Lydnadens logik

Power does not flow from the person who administers orders. A command is inconsequential, it's ignored, or laughed at. Obedience is the real foundation of misplaced power. It is in fact the chain of obedience - not the chain of command - the cumulative force of cowardly, and compliant citizenry which allow some men to take control.

The Chain of Obedience

Det (något oartiga) klippet ovan tar upp en väldigt viktig poäng; makt möjliggörs ofta av att väldigt många anser att den är legitim. (Tackar till Niclas Wennerdal för tipset!) Ifall ingen eller enbart ett litet fåtal ansåg att en stats makt var legitim skulle den staten snart vittra bort. Detta har påpekats tidigare av bl.a. Étienne de La Boétie, Ludvig von Mises och Murray Rothbard. För en bra genomgång så rekommenderar jag Rothbards introduktion till de La Boéties The Politics of Obedience.

Det skulle kunna finnas samhällen där en grupp har så bra kontroll över de opinionsbildande verktygen folk kan använda, att folket inte kan samlas för att få bort tyrannerna från makten. I dessa samhällen skulle befolkningen kunna vara förtryckad långt in i framtiden, även om det skulle finnas en genuin vilja att slippa vara det. Där skulle folket troligtvis rationalisera styret som finns och säga att det är bra, likt de skulle rationalisera att en draktyrann kontinuerligt och regelbundet dödade några från befolkningen hela tiden. (Artikeln är jättebra! Läs!)

Men, vad?! Säger jag att ifall den rent faktiska möjligheten för folket att organisera sig och bli av med sitt förtryck inte finns, så inbillar sig folket att de inte är förtryckta längre och försvarar sitt styre? Ja. Lägg därtill att även avsaknaden av föreställningen att det inte går att organisera sig är tillräcklig för att makten skall finnas kvar. Jag gissar att det svenska samhället under Vasa- och stormaktstiden passar bra in på den förra (och senare) beskrivningen, innan dess brukade bönderna föra kampanjer mot varje kung de ogillade.

Ovanstående problem finns inte riktigt i dagens samhälle; vi har inte böndernas problem att kalla till ett möte, skicka iväg budkaveln som uppmanar alla andra till kamp, ordna med tillräckligt mycket mat för en lång kampanj mot kungen, och risken att efter tåget så kommer den nya kungen att gå emot sina löften. Däremot har staten bl.a. monopoliserat skolans utbildning, vilket skapat stora problem då den inte direkt lär ut hur man skall kunna ta reda på ifall vissa påståenden är sanna, och vad man bör göra med alla påståenden som utgör ens världsbild (vilken inte nödvändigtvis är sann).

Men, jag känner att det här ämnet är för stort för ett blogginlägg, så jag stannar nog här. Jag har bara en kommentar till, och det gäller titeln på StormCloudsGatherings klipp. Den lydnad till makten som finns i samhällena han hänvisar till bör inte liknas vid en hierarkisk struktur, utan snarare vid ett system eller nätverk. Alltså, en individs lydnad beror på alla andras lydnad, vilket beror på statens struktur, vilken i sin tur beror på den lydnad som finns i samhället. Det finns en sorts samspel här alltså: institutionerna influerar agerande, och agerandet influerar institutioner. En individs åsikter och agerande bestäms av en ofantlig mängd faktorer, vilka alla påverkar makten, men makten påverkar även dessa.

Historiska klassperspektiv

Nedanstående bild från Industrial Worker har nog alla sett:

Ett problem med denna bild av den marxistiska klassanalysen är att den skulle vara mer förståelig om man tog bort den översta piedestalen och namnet på teckningen. D.v.s., bilden förklarar inte alls hur den mytomspunna kapitalismen skulle vara på toppen av pyramiden. Eller hur ett kapitalistiskt system, vilket enligt Karl Marx betydde ett system där produktionsfaktorerna var privat ägda, inkluderade en offentligt ägd militär och kyrka. (Teckningen är gjord i USA, men har ju med kungar, så antagligen beskriver den även miljön i Europa där det fortfarande fanns statliga kyrkor.)

Men, jag tänkte inte diskutera det marxistiska systemet här, utan dela med mig av en bild jag hittade på David M. Harts hemsida:

Verkar bekant, va? Bilden är från 1816 och visar personifikationen av England, John Bull, hålla uppe den brittiska militären och dess styre. Från Harts beskrivning av bilden:

The historical context of this caricature is that after nearly 20 years of war against the republic created during the French Revolution and then Napoleon's Empire the British people were impatient to see the full demobilization of British troops and to have the prosperity of peace return to Europe. Trade between Britain and the Continent had been disrupted by the war itself and also by the deliberate policy of Napoleon to prevent English manufacured goods from being traded in Europe (the "Continental Blockade").The British government had imposed numerous onerous taxes on the British people (such as the Window Tax) which they were slow to lift, and a large public debt was incurred through a new system of a national bank devoted to this as well as the suspspension of specie payments (gold). ...

JB's right heel is on top of a document entitled "Civil List" (members of royalty and other elites who were paid out of the public purse). The document between his feet states "A Fact. The enormous sum of 10,000 pounds a year charged to the Nation for Dining (?) half a dozen Officers belonging to the Guard at St. James's for performing the important service of Watching the Crows in the Park." To the right of this is a document which says "Expence of keeping Bonaparte in St. Helena 300,000 pounds. Military Guard …" To the far right is a book ("Just Published!") entitled "The Age of Wonders! or the Blessings of Peace, more destructive to the English than the horrors of War."

