Att lösa klimathotet i ett fritt samhälle

Det finns ett argument mot det fria samhället som vissa betraktar som det ultimata argumentet mot det systemet. Nämligen att ett sådant samhälle skulle ha svårt att svara på hotet från ett förändrat globalt klimat. Att det behövs statliga regleringar eller skatter på vissa aktiviteter för att lösa problemet. Stämmer detta? I det här inlägget tänkte jag ta upp hur det här ser ut att vara ett så stort problem och hur ett fritt samhälle kan lösa det, och varför en frihetlig lösning är att föredra framför en statlig.

Varför är klimathotet ett särskilt problem för ett fritt samhälle?

Kort och gott: världens klimat ser ut att förändras tack vare människors aktiviteter. Och det handlar inte om att någon enskild individ orsakar fenomenet. Utan det är något som uppstår tack vare nästan allas agerande i samhället. Det innebär i princip att nästan alla måste ändra sitt beteende för att situationen skall ändras. Situationen går att beskrivas som, i en ekonomisk-tekniska termer, en global allmänningens dilemma eller att vi måste producera en global offentlig vara. Det är en situation där alla måste bidra gemensamt för att få något att fungera, men en person kan vinna på att inte bidra om alla andra samtidigt fortsätter att bidra. En enskild individ vill - enligt standardmodellen i spelteori - låta bli att hjälpa till, men gruppen som sådan vill att denne gör det. Klimathotet kan alltså bara lösas genom ett kollektivt agerande.

Problemet utifrån ett libertarianskt perspektiv är att det är ett aggregationsbrott - en situation som många miljoner bidrar till men ingen enskild person utför någon aktiv skada. Och enligt den forskningsbild som nu finns i det här området skulle den förväntade ökade temperaturen leda till mer extrema vädersituationer, att vissa geologiska områden slås ut och högre vattenstånd.

Nu vet jag själv inte om forskningen som ligger bakom detta verkligen stämmer. I det här fallet är det värt att utgå från att den gör det. Det finns flera som har lagt fram argument som, om de stämmer, sätter teorin om global uppvärmning i svang, men jag har inte läst på om dessa. Av de jag känner så har Calle Kabo och Анка-Пулемётчица läst in sig på ämnet och menar att bevisen är inte fullt så starka som de flesta hävdar. En annan som läst på, Niclas Wennerdal, har hjälpt till att få fler libertarianer att inte bara direkt blåneka möjligheten att klimathotet är äkta enbart för att det innebär en viss utmaning mot vår ideologi. Det innebär en utmaning i det att det kräver att varje individ får ta ett visst måtta av ansvar för sina handlingar och vidtar åtgärder för att temperaturen inte går upp för mycket.

I det här inlägget utgår jag från att en temperaturökning mer än 2 grader celsius är rejält negativt; att det kommer att inträffa runt år 2060 enligt nuvarande takt; samt att alla anarkistiska samhällen står inför ett kollektivt dilemma med att minska utsläppen så att temperaturen inte går över mer än det. Med det sista låser jag mig till att lösningen man har på tapeten är given: att målet är att minska utsläppen. Det är dock inte det enda valet, man kan försöka minska den globala temperaturen eller anpassa de mänskliga samhällena till en ökad temperatur. Dessa möjligheter borde inte ignoreras i den bredare debatten om vad man kan göra för att bemöta klimathotet. Det senare behöver dock inte vara den mest optimala lösningen. Det förra skulle dock kunna lösas genom samma struktur som det att minska utsläppen har. Och gissningsvis skulle det nog vara enklare. Så om jag kan visa att ett enskilt eller globalt samhälle skulle kunna minska sina egna avgaser har jag i princip visat hur det skulle gå att lösa det genom att aktivt förändra miljön. Båda vägar kräver nämligen resurser och det är utbytbart hur folk betalar för det; i båda fallen behöver samhällena bidra till en kollektiv vara.

Hur ser den frivilliga lösningen på att minska CO2-utsläppen ut?

Låt oss ponera att det finns ett fritt samhälle på några hundratusen invånare, hur skulle individerna där kunna agera för att se till att de själva och alla andra minskar avgaserna på ett smidigt sätt? Vad varje individ behöver göra är att själv minska sitt utsläpp och uppmuntra alla andra att också göra det. Nåja, det kan ju inte vara så enkelt som att folk bara skulle göra det, nå? Vilka sociala krafter skulle det då finnas som gör att varje individ har ett incitament till att göra detta?

En av de viktigaste sakerna var kvinna och man bryr sig om i samhället är ens anseende. Hur andra ser på en som person, hur man uppfattas som samarbetspartner och hur bra man är på att ställa upp när andra behöver hjälp. Hur skall man då kunna ta hjälp av denna önskan hos varje individ att vilja vara, och se ut att vara, en samarbetsvillig person? Jo, genom att förstärka idén om att bekämpa klimathotet som en fråga om att visa sig vilja arbeta för gruppens, samt individens, bästa. Detta är ju också vad många gröna individer (environmentalister) försöker göra, och det med rätta.

I alla individualistiska samhällen har det varit väldigt vanligt att folk gått samman i olika grupper för att producera gemensamma nyttigheter, som vägar, bibliotek, museum och sjukhus. Enligt Daniel B. Klein (läs The Voluntary Provision of Public Goods? The Turnpike Companies of Early America i "The Voluntary City") skall det vanligtvis ha gått till som så att några få individer går samman och förklarar hur en viss resurs är fördelaktig för var och en och alla i ett visst samhälle. Eftersom det också är fördelaktigt för de flesta individer att ha dessa kollektiva tjänster har man också ett incitament till att sprida idén om detta som en social fråga, och att peka ut de som inte vill hjälpa till som giriga eller asociala. Att göra det senare - bestraffa icke-samarbetare - är ett naturligt drag hos människan, och vissa gör det även till en sport.

I ett mer utvecklat samhälle - utöver bygemenskapen - går individualister även in i olika föreningar som sprider dessa värderingar, vilket David Beito tar upp i "From Mutual Aid to the Welfare State". Dessa föreningar hjälper till att sprida goda normer. Detta gjordes bl.a. genom att utmärka de individer som bäst representerar dessa värderingar, vilka folk har ett egenintresse i att bli för sådana utmärkelser fungerar som social valuta - ett tecken på trovärdighet - vilket alltid är bra i affärssammanhang.

