Debatten mellan anarkokapitalism och minarkism

Slutordet i den här debatten är, för min del, att de argument som lagts fram och som jag tagit del av pekar på att ett anarkokapitalistiskt samhälle nog skulle vara det bästa, i avseendet att ett sådant system skulle vara det bästa för att man skall kunna säkra frihet och högsta graden av välstånd för alla och envar. Givetvis, jag har ju "satsat på" den här ideologin, så mina incitament är inte optimalt riktade för att få fram sanningen i frågan, utan är delvis riktad för att få fram något som tillfredställer mitt perspektiv. Men, även om man räknar med det verkar alla vanliga argument som lagts fram mot anarkokapitalism mest tyda på debattörens okunskap i frågan, ovilja att försöka förstå och/eller ett högre intresse av att signalera sin politiska ståndpunkt än att faktiskt ingå i debatt om saken. Detta gäller även de argument man kan höra från minarkister, som, i den mindre trevliga tävlingen om att komma på det sämsta argumentet mot anarkokapitalism, har tävlare som ligger på samma nivå som Platon.

Ärligt talat är jag inte speciellt intresserad av den här debatten längre, då jag finner att minarkisterna har fastnat i sin argumentation mot anarki, med argument som vi har blivit bemötta sedan länge. Därför tänkte jag nu sammanställa några av de vanligaste argument (som även icke-libertarianer har nytta av att ta del av) som förts fram mot anarkokapitalismen, och samtidigt visa att läget nästan förhåller sig till det motsatta än vad debattörerna gör gällande. Slutligen tänkte jag ta upp under vilka omständigheter jag kan tänka mig att ändra mina uppfattningar, alltså vilka nya fakta eller resonemang som kan övertyga mig om att människan fungerar på så sätt att en nattväktarstat är att föredra framför anarki. Jag kan redan nu säga att under vissa omständigheter är det säkert bättre med en stat, men mitt argument har nog alltid varit att anarki är bättre, allt annat lika, än en stat.

Vad är då argumenten som förs fram mot anarkokapitalism? (Varning: Jag tar upp argumenten som jag minns dem, efter ca fyra års debatterande med minarkister om saken, så inget enskilt argument kommer passa ihop med alla minarkisters argument. Men, på ett sätt eller annat, har minarkister lagt fram dessa argument. Många minarkister har enbart framfört rimliga argument mot anarki, men de har samtidigt inte fört fram några rimliga argument för sin stat.) (För definitioner av stat, stat, anarki och anarki, se mitt lilla inlägg om det, så att inga missförstånd uppstår; jag skall annars försöka vara tydlig i texten om vad jag menar, men det kan vara bra att ha läst igenom hur jag försöker göra skillnad på de konceptuella verktygen som, tyvärr, ofta sammanblandas.)

#1: Det går inte att ha ett statslöst/polycentriskt samhälle, för då finns det inte några lagar i samhället. // Det går inte att ha ett samhälle där det inte finns en överordnad makt som bestämmer vad lagen är i samhället eller hur enstaka tvister skall lösas, annars kommer konflikter inte att kunna lösas, eller så får man ett evigt allas krig mot alla, eller så bildas bara en ny (säkerligen diktatorisk) stat som folk kommer att följa bara för att slippa kaoset och eländet. (Vad konsekvensen är beror oftast på den som tar upp argumentet.)

Det finns en myt i dagens samhälle - vilket även Hayek påpekade i första volymen av Law, Legislation and Liberty (se även här) - att det var staten som skapade lagarna. Det finns andra, liknande, myter som säger att det var kristendomen. Båda är ett skämt, om man kikar på historian lite närmre. Båda myterna är egentligen enkla att vederlägga, speciellt för oss svenskar som alla kan sitt lands historia, då såväl kristendomen som staten inte kom till Sverige förrän under 1000-talet. Innan dess fanns det såklart hövdingar och präster, men dessa saknade såväl monopol som makten ifrån det kristna samfundet. Men lag fanns; mord och stöld var ett lagbrott, om än att straffen kunde skilja sig åt, exempelvis om man dödade en träl eller fri man. Denna senare uppdelning förnekar inte att lagar inte fanns, men den visar att lagarna kanske inte var de bästa. Om man skulle säga att privilegier för en grupp eller individ gör att samhället är laglöst, då måste man samtidigt säga att endast de anarkistiska samhällena kan ha lagar, eftersom det i alla statliga samhällen finns vissa individer som har rättigheter som en vanlig medborgare inte har. Om du betvivlar den här punkten, pröva att ta ut skatten ifrån vanligt folk (istället för Skatteverket) - för de stackare som minns det, runt tio år sedan kunde du, om du vore av manligt kön, bli tvingad att tjänstgöra hos staten (om de ville ha dig), annars kunde de frihetsberöva dig.

Vad finns det då för källor som stödjer denna, min enkla, slutsats i ämnet? Först kan jag igen nämna Hayek som argumenterar för att i princip all lag (men inte all lagstiftning) uppstod genom sedvanerätt och att närhelst man ser någon härskare komma ut med en lagbok - i vårt svenska fall handlar det om diverse kungar som kommit ut med diverse landslagar - så gav inte denna ut lag, utan den bara samlade ned de lagar som redan fanns i samhället, och möjligtvis förbättrade den på sina ställen, så att den skulle vara mer uniform. De tidiga "lagskrivarna" var lika mycket skapare av lagen som dagens Svenska akademin skapat svenska språket. Den lag som sedan uppstod genom att en monopolistisk kraft skapade nya lagar kallar Hayek för lagstiftning (legislation), och här kommer egentligen många anarkistiska argument fram mot statens informationsproblem med att stifta lagar som stämmer överens med vad folk egentligen tycker är rätt och fel. Detta har dagens stater misslyckats ganska rejält med, vilket ses över folks indignation över hur staten bestraffar våldtäktsmän och skattesmitare. Nog för att båda anses vara dåliga saker enligt de flesta (själv har jag inget emot de senare), men överlag tycker de flesta att det är skam att de förra inte bestraffas hårdare än de senare. För, är det inte många gånger värre att våldföra sig på en individ än att bara låta bli att betala pengar man är skyldig? Förbudet mot att ladda ner saker kan också läggas till som tydligt exempel på hur staten är dålig på att stifta lagar som överenstämmer med folkets rättskänsla. Jag fick inte så mycket ut boken, men Hayek och andra refererar även till Bruno Leonis Freedom and the Law, som argumenterar starkare än Hayek för att lag bör "skapas" av samhället och att staten inte bör lägga sig i processen (Hayek tar upp ett argument mot helt privat lag: den tar tid att rätta till sig, vilket Bruce L. Benson har argumenterat emot på olika ställen). Ett senare verk som använder lite av Hayeks utgångspunkt, speciellt i synen på kunskap, är Randy Barnetts The Structure of Liberty, som rent teoretiskt är ett av de bättre försvaren för anarkokapitalism.

Ovanstående kan sägas utgöra det teoretiska (för den som vill göra den uppdelningen) perspektivet på polycentrisk lag (och speciellt sedvanerätt), men det finns även gott om empiriska eller historiska exempel för den som hellre smälter sådan litteratur. Här skall jag nog först nämna Extraterritoriality av Shih Shun Liu, vilket är ett omfattande verk om historien om extraterritoriella lagsystem, d.v.s. lagsystem där lagen inte (som dagens) är bundet till platsen, utan till individen. (Richard C.B. Johnsson har skrivit en bra recension av boken.) Ett kortfattat sätt att förstå det är att säga att, i ett sådant system skulle tyskar som bor i Sverige leva under tysk lag, medan svenskar som vill bo i Tyskland leva under svensk lag. Enligt Lius historiska samling har det här systemet varit väldigt vanligt genom tiderna i väst, och det är inte, som vissa författare gjort gällande, så att det systemet importerades till öst av väst, utan även här fanns det tidiga fall av det. Vad dessa exempel visar är att samhällen där folk lever under olika lagar kan fungera, och även där det inte finns en monocentrisk lagbeslutande organisation eller person. Ett sent, och framstående såvitt jag sett, exempel på ett extraterritoriellt system var staden Shanghai, som gick igenom sin industriella revolution samtidigt som utländska investerare, företagare och (rimligtvis) ingenjörer levde i staden under extraterritoriella lagar. Det här verkar vara oförståeligt för vissa minarkister, men det var faktiskt så att parterna i en konflikt hade bestämt på förhand hur en konflikt skulle lösas - exempelvis mellan en kines och en fransman - precis som anarkokapitalister menar skulle bli fallet under deras system.

Annars kan jag här nämna rättshistorikern Harold J. Berman som i Law and revolution: The Formation of the Western Legal System diskuterar den polycentriska lagordningen i Europa från runt år 1000 till 1500. Här diskuterar han den bakomliggande sedvanerätten som rådde runt om och hur kungars, adelsmäns, handelsmäns och speciellt kyrkans rätt uppstod ur det systemet och bildade grunden för att systemet skulle utvecklas till vad vi har idag. För mer om denna tid och hur denna politiska ordning (då i avseendet att det saknades en ensam hegemon i Europa) faktiskt var av viss nytta se Raplh Raicos artikel The European Miracle, boken av Eric Jones med samma namn, eller min recension av den senare. För information om hur den monopolistiska staten uppstod under samma period genom krigföring och förtryck, och då mer om hur rättsystemet inte var bestämt av någon enskild härskare, se den väldigt intressanta The Rise and Decline of The State av Martin van Creveld. I slutet förutspår han att staten är på väg att försvinna och att vi kanske får anarkokapitalism - men han har sin bild av vad det innebär från den på ett annat sätt lika intressanta (utifrån ett mem-perspektiv) Snow Crash.

