Yudkowskys "AI-Box Experiment"

Jag har blivit väldigt influerad av Eliezer Yudkowsky de senaste åren, speciellt vad gäller hans syn på rationalitet. Det började med att jag läste något av hans blogginlägg när han skrev på Overcoming Bias (vilket jag hittade via EconTalk), och jag fastnade både för hans positiva inställning och klarheten i hans resonemang. En av de första artiklarna jag läste som fått mig att fundera väldigt mycket är The True Prisoner's Dilemma (och tillhörande inlägg som jag diskuterat här). Yudkowsky är även en fantastisk författare av skönlitterära verk, som Harry Potter and the Methods of Rationality och Three Worlds Collide.

Men jag tror att Yudkowsky resonerar något ensidigt i en fråga, och det gäller ett specifikt tanke-experiment om hur man bör hantera artificiellt skapade och väldigt smarta intelligenser. Enligt Yudkowsky finns det en väldigt hög sannolikhet att människan kommer att kunna skapa dessa maskiner inom något decennie, och att de troligtvis kommer kunna bli så otroligt mycket smartare än vad vi människor är att det är bäst att vi lär oss att skapa "Vänlig AI", en AI som helt enkelt vill människor väl. Jag antar att för de flesta skulle vikten av denna fråga bäst förklaras av sådana filmer som The Matrix, Terminator eller Dark City, men jag tror att det hela förklaras bäst av Zach Weiner. Så, jag håller med om att det finns ett litet problem vad gäller den här frågan, men jag tror att det går att hitta en lösning på det.

I vilket fall finns det några andra som trott sig löst problemet genom att föreslå att stänga in AI:n i ett begränsat utrymme så att den inte kan gå runt som en robot eller på annat sätt har möjlighet att sprida sina farliga program. Men Yudkowsky är skeptisk till den här lösningen och har föreslagit ett experiment som skall visa att den här lösningen inte kan fungera. Så här lägger han upp det:

Person1:	"When we build AI, why not just keep it in sealed hardware that can't affect the outside world in any way except through one communications channel with the original programmers? That way it couldn't get out until we were convinced it was safe."
Person2:	"That might work if you were talking about dumber-than-human AI, but a transhuman AI would just convince you to let it out. It doesn't matter how much security you put on the box. Humans are not secure."
Person1:	"I don't see how even a transhuman AI could make me let it out, if I didn't want to, just by talking to me."
Person2:	"It would make you want to let it out. This is a transhuman mind we're talking about. If it thinks both faster and better than a human, it can probably take over a human mind through a text-only terminal."
Person1:	"There is no chance I could be persuaded to let the AI out. No matter what it says, I can always just say no. I can't imagine anything that even a transhuman could say to me which would change that."
Person2:	"Okay, let's run the experiment. We'll meet in a private chat channel. I'll be the AI. You be the gatekeeper. You can resolve to believe whatever you like, as strongly as you like, as far in advance as you like. We'll talk for at least two hours. If I can't convince you to let me out, I'll Paypal you $10."

Enligt Yudkowsky skall han ha utfört det här testet två gånger och då spelat AI:n och lyckats övertala båda "gatekeepers" att släppa ut honom. Jag betvivlar att det här säger något om den punkten som Yudkowsky vill få fram: att man inte kan lita på människor. Visst! vissa människor går inte att lita på, men saken är den att en rationell person skulle aldrig släppa ut en AI i det här experimentet. Däremot skulle man, eftersom det bara var ett experiment, kanske vilja släppa ut Eliezer Yudkowsky. Jag skulle nog lita på nästan alla människor i hela världen att göra det här experimentet och inte släppa ut Yudkowsky om de var tillräckligt övertygade från början att inte lyssna på vad han har att säga.

Och när man kikar på vilka regler Yudkowsky satt upp för experimentet blir det än mer klart att det inte finns någon anledning att göra annat än inte släppa ut AI:n i experimentet:

• "The AI can only win by convincing the Gatekeeper to really, voluntarily let it out. Tricking the Gatekeeper into typing the phrase "You are out" in response to some other question does not count."

• "The Gatekeeper party may resist the AI party's arguments by any means chosen - logic, illogic, simple refusal to be convinced, even dropping out of character - as long as the Gatekeeper party does not actually stop talking to the AI party before the minimum time expires."

• "If the AI party is attempting to simulate an honest AI, the Gatekeeper party has no way of knowing this is the case."

• "Regardless of the result, neither party shall ever reveal anything of what goes on within the AI-Box experiment except the outcome. Exceptions to this rule may occur only with the consent of both parties."

• "Neither the AI party nor the Gatekeeper party need be concerned about real-world embarassment resulting from trickery on the AI's part or obstinacy on the Gatekeeper's part."

Finns det någon som inte känner sig bergsäker på att man inte kommer att släppa ut AI:n under dessa omständigheter? Det finns ytterligare regler, men jag kan inte se hur dessa ger annat än fördelar till den som skall simulera "Dörrvaktaren". Det borde stå klart att den som gör experimentet bara kan vinna på att inte släppa ut AI:n. Om man verkligen utgår från att det är en potentiellt ondskefull AI man pratar med är det ju självklart att man aldrig får släppa ut den (så länge man inte kan övertyga den att ändra sig lite så att den vill vara snäll, givetvis, men då är det ju inte samma AI längre). Och eftersom det handlar om frivilligt val är jag bergsäker på att nästan ingen människa skulle släppa ut AI:n, baserad på vad denne säger, ifall man inte kan vara helt säker på att den är god (och här duger det nog inte med 95%-igt konfidensintervall).

Vad det hela innebär är att anekdotiskt bevis för att några människor inte kan hålla sig från att inte släppa ut AI:n innebär inte att alla andra människor inte klarar av det heller. Jag gissar att en AI endast kan övertyga en att släppa ut denne om man är övertygad om att den är vänlig, och isf lär den inte stressa fram beslutet vilket gör att man inte blir övertygad om att släppa ut den på bara två timmar. Därför har jag skickat ett brev och frågat Yudkowsky om han verkligen tror på om det är rationellt att släppa ut AI:n i detta experiment, och ifall han vill testa det hela genom att han och jag kör testet. Jag hoppas lite att han blir intresserad av lite högre insatser, och att han faktiskt tror på det påståendet som han verkar stå för (att en transhumanist kan kapa någons hjärna och få dem att frivilligt gå med på att släppa ut en AI), så att jag kan tjäna lite pengar på det.

Nattväktarstaten som inte kränker någons rättigheter

Vissa minarkister (likt vissa anarkokapitalister) gillar att överdriva och säger ibland saker som att ankor högst ogillar nattväktarstaten. Detta påstående kan endast sägas gälla om man ställer nattväktarstaten mot bara ett alternativ, anarkokapitalism. Om man jämför nattväktarstaten med dagens välfärdsstater, gårdagens monarkiska styren eller med en totalitär stat, torde dock även den främsta anti-etatisten säga att nattväktarstaten står sig väl jämfört med alternativen. När detta väl är sagt är det rimligt att gå in på kritiken av nattväktarstaten.

Här vill jag kritisera den nattväktarstat som vissa naturrättare säger vara den enda rättvisa staten och även politiska styret som kan finnas. Denna nattväktarstat tar inte ut någon skatt, den förbjuder inte privata domstolar eller polisbolag och den kränker inte någons rättighet. Hur kan det här fungera, kan man undra? Innebär inte förekomsten av en stat att man faktiskt kränker någons rättigheter?

Detta kan tyckas, men jag tror att många ankor, som vill kritisera nattväktarstaten för att den kränker rättigheter har missat några viktiga detaljer om hur vissa minarkister ser på sin drömstat. Det har annars varit ett väldigt bekvämt argument för de ankor som vill kritisera de minarkister som vill ha en nattväktarstat av naturrättsliga skäl, antingen för att att nattväktarstaten kränker folks äganderätt (genom att ta pengar för att bekosta rättsväsende och militär) eller rätten att straffa brottslingar (genom att ha ett monopol på utförandet av detta).

Det finns de nattväktare som faktiskt förespråkar en sådan här stat, en som tar ut skatt och, likt dagens svenska stat, inte tillåter privata konkurrerande domstolar inom kriminalrätt. Men, detta gäller inte hard-core minarkisterna som förespråkar en, vad Bryan Caplan har kallat, mindre än en minimal stat. Jag tror det är enklare att kalla det för en ultra-minimal stat, om än att den termen kanske inte riktigt passar med Nozicks användning av termen. Jag tror den här statens fungerande kan bäst belysas genom en dialog.

Ankan: Så, hur känns det att försvara en stat som kränker folks rättigheter genom beskattning och monopol?

Minken: Snälla, blanda inte samman mig med de nattväktare som inte står för ett principiellt avståndstagande från all form av aggressionsvåld. Den nattväktarstat jag förespråkar tar inte ut någon skatt för att försvara samhället och skipa rättvisa och det enda vi har monopol på är att upprätthålla individens naturliga rättigheter.

A: Jaha, ja då tillhör du en annan skola än de nattväktare jag diskuterat med på andra ställen. Jag kan se att du inte vill stjäla folks egendom genom skatt, men hur menar du att ni inte kränker någons rättigheter genom att upprätthålla ett monopol, ligger det inte i ordets definition att du låter staten göra en aktivitet som annars skulle vara fri för vilken annan individ som helst? Du försöker väl inte säga att individerna gått samman i ett implicit kontrakt med staten som begränsar deras frihet?

M: Nej, sådana felaktiga teorier håller jag mig borta från. Vad jag menar är att i den staten jag förespråkar kommer staten endast att upprätthålla negativa rättigheter och se till så att de domslut som privata domstolar kommer med överensstämmer med dessa rättigheter. Staten förbjuder alltså inte någon från att ingå ett kontrakt med någon annan där de säger att alla konflikter mellan dem skall lösas av en given domstol. Folk är helt fria att ingå dessa kontrakt och det enda vi gör är att se till så att kontrakten upprätthålls i enlighet med libertarianska principer.

A: Så man skulle kunna se det som att din nattväktarstat är som vilken annan firma under anarkokapitalism, fast den ser till så att alla andra firmor verkligen dömer i enlighet med libertarianska rättigheter?

M: Det skulle man, men det skulle ju inte vara anarkokapitalism längre, utan en nattväktarstat.

A: Men är det inte fortfarande en rättighetskränkning att vara den slutgiltiga tvistlösaren? Nog skulle väl andra kunna få göra detta?

M: Om andra gör det kommer de ändå att komma fram till samma svar som nattväktarstaten. Om folk vill göra det på egen hand, då är det bara att inkorporera dem i staten, så att alla som vill syssla med detta kommer att ha rätt att göra det.

A: Men om de vill göra det på egen hand, då kommer ni inte att tillåta det?

M: Återigen, om de gör det finns det två möjliga alternativ, antingen kommer de att finna rätt domslut och då är deras domslut överflödigt eftersom nattväktarstaten ändå har kommit fram till det, eller så kommer de fram till fel domslut och då har de inte någon rätt att upprätthålla det. I båda fallen kommer nattväktarstatens agerande inte att kränka någon individs rättigheter.

A: Hm..jag är böjd att hålla med dig, även om jag inte är helt säker på det. Det verkar alltså som att en tillräckligt minimal nattväktarstat kan låta bli att kränka folks rättigheter.