Sedan har vi såklart familjen som en social institution. Där gör föräldrar sitt bästa för att visa vilka sociala regler man skall anpassa sig till för att få ett gott anseende. (Samt, så klart, vilka man kan bryta och vilka man skall försöka förändra och så.)

Så, i varje fritt samhälle kommer det att finnas många sociala institutioner som kommer att sprida vidare vissa grundläggande moraliska idéer. Dessa normer kommer att utgöra en grund för hur folk värderar varandras beteende. Det har varit sådant som att vara ärlig, hålla löften och hålla sina affärer i god ordning, men också det som vissa betraktar vara av mer social karaktär, som att bidra till att hålla igång ålderdomshem och teatrar. Att ändra sitt beteende för att minska risken för ett globalt klimathot är inget större bekymmer och kan därför läggas till bördan av utgifter den vanlige individen får bära. Och det skulle vara ungefär lika konstigt att inte bära den extra kostnaden som att ha penis-statyer på sin trädgård idag.

Stat eller anarki, vilket är bäst?

Såhär kommer alltså ett fritt samhälle att minska sina koldioxid-utsläpp. Nu är frågan hur väl det fungerar i jämförelse med ett statligt system? Det beror i sin tur på hur det statliga systemet ser ut. Det skulle kunna finnas en bilateral överenskommelse och det skulle kunna finnas en överstatlig organisation. Båda systemen - överenskommelsen och den överstatliga organisationen - kan få utökade befogenheter än att bara upprätthålla kontrollen av CO2-utsläppen. Men det som skiljer dem åt är deras interna dynamik, och variationerna här kan vara många. Jag utgår, för enkelhets skull, att det statliga systemet är en överstatlig organisation.

Så, ponera att det hela skulle gå mot att en överstat skapas för att upprätthålla uniforma regler som gäller över hela världen angående koldioxidutsläpp. Antingen kommer de att upprätthålla globala koldioxidskatter eller utsläppsrättigheter. Vad finns det för rent politiska problem med det systemet? Jo, ponera att någon av utgångspunkterna i den här diskussionen är fel. Ponera att den mänskliga påverkan av klimatet inte är så starkt, att den framtida prognosen kanske inte stämmer eller att, om det stämmer, så för det inte med sig så negativa konsekvenser som antaget. Om så, skulle det politiska systemet kunna tillåta en förändring av reglerna? Skulle folket ha makten att få politikerna att ändra sitt beteende, om det visar sig att utgångspunkten inte stämmer?

Troligtvis inte. När det gäller politik har varje individ ytterst liten möjlighet att påverka situationen. Rättare sagt, varje individ gör nog en undermedveten kalkylering att det är osannolikt att deras röst har någon påverkan i politiken. För, att ens röst i ett riksdagsval skall påverka resultatet kräver det att det står lika mellan två partier och att ens egen röst är den som avgör ifall det är det ena eller andra partiet som får en extra stol. Därför så har varje individ inte ett speciellt stort incitament till att bry sig om politiska frågor eller ens skaffa sig en uppfattning om vilken politik som är den bästa. Då är det mer komfortabelt att rösta helt på magkänslan än det är att utsätta sina idéer för någon rationell prövning.

I ett anarkistiskt samhälle, däremot, kommer folk som prövar att gå emot den sociala normen att bli utstötta. Och, dessa utstöttas enda sätt att rättfärdiga för andra att de gör rätt i att bryta mot normen är genom att försöka motbevisa den accepterade teorin om klimatförändringar. Det gör de för att övertyga andra om att de har rätt i sin vägran att hjälpa till med att inte riskera förändra klimatet. Då kommer frågan att diskuteras mellan de socialt utstötta och de som undrar hur det är fatt med dem. De förra kommer att behöva läsa på om vetenskapen bakom det, och om kritiskt tänkande i allmänhet, och det kommer även de som upprätthåller det sociala trycket att behöva göra, för att verkligen veta vilken sida det är som har rätt. Detta leder till en debatt om vetenskapens principer där varje ny generation får pröva på att argumentera emot något för att se om det stämmer.

Slutligen, vad innebär de båda systemen för risker? Det anarkistiska systemet förändras när ett socialt konsensus har uppnåtts. Detta konsensus bildas i en process där varje individ kan direkt välja att vara med i processen eller inte, och där de som är utstötta endast kan använda vetenskapen som som ett vapen för att återfå sitt anseende. Där kommer nya konsensus-frågor att byggas upp endast genom att tillräckligt många kan förklara för resten att det finns väldigt mycket socialt att vinna på det. Det är en social process som går framåt genom övertalning mellan individ och individ; så innovationer kommer att kräva medhåll från väldigt många i samhället. Risken för att systemet skulle bli större är alltså väldigt liten.

En global stat kommer relativt enklare att skapa förändring, av flera anledningar. En är att folk uppskattar andra med makt och ger sin tillit till de som har makt, bara för att de har makt. Dessutom är politikerna ganska långt borta från medborgarna, och minnet bland medborgare är otroligt kort, så att det blir väldigt svårt för väljarna att döma om politikerna gjort något bra eller dåligt. Och om politikerna säger att det finns fler globala nyttigheter som det är alldeles utmärkt för staten att tillhandahålla, då kommer folket att behöva sätta sin tillit till den ena eller andra politikern. Och eftersom politiker har väldigt många gemensamma intressen är det inte omöjligt för politikerna att bilda sin egen klass och ge folket en falsk dikotomi i gåva.

Sedan finns det ju andra problem med en global stat. Det försvinner internationell konkurrens i alla frågor som den globala staten tar ansvar över. Och om dess politik slår fel kommer det att slå fel överallt; den kan orsaka systematiska fel.

Skola ≠ utbildning

Kolla även in Robin Hansons inlägg "School isn't for learning" och School Sucks Pocast #6 "Compliance and conformity". EDIT: Kolla även in dessa tre artiklar om dåliga vanor som skolor lär ut: Three Things to Unlearn from School, Two More Things to Unlearn from School och Guessing the Teacher's Password. LearnLiberty har också gjort en kort film på det här temat:

Från stat till anarki

I föreläsningen ovan beskriver Bryan Caplan hur dagens amerikanska politiska system skulle kunna bli anarkistiskt/polycentriskt genom att statens polis och domstolar privatiseras. Det är en riktigt bra föreläsning och jag rekommenderar den starkt. Niclas Wennerdal har skrivit två bra inlägg om att privatisera polisen och domstolarna efter samma mönster som Caplan tog upp, och Bryan Caplan samt Edward Stringham har skrivit en artikel på temat, för den som inte orkar lyssna på föreläsningen.

I det här inlägget tänkte jag, otroligt kortfattat, ta upp ett annat sätt som man skulle kunna gå tillväga på. Jag har tänkt på det här jättelänge, men inte utvecklat det till någon riktigt bra tanke, så får se hur det här blir.

Första steget, extraterritoralitet. Men, extralitet är knepigt säger någon! Det är ju konstigt att man skall behöva ha en massa avtal mellan stater för att kunna ha en rättslig ordning. Varför kan vi inte bara ha det som så att stat A bestämmer över sitt område och stat B över sitt?

Men, idag finns det överenskommelser mellan stater om att överlämna fångar och personer som är åtalade för vissa brott, så det finns inget speciellt problem med att ha sådana här överenskommelser mellan stater.

Och, det har bevisligen fungerat i hundratals år med extraterritoriella lagar i flera länder runtom hela världen, så, det här med att det skulle vara bekymmersamt är inget som är nödvändigt.

Andra steget, frihet att välja den stats lagar man vill lyda under. Jaha, och hur skulle det fungera egentligen?

Jag måste erkänna att jag inte känner till detaljerna, men uppenbarligen så kunde kineserna byta nationalitet och leva under brittisk lag istället för kinesisk, när de hade extralitet i landet. Det var nog inte så mycket annorlunda från när någon idag byter nationalitet.

Tredje steget, friheten att själv starta en stat. Men, ingen kan väl få starta ny stater väl?

Sedan 1990 har det skapats 34 nya stater, de flesta från forna Sovjet och Yugoslavien. Många av dessa är gigantiska stater som styr över flera miljoner människor, men några få är ganska små: Federated States of Micronesia (111 000 invånare), Marshall Islands (68 000 invånare) och Palau (21 000 invånare). Men, skulle så små stater kunna upprätthålla kontrakt med alla andra av världens nationer för att ha extraterritoriella lagar åt sina medborgare? Faktum är att det kan göras utan att antalet invånare i staten är speciellt stort. Det bor 836 personer i Vatikanstaten och det är nog med dess hjälp som Maltesorden (med ca 13 000 medlemmar) har extrateritoriella lagar för sina medlemmar i kanske femtio länder runtom världen.

Vad innebär allt detta? Jo, det är inte så att anarkokapitalism är omöjligt, utan det handlar om att folket som har makt idag vill inte att det skall vara tillåtet. Det finns inget i människans sinne som gör det omöjligt eller stabilt, det är bara historiens olyckliga gång som gjort att vi inte uppnått frihet än.

Vänskapande handel

Hittade det här fina citatet när jag läste The Thomas Sowell Reader:

[T]he Poles and the Jews in Chicago have a profound feeling of disrespect and contempt for each other bred by their contiguity and by historical friction in the pale; but they trade with each other on Milwaukee Avenue and on Maxwell Street. A study of numerous cases shows that not only do many Jews open their businesses on Milwaukee Avenue and Division Street because they know that the Poles are the predominant population in these neighborhoods, but the Poles come from all over the city to trade on Maxwell Street because they know that there they can find the familiar street-stands owned by Jews.

- Louis Wirth, The Ghetto, 1928

Passar på och citerar Voltaire också:

Take a view of the Royal Exchange in London, a place more venerable than many courts of justice, where the representatives of all nations meet for the benefit of mankind. There the Jew, the Mahometan, and the Christian transact together, as though they all professed the same religion, and give the name of infidel to none but bankrupts. There thee Presbyterian confides in the Anabaptist, and the Churchman depends on the Quaker's word. At the breaking up of this pacific and free assembly, some withdraw to the synagogue, and others to take a glass. This man goes and is baptized in a great tub, in the name of the Father, Son, and Holy Ghost: that man has his son's foreskin cut off, whilst a set of Hebrew words (quite unintelligible to him) are mumbled over his child. Others retire to their churches, and there wait for the inspiration of heaven with their hats on, and all are satisfied.

- Voltaire, Letter VI: On The Presbyterians, 1778

Marknadslag som ett socialt protokoll

Väldigt många rättsliga och politiska system kan ses som protokoll som bestämmer hur vissa former av interaktion skall fungera. En otroligt nedskalad version av det demokratiska systemet, som protokoll, är att

1. Folket i ett område röstar om beteende X skall vara förbjudet eller inte.

2. Någon begår X, vilket andra också ser.

3. Denne någon blir antingen bestraffad eller inte beroende på vad majoriteten gjorde i steg (1).

Det här är en otroligt nedskalad version av den demokratiska processen, som sagt. Ett mer utvecklat perspektiv måste ta och kika på vilka regler som staten är formellt ställd under (och ta hänsyn till när de reglerna bryts). Om man sedan har en komplett förståelse för hur de här protokollen ser ut skulle man kunna göra ganska vettiga gissningar om hur folket i det systemet lär interagera, vilket även inkluderar när de kommer att helt överge det systemet.

Så, hur ser då de sociala protokollen ut för ett samhälle med marknadslag?

1. Alla individer bestämmer om de vill (a) stå bakom en lag, (b) gå emot en lag eller (c) vara helt indifferenta till om lagen upprätthålls eller inte.

2. Alla tre grupper av individer associerar sig med, köper tjänster ifrån, varsin organisation, en PDA.

3. Företrädare från varje försvarsorganisation försöker ta reda på hur starkt folk som prenumererar på deras tjänster känner för att, i en potentiell tvist med folk av en annan politisk preferens, dömas efter deras regler eller sina egna, samt hur mycket de är villiga att betala för att befinna sig i krig med folk från den andra organisationen. De kollar även om det finns några möjliga kompromisser i lagen som en individ kan ställa sig bakom.

4. Företrädare från alla försvarsorganisationer köpslår med varandra om vilken domstol en tvist mellan två individer i den här frågan skall tas. Den här köpslagningsprocessen är värd ett avsnitt i sig, men Niclas Wennerdal har skrivit lite om hur det skulle kunna fungera i två fall.

5. Oavsett om köpslagningsprocessen ledde till en kompromiss eller till att en sida fick sin vilja igenom helt och hållet (vilket skulle vara fallet om exempelvis den libertarianska sidan vinner, då har man ett anarkokapitalistiskt samhälle) kommer det finnas en överenskommelse om hur en konflikt av den här sorten skall lösas. Den som bryter mot överenskommelsen blir bestraffad enligt en likadan process som i (4).

Bara för att vara övertydlig: bara för att den här processen gör det möjligt för en grupp att förtrycka en annan innebär inte det att vi anarkokapitalister stöttar allt som systemet leder till. Vi stöttar systemet för att vi tror att det leder till färre rättighetskränkningar än vad som skulle vara fallet om man följde ett demokratiskt protokoll, eller något annat tänkbart socialt protokoll. Jämförelsen av olika system skall göras på rätt ställe.

Det här är inte det enda protokollet som hör samman med marknadslag. Det skulle ju även finnas protokoll för hur rättegångsproceduren går till, hur överklagning fungerar och hur dömda väljer vilket straff de skall ha. Jag är dock inte lika säker på dessa gissningar som jag är på om denna, som David Friedman kom med.

Slutet på all politik

I nationalekonomi diskuterar man jämvikter som uppstår på marknader, och vilka faktorer det är som ligger bakom att den ser ut på ett speciellt sätt. I det här inlägget tänkte jag lägga fram mina funderingar om hur den politiska jämvikten troligtvis ser ut.

Tänk dig att du har en debatt med en kompis som ni haft ofantligt många gånger. Ni känner båda till varandras position och de olika argument ni för fram för er sak. Med största sannolikhet kommer den här debatten att sluta som den gjort för er båda förut, att ni får säga att ni är överens om att ni är oöverens.

Men, anta nu att ni hade mycket längre tid på er att diskutera alla bakomliggande skäl ni har till varför ni tror på det ena eller andra argumentet, hur stor vikt ni lägger på det, och hur säkra ni är på det. Anta att ni hade haft så mycket tid (samt ork och lust) att ni hade kunnat diskutera allt, så att ni båda förstår exakt hur den andre tänker. Vad hade resultatet blivit?

Jo, antingen hade ni kommit helt överens i frågan. Eller så hade ni kommit fram till att era positioner i frågan handlar om att ni har olika viljor, att era preferenser skiljer sig åt. I alla frågor som inte har något att göra med vad man vill hade ni dock kommit överens om, givet att ni förstod båda lika väl vad ni pratade om. Detta beror på att två lika rationella individer som har samma information och samma förståelse för hur informationen skall tolkas kommer att nå samma slutsats.[1]

Säg nu att vi alla i den politiska miljön kunde diskutera såhär med varandra. Då hade all politik blivit, rent intellektuellt, löst. Alla skulle ha fått en fullständig förståelse av varför alla tycker som de gör och skulle hållit med om att den positionen är den mest rationella de kan ha.

Nu är frågan, skulle allas politiska intressen varit harmoniska här?

Och med harmoniska menar jag att folk inte hade börjat använda våld mot varandra för att lösa någon konflikt. Säg att två individer diskuterade om det vore rätt att bygga en bro över en å: den ena vill det och den andra vill inte det. De kan dock undvika någon våldsam konflikt genom att båda hellre vill följa gemensamma regler om vem som har rätt att besluta om resurser (som platsen där bron kan byggas). Alltså, olika smakfrågor i politik innebär inte nödvändigtvis att man har disharmoniska politiska intressen. Det hade fortfarande funnits problem i den världen - ålderdom och andra sjukdomar som behöver förstås och komma förbi - men de hade löst problemen i den världen utifrån en gemensam rättsgrund.

Vad hade hänt ifall någon grupp har en potentiellt harmoniförstörande konflikt med en annan grupp, som i, de kunde inte komma överens om metoden för att lösa konflikten, för de visste att om man valde den ena eller andra metoden hade de fått igenom eller inte fått igenom sin vilja?

Det verkar endast finnas fyra svar: (1) de skulle kunna ordna en kompromiss, (2) ena sidan kan ge upp, (3) de kan starta en väpnad konflikt som håller på i evighet eller (4) en sida vinner över den andra i konflikten. Scenariona är inte nödvändigtvis statiska; ett samhälle där det finns en ständig konflikt (som i dagens samhälle) kan gå över till att en grupp ger upp eller att de når en kompromiss.

Vad händer då i slutändan? I vissa (hypotetiska) konflikter kommer det rättvisa vara att försöka slå ned de som står för en viss regel, som de som vill kunna mörda andra. I andra konflikter vore det bäst att söka en kompromiss. Okaj, men mer specifikt? Det blir nog svårt att förutse - då man måste förutse vilka alla möjliga preferenser folk har i framtiden.

En sak som jag tror (och hoppas) stämmer om den här framtida jämvikten är att ingen i det samhället kommer vilja stå bakom en lag för att de som står bakom den är mäktigare än andra. Detta då jag tänker mig att i en jämvikt så är det ingen som accepterar ett argument som säger att den starkaste har rätt. Därigenom kommer det att finnas en allians mellan alla individer som står för det, gentemot alla som enbart vill ha en lag för att de vid något tillfälle kunde tvinga folk till det. Kommer alliansen mot den starkes rätt vara tillräckligt stor för att vinna? Inget är säkert, men troligtvis så skulle det nog hända ifall vi kom till den här jämvikten med dagens maktförhållanden.


Annars tror jag nog att mina egna politiska åsikter, givetvis, på ett ungefär är de som folk skulle sagt vore rätt i den här situationen. Men, det går ju att ha fel, vilket är varför jag försöker föra samhället närmre den här jämvikten genom att läsa på om andras ideologi.

[1] Det gäller såvida det inte finns någon möjlighet att debatten kan hålla på i oändlighet, genom att det kan uppstå ny information, att man kan bli zenoanskt mer och mer säker på en position men aldrig tillräckligt säker för att kunna ta ett beslut eller att ni fastnar i en diskussion om hur säker man måste vara för att tro på något. Det här verkar ganska osannolikt, dock.

Varför jag är optimistisk för frihetens framtid

Vissa i frihetsrörelsen är pessimister. De tror att vi kommer gå mot ett mer reglerat samhälle och att inget samhälle kommer att bli fritt på kanske femtio år eller mer. Jag är, å andra sidan, en optimist. I detta inlägg tänkte jag ta upp några sociala trender som borde få alla att bli optimistiska.

