of the FOIA request, the news account explained that CENTCOM replied to Reuters stating that they could not give a time frame for considering a FOIA request and that the video might no longer exist. Another story I found written a year later said that even though Reuters was still pursuing their request. They still did not receive a formal response or written determination in accordance with FOIA.

The fact neither CENTCOM or Multi National Forces Iraq or MNF-I would not voluntarily release the video troubled me further. It was clear to me that the event happened because the aerial weapons team mistakenly identified Reuters employees as a potential threat and that the people in the bongo truck were merely attempting to assist the wounded. The people in the van were not a threat but merely "good samaritans". The most alarming aspect of the video to me, however, was the seemly delightful bloodlust they appeared to have.

The dehumanized the individuals they were engaging and seemed to not value human life by referring to them as quote "dead bastards" unquote and congratulating each other on the ability to kill in large numbers. At one point in the video there is an individual on the ground attempting to crawl to safety. The individual is seriously wounded. Instead of calling for medical attention to the location, one of the aerial weapons team crew members verbally asks for the wounded person to pick up a weapon so that he can have a reason to engage. For me, this seems similar to a child torturing ants with a magnifying glass.

While saddened by the aerial weapons team crew's lack of concern about human life, I was disturbed by the response of the discovery of injured children at the scene. In the video, you can see that the bongo truck driving up to assist the wounded individual. In response the aerial weapons team crew – as soon as the individuals are a threat, they repeatedly request for authorization to fire on the bongo truck and once granted they engage the vehicle at least six times.

Shortly after the second engagement, a mechanized infantry unit arrives at the scene. Within minutes, the aerial weapons team crew learns that children were in the van and despite the injuries the crew exhibits no remorse. Instead, they downplay the significance of their actions, saying quote "Well, it's their fault for bringing their kids into a battle" unquote.

The aerial weapons team crew members sound like they lack sympathy for the children or the parents. Later in a particularly disturbing manner, the aerial weapons team verbalizes enjoyment at the sight of one of the ground vehicles driving over a body – or one of the bodies. As I continued my research, I found an article discussing the book, The Good Soldiers, written by Washington Post writer David Finkel.

In Mr. Finkel book, he writes about the aerial weapons team attack. As, I read an online excerpt in Google Books, I followed Mr. Finkel's account of the event belonging to the video. I quickly realize that Mr. Finkel was quoting, I feel in verbatim, the audio communications of the aerial weapons team crew.

It is clear to me that Mr. Finkel obtained access and a copy of the video during his tenue as an embedded journalist. I was aghast at Mr. Finkel's portrayal of the incident. Reading his account, one would believe the engagement was somehow justified as "payback" for an earlier attack that lead to the death of a soldier. Mr. Finkel ends his account by discussing how a soldier finds an individual still alive from the attack. He writes that the soldier finds him and sees him gesture with his two forefingers together, a common method in the Middle East to communicate that they are friendly. However, instead of assisting him, the soldier makes an obscene gesture extending his middle finger.

The individual apparently dies shortly thereafter. Reading this, I can only think of how this person was simply trying to help others, and then he quickly finds he needs help as well. To make matter worse, in the last moments of his life, he continues to express his friendly gesture – only to find himself receiving this well known gesture of unfriendliness. For me it's all a big mess, and I am left wondering what these things mean, and how it all fits together. It burdens me emotionally.

Nu i dagarna gick Amnesty ut med att tortyr och korrupta rättegångar fortfarande var vanligt i Irak, ända sedan USA hade tagit ut Saddam. Manning har en väldigt intressant kommentar om detta, att detta även gällde politiska motståndare till presidenten Nouri al-Maliki, och att den amerikanska militären hjälpte till med detta:

I knew that if I continued to assist the Baghdad Federal Police in identifying the political opponents of Prime Minister al-Maliki, those people would be arrested and in the custody of the Special Unit of the Baghdad Federal Police and very likely tortured and not seen again for a very long time – if ever.

Instead of assisting the Special Unit of the Baghdad Federal Police, I decided to take the information and expose it to the WLO, in the hope that before the upcoming 7 March 2010 election, they could generate some immediate press on the issue and prevent this unit of the Federal Police from continuing to crack down in political opponents of al-Maliki.