Nästan hundra år före Industrial Worker har den berömda pyramiden använts för att beskriva hur befolkningen blivit exploaterade av staten, och den klass-struktur som finns i samhället; kungen och militären på toppen, med den vanlige invånaren på botten. David Hart har lagt upp fler bilder som visar hur samhället och härskarklasserna liknats med Atlas, vilket gissningsvis även influerat en viss rysk-amerikansk författarinna.

Vad bilden påminde mig om, var likheterna mellan klassisk liberalism och marxism - även om The British Atlas inte nödvändigtvis skapades av en liberal. Vad gäller klassteori har historikern Ralph Raico gått igenom hur Karl Marx tog en hel del koncept och fraser från de franska liberalerna. Kolla på bl.a. dessa snarlika två beskrivningar:

In all the revolutions, there have always been but two parties opposing each other; that of the people who wish to live by their own labor, and that of those who would live by the labor of others…. Patricians and plebeians, slaves and freemen, guelphs and ghibellines, red roses and white roses, cavaliers and roundheads, liberals and serviles, are only varieties of the same species.

The history of all hitherto existing society is the history of class struggles. Freeman and slave, patrician and plebeian, lord and serf, guild-master and journeyman, in a word, oppressor and oppressed, stood in constant opposition to one another…

Det första stycker är från Jérôme-Adolphe Blanquis History of political economy in Europe (1837) och det andra är från Marx och Engels kommunistiska manifest (1848).

Eller, kolla på frågan om vad som kommer hända med staten i de båda systemens "ideal". Det marxistiska svaret:

Withering away of the state
Term used intially by the German collaborator of Karl Marx, Friedrich Engels (1820-1895). After the seizure of power by the working class, the dictatorship of the proletariat will be used to abolish capitalism and, hence, classes. (länk)

An argument of Engels and Marx that during the transition to communism, the state loses its bureaucratic and coercive functions and is replaced by collective and decentralized administration of society. (länk)

David Hart har uppmärksammat att ett liknande synsätt användes redan på 1820-talet av bl.a. Charles Dunoyer:

Dunoyer, for example, thought that in the future the state would merely be an appendage of the market and would gradually wither and die as the market expanded.[43] Perfection would be reached when "everyone works and no one governs,"[44] and "the maintenance of public safety would no longer demand the intervention of a permanent, special force, the government to this extent disappears." ...

[Dunoyer:] These monstrous aggregations were formed and made necessary by the spirit of domination. The spirit of industry will dissolve them.

Men nog om dessa likheter! Kolla in David Harts hemsida där han har fler intressanta bilder om frihet och makt.

Om moralisk harmoni

I ett tidigare inlägg gick jag igenom (subjektiv) moral, vilket jag (i brist på bättre ord) liknade vid estetik, snarare än med geometri. Som i att moraliska påståenden är, i grunden, ens preferenser, tyckanden, omdömen eller smak, istället för att de skulle vara sanna eller falska påståenden.

En fråga jag ställde då var vad man skulle göra vid moraliska konflikter, vilket jag antog krävde att man tar någon sorts moralisk ställning. Men, innan man diskuterar konflikter, borde man kanske först ta upp frågan om samförstånd. Rent logiskt verkar det rimligare att ha en god förståelse av vad det innebär att vara överens, innan man diskuterar vad man gör när några är oöverens. Jag tror även att självaste idén om harmoni inom moral ger det bästa svaret på frågan Vad är moraliskt?; den skulle nog även ge ett bättre svar på den bästa gissningen av vad objektiv moral skulle innebära (om den fanns).

Vad innebär det då att inte ha några moraliska konflikter med andra? Direkt ser man att svaret beror delvis på vad som läggs under beteckningen "moral". Men det problemet löser man lätt genom att enbart fokusera på ett tillstånd när ingen är i konflikt med någon annan. Vad innebär det då att inte vara i konflikt med någon annan?

En sådan harmoni uppstår när alla tolererar eller accepterar vad alla andra gör. Ekonomiskt tror jag att jag skulle vilja säga att allas preferenser är kompatibla med varandra. Ingen kan hitta något fel, som man uttryckligen skulle vilja ändra på, i vad någon annan gör. Det skulle alltså vara möjligt att en person anser att någon annan klär sig fult, men det uppstår inte en konflikt eftersom personen inte bryr sig om hur andra klär sig tillräckligt mycket för att starta en. En konfliktfri harmonisk ordning är alltså inte detsamma som en tänkbar harmonisk ordning där alla håller med alla andra om allt.

Man håller alltså bara med andras agerande så mycket så att man inte känner det vara värt att starta en konflikt. Hypotetiskt (och kanske även praktiskt) skulle det kanske kräva att alla (eller ett stort flertal) även håller med varandras värderingar, då man ibland kan låta säga något opassande, vilket leder till en konflikt. Men det verkar inte vara strängt nödvändigt.

Om detta verkligen är en konfliktri situation, vad är då en moralisk konfliktfri situation? Nu får vi gå tillbaka till semantiken, och då det inte verkar finnas någon helt fastställd definition av ordet, får definitionen av moralisk harmoni bli något flummig/oprecis. Låt oss säga att i en konfliktfri situation startar inte någon (eller några) en konflikt, någonsin, medan i en moralisk konfliktfri situation startar inte någon (eller några) en konflikt för att de har ett moraliskt bekymmer med någon annans beteende, agerande, existens eller vad som.

Låt mig nu pröva en fullständig definition av konceptet:

moralisk harmoni är det tillstånd mellan ett antal individer där alla finner att alla andra agerar inom moralens gränser; där ingen önskar starta en konflikt över andras beteende eller förhandenvaro.

Det praktiska med det här begreppet är att i ett sådant här tillstånd blir frågan om moraliskt fel eller rätt meningslös. För, alla är ju överens, så det finns ingen epistemologisk anledning för någon att tänka sig att man begått något omoraliskt - även om man erkänner möjligheten att det verkligen finns en objektiv moral som talar emot ens eget beteende. Uttryckt lite oförsiktigt: när alla människor är i moralisk harmoni, är det som om alla agerade objektivt moraliskt rätt.

Givetvis, rör det sig om ett gäng fårskallar som inte vet bättre så skulle de väl troligvis kunna vara i en moralisk harmoni, även ifall de slåss med varandra. Men, en utomstående skulle inte kunna kritisera dem, utan att starta en konflikt. Det skulle dock inte vara fel (varför skulle det?), då vi inte har utgått från att det har någon definition som kommer från någon annanstans än människans eget sinne. Moralisk harmoni är alltså verkligen endast möjlig i en värld där folk frivilligt vill leva på ett visst sätt, där inga moraliska konflikter råkar uppstå.

Idén om moralisk harmoni är inte bara bra för att den, som ovan, kan användas som måttstock för en situation där allas agerande - rent praktiskt - verkligen kan kallas moraliskt. Den kan, i förlängning, även användas för att praktiskt lösa moraliska dilemman. Alltså, inte för att komma fram till vilket etiskt system man själv tycker är mer tillfredsställande utan för att verkligen se till så att ett visst dilemma i samhället löses så att de båda konflikterande parterna inte längre är i osämja. (Man skulle då kanske först bara försöka lösa de fall där någon av de tvistande parterna är beredd att använda våld för att tvinga på den andre sin moral; vilket innebär att man skapa ett nytt koncept rättslig harmoni, men jag vet inte om det är nödvändigt.)

Slutligen, man kan diskutera ifall det är just "individens" önskemål som skall vara avgörande ifall en person verkligen anser något vara moraliskt eller inte. Skulle det kunna vara så att "individen" trycker undan ett visst beteende som dennes undermedvetna vill att denne skall göra, och att man, som moralisk person, borde ta hänsyn till både individens och dennes undermedvetnas önskemål? Den frågan , gissar jag, verkar vara lika besvärlig som den jag ställde i början av det här inlägget, men kan nog lösas på samma sätt. Det skulle troligtvis innebära att det är den "positivt fria" (harmoniska?) individens önskemål som bestämmer vad som är moraliskt.

Landägande och statsmakt

När jag var i USA för några år sedan fick jag höra följande hypotetiska situation:

Ponera att hela världen blir libertariansk; alla stater har lagts ned, och folk interagerar bara med varandra på ett fredligt och frivilligt sätt. Alla som vill leva fritt gör det, medan de som föredrar att leva i ett mer reglerat samhälle gör det. De senare flyttar till områden där de gemensamt äger marken och på så sätt sätter de upp lokala regleringar för vad man får göra på den gemensamt ägda marken. (Typ som här.) Inget ovanligt, privatpersoner får ju sätta upp samma sorts regler för vad som gäller i deras eget hem eller i deras företag. Dock med en viss skillnad: har man en gång gett upp sin äganderätt till sitt land äger föreningen det, och man kan inte få tillbaka det om inte föreningen godkänner det.

Tänk nu om dessa enklaver - där man har liknande förbud som idag - växer och blir större? Tänk om, efter några generationer, det är så att all mark blir ägd av sådana här föreningar? Den som växer upp i det samhället kommer att märka att dennes liv är bestämt av landägarföreningen. Ifall denna, demokratiskt eller inte, förening beslutar att alla som jobbar i området måste betala en avgift på hälften av deras löns värde, måste folk finna sig i detta. Och, det skulle inte innebära en rättighetskränkning! För, föreningen äger området legitimt, och om du inte gillar deras regler är det bara att flytta. Men, för den som är född in i systemet, är det inte lika orättvist och förtryckande som dagens stat är för oss?

Det uppenbara svaret på frågan är "ja", och det visar på ett hypotetiskt problem med libertarianism. Att äga land blir, i det libertarianska systemet, lite som att bli sin egen härskare över vad som får lov att göras där och inte. Detta är positivt - för vem vill inte kunna bestämma över sitt eget hem - men det kan faktiskt ge upphov till ovanstående situation. Är detta något att oroa sig för? Och visar det på ett grundläggande problem med libertarianismen?

För det första tror jag inte att det här är något oroväckande alls. Tanken att någon eller några skulle kunna köpa upp all land inom, säg, ett område lika stort som Danmark är svår att föreställa sig. Visst, en förening skulle kunna komma långt, speciellt med tiden. Men, då deras landägande troligtvis leder till att landet förlorar i värde (aktiviteter där blir belagda med skatt och man kommer kunna göra färre saker) kommer de i början bara ödelägga de områden de köper. De kommer alltså inte att kunna göra någon vinst på att köpa upp land förrän de börjar närma sig monopolställning. Men ju närmre monopolställning de närmar sig, desto otroligt mycket högre kommer landpriserna bli; företag lär nog inte alls vilja sälja till dem. (För att inte snacka om alla rivaliserande föreningar, som har en något annorlunda politik än den första jag nämnde, som också vill köpa upp en massa land.)