1) Diversifierad media. Samhället har gått mer och mer åt att det finns en otroligt varierad flora av media som berättar om dagsaktuella händelser utifrån sitt egen verklighetstunnel. Som exempel, se alla bloggar som propagerar för helt skilda politiska, etiska och epistemologiska perspektiv - ex. Apostlagärningarna29, SD-TV Sverigedemokraterna och Radio Kommunist. Till skillnad från förr när typ alla såg/hörde allt som fanns på en media-kanal är konsumtionen mer utspridd nu. Ingen ideologi kommer längre att kunna hänvisa till sociologiskt specifika verklighetstunnlar som alla vet, och ju mer osäkerhet det finns inom politik desto mindre orimlig tycks nog många alternativ vara. Förutom kanske till de verklighetstunnlar som verkar ha ett genuint allmänintresse, som vetenskapstunnlar och bra humor, och de är ju bara bra att de sprids.

Se även Ryan McMaken som diskuterar en liknande poäng.

2) Vetenskap och rationalitet stiger i socialt värde. Vetenskapens logik pekar på att frihet är bra och fler och fler kommer nog att erkänna att vetenskapen är verkligt värd att ta hänsyn till när man skall avgöra grundläggande frågor i politik, som om individen borde ha rätt att gå ut ur staten eller inte. Detta för att fler och fler håller med om att vetenskap är en fantastisk process.

3) Bättre kommunikation för frihet. Kolla in Milton Friedmans dokumentär Free to Choose som var typ den enda ordentliga genomgången av det ekonomiskt liberala perspektivet i ett lättillgängligt format under en väldigt lång tid. Numera har vi Internet och det finns jättemånga dokumentärer som tar upp samma poänger men på ett annorlunda sätt. Och, Free to Choose finns fortfarande kvar. Detta innebär att utbudet av liberal propaganda har utökat enormt och vi som är intresserade av att sprida idéerna kan se ganska väl (antal views på Youtube exempelvis) vilken sorts resonemang som bäst fungerar för att övertyga andra om något. Och, som David Eagleman påpekar, när väl en bra idé finns på nätet kommer den nog inte att försvinna. Och det kommer så många nya saker hela tiden! Bilden ovan, som är en väldigt vacker metafor för vad anarki är, hittade jag på Anarcho-Capitalisms sida på facebook, och de ger ut en bild varje dag ungefär.

Även vi i Sverige blir bättre, se anarkokapitalism.se.

4) Bättre kommunikation för ekonomi. Exakt samma punkt som ovan gäller för rent ekonomiska teorier och ju mer beläst någon är i ekonomi desto mer liberala åsikter verkar denne som regel ha (enligt Bryan Caplan, fast jag har glömt var han tar upp det). Det finns helt klart undantag för detta, men ju fler som läser ekonomi desto troligare blir det att någon läser Frederic Bastiat eller Murray Rothbard.

5) Bättre kommunikation för all kunskap. Kort och gott, all kunskap magasineras på nätet och paketeras för att folk skall kunna komma åt den och sprida den vidare på ett bekvämligt sätt.

6) Frihet ökar globalt i världen. Ekonomisk frihet är inte allt, men de framgångar som världen haft de senaste trettio åren vinner nog mot att staterna också minskat friheten på vissa ställen. Visst, droger har blivit kriminaliserade i Sverige under den perioden, men globalt sett verkar åtminstone cannabis ha blivit lagligt i många delar av världen. Och numera så diskuterar ju även folk på Aftonbladet om det inte vore dags att ha en allvarlig diskussion om huruvida mdma borde legaliseras.

7) Mer forskning om anarki. 1950 fanns det i princip inget skrivet om anarkokapitalism förutom vad Gustave de Molinari skrivit för hundra år sedan. 1980 hade Murray Rothbard, makarna Tannehill och David Friedman fått ut sina grundläggande texter. Sedan dess har det skett otroligt mycket i historia och rättsekonomi av bl.a. Bruce L. Benson, Edward Stringham, Peter Leeson, Christopher Coyne och en massa andra ekonomer. Litteraturlistan är numera enorm!

8) Frihetsrörelsen blir större. Nyliberalismen hade visserligen en uppsving under 1990-talet men dess idéer fick inte riktigt ett fast fotfäste. Men från år 2000 och framåt har det skett en hel del utveckling. Här i Sverige startades Liberala partiet år 2004 och Ofuss startades 2011; det finns alltså tillräckligt många frihetsvänner här för att två helt radikala föreningar skall kunna hållas igång. För kanske fyra år sedan hade den största anarkokapitalistiska gruppen på facebook ungefär 2500 personer som gillade den, nu finns det 8600 som gillar den. Ännu mer uppmuntrande, The Independent Institute, som gav ut Bruce Bensons The Enterprise of Law, har drygt 175 000 personer som gillar deras fb-sida.

9) Teknologisk utveckling gör frihet enklare. Bitcoin, kryptering och fristäder gör det lättare att fly undan staten idag. Skriver mer här.

Lägg även till att vi håller på att gå igenom en filosofisk revolution i hur vi ser på oss själva, som individer och människor, så är möjligheterna väldigt bra. Så, totalt sett tycker jag att framtiden ser ljus ut!

Den pågående filosofiska revolutionen

Vad är det för filosofisk revolution som håller på just nu då? Jo, den fullständiga förståelsens filosofi. Att varje fenomen blir förstått, att alla gåtor blir lösta och att kunskapen själv ses som en karta av verkligheten, som ständigt kan förbättras.*

Det låter stort eller litet beroende på ens perspektiv. Teknologin vi har nu, och kunskapen som krävdes för att bygga den, är ljusår bortom vad vi hade när vi tog de första stegen till att bygga den här civilisationen. Som visas i den här filmen:

Utifrån det här teknologiska perspektivet är det kanske inte så otroligt stort med en kunskapsrevolution. Det som också pågår nu är dock en revolution i vår förståelse av oss själva. Här tänkte jag ta upp lite sådant som jag läst om och komma med några egna gissningar om vad som kommer hända när den här informationen väl är tillräckligt utspridd.

Enligt hjärnforskaren David Eagleman har vetenskapen idag fått en djupare förståelse av våra medvetanden som en process uppbyggd av många mindre små processer. Att det vi vanligtvis förknippar med medvetandet är toppen av ett berg och nästintill helt bestämt av alla andra processer, som utgör berget nedanför. Zach Weiner illustrerar poängen ganska väl.

Det här är dock en gammal sanning, som Jonathan Haidt menar har funnits sedan de gamla civilisationernas tid. Och den verkar även ha funnits som en någorlunda populär bild på slutet av 1800-talet. Vad som är mest revolutionerande här är kanske just hur de här olika medvetandena samspelar. Enligt Eagleman lurar vår hjärna oss väldigt mycket i hur vi uppfattar tiden. Om jag förstått honom rätt så är vårt medvetande en sammanslagning av alla impulser till en enhetlig kronologisk ordning. Som i, om du rör din tå och näsa samtidigt så upplevs känslan av att du rör de samtidigt, samtidigt. Alltså, om du rör dem vid samma sekund, så får du signaler om det samtidigt. Men, du borde få det vid olika tidpunkter, för det tar olika lång tid för en nervimpuls att färdas från näsan till hjärnan och från tårna till hjärnan. Detta innebär att vi gör en efterhandskonstruktion av i vilken kronologisk ordning saker och ting sker, vilket kan få som effekt att hjärnan tror att saker kan ske innan man orsakar det att ske. Eaglemans föreläsning om detta är väl värd att gå igenom:

En annan intressant och relativt ny syn på människan kommer från evolutionärpsykologin, där många av våra naturliga drifter försöker förklaras utifrån överlevnads- och fortplantningsstrategier för våra förfäder. Alltså, vi har våra drifter vi har idag för att de som hade de drifterna förr i tiden fick fler barn än de som inte hade drifterna. Något förenklat, men det är nog grunden i det hela. Det är långt ifrån allt, givetvis, det finns mängder av andra mekanismer som hör samman med detta, som i förklaringen till varför det finns två kön (för att bättre undvika parasiter).

Jag tror, likt Robert Wright, att det här perspektivet kommer leda till en mer förnuftig moralisk inställning. Istället för att vi skulle börja hylla den evolutionära utvecklingen och se gott i allt den skapat så tror jag att ett teoretiskt perspektiv på den här processen gör att många "naturliga" inställningar - som att ogilla eller vara rädd för främlingar, extrem tillit till gruppen man föds eller socialiseras in i, tillit till ledare och annat uselt - ses som rätt kassa. Och att det naturliga då blir att ställa frågor som: "Hur skulle jag kunna förbättra mig själv, som människa? Hur kan jag ändra den (genetiska) kod som styr mitt humör och mina preferenser till något bättre?" Om man anammar det perspektivet, som transhumanismen bygger på, kommer man nog att vilja förbättra sin moral.

En annan systematiserad kunskap som nog kommer att förändra mycket är all forskning om de mänskliga kognitiva felsluten vi gör. Det är ett gigantiskt område och den pekar på att vi människor är ganska förutsägbart irrationella. Här tror jag att den största förändrande kraften kommer att komma från upptäckterna om hur vi anpassar oss till varandra i samhället, och hur vi blir influerade av varandra. Jag tror att när det blir känt på hur många sätt som vi influerar varandra på ett undermedvetet sätt att många gamla idéer om rätt och fel inte längre kommer tas för givet, vilket nog leder till att fler är skeptiska till det rådande politiska systemet. Något av ett hopp här, kanske mest min förhoppning om att det är vad folk kommer att göra. Det finns ju en möjlighet att folk bara stannar vid den närliggande, ej genomtänkta, oorganiserade och kortsiktigt ekonomiskt betingade verkligheten; alltså att folk fortsätter att se på sin verklighet utifrån ett sådant sorts perspektiv, och agerar därefter.

Sedan tror jag att det hela sociala spelet kommer att bli förstått. Att vi alla förstår när någon försöker vinna en poäng i en debatt. Att alla härskartekniker blir så accepterade som en del av vår natur att färre och färre kommer lyssna på ideologer och demagoger som kör med en sådan stil. Det här kommer troligtvis att ta en otroligt lång tid, så det är kanske inte något som uppstår förrän efter den transhumanistiska övergången.

Slutligen gissar jag att den här filosofiska revolutionen kommer leda till en massa spridda idéer om vad det verkligen innebär att vara människa. Det leder nog i sin tur till att det blir mer synligt att "vanligt" inte existerar.

* Det stämmer inte riktigt att vi kommer att nå en absolut förståelse av allting, vilket beror på teoretiskt intressanta saker med viljan och på att existensen mycket väl kan vara oändlig. I vilket fall kan en fullständig förståelse inte uppnås.

Hur uppnår vi frihet egentligen?

Min uppfattning är att det viktiga är att bli en god person, omtyckt och antingen införstådd i frihetens filosofi eller jättebra på det man gör. Sedan följer allt automatiskt efter det. Vi har alla olika intressen och om man gör sig till en expert på sitt område, då kommer folk att uppskatta en för det och även börja ta hänsyn till ens värderingar. Om man istället är en expert på frihet och kan föra fram den på ett övertygande sätt kommer folk också att ta större hänsyn till alla som vill ha frihet än vad de gör idag.

Den här personliga ansatsen tar inte upp något om behovet av strukturer, organisationer och strategier. Här tror jag att den frihetliga rörelsen skulle gå framåt bäst om alla satsar på sin egen grej. Frihetsrörelsen får sin styrka i att vi är oorganiserade, på ett plan, men vinner nog väldigt mycket på om alla som ropar på frihet såg sig tillhöra samma grupp, vilket var fallet när den klassiskt liberala vågen drog igenom på 1800-talet. Men, vad att göra? Jo, antingen engagerar man sig i en specifik frihetsfråga (som drogfrågan, övervakningsfrågan, migrationsfrågan bland andra), jobbar för en organisation med en tydlig strategi för att uppnå frihet (Liberala partiet och Ofuss), skriv på en större sida för generella frihetliga idéer (Svenska Mises Institutet och Frihetssmedjan), starta en blogg eller bara skriv på andra sidor och forum. Det finns ingen brist på något att göra, och det viktigaste att komma ihåg här, i vår tid, är att göra något som gör fler människor vänligt inställda till att låta människor vara fria. (D.v.s. värv så många som möjligt till frihetsrörelsen!)

Det finns nog bara en sak till som är av otroligt stor vikt, på ett övergripande plan. Och det är att se till att folk verkligen förstår ekonomi, det är verkligen den viktigaste kunskapsfrågan på alla sätt och vis. Jag tror att de allra flesta har en grundläggande sympati för de flesta människor, eller vill signalera det åtminstone, och om folk bara kunde förstå att deras egna preferenser inte alls ligger i linje med hur samhället fungerar - att de hyllar symboler efter deras uttalade syfte och inte deras faktiska mål eller hur de fungerar som process - då har vi alla vunnit otroligt mycket. F.A. Hayek var inne på det här spåret i The Fatal Conceit, att våra medvetanden inte är anpassade för den politiska miljön vi befinner oss i, och jag tror att mycket av politiken går att ses som ett hopplöst försök för folk att spela ett galet spel, enligt regler man inte förstår, för ett mål som man vid eftertanke nog inte heller tycker är det bästa.