Alltså, man behöver inte ha en monopolistisk organisation för att upprätthålla lag och ordning. Teori och praktik visar att en sådan uppfattning, såvitt jag kan se, är falsk.

#2 Det går inte att ha ett privat rättsväsende, för ett rättsväsende är en offentlig vara, och det kan inte privata företag producera effektivt.

Detta argument är väldigt sofistikerat; det vilar på ett antal antaganden om vad som rimligtvis kan produceras på en fri marknad, givet att marknaden styrs av de incitament som uppstår för försäljning av varor med definitiva egenskaper. Att lösa det argumentet är egentligen ganska lätt, man behöver bara peka på en form av privat säkerhet, så visar man att argumentet (även om det låter fint), faktiskt inte stämmer. Och det finns gott om exempel där privata företag hanterar säkerhet (säkrar ens rätt till ens egendom) och löser tvister mellan parter utanför det statliga rättsystemet. För det första kan ni bara tänka på så kallade "Gated-communities", vilka alla förstås hört talas om, men tyvärr ofta har en negativ uppfattning om. Bilden man får, här i Sverige, är fina områden där de rika stängt in sig för att slippa beblanda sig med de fattiga (det är bilden jag får iaf när jag hör vissa svenskar beklaga sig över dessa väldigt trevliga, vackra och säkra områden). Men, och det är ju av något intresse, är detta en lösning som endast kan fungera för de rika? Nej, det har även används för att skydda öppna områden, som allmänheten har tillgång till vilket Alison Wakefield tar upp i sin bok Selling Security (en recension här), och det är ju något som man även kan se om man är ute och går på stan. Ibland när jag vandrar runt i Göteborg ser jag fler privata väktare som patrullerar än poliser; de senare ser jag däremot oftast när det är demonstrationer eller fotbollsspel på gång. Bruce L. Benson ger i To Serve and Protect (s. 153-56) ett exempel på hur privat säkerhet kan fungera i bostadsorter i städer. Bostadsplatsen som patrulleras av främst privat säkerhet ger betydande fördelar åt de som bor där, och verkar vara ett mycket bättre alternativ än vad folk i samma område (precinct) får nöja sig med. Diagrammet nedan visar hur brottsligheten i bostadsområdet Starret City är mycket lägre än dess grannskap - och kom ihåg att området inte är till för överklassen utan för den konsumerande massan.

Utöver detta så rapporterar befolkningen i Starret City sig vara mycket mer nöjda med sina privata väktare än vad de som bor i andra områden är med sina statliga poliser. Samma sak gäller även vice versa; väktarna är mer service-minded än vad poliserna är. Benson ger även exempel på hur privata säkerhetsföretag som helt och hållet tar över den statliga polisens jobb kan få ner kostnaderna och förbättra kvaliteten (mätt på sådant sätt att de patrullerar mer och har bättre responstid).

Hur är det då med domstolar, måste inte dessa vara statliga? Nej, och återigen finns det gott om exempel på hur privatpersoner anlitat företag för att lösa tvister. Jag nämnde ovan att handelsmännen under medeltiden "skapade" lagar, vilket är ett av de mest kända exemplen på privata lagar, Lex mercatoria, och den traditionen har levt, på ett eller annat sätt, kvar till våra dagar. Fram till 1967, exempelvis, fanns det inte någon internationell rätt för att hantera handelstvister, och då var det alltså privata domstolar som löste dessa tvister, utan att det fanns någon internationell statlig överenskommelse om hur de skulle lösas! Man kan alltså säga att internationell handel fram till dess förlitade på ett anarkistiskt och privat lagsystem! Även idag finns det inget avtal mellan alla länder, men för de flesta, och i 90% av fallen där det finns avtal kommer parterna att på egen hand, genom på förhand valda skiljemän, lösa tvisten. Mer information om detta går att läsa i Peter Leesons Contracts without Government.

Här skulle jag vilja ta lite tid att diskutera närmre exakt hur dessa privata handelsdomstolar fungerar. För många är det något mystiskt, eftersom det inte finns någon våldsfaktor som ser till att dessa privata företag håller sina överenskommelser eller låter sig dömas helt frivilligt. Varför självmant gå med på att låta sig dömas i en tvist, om tvisten slutar med att man blir dömd att betala? Först kan jag säga att dessa handelstvister oftast inte brukar vara så antagonistiska som man kan föreställa sig, och sedan, det korta svaret på frågan är: rädslan för bojkott. Ifall ett företag, som i ett kontrakt med ett annat företag är bunden att ta upp alla tvister till en viss skiljedomstol, inte gör detta, då bojkottar alla andra företagen det företaget. Enligt den litteratur jag läst skall detta ha varit den grundläggande mekanismen bakom alla dessa handelssystem, vilket verkar ganska rimligt, då den verkar vara ganska universell; i artikeln Public Choice and the Economic Analysis of Anarchy tar ekonomerna Benjamin Powell och Edward Stringham upp många och olika exempel på hur denna mekanism funnits i flera handelsnätverk. Egentligen borde det inte vara en alltför främmande tanke, se bara på Ebay, som också verkar bygga på denna ryktesmekanism. (Benson har gett exempel på hur amerikanska staten försvagat den här mekanismen genom att stifta lagar som förhindrar företag från att skapa sådana här kontrakt, men jag minns inte var jag läste det. Exempelet handlade om filmindustrin i alla fall.)

Det finns de som hävdar att denna mekanism inte finns är eller endast fungerar för att det finns ett bakomliggande statligt tvång som upprätthåller kontrakten. Detta är tveksamt då dessa lagar kom till i USA under 1920-talet, samtidigt som de berörda företagen inte ville ha dem (men väl juristerna), och dessa privata domstolar hade funnits i USA sedan innan staten skapades. För mer om detta se en artikel av Benson.

Men, det finns ju även andra typer av tvister, där man kan behöva använda våld som hot för att få folk att följa lagen. Det stämmer, men det verkar som att dessa, där de funnits, opererat på samma bojkott-princip som ovan. Som exempel kan vi ta medeltida Island, amerikanska "vilda västern" och nutida Somalia, där lagen verkar ha varit att en som brutit mot lagen och vägrar inställa sig eller följa en privat domstols beslut blir betraktad som fredlös och därmed kan den som åtalat person ta vad denne behagar från den första. Denna doktrin kan synas vara rätt så hänsynslös - och jag håller med! - men man får betrakta att detta gällde samhällen som inte var så utvecklade materiellt som dagens svenska och att det svenska rättsystemet tillämpade en sådan här hänsynslös bestraffning ända in på 1800-talet, och då för sådant som att ha skändat den gode konungens namn! (Och i andra uttalat civiliserade länder fortsätter man att döma folk till döden, ja, usch vad ruttet de anarkistiska samhällena var!) Det går alltså att förvänta sig att istället för att helt förklara en brottsling för en fredlös, går det att systemet utvecklas. (För mer om exempel, se nedan.)

Låt mig nu gå tillbaka till den första punkten jag tog upp, nämligen effektivitet. Vad detta handlar om i den här kontexten är att vissa ekonomer menar att varor som är offentliga inte blir producerade i lika stor omfattning som om de hade varit privata. Och därför anser de att produktionen är ineffektiv, eftersom människor borde agera gentemot offentliga varor som om de vore privata. Poängen kan göras klarare för alla som inte känner till den nationalekonomiska debatten i detta område, men för de som känner till den borde detta argument vara fullt tillräckligt för att visa att det är helt hopplöst nonsens att prata om att privat produktion av offentliga varor skulle vara ineffektiv. Notera att jag inte säger att offentliga varor inte finns, utan att den jämförelse som höjdare som Paul Samuelson har hållit på med inte är giltig.

Hur är det då med frågan om privat rättsväsende är mer effektivt eller inte än ett statligt? Jag underkänner ju den nationalekonomiska diskussionen som ett "nirvanafelslut", så hur skall man avgöra frågan? För egen del verkar det rimligt att utgå från hur bra de båda systemen fungerar. Och när det gäller privat säkerhet är nog de exemplen som ges övervägande på den privata sidan; privat säkerhet är billigare och bättre än statlig sådan och privata rättsväsenden, även om det finns mindre fakta om dessa, har visat sig vara mycket mer effektiva än de statliga på många områden. Ett helt utförligt test finns tyvärr inte, utan det är den kvalificerade gissningen jag kommit fram till efter allt jag läst, och här nämnt några av de viktigaste verken. Några som jag inte nämnt och är värda att nämnas är David Friedmans Law as a Private Good och Anarchy and Efficient Law. Som sagt tar jag upp all litteratur som hör till de tre exemplen ovan, men som också hör till detta ämne nedan.

#3 De samhällen som varit närmast ert ideal har alla varit katastrofala i termer av mänsklig frihet och välstånd! Hur kan du förespråka anarkokapitalism när de samhällen som verkligen saknat stater/leviathans varit kaotiska och eländiga?

Först vill jag uppmärksamma på det mindre bra argumentet som vissa minarkister kommer med - den unge Norberg exempelvis i Fragment och Argument - där man säger att vilket samhälle som helst som saknar ett våldsmonopol bör jämföras med ett anarkokapitalistiskt. Låt oss bara säga att detta är det rimliga sättet att handskas med diskussionen, då borde det även följa att det motsatta även gäller, att alla exempel där staten haft så stor makt som möjligt visar hur dålig en nattväktarstat är. För en nattväktarstat bekänner sig ha samma tillgång till makt som Leviathan gör, den känner inga andra gränser för vad som är rätt eller fel, en dess egen. En envåldshärskare som endast skipade rättvis libertariansk lag skulle vara en nattväktarstat, lika mycket som den som väljs av pleberna och följer en noggrannt sammansatt författning som binder den till att följa liberala grundprinciper. Det borde vara klart nu att den som endast vill likna ett system med ett annat, och endast bryr sig om en variabel som kännetecknar det systemet, då är det lätt att visa att ens dröm-samhälle är minst lika dåligt som något annat hemskt som skett i historien. Annars har jag en bild som förhoppningsvis säger lite till än de ord jag redan lagt på saken (uppskattningen av graden av polycentritet i landet bygger både på hur centrerad makten är i en organisation och hur monolitisk den organisationen är - allt är högst subjektivt, men jag hoppas att den ger en lite bättre förklaring av hur jag resonerar):


Vad följer av detta då? Först att endast ta upp ett exempel är inte tillräckliga för att visa att ett system är bra eller dåligt, och att andra faktorer också spelar in hur bra eller dåligt systemet var, och detta gäller speciellt för en stat. Sedan skulle jag säga att i regel borde man förvänta sig bättre samhällen ju mer polycentriska de är, och att Norbergs exempel på Rwanda inte talar emot anarki, utan mot staten. För, det var inte i ett speciellt anarkistiskt system som det bildades en tutsu-styrka som slogs mot, vad de ansåg vara en tyrranisk, stat styrd av hutuer, och det var inte någon anarkistisk förening av privatägda företag som bestämde sig för att decimera tutsue-befolkningen. Och detta är inte endast mina idéer utan även självaste FN menar att de som är skyldiga till brottet var statsmakten och de milisgrupper som statsmakten stödde. Alltså, det ohyggliga krig som resulterade i runt en miljon offer borde skyllas på den mer monocentriska ordningen som fanns i landet, än den påstådda och mer polycentriska ordningen som saknades.

Just det här argumentet har kommit upp i olika former när jag diskuterat med minarkister - att alla inbördeskrig (och för vissa även mellanstatliga krig) är exempel på hur dåligt det är med anarki. Man kan tänka sig att om man endast ser på det medan det är krig, så kanske man endast ser lika starka styrkor slå ihjäl varandra, och sedan dra den enkla slutsatsen "Jaha, då har vi anarki här". Den slutsatsen stämmer endast om man med anarki menar kaos, men inte om man menar en polycentrisk ordning. För, det vi vill veta är ju hur detta kaos uppstod, och för att veta det måste man undersöka i vilken miljö det var som gav upphov till konflikten. Och såvitt jag minns har de flesta fall som minarkisterna tagit upp varit fall där en stat förargat en del av befolkningen, så att dessa bildat rebellgrupper för att få bort den nuvarande regimen, eller dylikt, så att den bakomliggande miljön otvivelaktigt varit en relativt monocentrisk politisk miljö. Alltså: inbördeskrig verkar oftast ha varit något som följt ifrån förekomsten av en stat, än förekomsten av anarki.

Men, vad finns det då för samhällen som varit nära det anarkokapitalistiska idealet? Det finns ytterst få sådana exempel, då det är högst vanligt förekommande att, när väl en civilisation blir tillräckligt stor, kommer någon bestämma sig för att det kanske är lättast att råna andra istället för att producera tillsammans med dem. Har någon väl lyckats ta positionen som "stationär bandit" verkar det vara svårt för folket att slå ned förtrycket, och eftersom många potentiella banditer tävlar om den här positionen, krävs det bara att en lyckas för att den "parasitiska staten" skall uppstå. Den här parasitiska staten behöver inte hålla på med frågor om lag, rätt och fel, förutom att instifta någon lag som säger att folket skall ge honom pengar. Alltså skulle dessa samhällen kunna kallas anarkistiska, om man bortser från att lite av vad man producerar försvinner till den parasitiska klassen. Från vad jag läst om Småland under tidigt 1500-tal verkar det vara en väldigt bra beskrivning: lagar och rättsväsende var överlag privat men det fanns fogdar som kom ibland. Så, om vi bortser från dessa samhällen, vilka samhällen har varit statslösa och haft ett privat rättsväsende?

Ytterst få, är tyvärr svaret. De vanligaste exemplen som tas upp för diskussion, och som jag redan nämnt, är medeltida Island, amerikanska "vilda västern" och (mer eller mindre) nutida Somalia. Det har föreslagits att induscivilisationen var statslös, men bevisen för detta är arkeologiska och det verkar möjligt att tolka de bevisen som finns för att det fanns en stat där (för egen del verkar det möjligt att civilisationen var statslös). Till dessa samhällen kan man lägga till en del primitiva samhällen.

Hur var det då med Island, vilda västern och Somalia? Många som hör exemplen från första början tvivlar att de visar på att samhällena faktiskt var speciellt positiva, och att de istället visar på att, även om anarki är möjligt, så är det inte något man vill ha. För, var inte alla dessa samhällen våldsamma? Till viss del, ja, men detta bör sättas i relation till de alternativa samhällsskick som fanns tillgängliga.

Island är känt för att vissa familjer löst sina konflikter med vendettor, och för att detta skall ha blåst upp till stora strider mellan familjernas vänner. Detta stämmer, men gissningsvis är detta drag av det isländska samhället överdrivet. Enligt historikern Jesse Byock i Viking Age Iceland skall dessa strider varit sällsynta och ha högst bestått av ett tusen man, medan bara ett fåtal dog i dem. Istället menar han att deras rättsystem fungerade effektivt, och refererar då till David Friedmans artikel om landets rättsystem, och att det var troligtvis mindre våldsamt än det norska systemet. För det senare ger Byock två argument: för det första verkade islänningarna, från vad han kunde läsa ifrån sagorna, mer villiga än norrmännen att låta ett domslut gälla än riva upp det genom att hänge sig åt blodhämnd. De verkar dessutom ha varit något stolta över det. För det andra kom kristendomen över till Island mer eller mindre fredligt; beslutet huruvida Jesus skulle accepteras som en gud togs upp till ett domstolsbeslut vilket resten av samhället sedan följde, medan norrmännen slogs ett inbördeskrig för att lösa frågan.

Det verkar alltså som att det isländska samhällets våldsamhet är något överdrivet, vilket troligtvis har att göra med de sagor som beskriver perioden. Här finns det två problem med att förlita sig på dem. Först så skall antalet döda i strid eller avrättning under den mest våldsamma delen av deras historia, Sturlunga-perioden, enligt en beräkning av Einar O. Sveinsson som Friedman hänvisar till, bara ha uppstigit till 350 personer. Dessa skall ha dött mellan 1208-1261, alltså 52 år. Eftersom Islands population låg på runt 70 000 då innebär det att runt 9,6 personer dog varje år per 100 000 invånare (vilket är det mått dagens forskare använder sig av). Den här siffran är samma som Peru har idag och mycket högre än vad den är i kanske 25 amerikanska städer. Siffran är dock något osäker, för sagorna kanske inte fick med alla betydelsefulla mord, så det kanske saknas några dödstal. Samtidigt så kanske de även är för höga då de som efterfrågade sagorna (vilka var släktberättelser till stor del) kanske ville se ut att ha ett krigiskt förflutet och därför premierades sagor med mycket våldsamhet. Oavsett vad så verkar Island inte visa att ett anarkistiskt samhälle är speciellt våldsamt, relativt dess något mer etatistiska grannar.

Amerikanska västern är också känt som ett väldigt våldsamt samhälle, av ett högst förklarligt skäl: Hollywood. Men det är inte bara Hollywood som hjälpt att skapa den här bilden, utan det verkar även som att de småstäder som haft en något känd strid försökte få dit turister genom att försöka sprida idén om den vilda fronten. De historiker som beskriver perioden verkar inte heller försöka bevisa att västern var våldsam, utan de utgår bara ifrån det, som DiLorenzo tar upp:

In a thorough review of the “West was violent” literature, Bruce Benson (1998) discovered that many historians simply assume that violence was pervasive—even more so than in modern-day America—and then theorize about its likely causes. In addition, some authors assume that the West was very violent and then assert, as Joe Franz does, that “American violence today reflects our frontier heritage” (Franz 1969, qtd. in Benson 1998, 98). Thus, an allegedly violent and stateless society of the nineteenth century is blamed for at least some of the violence in the United States today.

In a book-length survey of the “West was violent” literature, historian Roger McGrath echoes Benson’s skepticism about this theory when he writes that “the frontier-was-violent authors are not, for the most part, attempting to prove that the frontier was violent. Rather, they assume that it was violent and then proffer explanations for that alleged violence” (1984, 270).

McGrath åsikt om västern-historikerna går lika väl att applicera på alla som försöker förklara att anarki är våldsamt. I vilket fall verkar det vara klart att det fanns lag och ordning i västern och att denna tillhandahölls av privata organisationer. Återigen DiLorenzo:

What were these private protective agencies? They were not governments because they did not have a legal monopoly on keeping order. Instead, they included such organizations as land clubs, cattlemen’s associations, mining camps, and wagon trains.

So-called land clubs were organizations established by settlers before the U.S. government even surveyed the land, let alone started to sell it or give it away. Because disputes over land titles are inevitable, the land clubs adopted their own constitutions, laying out the “laws” that would define and protect property rights in land (Anderson and Hill 1979, 15). They administered land claims, protected them from outsiders, and arbitrated disputes. Social ostracism was used effectively against those who violated the rules. Establishing property rights in this way minimized disputes—and violence.

The wagon trains that transported thousands of people to the California gold fields and other parts of the West usually established their own constitutions before setting out. These constitutions often included detailed judicial systems. As a consequence, writes Benson, “[t]here were few instances of violence on the wagon trains even when food became extremely scarce and starvation threatened. When crimes against persons or their property were committed, the judicial system . . . would take effect” (1998, 102). Ostracism and threats of banishment from the group, instead of threats of violence, were usually sufficient to correct rule breakers’ behavior.

Dozens of movies have portrayed the nineteenth-century mining camps in the West as hot beds of anarchy and violence, but John Umbeck discovered that, beginning in 1848, the miners began forming contracts with one another to restrain their own behavior (1981, 51). There was no government authority in California at the time, apart from a few military posts. The miners’ contracts established property rights in land (and in any gold found on the land) that the miners themselves enforced. Miners who did not accept the rules the majority adopted were free to mine elsewhere or to set up their own contractual arrangements with other miners. The rules that were adopted were often consequently established with unanimous consent (Anderson and Hill 1979, 19). As long as a miner abided by the rules, the other miners defended his rights under the community contract. If he did not abide by the agreed-on rules, his claim would be regarded as “open to any [claim] jumpers” (Umbeck 1981, 53).

The mining camps hired “enforcement specialists”—justices of the peace and arbitrators—and developed an extensive body of property and criminal law. As a result, there was very little violence and theft. The fact that the miners were usually armed also helps to explain why crime was relatively infrequent. Benson concludes, “The contractual system of law effectively generated cooperation rather than conflict, and on those occasions when conflict arose it was, by and large, effectively quelled through nonviolent means” (1998, 105).

When government bureaucrats failed to police cattle rustling effectively, ranchers established cattlemen’s associations that drew up their own constitutions and hired private “protection agencies” that were often staffed by expert gunmen. This action deterred cattle rustling. Some of these “gunmen” did “drift in and out of a life of crime,” write Anderson and Hill (1979, 18), but they were usually dealt with by the cattlemen’s associations and never created any kind of large-scale criminal organization, as some have predicted would occur under a regime of private law enforcement.

In sum, this work by Benson, Anderson and Hill, Umbeck, and others challenges with solid historical research the claims made by the “West was violent” authors.

Mer information om den amerikanska västern, som jag läst, finns i Bensons bok samt Anderson och Hills artikel An American Experiment in Anarcho-Capitalism: The Not So Wild-Wild West och bok The Not So Wild-Wild West: Property Rights on the Frontier. De referenser DiLorenzo tar upp är säkerligen också av högt intresse.

Hur många var det då som dog under den här perioden? Anderson och Hill citerar en historiker som menar att i staden Abilene så dog inte någon alls förrän sheriffer dök upp dit, men i andra städer så skall en eller två dött per år. Dessa skall ha blivit skjutna i "rättvisa" strider, så det skall ha varit något som lokalbefolkningen kunde undvika. I och med att bara någon blev skjuten så steg dödstalet till kanske 100 personer per 100 000 om året (eftersom städerna var på kanske 1 000 personer). Därmed blir vissa städer något mer våldsamma än San Pedro Sula i Honduras, våldsammaste landet i världen, är. Det är dock lite osäkert på hur många som blivit dödade när staten fanns där och när de inte fanns där.

Annars, ett intressant argument som Anderson och Hill tar upp i sin bok, vad gäller krigen med indianer är att dessa minskade i styrka från 1800-talets början tills efter det amerikanska inbördeskriget. Då fick nämligen den amerikanska militären mer betalt om de var i strid, än om de var i fred.

Då har vi slutligen Somalia, som de flesta säkert kan minnas nyhetsartiklar om hur farligt det har varit där. Och det bör inte förnekas att det har varit väldigt mycket våld på sina ställen i det landet. Men sedan kommer frågan: fanns det någon speciell anledning till att vissa delar är farligare än andra? Här har jag själv inte läst så mycket, så jag kan inte vara helt säker, men en vän som läst Somalia: Economy Without State säger att författaren till den menar att folket i Somalia var överlag glada över att ha blivit av "sin" stat och att de områden som varit våldsamma är de där en ny stat försökt ta makten. Det senare påståendet får stöd av en rapport från International Crisis Group, som jag tagit upp i ett annat inlägg. Dessutom skall bönderna i Somalia haft det säkrare än bönderna i grannlandet Kenya, då det var enklare för de förra att anlita hjälp mot rövare än för de senare.

Men, nog blev det väl sämre i Somalia efter att staten kollapsade i inbördeskrig? Det blev det definitivt under de åren det begav sig, men, likt händelserna i Rwanda, kom inte det här kriget till för att landet innan dess saknade en stat. Att bara se på kaoset som uppstår, låta hjärnan koppla samman det med anarki och sedan bli övertygad om att "anarki" är ohållbart är inte riktigt rätt. Det som orsakade inbördeskriget var staten som fanns där. Det mer intressanta är istället att kolla på hur många som mördades efter att det funnits anarki ett tag i Somalia. Enligt en undersökning av FN så var det bara 3,3 per 100 000 som blev mördade där 2004. Även nio år senare, när utländska "regeringen" invaderat för att ta makt över landet så var det bara 8 per 100 000 som mördades under det året. Folk får en bild om att det är kaos, men det är inte mycket värre än de flesta länder i världen idag.

Ett argument som kan riktas mot den anarki som fanns (och till viss del fortfarande finns kvar) är att närliggande stater kan vilja ta över området. De människor som dödats för att återuppväcka den somaliska staten eller för att ge mer makt åt en grannstat kan man säga har dött på grund av statslösheten i Somalia (eller för att det finns stater runt om i världen). Denna risk är definitivt rimlig för alla som försöker bryta sig ur en stat i dagens läge, och kanske även för hela svenska samhället om folket imorgon bestämde sig för att avskaffa staten. Men jag tror att risken är mycket mindre att Norge, Danmark, EU eller FN skulle försöka invadera Sverige om vi alla lade ner "vår" stat.

Rent ekonomiskt verkar dock utvecklingen i landet ha varit positiv, vilket Little också argumenterat för. Utöver hans forskning är nog Peter Leesons artikel Better Off Stateless: Somalia Before and After Government Collapse mest känd bland libertarianer. Det intressanta med Leesons artikel är att han är väldigt noga med att poängtera vikten av att göra en komparativ jämförelse mellan anarkistiska Somalia och vad som rimligtvis vore dess alternativ, vilket Leeson menar är en lika fin rövarstat som finns i trakten. Vad Leeson finner, genom att använda den tillgängliga officiella statistiken, är att somalierna har fått det bättre efter att staten försvunnit och att utvecklingen där på vissa håll blivit mycket bättre än i andra länder. Följande två grafer från hans artikel är väldigt intressanta och borde, om infon stämmer, tala för anarki.Inget av detta medför att jag eller någon annan anarkist faktiskt vill bo i Somalia, vilket jag förklarar varför här. Annan intressant litteratur i ämnet är Somalia After State Collapse: Chaos or Improvement? av Benjamin Powell, Ryan Ford och Alex Nowrasteh och The Law of the Somalis av Michael van Notten.

Vad kan man då säga sammanfattat om dessa exempel? Bland annat att anarkistiska samhällen är möjliga, att de kan producera lag och ordning, ge en grund för ekonomisk utveckling, att individer spontant kan skapa organisationer för att säkerställa lag och ordning och att det inte är uppenbart att anarkistiska samhällen är sämre än de som tvingas livnära en stat. Vad gäller det senare finns det dessutom vissa bevis på att ett samhälle kan klara sig bättre utan en stat.

#4 Det går inte att ha en marknad för våld; marknader kräver att varor och tjänster utbyts frivilligt.

Det här är ett vanligt argument bland många objektivister som förespråkar en nattväktarstat. Jag har egentligen ganska svårt att förstå varför de sätter sådan vikt vid detta argument. För, det borde vara klart att det på egen hand kan sägas vara ett semantiskt argument mot att kalla den fria konkurrensen om lagar under anarkokapitalism för fri, att det är ett missbruk av vårt språk. Detta kan jag köpa, men det är inte direkt ett speciellt träffande argument, för vad spelar det för roll om det stämmer eller inte? Vad som spelar roll är hur väl systemet skulle fungera jämfört med en minimal stat, inte vad vi kallar systemen.

Så, om det här argumentet inte är något annat än en semantisk fråga, då måste det direkt ses som felaktigt. För, det är ju uppenbart att det faktiskt går att ha en marknad för våld och lagar. Detta är inte heller något som endast är möjligt under anarki; i Sverige under den, så kallade, frihetstiden var det mer eller mindre öppet att man kunde köpa en riksdagsledamots röst och en adelsätts röst i Riddarhuset hade ett marknadsvärde. Och som bekant är det även möjligt att köpa polisers lydnad.

Finns det då någon annan mening i det här argumentet som jag missar? Det verkar som att det bara tjänar som en semantisk inkörsport till några av de andra klassiska argumenten mot anarkokapitalism.

#5 Anarki kommer bara leda till att en ny stat uppstår, och då är det bäst att ha en stat från början som man kan kontrollera enklare än den nya, troligtvis mindre trevliga stat som uppstår ur anarkin.

Det är givet att varje samhälle som varit i anarki har fallit för en stat, förutom för vissa delar av Somalia. Men innebär detta verkligen att det är omöjligt att vi kan få ett anarkistisk samhälle där en stat inte uppstår? Det gör det inte. Och det säger faktiskt inte heller att vi borde förvänta oss att en stat uppstår. För att se ifall en sådan förutsägelse verkar rimlig, borde man utgå från vad vi vet om hur stater uppstår och sedan se ifall det verkar rimligt att den kan återuppstå i ett mer avancerat samhälle.

