söndag 20 februari 2011

Bylunds attack mot "minarkisterna"

För snart en vecka sedan skrev Per Bylund en artikel med den polemiska titeln Why Minarchists Are The Enemy. Artikeln fick en hel del kritik så han kom med ett svar två dagar senare. Här argumenterar Bylund för att minarkisterna, grovt sett är av samma skrot och korn som vilken annan etatist.
From a principled standpoint, it does not matter if government controls a fraction or all-but-a-fraction of society. In this sense, minarchist libertarians are not different from big-government statists (of whatever variety). Wanting to repeal policies and roll back government is a matter of taste, but it is not a matter of principle. Some want it smaller, others want it bigger – and yet others want it to stay the same. Neither of them is willing to discuss whether government should be – only size matters. On the contrary, government’s existence is treated as a given fact, perhaps even a necessity.

In this sense, minarchist libertarians are nothing but gutless wimps; they are statist socialists with a fetish for smaller government. While big-government statists at least tend to have the decency to argue for their principled stand (that government is “good”), minarchists hide behind the myth of functioning government to protect them from hard-to-handle arguments. Most of us have faced opponents pushing for beyond-any-doubt answers we cannot supply: who will take care of the individual born without parents or relatives and who is mentally disabled and does not have any friends, cannot move or think or eat or breathe without help – and lacks all means to support him- or herself? Who will ensure this person’s well-being in a “free” society?

The question, whether posed in this extreme way or not, usually has only one purpose: to make the opponent appear to be a cold bastard who should not be taken seriously. The anarchist, of course, cannot supply a short and convincing answer, whereas the minarchist would be better off to (and usually does) reach for the trump card hidden in his sleeve: “government will take care of this matter.” Government is the final arbiter, the last resort, and the final guarantee of goodness. As well as a champion of freedom and health and all that is good and necessary and wished-for, when push comes to shove.
Slutsatsen är ganska klar: principiella anarkister kan inte med gott samvete samarbeta med minarkister mot staten.
The point is not that freedom is difficult to defend – it surely is not. The point is that minarchists tend to evade the tough questions; they always end up relying on government as a guarantee when they are pushed back by a skilled rhetorician. They are not principally opposed to government, and in this sense they are statists as much as any other. From a point of view of principle, statists are all the same. As a principled anarchist, I cannot stand shoulder to shoulder with a minarchist against government. In fact, I refuse – because I know that when push comes to shove, the minarchist is like any other statist. He will not hesitate to pull the trigger on anyone with a principled opposition to government.
Bylund kvalificerar detta uttalande mot samarbete något; hans poäng är att han inte vill kämpa mot staten som grundidé tillsammans med minarkister, men väl i små frågor. Egentligen är Bylunds attack så dåligt riktad och fyll av meningslös och oförskämd polemik att den inte borde behöva diskuteras, men då Bylund via Mises-bloggen tar upp artiklarna som den faktiska skillnaden mellan minarkister och ankor kan det vara värt att kommentera.

Vad är problemet med Bylunds argument? Så som jag kan se tar han upp två argument mot minarkisterna, som skiljer dem från anarkisterna: (1)minarkisterna är på ett principiellt plan av samma typ som andra etatister och (2) minarkisterna vågar inte riktigt argumentera utifrån ett spontan-ordning-perspektiv utan använder Staten som ett verktyg för att kunna svara på all möjlig kritik från de andra etatisterna; när en minarkist är ålagd enligt sin ideologi att svara att marknaden löser ett visst problem (som att hjälpa fattiga) ryggar minarkisterna tillbaka och tar upp trumfkortet som alla etatister köper "Det fixar staten". Det första argumentet stämmer, men är inte speciellt relevant för egen del, och det andra argumentet är förvirrat. Vad är problemet med det senare argumentet?