Det här är, som sagt, en något personlig ansats och den är kanske inte nödvändig. Med tiden kommer den teknologiska utvecklingen nog se till att så att kostnaden för seasteading blir överkomligt att alla libertarianer drar ut till havet. Det kanske också blir otroligt billigt att köpa skydd som skyddar en från staten, att försvar blir tusenfalt billigare än anfall, så att de inte skulle kunna göra något om man bröt mot deras lagar. Andra teknologiska utvecklingar kanske skapar bättre förutsättningar för en ideologisk revolution. Den här teknologiskt och ekonomiskt drivna utvecklingen är dock inte helt säker, så det kan vara värt att satsa på den personliga också.

Ifall du läser detta, tycker är frihet är bra och vill satsa på en frihetlig bana men inte vet vad du skall göra (ifall du läser bloggen för att få råd), hör av dig till någon av de frihetliga organisationerna. Alla söker skribenter! Eller ta och skriv en bokrecension/genomgång av något känt libertarianskt verk. Eller skriv en sammanfattning av vad forskningen har att säga om någon fråga.

Kolla även in kapitel elva i Leonard Reads Elements of Libertarian Leadership, Hans-Hermann Hoppes föreläsning "Strategy: Secession, Privatization, and the Prospects of Liberty" samt Stefan Molyneauxs och Luce Besseys The Story of Our Unenslavement för några andra perspektiv i frågan.

Hjärnan och politik

Why do we have ginormous brains?  Animals tend to have big brains when they have big bodies, but beyond that the main brain pattern is social: bigger brains are found in birds and mammals that compete with predators or prey, and who manage pair-bonding mate relations.  The extra costs of big brains is outweighed by benefits of not being out-witted by others.

På förhand kan det verka något problematiskt varför den mänskliga hjärnan bland våra förfäder utvecklades till att bli dubbelt så stor från homo habilis till dagens homo sapiens sapiens. Det var ju inte direkt så att de behövde bli smartare av någon teknologisk anledning; det skedde inte någon speciellt häftig teknologisk utveckling under dessa miljoner år. Robin Hanson håller ovan på hypotesen att den här utvecklingen främst förklaras av att våra förfäder ständigt behövde oroa sig för politiska koalitioner och att den som var bättre på att hantera dessa situationer fick flest avkommor. Mer specifikt; utvecklingen kom till för att vi var i en ständig kamp om vem som var bäst på att bryta mot gruppens normer, utan att synas av de andra. Detta beror på att gruppnormer och även lagar inte är helt bestämda, utan de går att böjas. Och vi människor lägger ned väldigt mycket energi på att uppmärksamma, dölja och tolka dessa nästan-överträdelser, vilket alltså bara är en jobbig spelplan folk spelar på för att, i slutändan, föra vidare ens gener.

In a messy real world, social norms expressed in language typically have many iffy boundary cases and ambiguities.  How much of what sort of food of what quality offered how conveniently counts as food sharing?  How big a frown is a grimace?  Sex with how close a relative counts as incest?  And so on.  This wouldn’t matter if boundary cases were decided randomly, but that seems unlikely.  Instead big brain gains come five ways: 

Unnormed – coalition politics on acts uncovered by norms.
Skirt – keep actions near but not over edge of violating norms.
Cover – politics of observers on if to report an act to others.
Frame – lawyer-like arguing on if acts violate social norms.
Conspire – form coalitions on how to publicly interpet iffy acts.

Det här är inte den enda hypotesen till varför den mänskliga hjärnan vuxit. Det finns även sexuellt urval som innebär att hjärnan mest bara räknar ut strategier för att individen skall vara så sexuellt attraktiv som möjligt. Alltså att hjärnan blir bra på att utföra vissa sociala färdigheter (som att sjunga, dansa, allmänt vara produktiv) som uppskattas hos det andra könet. Dessa mekanismer kan ju utvecklas bredvid varandra, givetvis.

Vad är det som är så intressant med idén att den mänskliga hjärnan utvecklades för att få en fantastisk machiavelliansk social intelligens? Två saker, i princip, och de hänger ihop med varandra. Det första är att de flesta människor är delvis ignoranta om att de spelar det här spelet:

"Human beings are a species splendid in their array of moral equipment, tragic in their propensity to misuse it, and pathetic in their constitutional ignorance of the misuse."

- Robert Wright,  The Moral Animal

"We are well-armed for the battle in a Machiavellian world of reputation manipulation, and one of our most important weapons is the delusion that we are non-combatants."

- Jonathan Haidt, The Happiness Hypothesis

Gissningsvis är folk bara delvis ignoranta om detta, för att de flesta nog skulle acceptera att de flesta fuskar i samhällsspelet (det kommer ju vanligtvis upp på tal när andra fuskar). Verklighetstunneln slås på och av ibland för alla. Och det är den andra poängen, nämligen att det här beteendet är ett givet drag av det politiska spelet. Det ligger djupt i den mänskliga naturen att hålla koll på varandra, skvallra och sprida rykten om andra.

Tänk nu om det skulle kunna vara så att de flesta människor inte har någon väldigt bra ordentlig förståelse av hur det politiska spelet fungerar? Tänk om vår en stor del av vår hjärna tolkar information som "Politikerna styr!; Media styr!; Bankerna styr!; Judarna styr!; Medelsvensson styr!; Medianväljaren styr!; Särintressena styr!", som helt meningslös? Tänk om den tror att den verkliga politiska makten ligger hos de som bäst sprider rykten om andra? Eller är bäst på att manipulera andra? Eller är bäst på att övertyga andra och forma koalitioner kring helt vardagliga frågor? Och tänk om bevisen folk tar till sig om vem som är bäst på detta, är deras vänners och bekantas uppfattning?

Då, ligger inte politikens hjärta i diskussioner på nätet. Utan det är vid kaffebordet. Eller i tv-soffan.