Men, för det andra, problemet med en framtida organisation (eller snuskigt rik kapitalist eller oljesheik, som vissa oroar sig för) som tar och köper upp allt land, kan kontras ganska enkelt. Vad man kan göra är att gå samman, bilda en förening som äger en massa landområden, och skriver in i föreningens stadgar att på allt land den äger så skall libertariansk rätt råda där, för alltid och evigt. Även om resten av världen skulle slukas upp i en ny organisations (nästan fulla) våld, skulle det finnas tillräckligt många små libertarianska enklaver folk lätt kan fly till för att man skall kunna leva fritt som man vill. Problemet går alltså att lösa.

Det är kanske inte vad de som tar upp exemplet främst är ute efter. Vad de är ute efter är kanske att den frihet som vi libertarianer ofta pratar om är, på något sätt, bristfällig. Att den lägger grunden för sin egen undergång, som någon dialektiker skulle kunna sagt. Eller det här: en libertariansk värld behöver inte nödvändigtvis bli en så fri värld som vi önskar. Det skulle då behövas något mer för att göra ett libertarianskt samhälle verkligen fritt.

Kanske det finns något som fattas, och det är frågan om hur enkelt det är att leva fritt. Ponera att vi levde i en värld där hälften av allt landområde ägdes av en, som ovan, reglerande förening, men att alla andra ytor är fria. Ifall uppdelningen av ägandet vore så att föreningens ägande är utspritt, finns det inga problem för den som vill leva i ett fritt samhälle. Men om ägandet är koncentrerat (så att föreningen äger Asien och Australien) blir det märkbart sämre för de som lever där. För egen del ser jag att det första samhället är, mer eller mindre, oproblematiskt, men det senare är ett problem för libertarianismen. (Om än att det är ett UFO-exempel.)

Problemet med att folk kan bestämma över sitt eget område verkar vara oundvikligt. Det har föreslagits att sådant här inte skulle kunna uppstå under andra ägandeformer, som under besittning- och bruksprinciper, där man endast kontrollerar det område man bor på eller verkar inom. Men även ett sådant samhälle skulle hypotetiskt kunna bli som i exemplet ovan, genom att varje land-"besittare" går med i en förening, och går med på alla regler som de gemensamt kommer fram till. Givetvis, om man enligt ett mutualistiskt perspektiv, alltid har rätt att träda ur en sådan organisation och att det bara är den verklige besittaren som får sätta sådana regler, kommer det vara en enkel sak att få systemet att falla ihop. Men, inte desto mindre är det fortfarande teoretiskt möjligt.

Så, om problemet alltid finns, så finns det grader av hur stort det är. På ena sidan har vi problemet av att varje individuellt ägd landområde står under ägarens kontroll, vilket i princip är harmlöst. Och på andra av att alla landägare (genom förening eller fördrag) bestämmer över allt land med gemensam vilja. Det senare verkar inte vara ett praktiskt problem, men om det skulle vara det anser jag att det finns en praktisk lösning på det. Dock, för den som inte vill erkänna att det senare systemet skulle vara legitimt, måste man nog inkorporera något till i ens libertarianska perspektiv. Jag föreslår att det handlar om en kalkylering om hur lätt det är att flytta, så att frihet, på ett sätt, nödvändigtvis blir något av en ekonomisk fråga. Någon som har ett annat förslag?

Medan jag ändå diskuterar den här frågan tänkte jag ta upp en närstående sak. Det har sagts (i en annars intressant tråd på Flashback) att äga en bit land är detsamma som att vara en stat över det. Emil skriver mer tydligt om det på sin blogg:

Jordägaren fungerar precis som en stat. Han säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala ränta, hyra och avgifter till mig för att få göra det!", precis som staten säger "det här är mitt land, ska du bo eller producera här måste du betala skatt för att få göra det!". Det finns heller inget som hindrar jordägaren från att sätta upp egna lagar och regler på "sin" jord, vilket eventuellt kränker individen på ännu värre sätt än statens lagstiftning idag, förutsatt att vi talar om en demokratisk stat, då folket i alla fall har en viss, om än väldigt liten, påverkan på den demokratiska staten; vilket de inte har på den allsmäktige jordägaren/diktatorn/kungen/drottningen.

Förutom det sista har Emil i princip rätt här, i det att landägaren kan sätta upp regler för vad som gäller på hans område. (Det skulle förstås även gälla en besittare, se mina kommentarer på hans blogg.) Men, en sak skulle förvägras landägaren: monopol på rättvisa. Landägaren har definitivt rätt att sätta upp regler för vad man får göra på dennes mark (som att ha på sig skyddsutrustning om det är en viss arbetsplats, eller att man inte får röka om det är ett sjukhus), men denne har inte någon rätt att på egen hand avgöra ifall folk bryter mot dessa regler. En stat är suverän, den kan på egen hand avgöra ifall du brutit mot dess regler eller inte. (Vilket är ett av skälen till att "våldsmonopolet" är dåligt.) Landägaren behöver inte vara det, och enligt anarkokapitalismens syn på rättigheter skulle denne aldrig få vara det heller.

Slutligen. Jag har inte nämnt seasteading i problemet ovan. Om man gör det så skulle det innebära att det finns mer ställen att bo på, vilket gör det något svårare för den påtänkta föreningen att uppnå sitt mål. Och en del landområden som idag ägs av stater skulle väl bli icke-ägt (hur mycket det rör sig om i Sverige har jag ingen aning om, gissningsvis inte alltför mycket).

Är de anarkokapitalistiska idéerna välkända i Sverige?

Kortfattat: nej.

Men, kan det vara så att flertalet i Sverige stött på våra idéer? Efter att jag fått höra att det varit några från Expressen som var inne och besökte Anarkokapitalism.se, tänkte jag kolla ifall de eller de andra stora tidningarna skrivit om ideologin. Det är väl inte det bästa testet på ifall vår rörelse är känd, men det säger väl något?

Så, hur ofta har de största dagstidningarna i Sverige nämnt "anarkokapitalism"?

Svenska Dagbladet: Aftonbladet: Expressen: Dagens Nyheter: Dagens industri: Sydsvenskan:

Två gånger En gång Inte en enda gång Inte en enda gång Inte en enda gång Inte en enda gång

Nåja, det var väl inte mer än förväntat. Men, vad skriver de då om oss? Aftonbladets artikel nämner anarkokapitalismen bara i förbigående i en diskussion om den dåliga kulturen på Flashback:

Vem som helst kan gå in på Flashback forum och frossa i ocensurerade trådar om allt mellan drogodling och anarkokapitalism. Teater Galeasen ordnade i går kväll en offentlig läsning av en av alla dessa trådar.

En neutral, progressiv och sanningsenlig rapportering, speciellt i jämförelse med vad man kan läsa på SvD:

Men i Libanon härskar en kapitalism utan några statliga eller kommunala styrmedel, vilken bäst kan ­beskrivas som anarkokapitalism. Det drabbar den kvarvarande klassiska arkitekturen. För några år sedan fanns 1 200 byggnader med en form av K-märkning i Beirut. I dag finns endast 500 kvar.

Libanon, som överlag har en ekonomisk frihet på 60,1 (av 100); den 89:e mest fria ekonomin i världen. Nåja, man tar väl inte så stor vikt på orden i en tidnings kulturavdelning. Nästa artikel, en ledare, var mer lovande:

Det roligaste med nätet är ändå inte de etablerade avsändarna utan alla de excentriska tyckare som med en blygsam budget har kunnat nå ut till hundratusentals läsare. Ett smakprov kan man få på den bångstyriga www.lewrockwell.com, som är en av den amerikanska högerns mest framgångsrika lågbudgetsajter (drygt en kvarts miljon unika besökare i månaden). Tänk att kommentarer till världshändelserna utifrån ett katolskt anarkokapitalistiskt perspektiv kan locka så många - och tänk att sådana kommentatorer finns.

Jag får lov att instämma med Per Ericsson; det är underbart att vem som helst kan lägga upp sina åsikter och världsanalys på nätet för allmän beskådning. Och det tillåter en mer heterogen världsbild bland samhället i stort (vilket jag hoppas leder till att mer excentriska rörelser blir tillåtna).

Hur ska de fattiga klara sig i ett fritt samhälle?

Den frågan ställs lite då och då till oss som hävdar att ingen har rätt att med våld, eller hot om våld, ta andras pengar för att ge bort till fattiga. Inte ens välfärdsstaten borde ha rätt att göra det.

Jag och Niclas försöker besvara den här frågan i det senaste avsnittet av Ankdammen. Vår slutsats är att i ett fritt samhälle skulle folk troligtvis skänka tillräckligt mycket pengar via välgörenhet så att de mest utsatta kommer att klara sig. Slutsatsen bygger på några observationer som vi diskuterar i programmet:

• Privat välgörenhet använder de resurser de får in mycket effektivare än statliga organisationer; mindre slösas på administration och dylikt.
• Folk mår, i allmänhet, bra av att ge bort pengar till välgörande ändamål (men mindre bra av att bli tvingade till det).
• När något liknande gjordes i USA för drygt hundra år sedan, ökade mängden pengar som gavs till de fattiga till nästan samma nivå som vad det offentliga gav ut.
• Färre kommer att behöva välgörenhet i ett fritt samhälle, än de som förlitar sig på statlig välfärd idag, då det kommer bli lättare att försörja sig på egen hand.
  

När jag letade efter trådar på Flashback som diskuterat det här ämnet hittade jag den här tråden som frågar libertarianer om de skulle bidra med något till välgörenhet i ett fritt samhälle. Vad som kommer fram där är att i princip alla säger att de skulle bidra med mer till välgörenhet i ett fritt samhälle, men också att flera redan nu ger bort, trots att de inte har speciellt mycket pengar. Jag har svårt att föreställa mig att, om vi libertarianer blir fler, så kommer vi inte att försöka skapa bättre strukturer i samhället (som Zhongda funderat på) för att underlätta den mänskliga viljan att hjälpa andra. Kanske man borde skapa ett index över, inte bara hur effektiva välgörenheter är på att ta hand om sina pengar, utan även hur viktiga deras insatser är för att främja långsiktigt välstånd?

Privatisera militären

Det skulle inte fungera med att ha privata militärer...de skulle ju kunna börja kriga med varandra.

- Evert Köstner, lektor i nationalekonomi på GU (taget från minnet)

Av allt som vi libertarianer menar att staten borde sluta driva och som istället borde skötas av privata/frivilliga krafter så är nog vår önskan att hellre ha ett privat/frivilligt militärt försvarssystem bland det svåraste att hantera. Att privatisera apotek är en sak, men att låta frivilliga föreningar och företag hantera försvaret av landet är helt annorlunda. Vilket det givetvis är, men bara av den anledningen kan man inte förkasta idén. Men är det försvarligt att låta något så viktigt hanteras av några andra än staten? I det här inlägget tänkte jag ge mitt försvar av att det skulle vara en bra idé.

Först vill jag berätta att jag - med säkert alla andra libertarianer - helst av allt inte skulle vilja ha någon militär alls. Militären har dock ett existensberättigande, som med lås, så länge som det finns människor med väldigt mycket makt som är beredda att använda politiska medel för att uppnå sina mål. (Det är dock inte av den anledningen som militärer kom till.) Alltså, så länge det finns tjuvar som vill bryta sig in i folks hus och härskare som vill styra över folk, så finns det goda skäl för individen att skaffa lås och för flera individer att tillsammans bidra till ett försvar. Men, stöld och erövringar är ekonomiskt ineffektiva, d.v.s. alla skulle kunna få det bättre ställt om ingen höll på med dessa barbariska aktiviteter (förutom för de som finner sin högsta njutning i skövlande och marscherande), så när väl alla är upplysta om detta - och om möjligheten att fredlig samvaro är möjlig - finns det förhoppningsvis inget behov av militärer längre. (UFO-fall om utomjordingar är väl ett undantag.)

Hur många närliggande stater kommer utgöra ett hot?

Så, ett försvar behövs för ett fritt folk ifall det finns folk med tillräckligt stor makt som inte tänker respektera den här friheten. Den första frågan som man borde ställa sig är då: i en viss framtid, där ett obestämt antal människor lyckats bryta sig ut ur en stat; övertygat majoriteten i ett samhälle att "deras" stat borde demoleras; flyttat ut på havet och kommit undan staternas klor; hur många främmande makter vill anfalla det nya samhället och hur starka är de? Exempelvis, om den framtida revolutionen sker i Sverige och alla blir vänliga ankor och minkar, vilka stater vill anfalla det samhället då?

Jag tror att redan här vi den första frågan blir det väldigt svårt att säga hur andra länder kan tänkas agera. Något verkar dock rimligt att utgå från: ju fler människor som ingår i det anarkokapitalistiska samhället, desto rimligare är det att dess närmsta grannar är mer liberalt sinnade. Varför detta? För att svara det, föreställ dig hur världen skulle se ut ifall svenska staten verkligen luckrades upp och dess produktiva funktioner ersattes av, löst uttryckt, marknaden och civilsamhället. Hur långt måste inte de frihetliga idéerna ha spritts, hur många måste inte vara bekanta med ekonomer som Mises och Friedman, hur många måste inte känna otroligt starkt för att det är helt enkelt fel att initiera våld mot andra? Kort och gott, hur otroligt liberalt måste inte samhällsklimatet ha blivit för att det här skall vara möjligt?

Ibland får jag frågan: "Men vad skulle hända om staten försvann imorgon?" Det enkla och korta svaret är: folket skulle snabbt bygga upp den igen. Det är fullt förståeligt; folk vill ha den politiska ordning de är bekanta med, så om staten skulle försvinna skulle de flesta börja organisera sig efter demokratiskt mönster och återuppta de sysslor som de flesta anser är legitima och goda. De som ställer frågan glömmer bort att samhället styrs av folks världsbilder, av deras ideologier, intressen och moralkompasser, och på samma sätt är det nog med många som funderar över frågan om hur man skall försvara ett framtida fritt samhälle. Detta fria samhälle kommer inte uppstå där det inte finns en stor rörelse och förståelse för just frihetliga idéer. Alltså, den försvarsposition vi borde begrunda är inte ett där Ankeborg är omringat av sosse-regimer utan troligtvis av mer klassiskt liberala stater. Detta eftersom de liberala idéerna borde inte ha kunnat spridas så att de växer sig enbart starka i ett land, och inte i andra som ligger nära. Och ju fler människor det är som lyckats grunda ett ak-samhälle, desto mer borde idéerna ha spritt sig över världen och därigenom påverkat alla stater också.

Skulle däremot folket i Keene, New Hampshire lyckas stå emot USA:s skatteindrivare ett tag, kommer de nog inte att klara av ett anfall från samma stat. Detta eftersom det inte är så många som bryter sig ut ur staten, och (av samma anledning som det är bara ett fåtal som bryter sig ut) därigenom kommer det inte finnas större stöd för liberala idéer i de närliggande samhällena. Det finns faktiskt ett historiskt exempel på något liknande, nämligen Republic of Minerva; en libertariansk mikronation som efter bara ett år (när de började göra väsen av sig) blev attackerat av grannlandet Tonga.

Alltså, ju större den libertarianska revolutionen blir, desto mindre viktig blir frågan om att skydda sig från aggressiva stater. Utöver den slutsatsen finns det nog två andra faktorer att ta hänsyn till: de närliggande staternas politiska styre och hur stort det privata försvaret är. Den första faktorn hoppar jag nog över här - och hänvisar istället till de Mesquita & Co:s diskussion om det i The Logic of Political Survival (se här också). Den andra faktorn skall jag ge en sketch över nedan.

Privat försvar: incitament och struktur

I ekonomiska kretsar så är ett av standardargumenten mot ett privat försvar att försvar är en offentlig vara. Dessa varor/tjänster är av den arten att man inte kan hindra folk från att använda dem, och en persons konsumtion av varor förringar inte någon annans konsumtion av den. Om solen vore producerad av människan skulle den vara en sådan vara; att jag njuter av solen hindrar ingen annan från att göra det och det går inte (i ett fritt samhälle) att hindra någon från att njuta av den. (Detta skall jämföras med privata varor, vilka endast en person (eller litet antal individer iaf) kan konsumera och det är möjligt att hindra folk från att konsumera varan. Som äpplen; om jag äter ett visst äpple så kan ingen annan göra det, och jag kan hindra folk som skulle försöka konsumera det före mig.)