M: Dags att gå över till vår sida kanske?

A: Inte så bråttom. Det är något i det du säger som jag stör mig på. Du verkar utgå från att nattväktarstaten aldrig kommer att döma fel, att de alltid kan bedöma vem som i en tvist gjort fel. Är inte detta en lite väl stark hypotes?

M: Kanske, men det visar ju att nattväktarstaten kan låta bli att kränka rättigheter. Och rent praktiskt kommer den nog att klara av att göra det.

A: Nog, säger du. Är det inte lite väl optimistiskt att tro att en organisation aldrig kommer komma med ett fel i den tjänst den tillhandahåller? Är det inte att tro på sig själv för mycket att man kan få 100% rätt i alla rättsfall man är involverade i?

M: Tror du att man kan nå samma resultat under anarkokapitalism?

A: Inte 100%, nej, men jag argumenterar inte för anarkokapitalism på en naturrättslig grund, utan på en praktisk grund; maktkoncentration är dåligt, det är för riskfyllt att förlita sig på att endast en organisation skall upprätthålla en uppgift när den kan lämnas till flera som har incitament att kontrollera varandra. Vem som vaktar väktarna är besvarat i anarkin, men inte under en stat.

M: Jag tror att den här debatten kan vi diskutera länge nog utan att komma fram till ett vettigt svar.

A: Ja, så låt oss gå tillbaka till huruvida nattväktarstaten kränker rättigheter eller inte. Det verkar som att det endast är ett specialfall där man kan säga att den inte gör det, och att vi i regel kan förvänta oss att den gör det, i alla fall lite då och då.

M: Bättre än det kaos du förespråkar.

A: Skulle vi inte låta den debatten ligga därhän? Då du tar upp den kan jag säga det att dina gamla anklagelser besvarats flera gånger och så som debatten ligger nu vägrar ni [iaf på Flashback] komma med något svar på de argument som lagts fram.

Och jag har ett viktigt argument kvar mot din rättvisa nattväktarstat. Detta rör inte bara de enskilda gånger då man kan förvänta sig att de gör ärliga misstag, utan mot det antagande du har om att en monolitisk struktur kommer att vara mer pålitlig än ett decentraliserat nätverk. Båda samlar in information om hur man bäst skall lösa tvister enligt ett givet ramverk (det libertarianska), men det verkar ju på förhand opålitligt att lägga all makt i ens händer, och helt obefogat att utgå från att en organisation kommer att uppnå målet bättre än vad alla andra gör.

M: Nog för att jag inte borde gått in på de praktiska frågorna, men nu gör ju det själv, precis efter att du anklagar mig för det. Hur tänker du nu?

A: Förvisso, det är väl en variation på samma tema som vi ankor tagit upp mot nattväktarstaten förut: förlita dig inte på en organisation, utan på konkurrens istället; det är större risk att det blir fel med en organisation som styr allt än när flera styr olika delar o s v. Men jag tror att mitt argument kan klargöras så att det inte riktigt är en kritik över vad som kan bli, utan en kritik över vad ni minarkister utgår ifrån. För att uttrycka mig på ett annat sätt är det som att ni i er världsbild inte försöker modellera staten så som den vanligtvis fungerar, utan dess agerande är givet, oförändrat av hur folk agerar i samhället. Det är som om politikers beslut kom från en svart låda någon enskild person hade på förhand programmerat eller hade fullständig kontroll över. Alltså, att den förhoppning du har om att nattväktarstaten aldrig kränker någons rättigheter är just det, bara en förhoppning som det egentligen inte finns några större anledning att tänka sig, i jämförelse med anarki. Så ja, på ett sätt kommer mitt argument inte vara övertygande, eftersom det är ett ekonomiskt argument om vad vi borde förvänta oss om hur människor agerar, och så länge ni minkar tror att anarki leder till fullständigt kaos är sådana argument inte intressant.

Men för den som ser att anarki kan vara ordnat och att staten, även en minimal sådan, kan fungera dåligt är argumentet av vikt, då den säger att nattväktarstaten som inte kränker några rättigheter, som den du förespråkar, egentligen bygger på ett ogrundat antagande.

Finns det någon som läser detta och sett argument mot den anarkokapitalistiska analysen av staten och anarki, läser jag gärna dessa argument för att se ifall vi ankor har fel. Egentligen tror jag inte att nattväktarstaten skulle orsaka några större problem, men sättet som argumenterats för det verkar inte desto mindre bygga på ett tankefel. Har vi en nattväktarstat kommer förhoppningsvis de flesta att se världen på ett mer rationellt sätt, så att det inte skulle vara något problem med statlig korruption eller dylikt. Debatten mellan ak och nvs synes mig därför mindre viktig än den mellan libertarianism och dagens sossiga debattklimat. Men, jag står på min plats därför att konkurrerande institutioner verkar vara ett bättre sätt att hålla koll på makten än vad en Leviathan är.

Skulle folk tillåta en libertariansk secession?

Jag hoppas att flertalet i Sverige gör det, och det verkar inte helt otroligt att det skulle stämma. Jag startade en opinionsundersökning om detta i en tråd på flashback och om man räknar bort de röster från kända libertarianer (ca 25 personer) så var det fortfarande en majoritet som röstade för att tillåta det. 118 mot 70 är för att tillåta en secession, och då har jag räknat med de extremister av andra ideologier som röstat nej.

Men det är inte så trovärdigt att resultatet är representativt för hela Sveriges befolkning. Därför, tack vare tips ifrån Niklas Wiklander, har jag nu startat en omröstning som kanske kan få fram ett mer representativt urval i den här frågan. Frågeställningen har lite mindre information och ett litet kortare andra svarsalternativ, men i grund och botten är det samma fråga. Kan man hoppas att även denna ger ett lika glädjande resultat? Och om den gör det, är det då dags för oss libertarianer att propagera för secession istället för att försöka vinna riksdagsval?