 Hela talet finns att läsa här.

Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var inte nödvändiga för fred

Idag är det 67 år sedan som besättningen för det amerikanska flygvapnets "Enola Gay" förstörde staden Hiroshima och mördade dess invånare med en atombomb. Tre dagar senare hade den amerikanska ledaren sett till att bomba staden Nagasaki. Det är oklart hur många dog, men man tror att de båda bombningarna ledde till att 150,000-246,000 människor fick sätta livet till.

I debatten om huruvida dessa bombningar var rättfärdigade finns det ett visst argument som jag tror är helt fel. Argumentet är att de allierade hade ingen annan möjlighet att bomba dessa städer för att få fram en fred, då det enda sättet som man annars kunde ha fått fram en fred på var att invadera japan. Att invadera landet hade, enligt argumentet, lett till att många fler hade dött då soldater och civila hade dött under krigets fortsatta gång. Och under den tiden hade japanerna kunnat fortsätta skövla människoliv på andra ställen, så att även om man vill minska antalet civila som dör i krig, borde man ha stöttat beslutet att bomba dessa två städer.

Men, var detta det enda alternativet? Som jag ser det så bygger detta argument på en falsk dikotomi, att valet stod mellan att bomba städerna å ena sidan och att invadera Japan å andra sidan. Men den historiebeskrivningen är uppenbart falsk, då den japanska statsledningen var beredda att gå med på en fred, givet att de allierade hade gått med på vissa villkor. 

Som det såg ut då hade de allierade besegrat den tyska staten den 8 maj 1945 varpå Winston Churchill, Harry Truman och Chiang Kai-shek utlyste Potsdamdeklarationen; ett ultimatum till den japanska staten om att ge upp under deras villkor eller bli "totalt förstörda". Villkoren var, ungefär, att ledningen skulle förlora all politisk makt, krigsledningen skulle ställas inför domstol och att de erövrade områdena skulle överlämnas till en annan härskare. Den japanska ledningen var dock internt delad om de skulle gå med på Potsdamdeklarationens villkor eller inte; hälften ville gå med och hälften ville inte. De som inte ville gå med hade några ytterligare krav på att ge upp, som Wikipedia diskuterar:

While some members of the civilian leadership did use covert diplomatic channels to attempt peace negotiation, they could not negotiate surrender or even a cease-fire. Japan could legally enter into a peace agreement only with the unanimous support of the Japanese cabinet, and in the summer of 1945, the Japanese Supreme War Council, consisting of representatives of the Army, the Navy and the civilian government, could not reach a consensus on how to proceed.


A political stalemate developed between the military and civilian leaders of Japan, the military increasingly determined to fight despite all costs and odds and the civilian leadership seeking a way to negotiate an end to the war. Further complicating the decision was the fact that no cabinet could exist without the representative of the Imperial Japanese Army. This meant that the Army and the Navy could veto any decision by having its Minister resign, thus making it the most powerful posts on the SWC. In early August 1945 the cabinet was equally split between those who advocated an end to the war on one condition, the preservation of the Kokutai, and those who insisted on three other conditions:

1. Leave disarmament and demobilization to Imperial General Headquarters
2. No occupation of the Japanese Home Islands, Korea, or Formosa
3. Delegation to the Japanese government of the punishment of war criminals

Alltså, det hade varit möjligt att få en fred, men inte på de villkor som gavs i Potsdamdeklarationen. Alltså, när folk säger att atombombningen stoppade hundratusentals eller miljoner människors liv, så utgår de från den här falska dikotomin. De allierade hade uppenbarligen ett annat realistiskt val för att få fram fred, nämligen genom att förhandla med de japanska ledarna. Det fanns även en möjlighet att de hade kunnat få fram ett stilleståndsavtal tidigare än vad som nu skedde, om de inte hade satt villkor för en kapitulation som de japanska härskarna inte gick med på.