Så, om ett företag vill sälja en militär vara, vars förekomst i område A gör att främmande makter blir mindre benägna att invadera området (en avskräckande vara), kommer företaget att kunna sälja (och få betalt för) den till alla som vill ha den i området? Standard neoklassisk ekonomisk teori gör gällande att ifall varan produceras, efter att ett tillräckligt antal konsumenter gjort det lönsamt för företaget att bygga den, kommer inga fler att vilja betala för det; den finns ju redan, varför lägga ned pengar på att hjälpa till att upprätthålla det? Slutsatsen som den neoklassiska ekonomiska skolan gör är att konstatera att denna typ av avskräckande försvar skulle inte produceras i optimal kvantitet, där optimal kvantitet är den mängd som skulle producerats av varan ifall den var"privat". Men, även om detta skulle stämma, finns det inget sätt för ett företag att komma runt problemet med att ett avskräckande försvar är en offentlig vara?

Jodå. Teoretiskt är det väldigt enkelt att se hur, och lösningen för det tror jag lades först fram av Mancur Olson i boken The Logic of Collective Action. Vad som diskuterades där var dock inte privat försvar, men väl en annan sorts offentlig vara, nämligen statlig lagstiftning. Scenariot är att ett flertal företag skulle vilja ha en viss reglering (rimligtvis för att begränsa konkurrensen), men likt med ett försvar gynnas alla av att regleringen kommer till, så att ingen "egentligen" har ett intresse att hjälpa till att muta politikerna för att få igenom lagen. Men, då kan företagen organisera sig genom att säga till varandra något sånt här: "Om någon av oss inte bidrar till den gemensamma fonden, då kommer de andras resurser inte vara tillräckliga för att kunna muta politikerna. Så ingen får hoppa av, för då går det dåligt för oss alla". Under sådana omständigheter kommer alla i gruppen ha ett intresse att bidra med pengar till det (för dem) allmänt bästa. Bruce L. Benson beskriver mekanismen i The Enterprise of Law:

Once a potential interest group has reached an agreement on objectives and strategies, each member has the incentive to avoid paying his full share, lither monetarily or in terms of time. Such organizations tend to break down because of the free rider problem.'~ The free rider problem explains the observation that small groups may be effective in obtaining regulatory benefits while large groups may not be effective. It is easier to organize an effective interest group and disperse the costs if the interest group is small. If a potential benefactor refuses to participate in the cooperative effort, the effort will generally collapse: "Thus all will tend to participate, knowing that any defection is likely to be followed promptly by the defection of the remaining members of the group, leaving the original defector worse off than if he had cooperated."
s. 89-90

Den sorts logik som uppstår här leder till att i alla naturliga fall där ett visst antal individer, företag eller föreningar ser att de endast kan få ett adekvat försvar genom att alla bidrar så kommer det försvaret också att produceras. För, ifall en person eller företag inte går med på att bidra till det, kommer denne inte att få det försvar denne vill ha. Gissningsvis lär den här logiken gälla i alla storstäder, där företagen och landägare skulle vara i en sådan situation; de är alla intresserade av att inte hamna under en stats styre.

Jag tror att ett företag skulle kunna skapa en sådan här situation på ett artificiellt sätt också. Ponera följande situation. Företag X säger till folket i en stad: "Vi kan bygga ett bra försvarssystem till er, men endast ifall alla bidrar lite grann. Om någon inte bidrar - alternativt att färre än 70% bidrar - byggs inte försvaret alls." Den här sortens produktion av lokala varor är faktiskt inget ovanligt; i USA under 1800-talet skall det ha varit normalt. Uppenbarligen hade de en annan inställning till rationalitet än vad dagens spelteoretiker och nationalekonomer har; de ansåg att det var i deras egenintresse att se till att främja äkta allmännytta. Bakom deras beslut fanns säkert också ett visst mått av socialt tryck, så att alla visste att de som inte bidrog skulle bli stämplade som icke-samarbetare.

Men, är det ens nödvändigt att behöva föreslå byggandet av ett gemensamt försvar i dessa, något väl incitamentsbaserade, termer? Skulle inte folket i en anarki kunna gå samman och betala för ett försvar helt utifrån ideella anledningar? Eller av ideologisk motivation? Faktum är att något sådant har skett, fick jag höra via Flashback, och det i Sverige! Från Wikipedia:

Sedan den liberala regeringen Staaff hösten 1911 avlöst högerregeringen Lindman, minskades i enlighet med vallöften kraftigt anslagen till militären. I protest mot detta beslut bildades Svenska pansarbåtsföreningen med uppgift att frivilligt samla in pengar till byggandet av en pansarbåt. ...

Det insamlade beloppet växte med över 1 150 000 kr. i veckan och uppgick 4 maj, hundradedagen av föreningens tillvaro, till 15 021 530 kr. [K]ostnaden för en pansarbåt i fullbordat skick av 1911 års riksdag [hade] beräknats till 11 636 000 kr.

Så, på bara hundra dagar samlades det ihop tillräckligt mycket pengar för att bygga en pansarbåt! Enligt Ekonomifakta.se är det 680 miljoner kronor i dagens penningvärde. Det rör sig dock bara om drygt en procent av vad staten idag lägger på "Försvar och samhällets krisberedskap". Men för de flesta borde det vara överaskande bara i sig att det gjordes.