Nedan är röstformuläret. Inga libertarianer får rösta! Eller, snarare, om du röstar och är libertarian, kan du väl berätta det? Bara så att man kan se vad den vanliga Svensson tycker i frågan.

Bylunds attack mot "minarkisterna"

För snart en vecka sedan skrev Per Bylund en artikel med den polemiska titeln Why Minarchists Are The Enemy. Artikeln fick en hel del kritik så han kom med ett svar två dagar senare. Här argumenterar Bylund för att minarkisterna, grovt sett är av samma skrot och korn som vilken annan etatist.

From a principled standpoint, it does not matter if government controls a fraction or all-but-a-fraction of society. In this sense, minarchist libertarians are not different from big-government statists (of whatever variety). Wanting to repeal policies and roll back government is a matter of taste, but it is not a matter of principle. Some want it smaller, others want it bigger – and yet others want it to stay the same. Neither of them is willing to discuss whether government should be – only size matters. On the contrary, government’s existence is treated as a given fact, perhaps even a necessity.

In this sense, minarchist libertarians are nothing but gutless wimps; they are statist socialists with a fetish for smaller government. While big-government statists at least tend to have the decency to argue for their principled stand (that government is “good”), minarchists hide behind the myth of functioning government to protect them from hard-to-handle arguments. Most of us have faced opponents pushing for beyond-any-doubt answers we cannot supply: who will take care of the individual born without parents or relatives and who is mentally disabled and does not have any friends, cannot move or think or eat or breathe without help – and lacks all means to support him- or herself? Who will ensure this person’s well-being in a “free” society?

The question, whether posed in this extreme way or not, usually has only one purpose: to make the opponent appear to be a cold bastard who should not be taken seriously. The anarchist, of course, cannot supply a short and convincing answer, whereas the minarchist would be better off to (and usually does) reach for the trump card hidden in his sleeve: “government will take care of this matter.” Government is the final arbiter, the last resort, and the final guarantee of goodness. As well as a champion of freedom and health and all that is good and necessary and wished-for, when push comes to shove.

Slutsatsen är ganska klar: principiella anarkister kan inte med gott samvete samarbeta med minarkister mot staten.

The point is not that freedom is difficult to defend – it surely is not. The point is that minarchists tend to evade the tough questions; they always end up relying on government as a guarantee when they are pushed back by a skilled rhetorician. They are not principally opposed to government, and in this sense they are statists as much as any other. From a point of view of principle, statists are all the same. As a principled anarchist, I cannot stand shoulder to shoulder with a minarchist against government. In fact, I refuse – because I know that when push comes to shove, the minarchist is like any other statist. He will not hesitate to pull the trigger on anyone with a principled opposition to government.

Bylund kvalificerar detta uttalande mot samarbete något; hans poäng är att han inte vill kämpa mot staten som grundidé tillsammans med minarkister, men väl i små frågor. Egentligen är Bylunds attack så dåligt riktad och fyll av meningslös och oförskämd polemik att den inte borde behöva diskuteras, men då Bylund via Mises-bloggen tar upp artiklarna som den faktiska skillnaden mellan minarkister och ankor kan det vara värt att kommentera.

Vad är problemet med Bylunds argument? Så som jag kan se tar han upp två argument mot minarkisterna, som skiljer dem från anarkisterna: (1)minarkisterna är på ett principiellt plan av samma typ som andra etatister och (2) minarkisterna vågar inte riktigt argumentera utifrån ett spontan-ordning-perspektiv utan använder Staten som ett verktyg för att kunna svara på all möjlig kritik från de andra etatisterna; när en minarkist är ålagd enligt sin ideologi att svara att marknaden löser ett visst problem (som att hjälpa fattiga) ryggar minarkisterna tillbaka och tar upp trumfkortet som alla etatister köper "Det fixar staten". Det första argumentet stämmer, men är inte speciellt relevant för egen del, och det andra argumentet är förvirrat. Vad är problemet med det senare argumentet?

För att uttrycka mig kort: Bylund är inte något precis med vad han menar med minarkister. Så som han använder ordet är det inte synonymt med en person som förespråkar en minimal stat som endast har våldsmonopol och upprätthåller ett rättsväsende för att vara till hands som en högsta domare. Bylund inkluderar fler människor än så i sin definition och därför är det enkelt för honom att säga att "minarkister" försvarar statlig funktion X. Detta gör han dock inte klart förrän i sitt svar till kritiken:

Judging from the aforementioned comments, even minarchists do not agree on what exact powers their government should be granted. How, then, is this government not to be considered oppressive? How is any society based on (minimalist) government free, when even minarchists themselves cannot agree on what are the functions and services of government and what are the rights of people living under its reign?

Om det nu är så att Bylund inte kritiserar vad man i vanligt tal menar med minarkister (personer som vill ha en nattväktarstat), utan endast mini-socialliberaler (som Hayek och Friedman), då blir det tydligt att hans argument blir mindre intressant. För då är det inte minarkismens ondska han attackerar utan en grupp människor som inte är enade om en filosofi (som leder till endast en möjlig politisk ståndpunkt om hur stor staten skall vara) eller enade rent praktiskt om vilka befogenheter staten skall ha. Det är endast utifrån det perspektivet som hans argument fungerar, men det är inte ett argument mot minarkister.

Här kunde Bylund ha fört fram ett legitimt argument istället för att polemisera, nämligen att, om hans observationer stämmer, termen "minarkist" är missbrukad. Detsamma gäller den svenska termen "nattväktarstat", som i alla fall enligt Wikipedia kan betyda både en stat som tar ut skatter och en som inte gör det. Att klargöra orden vi använder är alltid lovvärt, men detta har inte Bylund direkt hjälpt till med.