För att uttrycka mig kort: Bylund är inte något precis med vad han menar med minarkister. Så som han använder ordet är det inte synonymt med en person som förespråkar en minimal stat som endast har våldsmonopol och upprätthåller ett rättsväsende för att vara till hands som en högsta domare. Bylund inkluderar fler människor än så i sin definition och därför är det enkelt för honom att säga att "minarkister" försvarar statlig funktion X. Detta gör han dock inte klart förrän i sitt svar till kritiken:

Judging from the aforementioned comments, even minarchists do not agree on what exact powers their government should be granted. How, then, is this government not to be considered oppressive? How is any society based on (minimalist) government free, when even minarchists themselves cannot agree on what are the functions and services of government and what are the rights of people living under its reign?

Om det nu är så att Bylund inte kritiserar vad man i vanligt tal menar med minarkister (personer som vill ha en nattväktarstat), utan endast mini-socialliberaler (som Hayek och Friedman), då blir det tydligt att hans argument blir mindre intressant. För då är det inte minarkismens ondska han attackerar utan en grupp människor som inte är enade om en filosofi (som leder till endast en möjlig politisk ståndpunkt om hur stor staten skall vara) eller enade rent praktiskt om vilka befogenheter staten skall ha. Det är endast utifrån det perspektivet som hans argument fungerar, men det är inte ett argument mot minarkister.

Här kunde Bylund ha fört fram ett legitimt argument istället för att polemisera, nämligen att, om hans observationer stämmer, termen "minarkist" är missbrukad. Detsamma gäller den svenska termen "nattväktarstat", som i alla fall enligt Wikipedia kan betyda både en stat som tar ut skatter och en som inte gör det. Att klargöra orden vi använder är alltid lovvärt, men detta har inte Bylund direkt hjälpt till med.

Hur var det då med Bylunds första argument, att det rent principiellt inte finns någon skillnad mellan en fullblodig etatist och någon som vill ha en stat som anställer endast ett tusental människor för några få syften? Eller, rättare sagt, att det inte finns "utifrån ett principiellt perspektiv" någon skillnad mellan de två samhällen de båda personerna eftersträvar. Som sagt stämmer nog detta argument, men det är ganska oviktigt. Hur stämmer det?

Låt oss dela in alla samhällen i två grupper: de samhällen där någon negativ rättighet är berövad någon person i lag och de samhällen där ingen person är berövad någon av sina negativa rättigheter. I den första gruppen finner vi då dagens välfärdsstater, gårdagens vidrigaste totalitära samhällen, men även de samhällen som intellektuella mästare och frihetskämpar som Bastiat, Mises och Friedman skulle ha sett som acceptabla utifrån deras syn på frihet. Det verkar stå bortom tvivel att den här uppdelningen är möjlig och att man kan säga, utifrån denna "principiella" uppdelning, att de minarkistiska samhällena är i samma läger som de totalitära. Detta stämmer, men det är inte intressant, för är det verkligen på denna eller endast denna grund som de viktiga principiella skillnaderna mellan olika samhällen skall mätas? Är inte det vettigare att kategorisera samhällen efter flera nivåer av frihet, istället för att bara ha två alternativ möjliga?

Vad jag vill säga är att Bylunds uppdelning möjligtvis stämmer men att den är lika intressant som Andreas Agoranders uppdelning av alla politiska filosofier, där anarkokapitalismen ligger sida vid sida med totalitär kommunism. Istället för att hitta mindre viktiga skillnader och upphöja dessa skillnader till Våra Högsta Principer, varför inte se att vi ändå delar i stort sett nästan samma politiska åsikter, och att principerna som ligger till grund för denna gemenskap är viktigare än det som skiljer oss åt? Vad jag menar är att minarkister och anarkister utgår från individens rätt till självbestämmande - till liv, frihet och egendom - och att det är utifrån ett ekonomiskt perspektiv som vi finner att anarkism eller minarkism är bäst för att uppnå dessa mål.

Detta får mig till de faktiska skillnader som finns mellan minarkister och anarkister. Dessa är vårt perspektiv på huruvida en nattväktarstat i praktiken kommer att kränka folks rättigheter eller inte och hur väl ett anarkistiskt samhälle fungerar. Jag tror att de olika ståndpunkter vi har i dessa två frågor utgör mer än hälften av alla våra skillnader. Jag tror att det är bättre att dessa frågor diskuteras än de mindre viktiga skillnader som Bylund (och Agorander) tar upp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar