Varför är folk så säkra i ekonomiska frågor?

Bryan Caplan menar att Daniel Kahneman levererar rätt svar i sin nya bok Thinking, Fast and Slow. Kahneman tänker sig att när folk ställs inför komplicerade frågor, och ger egentligen häpnadsväckande bestämda svar, så svarar man inte på den komplexa frågan, utan hittar på en enklare. Sedan, antar jag, hittar man bara på en koppling till den ursprungliga frågan.

Om Kahneman har rätt borde detta gälla speciellt inom ekonomi, som studerar väldigt komplexa företeelser, vilket Caplan går in på:

I had a eureka moment when I read this passage. Consider the economic illiteracy intro econ professors face behind every corner. How do students manage to combine such absurdity with such certainty? Via substitution. Faced with a genuinely difficult question, they answer a different, easier question, then conflate the answer to their question with the answer to your question. Like so:

Om det stämmer borde det även kunna säga en del om varför vissa är så bestämt emot liberaliseringar, utan att de har läst så mycket om hur ett helt fritt samhälle skulle fungera.

Philosophical Explanations - Moralfilosofi

Finns det moraliskt goda eller onda handlingar? I Philosophical Explanations försöker Robert Nozick inte att ge ett definitivt svar på den frågan, utan försöker förklara hur moral måste vara för att det skulle vara sant, i den stil jag beskrev i förra inlägget. I det här inlägget tänkte jag ge en kort översikt av hans syn på moral.

Vad är moral?
Den första frågan som jag tycker är intressant här är vad för sorts påståenden moraliska påståenden är för några. Tidigare har jag tänkt mig att moraliska påståenden antingen är lika sanna som påståenden om verkligheten, att de inte är det eller att frågan är helt fel ställd (kategorierna är motsägelsefulla eller dylikt); att bör-påståenden antingen är sanna (realism), har inget med sanningen att göra (nihilism) eller är av en helt annan karaktär. Nozick presenterar några fler positioner:

Here there seem to be the following possibilities. (1) There do not exist any values or true ought statements (and there cannot?); this position has been termed nihilism. (2) Values do exist; they exist and have their character independently of our choices and attitudes. This has been termed realism or Platonism. (3) Values exist, but their existence and their character are both somehow dependent upon us, upon our choices, attitudes, commitments, structurings, or whatever. This position might be called philosophical idealism or creationism. Although these three possibilities have received the most discussion in the literature, there are two others also worth specifying. (4) Values exist independently of us, but inchoately. We choose or determine (within limits?) their precise character; we sculpt and delineate them. This position might be called formationism or romanticism. (5) We choose or determine that there be values, that they exist, but their character is independent of us. This position might be called realizationism. (s.555-556)

Av dessa positioner avfärdar Nozick alternativ (1-4), och presenterar en teori som är av det sista slaget. Hans närmre beskrivning av den sortens påståenden verkar vara ganska nära hur jag tänker mig att subjektiva moraliska system skulle se ut; någon menar att vissa moraliska handlingar eller tankar är moraliska, och givet strukturen av dessa påståenden kan man sedan härleda fram ett helt system.

Is [the fifth] picture of value – as something whose existence is dependent upon us, but whose character is independent – a coherent one? (Let us leave aside the fact that parents often notice this description – dependent existence but independent character – as fitting their children's status.) One position in the philosophy of mathematics is that we create or construct mathematical entities, the progression of natural numbers or whatever, but the facts about these created entities, the relationships among them and so forth, then hold independently of us. We create the mathematical entities and then discover the truths that independently hold of them. (s. 556)

Om detta är vad moraliska påståenden är, finns det då något moraliskt system som är bättre än andra? Finns det handlingar som är godare än andra? Nozick verkar föreslå att det stämmer, och presenterar (tidigare i boken) sin syn på vad det är som skapar mest eller högst värde. Som i fallet med skeptikern skissar Nozick sitt svar för att kunna visa hur moraliska värden skulle kunna existera och hur dessa ser ut.

My concern is not to argue that these views [nihilism, subjectivism, relativism] are false, to convince their proponents they are mistaken. The task, rather, is to explain how there can be objective values and ethical truths. … What could objective ethical truths and values be like, what could the universe be like in which they hold? How are objective values and ethical truths even possible? (s. 400)

Om objektiva moraliska påståenden möjliga genom att de kommer till genom ens vilja att vara moralisk, vad, mer grundläggande, består denna moral av? Här delar Nozick upp frågorna om moral i hur moral skulle kunna göra våra liv bättre och hur andra människor (och andra varelser) borde förmå oss att ta hänsyn till dem i vårt agerande.

Value or preciousness of persons has a dual role in my interpersonal actions. Your value generates a moral claim or constraint on my behavior toward you; because of your value, others (including me) ought to behave toward you in some ways, not in others. Also, my value is expressed in how I am best off behaving, in the kind of behavior that should flow from a being with my value, in how that value is shown or maintained in action. My value fixes what behavior should flow from me; you value fixes which behavior should flow toward you. Value manifests itself as a push and as a pull. (s. 400-401)

Den första sortens värden – push values – kommer ifrån individens eget värde, och den stora frågan Nozick tar upp först är: varför skall man bry sig om man agerar moraliskt eller inte? Nozicks svar är att man lever ett sämre moraliskt liv om man gör det, att ens värde förminskas, oavsett ifall individen känner eller förstår det. Ja, om moral nu är bestämt oavsett ens känslor eller förståelse (efter att den skapats ur ens vilja), borde dess omdöme av någon (ett omdöme mätt efter dess ramverk) inte förändras nödvändigtvis av den personens känslor (såvida de faktiskt tas upp i ramverket). Motivationen för att göra rätt verkar alltså vara för att det är rätt.

Är inte det lite väl cirkulärt? Mjo, det finns ju säkerligen skäl till att något är rätt eller fel, som man borde kunna undersöka, men om det verkligen finns något agerande som i slutändan är bättre än något annat, då är ju det helt enkelt det rätta att göra.

Vad består det goda av? Nozick förklaring till hur det goda borde eller skulle se ut är att det består av komplexitet inom ett system, organisk enhet. Idén kommer från en estetisk teori om värde som säger att vi uppskattar något mer ju intrikat och komplext det är samtidigt som det integreras till en enhet. Samma koncept finns inom biologin när man studerar varelser som består av fantastiskt komplicerade varelser och växter som tillsammans bildar en enhet. Även vetenskapliga teorier och samhällen skulle vara värdefulla enligt det här synsättet.

It is easy to misconstrue certain examples, however. Is the most valuable society a tightly organized centrally controlled hierarchical society of fixed hereditary status, termed by some theorists an “organic society”? Although it would have a high degree of unity, it would not encompass the same vast diversity as a free and open society. A far-flung system of voluntary cooperation unifies diverse parts in an intricate structure of changing equilibria, and also unifies these parts in a way that takes account of their degree of organic unity. Enlisting a person’s voluntary cooperation or participation takes account of his degree of organic unity to a greater extent than commanding him. (s. 421)

På de områden han tar upp så håller jag med Nozick om att saker, varelser eller system med en hög grad av organisk enhet har, allt annat lika, något högre värde än mer simpla saker eller bara kaos. Men, Nozick menar att detta förklarar inte helt och hållet vad värde är, så han fortsätter och ger en djupare beskrivning av vad det innebär att värdera något. Det han skriver här är uppenbart, och ganska tydligt formulerat, vilket gör mig något ledsen att han inte kunnat använda samma stil annars i boken.

To see further into the nature of value, we must ask what value is for, what function it performs for us. Value is not merely something that exists out there (or in us); it also is something to which we are to have, when possible, a certain relationship. Values are to be brought about, maintained, saved from destruction, prized, and valued (where this last is some descriptive term of psychology plus the theory of action). When no activity of ours can affect the value, value is to be contemplated and appreciated. That is what the function of value is in our lives, to be pursued, maintained, contemplated, valued.

Let us specify a class of verbs, call them the V verbs (for valuing). These include: bringing about, maintaining, saving from destruction, prizing, contemplating, valuing. Depending upon the magnitude and nature of the values, other attitudes and relationships also are appropriate. (I am aware that merely listing these might seem to diminish them: nothing could be further from my purpose.) We are to care about, accept, support, affirm, encourage, protect, guard, praise, seek, embrace, serve, be drawn toward, be attracted by, aspire toward, strive to realize, foster, express, nurture, delight in, respect, be inspired by, take joy in, resonate with, be loyal to, be dedicated to, and celebrate values. With the very highest values, we are to be elevated by, enthralled by, love, adore, revere, be exalted by, be awed before, find ecstasy in these highest values. (s. 429-430)

Another class of verbs also is related to the function of value in our lives, the anti-V verbs: destroying, blocking the realization of, impeding, scorning, ignoring, demeaning, shunning, negating, opposing, thwarting, rejecting, avoiding, being distanced from, insulting, combating, being repulsed by, and hating. These, most definitely, are inappropriate and unfitting responses to value. ... However, although anti-V-ing is an inappropriate response to value, this having low value itself, it need not be an inappropriate response to disvalue, whose (intuitive) measure is some negative quantity. In a range of cases, at least, anti-V-ing disvalues will have (positive) value. (s. 430)

Detta ger inget klart svar av vad värde innebär, givetvis, men det borde sätta upp klara gränser för vad moral borde vara. Men han menar att organisk enhet inte kan vara den enda relevanta faktorn för vad som gör något gott; det kan inte ensamt få oss att V:a något tillräckligt mycket. Så något mer måste finnas med i mixen av värdefulla saker. Vi måste även ta med de saker som borde få oss att respektera andra.

Vad får en att göra det då? Här utgår han från att likar borde behandlas lika, och utgår från att vi därmed borde behandla varandra som de värdefulla varelser vi är.

The ethical behavior somehow recognizes or acknowledges the characteristic, it treats the bearer of the characteristic as having that characteristic. On the supposition that the basic moral characteristic is being a value-seeking I, the fundamental ethical principle is:

Treat someone (who is a value-seeking I) as a value-seeking I.

This has kinship with Kant's principle: treat everyone as an end-in-himself and not merely as a means.

What is it to treat someone as a value-seeking I? Suppose that in order to break a window I pick up a sleeping person and hurl him through it. I am treating him as an object. My behavior utilizes his mass, size, center of gravity, and other characteristics the physicist speaks of, but it is not cued to his being a person, to his being a value-seeking I. My behavior is in no way dependent upon his possession or nonpossession of that characteristic. For me to treat someone as a value-seeking I, something about my behavior – about how I do or at least would behave toward him in certain circumstances – must depend upon his having that characteristic; that characteristic must (actually or subjunctively) make some difference to me. This is surely a minimal reading of treating someone as a value-seeking I. When I hurl the sleeping person through the window, I take no account of the fact the he is a self, a subjectivity with desires: I treat him merely as a thing. (s. 462)

Även det här känns rätt så uppenbart! Viktigt är dock att det inte är uttömmande för vad en moral är; det går att behandla någon som ett värdesökande jag och vara elak mot personen. Frågan är om den här principen kan komma mycket längre och ge mer relevanta svar (samma fråga kan man ställa till den om organisk enhet). Nozick ger ingen längre utläggning av vad principerna leder till, utan kommer med några fler principer:

Using the distinctions between responding and anti-responding, we can now specify further the fundamental moral principle concerning treating value-seeking I's as value-seeking I's. First we have the negative injunction (or alternatively the goal of minimizing anti-responsiveness):

Do not treat a value-seeking I as less than a value-seeking I; do not anti-respond to value-seeking I's.

Subsidiary injunctions fall under this general one, for instance, do not degrade a value-seeking I. Second, there is the positive formulation:

Treat value-seeking I's, as value-seeking I's; be responsive to value-seeking I's as value-seeking I's. (467-468)

Så, givet att vi har dessa principer som Nozick menar att en moral måste (eller borde) ha, vad leder de till?

Praktiska exempel
Nozick är snål, outhärdligt snål, med att ge exempel på vad det innebär att följa den moralteori han lägger upp, förutom på de mest uppenbara sakerna. Ja, man visar inte tillräckligt mycket respekt för andra som reflexiva, värdesökande jag genom att mörda dem. Gott så! Men, vad mer?

Philosophical Explanations ger inte något svar på vilka principer som mer formella rättsliga moraliska regler borde ha. Alltså han går inte tillräckligt långt i sin teori för att se ifall hans egna berättigande-teori för införskaffad egendom, eller någon annan liknande teori, stämmer eller inte. Boken går inte i den riktningen, tyvärr.

Men Nozick ger några exempel på vad det skulle innebära att agera respektabelt gentemot andra individer:

When someone raises a moral objection to something we are doing or planning, we feel we owe him an answer, a moral answer. It will not do simply to hit him on the head or to shrug our shoulders. An ethical egoist would reply only if he thought doing so was in his own interest; we feel we have to respond with moral reasons. (However, we do not have to expend our life's savings to track down the person who objected and then went off to travel in inaccessible places. We ought to respond, prima facie, although this ”ought” can be overridden by other considerations.) Only by responding are we treating him as a value-seeking I; the only way to respond to his requesting moral reasons or raising moral objections, the only response to it qua that, is to offer moral reasons in justification or defense of our actions, to engage, if need be, in a moral dialogue with him. (s. 469)

Moral sensitivity toward others, knowing in diverse circumstances how to be aptly and creatively responsive to others as value-seeking selves, is not merely a matter of following rules. Nonetheless, the moral principles against murder, coercion, manipulation, and lying are (at the least) valid summaries of what is demanded of us by (not anti-)responsiveness to other value-seeking selves. Those who respond to others as value-seeking selves will fit these principles even if they do not consciously follow them. (s. 471)

Jag höll utkik i boken efter dessa praktiska exempel, men kunde bara hitta dessa förbud och påbud (som han däremot upprepat på andra ställen) som han menade var moraliska. Men, det var inte av den anledningen som han skrev boken, så det var väl inte mycket att förvänta sig.

Däremot ger dessa paragrafer än mer bevis för att Torbjörn Tännsjös tolkning av Nozicks moralfilosofi definitivt är felaktig.

Sann moral?
Igenom hela texten refererar Nozick till moraliska påståenden som om de vore sanna påståenden, vilket verkar passa mer ihop med en realistisk (vilket namn!) syn på moral, än ett förverkligande. Men, om det nu är det senare som Nozick menar är så en moralisk teori måste vara, är det så att den sortens värde, verkligen existerar?

Until now we have avoided the ontological question of whether value exists. We have described what value would be if there were value (namely, organic unity), how we could be responsive to such value and to the valuable characteristics of others, and how we could seek and pursue value. …

Suppose, though, that we are unlucky enough to live in a universe, otherwise identical, but without value. The necessary conditions constitutive of value are satisfied, and some things have a high degree of organic unity, which (let us suppose) would be value if anything is, yet in that universe there just is not any value. (s. 562)

Ja, tänk om det är så att det som orsakar A finns, men att A ändå inte finns. Tänk om vi skulle kunna ha en sådan otur att leva i en sådan värld? En sådan värld verkar inte vara möjlig, men jag kan inte säga mig förstå hur varandets väsen fungerar i innersta detalj så jag kan ju inte säga att det är otänkbart.

Men, Nozicks fråga är intressant på ett annat sätt också. För, givet att det stämmer, hur skulle man kunna veta om det stämmer eller inte? Hur skulle man kunna veta om moral finns eller inte? Med tanke på hur moral är definierat så verkar det vara omöjligt; vi kan inte mäta det eller märka några kännbara effekter av det. Och Nozick är fullt medveten om detta, och säger att vi i det fallet lika väl skulle kunna leva som om vi var i universumet där det fanns värde. Det skulle ju inte vara sämre att göra det, uppenbarligen.

Jag kan ju inte göra annat än att hålla med om det, men jag ogillar att Nozick så öppet talar om hur moral är "sann", och sedan slutar med att säga att "vi kan lika gärna göra det, även om det inte är sant". Något näpet slut.

Philosophical Explanations - Argumentation och förklaring

Filosofen Robert Nozick är i liberala kretsar mest känd för sin politisk-filosofiska bok Anarki, stat och utopi. Men han har skrivit ett antal andra filosofiska verk om bland annat rationalitet, livets mening och djupare moraliska frågor. Det är ofta antaget bland vissa kritiker av Nozick att han inte levererar någon djupare förklaring till varför vi människor har de rättigheter han anger i ASU, att han bara utgår från att dessa rättigheter finns när han argumenterar för att endast en minimal stat är rättvis. Detta verkar inte stämma i det att Nozicks argument i ASU är djupare än så, men också för att Nozick presenterar en moralisk teori som han menar utgör en grund för våra naturliga rättigheter.

Detta grundbygge börjar han lägga i boken Philosophical Explanations och utvecklar i senare verk. Varför har dessa verk inte fått så mycket publicitet bland libertarianer? Om det kan man bara spekulera, men jag skulle gissa att det har lite att göra med Nozicks väldigt omständiga och svårlästa stil. Samt att Nozick blev mindre radikal med åren och förespråkade vissa rättighetskränkningar (av, verkar det som, ganska kassa skäl), så att hans filosofi blev mindre intressant, speciellt för dem som ansåg att hans försvar av staten var problematisk.

I vilket fall så blev jag intresserad av att läsa mer av Nozick, mest för att se ifall Torbjörn Tännsjös tolkning av hans filosofi hade något korn av sanning i sig, och började därför läsa Philosophical Explanations. (Det fanns det inte.) I det här inlägget tänkte jag gå igenom bokens utgångspunkt och Nozicks syn på filosofiska argument.

Tvingande filosofisk argumentation och filosofiska förklaringar
I början av boken skriver Nozick att han inte är helt nöjd med det klassiska sättet som filosofer argumenterar på.

The terminology of philosophical art is coercive: arguments are powerful and best when they are knockdown, arguments force you to a conclusion, if you believe the premises you have to or must believe the conclusion, some arguments do not carry much punch, and so forth. A philosophical argument is an attempt to get someone to believe something, whether he wants to believe it or not. A successful philosophical argument, a strong argument, forces someone to a belief. (s. 4)

Problemet med att använda sig av en tvingande filosofisk argumentering är att den inte respekterar den man diskuterar med tillräckligt mycket. Att lägga upp logiska och tydliga argument som uteslutande pekar på en viss slutsats innebär att man inte respekterar den andres autonomi (alls?) eller person tillräckligt mycket.

Why are philosophers intent on forcing others to believe things? Is that a nice way to behave toward someone? I think we cannot improve people that way – the means frustrate the end. Just as dependence is not eliminated by treating a person dependently, and someone cannot be forced to be free, a person is not most improved by being forced to believe something against his will, whether he wants to or not. The valuable person cannot be fashioned by committing philosophy upon him. (s. 5)

Even argument, despite its coerciveness and distortion of philosophical direction, has its own virtues: it is responsive to a person's rationality (if not his autonomy), and perhaps in caring what he believes it evidences some caring about the person. But though philosophical arguing is somewhat responsive to and respectful of the person, it is not responsive and respectful enough. (s. 23)

Detta innebär dock inte att argumenten är tvingande i samma mening som när en rånare tvingar en till att ge upp sina pengar; straffet för att inte låta sig tvingas hålla med om ett argument är ju väldigt svagt. Hans-Hermann Hoppes tolkning av Nozick här verkar alltså inte vara helt korrekt.

Men Nozick menar även att detta sätt att argumentera inte heller är det mest optimala sättet, då det finns ett annat sätt som är mer i linje med ens filosofiska sinne, och det är att ge filosofiska förklaringar. Alltså att man borde visa hur något någon redan tror på är sant (eller troligtvis är sant), istället för att utgå från något som är sant för att visa hur det leder till ett annat påstående. En filosofisk förklaring är något annorlunda från vetenskapliga förklaringar i det att den bara försöker visa hur något i princip kan stämma, och kan därmed ta upp förklarande hypoteser man inte behöver tro stämmer alls.

Vad är fördelen med det här sättet att resonera? Enligt Nozick är ett att man som debattör hanterar "problemet" med att andra har en annan åsikt än en själv, som ett internt problem, ett problem man själv har. Nozick ger ett exempel på detta i en tänkt diskussion med en skeptiker:

My purpose is not to refute the skeptic, to prove he is wrong, to convince him, to marshal arguments and reasons which must convince him (if he is rational). In being unconcerned to convince the skeptic, I may seem not to be taking what he says seriously, but in a way I am taking what he says more seriously than someone does who merely sets out to convince him. If I attempt to convince the skeptic of something p, that is a task of the foreign relations department of my belief system. I have to find something q which the skeptic accepts (it does not matter whether I also accept it) from which he will conclude that p. In a discussion of scepticism, if q is said, someone can appropriately object that the skeptic will not or need not or should not accept q, if the purpose of the discussion is to convince the skeptic or to discover what will or must convince him. In trying to convince the skeptic, what is relevant is how his beliefs fit together – that is why it is foreign relations.

But the attempt to explain how knowledge is or can be possible, given what the skeptic says, is a task for my belief system’s bureau of internal affairs. Some of the things the skeptic says or points out (for example, that certain situations are logically possible) I accept; these are or become part of my own belief system. My problem is that I don’t see (or no longer see, after the skeptic has spoken) how these things go along with yet other things in my belief system, namely, numerous beliefs that I and others know certain things. My task here is to remove the conflict, to put my own beliefs in alignment, to show how those of the things the skeptic says which I accept can be fit in with other things I accept. In this way, I take very seriously what the skeptic says, for I acknowledge that what he says creates a problem for me and my beliefs. (s. 15-16)

Så, Nozicks perspektiv är inte att försöka att något definitivt är sant, utan att ge, som jag förstått det, den bästa förklaringen till varför det är sant (om det nu är det). Perspektivet kanske låter konstigt, men jag ser två positiva aspekter av det. Säg att man använder det här perspektivet och lägger fram det bästa argumentet för att ett påstående stämmer. Om påståendet stämmer då har filosofen kanske lagt fram den korrekta förklaringen till varför det är så. Och ifall påståendet är falskt, då borde den bästa förklaringen som läggs fram sakna intern logisk konsistens, så ifall den bästa förklaringen har det borde man kunna ifrågasätta påståendet. Detta säger förstås inte att metoden faktiskt är bra överlag, men det kanske stämmer som beskrivning av vad många filosofer gjort.

Jag är dock ganska tveksam till att filosofisk argumentation skulle vara mindre respektfull än något idealt sätt att diskutera; att argumentera kan vid vissa tillfällen vara det mest ideala sättet att diskutera. En filosofisk diskussion, där båda debattörer försöker övertyga den andra med logisk stringenta och tvingande argument, kan ingås för skojs skull. Det går nog lätt att jämföra med att att träna, eller bara som en lek, med givna regler. Att bli nödgad att acceptera att en annan person verkar ha rätt, och att man själv har fel, är inte att ge upp sin autonomi.

Skulle det vara så att en filosofisk diskussion blir bättre av att inte bara ha logisk stringens och tydlighet som kriterium för ens argument? Det beror på, hur man ser på samtalet och hur bra man är på att diskutera. För egen del skulle jag nog hellre vilja bli övertygad genom att vilja bli övertygad istället för att bara känna mig tvingad av argumentets styrka, och jag skulle hellre vilja (kunna) övertyga någon på det sättet också. Så, allt annat lika föredrar jag en vänligare filosofisk argumentation. Men, det verkar som att denna kräver mer av en än att bara föra fram de rena argumenten; för att göra de så tilltalande som möjligt måste de nog presenteras med omtanke. Två personer som diskuterar, och som inte känner varandra tillräckligt väl eller studerat en generell teknik för att föra fram argument i en så omtänksam form som möjligt (eller har valt att inte acceptera sådana argument av någon anledning), kan av förklarliga, rationella och omtänksamma anledningar välja att diskutera med bara logisk stringens som kriterium. Ifall den högre formen av diskussion är onåbar, då är den näst högsta det högsta i praktiken.

Nozick skriver i boken att han skulle vilja presentera en filosofi på ett vänligt sätt, genom att först ta upp bekanta idéer, gå djupare in i dem, undersöka teman som följer från idéerna och sedan även fördjupa dessa idéer, utan att läsaren vid något ställe känner sig tvingad att acceptera några idéer; de som läggs fram vill han istället hålla med om. Om man förde över den idén till debattvärlden, hur långt ifrån dagens debattklimat ligger detta ideal, och vad skulle denna debattform ha för regler?

Framtiden är vår

Det här inlägget är kort och vad jag vill förmedla är också det. Det här är ett, så kallat, fylleinlägg. Men jag skulle formulera samma poäng även om jag vore nykter; det är bara det att jag inte finner...rätt tillstånd att säga detta. Det jag tänkte säga här är ganska kort och koncist. Och det är detta:

Vi har rätt, överlag, och vi borde sörja rejält att alla andra inte också känner samma känsla för att behandla andra lika. Och med att "vi har rätt", menar jag att de framtida vetenskapsmännen kommer att kunna se tillbaka på alla påståenden som sagts och bedöma dem efter deras sanningshalt, och komma fram till att de libertarianska påståendena om staten och samhället stämmer bättre överens om hur samhället fungerar än någon annan teori,
 

Vi har rätt. Ett fritt samhälle är mer fredligt, mer produktivt, och mer vänligt än ett etatistiskt. Alla som tror det motsatta har inte läst tillräckligt mycket teori eller empiri. Hur skall man övertyga dessa? Ingen aning, men den som lyckas är värd all belöning som rationella medmänniskor skulle vilja ge till dem.

I vilket fall, vi kommer att lyckas visa vad som är det rätta. Nåja... Det är en klen tröst för mig just nu. Men det är en trevlig tanke för 20 år framåt, när minst ett fritt samhälle kommer finnas.

Ankdammen: Minkeby, Ankeborg och rättigheter

I det här avsnittet av Ankdammen diskuterar jag och Niclas skillnaderna mellan ankor och minkar i synsättet på staten. Den stora frågan är, kränker även nattväktarstaten människors rättigheter? Vårt svar är ja, och försöker visa att motargumenten mot detta inte är giltiga. Valet mellan Minkeby och Ankeborg är lätt!

Det här kan vara vårt bästa avsnitt hittills. Det har helt klart den mest awesoma inledningen!

Kolla även in mina inlägg om nattväktarstaten, samt Niclas försvar för att privatisera polis och domstol och hans inlägg om nattväktarstaten.

Principles of Economics - Grundläggande förklaringar

Det här är sista delen i min recension av Gregory Mankiws Principles of Economics. De tidigare delarna går att läsa här:

• Laissez faire
• Externaliteter
• Marknadsmakt
• Offentliga varor
• Dödviktsförlust
• Otillbörlig tro på staten

Man kan dela upp alla texter i nationalekonomi i två grupper eller, mer exakt, utefter ett kontinuum med två motsatta poler. I den ena gruppen utgår texten från mycket av den förståelse som läsaren redan har; den pratar om centralbanker, kapitalförluster och besparingar och utgår från att läsaren förstår den alldagliga definitionen av dessa begrepp. I den andra gruppen är texterna väldigt noga med att definiera och förklara varenda koncept i boken, eller i alla fall de koncept som är specifika för ämnet; i en bok på tusen sidor går säkert hundra åt till att definiera vad kapitalskatt, marginalnytta och återinvesteringar är för något.

Båda sorters böcker och artiklar har sina användningsområden. Det skulle vara något besvärligt att skriva en polemisk debattartikel om kapitalskatter i Sverige om man måste förklara vad det är för sorts organisation som betalar skatten, hur den bildats och vad för mekanismer det är som ser till att den fungerar. (Nu finns det förstås länkar, så detta gäller inte digitala texter lika mycket som tryckta texter.) Och en utförlig förklaring av pengar utan en diskussion av de olika problemen som man stöter på med byteshandel är inte en bra förklaring.

En textbok i ekonomi måste naturligtvis tillhöra den andra gruppen, eftersom den förståelse en normal individ har av de samhälleliga fenomenen boken utforskar är inte lika bra som ekonomerna har. Annars skulle det inte finnas något behov att skriva textböcker.

Gregory Mankiws Principles of Economics är en bok av den andra sorten, men tyvärr finns det några områden som den brister i att ge en grundläggande förståelse av vissa fenomen. Vad är problemet med detta? Jo, problemet är ju att den (får man hoppas) förfinade, mer djupa förklaring som ekonomer kan ge ett fenomen inte förs över, och att de som läser håller kvar sina (möjligtvis) ej genomtänkta koncept och förklaringar. Vilka fenomen är det då som Mankiw är oförsiktig med, och inte ger en bra förklaring?

1. Samhället. Det första problemet med Mankiws beskrivning av samhället är att han aldrig definierar vad ett samhälle är. Det här kanske inte ser ut som ett jättestort problem då det verkar vara uppenbart vad Mankiw syftar på. Men problemet är att Mankiw antropomorfierar samhället så att det slösar, uppmuntrar, har kunskap och bryr sig om, är säker på, förstår och ställs inför en mängd olika val som det tar beslut om. Och det här är ett tema som finns från början av boken och finns att se i varje kapitel:

A society must decide what jobs will be done and who will do them. … Once society has allocated people (as well as land, buildings, and machines) to various jobs, it must also allocate the output of goods and services that they produce. It must decide who will eat caviar and who will eat potatoes. (s. 3)

Det riktigt tråkiga med detta är att Mankiw uppenbarligen är bekant med konceptet spontan ordning, men väljer ändå att skriva som om det finns ett samhälle som fattar beslut.

In most societies, resources are allocated not by a single central planner but through the combined actions of millions of households and firms. Economists therefore study how people make decisions.... Economists also study how people interact with one another. For instance, they examine how the multitude of buyers and sellers of a good together determine the price at which the good is sold and the quantity that is sold. (s. 4)

Alltså, för de fenomen som Mankiw menar att "samhället" förstår, bryr sig och funderar över så finns det inget mystiskt samhällsväsen som gör detta. Fenomenen har uppstått, som han säger, från miljontals människors agerande. Istället för att uppmuntra människor till ett felaktigt tänkande borde Mankiw ha lagt lite mer energi på att förklara varför hans språk bara är, i bästa fall, en liknelse. Ett problem med att få människor att se på samhälleliga institutioner som planerade är att vi troligtvis bedömer planerade och icke-planerade händelser olika, sätter olika betyg på dem.

Men, det finns ett annat problem med Mankiws sätt att skriva, och det är att man kan börja söka efter någon speciell organisation som ser ut att vara den icke-existerande samhället, och sedan kalla den organisationen för samhälle. Genom boken stötte jag på endast ett exempel när Mankiw begår det här misstaget:

Similarly, when we as a society choose policies that tax the rich to supplement the incomes of the poor, we are all insuring ourselves against the possibility that we might have been a member of a poor family. (s. 450)

Eftersom det inte är samhället, utan staten som beskattar folk, verkar det som att Mankiw blandar samman dessa koncept. Så att man får "Samhället = Vi = Staten", ett uppenbart felaktigt sätt att se på verkligheten. Eftersom Mankiw bara gjorde det här misstaget (?) en gång, kanske det inte är ett stort problem, men oavsett vad hjälper det inte.

Slutligen, en något konstig kommentar från när Mankiw diskuterar olika politiska filosofier:

A third view of inequality is called libertarianism. The two views we have considered so far—utilitarianism and liberalism—both view the total income of society as a shared resource that a social planner can freely redistribute to achieve some social goal. By contrast, libertarians argue that society itself earns no income—only individual members of society earn income. (s. 450)

Hur skall man tolka detta, månntro? Att utilitarister och amerikanska liberaler också antropomorfierar staten, ja. Men är deras tolkning korrekt och libertarianernas fel? Eller är det så att det inte finns något korrekt svar på den här frågan? Utifrån allt vad Mankiw har skrivit om detta gissar jag att det är det senare som gäller.

2. Staten och dess politik. Det här är samma sak som jag gick igenom i förra inlägget; Mankiw presenterar inte någon definition av staten eller hur den fungerar. Här kan jag nöja mig med att betona hur dåligt det är att prata om en sådan viktig institution som staten, utan att peka på de felaktiga idéer som folk har om den ("Vi är staten.") och samtidigt spä på med fler ogrundade idéer om den ("Staten tar förståndiga beslut som syftar till att gynna alla i samhället.").

Finns det något enskilt område som verkligen behöver skrivas om helt och hållet så är det all diskussion om staten.

Om man bortser från dessa två områden är Mankiw rätt bra på att beskriva fenomen ganska grundläggande. Men dessa områden måste man säga är av så stor vikt att resten av boken tappar rejält i värde av att de för fram en så radikalt usel förståelse av dem.

Så, mitt slutord om Principles of Economics är att det finns bättre böcker att läsa ifall man vill lära sig mer om hur samhället fungerar. En mer grundläggande text är Murray N. Rothbards Man, Economy & State - With Power and Market, även om jag föredrar George Reismans Capitalism (som dock är mer grundläggande än Mankiws verk). Men, även om någon skulle vilja lära sig mer om neoklassisk ekonomi skulle jag inte rekommendera Mankiws bok, då den är så tråkig att läsa (möjligtvis inte jämfört med andra textböcker som finns på marknaden). Jag vet dock inte någon lättläst bok som skall ta upp alla bekanta områden; jag brukar hänvisa till Thomas Sowells Basic Economics (Ekonomisk praktika på svenska) som en introduktionsbok till Chicago-skolans neoklassiska ekonomi, men jag vill minnas att den inte tar upp frågor om elasticitet, offentliga varor och de olika modellerna för en marknad, vilka är standard i all utbildning i neoklassisk ekonomi. Men, dessa områden är nog inte det viktigaste som kan sägas om ekonomi så Sowells bok är fortfarande många gånger bättre än Mankiws verk.

Principles of Economics - Otillbörlig tro på staten

The most common way academics study regulation is to seek models under which such regulation could be efficient (or moral), and to seek empirical data on details of current local regulatory practice to distinguish such models. But this standard approach tends to neglect both models where people personally gain by supporting inefficient (or immoral) regulation, and the patterns of such regulations across diverse cultures, times, and topics.

- Robin Hanson

Efter att jag hade läst nationalekonomi på högskolan i två år kände jag något liknande om dagens nationalekonomer som Hanson beskriver dem. Att de hade alla dessa modeller för hur en perfekt och god samhällsplanerare skulle kunna lösa alla jobbiga problem som uppstår på en marknad, och sedan bara utgick från att statens funktion, vad den verkligen gjorde, var att lösa dessa problem. Tror då de neoklassiska ekonomerna på detta?

