Hur vi skulle kunna ha (nästan) fri invandring

Sammanfattning: För att kunna ha fri invandring utan att riskera att folks löner sjunker skulle staten kunna tillåta helt fri invandring till speciella ekonomiska zoner som har lägre skatter och regleringar och där invandrarna inte konkurrerar mycket med annan arbetskraft. En sådan decentraliserad invandringspolitik gör det möjligt att testa olika system för att se vad som bäst hjälper invandrare att komma in i samhället. Det ger även invandringsmotståndare möjlighet att leva i ett samhället med lite eller ingen invandring.

År 2008 gjordes det enklare för invandrare att flytta till Sverige och arbeta. Kravet som ställs ifrån staten är att invandraren måste ha ett vitt jobb där denne får samma lön som är normen enligt svenska kollektivavtal. Innan behövde facket och företagsorganisationerna godkänna invandringen. Dagens situation är dock problematisk då väldigt många invandrare har svårt att komma ut på arbetsmarknaden och därmed att kunna försörja sig själva. Situationen, och dess utveckling, belyses ganska väl av den här grafen ifrån boken Arbete? Var god dröj! Invandrare i välfärdssamhället:

Grafen visar inte på hur stort problemet är idag. Enligt en rapport från SCB skall invandrade män och kvinnor ha varit något mer sysselsatta på senare tid, 57% skall ha varit sysselsatta år 2011. Oavsett hur stor sysselsättningen är behöver den inte vara så låg; det finns ett överflöd av såväl intelligenta som enkla arbeten som behöver göras. Dock finns det i Sverige inte en efterfrågan för att anställa de invandrare som finns i landet. Att läget är som det är beror till stor del på att dessa inte kan anställas för lägre löner. Då skulle företagen ha ett vinstintresse av att anställa folk, likt företag har vinstintresse av att anställa folk för lägre löner i Kina, Förenade Arabemiraten eller i Botswana.

För att Sverige skall kunna ha en fri invandring behöver då lägstalönerna rent praktiskt vara lägre så att i princip alla som kommer hit kan försörja sig själva. Den här lösningen har dock blivit kritiserad för att det skulle leda till att lönerna för de lågproduktiva skulle minska i samhället. Att lönerna för de lågproduktiva måste sjunka på en fri arbetsmarknad där utbudet av arbetare med låg produktivitet ökat är inget givet. Teoretiskt skulle lönerna kunna sjunka genom att det blir mer konkurrens om jobben i en viss sektor, men samtidigt skulle de reella lönerna kunna gå upp genom att marknaden och specialiseringen blir större i samhället. I USA skall mätningarna av effekten på lönenivån för inhemska arbetare som inte klarat av high school ligga mellan svagt positiv till att de sjunkit på kort sikt med åtta procent. Oavsett hur det ligger till med den här saken, går det att ha en annorlunda invandringspolitik som minimerar risken att de lägre betaldas löner sjunker?

Det borde gå om vi öppnar upp för fri invandring till en ny ekonomisk frizon, där det inte finns mycket industri. Om invandringen endast sker till ett visst område kommer invandrarna inte att konkurrera om några av de befintliga jobben i Sverige. Detta för att huvuddelen av all efterfrågan på arbetskraft i landet är till industrier som inte kan flyttas eller som inte utför tjänster för hela landet från en och samma ort (vilket bl.a. telemarketingagenter gör). Mer eller mindre all efterfrågan på arbetskraft är alltså uppbunden till fabriker, butiker, lager, restauranger och dylikt som inte kommer att flytta. Om invandrare då skulle flytta till ett område där dessa inte finns så skulle inte efterfrågan på arbetskraft minska något för arbetarna i de redan industrialiserade områdena.

Ett motargument mot den här planen skulle vara att med tiden skulle kapital gå till den här ekonomiska frizonen istället för till övriga Sverige. En investerare skulle då investera sina pengar där för att avkastningen är högre. Och det skulle nog i början vara högre, vilket är bra för då lockas många investerare dit. Det borde dock inte i längden leda till att övriga Sverige får mer kapital. Detta då en investerare kan flytta sitt kapital till andra länder så att alla företag konkurrerar om internationellt kapital. Företagen i frizonen skulle konkurrera med estländska, thailändska och chileanska företag om att kunna låna pengar.

Hur skulle det här då fungera mer exakt? Jo, svenska staten säger att några områden kan utvecklas som speciella ekonomiska zoner där skatterna kan vara mycket lägre, där det inte finns minimilöner och som har enklare regleringar för företag (som att småföretag helt kan slippa någon bokföring). Detta skulle kunna göras på ett helt nytt område eller så skulle det kunna ske i något relativt övergivet industrisamhälle, varpå de skulle kunna dra nytta av billiga lägenheter och fabrikslokaler, om de går att göras om. Administrativt skulle svenska staten kunna låta området styras likt de frizoner som planeras att byggas i Honduras.

EDIT: Det här skulle innebära att invandrarna inte går in i det svenska välfärdssystemet utan får skapa ett eget system. I debatten om invandring som pågår nu menar Paulina Nyding att svenska folket inte skulle acceptera att alltför många kommer till Sverige och lever på alltför låga löner eller går under utanför det allmänna säkerhetsnätet. Det första tror jag att en majoritet skulle kunna övertygas om är bra (att folk hellre lever här på 3 000 kr/månaden än i Bangladesh för motsvarande 450/kr månaden, som Fredrik Segerfeldt påpekar). Argumentet kan göras starkare ifall folk bara initialt har en väldigt låg lön och att den stiger ju mer färdigheter de kan skaffa sig, som Henrik Hall går in på. Det senare lär bli  mer besvärligt men borde gå om man kan visa att risken för utslagning lär vara lägre i Sverige än i det landet invandrarna kommer ifrån, ifall frizonerna själva kan skapa rimliga välfärdsnät eller ifall områdena verkligen kan blomstra så att dess tidiga stora brister försvinner med tiden. 

Det främsta argumentet för det här systemet jämfört med dagens är att det skulle uppstå en konkurrens mellan fristäderna om vilka som skapar bäst system för att kunna integrera invandrare i samhället. Det finns ju en hel del olika modeller för vad som fungerar bäst och genom att undersöka det empiriskt skulle vi kunna se vad det är som verkligen fungerar. En frizon skulle kunna pröva på att lära ut svenska till invandrare medan de jobbar, medan andra satsar på intensivkurser. Vilket är bäst? Det kanske skulle fungera olika väl för olika individer. Men oavsett vad behöver vi friheten att testa vilka institutioner som bäst löser uppgiften. Den här ansatsen till hur samhällen kan utvecklas - som Niclas Wennerdal beskrivit med utmärkt tydlighet - tror jag ger störst chans för att vi kan välkomna så många invandrare som möjligt till landet.

Ett annat argument för det här systemet är att alla områden i Sverige inte behöver ha fri invandring. Det skulle innebära en restriktion för invandrarna - att de bara får flytta till vissa områden i landet - vilket i sin tur lär innebära vissa kontroller för att hindra invandrarna från att flytta till "svenska områden" (i brist på en bättre term - inhemska eller homogena områden?). Ett grovmaskigt kontrollnät skulle nog kunna skapas genom att bara kräva att de som flyttar till en frizon svär på att de inte flyttar ifrån det området och att de får betala böter ifall de gör det. Lyckligtvis behöver vi inte fundera djupare på detaljerna i den frågan eftersom det här endast lär vara ett problem ifall det dyker upp väldigt många invandrare till de här frizonerna. Och det lär endast ske ifall de verkligen lyckas skapa en bra samhällsmiljö och då lär få vilja flytta därifrån, istället kommer kanske utvecklingen att ske mycket snabbare där!

Hela världen håller på att utvecklas nu. I framtiden kommer vårt välstånd troligtvis vara det tiodubbla av vad det är idag, och det kommer att vara hundra gånger så mycket som det är i världens fattiga delar idag. Under den tiden vore det bra att hjälpa folk komma bort från de riktigt stora problemen. Men för att lyckas med det behöver vi en fungerande integrationspolitik för alla invandrare som kommer hit. Om vi även gör det rätt kommer invandringen också att vara till nästan allas fördel i hela landet genom att fler är med och producerar.

Har vi frivilligt gått med på att inskränka invandringen?

Det pågår en debatt på nätet om svenska staten är, på något sätt, en frivillig förening av landägare som gått samman och gemensamt kan besluta över politiken i landet på ett rättmätigt sätt. Här går jag igenom två debattörers åsikter i frågan (Lena Anderssons och Tino Sanandajis) och sedan argumenterar jag för att den förras frihetliga perspektiv överlag är korrekt och att den senare har fel.

I helgen skrev Lena Andersson en kolumn för DN där hon kritiserade tanken att svenska staten har rätt att begränsa invandringen för att medborgarna i landet skulle äga det geografiska området Sverige. Tanken bakom det resonemanget är att vi frihetsvänner som erkänner individens rätt att äga markområden och har rätt att hindra folk från att bosätta sig där borde inse att det är okej för staten att också besluta om vilka som får bo eller inte på sin mark. Utgångspunkten är alltså att medborgarna äger marken och därför får staten bestämma vilka regler som gäller på folkets mark; staten agerar då som en sorts sammanslutning åt individerna och för ut deras vilja. Lena antar att den här medborgarägarsynen bygger på att staten ses som en individ "med ett gemensamt förnuft (i så fall en legitimt självägande enhet)" och hävdar att den idén står i konflikt med individuellt självägande och individuellt ägande till land. Tanken är där att om det finns en stat som säger åt folk vad de kan göra så förtar det individens rätt att själv bestämma över sin egen kropp eller landområde. Dessutom menar hon att själva idén med att vi alla gemensamt äger landet är falsk då det inte finns några kontrakt som reglerar hur man kan sälja sin andel i det här ägandet eller bara gå ur det. Alltså, om det fanns ett sådant här ägande borde vi förvänta oss att det finns ett visst antal institutioner i samhället som reglerar det här ägandet, men de institutionerna finns inte.

Lenas artikel blev dagen efter kritiserad av Tino Sanandaji. Tina hävdar att svenska folket äger svenska staten genom sitt medborgarskap och att detta får viss legitimitet utifrån av att det dels är nedskrivet i svenska statens grundlag. Han menar även att staten har rätt att reglera invandringen eftersom väljarna i Sverige frivilligt gått med på den politiska ordning som finns; folk har frivilligt skapat demokratier och även stater. Den svenska staten är enligt honom ett uttryck av organisationsfrihet; folk har valt att ansluta sig till staten. Att folk frivilligt gått med på den verkar även vara något som ger grundlagen viss legitimitet. Vidare poängterar han att demokratin innebär att man kan använda våld och tvång mot sina medmänniskor och att de som är med i föreningen borde ha rätt att inskränka vilka som får vara med och rösta - och han menar att det är omöjligt att få in invandrare utan att göra dem till medborgare i en liberal demokrati. Alltså, eftersom svenska staten är en frivillig förening kan väljarna/ägarna välja att inte ta in fler deltagare i den (vilket måste ske om demokratin skall fortsätta låta alla myndiga i samhället ha rösträtt).

Båda författare tar upp fler argument som jag inte kommer gå igenom i det här inlägget, särskilt Tino. I det här inlägget kommer jag fokusera på frågan om vi äger det geografiska området Sverige och ifall staten är något som folk gått med på frivilligt, vilket är Tinos främsta motargument samt något som är intressant i sig att fundera på. Först kommer jag att skissa på hur en frivilligt ingången landägarförening skulle kunna se ut och sedan ifall den svenska staten uppfyller de kraven.