Ett avskräckande försvar skulle också kunna upprätthållas genom att ett tillräckligt stort antal gillar att hålla på med milis-aktiviteter. Detta är i princip en privat vara - varje milismedlem är det för sitt eget höga nöjes skull - men sammanlagt kan det leda till att det finns tillräckligt många militära styrkor att ingen härskare vill anfalla. Jag har inte hittat hur många miliser det finns i USA, men det verkar finnas ett ganska stort antal, så gissningsvis lär det finnas några stycken i ett ak-samhälle också.

En annan mekanism som föreslagits för att upprätthålla ett avskräckande försvar är att försäkringsfirmor skulle bygga sådana för att slippa risken att behöva betala ut höga ersättningar efter att ett krig har skett. Idén är vanligast förknippat med makarna Tannehills bok The Market for Liberty, och resonemanget har utvecklats lite av Vedran Vuk i en föreläsning. Den här mekanismen har dock kritiserats av David Friedman för att den inte tar fångarnas dilemma tillräckligt i beaktning:

This is the problem with Morris and Linda Tannahill's idea of financing national defense through an insurance company or companies which would insure customers against injury by foreign states and finance national defense out of the money saved by defending the customers. Such an insurance company, in order to pay the cost of defense, would have to charge rates substantially higher than the real risk justified, given the existence of its defense system. Since people living in the geographical area defended would be protected whether or not they were insured by that particular company, it would be in their interest either not to be insured or to be insured by a company that did not have to bear the burden of paying for defense and could therefore charge lower rates. The national defense insurance company would lose all its customers and go bankrupt, just as it would if it were simply selling national defense directly to individual customers who would be defended whether or not they paid.
- The Machinery of Freedom

Friedmans kritik träffar nog rätt här. Dock kan försäkringsbolagen kanske vara i den naturliga position ovan att de skulle kunna tjäna på att gemensamt bekosta ett försvar, som jag diskuterade ovan. Men annars inte.

Ett annat förslag involverar inte någon militär, men kan väl verka avskräckande: lönnmördarmarknader. Principen är enkel: varje härskare som hotar att attackera det fria samhället får ett pris på sitt huvud, men det sköts på ett krypterat och anonymt sätt. Det kräver dock att flertalet individer lägger en liten slant på det för att få det att fungera. För hur det är tänkt att fungera se Jim Bells diskussion om det här.

Så, för att sammanfatta: ett privat försvar som främst syftar till att avskräcka främmande makter från att anfalla samhället lär kunna upprätthållas genom (1) att grupper sätts i en sådan situation där det inte blir något tillräckligt bra försvar om de inte hjälper till att upprätthålla det; (2) socialt tryck samt ett äkta rationellt övervägande av det positiva i att bidra till ett sådant försvar; (3) att privatpersoner av egennytta tränar sig för krig och köper krigsutrustning; och (4) att folket (via ett tekniskt ombud) anlitar lönnmördare för att döda alla som hotar att invadera deras samhälle. Vilket system kommer att anlitas? Min gissning är att det främst kommer handla om en blandning av (1-3).

Det här är alltså ena sidan av ett privat militärt system, det direkt förebyggande systemet. Den andra delen är hur samhället skulle faktiskt försvara sig i en konflikt, vilka också är indirekt förebyggande genom att potentiella krigsmakare måste ta även dessa i beaktning.

Vad gäller det så vill jag bara ta upp en sak: möjligheten att tjäna pengar på att tillfångata fiendesoldater och deras utrustning. Utrustningen torde gå att sälja och soldaterna kan hållas som gisslan alternativt sättas i tvångsarbete. Detta har som effekt att göra kriget mindre kostsamt för det anarkistiska samhället.

Så, som slutsats, hur troligt är det att ett anarkistiskt samhälle kan stå emot militära hot utifrån? Från vad jag kan se verkar det inte orimligt att det skulle klara av att producera ett försvar som är tillräckligt avskräckande för att andra stater inte skulle vilja attackera samhället. Jag tror att det skulle vara tillräckligt, men jag har inte funderat färdigt i frågan.

Gemensamt försvar?
Genom hela blogginlägget har jag argumenterat för att det anarkokapitalistiska samhället skulle gå samman för att bygga ett gemensamt försvar. Detta var ett antagande jag gjorde för att göra det lättare att skriva inlägget. Det går ju inte att utgå från att alla olika föreningar, företag och individer skulle ens vilja ha ett gemensamt försvar, utan några argument för det. Så, som ett tillägg kommer här några argument för det.

Alla måste nog, även de som inte är ankor, erkänna att de som bor i en anarki i framtiden kommer att ha en hel del gemensamt. Ideologi säkerligen, men troligtvis även kultur och seder. Det förefaller som rimligt att de som står gentemot en gemensam fiende kommer att ena sig mot denna.

Detta kräver inte heller att alla militära organisationer kontrolleras av en monolitisk organisation. När det blir krig skulle det inte vara mellan Ruritania och Ankland, utan mellan Ruritania och Ankligan. Det anarkistiska försvaret skulle alltså vara organiserat, inte som en stats, utan som en koalition av olika grupper. Detta är inget ovanligt i krigets historia, se exempelvis Lombardligan. Dock skulle det väl finnas ett befäl över alla militära grupper, vilket utgör en viss risk; de i den högsta militära positionen kanske försöker utnyttja tillfället till att skapa ett nytt rike åt de själva. Men även om man accepterar den risken är det inte uppenbart att det bästa är att ge denne militär en starkare maktbas att utgå ifrån.

Kolla även in Niclas Wennerdals argument för att privatisera skolorna, vägarna, polisen, fängelserna och domstolarna.