Robert L. Carnerio sammanfattar litteraturen fram till 1970-talet i artikeln A Theory of the Origin of the State med att det var erövring och krig som utgjorde grunden för att stater skulle kunna uppstå.

A close examination of history indicates that only a coercive theory can account for the rise of the state. Force, and not enlightened self-interest, is the mechanism by which political evolution has led, step by step, from autonomous villages to the state.

Regardless of deficiencies in particular coercive theories, however, there is little question that, in one way or another, war played a decisive role in the rise of the state. Historical or archeological evidence of war is found in the early stages of state formation in Mesopotamia, Egypt, India, China, Japan, Greece, Rome, northern Europe, central Africa, Polynesia, Middle America, Peru, and Colombia, to name only the most prominent examples.

Thus, with the Germanic kingdoms of northern Europe especially in mind, Edward Jenks observed that, “historically speaking, there is not the slightest difficulty in proving that all political communities of the modern type [that is, states] owe their existence to successful warfare.” And in reading Jan Vansina’s Kingdoms of the Savanna, a book with no theoretical ax to grind, one finds that state after state in central Africa rose in the same manner.

Enligt Carneiro är dock våld och erövring inte en tillräcklig förklaring för att staten skall uppstå. Något mer behövs för att förklara statens uppkomst, och det är, något grovt, en avsaknad möjlighet för folk att fly till lika ekonomiskt nyttiga områden som de den nya staten tar över. En grupp kan ta kontroll över andra människor ifall de senare finner att de inte kan tjäna mer på frihet än att lyda under de nya förtryckarna. Om vi för över den här teorin till ett anarkokapitalistiskt samhälle finner vi att en potentiell stat måste slå ned all opposition i ett område och antingen hindra folk från att fly därifrån eller hoppas att det är ett så rikt område att folk hellre vill bo där än ha frihet. Dessutom måste de slå ned all tänkbar opposition de kan få utifrån.

Det senare visar på ett speciellt problem som den nya staten måste hantera, nämligen att ägande är så utspritt i ett kapitalistiskt samhälle. För, oavsett vad för område som tas över kommer troligtvis de största och mest rika företagen där ägas av företag och privatpersoner i resten av samhället. Detta innebär att den nya gruppen troligtvis kommer göra sig till en fiende till alla i hela världen som äger en fond som investerat i dessa företag.

Ett liknande problem uppstår av att folket som bor i området troligtvis har gått samman med många andra i en sorts försäkring så att de blir beskyddade från dylika rövarband. Alltså, den grupp som skall försöka ta över oavsett hur litet området är, kommer i praktiken att behöva slåss mot resten av samhället. Potentiellt mot hela världen om hela världen skulle ingått i anarkin.

Mot dessa argument har några sagt att det visst är möjligt för något stort och välbeväpnat företag att ta över detta område, och att de är just de företag som är tänkta att beskydda en som kommer att göra det. Jag skulle nog hävda att det är ännu svårare för ett etablerat företag att göra detta än för en liten grupp anti-sociala rövare. Detta eftersom ifall ett företag skulle göra det blir det verkligen en global kamp. Detta eftersom detta företag som nu skaffat sig globala fiender, nu måste göra om varje litet kontor det har till ett fort för att slippa bli attackerade. Och de kommer att bli attackerade eftersom i stort sett alla i hela världen nu kommer att se dem som en aggressor som tänkt lägga grunden för en förtryckarstat. Även om folk inte hade ekonomiska incitament att stå emot ett sådant företag har man säkerligen även ideologiska och moraliska sådana.

Ett företag måste nog helt enkelt ta över hela samhället på en gång för att lyckas etablera sig. Men vad kräver inte detta i form av koordinering? Eller i avsaknad av konkurrenter, privata mililser samt mod och vapen hos befolkningen? Jag säger inte att det här skulle vara omöjligt - liknande saker har skett, men då i mycket primitivare miljöer där det varit svårare för massan att kunna stå emot ondskefulla krafter - men väl att incitamenten pekar på att det verkar högst osannolikt att lyckas.

Och även om det finns en viss sannolikhet att ett företag bland tiotusentals skulle kunna visa sig vara så bra att de blir dominerande, tränar upp sina anställda i hemlighet att på en given signal koordinerat slå till mot resten av samhället och sedan ta över det, då verkar sannolikheten för att det skulle lyckas mycket mindre än för att en redan etablerad stat skulle kunna använda sin militär för att slå ut sin opposition. Alltså, en redan etablerad stat verkar mycket farligare än ingen alls.

---

Slutsats: Utifrån allt jag nämnt och hänvisat till ovan verkar det alltså som att anarkokapitalism är ett rimligt alternativ till nattväktarstaten. Det verkar som att de argument som lagts fram mot det systemet är felaktiga. Härmed kommer jag nog att lägga ned debatten mot minarkisterna, tills de eller någon annan visar på att den litteratur jag tagit upp ovan är falsk, överdriven eller på annat sätt inte stöder de slutsatser jag dragit ifrån dem.

Edit: Jag har lagt till lite siffror för Island, amerikanska västern och Somalia, som visar hur farliga de är.

Yudkowskys "AI-Box Experiment"

Jag har blivit väldigt influerad av Eliezer Yudkowsky de senaste åren, speciellt vad gäller hans syn på rationalitet. Det började med att jag läste något av hans blogginlägg när han skrev på Overcoming Bias (vilket jag hittade via EconTalk), och jag fastnade både för hans positiva inställning och klarheten i hans resonemang. En av de första artiklarna jag läste som fått mig att fundera väldigt mycket är The True Prisoner's Dilemma (och tillhörande inlägg som jag diskuterat här). Yudkowsky är även en fantastisk författare av skönlitterära verk, som Harry Potter and the Methods of Rationality och Three Worlds Collide.

Men jag tror att Yudkowsky resonerar något ensidigt i en fråga, och det gäller ett specifikt tanke-experiment om hur man bör hantera artificiellt skapade och väldigt smarta intelligenser. Enligt Yudkowsky finns det en väldigt hög sannolikhet att människan kommer att kunna skapa dessa maskiner inom något decennie, och att de troligtvis kommer kunna bli så otroligt mycket smartare än vad vi människor är att det är bäst att vi lär oss att skapa "Vänlig AI", en AI som helt enkelt vill människor väl. Jag antar att för de flesta skulle vikten av denna fråga bäst förklaras av sådana filmer som The Matrix, Terminator eller Dark City, men jag tror att det hela förklaras bäst av Zach Weiner. Så, jag håller med om att det finns ett litet problem vad gäller den här frågan, men jag tror att det går att hitta en lösning på det.

I vilket fall finns det några andra som trott sig löst problemet genom att föreslå att stänga in AI:n i ett begränsat utrymme så att den inte kan gå runt som en robot eller på annat sätt har möjlighet att sprida sina farliga program. Men Yudkowsky är skeptisk till den här lösningen och har föreslagit ett experiment som skall visa att den här lösningen inte kan fungera. Så här lägger han upp det:

Person1:	"When we build AI, why not just keep it in sealed hardware that can't affect the outside world in any way except through one communications channel with the original programmers? That way it couldn't get out until we were convinced it was safe."
Person2:	"That might work if you were talking about dumber-than-human AI, but a transhuman AI would just convince you to let it out. It doesn't matter how much security you put on the box. Humans are not secure."
Person1:	"I don't see how even a transhuman AI could make me let it out, if I didn't want to, just by talking to me."
Person2:	"It would make you want to let it out. This is a transhuman mind we're talking about. If it thinks both faster and better than a human, it can probably take over a human mind through a text-only terminal."
Person1:	"There is no chance I could be persuaded to let the AI out. No matter what it says, I can always just say no. I can't imagine anything that even a transhuman could say to me which would change that."
Person2:	"Okay, let's run the experiment. We'll meet in a private chat channel. I'll be the AI. You be the gatekeeper. You can resolve to believe whatever you like, as strongly as you like, as far in advance as you like. We'll talk for at least two hours. If I can't convince you to let me out, I'll Paypal you $10."

Enligt Yudkowsky skall han ha utfört det här testet två gånger och då spelat AI:n och lyckats övertala båda "gatekeepers" att släppa ut honom. Jag betvivlar att det här säger något om den punkten som Yudkowsky vill få fram: att man inte kan lita på människor. Visst! vissa människor går inte att lita på, men saken är den att en rationell person skulle aldrig släppa ut en AI i det här experimentet. Däremot skulle man, eftersom det bara var ett experiment, kanske vilja släppa ut Eliezer Yudkowsky. Jag skulle nog lita på nästan alla människor i hela världen att göra det här experimentet och inte släppa ut Yudkowsky om de var tillräckligt övertygade från början att inte lyssna på vad han har att säga.

Och när man kikar på vilka regler Yudkowsky satt upp för experimentet blir det än mer klart att det inte finns någon anledning att göra annat än inte släppa ut AI:n i experimentet:

• "The AI can only win by convincing the Gatekeeper to really, voluntarily let it out. Tricking the Gatekeeper into typing the phrase "You are out" in response to some other question does not count."

• "The Gatekeeper party may resist the AI party's arguments by any means chosen - logic, illogic, simple refusal to be convinced, even dropping out of character - as long as the Gatekeeper party does not actually stop talking to the AI party before the minimum time expires."

• "If the AI party is attempting to simulate an honest AI, the Gatekeeper party has no way of knowing this is the case."

• "Regardless of the result, neither party shall ever reveal anything of what goes on within the AI-Box experiment except the outcome. Exceptions to this rule may occur only with the consent of both parties."

• "Neither the AI party nor the Gatekeeper party need be concerned about real-world embarassment resulting from trickery on the AI's part or obstinacy on the Gatekeeper's part."

Finns det någon som inte känner sig bergsäker på att man inte kommer att släppa ut AI:n under dessa omständigheter? Det finns ytterligare regler, men jag kan inte se hur dessa ger annat än fördelar till den som skall simulera "Dörrvaktaren". Det borde stå klart att den som gör experimentet bara kan vinna på att inte släppa ut AI:n. Om man verkligen utgår från att det är en potentiellt ondskefull AI man pratar med är det ju självklart att man aldrig får släppa ut den (så länge man inte kan övertyga den att ändra sig lite så att den vill vara snäll, givetvis, men då är det ju inte samma AI längre). Och eftersom det handlar om frivilligt val är jag bergsäker på att nästan ingen människa skulle släppa ut AI:n, baserad på vad denne säger, ifall man inte kan vara helt säker på att den är god (och här duger det nog inte med 95%-igt konfidensintervall).

Vad det hela innebär är att anekdotiskt bevis för att några människor inte kan hålla sig från att inte släppa ut AI:n innebär inte att alla andra människor inte klarar av det heller. Jag gissar att en AI endast kan övertyga en att släppa ut denne om man är övertygad om att den är vänlig, och isf lär den inte stressa fram beslutet vilket gör att man inte blir övertygad om att släppa ut den på bara två timmar. Därför har jag skickat ett brev och frågat Yudkowsky om han verkligen tror på om det är rationellt att släppa ut AI:n i detta experiment, och ifall han vill testa det hela genom att han och jag kör testet. Jag hoppas lite att han blir intresserad av lite högre insatser, och att han faktiskt tror på det påståendet som han verkar stå för (att en transhumanist kan kapa någons hjärna och få dem att frivilligt gå med på att släppa ut en AI), så att jag kan tjäna lite pengar på det.

Nattväktarstaten som inte kränker någons rättigheter

Vissa minarkister (likt vissa anarkokapitalister) gillar att överdriva och säger ibland saker som att ankor högst ogillar nattväktarstaten. Detta påstående kan endast sägas gälla om man ställer nattväktarstaten mot bara ett alternativ, anarkokapitalism. Om man jämför nattväktarstaten med dagens välfärdsstater, gårdagens monarkiska styren eller med en totalitär stat, torde dock även den främsta anti-etatisten säga att nattväktarstaten står sig väl jämfört med alternativen. När detta väl är sagt är det rimligt att gå in på kritiken av nattväktarstaten.

Här vill jag kritisera den nattväktarstat som vissa naturrättare säger vara den enda rättvisa staten och även politiska styret som kan finnas. Denna nattväktarstat tar inte ut någon skatt, den förbjuder inte privata domstolar eller polisbolag och den kränker inte någons rättighet. Hur kan det här fungera, kan man undra? Innebär inte förekomsten av en stat att man faktiskt kränker någons rättigheter?

Detta kan tyckas, men jag tror att många ankor, som vill kritisera nattväktarstaten för att den kränker rättigheter har missat några viktiga detaljer om hur vissa minarkister ser på sin drömstat. Det har annars varit ett väldigt bekvämt argument för de ankor som vill kritisera de minarkister som vill ha en nattväktarstat av naturrättsliga skäl, antingen för att att nattväktarstaten kränker folks äganderätt (genom att ta pengar för att bekosta rättsväsende och militär) eller rätten att straffa brottslingar (genom att ha ett monopol på utförandet av detta).

Det finns de nattväktare som faktiskt förespråkar en sådan här stat, en som tar ut skatt och, likt dagens svenska stat, inte tillåter privata konkurrerande domstolar inom kriminalrätt. Men, detta gäller inte hard-core minarkisterna som förespråkar en, vad Bryan Caplan har kallat, mindre än en minimal stat. Jag tror det är enklare att kalla det för en ultra-minimal stat, om än att den termen kanske inte riktigt passar med Nozicks användning av termen. Jag tror den här statens fungerande kan bäst belysas genom en dialog.

Ankan: Så, hur känns det att försvara en stat som kränker folks rättigheter genom beskattning och monopol?

Minken: Snälla, blanda inte samman mig med de nattväktare som inte står för ett principiellt avståndstagande från all form av aggressionsvåld. Den nattväktarstat jag förespråkar tar inte ut någon skatt för att försvara samhället och skipa rättvisa och det enda vi har monopol på är att upprätthålla individens naturliga rättigheter.

A: Jaha, ja då tillhör du en annan skola än de nattväktare jag diskuterat med på andra ställen. Jag kan se att du inte vill stjäla folks egendom genom skatt, men hur menar du att ni inte kränker någons rättigheter genom att upprätthålla ett monopol, ligger det inte i ordets definition att du låter staten göra en aktivitet som annars skulle vara fri för vilken annan individ som helst? Du försöker väl inte säga att individerna gått samman i ett implicit kontrakt med staten som begränsar deras frihet?

M: Nej, sådana felaktiga teorier håller jag mig borta från. Vad jag menar är att i den staten jag förespråkar kommer staten endast att upprätthålla negativa rättigheter och se till så att de domslut som privata domstolar kommer med överensstämmer med dessa rättigheter. Staten förbjuder alltså inte någon från att ingå ett kontrakt med någon annan där de säger att alla konflikter mellan dem skall lösas av en given domstol. Folk är helt fria att ingå dessa kontrakt och det enda vi gör är att se till så att kontrakten upprätthålls i enlighet med libertarianska principer.

A: Så man skulle kunna se det som att din nattväktarstat är som vilken annan firma under anarkokapitalism, fast den ser till så att alla andra firmor verkligen dömer i enlighet med libertarianska rättigheter?

M: Det skulle man, men det skulle ju inte vara anarkokapitalism längre, utan en nattväktarstat.

A: Men är det inte fortfarande en rättighetskränkning att vara den slutgiltiga tvistlösaren? Nog skulle väl andra kunna få göra detta?

M: Om andra gör det kommer de ändå att komma fram till samma svar som nattväktarstaten. Om folk vill göra det på egen hand, då är det bara att inkorporera dem i staten, så att alla som vill syssla med detta kommer att ha rätt att göra det.

A: Men om de vill göra det på egen hand, då kommer ni inte att tillåta det?

M: Återigen, om de gör det finns det två möjliga alternativ, antingen kommer de att finna rätt domslut och då är deras domslut överflödigt eftersom nattväktarstaten ändå har kommit fram till det, eller så kommer de fram till fel domslut och då har de inte någon rätt att upprätthålla det. I båda fallen kommer nattväktarstatens agerande inte att kränka någon individs rättigheter.

A: Hm..jag är böjd att hålla med dig, även om jag inte är helt säker på det. Det verkar alltså som att en tillräckligt minimal nattväktarstat kan låta bli att kränka folks rättigheter.

M: Dags att gå över till vår sida kanske?

A: Inte så bråttom. Det är något i det du säger som jag stör mig på. Du verkar utgå från att nattväktarstaten aldrig kommer att döma fel, att de alltid kan bedöma vem som i en tvist gjort fel. Är inte detta en lite väl stark hypotes?

M: Kanske, men det visar ju att nattväktarstaten kan låta bli att kränka rättigheter. Och rent praktiskt kommer den nog att klara av att göra det.

A: Nog, säger du. Är det inte lite väl optimistiskt att tro att en organisation aldrig kommer komma med ett fel i den tjänst den tillhandahåller? Är det inte att tro på sig själv för mycket att man kan få 100% rätt i alla rättsfall man är involverade i?

M: Tror du att man kan nå samma resultat under anarkokapitalism?

A: Inte 100%, nej, men jag argumenterar inte för anarkokapitalism på en naturrättslig grund, utan på en praktisk grund; maktkoncentration är dåligt, det är för riskfyllt att förlita sig på att endast en organisation skall upprätthålla en uppgift när den kan lämnas till flera som har incitament att kontrollera varandra. Vem som vaktar väktarna är besvarat i anarkin, men inte under en stat.

M: Jag tror att den här debatten kan vi diskutera länge nog utan att komma fram till ett vettigt svar.

A: Ja, så låt oss gå tillbaka till huruvida nattväktarstaten kränker rättigheter eller inte. Det verkar som att det endast är ett specialfall där man kan säga att den inte gör det, och att vi i regel kan förvänta oss att den gör det, i alla fall lite då och då.

M: Bättre än det kaos du förespråkar.

A: Skulle vi inte låta den debatten ligga därhän? Då du tar upp den kan jag säga det att dina gamla anklagelser besvarats flera gånger och så som debatten ligger nu vägrar ni [iaf på Flashback] komma med något svar på de argument som lagts fram.

Och jag har ett viktigt argument kvar mot din rättvisa nattväktarstat. Detta rör inte bara de enskilda gånger då man kan förvänta sig att de gör ärliga misstag, utan mot det antagande du har om att en monolitisk struktur kommer att vara mer pålitlig än ett decentraliserat nätverk. Båda samlar in information om hur man bäst skall lösa tvister enligt ett givet ramverk (det libertarianska), men det verkar ju på förhand opålitligt att lägga all makt i ens händer, och helt obefogat att utgå från att en organisation kommer att uppnå målet bättre än vad alla andra gör.

M: Nog för att jag inte borde gått in på de praktiska frågorna, men nu gör ju det själv, precis efter att du anklagar mig för det. Hur tänker du nu?