Nu kan man givetvis fråga sig om en villkorlig fred hade varit att föredra framför en, mer eller mindre, ovillkorlig sådan. Det är en separat fråga. Vad som borde vara rätt klart är att en fred hade varit möjlig utan att de allierade hade behövt mörda 200,000 människor.

The Logic of Political Survival - Krig och fred

I The Logic of Political Survival diskuterar författarna inte enbart inrikespolitik utan även utrikespolitik. Och en av de viktigaste frågorna här är den om krig och fred, vilken författarna försöker förklara.

Två synsätt på krig

I början av kapitlet om krig och fred citerar författarna från The Art of War av Sun Tzu och ett tal av Caspar Weinberger, försvarsekreterare åt Ronald Reagan. Dessa herrar diskuterade båda krig och hur dessa skulle utföras, men deras beskrivningar skiljde sig något åt. Dessa skillnader beror inte bara på kulturella skillnader, utan också i hur deras regimer såg ut. Så här såg Sun Tzu på hur man skulle föra krig, där han levde:

When you engage in actual fighting, if victory is long in coming, the men's weapons will grow dull and their ardor will be dampened. If you lay siege to a town, you will exhaust your strength, and if the campaign is protracted, the resources of the sate will not equal the strain. Never forget: When your weapons are dulled, your ardor dampened, your strength exhausted, and your treasure spent, other chieftains will spring up to take advantage of your extremity. …

The skillful general does not raise a second levy, neither are his supply wagons loaded more than twice. Once war is declared, he will not waste precious time in waiting for reinforcements, nor will he turn his army back for fresh supplies, but crosses the enemy's frontier without delay. The value of time – that is, being a little ahead of your opponent – has counted for more than either numerical superiority or the nicest calculations with regard to commissariat. …

Now, in order to kill the enemy, our men must be roused to anger. For them to perceive the advantage of defeating the enemy, they must also have their rewards. Thus, when you capture spoils from the enemy, they must be used as rewards, so that all your men may have a keen desire to fight, each on his own. (s. 215)

Och så här såg Caspar Weinberger på hur USA skulle kriga:

First, the United States should not commit forces to combat overseas unless the particular engagement or occasion is deemed vital to our national interest or that of our allies. That emphatically does not mean that we should declare beforehand, as we did with Korea in 1950, that a particular area is outside our strategic perimeter.

Second, if we decide it is necessary to put combat troops into a given situation, we should do so wholeheartedly, and with the clear intention of winning. If we are unwilling to commit the forces or resources necessary to achieve our objectives, we should not commit them at all. …

Third, if we do decide to commit forces to combat overseas, we should have clearly defined political and military objectives. And we should know precisely how our forces can accomplish those clearly defined objectives. And we should have and send the forces needed to do just that. …

Fourth, the relationship between our objectives and the forces we have committed – their size, composition, and disposition – must be continually reassessed and adjusted if necessary. Conditions and objectives invariably change during the course of a conflict. When they do change, then so must our combat requirements. ...

Fifth, before the US commits combat forces abroad, there must be some reasonable assurance we will have the support of the American people and their elected representatives in Congress. … We cannot fight a battle with the Congress at home while asking our troops to win a war overseas, or, as in the case of Vietnam, in effect asking our troops not to win, but just to be there. (s. 216)

Strategierna som de båda lägger fram skiljer sig något åt, som författarna noterar.

Sun Tzu's perspective can coarsely be summarized as follows: (1) satisfying moral law ensures domestic support; (2) war must be swift; (3) resources should be sufficient for a short campaign that does not require reinforcements or significant additional provisions from home; and (4) distributing private goods is essential to motivate soldiers to fight. (s. 216)

Weinberger's doctrine does not emphasize swift victory, but rather a willingness to spend however much victory requires. He contends that if the United States is not prepared to commit resources sufficient to win, it should not get involved at all. Here he argues for great selectivity in choosing when to risk war. At the same time he recognizes that once commited, victory may take a long time and that, therefore, there must be regular reassessment of objectives in light of evolving circumstances. He endorses a preparadness toraise a larger army and to spend more treasure if warranted by subsequent developments. (s. 217)

Dessa skillnader visar att det finns (minst) två sätt att kriga. Ett som fokuserar på snabba segrar, och ett som fokuserar på att satsa allt för att vinna. Enligt förattarna kommer dessa inställningar till tack vare två olika institutioner. Den första är karakteristiskt för en liten W-stat och den andra för en stor W-stat; för en stat med stor, respektive liten, maktbas. Men hur får ledarna olika incitament när det gäller att kriga? Skillnaden mellan hur vissa länder krigar belyser författarna genom att utgå från (det analytiska) problemet med ”den demokratiska freden”. 