Till viss del, uppenbarligen, om vi kan ta Gregory Mankiw som en representant för neoklassikerna här. Enligt honom har staten som delfunktion att rätta till samhällets olika bekymmer:

When the government remedies an externality (such as air pollution), provides a public good (such as national defense), or regulates the use of a common resource (such as fish in a public lake), it can raise economic well-being. Yet the benefits of government come with costs. For the government to perform these and its many other functions, it needs to raise revenue through taxation. (s. 244)

Alltså, vad staten gör (och då hur neoklassiker ser på den) är att föra samhället närmare en pareto-optimal situation, eller att maximera samhällets medborgares nytta. Då de flesta ekonomer har sett det omöjliga i det första är det nog det senare som gäller. Alltså, neoklassikerna har som modell över hur staten fungerar att den, till viss del, maximerar människors nytta!

Här är några fler exempel från Mankiw om hur staten fungerar:

So far we have seen that the government provides public goods because the private market on its own will not produce an efficient quantity. (s. 231)

Q U I C K Q U I Z : What is the free-rider problem? Why does the free-rider problem induce the government to provide public goods? (s. 233)

There are many examples of common resources. In almost all cases, the same problem arises as in the Tragedy of the Commons: Private decisionmakers use the common resource too much. Governments often regulate behavior or impose fees to mitigate the problem of overuse. (s. 235)

Public goods are neither rival nor excludable. Examples of public goods include fireworks displays, national defense, and the creation of fundamental knowledge. Because people are not charged for their use of the public good, they have an incentive to free ride when the good is provided privately. Therefore, governments provide public goods, making their decision about the quantity based on cost-benefit analysis. (s. 240)

Det här är alltså inget ideal som staten bör uppnå, det är vad den gör. Mot detta måste man ställa sig frågan: hur vet Mankiw att stater, i vissa fall, försöker maximera folkets nytta? Hur vet han att det är så stater fungerar? Vad för bevis är det som gjort att de andra tänkbara förklaringarna till staters agerande inte är lika troliga som denna?

Dessa frågor undviker Mankiw. Han ägnar inte ett kapitel, en paragraf eller en mening för att diskutera hur stater fungerar. Han skiljer inte mellan demokratier, diktaturer, monarkier eller teokratier när han säger att en stat jämför kostnader och vinster för samhället när den fattar ett beslut. Han definierar inte ens vad en stat är. Men han utgår ifrån att den, i vissa fall, utgår från folkets bästa när den fattar beslut.

När man har läst lite historia bakom många av de statliga institutioner som sägs finnas till för effektivitetsskäl ser man att den här idén är helt befängd. De första staterna som kom till var rena parasiter; det var en grupp människor som stal från andra för att leva marginellt bättre. Militärt försvar, för de europeiska staterna, kom till för att kungarna ville slå ned bondeuppror och stjäla mark och pengar från dennes grannar, samt urholka den makt som adeln, kyrkan, städerna och bönderna fortfarande behöll. Den moderna nationalstaten kom till genom plundring och blodbad. "Utbildning" kom till för att härskarna skulle indoktrinera sina undersåtar till en viss tro eller ideologi (vilket de nya härskarna i världen också visar). Rättsväsendets institutioner verkar ha blivit formade av staterna för att hjälpa maktägarna behålla makten, och för att få ut pengar och belöna duktiga undersåtar. Och det är historien för de stater som folk i väst idag anser är bra. Men Mankiw pratar om "governments" generellt sett, vilket skulle implicera att Nord Korea och USA lika ofta maximerar folkets välstånd i respektive länder.

Idén är mer galen när man betänker vad det verkligen innebär att vara rationell, vad det innebär att metodiskt undersöka en fråga så väl så att man kan se alla risker som finns med att ta ett beslut, alla problem som kan uppstå, men att man ändå tar det, för att det är så uppenbart att allting talar för att det blir bra av att ta det beslutet. Att någon stat vid något tillfälle verkligen gjort en fullständig cost-benefit analys (som Mankiw definierar det) för något stort projekt kan jag inte tänka mig är möjligt. [EDIT: Vid närmare eftertanke får jag nog säga att jag är mindre säker på det än vad jag angav. Alltså, det är inte alls otänkbart för mig att någon stat gjort en någorlunda vettig undersökning för någon fråga. [EDIT2: Men vid ett års eftertanke och efter att ha funderat lite djupare, efter inspiration från Niclas Wennerdal, på vad man behöver veta för att veta om något är effektivt eller inte, så får jag nog säga att ingen stat har någonsin gjort en fullständig cost-benefit analys av något som inte också har begränsat sig extremt till vad som går att förändras.]

Visst, det kanske säger mer om min ignorans än något annat, men att Mankiw inte tar upp någon sådan undersökning (eller litteratur om det) borde, om något, peka på att dessa undersökningar inte finns. Man kan ju tänka sig att Mankiw hade data som visade att det amerikanska folket, exempelvis, var väl villiga att betala pengar till deras militär för att se till att den offentliga varan [halv miljon döda irakiska barn] producerades. Men enligt vetenskapens principer borde han ju ha kunnat komma med en länk för det.

Det verkar alltså som om Mankiw, och därmed de flesta neoklassiker, har en något obefogad syn på staten. Att samma syn lärs ut i högskolor är något beklagande. För, med tanke på att perspektivet inte diskuteras och att inga alternativ presenteras, är det som att skolorna indoktrinerar studenterna till etatism. Det borde man väl ha förväntat sig, givetvis.