Hur ser en frivillig landägarförening ut?
Är det möjligt för några individer att frivilligt skapa en organisation som äger ett visst område och bestämmer över vilka som får komma in i det? Det verkar som att en sådan organisation kan skapas på två sätt: antingen genom att folk ingår ett kontrakt med andra i en förening där de tar med sig sin ägda mark och låter föreningen besluta om hur den skall skötas eller genom att folk säljer eller ger bort den mark de har till en förening (som då sedan äger marken). I den förra konstruktionen har ägaren fortfarande viss möjlighet att gå ur föreningen men i den andra har ägaren gett upp marken fullständigt. Jag kommer gå igenom hur den första organisationen skulle se ut och sedan den andra.

Det första är möjligt; en person kan bli ägare till tidigare oägd mark (genom att använda det enligt en liberal tradition), någon annan kan börja äga en annan bit mark och de båda kan skriva ett avtal där de båda skriver ett avtal om hur de gemensamt skall besluta hur båda landområden skall hanteras. Det här avtalet kommer då innehålla vissa klausuler om vilken beslutsordningen då båda skall använda sig av för att komma fram till vad som kan göras med områdena, vilka områden det handlar om och under vilka omständigheter som avtalet kan avbrytas. Tino hävdar helt rätt att den här ägar-föreningen kan innebära att båda begränsar vad de kan få göra på sitt tidigare enskilt ägda land, som att om de bygger ett bostadsområde och att de förbinder sig att inte bygga skrymmande byggnader eller fula fabriker eller att inte låta vissa människor bo där. Det är precis vad en person kunde gjort på sitt eget område och det är inget fel i att två personer då gör det.*

Skulle deltagarna i den här föreningen kunna skriva ett avtal där de avsäger sig rätten att gå ur landägarföreningen, så att de inte kan få tillbaka landområdet i sin egen ägo? Inom vissa gränser borde det helt klart vara tillåtet, men utifrån ett kontraktsperspektiv borde individer alltid kunna gå ur kontrakt som går emot de syften som kontrakten var till för. Och sådana här kontrakt som verkar ha potentialen att involvera jättemånga människor borde kunna leda till negativa konsekvenser som en individ inte kan förutse av att folk följer vissa beslutsregler; reglerna kommer kunna utnyttjas på något sätt så att de involverade förlorar någon kontroll över föreningen och att föreningen går i motsatt riktning än vad de vill ha. Så, i de fall där föreningen blir destruktiv för de syften för vilken den skapades, har man rätt att gå ur den. Ett exempel: om fem landägare går med på att använda sina landområden för att bygga ett nöjesfält, säg, men att en ägare utnyttjar reglerna för föreningen till att ge sig själv kontroll över den och sedan lägga ned nöjesfältet för att ruinera en annan i föreningen så har denne rätt att gå ur föreningen även om det inte står så i kontraktet. Ett annat tillfälle vore ifall den ena parten lurat till sig kontrollen för att agera disutilitaristiskt (maximera lidandet i världen); ingen borde behöva hjälpa en sådan person oavsett löften som getts. Att åberopa en sådan här klausul skulle kanske bara göras i undantagsfall i de flesta kontrakt, men det finns en möjlighet att de skulle vara särskilt intressanta för de föreningar som kan påverka hela samhällen, vilket landägarföreningar som tillåter/inte tillåter invandring gör. Detta för att det rör en samhällsfråga och där individerna som ingår kontraktet gör det för att uppnå ett visst mål och det kan ju lätt vara hänt att man tror att medlet man använder sig av leder till fel resultat eller att målet i sig är omoraliskt. Säg att jag ingår ett kontrakt om min mark tillsammans med andra för att stänga ute invandrare och att jag senare blir övertygad om att målet går emot silverregeln. Om det då finns en grund för det borde jag ju ha rätt att ta tillbaka landområdet för att använda det på något annat sätt.

Det var det om den första typen av förening. Den andra sorten är snarlik. I det fallet skapar några en förening, med givna regler och hur man kan gå ur den och så vidare. Sedan ger alla landägare bort sitt landområde till den här föreningen, som då styr området enligt de regler som fanns när folk skapade den (vilket inkluderar regler för hur man skall ändra på reglerna). Ett aktiebolag skulle vara något som liknar den här föreningen.

Så, en frivillig landägarförening kan skapas på två sätt. Antingen sker det mellan individer som (1) var för sig äger en bit mark, (2) skriver ett kontrakt där de avsäger sig rätten till att själv bestämma över sitt landområde och (3) istället låter det ske genom gemensamma beslut enligt en viss beslutsordning. Samtidigt måste den här föreningen (4) ha (implicita/explicita) klausuler för hur man kan gå ur föreningen. Eller så sker det genom att de inte bara skriver av sig rätten att bestämma över området utan också avsäger sig ägandet av det. Oavsett vad, ifall ett av kraven inte gäller är föreningen inte i linje med frihetliga normer. I första fallet skulle det inte ens finnas något landområde som kontraktet kan gälla för. I andra fallet har föreningen inte fått någon ensamrätt till området. I det tredje fallet så finns det inga tydliga regler för hur konflikter skall lösas och då finns det ingen av landägarna som kan säga att de hade bestämt att i just det här fallet skulle de originella landägarna ha en veto-rätt, vilket i praktiken innebär att de ursprungliga landägarna altid har veto-rätt. Och utan den fjärde punkten finns det inget sätt att hindra individer från att sluta stötta en förening som blivit destruktiv, ett nödvändigt krav som alla rationella individer har på ett kontrakt (jämför med tankegångarna i den amerikanska självständighetsförklaringen).

Jag tror annars att de här kraven var vad Lena letade efter när hon skrev vilka krav som behövs för att en sådan här förening skulle kunna vara frivillig:

(A) Först måste det i så fall vara möjligt att gå ur detta kollektiv utan att tvingas in i ett annat likadant. (B) Utöver det måste kontrakt över delägandet upprättas och delägarna kunna sälja sin andel. ... (C) Därtill måste, om ägandet vore det som avgjorde migrationsfrågan, ägarna av privat mark på svenskt territorium kunna ingå vilka avtal och förbindelser de vill med utlänningar utan att det lagstiftande röstkollektivet, som ju inte äger den marken, avgör dessa mellanhavanden.

Är de krav hon sätter på en frivillig landägarförening rimliga? Ja, om det är den första sortens förening som togs upp ovan; vilket dock inte är den enda frihetliga landägarförening. (A) är rimlig ifall det är, som jag skrev ovan, så att man funnit en annan åsikt om lämpligheten med målet eller medlet som föreningen pushar för - eller ifall föreningen pushar för ett annat mål eller olämpliga medel än de man utgick från i början. (B) följer ifrån (A); kan man gå ut ur föreningen kan man också sälja sin del av det. (C) gäller nog genom att (A) åberopas; en individ kan inte göra det genom att vara kvar i föreningen utan måste gå ur den. Tino hävdar att alla dessa inte stämmer och han verkar ge exempel på dagens äganderätt som går emot detta, hur går det ihop?

Tinos första argument, att det finns stiftelser som innehar ägodelar som styrelsen av stiftelsen inte kan sälja, utgår ifrån att det är stiftesens styre som är den rättmätige ägaren av stiftelsens ägodelar. Därför är det rimligt att det går att säga att ägodelar ibland inte går att sälja. Men den rättmätige ägaren av stiftelsen verkar istället vara den som grundade den, den som beslutade vad dess uppdrag skulle vara. Att andra kan använda dennes egendom (men inte sälja den) är för att den bara tillhandahåller den. Alltså, det Tino pekar på skulle kunna vara ett exempel på hur finurliga kontrakt är (så att de tillhandahåller en död persons vilja) och inte hur äganderätt leder till att man inte kan sälja den. Annars kritiserar Tino Lenas argument utifrån synen att det är den andra sortens landägarförening som äger landet. Den skulle kunna vara legitim - och där blir Lenas invändningar inte rätt anpassade, eftersom det inte längre finns några enskilda ägare av marken, utan allt ägs av föreningen.

För att gå tillbaka till mitt perspektiv. Den här föreningen, oavsett vilken av de två metoderna som användes för att skapa den, skulle ha rätt att bestämma vilka som får vistas på dess område**, så att den skulle kunna exkludera invandrare från det - ifall det är medlemmarnas vilja (enligt den beslutsprocess de frivilligt gått med på). Finns det något annat sätt som den skulle ha kunnat skapats på? Det verkar som att partiellt eller fullständigt överlåtande av ens egendom är de enda två sätten som det kan göras på och jag tror det är just vad jag beskrivit. Om så, kommer nu frågan: är svenska staten en sådan här frivillig förening - antingen en aktiv klubb eller en förvaltare av egendomar som folk gett upp? Om det inte finns bevis för att svenska staten har fått den kontroll den har idag på ett rättmätigt sätt har den fått det på ett annat sätt.

Är svenska staten en frivillig landägarförening?
Oavsett om svenska staten skulle vara en aktiv klubb eller en markförvaltare måste det finnas bevis för att folk frivilligt gått samman och gett över mark till den (på ett av de två sätten som beskrivs ovan). Och för att deras situation skall ha varit frivillig skall det inte ha funnits någon som helst hot inblandat; folk skall inte ha blivit rädda för att bli inlåsta om de gav upp marken eller sade att den tillhörde staten.

Finns det några sådana bevis? Inte såvitt jag vet. Och jag skulle gissa att varken Tino eller någon annan vill hävda att det finns det. Jag har aldrig stött på någon som hävdat att någon landägare vid något tillfälle gett bort sitt landområde till staten, på ett frivilligt sätt. Det finns de som hävdar att landägare har gjort det implicit när de röstat. För, lyder tankegången, om man röstar då går man ju med på att de som får makten får lov att föra en politik ungefär i den linje som de gick på val med.

Det tänket skjuter bara tillbaka frågan till om staten är en frivillig förening, liksom om det var en frivillig landägarförening. I båda fallen krävs det dock att folk går med i den utan något hot bakom. En individ som står inför en valurna har inget frivilligt val om att lyda statens order eller inte. Säg att du står och röstar år 1914 - du är en stor landägare så du har rätt att göra det - och frågan för dagen är om staten skall få rätt till allas landområden (så att de kan införa en begränsning på invandring, för tillfället fanns det inget passtvång). En stor majoritet av alla svenskar är för idén, säger vi, men du är av någon anledning emot den. Nåja, du går och röstar, och du röstar för ditt eget parti (som är det enda partiet emot förstatligandet av all mark). Oturligt nog får du bara en röst i valet och din sak går förlorad. Men, gick du frivilligt med på det? Inte på något sätt.

Men, kanske du säger, tänk på alla de som röstat för de partier som stått för den här åsikten, gick inte de frivilligt med på att lämna över makten till staten? Det låter på förhand som en rimlig tanke, men även där har de som röstar inte ett verkligt val i frågan. För var och en som röstar kan inte bara säga "Nej tack, jag vill inte vara med i den här föreningen eller låta dess besluta påverka mig eller min egendom". Men val fungerar inte på det sättet - oavsett hur du röstar kommer röstresultatet ändå att bli detsamma och en viss politik kommer att föras igenom, oavsett hur mycket du säger emot det. Det som behövs för att göra valet legitimt är minst att var och en kan säga nej till medlemskap i den svenska staten eller till att omfattas av dess beslut. Den möjligheten har aldrig funnits i de nästan fem hundra år som självaste idén, att staten äger marken i Sverige, funnits.***

Alltså, det finns inga bevis för att svenska staten startats frivilligt av landägare som vill få igenom en gemensam politik. Inte heller att folk som varit med och röstat om statens politik haft en möjlighet att slippa styras av den. Än mindre några välformulerade kontrakt som går in på hur folk binder sig till att följa några av statens regler.

Detta innebär inte att invandring inte kan ha några negativa konsekvenser. Det innebär att ett argument för att inskränka invandringen (eller för den delen, att göra vad som helst som staten säger är rätt) inte gäller. Hur skulle vi då kunna gå tillväga med att införa en verkligt frivillig invandring? Det går jag igenom här.

Kolla även in George Ought to Help, You Can Always Leave och Huemer on the psychology of authority.

Noter
* Man kan ju tänka sig att det kan bli problem av att väldigt många gör något sådant här och utesluter en grupp människor från att bo på ett visst område. Det är ett problem som nog Lockes proviso löser, men för att inte komplicera bilden ytterligare kan man utgå ifrån att området inte blir större; att en person gav bort en del sitt område till en annan och att denne nu tar det området och skapar en förening med den förstes land.

** Det finns ingen riktig enighet om gränserna för landägande inom den frihetliga traditionen. Enligt vissa har en landägare rätt till fullständig kontroll över sitt område, men enligt andra har landägaren inte alls rätt till att utesluta andra från området ifall personen som är på landet inte stör landägarens användning av marken. En person som bara promenerar genom skogen stör inte skogsägarens rätt att driva skogsbruk och därför får denne göra detta, enligt den senare teorin (som kallas för Flashback-teorin av landägande). Ett sådant landägande skulle bara kunna sätta upp gränser för invandring inom bara bebyggda områden, vilket sätter hinder för generella förbud av invandring till Sverige (då den överväldigande marken är obebyggd). Jag vet inte vilken syn Lena och Tino utgår ifrån - en där landägande är exklusivt direkt eller ett där landägande är exklusivt genom att någon har "homesteadat" ett användningsområde som utesluter all annan användning, men inte om man homesteadat ett användningsområde som inte utesluter att andra använder det - men mitt resonemang utgår ifrån den traditionella synen (där allt landägande innebär att man har rätt att utesluta andra ifrån området). Den här noten skulle alltså kunna bortses ifrån, det är bara för att jag noterar att det finns olika syner på landägande och att jag inte delar den som debatten verkar föras ifrån men att jag ändå utnyttjar den för att visa att den traditionella teorin inte skänker staten legitimitet som landägare.

*** Såvitt jag vet så härstammar själva idén att svenska staten äger all mark ifrån kung Gustav Eriksson Vasa. Denne skall ha tänkt ut det 1542 då han hävdade att all oägd mark tillhörde kronan. Senare hittade han även på att den mark som bönderna använde egentligen inte var deras, de bara skötte den åt kronan, som var den egentliga ägaren. Det här tänket skall ha haft sitt ursprung bland de tyska härskarna. Uppenbarligen var det en ideologi som härskarna gillade att föra fram eftersom det gav staten ett sken av legitimitet, vilket nog också är varför doktrinen fick en renässans bland socialdemokratiska författare under slutet av 1800-talet.

Blir lönerna högre med en större befolkning?

När jag argumenterat för fri invandring och fri lönesättning på arbetsmarknaden har jag fått, från olika håll, ibland hört ett motargument i båda fallen. Det argumentet är att den genomsnittliga lönen för de som arbetar i Sverige nu skulle sjunka ifall utlänningar eller arbetslösa skulle kunna konkurrera om jobben med lägre löner. Samma argument har vissa också fört fram mot att ha frihandel, för då sker ju också en konkurrens om jobben.

De som använder argumentet, vill jag minnas, säger oftast att det är en konkurrens om vissa givna jobb, eller uttrycker sig som om det endast fanns ett fåtal jobb. Jag tror inte att flertalet därmed tror att det faktiskt bara är möjligt att ha ett fixt antal jobb - speciellt när man så lätt kan se att det finns många gånger fler jobb nu än för 100 år sedan - men jag ville bara uppmärksamma det, för att inte sprida vidare detta dåliga språkbruk. Det finns inte en fix mängd arbete som går att utföra och på en marknad kommer det alltid finnas folk som vill anställa andra så länge som deras preferenser inte är tillfredsställda. Jag skulle gissa att det senare inte inträffar förrän varje individ har i alla sin egen skyskrapa, jetplan och någon tropisk ö. Möjligtvis aldrig, om teknologin alltid går framåt och de flesta inte är nöjda materiellt sätt förrän de har sin egen rymdraket eller kan ladda upp sin hjärna till en dator som kan simulera hjärnans processer 50 000 gånger realtid.

Så, det kommer alltid att finnas en efterfrågan på arbetskraft på en fri marknad så länge som lönerna kan anpassas till den här efterfrågan. Alltså, så länge som det inte finns några lägsta- eller minimilöner som hindrar folk att ta ett jobb som folk vill ha gjort. Den stora frågan som är av intresse, och som jag tänker titta lite på här, är ifall ett ökat utbud av arbetare leder till sänkta reallöner, sänkt levnadsstandard, för alla andra som arbetar nu.

Den borde vara av intresse för alla, för ifall de arbetandes löner inte skulle sänkas, utan vara stabila eller kanske även öka, då borde de flesta se att det vore av allra största vikt att öppna gränserna för att på effektivast sätt hjälpa de miljoner människor som idag lever under väldigt fattiga omständigheter. Om det vore så att en miljon till arbetare i Sverige innebar liknande löner som nu vore det utifrån en humanitär synvinkel ofullkomligt hemskt att inte öppna gränserna till landet (vilket idag "bara" kräver att kollektivavtalens minimilöner slopas).

Om vi antar att fackens minimilöner slopas i Sverige, och alla invandrare och arbetslösa kan konkurrera i alla industrier, varför tror vissa att detta skulle sänka den genomsnittliga lönen för alla som arbetar? De två främsta argumenten för detta verkar vara att:

(1) en ökning av utbudet av arbetare borde sänka allas löner; finns det fler frisörer som konkurrerar om att sälja sina tjänster, men de flesta vill bara klippa sig så ofta kommer frisörerna att vara tvungna att sälja sina tjänster till lägre priser. Ju fler arbetare i en viss industri, desto lägre löner kommer folk där att behöva ta för att behålla jobben. De som inte är beredda att jobba kvar för de lägre lönerna går över till en annan industri, där samma process går igång. Den tar slut när de arbetare som byter jobb blir nyanställda för en tjänst som tidigare inte producerades (som när folk gick från att producera vagnar till att producera bilar).

(2) en ökning av antalet arbetare leder till att produktiviteten per arbetare minskar, eftersom det nu finns färre maskiner eller annan kapitalvara per arbetare, och därmed kommer varje individ producera mindre. Lönerna beror på hur produktiva arbetarna är, så ju fler arbetare desto mindre produktiva är dem. Detta argument förs även fram av vissa ekonomer som då pekar på att det finns en avtagande (fysisk) avkastning för många produktionsprocesser, så att om man får fler arbetare per given enhet kapitalvara, blir den genomsnittliga produktionen lägre än tidigare.

Båda av dessa argument stämmer till viss del, d.v.s de för fram teoretiska resonemang som stämmer givet vissa förutsättningar. Men det är osäkert ifall antagandena i (2) stämmer och i båda fallen finns det andra faktorer som resonemangen inte tar hänsyn till.

Problemet med (1) är att den endast tar hänsyn till en sida av myntet (eller bara en sak av det man ser). Ja, ett högre utbud av en viss typ av arbetare leder till att lönen för dessa arbetare sjunker. Men samtidigt kommer priserna för den här varan att sjunka också! För i jämviktsläget kommer en varas pris att bero på konkurrensen mellan företagen, så att de blir tvingade till att sälja varan för kostnaden att producera den (vilket i vanligaste fall även inkluderar en vinst). Alltså, på samma sätt som att ett större utbud av arbetare tenderar att sänka lönerna, så tenderar det också till att sänka priserna. Så, vilken effekt är störst, den på priser eller löner?

Här kommer (2) in i bilden, då den säger att fler arbetare leder till mindre produktion. Och eftersom lönerna beror på arbetares produktivitet (se s. 618-622) borde ju det här argumentet innebära att lönerna sjunker mer än priserna. Men, stämmer det att fler arbetare på en maskin leder till en lägre avkastning? Inte nödvändigtvis. Lagen som argumentet refererar till säger egentligen bara att det finns en viss optimal mix av arbetare och maskiner (något förenklade kategorier) och att efter den punkten så leder en till arbetare att dennes marginella produktion är lägre än när den förra arbetaren lades till. Men är vi i den situationen, där fler arbetare leder till lägre marginalprodukt, eller till en högre? Det går inte att svara på det a priori, på förhand.

Ekonomen George Reisman presenterar dock ett viktigt argument för att vi borde förvänta oss att i en kapitalistisk marknad, utan statliga regleringar, så kommer den genomsnittliga produktionen att öka med fler arbetare/producenter. Alltså att marginalprodukten blir större ju fler arbetare som finns. Detta tack vare arbetsfördelningens fördelar.

Denna viktiga poäng som Reisman tar upp, från Adam Smith, är att arbetsfördelningen är begränsad av marknadens storlek. Den principen säger att ju fler människor det finns som producerar för en marknad, desto större fördelar finns det att massproducera varor (oavsett om det är bröd eller sjukvård). Reisman ger ett talande exempel:

The advantages of a large population can be observed by considering the size of the population necessary for the existence of an economical-sized medical school, say, and for the existence of medical specializations. The principles observed in these cases will apply throughout the economic system.

Thus, as a hypothetical illustration, let us assume that an efficient-sized medical school produces 100 new doctors per year. This number, let us assume, is a number that represents enough students to keep the cost of lectures and demonstrations within reason a per student basis, and yet not so many students that they cannot obtain sufficient individual consultations and so forth with the faculty. Let us assume further that the average graduate of this medical school will practice medicine for 40 years after graduation. This means that ultimately there will be 4,000 graduates of this school in practice at any one time. Finally, let us assume that the average frequency of diseases and accidents, and so on, that require medical attention is such that in order to keep the average doctor more or less fully occupiedthere have to be 1,000 people for every doctor. These assumptions imply that a population of 4 million is necessary to provide a market large enough to support one efficient-sized medical school.

But this is by no means the end. For suppose that only one doctor in a thousand is a brain specialist. With a total of only 4,000 thousand doctors, there would be just 4 brain specialists. That is hardly enough to support much specialized research in brain diseases, a specialized journal of brain diseases, graduate programs or seminars in brain diseases, and so forth. A population of 4,000 brain specialists, however, would make these things possible. But that implies an underlying population not of 4 million, but of 4 billion people. ...

Now it is necessary to realize how important are the gains a larger market provides not only in allowing the existence of further specializations and sub-specializations, but also simply in allowing existing specializations and sub-specializations to be carried on, on a larger absolute scale. Our medical school example can illustrate this point very well.

Some kind of very small market, say a few hundred people, is necessary to allow one person to specialize as some sort of primitive doctor. A larger market of several million, that permits the existence of several thousand doctors, also permits them all to be trained in a medical school and creates the sub-specialization of brain specialist. A still larger market increases the absolute number of brain specialists. And here we can easily see something that is vitally important. Namely, if the market is big enough to support 400, or better still, 4,000 brain specialists, rather than just 4, the likelihood of some important discovery being made about brain diseases is substantially increased. For there will be 400 or 4,000 highly intelligent and experienced people thinking about the problems involved, instead of just 4. And whatever any one of them discovers, can, of course, be quickly communicated to all the rest—through the journals, seminars, and so on that their number is large enough to support. ...

The potential gains of this kind from a larger-sized population in a division-of-labor society can be thought of in terms of a doubled population having a doubled number of Edisons and Fords and the like. Indeed, in a division-of-labor society, a doubled population even with just one-tenth more of such innovators would probably be easily capable of overcoming any problems of diminishing returns and poorer-quality land and mineral deposits, and of doing so by an ever widening margin. It would do so through the greater technological progress that the existence of a larger number of such outstanding individuals would make possible. For the existence of each additional productive genius serves to raise the productive power of the whole human race. Because essentially what he supplies is ideas. Ideas can be used by everyone who has need of them without in any way diminishing their ability to serve others. They are an inexhaustible gift. (Capitalism, s. 359-60)

Den här principen finns överallt i samhället. För en tillräckligt stor marknad skulle det säkert vara lönsamt att ha tåg som lyfts upp av magnetisk levitation och kan gå i 500 km/h, även i Sverige. (Om det inte redan är det nu men Banverket kan inte räkna ut det.) En större marknad innebär alltså mer specialisering och mer massproduktion.

Vilken effekt är då störst, de av avtagande eller ökande avkastning? För egen del verkar det som att effekten av ökad massproduktion är så enorm att den borde överväga allt annat. Vad säger då de som försökt fånga effekten av ökat utbud av arbetare? Enligt ekonomen Michael Clemens, vars artikel jag gick igenom i förra blogginlägget, skall dessa forskare ha kommit fram till att arbetarna i landet som får in mer invandrare troligtvis får sänkta reallöner, om något. Man kan dock fråga sig hur väl deras modeller fångar in alla aspekter av en ökad befolkning. Men, det bör påpekas att effekten de hittar är väldigt liten, bara några futtiga procent. En av de främsta kritikerna av invandring i USA, George Borjas, beräknar att lågutbildade i USA får ca 4,8% lägre lön totalt p.g.a. invandring på lång sikt. Alla andra arbetsgrupper tjänar på invandring. Enligt både Caplan och Clemens räknas Borjas som pessimisterna.

Vad kan man då säkert säga om effekten av att ta bort minimilönerna i Sverige (vilket nog skulle tagit bort alla praktiska hinder för att tillåta massinvandring hit) för den genomsnittliga arbetarens lön? Det går inte att säga något säkert, tyvärr. Man skulle lätt kunna tänka sig att alla lokala jobb, som inte blivit utsatta för den globala arbetsfördelningen, som att bygga hus, skulle blivit otroligt mycket effektivare. Men om lönerna? Jag är osäker, men jag skulle gissa att det på sikt skulle leda till högre välstånd. Det i sig kanske inte skulle övertyga någon att öppna upp arbetsmarknaden i Sverige ifall alla riskerade att få en lägre genomsnittlig lön (även om risken för det verkar vara ganska låg). Här har dock Bryan Caplan fört fram en rimlig kompromiss: låt alla invandrare bli beskattade och ge det till alla som nu arbetar. Sannolikheten för att det går igenom är väl dock rätt låg, tyvärr.

Det finns andra argument mot fri invandring som bygger på att sociala förhållanden försämras när det finns olika grupper i samhället som lever under olika normer. Här har jag inte försökt argumentera mot dessa, utan bara mot de argument som diskuterar folks reallöner.

Economics and Emigration: Trillion-Dollar Bills on the Sidewalk?

Bryan Caplan skrev lite kort om den här artikeln av Michael Clemens på sin blogg. Då artikeln tar upp en så otroligt viktig fråga, som kan göra så många människor väldigt mycket rikare, tänkte jag också gå igenom artikeln men ta upp lite mer info och citat från den.

Economics and Emigration: Trillion-Dollar Bills on the Sidewalk? är som sagt skriven av Michael Clemens och blev publicerad förra sommaren i en av de mest ansedda mainstream-journalerna i nationalekonomi, nämligen The Journal of Economic Perspectives. Artikeln tar upp frågan om emigration, och hur den påverkar emigranterna samt folket som bor där emigranterna flyttade från och dit de flyttade.

Clemens börjar med att påpeka att det finns väldigt många som bor i fattiga länder som vill flytta till de rika länderna.

The Gallup World Poll finds that more than 40 percent of adults in the poorest quartile of countries “would like to move permanently to another country” if they had the opportunity, including 60 percent or more of adults in Guyana and Sierra Leone (Pelham and Torres, 2008; Torres and Pelham, 2008). Emigration is constrained by many forces, including credit constraints and limited information at the origin (Hatton and Williamson, 2006).

Det är ganska klart varför de vill flytta; det är mycket högre löner i de utvecklade ekonomierna än i de fattiga delarna av världen. Så om en större del av dessa kunde flytta hit skulle deras välstånd öka enormt mycket. Clemens ger en skissartad bild av hur stor välståndsökningen skulle kunna bli om man antar att bara en del av de fattiga skulle flytta:

Divide the world into a “rich” region, where one billion people earn $30,000 per year, and a “poor” region, where six billion earn $5,000 per year. Suppose emigrants from the poor region have lower productivity, so each gains just 60 percent of the simple earnings gap upon emigrating—that is, $15,000 per year. This marginal gain shrinks as emigration proceeds, so suppose that the average gain is just $7,500 per year. If half the population of the poor region emigrates, migrants would gain $23 trillion—which is 38 percent of global GDP.

Den här skissen stämmer rätt bra överens med de mer avancerade gissningar som ett flertal ekonomer gjort. De studier som har gjorts på hur mycket välstånd som skulle skapats av att ha fri invandring och att fattiga arbetade i rika länder, menar att den globala BNP skulle gått upp med 50-150%!

Även om de rika länderna inte öppnade sina gränser helt och hållet så är uppfattningen bland ekonomerna att invandrarna skulle tjäna väldigt mycket på detta:

Så, om nu de fattiga tjänar på att flytta till rika länder, hur påverkas andra av det? När det gäller de fattiga som stannar kvar menar Clemens att de inte nödvändigtvis behöver förlora på att de rika länderna öppnar sina gränser.

Mountford (1997), Stark, Helmenstein, and Prskawetz (1997), and a subsequent literature theorize that when emigration to high-wage countries becomes possible, even when it is costly and uncertain, the expected value of human capital rises for all potential migrants. Because not all of those who were thus encouraged to invest will leave, the existence of an emigration option for some people can tend to raise the human capital stock at home. Macro and micro studies suggest that this effect is real and large enough to substantially offset the departures in some settings (Beine, Docquier, and Rapoport, 2008; Chand and Clemens, 2008; Batista, Lacuesta, and Vicente, 2011; Docquier and Rapoport, forthcoming).

Det rörde dock bara om effekten av att öppna upp för emigration. Men, att några som har utbildat sig, eller är driftiga och produktiva lämnar landet, blir det inte sämre för de som är kvar? Här är litteraturen delad verkar det som. Å ena sidan verkar det inte finnas mycket som pekar på att de som lämnar landet försvinner med många positiva externaliteter. Jag trodde detta innan jag läste Clemens, då de fattiga ländernas ekonomier helt enkelt inte förlitar sig lika mycket på arbetsfördelning som de rika. I det fallet, när det inte finns så mycket handel, och varje individ utför många saker autarktiskt, producerar man inte så mycket för marknaden utan mest för sig själv. Att man då lämnar samhället, som man ändå inte spenderade så mycket tid för att handla med, skapar ingen större förlust för de som bor kvar.

Men samtidigt refererar Clemens till en studie om att emigranterna från Mexiko orsakade en ökning i 8% för de kvarvarande arbetarna. Jag vet inte riktigt hur det här resultatet skall tolkas. På ett plan verkar det rimligt att när arbetare går från en plats till en annan, som är mer produktiv, så ökar effektiviteten i hela ekonomin. Men jag tror inte att mexikanarnas löner skulle stiga med 8% av att produktionen blir större i USA (vilket Mexiko tar del av via handel). Alltså skulle studien säga att ökningen beror på att utbudet av arbetare minskat. Jag är högst tveksam till resultatet.

Hur är det då för folket som bor i "värdlandet", dit emigranterna flyttar? Hur påverkas de av att det kommer in fler invandrare? Likt de svenska studierna har invandringen haft en minimal inverkan på statens finanser:

[A]ll serious economic studies of the aggregate fiscal effects of immigration have found them to be very small overall — small and positive at the federal level (Auerbach and Oreopoulos, 1999; Lee and Miller, 2000), small and negative at the state and local level (Congressional Budget Office, 2007).

En stor fråga bland ekonomer har varit ifall invandrare sänker lönerna i det området de flyttar till. Studier från USA säger att effekten är liten för arbetarna i värdlandet:

Economists studying international migration have given much of their energy to estimating how the movement of emigrants affects the wages of nonmigrants. For example, does the arrival of immigrants lower wages for incumbent workers? In a U.S. context, Borjas (2003) and Borjas and Katz (2007) argue that low-wage workers do experience a modest decline in nominal wages from immigration. On the other side, Card (2009) and Ottaviano and Peri (forthcoming) find that millions of recent immigrants to the United States have caused the average worker’s nominal wages to decline a few percent—if at all—while Cortes (2008) finds that immigration lowered the price of a typical consumption basket about half of 1 percent. The mass migrations of the nineteenth century likely caused a cumulative decline of 1 or 2 percentage points each decade in wages at the destination (Hatton and Williamson, 1994).

Återigen är jag tveksam till detta, då, rent teoretiskt, fler producenter borde innebära högre löner för alla, eftersom man kan få en djupare och bredare arbetsfördelning. Men, det här är ju ekonomiska studier, som bara skall mäta enkel data, hur kan de ha fel? De kan ha rätt, och jag vet för lite att uttala mig om dem. Jag skulle dock gissa att de utgår mer från Ricardo än Smith när det gäller synen på arbetsfördelningens positiva effekter. Clemens tar i vilket fall upp två andra studier som går emot dessa studier:

Of course, these elasticities could be different at much higher levels of emigration. The literature gives no clear support for such a pattern, however, even under greatly increased migration. In historical cases of large reductions in barriers to labor mobility between high-income and low-income populations or regions, those with high wages have not experienced a large decline. For example, wages of whites in South Africa have not shown important declines since the end of the apartheid regime (Leibbrandt and Levinsohn, 2011), despite the total removal of very large barriers to the physical movement and occupational choice of a poor population that outnumbered the rich population six to one. The recent advent of unlimited labor mobility between some Eastern European countries and Great Britain, though accompanied by large and sudden migration flows, has not caused important declines in British wages (Blanchflower and Shadforth, 2009).

Även om det nu vore så att emmigration orsakade lägre löner i värdlandet så rättfärdigar detta inte någon inskränkning i invandringen utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

Further, even if emigrants modestly depress wages when they arrive at the destination, this does not justify restricting movement by the standard welfare economics analysis. Such effects represent “pecuniary” externalities rather than “technical” externalities. The human capital externalities discussed in the previous section, along with common examples like belching smokestacks, are examples of technical externalities. Pecuniary externalities, in contrast, operate through the price mechanism: for example, my decision not to place a bid on the house you are selling may lower the price you can receive from an alternative buyer. Pecuniary externalities are a near-universal feature of economic decisions. In standard economic analysis, they offer no welfare justification for taxation or regulation of those decisions.

Och även om man är stenhård på att inte tillåta in invandrare för att det eventuellt skulle sänka några arbetares löner, så finns det en annan politik som är bättre än att bara ha stängda gränser. Det är att ha fri invandring plus att beskatta invandrarna en viss summa som ges till svenskarna (genom sänkt skatt vore väl enklast).

Sedan diskuterar Clemens lite om hur svårt det skulle vara att få igenom en mer liberal invandringspolitik. Den diskussionen har dock inte så mycket med svenska förhållanden att göra. Slutligen diskuterar han vad ekonomerna som forskar om emigration borde fokusera på, vilket är de områden han diskuterat i artikeln.

Hur ser den svenska situationen ut när det gäller möjligheten till fri invandring? Om bara en sak kunde vara annorlunda skulle den vara lysande, och några miljoner fattiga människor skulle kunna flytta in i landet och få arbete här. Som SvD påpekade nyligen, så har Sverige en väldigt liberal arbetskraftsinvandringspolitik. Men den är inte så liberal att det räcker "med ett erbjudande om jobb för att vara välkommen hit". Sedan 2008 behöver man inte ha direkt godkännande från facket för att få arbeta här, men väl indirekt. Såhär är reglerna:

Villkor för att beviljas arbetstillstånd i Sverige
En grundläggande förutsättning för att beviljas arbetstillstånd i Sverige är att det finns ett erbjudande om en anställning som personen kan försörja sig på. De erbjudna anställningsvillkoren ska inte vara sämre än vad som gäller enligt svenska kollektivavtal eller vad som är praxis inom yrket eller branschen.

Den sista punkten innebär att invandring effektivt hindras av fackens minimilöner. Men samtidigt innebär det att invandringen i stort sett skulle kunna bli helt fri om fackens kollektivavtal bara kunde brytas. För att göra det behöver man enbart en produktionskedja som ägs av ett eller flera företag som inte anställer fackligt anslutna arbetare, så att produktionen inte kan hindras av fackens "sympatiåtgärder". Facken kan ju inte blockera en produktion som inte förlitar sig på några tjänster från fackliga medlemmar. Det gör det hela något besvärligt, men inte omöjligt då man kan förlita sig på företag utanför Sverige också. Istället för att syssla med politik borde kanske liberaler satsa helt på företagsamhet, för att hjälpa att skapa den kedja av industrier som behövs för att man skall komma undan fackets kontroll.

Michael Clemens har för övrigt presenterat sina idéer i en föreläsning också, som har några fina pedagogiska bilder:

Lite mer från ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.”

Doktorsavhandlingen ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här.” som jag kikade på igår har lite mer information om LO, staten och invandring.

Bland annat tar boken upp en händelse som visar hur LO:s beteende är beroende av allmänna uppfattningar om vad dess politik har för konsekvenser. Händelsen var att LO lobbade staten för att få igenom en lagstadgad rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare. Det var inte givet att alla invandrare pratade svenska, även när de arbetade i landet. Det var inte heller nödvändigt för dem att faktiskt lära sig språket, då företagen som anställde dem hade chefer som pratade både det utländska och infödda språket.

Iaf började lagen gälla från och med 1 juli 1973. Den hade effekten att ”arbetsgivarna blev skyldiga att ge varje anställd som saknade kunskaper i svenska betald ledighet för 240 timmars språkundervisning, även om undervisningen ägde rum utanför ordinarie arbetstid” (s.233). Alltså, företagare som anställde invandrare blev tvungna att betala språkundervisning för dem. Eller, ännu lättare, det blev dyrare att anställa invandrare. Detta är vad man borde ha förväntat sig av en organisation som vill minska konkurrensen från utländsk arbetskraft, då den borde göra att efterfrågan för invandrare som inte kan svenska minskar. Det borde i sin tur höja efterfrågan på all svensk arbetskraft som inte behöver utbildas.

Som man kan förvänta sig steg arbetslösheten bland invandrare (som också har andra orsaker, men det här är en potentiell förklaring), men vad som förvånade mig var fackets reaktion. De märkte också att lagen ”indirekt försvårat för många invandrare att få arbete” (s. 248), vilket de såg att det till viss del berodde på den utökade kostnaden för att anställa invandrare. Fast de såg ju inte det som deras problem från början:

Det visade sig dock att förekomsten av en lagstiftning långt ifrån innebar att alla som var berättigade till undervisning verkligen fick det. Relativt snart efter lagens införande väcktes kritik från LO-håll mot bristerna i det praktiska genomförandet av lagen. Redan i november 1973 klagade LO hos AMS över att vissa arbetsgivare, som sökte arbetskraft via arbetsförmedlingen, gav utländska medborgare som ej behärskade svenska språket besked om att de inte kunde få anställning om de inte kunde uppvisa intyg på kunskaper i svenska eller att de genomgått det stadgade antalet timmar. LO ansåg det diskriminerande och krävde att AMS, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna skulle överlägga med och tillrättavisa arbetsgivare som agerade på ett sådant sätt. (s. 235-236)

Alltså, de kunde inte se det som att det är deras fel att företagarna fick det dyrare att anställa utlänningar som inte kunde språket. Istället var det företagarna som diskriminerade. Men, det verkar som att 1981, eller tidigare, hade lagen ändrats så att staten skulle betala för invandrarnas utbildning. Fördelen med det var att invandrare inte automatiskt blev dyrare att anställa. Möjligtvis blev det nu lättare för staten att få fram sin propaganda till invandrare.

Den här händelsen visar möjligtvis att LO inte enbart agerar som en vinstmaximerande förening. Eller så beräknade de att de arbetslösa invandrarna innebar minskat bidrag till deras förening. Lite svårt att säga, men det verkar rimligt att utgå från att facket, om än att de ser till sina medlemmars intressen, nog är begränsade av vad den allmänna uppfattningen är. Likt andra politiska föreningar.

Det andra intressanta från boken berör hur illa svenska staten behandlat invandrare. Jag tog upp i förra inlägget hur staten förhindrade judar från att fly till landet, men de tvingade även de som kom hit under andra världskriget - de öppnade för invandring efter ett tag - att jobba ute i skogen. Staten dirigerade alltså var invandrarna skulle arbeta, och det var visst inte uppskattat.

Alla flyktingar som slussades ut till skogs- eller jordbruksarbete upplevde inte arbetet som tillfredställande, och både norska och polska flyktingar strejkade i protest mot skogsarbetet som de ansåg vara en bestraffning. De ansvariga myndigheterna utformade dock sanktionsåtgärder riktade mot flyktingar som arbetsvägrade och olika former av disciplineringsförläggningar och interneringsläger upprättades på ett antal platser runt om i landet, där arbetsvägrande och vad som i samtiden benämndes som ”odisciplinerade” flyktingar placerades. (s. 116)

Eller, i klartext; staten satte flyktingar i arbetsläger för att de inte gillade att bli beordrade om var de skall arbeta. Annars hade utländska arbetare inga större rättigheter i Sverige efter kriget.

Utländska medborgare kunde inte, i motsats till svenska medborgare, hävda någon ovillkorlig rätt att vistas och arbeta i Sverige. Vid 1960-talets mitt hade invandrade utländska medborgare inte heller rättighet att driva näring, förvärva fast egendom eller inneha statstjänst (med vissa undantag). (s. 151)

Jag gissar att dessa förtryckande lagar kom till efter första världskriget.

Invandring och hur facket begränsat den

De svenska facken och deras försvarare, använder inte sällan en retorik där facken utmålas som en kraft för alla arbetare som står mot företagen. Facken finns till för att se till att fixa schysta löner och villkor för sina medlemmar, från deras motpart, företagarna. Den här bilden (som jag inte vet hur representativ den är) grundar sig på en marxistisk föreställning om att arbetare och kapitalister har motsatta intressen, medan alla arbetare (och alla kapitalister) har samma intressen.

Den här bilden är falsk. På ett plan kan man väl säga att en arbetare har motsatta intressen till dennes arbetsgivare, då de har olika idéer om vad lönen för arbetarens tjänst borde vara. Men utifrån det perspektivet har alla en konflikt med alla andra, så länge som någon anser sig vara förtjänt av mer av andras pengar än vad man kommer överens om att ge varandra frivilligt. Men det var inte på det planet jag tänkte på, utan just att alla arbetare har ett gemensamt intresse, och att det då är i facket.

Faktum är att facken är specialintressen, enbart för sina egna medlemmar (om ens det), och inte för alla arbetare generellt. Den kamp som facken för är inte i främsta hand riktad mot företag utan andra arbetare. Det här är den ekonomiska bilden på facken, vilken Morgan Reynolds redogör för i boken Power and Privilege:

A labor union can be defined as a group of labor suppliers who individually have little or no market control over wages and working conditions bu who want to control (raise) compensation as a group. Expressed this way, there is nothing different in principle between combinations of workers and combinations of sellers in other markets (businessmen, farmers, oil produceras, physicians) who attempt to restrict supply and push up the prices of their services. … Unions are fundamentally cartels – groups of producers with sectional interests diametrically opposed to those of consumers. Unions are labor OPECs. (s. 44)

Som Reynolds påpekar står fackens mål i konflikt med konsumenternas också. I det här inlägget kommer jag dock att kolla på deras intressekonflikt med andra arbetare, som den utspelat sig historiskt i Sverige. Specifikt utländska arbetare.

Fackets roll som ett särintresse, som de flesta fack uppfyller, finns det exempel på i Jesper Johanssons doktorsavhandling i historia ”Så gör vi inte här i Sverige. Vi brukar göra så här”: Retorik och praktik i LO:s invandrarpolitik 1945-1981. Jesper går igenom LO:s strategier för att ”hantera” invandringen och integreringen av invandrare under den här tiden, men han ger även en historisk översikt över fackens agerande under den tidigare perioden också. Vad som är intressant i det här avseendet är att LO (och arbetarrörelsen i stort) främst agerat som en konkurrensbegränsande kraft ända sedan starten (trots viss retorik om internationell solidaritet mellan arbetarklasserna). Under det tidiga 1900-talet reagerade arbetarrörelsen exempelvis starkt mot bl.a. galizienska och brittiska arbetare (se sprängattentatet mot Amalthea) vilket Johansson menade var ”ett uttryck för rädslan för konkurrens på arbetsmarknaden”:

De utländska arbetarna ansågs konkurrera på arbetsmarknaden med de infödda arbetarna och pressa ned lönerna. De ansågs också hota den fackliga organiseringen eftersom de användes som strejkbrytare vid flera konflikter. Arbetarrörelsen krävde därmed en reglering av invandringen och att svenskfödda arbetare skulle ha företrädesrätt på arbetsmarknaden. Politiken att infödda arbetare skulle ha företrädesrätt till arbeten drevs också i riksdagen av socialdemokratiska ledamöter. (s. 112)

Alltså, de organiserade arbetarna ville inte ha konkurrens med andra arbetare och försökte stänga ute dem från arbetsmarknaden. Dock är det inte så att "arbetarrörelsen" hade rätt om att de tjänade på att minska antalet arbetare på arbetsmarknaden. Arbetarna i industri X tjänar på mindre konkurrens där, i det korta loppet, men alla andra arbetare förlorar på det genom att de får betala högre priser för varorna från den industrin. Totalt sett kan man se att alla arbetare förlorar på en liten arbetsmarknad, då de tjänar på att kunna handla med fler personer som producerar än färre.

Detta tidiga lobbande av facken för restriktioner av arbetskraftinvandring ledde till att det bekanta slagordet ”Sverige åt svenskarna” togs upp av socialdemokraterna (som tidigare skall ha använts av tullförespråkare):

Vid ett socialdemokratiskt ungdomsklubbsmöte i Malmö 1904 drev Värner Rydén, som senare blev civilminister, exempelvis [angående fackens önskemål om en restriktiv arbetskraftinvandring] igenom en resolution med uppmaningen "Sverige åt svenskarna". (s. 111-12)

Under första världskriget, år 1917, försvann den fria invandringen till Sverige - för att skydda landet från spioner! - och en reglerande byråkrati för vilka som skulle få komma hit sattes upp. Med tiden blev fackföreningar och arbetsgivare vägledande och (verkar det som) beslutande remissinstanser för att avgöra om invandrares ansökningar om att få arbeta i Sverige skulle godkännas eller inte. Denna restriktiva politik höll i sig till andra världskriget. Flyktingmottagningen var inte lika restriktiv, men uppenbarligen inte tillräckligt liberal:

1937 hade socialdemokraterna tillsammans med övriga riksdagspartier enats om att judiska flyktingar inte ansågs ha politiska skäl att stanna i landet. I utlänningslagstiftningen från 1937 stadgades att flyktingar som lämnade sina hemländer på grund av förföljelse av ”ras” eller som kände vantrivsel i hemlandet inte kunde åberopa politiskt flyktingskap. Dessa flyktingar var därmed inte inräknade i den politiska flyktingdefinitionen. Koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet kom 1938 överens med Tyskland om att judars pass skulle J-märkas. Enligt Tomas Hammar var det en administrativ åtgärd som tillkom för att “Sverige vid gränsen skulle kunna se vilka resande med tyska pass som var judar och alltså kunna stoppa dessa”. Sandlerkommissionen som efter andra världskrigets sluts granskade flyktingpolitiken visade på ett flertal förekommande fall när judiska flyktingar hade skickats tillbaka på grund av Sveriges restriktiva gränspolitik mot judar innan och under krigets första hälft. Situationen var likartad runt om i Europa. Det var få platser där judar på flykt togs emot. (s. 115)

Efter krigets slut ändrades reglerna för arbetskraftinvandring och det blev väldigt lätt att komma till Sverige därefter. Johansson fann det konstigt att LO gick med på denna liberalisering av invandringen:

Under hela perioden från krigsslutet 1945 till slutet av 1960-talet fanns det en viss motsägelsefullhet i LO:s inställning till arbetskraftsinvandring. Å ena sidan accepterades arbetskraftsinvandring som ett medel för att lösa efterfrågan på arbetskraft i ’den fulla sysselsättningens ekonomi’ och för att uppnå ekonomisk tillväxt och möjliggöra välfärdsstatens utbyggnad under rådande könsarbetsdelning och genusnormer med sega föreställningar om arbetsmarknaden som en i första hand manlig sfär. … Å andra sidan argumenterade LO för att en okontrollerad invandring riskerade de övergripande fackliga målsättningarna om full sysselsättning, strukturomvandling och solidarisk lönepolitik. (s. 169-170)

Men jag tror att den här antydda motsägelsen i LO:s agerande försvinner om man ser LO som en vinstmaximerande enhet, istället för enbart en ideologisk kraft (som Johansson verkar göra). Det jag syftar på är alltså att LO fick göra en avvägning mot att å ena sidan hindra arbetskraftinvandring (vilket ökar konkurrensen mellan arbetare) och att ta in pengar från de nyanlända arbetarna. Om inkomsterna från de nyanlända än vad för ekonomisk förlust LO gör genom att öppna invandringen, så är det i LO:s ekonomiska intresse att öppna för invandring. Johansson diskuterar inte ens möjligheten att LO skulle kunna agera efter sådana simpla ekonomiska motiv, men han finner ändå exempel på hur LO kunde tjäna på invandringen:

Fackföreningsrörelsens inflytande framgår också av att det fanns en klausul inskriven i både de italienska, de ungerska och de sudettyska avtalen [efter andra världskriget], som förband den invandrande arbetaren att bli medlem i aktuell fackförening redan före inresan till Sverige. Medlemskapet skulle sedan upprätthållas under hela verksamhetstiden på den svenska arbetsmarknaden. Arbetstillstånd beviljades således endast till arbetare som före sin inresa till Sverige organiserat sig fackligt. (s. 125)

Dessa klausuler som gjorde facken till verkliga utsugare av utländska arbetare berörde visst inte alla utlänningar. Men facken kunde använda sig av andra metoder för att få dessa att gå med i deras, ack så viktiga, rörelse:

Flera estländska arbetare ville inte ansluta sig fackligt, och det infödda svenska arbetarkollektivet menade att företagsledningen särbehandlade de invandrade arbetarna i positiv bemärkelse. Metallavdelningen i Olofström bemötte de oorganiserade individerna med information om den fackliga verksamheten på estniska och med verbala påtryckningar. Svanbergs undersökning visar att också hot om våld användes av infödda svenska arbetare i mötet med oorganiserade estländska arbetare. (s. 126)

Men av någon anledning vände vinden hos LO igen under 60-talet till att förespråka begränsningar av invandringen. Med deras stöd kom 1967 en reglering som tvingade arbetssökande att ha ordnat arbete, arbetstillstånd och bostad före de reste in i landet. Dock täppte detta inte till invandringen. Så LO fick göra det själva. I det här systemet (som var likt det som fanns under mellankrigstiden) var LO med och bestämde vilkas arbetsansökningar som skulle godkännas eller inte. Alltså, de beslutade om det fanns tillräckligt behov av arbetskraft (för de löner LO såg till inte kunde sjunka) för om folk skulle få komma in i landet och jobba eller inte.

Tomas Hammar har i en artikel om arbetarrörelsens historiska inställning till invandringen och det fackliga inflytandet över arbetskraftsinvandringen diskuterat bakgrunden till att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen till Sverige minskade eller nästan upphörde efter 1972. Hammar betonar att fackföreningsrörelsen hade stor del i att den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade radikalt. Det var nämligen inte ett riksdags- eller regeringsbeslut som togs i den frågan utan snarare ett LO-beslut. Han hänvisar till LO-cirkulär nr 19/1972 till förbunden från den 9 februari 1972, genom vilket LO högst påtagligt utnyttjade det fackliga inflytandet i den institutionella handläggnings- och beslutsstrukturen gällande ansökningar av arbetstillstånd. I cirkulärskrivelsen uppmanade LO sina förbund att vara restriktiva med att tillstyrka ansökningar om arbetstillstånd med hänvisning till det allmänna arbetsmarknadsläget. När lokala avdelningar därefter sa nej, sa förbunden och AMS nej, och då utfärdades allt färre arbetstillstånd och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen upphörde praktiskt taget helt. …

Invandringens karaktär förändrades sedan drastiskt från 1972/1973 och framåt. Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, som alltså var underkastad arbetsmarknadsprövning och fackligt inflytande, sjönk till en väldigt låg nivå av den årliga totala invandringen. Invandringen kom därefter främst att bestå av anhöriginvandring och av flyktingar. (s. 207-209)

Samma år arbetade LO för att det skulle bli svårare för finländska arbetare att komma till Sverige. Tidigare hade de kunnat flytta hit bara genom att ta kontakt med svenska företag, men efter 1973 blev de tvungna att först kontakta den finländska motsvarigheten till AMS.

Det är ganska klart från historien att facken i Sverige, tvärt emot deras retorik, inte kämpat för alla arbetares rättigheter. De har kämpat mot andra arbetares rättigheter att få arbeta i Sverige. Sverige åt svenskarna är ett måtto för alla som tror sig ha en naturlig rätt att stänga ute människor från "deras" marknad.

Men, svenskarna äger inte landområdet Sverige. Det styrs över av svenskar, som inte heller har någon rätt att styra landet (makt över något implicerar inte att man bör ha makt över det). Alla människor borde ha rätt att få komma till Sverige och sälja sin arbetskraft och sina produkter till alla som vill köpa. Fackens krav på att få vara en kartell i området innebär en uppenbar frihetsinskränkning samt en välfärdsförlust för alla andra.

Svenska och västerländska felprioriteringar

Nedanstående debattinlägg lade jag upp på Flashbacks och VoF:s forum. Jag skrev det för att jag ogillade fokuset som finns bland transhumanisterna om att man måste förbättra framtiden och att det är så viktigt att undvika risker för att vi inte skall dö ut då. Det håller jag med om. Men om det är så att vi människor har förmågan att förstå världen tillräckligt väl, agera korrekt för att förbättra tillståndet, och göra det samordnat mellan ett stort antal individer - då borde vi verkligen se till att införa fria marknader över hela världen. Här argumenterar jag - eftersom det var till för andra forum - inte nödvändigtvis för att exportera libertarianism med hela kitet, men jag förespråkar utträde som ett sätt att skapa frihet och fria markander i tredje världen.

Min idé var att försöka skapa lite debatt för en dramatisk förändring av det svenska samhället, för att hjälpa folk i tredje världen, samtidigt som vi tjänar på det. Det föll på döva öron, tyvärr. En skribent från VoF påpekade att texten kunde behöva textindelning, så jag tog med det.

Ett stort problem - fattigdom
Det finns vissa som utgår från att dagens politik är den bästa möjliga, som inte ser hur läget skulle kunna förbättras. Detta märks när man argumenterar för att förändra något; är detta något vanligt och utspritt då är det visst lätt hänt att folk accepterar detta något som positivt. Eller att man ser det som omöjligt att förändra, och därför meningslöst att försöka rubba. Lägg därtill att folk tenderar att inte vilja ifrågasätta sina politiska värderingar och perspektiv (men det kanske förändras i framtiden), så ser man att det finns en möjlighet att det finns mycket politik som inte passar med vad folk verkligen skulle vilja ha, om de lätt kunde välja mellan de olika alternativen.

Finns det då någonting som det svenska politiska systemet felprioriterar? Alltså, finns det någon politik som är hopplöst fel, som i stort sett alla skulle vilja ändra ifall man kunde jämföra resultaten enkelt, men som består tack vare trögheterna i det politiska systemet?

Jag tänker mig att det finns ett hundratal, men det finns ett problem som jag tror är jättestort, och som har en relativt enkel lösning (den är lönsam). Jag tänkte kortfattat ta upp problemet och lösningen här, och hoppas att min presentation inte har för många retoriska knep, för att du inte skall fundera på saken, och överväga den meta-lösning jag har på problemet.

Vad är problemet? Fattigdom. Som i att barn dör för att de är undernärda, vattnet man dricker innehåller gift, ingen tillgång till el och, för vissa olyckliga, samhället är så kulturellt bakåt att det är kutym att skära i flickors könsorgan. Tills dessa människor uppnått en levnadsstandard som, säg, en fjärdedel, av den vi har borde problemet ses som akut.

En lösning - fria marknader
Vad är lösningen? Fria marknader och frihandel. Som i låga eller obefintliga skatter, låg eller obefintlig reglering av handeln och säker äganderätt som ingen lokal gangster eller byråkrat kan kränka. Bevisen för att detta fungerar är överväldigande, se bl.a. Niclas Berggrens samt Doucouliagos och Ulubasoglus meta-analys av ett fyrtiotal olika studier. Eller betänk Hong Kongs tillväxt under ca 40 år med extremt liberal ekonomisk politik. Följande video visar på korrelationen mellan ekonomisk frihet och olika former av välstånd (som en hänvisning till att det är värt att undersöka hypotesen):



Hur kommer det sig att vi tjänar på att andra har fria marknader? Enkel ekonomisk teori, känd sedan Adam Smith; det som gör oss rikare är bl.a. att vi specialiserar oss på att producera en sak bra, och byta till oss andra saker från alla andra (som gjort detsamma). Specialisering ökar produktionen av minst fem skäl (kap. 4):

(1) det ökar mängden kunskap som finns om hur man producerar med en faktor av hur många olika specialiseringar det finns;
(2) det gör det möjligt för folk att specialisera sig på de uppgifter som de är bäst på att hantera givet ens färdigheter (och intressen, då man kan välja vad som passar en) - det innebär att genier kan ägna sin fulla tid åt att förbättra en ny motor eller en teori för hur sådana byggs, istället för att slösa den på att laga ens kläder och bygga ens hus;
(3) det gör det möjligt för regioner att specialisera sig (odla frukt i varmt klimat, bryta malm i malmrika områden);
(4) det gör det enklare att lära ut ett specialiserat arbete än flera (pröva att bli både elektriker och musiker);
(5) det blir enklare att använda maskiner i produktion och byta ut arbetskraft mot maskinkraft.

Genom att handla med fler individer utökar vi marknaden och ger mer av de ovanstående fördelarna.

Det finns vissa som vill argumentera emot frihandel och fria marknader pga att det finns problem i de västerländska samhällena, som vanligtvis kallas för "kapitalistiska" och sägs ha fria marknader. Iaf av kritikerna till den fria marknaden. Men problemet med argumentet är att vi lever i reglerade ekonomier, och det går således inte att säga att ett problem nödvändigtvis uppstår p.g.a. de frihetliga institutionerna i samhället. Det kan bero på de statliga institutionerna. Och i många fall är det så; hyresköer och arbetslöshetär det förståttav de flesta ekonomer att det beror på regleringar i marknaden. Det faktum att de flesta lagar sin egen mat beror på skatter och regleringar av bostäder. Att dessa regleringar finns kvar trots att de är skadliga beror på att vissa grupper tjänar (kortsiktigt) på dem, och det stora flertalet vill inte ta tiden att undersöka frågan närmre eftersom de är rationellt ignoranta om att det ens finns en fråga här och vill inte ändra sitt perspektiv.

Sins of omission and commission
Hur är det då att Sverige, och de andra länderna i väst, gjort ett misstag här? För, hur kan Sverige påverka läget för de fattiga länderna i Afrika? Det är ju inte så att Sverige bestämmer där.

Sverige påverkar dock länderna där på ett sätt, och skulle kunna påverka länderna positivt på ett annat sätt, som vi inte gör.

Det negativa sättet är genom att ge bort pengar till de korrupta ledarna i de fattiga länderna (så kallat u-landsbistånd). Dessa behöver nu inte längre förlita sig på de produktiva krafterna från sin befolkning lika mycket när de skall belöna sina följare. Det blir alltså mindre viktigt att folket är produktivt, och därigenom mindre viktigt att införa]behöver nu inte längre förlita sig på de produktiva krafterna från sin befolkning lika mycket när de skall belöna sina följare[/url]. Det blir alltså mindre viktigt att folket är produktivt, och därigenom mindre viktigt att införa regler som främjar välstånd. Att stötta en diktator, som Sverige har gjort, kan även hjälpa denne att kriga mot andra!

Totalt sett verkar biståndet inte ge någon speciellt bra effekt för att göra fattiga länder rika, förutom för länder som har någorlunda bra institutioner och några andra bra saker, i vilket fall u-landsbistånd inte är speciellt viktigt ändå.

Vad finns det då för positiva saker som vi skulle kunna göra, men som vi inte gör? Det absolut viktigaste som, enligt min åsikt, vi missar att göra, det är att vi inte försöker sprida de institutioner, de samhällsregler, den samhällsfilosofi som gjort det här samhället rikt. Det är inte socialdemokrati jag pratar om, vårt välstånd började byggas långt innan dess - det hade något att göra med den liberala revolution som kom till under mitten av 1800-talet, när skråen förlorade makten, bankerna fick trycka sina egna sedlar, tullarna sänktes drastiskt, passtvånget drogs bort, religionstvånget togs bort (nästan helt), ogifta kvinnor blev myndiga och en mängd andra reformer kom till.

Exportera kapitalistiska institutioner, importera människor
Hur skulle man kunna sprida dessa institutioner då? Det finns två sätt: antingen kommer människor hit och tar till sig dem, eller så åker människor härifrån och för med sig den. Båda har blivit beprövade, men används inte nu. Den invandringspolitik som finns nu är inte ämnad att ta hit en flock, en hord, invandrare (vilket min politik skulle leda till) till Sverige. Och den är definitivt inte ämnad att välkomna folk hit och försöka föra över den svenska kulturen. Folk är idag skeptiska (minst sagt) till massinvandring tack vare de uppenbara problem som idag är förknippade med den, men dessa är inte nödvändigtvis sammankopplade till invandringen som sådan. Massinvandring behöver inte leda till massarbetslöshet bland invandrare, exempelvis. Innan år 1970 var det vanligare för utländska manliga arbetare att arbeta mer än infödda manliga svenskar, därefter - delvis tack vare förändringar i produktionsstrukturen så att alla inte hade liknande jobb och därmed liknande löner, vilket i sin tur troligtvis beror på allt mer ökade krav på högre löner från facken, vilket inte passar bra med okvalificerad arbetskraft. Under 60- och 70-talen tjänade svenska staten pengar på att ta hit invandrare.

Det andra sättet är att föra med sig svensk kultur och lag till andra världsdelar. Detta är mindre vanligt, speciellt för Sverige som är så litet. Men det har skett, och behöver inte involvera mord och förtryck som när engelsmännen erövrade Indien. Det räcker med att vi kan resa till andra länder utan att behöva lyda den lokala och något mindre civiliserade lagen som finns i området, d.v.s. att svenskar i Ghana (exempelvis) lyder under svensk rätt - och, ifall Sverige vore tillräckligt civiliserat, att alla ghanabor levde under ghansk (?) rätt i Sverige (och att de kunde få leva under svensk rätt ifall de ville, såklart). Detta system kallas för extra-territorialitet och är gammalt som gatan, men helt bortglömt idag. Men med det här systemet så kan man lätt skapa en massa fredliga kolonier runt om i världen, och dit de med mer entreprenörsanda i värdlandet kan fly till, för att skapa sig en bättre framtid. Ett exempel på hur det fungerade var Shanghai mellan ca 1860-1930 då staden blomstrade och blev kallad "Paris i öst".

Idag förespråkas något liknande av bl.a. Paul Romer: så kallade "charter cities", fast det är mer territoriellt avgränsat, så att ett litet område skall kunna utvecklas under mer optimala lagar än vad dess stat levererar. Patri Friedman skall försöka sig på detta i Honduras.

Det är bara förargligt att dessa idéer kommer nu och inte tidigare. Vilket får mig tillbaka till ämnet: felprioriteringar. Att bygga slipstensmuseum är slöseri med resurser, när de istället kunde använts för att säkra fred och marknader i Bangladesh. Att skicka iväg en gubbe till månen är bara omoraliskt när folk svälter pga dåliga institutioner (d.v.s. särskilt ociviliserade tyranner och rövare). Att investera i laissez faire och frihet världen över ger mer tillbaka än något annat dumt projekt som staten sysslar med idag.

Det är alltså något av dessa två alternativ som vi i väst borde stå för, som borde, egentligen, vara bland toppen (om inte högst) på vår prioritetslista!

Så, det är mitt förslag på vad som borde göras. Om du tycker att det är dumt och fel att låta staten bli involverad i något sådant här - vilket är rimligt, då staten inte är den bästa organisationen för något förutom för att förstöra saker - så här är mitt förslag för att lösa det problemet: låt folk som vill göra det slippa leva under de regleringar som hindrar att få fram det så effektivt som möjligt! Låt folk starta ett "charter city" här i Sverige, dit en mängd invandrare kan flytta (men inte till resten av samhället, om ni inte tycker om det)! Svenska staten behöver inte göra något, förutom att vara inaktiv, för att andra skall kunna må bra och utvecklas. Staten behöver inte göra något, men, den får inte stå i vägen!

Democracy - The God that Failed II

När det gäller frågan om vilken politik som är lämplig när det gäller invandring gör vissa libertarianer klara avsteg från den klassiska nyliberala positionen, vilken är att det är illegitimt för en stat att hindra folk att flytta från en viss geografisk yta till en annan bara för att det är över en nationsgräns (såvida det inte rör sig om en faktisk invasion eller, för vissa men inte för alla, ifall immigranten är en brottsling). Dessa libertarianer tar positionen att eftersom dagens välfärdsstater ger bort skattepengar till invandrare ger det rätt till en individ att hindra detta från att ske, genom att öka kontrollen vid gränserna. Eller så hävdar de att eftersom staten reglerar marknaden så illa skulle en större invandring leda till hög arbetslöshet och sådan misär bland de nyinflyttade att det skulle kunna leda till ökad brottslighet eller andra sociala problem.

Principiellt kan jag inte alls se att det första argumentet håller, då, om det stämde, så skulle det ge makten till folk att bestämma över alla som tar emot pengar från staten, om man med detta lyckas sänka skatterna och därmed skattebördan. Vi skulle då, exempelvis, inte längre kunna ha "fritt barnafödande", eftersom detta innebär att de som skaffar barn får pengar från staten. Eller, mer korrekt, man borde då som libertarian ha rätt att förespråka att endast de föräldrar som anses kunna skaffa barn som lär kunna bli skatteproducenter får skaffa barn.

Det senare argumentet har jag större förståelse för, men betvivlar att fri invandring skulle leda till så stora problem som vissa gör gällande, vilket jag tar upp i detta inlägg.

Så, vad är då Hans-Hermann Hoppes inställning i den här frågan? Som jag tog upp i förra delen av min recension av hans bok Democracy - The God that Failed, förespråkar han en restriktiv invandring, men på ett litet annorlunda sätt än vad andra libertarianer argumenterat för. Han för fram ett deontologiskt argument för detta som, till synes, grundar sig i individens äganderätt, och tar upp några konsekvensbaserade argument som är tänkta att få folk att stödja en inskränkt rätt till invandring. Här kan det vara värt att nämna vad "fri invandring" innebär, då vissa libertarianer ifrågasätter ifall begreppet har någon mening alls. Som jag förstått dess betydelse - och som jag tror att de flesta libertarianer delar - så innebär fri invandring att staten tillåter vem som helst att färdas över dess gränser, givet att det inte rör sig om en invasion av en främmande makt eller annat kriminellt gäng. Fri invandring innebär i andra ord att gränser i praktiken avskaffas och att passtvånget upphör.

Landägarargumentet för restriktiv invandring
Så, tillbaka till Hoppes argument. Hur menar han att det kan vara rättfärdigat för en stat att begränsa invandringen av oskyldiga individer? Hans deontologiska argument för detta gäller endast under vissa omständigheter. Dessa är när det finns en stat och när denna inte tillåter privata landägare att fritt bestämma vilka som får vara på deras område och vilka som inte får vara det. Om dessa två omständigheter gällde skulle det inte direkt finnas någon invandring att tala om, all invandring skulle vara vanliga flyttar från ett område till ett annat. Men när staten inskränker rätten att diskriminera och exkludera då kan vissa landägare bli tvungna att associera med folk de inte vill associera med, vilket skulle innebära en rättighetskränkning för landägaren och alla som vill hyra av denne och kunna använda sig av rätten att exkludera. Som Hoppe framställer problemet med statliga gränser med avsaknaden av rätten att exkludera:

Moreover, with the establishment of a government and state borders, immigration takes on an entirely new meaning. Immigration becomes immigration by foreigners across state borders, and the decision as to whether or not a person should be admitted no longer rests with private property owners or associations of such owners but with the government as the ultimate sovereign of all domestic residents and the ultimate super-owner of all their properties. Now, if the government excludes a person while even one domestic resident wants to admit this very person onto his property, the result is forced exclusion (a phenomenon that does not exist under private property anarchism). Furthermore, if the government admits a person while there is not even one domestic resident who wants to have this person on his property, the result is forced integration (also non-existent under private property anarchism).

s. 142

Som Hoppe visar här är gränser inte enbart ett problem, från ett libertarianskt perspektiv, för de som inte vill ha viss invandring till sin mark, utan även för de som vill ha det. Detta är ett problem, så hur skall man lösa det? Ja, den givna lösningen är förstås att avskaffa staten och upprätta ett helt fritt samhälle, men, då detta inte lär inträffa närmsta tiden, finns det något staten kan göra för att lindra eller få bort denna rättighetsinskränkning? Hoppes förslag är att byta ut passen med inbjudningar från infödda individer eller föreningar, så att endast de som någon vill ska komma in i landet gör det. Mer konkret, vad innebär det?

At all ports of entry and along its borders, the government, as trustee of its citizens, must check all newly arriving persons for an entrance ticket; that is, a valid invitation by a domestic property owner; and anyone not in possession of such a ticker must be expelled at his own expense.

Valid invitations are contracts between one or more private domestic recipients, residential or commercial, and the arriving person. Qua contractual admission, the inviting party can only dispose of his own private property. Hence, similar to the scenario of conditional free immigration the admission implies that the immigrant will be excluded from all publicly funded welfare. On the other hand, it implies that the receiving party must assume legal responsibility for the actions of his invitee for the duration of his stay. The invitor is held liable to the full extent of his property for any crimes by the invitee committed against the person or property of any third party (as parents are held accountable for crimes committed by their offspring as long as these are members of the parental household).

s. 167

Alla inbjudningar måste dessutom inkludera en inbjudan till någonstans att bo. Löser detta system verkligen problemet med "påtvingad exklusion" och "påtvingad integration"? I det första fallet verkar det vara en klar förbättring framför dagens pass-system, men har ett litet teoretiskt problem. Man kan nämligen tänka sig att vissa individer endast skulle bli uppskattade att få komma till ett statligt område av folk som inte erbjuder dem någonstans att bo, men väl vill ha dem som kunder i andra företag. Men de individer som inte har råd att ta in på ett hotell men väl kan handla i en butik lär nog vara få eller icke-existerande. Rent praktiskt verkar Hoppe alltså ha löst problemet, vilket rent praktiskt lär innebära att hans argument kan användas i stöd för fri arbetskraftsinvandring. De som kommer till ett rikt land för att arbeta lär nämligen kunna hyra en lägenhet av någon och torde därigenom lätt kunna få en inbjudan från denne.

Men hur är det med det andra problemet? Här löser Hoppe problemet endast för en individ eller grupp. För, på samma sätt som att en immigrant som inte har fått någon inbjudan kan innebära "påtvingad integration" med alla invånare, kan en immigrant som fått en inbjudan från en person eller förening innebära "påtvingad integration" med alla invånare förutom med den eller dem som skickade inbjudan. Detta gäller ifall immigranten har rörelsefrihet i landet och rätt att gå på andras land som inte vill ha denne där. Om däremot folk hade rätt att diskriminera vilka som får gå på ens land, medför inbjudan inte påtvingad integration, men då är samtidigt inbjudan onödig från första början. Hoppes förslag är alltså otillräckligt för att uppnå sitt mål.

Men, har man rätt att kräva en inbjudan från alla immigranter som vill flytta in i landet? Utifrån ett libertarianskt perspektiv verkar det faktiskt inte helt orimligt, men Hoppe begår ett fel, och givet att man rättar till det, finns det rent praktiskt ingen skillnad mellan hans system och fri invandring. Detta fel är att betrakta immigranter som barn, vilket han gör ovan i parentesen. Han ger inget argument till varför denna rättsliga liknelse är giltig, så det borde gå att avfärda rakt av. Men, en filosofisk anledning till att göra det skulle vara att föräldrar är ansvariga för sina barns brottsliga handlingar även ifall föräldrarna inte har någon plats att bo på. En familj som bor på annans mark eller är i ständig rörelse skulle inte förlora sitt ansvar över sina barn, bara för att de inte äger marken de har sina barn på. Istället har föräldrarna ansvar över sina barn för att barnen är inte fulla individer med möjlighet att ta ansvar och föräldarna är deras skapelser och de har släppt ut barnen i världen, där de kan skada andra. Beslutet att utsätta andra för denna risk är föräldrarnas och barnen är därför deras ansvar. Vidare, Hoppes princip verkar inte speciellt naturlig om vi för över den till andra miljöer. Jag besökte min kusin nyligen och sov över hos henne, varför skulle jag kunna begå brott som hon blir skyldig för bara för att jag för stunden bodde hos henne? Och om det inte gäller, varför skulle Hoppes princip inte gälla för infödda utan bara för invandrare?

Om det då är så att de som bjuder in immigranterna inte har något ansvar över dem, blir det väldigt lätt för en bestämd individ eller grupp att i praktiken demolera Hoppes system. Dessa behöver bara köpa en bit land och ge ut inbjudningar till alla i hela världen, vilket gör att gränserna blir öppna. Om man ändå skulle behålla principen att landägaren är ansvarig för sina gästers brottsliga handlingar kan man fortfarande lösa det problemet, om än inte lika smidigt. De som bjuder in folk får nu ta ut en avgift för en inbjudan så att ifall någon begår ett brott finns det pengar för att betala ersättningskostnaden för det.

En annan omständighet som gör att inbjdunings-systemet skulle förlora verkan är ifall staten styr över oägd land. Ingen individ har rätt att hindra folk från att ta sig dit, och inga inbjudningar behövs, så för Sveriges del - jag kan inte tänka mig att all mark i Norrland blivit homesteadad än - har inte svenska staten rätt att hindra någon från att komma in. Samma sak gäller även för USA, som verkar ha ännu fler ej ägda arealer än Sverige.

[Edit:] Slutligen verkar det som att Hoppes resonemang inte behöver inskränkas till rörelser mellan länder, utan kan lika väl appliceras på människors fria rörelser inom ett land. Är det inte möjligt att det finns de som bor i landet inte vill att några svenskar skall komma till deras område, samtidigt som staten hindrar dem från att effektivt kunna bestämma vilka som får och inte får komma in dit? Problemet med påtvingad integration finns alltså även inom landet, och en hoppeansk lösning leder här till att staten kan kräva att alla resande har inbjudningar. Det finns inte någon direkt logisk gräns var man skall sätta upp gränser för att undvika problemet Hoppe pekar på, så Hoppes förslag skulle lika väl kunna leda till gränskontroller eller intern passkontroll.

Vad kan man då, sammanfattningsvis, säga om Hoppes förslag? Det uppnår inte hans egna mål, bygger på ett felaktigt perspektiv om ansvar för andra individer, skulle nog i praktiken leda till att fri invandring upprättades som regel och skulle teoretiskt kunna utvidgas till att staten kan få kontrollera allas rörelser inom landet också. Det är, sammanfattningsvis, inget bra förslag, men, om man begränsar det till att bara gälla flyttar över existerande gränser, friare än dagens system. Hur är det då med Hoppes konsekventialistiska argument mot fri invandring?

Civilisationsargumentet för restriktiv invandring
Enligt Hoppe skulle dagens välmående samhällen bli förstörda av den massiva invandringen som öppna gränser, enligt han, skulle leda till. Om ett land hade både fri invandring och gav bort generösa bidrag till invandrarna finns det, enligt honom, ingen tvekan om att detta:

According to proponents of unconditional free immigration, the United States qua high-wage area would invariably benefit from free immigration; hence, it should enact a policy of open borders, regardless of present conditions, i.e. Even if the United States were entangled in protectionism and domestic welfare. Surely, such a proposal must strike a reasonable person as fantastic. Assume that the United States, or better still Switzerland, declared that there would no longer be any border ontrols, that anyone who could pay the fare might enter the country, and, as a resident, would then be entitled to every ”normal” domestic welfare provision. Is there any doubt about the disastrous outcome of such an experiment in the present world? The United States, and even faster Switzerland, already weakened by protectionism and welfare, would be overrun by millions of third-world immigrants. Welfare costs would quickly skyrocket, and the strangled economy would disintegrate and collapse, as the subsistence fund – the stock of capital accumulated in and inherited from the past (fathers and forefathers) – was plundered. Civilization would vanish from the United States and Switzerland, just as it once did from Greeze and Rome.

s. 158-59

Men även om immigranterna inte fick några bidrag från staten skulle civilisationen ändå snart gå under!

Just imagine again that the United States and Switzerland threw their borders open to whoever wanted to come, provided only that immigrants be excluded from all welfare entitlements (which would be reserved for United States and Swiss citizens respectively). Apart from the sociological problem of thereby creating two distinct classes of domestic residents and thus causing severe social tensions, there is little doubt about the outcome of this experiment in the present world. The result would be less drastic and less immediate than under the scenario of unconditional free immigration, but it would also amount to a massive foreign invasion and ultimately lead to the destruction of American and Swiss civilization. Even if no welfare-handouts were available to immigrants, this does not mean that they would actually have to work, since even life on and off the public streets and parks in the United States and Switzerland is comfortable as compared to ”real” life in many other areas of the world. Thus, in order to fulfill its primare function as the protector of its citizens and their domestic property, a high-wage area government cannot follow an immigration policy of laissez-passer, but must engage in restrictive measures.

s. 161-62

Det största problemet med dessa argument är att Hoppe inte ger något ytterligare resonemang eller bevis för att hans gissning skulle stämma. Det finns då inte något skäl att lita på att hans prognos är rätt, annat än att han påstår så. Men om man bortser från det en stund märker man ett annat problem, nämligen att Hoppe verkar anta att statens agerande inte skulle förändras gentemot immigranterna eller resten av ekonomin i de båda scenariorna. Om vi tar prognoserna för givna, och att de är så uppenbara att till och med politikerna kan se dem, kommer de inte då att ändra sin politik genom att lätta på arbetsmarknadsregleringarna, sänka kapitalskatterna eller upprätta ekonomiska frizoner? Om civilisationens undergång lurar i framtiden, finns det då inte någon möjlig politik som kan avvärja det hotet? Alltså, skulle inte staterna gå mot laissez-faire?

Dessutom, att vi inte med säkerhet kan veta att immigranterna kommer att arbeta i scenariot med fri invandring och inga bidrag, innebär inte att det stora flertalet immigranter kommer att leva i offentliga parker och på gatan. Det verkar mer rimligt att gissa att flertalet arbetar.

En underlig sak är att Hoppe tidigare i boken argumenterade för att man borde analytiskt hantera frågan om fri invandring och välfärdsstaten separat. Som han skriver:

It would also be wrong to attack the above case for free immigration by pointing out that because of the existence of a welfare state, immigration has become to a significant extent the immigration of welfare-bums who do not increase but rather decrease average living standards even if the Uninted States, for instance, is below her optimal population point. For this is not an argument against immigration but against the welfare state. To be sure, the welfare state should be destroyed in its entirety. However, the problems of immigration and welfare are analytically distinct problems and must be treated accordingly.

s. 138

Hoppes argument är alltså inte alls övertygande, men jag får säga att om det verkligen skulle vara effekten av fri invandring så skulle jag nog ändra min ståndpunkt om fri invandring (trots att jag antytt annorlunda tidigare). Men Hoppe ger inga bra argument för att jag borde göra det.