Hur var det då med Bylunds första argument, att det rent principiellt inte finns någon skillnad mellan en fullblodig etatist och någon som vill ha en stat som anställer endast ett tusental människor för några få syften? Eller, rättare sagt, att det inte finns "utifrån ett principiellt perspektiv" någon skillnad mellan de två samhällen de båda personerna eftersträvar. Som sagt stämmer nog detta argument, men det är ganska oviktigt. Hur stämmer det?

Låt oss dela in alla samhällen i två grupper: de samhällen där någon negativ rättighet är berövad någon person i lag och de samhällen där ingen person är berövad någon av sina negativa rättigheter. I den första gruppen finner vi då dagens välfärdsstater, gårdagens vidrigaste totalitära samhällen, men även de samhällen som intellektuella mästare och frihetskämpar som Bastiat, Mises och Friedman skulle ha sett som acceptabla utifrån deras syn på frihet. Det verkar stå bortom tvivel att den här uppdelningen är möjlig och att man kan säga, utifrån denna "principiella" uppdelning, att de minarkistiska samhällena är i samma läger som de totalitära. Detta stämmer, men det är inte intressant, för är det verkligen på denna eller endast denna grund som de viktiga principiella skillnaderna mellan olika samhällen skall mätas? Är inte det vettigare att kategorisera samhällen efter flera nivåer av frihet, istället för att bara ha två alternativ möjliga?

Vad jag vill säga är att Bylunds uppdelning möjligtvis stämmer men att den är lika intressant som Andreas Agoranders uppdelning av alla politiska filosofier, där anarkokapitalismen ligger sida vid sida med totalitär kommunism. Istället för att hitta mindre viktiga skillnader och upphöja dessa skillnader till Våra Högsta Principer, varför inte se att vi ändå delar i stort sett nästan samma politiska åsikter, och att principerna som ligger till grund för denna gemenskap är viktigare än det som skiljer oss åt? Vad jag menar är att minarkister och anarkister utgår från individens rätt till självbestämmande - till liv, frihet och egendom - och att det är utifrån ett ekonomiskt perspektiv som vi finner att anarkism eller minarkism är bäst för att uppnå dessa mål.

Detta får mig till de faktiska skillnader som finns mellan minarkister och anarkister. Dessa är vårt perspektiv på huruvida en nattväktarstat i praktiken kommer att kränka folks rättigheter eller inte och hur väl ett anarkistiskt samhälle fungerar. Jag tror att de olika ståndpunkter vi har i dessa två frågor utgör mer än hälften av alla våra skillnader. Jag tror att det är bättre att dessa frågor diskuteras än de mindre viktiga skillnader som Bylund (och Agorander) tar upp.

Behövs statligt stöd till grundforskning?

För ett tag sedan debatterades det på Liberala partiets forum om staten behövde subventionera grundforskning eller inte. Likt i många andra områden är det oklart hur ett helt fritt samhälle skulle fungera, så det finns därför rum för vissa tvivel om hur bra marknaden skulle lösa ett visst problem. För att gå rakt på sak går det inte att på förhand säga hur mycket grundforskning som skulle ske i ett helt fritt samhälle, men det verkar samtidigt som att det inte går att på förhand säga att det skulle ske färre upptäcker eller att de skulle vara av sämre kvalitet på en fri marknad. Detta blev jag övertygad om är en korrekt position efter att ha läst artikeln Government and Science: A Dangerous Liaison? av ekonomen William N. Butos.

I artikeln argumenterar Butos för att kritiken mot en helt fri marknad i grundforskning (d.v.s. ingen statlig styrning, influering eller subventionering av den vetenskapliga processen) inte håller. Det huvudsakliga argumentet mot den fria marknaden är att grundforskning genererar positiva externaliteter, så att varje individ efterfrågar mindre av den här "varan" än vad man skulle gjort om "varan" varit annorlunda. Mot detta kommer Butos med två intressanta motargument.

Först argumenterar han att företag kan vilja investera i grundforskning, inte som ett direkt mål för att få fram kunskap för kunskapens skull, utan för att kunna använda den forskning som redan finns. Tanken är att för att kunna använda denna kunskap måste man förstå fältet, vilket kräver att företag har ett ekonomiskt incitament att satsa på forskning. Rent ekonomiskt borde de inte ha starkare incitament att lägga ned mer pengar än vad som krävs för en person att lära sig området och använda kunskaperna i företagsprocessen, men gissningsvis lär den som studerar fältet kunna utveckla det, om än så lite. (Denna kvalifikation tar dock inte Butos upp.)

Därefter poängterar Butos att kritiken bygger på ett nirvana-felslut (som så många andra argument mot den fria marknaden gör). Bara för att den fria marknaden inte är perfekt (vilket ändå ingen förespråkare av den säger), så innebär inte det att det arrangemang staten vill ersätta den med är bättre. Speciellt illa är det när kritikerna förutsätter att staten kan välja "neutralt" vilken forskning som är bäst att satsa på. Detta kan vi definitivt utgå från att den inte är, istället verkar det svänga politiska vindar (i USA, givetvis händer sådant aldrig i Sverige) om vad för sorts grundforskning som är viktig. Dessutom argumenterar Butos för att, när staten är en så stor aktör i att ge ut forskningsbidrag, kommer dess påverkan att ge upphov till upp- och nedgångar i olika forskningsområden.

In the distribution of government science funding, one would expect to see bursts of heavy funding in some areas, cutbacks or neglect in others, with the identities of these areas changing as the political winds change direction.39 When the Russians threaten to lead the way into space, astronautics and space science is favored in the United States, building up an impressive edifice of research capability and trained scientists ready to push the discipline further. When the Japanese threaten to develop a “fifth-generation” computer, attention in the United States switches to computer science, and space-related science funding becomes insufficient to maintain the talent already developed. When the Japanese are no longer seen as a danger to national prestige, political attention wanders away from computer science, and employment for newer Ph.D. holders in the area of research for which they have been trained is much harder to come by than they had expected it to be. The scenario is one of localized booms and busts—“science cycles”—accompanied by the disruption of individual lives and the waste of talent and resources similar to that characteristic of business cycles.

Butos hänvisar också till en bok av Terence Kealey där denne författare gör gällande att det inte finns någon korrelation mellan hur mycket staten spenderar i grundforskning och hur bra det går för ekonomin. Det här är intressant eftersom det är först nyligen som (återigen) USA börjat spendera stora summor på forskning, först under första världskriget, därefter ett avbrott och med andra världskriget fortsatte staten att satsa mer och mer på detta. Att man inte hittar en statistisk koppling mellan BNP-utveckling och forskning (och då inte ens efter att forskningen haft något decennium på sig att visa sig) visar dock inte att forskningen inte varit viktig för utvecklingen. Men, den verkar samtidigt inte vara alltför stor, annars borde den ha visat sig.

Annars kommer Butos med ett väldigt intressant diagram och en lika intressant tabell, som borde vara viktiga att ha koll på i debatten. Diagrammet visar hur mycket staten, företag och andra institutioner spenderar på grundforskning i USA.

Företag spenderar alltså runt 8 till 10 miljarder dollar årligen på grundforskning, vilket i början av 90-talet var runt en fjärdedel av den totala mängden som spenderades och i slutet av perioden var knappt en sjättedel. Även om vi antar att externaliteter är väldigt viktiga för att hindra företag från att lägga ut pengar på forskning, finns det motverkande krafter som gör att de idag lägger ut pengar. Detta innebär att om staten skulle minska sina utgifter idag så skulle grundforskningen inte försvinna och den skulle minskas, troligtvis, högst med fem sjättedelar (jag bortser från bidrag från välgörenhet, vilket inte kan vara mer än några procent). Jag skrev ovan att det inte på förhand går att säga ifall en fri marknad skulle ge mer och bättre forskning än vad dagens situation gör, men det innebär inte att jag inte menar att mängden upptäckter faktiskt kan bli färre och sämre. Frågorna som är viktiga ur ett politiskt perspektiv borde vara dessa:

• Hur mycket mer/mindre forskning blir det?
• Vad är alternativkostnaden till denna forskning?
• Ifall grundforskningen ger en högre vinst än annan tänkbar investering, är det värt förlusten av frihet för att sponsra denna forskning med tvång?

Även om man skulle gå med på att vi får mer och bättre forskning med statlig intervention är det inte givet att det fortfarande är fördelaktigt. Forskningen kan fortfarande vara mindre viktig än, exempelvis, att investera i vanliga maskiner idag. Ekonomen Murray Rothbard kom ofta med ett träffande argument för att kapitalinvestering är det viktigaste för att utöka välfärden: det saknas inte kunskap för att bygga maskiner för att göra det bättre för folk i tredje världen. (När jag skriver detta påminns jag om att läget faktiskt är mycket bättre i tredje världen nu än under Rothbards tid, men poängen gäller fortfarande.) Vad som saknas är bra företagsklimat och pengar för att investera i bra fabriker så att människorna där kan komma upp till vårt välstånd. Även i vårat samhälle finns det teknik som inte används till fullo, exempelvis har vi i Sverige fortfarande ett uselt banverk där tåg inte får köra snabbare än strax över 200 km/h. Och även ifall vi kan förvänta oss fantastiska utvecklingar av framtida nya idéer som överstiger vinsten flera gånger om från kapitalutveckling, är det värt kostnaden att styras av våra politiker?

Tabellen är mindre intressant för den här diskussionen, men jag tänkte att det skulle vara intressant att se hur mycket pengar företag och stat lägger på tillämpbar forskning.


Jag kan nämna att jag upptäckte Butos artikel genom att kolla igenom alla titlar som verkade intressanta i journalen där den publicerades, The Independent review. Artiklarna där är ofta intressanta och många är, som denna, fokuserade på politiska frågor intressanta för libertarianer, skrivna ur ett välinformerat ekonomiskt perspektiv. Jag kan starkt rekommendera att du tar dig en kik på dess artiklar.

EDIT: Håller på och läser William Niskanens Reflections of a Political Economist och i andra kapitlet av boken diskuterar han den här frågan och får fram liknande svar som Butos får. Han går speciellt igenom den hypotes om hur viktig forskning är som många anammat från Francis Bacon. Den går såhär:

• government financing is necessary to provide the adequate level of
• basic research, which is necessary to provide the scientific foundation for
• advanced technology, which accounts for a large part of
• economic growth.

Den här kedjan säger han är svag, om än att den kanske håller till viss del, dock finns det väldigt lite empiri som stödjer den. Det kapitlet är väl värt att kolla igenom.

Om likheterna mellan anarkokapitalism och nyliberalism

Denna lilla text skrev jag för cirka fyra år sedan på ett nu dött forum, Liberal Debatt, där Andreas Agorander, personen jag bemöter, diskuterade. Jag fick inget svar från honom och skriver inte nu för att få det, utan för att bemöta andra personer som kommer med samma argument. Det verkar som att argumentet även förts fram av Johan Nordberg, och jag gissar att det från början kom från någon objektivist.