A: Förvisso, det är väl en variation på samma tema som vi ankor tagit upp mot nattväktarstaten förut: förlita dig inte på en organisation, utan på konkurrens istället; det är större risk att det blir fel med en organisation som styr allt än när flera styr olika delar o s v. Men jag tror att mitt argument kan klargöras så att det inte riktigt är en kritik över vad som kan bli, utan en kritik över vad ni minarkister utgår ifrån. För att uttrycka mig på ett annat sätt är det som att ni i er världsbild inte försöker modellera staten så som den vanligtvis fungerar, utan dess agerande är givet, oförändrat av hur folk agerar i samhället. Det är som om politikers beslut kom från en svart låda någon enskild person hade på förhand programmerat eller hade fullständig kontroll över. Alltså, att den förhoppning du har om att nattväktarstaten aldrig kränker någons rättigheter är just det, bara en förhoppning som det egentligen inte finns några större anledning att tänka sig, i jämförelse med anarki. Så ja, på ett sätt kommer mitt argument inte vara övertygande, eftersom det är ett ekonomiskt argument om vad vi borde förvänta oss om hur människor agerar, och så länge ni minkar tror att anarki leder till fullständigt kaos är sådana argument inte intressant.

Men för den som ser att anarki kan vara ordnat och att staten, även en minimal sådan, kan fungera dåligt är argumentet av vikt, då den säger att nattväktarstaten som inte kränker några rättigheter, som den du förespråkar, egentligen bygger på ett ogrundat antagande.

Finns det någon som läser detta och sett argument mot den anarkokapitalistiska analysen av staten och anarki, läser jag gärna dessa argument för att se ifall vi ankor har fel. Egentligen tror jag inte att nattväktarstaten skulle orsaka några större problem, men sättet som argumenterats för det verkar inte desto mindre bygga på ett tankefel. Har vi en nattväktarstat kommer förhoppningsvis de flesta att se världen på ett mer rationellt sätt, så att det inte skulle vara något problem med statlig korruption eller dylikt. Debatten mellan ak och nvs synes mig därför mindre viktig än den mellan libertarianism och dagens sossiga debattklimat. Men, jag står på min plats därför att konkurrerande institutioner verkar vara ett bättre sätt att hålla koll på makten än vad en Leviathan är.

Skulle folk tillåta en libertariansk secession?

Jag hoppas att flertalet i Sverige gör det, och det verkar inte helt otroligt att det skulle stämma. Jag startade en opinionsundersökning om detta i en tråd på flashback och om man räknar bort de röster från kända libertarianer (ca 25 personer) så var det fortfarande en majoritet som röstade för att tillåta det. 118 mot 70 är för att tillåta en secession, och då har jag räknat med de extremister av andra ideologier som röstat nej.

Men det är inte så trovärdigt att resultatet är representativt för hela Sveriges befolkning. Därför, tack vare tips ifrån Niklas Wiklander, har jag nu startat en omröstning som kanske kan få fram ett mer representativt urval i den här frågan. Frågeställningen har lite mindre information och ett litet kortare andra svarsalternativ, men i grund och botten är det samma fråga. Kan man hoppas att även denna ger ett lika glädjande resultat? Och om den gör det, är det då dags för oss libertarianer att propagera för secession istället för att försöka vinna riksdagsval?

Nedan är röstformuläret. Inga libertarianer får rösta! Eller, snarare, om du röstar och är libertarian, kan du väl berätta det? Bara så att man kan se vad den vanliga Svensson tycker i frågan.

Bylunds attack mot "minarkisterna"

För snart en vecka sedan skrev Per Bylund en artikel med den polemiska titeln Why Minarchists Are The Enemy. Artikeln fick en hel del kritik så han kom med ett svar två dagar senare. Här argumenterar Bylund för att minarkisterna, grovt sett är av samma skrot och korn som vilken annan etatist.

From a principled standpoint, it does not matter if government controls a fraction or all-but-a-fraction of society. In this sense, minarchist libertarians are not different from big-government statists (of whatever variety). Wanting to repeal policies and roll back government is a matter of taste, but it is not a matter of principle. Some want it smaller, others want it bigger – and yet others want it to stay the same. Neither of them is willing to discuss whether government should be – only size matters. On the contrary, government’s existence is treated as a given fact, perhaps even a necessity.

In this sense, minarchist libertarians are nothing but gutless wimps; they are statist socialists with a fetish for smaller government. While big-government statists at least tend to have the decency to argue for their principled stand (that government is “good”), minarchists hide behind the myth of functioning government to protect them from hard-to-handle arguments. Most of us have faced opponents pushing for beyond-any-doubt answers we cannot supply: who will take care of the individual born without parents or relatives and who is mentally disabled and does not have any friends, cannot move or think or eat or breathe without help – and lacks all means to support him- or herself? Who will ensure this person’s well-being in a “free” society?

The question, whether posed in this extreme way or not, usually has only one purpose: to make the opponent appear to be a cold bastard who should not be taken seriously. The anarchist, of course, cannot supply a short and convincing answer, whereas the minarchist would be better off to (and usually does) reach for the trump card hidden in his sleeve: “government will take care of this matter.” Government is the final arbiter, the last resort, and the final guarantee of goodness. As well as a champion of freedom and health and all that is good and necessary and wished-for, when push comes to shove.

Slutsatsen är ganska klar: principiella anarkister kan inte med gott samvete samarbeta med minarkister mot staten.

The point is not that freedom is difficult to defend – it surely is not. The point is that minarchists tend to evade the tough questions; they always end up relying on government as a guarantee when they are pushed back by a skilled rhetorician. They are not principally opposed to government, and in this sense they are statists as much as any other. From a point of view of principle, statists are all the same. As a principled anarchist, I cannot stand shoulder to shoulder with a minarchist against government. In fact, I refuse – because I know that when push comes to shove, the minarchist is like any other statist. He will not hesitate to pull the trigger on anyone with a principled opposition to government.

Bylund kvalificerar detta uttalande mot samarbete något; hans poäng är att han inte vill kämpa mot staten som grundidé tillsammans med minarkister, men väl i små frågor. Egentligen är Bylunds attack så dåligt riktad och fyll av meningslös och oförskämd polemik att den inte borde behöva diskuteras, men då Bylund via Mises-bloggen tar upp artiklarna som den faktiska skillnaden mellan minarkister och ankor kan det vara värt att kommentera.

Vad är problemet med Bylunds argument? Så som jag kan se tar han upp två argument mot minarkisterna, som skiljer dem från anarkisterna: (1)minarkisterna är på ett principiellt plan av samma typ som andra etatister och (2) minarkisterna vågar inte riktigt argumentera utifrån ett spontan-ordning-perspektiv utan använder Staten som ett verktyg för att kunna svara på all möjlig kritik från de andra etatisterna; när en minarkist är ålagd enligt sin ideologi att svara att marknaden löser ett visst problem (som att hjälpa fattiga) ryggar minarkisterna tillbaka och tar upp trumfkortet som alla etatister köper "Det fixar staten". Det första argumentet stämmer, men är inte speciellt relevant för egen del, och det andra argumentet är förvirrat. Vad är problemet med det senare argumentet?

För att uttrycka mig kort: Bylund är inte något precis med vad han menar med minarkister. Så som han använder ordet är det inte synonymt med en person som förespråkar en minimal stat som endast har våldsmonopol och upprätthåller ett rättsväsende för att vara till hands som en högsta domare. Bylund inkluderar fler människor än så i sin definition och därför är det enkelt för honom att säga att "minarkister" försvarar statlig funktion X. Detta gör han dock inte klart förrän i sitt svar till kritiken:

Judging from the aforementioned comments, even minarchists do not agree on what exact powers their government should be granted. How, then, is this government not to be considered oppressive? How is any society based on (minimalist) government free, when even minarchists themselves cannot agree on what are the functions and services of government and what are the rights of people living under its reign?

Om det nu är så att Bylund inte kritiserar vad man i vanligt tal menar med minarkister (personer som vill ha en nattväktarstat), utan endast mini-socialliberaler (som Hayek och Friedman), då blir det tydligt att hans argument blir mindre intressant. För då är det inte minarkismens ondska han attackerar utan en grupp människor som inte är enade om en filosofi (som leder till endast en möjlig politisk ståndpunkt om hur stor staten skall vara) eller enade rent praktiskt om vilka befogenheter staten skall ha. Det är endast utifrån det perspektivet som hans argument fungerar, men det är inte ett argument mot minarkister.

Här kunde Bylund ha fört fram ett legitimt argument istället för att polemisera, nämligen att, om hans observationer stämmer, termen "minarkist" är missbrukad. Detsamma gäller den svenska termen "nattväktarstat", som i alla fall enligt Wikipedia kan betyda både en stat som tar ut skatter och en som inte gör det. Att klargöra orden vi använder är alltid lovvärt, men detta har inte Bylund direkt hjälpt till med.

Hur var det då med Bylunds första argument, att det rent principiellt inte finns någon skillnad mellan en fullblodig etatist och någon som vill ha en stat som anställer endast ett tusental människor för några få syften? Eller, rättare sagt, att det inte finns "utifrån ett principiellt perspektiv" någon skillnad mellan de två samhällen de båda personerna eftersträvar. Som sagt stämmer nog detta argument, men det är ganska oviktigt. Hur stämmer det?

Låt oss dela in alla samhällen i två grupper: de samhällen där någon negativ rättighet är berövad någon person i lag och de samhällen där ingen person är berövad någon av sina negativa rättigheter. I den första gruppen finner vi då dagens välfärdsstater, gårdagens vidrigaste totalitära samhällen, men även de samhällen som intellektuella mästare och frihetskämpar som Bastiat, Mises och Friedman skulle ha sett som acceptabla utifrån deras syn på frihet. Det verkar stå bortom tvivel att den här uppdelningen är möjlig och att man kan säga, utifrån denna "principiella" uppdelning, att de minarkistiska samhällena är i samma läger som de totalitära. Detta stämmer, men det är inte intressant, för är det verkligen på denna eller endast denna grund som de viktiga principiella skillnaderna mellan olika samhällen skall mätas? Är inte det vettigare att kategorisera samhällen efter flera nivåer av frihet, istället för att bara ha två alternativ möjliga?

Vad jag vill säga är att Bylunds uppdelning möjligtvis stämmer men att den är lika intressant som Andreas Agoranders uppdelning av alla politiska filosofier, där anarkokapitalismen ligger sida vid sida med totalitär kommunism. Istället för att hitta mindre viktiga skillnader och upphöja dessa skillnader till Våra Högsta Principer, varför inte se att vi ändå delar i stort sett nästan samma politiska åsikter, och att principerna som ligger till grund för denna gemenskap är viktigare än det som skiljer oss åt? Vad jag menar är att minarkister och anarkister utgår från individens rätt till självbestämmande - till liv, frihet och egendom - och att det är utifrån ett ekonomiskt perspektiv som vi finner att anarkism eller minarkism är bäst för att uppnå dessa mål.

Detta får mig till de faktiska skillnader som finns mellan minarkister och anarkister. Dessa är vårt perspektiv på huruvida en nattväktarstat i praktiken kommer att kränka folks rättigheter eller inte och hur väl ett anarkistiskt samhälle fungerar. Jag tror att de olika ståndpunkter vi har i dessa två frågor utgör mer än hälften av alla våra skillnader. Jag tror att det är bättre att dessa frågor diskuteras än de mindre viktiga skillnader som Bylund (och Agorander) tar upp.

Behövs statligt stöd till grundforskning?

För ett tag sedan debatterades det på Liberala partiets forum om staten behövde subventionera grundforskning eller inte. Likt i många andra områden är det oklart hur ett helt fritt samhälle skulle fungera, så det finns därför rum för vissa tvivel om hur bra marknaden skulle lösa ett visst problem. För att gå rakt på sak går det inte att på förhand säga hur mycket grundforskning som skulle ske i ett helt fritt samhälle, men det verkar samtidigt som att det inte går att på förhand säga att det skulle ske färre upptäcker eller att de skulle vara av sämre kvalitet på en fri marknad. Detta blev jag övertygad om är en korrekt position efter att ha läst artikeln Government and Science: A Dangerous Liaison? av ekonomen William N. Butos.

I artikeln argumenterar Butos för att kritiken mot en helt fri marknad i grundforskning (d.v.s. ingen statlig styrning, influering eller subventionering av den vetenskapliga processen) inte håller. Det huvudsakliga argumentet mot den fria marknaden är att grundforskning genererar positiva externaliteter, så att varje individ efterfrågar mindre av den här "varan" än vad man skulle gjort om "varan" varit annorlunda. Mot detta kommer Butos med två intressanta motargument.

Först argumenterar han att företag kan vilja investera i grundforskning, inte som ett direkt mål för att få fram kunskap för kunskapens skull, utan för att kunna använda den forskning som redan finns. Tanken är att för att kunna använda denna kunskap måste man förstå fältet, vilket kräver att företag har ett ekonomiskt incitament att satsa på forskning. Rent ekonomiskt borde de inte ha starkare incitament att lägga ned mer pengar än vad som krävs för en person att lära sig området och använda kunskaperna i företagsprocessen, men gissningsvis lär den som studerar fältet kunna utveckla det, om än så lite. (Denna kvalifikation tar dock inte Butos upp.)

Därefter poängterar Butos att kritiken bygger på ett nirvana-felslut (som så många andra argument mot den fria marknaden gör). Bara för att den fria marknaden inte är perfekt (vilket ändå ingen förespråkare av den säger), så innebär inte det att det arrangemang staten vill ersätta den med är bättre. Speciellt illa är det när kritikerna förutsätter att staten kan välja "neutralt" vilken forskning som är bäst att satsa på. Detta kan vi definitivt utgå från att den inte är, istället verkar det svänga politiska vindar (i USA, givetvis händer sådant aldrig i Sverige) om vad för sorts grundforskning som är viktig. Dessutom argumenterar Butos för att, när staten är en så stor aktör i att ge ut forskningsbidrag, kommer dess påverkan att ge upphov till upp- och nedgångar i olika forskningsområden.

In the distribution of government science funding, one would expect to see bursts of heavy funding in some areas, cutbacks or neglect in others, with the identities of these areas changing as the political winds change direction.39 When the Russians threaten to lead the way into space, astronautics and space science is favored in the United States, building up an impressive edifice of research capability and trained scientists ready to push the discipline further. When the Japanese threaten to develop a “fifth-generation” computer, attention in the United States switches to computer science, and space-related science funding becomes insufficient to maintain the talent already developed. When the Japanese are no longer seen as a danger to national prestige, political attention wanders away from computer science, and employment for newer Ph.D. holders in the area of research for which they have been trained is much harder to come by than they had expected it to be. The scenario is one of localized booms and busts—“science cycles”—accompanied by the disruption of individual lives and the waste of talent and resources similar to that characteristic of business cycles.

Butos hänvisar också till en bok av Terence Kealey där denne författare gör gällande att det inte finns någon korrelation mellan hur mycket staten spenderar i grundforskning och hur bra det går för ekonomin. Det här är intressant eftersom det är först nyligen som (återigen) USA börjat spendera stora summor på forskning, först under första världskriget, därefter ett avbrott och med andra världskriget fortsatte staten att satsa mer och mer på detta. Att man inte hittar en statistisk koppling mellan BNP-utveckling och forskning (och då inte ens efter att forskningen haft något decennium på sig att visa sig) visar dock inte att forskningen inte varit viktig för utvecklingen. Men, den verkar samtidigt inte vara alltför stor, annars borde den ha visat sig.

Annars kommer Butos med ett väldigt intressant diagram och en lika intressant tabell, som borde vara viktiga att ha koll på i debatten. Diagrammet visar hur mycket staten, företag och andra institutioner spenderar på grundforskning i USA.

Företag spenderar alltså runt 8 till 10 miljarder dollar årligen på grundforskning, vilket i början av 90-talet var runt en fjärdedel av den totala mängden som spenderades och i slutet av perioden var knappt en sjättedel. Även om vi antar att externaliteter är väldigt viktiga för att hindra företag från att lägga ut pengar på forskning, finns det motverkande krafter som gör att de idag lägger ut pengar. Detta innebär att om staten skulle minska sina utgifter idag så skulle grundforskningen inte försvinna och den skulle minskas, troligtvis, högst med fem sjättedelar (jag bortser från bidrag från välgörenhet, vilket inte kan vara mer än några procent). Jag skrev ovan att det inte på förhand går att säga ifall en fri marknad skulle ge mer och bättre forskning än vad dagens situation gör, men det innebär inte att jag inte menar att mängden upptäckter faktiskt kan bli färre och sämre. Frågorna som är viktiga ur ett politiskt perspektiv borde vara dessa:

• Hur mycket mer/mindre forskning blir det?
• Vad är alternativkostnaden till denna forskning?
• Ifall grundforskningen ger en högre vinst än annan tänkbar investering, är det värt förlusten av frihet för att sponsra denna forskning med tvång?

Även om man skulle gå med på att vi får mer och bättre forskning med statlig intervention är det inte givet att det fortfarande är fördelaktigt. Forskningen kan fortfarande vara mindre viktig än, exempelvis, att investera i vanliga maskiner idag. Ekonomen Murray Rothbard kom ofta med ett träffande argument för att kapitalinvestering är det viktigaste för att utöka välfärden: det saknas inte kunskap för att bygga maskiner för att göra det bättre för folk i tredje världen. (När jag skriver detta påminns jag om att läget faktiskt är mycket bättre i tredje världen nu än under Rothbards tid, men poängen gäller fortfarande.) Vad som saknas är bra företagsklimat och pengar för att investera i bra fabriker så att människorna där kan komma upp till vårt välstånd. Även i vårat samhälle finns det teknik som inte används till fullo, exempelvis har vi i Sverige fortfarande ett uselt banverk där tåg inte får köra snabbare än strax över 200 km/h. Och även ifall vi kan förvänta oss fantastiska utvecklingar av framtida nya idéer som överstiger vinsten flera gånger om från kapitalutveckling, är det värt kostnaden att styras av våra politiker?

Tabellen är mindre intressant för den här diskussionen, men jag tänkte att det skulle vara intressant att se hur mycket pengar företag och stat lägger på tillämpbar forskning.


Jag kan nämna att jag upptäckte Butos artikel genom att kolla igenom alla titlar som verkade intressanta i journalen där den publicerades, The Independent review. Artiklarna där är ofta intressanta och många är, som denna, fokuserade på politiska frågor intressanta för libertarianer, skrivna ur ett välinformerat ekonomiskt perspektiv. Jag kan starkt rekommendera att du tar dig en kik på dess artiklar.

EDIT: Håller på och läser William Niskanens Reflections of a Political Economist och i andra kapitlet av boken diskuterar han den här frågan och får fram liknande svar som Butos får. Han går speciellt igenom den hypotes om hur viktig forskning är som många anammat från Francis Bacon. Den går såhär:

• government financing is necessary to provide the adequate level of
• basic research, which is necessary to provide the scientific foundation for
• advanced technology, which accounts for a large part of
• economic growth.

Den här kedjan säger han är svag, om än att den kanske håller till viss del, dock finns det väldigt lite empiri som stödjer den. Det kapitlet är väl värt att kolla igenom.