Den demokratiska freden

Det verkar som att demokratiska stater tenderar att inte kriga med andra demokratiska stater. De empiriska bevisen för denna tendens är väldigt stark, enligt författarna. Detta påstående, tillsammans med andra regelbundenheter gällande krig bygger den lilla teoribildningen som kallas för TheDemocratic Peace. Den här försöker författarna förklara med sin egen teori. Hur gör de det?

Assume two nations, A and B, are engaged in a dispute. The national leaders must decide whether they are prepared to start a war in the hope of achieving their objectives or rely insteaad on a negotiated settlement. If one side initiates a war, then oth leaders must decide how much of an effort ot make to achieve military victory in the war. By this we mean the proportion of available resources a leader is prepared to allocate o the war effort rather than to other purposes. Obviously, leaders who dedicate large quantities of resources to the war are more likely to win, but at the cost of not having those resources available to reward themselves or their supporters. The citizens receive payoffs based on the outcome of the crisis – be it a war or a negotiated settlement – adn the rewards that accrue from resources not consumed in the war effort. Given these payoffs, the winning coalition decides whether they would be better off retaining their current leader or whether they would be better off replacing her. (s. 224-225)

I deras modell över hur krig går till föreställer sig författarna att det finns två länder och två ledare som hamnar i en konflikt med varandra. För en ledare med en stor vinnande koalition så gäller det att producera offentliga varor. Att förlora ett krig skulle innebära att massa resurser läggs ned på en negativ offentlig vara och måste därför undvikas; förlust innebär stora problem för den demokratiska ledaren.

Ledaren med en liten vinnande koalition ställs också inför ett problem ifall denne förlorar ett krig, men inte för att denne förlorar kriget per se. Istället är dennes problem, jämt och ständigt, att kunna ge ut tillräckligt mycket privata varor till en liten elit. Har ledarna bara tillräckligt med pengar för att tillfredsställa den här gruppen spelar det ingen roll ifall krigen misslyckas. Detta innebär att de kan lägga ned pengar på osannolika kampanjer, och misslyckas, men fortfarande behålla makten.

Detta, menar författarna, är varför demokratier inte krigar med varandra, medan autokratier gör det samt att demokratier och autokratier krigar med varandra. Alltså, två demokratiska ledare vet om att den andre är beredd att satsa allt på att vinna ett krig, vilket gör utgången högst osäker, och därför är det inget som någon av ledarna vill satsa på. Autokratiska ledare borde också vara försiktiga med att kriga med demokratier, men jag vet inte om det stämmer eller inte. Autokratiska ledare är åtminstone sinsemellan relativt oförsiktiga med att kriga med varandra, vilket dock öppnar en fråga för min del: varför anlitar inte autokratier lönnmördare oftare? Vore inte det ett bra sätt för att se till att en annan ledare inte attackerar det område en ledare besitter? Nåja, det är nog inte en alltför viktig fråga.

Jag är annars inte helt övertygad av författarnas framställning varför autokratier krigar eller inte här. Det är säkert så att det handlar om pengar, men jag är osäker på resultatet. Alla ledare borde vara intresserade av att vinna krig, och även om det finns skillnader undrar jag om de verkligen är så markerade av de institutionella incitament författarna pekar på. Det kanske finns viktigare faktorer, som hur lätt det är att plundra, eller möjligheten för de olika generalerna att komma med löften under kriget, kostnaden att hyra eller tvångsrekrytera soldater o.s.v. 

Men, jag har inga argument mot det grundläggande argumentet, att demokratiska och autokratiska har olika incitament till att kriga eller inte kriga. Frågan är bara om detta incitament är så starkt.