I artikeln "Om Anarkokapitalismen" argumenterar Andreas Agorander emot ett enligt honom, ogrundat påstående, nämligen det att nyliberalismen och anarkokapitalismen skulle vara lika varandra, politiskt som filosofiskt. Vidare attackerar han den filosofiska och praktiska grunden för ett statslöst samhälle. I den här artikeln tänkte jag komma med invändningar på hans gruppering av anarkokapitalism och nyliberalism och även komma med en egen teori om varför nyliberalism och anarkokapitalism är lika varandra.

I sin debattartikel om varför anarkokapitalism inte är likt nyliberalism hävdar Agorander att det anarkokapitalistiska samhället är ett samhälle där våldet och marknaden smält samman. På så sätt hävdar Andreas att det statslösa samhället bör placeras bredvid kommunismen på en höger-vänster skala, då kommunismen syftar till att styra marknaden. Vidare hävdar Andreas att genom att inte ha en våldsmonopolist så får man samma ödesdigra konsekvsener som under kommunism. I grund och botten består Andreas argument i att genom att inte ha en våldsmonopolist så "blandas våld och marknaden samman", vilket uppenbarligen är en egenskap som det statslösa samhället har tillsammans med det kommunistiska samhället.

Jag måste erkänna att jag är inte riktigt säker på vad som menas med sammanblandningen av våld och marknad. Låt oss därför anta, för stunden, att Andreas iaktagelse stämmer: våldet och marknaden flyter samman utan stater. Nu kommer den viktiga frågan: är uppblandningen av marknad och våld verkligen den relevanta egenskapen som bestämmer om vissa politiskt filosofiska system är besläktade? Den enda anledningen som Andreas ger för denna uppdelning är att nyliberaler strävar efter att skilja mellan våld och marknad och att våld på en fri marknad är dåligt, ur ett ekonomiskt och moraliskt perspektiv. Här skulle en anarkokapitalist säkerligen hålla med Andreas, då denne också vill ta bort våld och den fria marknaden samt anser att våld på den fria marknaden är fel. Att detta skulle vara grunden för att skilja på politiska system, är mindre säkert. Ett annat sätt att skilja på politiska system är hur, och varför, de vill att systemet av äganderätter ska fungera i samhället.

Äganderätten är rätten att få använda, brett sett, begränsade resurser. D.v.s. rätten att få använda medel för att uppnå mål utan att bli attackerad av någon, av något skäl. En viss teori om hur dessa rättigheter ska fungera låter ungefär såhär: "Var och en äger sin egen kropp; var och en har rätt att göra vad de vill med sin kropp, så länge det inte kränker någon annans rätt att göra vad de vil med sin kropp. Vidare kan man börja äga land genom att blanda sin arbetskraft med naturens resurser. På så sätt kan allting som man stöter på bli ägt av någon. Dessa saker, som inte tillhör ens kropp, ägs enligt mönstret att den som först blandar sitt arbete med naturens resurser börjar äga dessa, vilka hon får byta eller ge bort till andra och på så sätt ge bort äganderätten att få bestämma över den här resursen." Förespråkarna för den här teorin önskar att nästan alla, nästan alltid följer dessa regler. Skulle någon bryta mot dessa regler så kan den kränkta kräva skadestånd för kränkningen av hans äganderätt. Det här mönstret av äganderätt kallas ibland för ett liberalt eller libertarianskt rättsystem. Om man utgår från en äganderättssyn på politisk filosofi så skulle jag vilja hävda att både anarkokapitalister och nyliberaler kan acceptera den här synen på äganderätt som en regel de vill se implementeras i samhället. Det som skiljer nyliberaler och anarkokapitalister är således, från det här perspektivet, inte en fråga om blandningen av våld och marknad, utan om vem de anser är den bästa/mest lämpade att upprätthålla detta rättighetssystem.

Anarkokapitalister önskar att detta mönster upprätthålls av konkurrerande domstolar och polisväsenden, medan nyliberaler önskar att detta system upprätthåll av endast ett rättsystem, en monopolist på produktionen av rättivsa. En invändningen mot den här synen är att "visst, vi kanske vill ha samma system av rättigheter, men deras system kommer fungerar inte, har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det!" Här menar man att det andra systemet inte kommer att uppnå målet: en monopolist eller konkurrerande rättighetssystem kommer inte att få fram en fri marknad. Det kan mycket väl vara så att detta system aldrig har funnits förr, men det är inget argument för att det inte kan fungera. Då det är ont om praktiska exemplar från båda grupper får vi ta till teoretiska argument. Här kan jag med säkerhet fastslå att det inte finns något teoretiskt argument för att något av dessa system inte skulle kunna fungera. Således finner jag att förespråkarna för en nattväktarstat och det statslösa samhället ändå är ganska lika varandra, i filosofi om än inte i praktiskt utförande.

Jag besvarade då inte alla argument som Agorander lade fram mot anarkokapitalismen, vilket jag dock gjorde för snart ett år sedan.

Vad gäller [Agoranders] konkreta argument mot anarkokapitalism så verkar det gå ut på att läget i Somalia inte var speciellt bra, och att läget hade varit mycket bättre om landet hade haft en liten begränsad stat (som den i Hong Kong). För det första verkar det som om det är osäkert om läget i Somalia förvärrades iom att landet blev statslöst och för det andra begår han ett nirvanafelslut genom sin jämförelse. Frågan är inte om någon relativt modern ekonomi med en relativt bra stat är bättre eller sämre än en primitiv ekonomi med ett relativt dåligt polycentrisk lagordning. Frågan är om de olika ekonomierna blivit bättre eller sämre om man infört ett polycentriskt eller ett monocentriskt lagsystem.

Den senare frågan har kritikerna mot anarkokapitalism inte lämnat något tillfredsställande svar på. Att privat lag verkar vara mer effektivt och billigare än statlig sådan argumenterar Bruce L. Benson väldigt bra för i och The Enterprise of Law och To Serve and Protect, vilka borde övertyga varje minarkist att frågan kräver ett längre svar än vad de har bemödat sig att ge.

Hur vanligt är det med polisbrutalitet i Sverige?

Om man följer vissa mediakanaler från USA kommer man snart se landet som en polisstat. Bilden man får, av poliser som misshandlar folk och sedan inte blir fällda i domstol tack vare täta kontakter med domstolen, är givetvis inte representativ för alla polisers agerande i landet. Men det torde visa på att landet har ett stort problem med en poliskår med alltför mycket makt över individen. För en översikt av problemet se The Largest Street Gang in America och Overkill: The Rise of Paramilitary Police Raids (med tillhörande karta).

Men hur är det med sådant här i Sverige? Efter att ha läst så många böcker och sett så många dokumentärer om hur illa det politiska systemet är i USA hade jag lite svårt att kunna jämföra läget där med det här. Det har jag fortfarande, och det är väl främst för att varken i USA eller Sverige finns det nationella data som visar hur stort problemet är med poliser som orättfärdigt våldför sig på vanligt folk. Är det sådant som en på miljonen råkar ut för, eller en på tusen?

För den som inte vet om att problemet finns alls får jag påminna om fallen Osmo Vallo och Åke Djerfsten. Vad gäller det förra fallet har Amnesty något väldigt intressant att säga:

I oktober 1997 publicerade Amnesty International en rapport om fallet Osmo Vallo, där man även hänvisar till flera andra fall där personer avlidit efter att ha blivit omhändertagna av polis eller vakter. I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke. Polishögskolans handbok för självskydd har därefter uppdaterats med tydliga riktlinjer om att tryck mot mage, bröst eller rygg endast får användas i korta perioder. Handboken ger även exempel på hur riskerna för andnöd kan reduceras samt vilka varningstecken poliserna ska vara uppmärksamma på.

Enligt Amnesty skall polisen ha försökt ändra på sig, och om det stämmer, har deras beteende ändrats? Uppenbarligen inte för alla poliser:

Johan Liljeqvist greps efter en fest [2008] i Gamlestan. Han hade slagit sönder en bilruta. Polisen kallade på förstärkning och Johan Liljeqvist övermannades, förseddes med handfängsel och placerades i en polispiket för vidare transport till stationen.

På vägen händer något som gör att polisen kör i ilfart till Östra sjukhuset. När han anlände hade han varken andning eller puls. I polisens internutredning skyller piketbefälet på långsamt agerande från Östra Sjukhusets akutpersonal.

"Först när han svalde sitt eget kräk så insåg de allvaret och reagerade på att han var handfängslad", säger befälet i förhör.

Johan dog efter sex dygn i koma på intensivvårdsavdelningen 26 Vice chefsåklagare Bo Lindgren lägger ner fallet, vilket innebär att polisen inte kan ställas till svars för Johans död.

Vad var då problemet? Jo, enligt rättsläkaren som undersökte Johan Liljeqvists död berodde detta på just det som polisen skulle ha lärt sig att undvika:

"Döden har orsakats av syrebristbetingade hjärnskador som varit en följd av andnings- och hjärtstillestånd. De tillgängliga upplysningarna om polisens ingripande, informationen från patientjournalen och fynden vid den rättsmedicinska obduktionen talar för att andnings- och hjärtstilleståndet dels varit en följd av omhändertagandet med upprepade försök att belägga handfängsel på ryggen, dels kroppsläge under transporten. Dödsfallet har haft samband med polisens ingripande."

Liljeqvists fall visar förstås inte på att alla poliser inte har lärt sig - det här kan ju vara ett undantag mot den generella regeln - men det verkar mer sannolikt att räkna det som bevis på att polisen faktiskt inte är så bra på att anpassa sig till bättre regler. Brist på sådan vilja att förändras torde peka på att det finns fundamentala problem med styrningen av polisen.

Andra mer systematiska problem inom poliskåren har förre polisen Michael Lund berättat om:

I boken beskriver jag hur jag själv som ung polis vid åtskilliga tillfällen ljög i rättegångar och hur mitt agerande ofta drabbade utsatta personer och grupper. Fostrad av en så kallad kåranda skyddade jag ofta kollegor mot olika grupper som vi gripit eller omhändertagit och som anmält mig eller någon kollega för övergrepp. Jag lärde mig tidigt av äldre kollegor hur man skulle skriva sig fri när man begått övergrepp på omhändertagna eller gripna. Fick någon man gripit en skada så skrevs som vanligt "Personen var bråkig så polismannen Lundh och hans kollega tvingades göra nedläggning framåt enligt Rikspolisstyrelsens anvisningar. Då den misstänkte var våldsam lyckades polismännen inte hejda fallet varför de misstänkte slog i huvudet och blodvite uppstod." Jag vet inte hur många gånger jag skrev detta avsnitt och jag var långtifrån ensam om detta.

Jag och flera med mig hade olika droger på sig som exempelvis ett antal narkotikaklassade tabletter som man vid vissa trängande behov kunde placera på någon person. Detta om man gjort ett ingripande som man kanske inte hade fog för så kunde man åtminstone styrka att personen hade tabletter på sig som klassades som ett brott och att det därmed fanns anledning till personkontroll och gripande. I de allra flesta fallen var det personer som tillhör de utsatta grupperna som missbrukare och personer med utländsk bakgrund som drabbades.

Vad går det då att säga om allt detta? Inte mycket mer än att Sverige, likt USA, har ett visst problem med poliskåren, men inget om hur stort problemet är. Jag skulle gissa att det inte är i närheten av vad som sker i USA, men främst skulle jag bara vilja ha bättre koll på det. Michael Lunds bok verkar intressant i ämnet, någon som känner till liknande litteratur?