Då är frågan, om detta stämmer, är det bra eller dåligt? Det är nog troligtvis dåligt, för ju fler som ger sig in i den moralfilosofiska leken (vilket kan hända för de som går in i politiken), desto fler uttalade libertarianer får vi. Och ju fler uttalade libertarianer, desto lättare blir det nog att få igenom att frihetligt utträde blir en generell politik.

Introduktion till en text

Har haft några funderingar på det här med kommunikation under kvällen och lite mer det senaste halvåret. Jag tänker mig att perfekt förståelse, och kontroll över den förståelsen, nog skulle vara det allra bästa för alla moraliska varelser - alltså att empati är en sorts dygd - och man kan kanske uppnå det genom att ha någon ny sorts tecken för ens generella andemening när man skriver. Att man blir något av sin egen, första tolk, av vad man är ute efter - som Frederic Bastiat gjorde.

Rent samhällsmässigt kommer en sådan här grej nog innebära en del diskussioner och kanske även konflikt ifall någon anser att vad någon annan skriver inte stämmer väl överens med dennes första tolkning av sig själv. Alltså, säg att någon säger "Såhär ser jag på mig själv och hur jag skriver" men att det inte rimmar väl med vad många andra ser på dennes uppträdande, då kommer någon annan att uttrycka sin mening att det nog inte stämmer. Det kan leda till lite debatt fram och tillbaka, och kanske även ger upphov till en positiv återkoppling. På en metanivå är det nog bra att man diskuterar mer om hur man kommunicerar med andra, så på en längre sikt kanske det också är bra.

Vad tror du?

Om jag då får lov att göra en sådan tolkning av det jag själv skriver om här på bloggen, så skulle jag säga att min tolkning är att mitt mål är att sprida idealet om frihet, visa på att det är praktiskt och värdefullt, och att det mesta jag skriver politiskt är till för att sprida de moraliska värdena. Även mycket av det jag gör politiskt och filosofiskt har det som sitt långsiktiga mål. (Bara för att göra det explicit.)

Politik som ett allmänningens dilemma

Ett uppenbart gott mål att sträva efter i det politiska livet borde vara att gå samman med andra och tillsammans bygga institutioner som gör att man tillsammans skapar ett större ekonomiskt värde än om man vore ensam. Detta perspektiv är väldigt likt, om inte identiskt med, James M. Buchanans "konstitutionella ekonomi", som försöker beskriva hur en produktiv stat beter sig. Buchanan själv verkar med åren ha blivit mer tveksam till att en sådan stat är möjlig, men tidigare har han och andra från den här skolan lagt fram argument som skall rättfärdiga nuvarande politik utifrån idén att det är vad staten skulle ha gjort. Likt Buchanan borde de flesta i alla världens demokratier överväga om deras stat verkligen är produktiv eller inte. För, istället för att bara utgå från att staten verkligen hjälper medborgarna i ett land att lättare uppnå sina mål borde det här vara något som bör ifrågasättas, och inte accepteras förrän det finns ordentliga bevis i saken. De bevisen finns inte idag.

De fakta man väldigt snabbt kan undersöka pekar istället på motsatsen, att staten är en improduktiv organisation. De fakta jag tänker på här är att i stort sett alla stater sätter upp handelshinder - tullar och importkvoter - och att de upprätthåller prisregleringar; de två minst ekonomiskt upplysta regleringar en stat kan pervertera lagsystemet med.

Alltså, vi borde inte utgå från att staten inte försöker hjälpa människor uppnå deras mest värdefulla mål här i livet. I ekonomiska termer innebär detta att vi inte bör se staten som en organisation som hjälper oss övervinna allmänningens tragedi eller att organisera oss för att producera offentliga varor.

Detta leder en till en intressant slutsats. Det högsta politiska målet som jag tog upp i början av inlägget är inte bara något ekonomiskt gott, utan det är även något som vi människor tenderar att göra rent naturligt. Eftersom staten inte verkar hjälpa oss att göra detta, lär den istället vara något form av ett hinder. Och politik handlar därmed inte så mycket om att skapa mervärde, utan det är istället ett destruktivt spel. Så, för alla som vill skapa gemensamma mervärden (som att sluta spela det politiska spelet) så utgör det politiska spelet, för tillfället, bland annat en allmänningens tragedi.

En allmänningens tragedi inträffar när individerna i en grupp verkar ha ett starkt egenintresse i en handling som är bra för de själva, men dåligt för alla andra, så att när alla gör det är det dåligt för alla. Det klassiska exemplet är ett gäng bönder som kan släppa ut sina får för att beta på en allmänning som ingen äger. En bonde vet att han kan låta sina får beta där en kort tid eller en längre tid. Och han vet att om alla andra väljer att släppa ut sina får en kort tid, då kommer gräset att fortsätta växa ordentligt, och då är det bäst för honom att släppa ut sitt får en lång tid. Men om alla andra släpper ut sina får under en längre tid, då kommer allmänningen att ta stryk och den kommer snabbt förstöras. Även i det här tillfället är det bäst för bonden att släppa ut sina får en längre tid - för, vadå, det kommer ju förstöras oavsett vad han gör.

Det finns många sätt som man kan bevisa att detta stämmer. En del måste dock stämma, för att liknelsen skall gälla, och det är att kärnan av problemet med allmänningens tragedi också finns i dagens politiska system. Vad finns det då för generella drag i allmänningens dilemma, och finns det någon motsvarighet i dagens samhällen?

Potentiellt destruktivt spel: (Spelteoretiskt) "rationella" spelare kommer alltid att misslyckas med att uppnå en positiv jämvikt för spel där man vet hur många omgångar man kommer att köra spelet. Detta för att dessa "rationella" individer kommer inte samarbeta i sista omgången, och har därmed inget intresse i att samarbeta i näst sista omgången. Gissningsvis tänker folk inte riktigt lika långt, men deras tänkande är snarlikt detta och resultatet är detsamma: folk överutnyttjar en gemensamt ägd resurs.

Och i samhället? David Friedman ger en snabb inblick i hur dysfunktionell den moderna staten är för alla att uppnå gemensamma mål, och hur man tjänar lite på att stanna kvar i processen, medan den pågår, och vinner inget på att gå ur:

Special interest politics is a simple game. A hundred people sit in a circle, each with his pocket full of pennies. A politician walks around the outside of the circle, taking a penny from each person. No one minds; who cares about a penny? When he has gotten all the way around the circle, the politician throws fifty cents down in front of one person, who is overjoyed at the unexpected windfall. The process is repeated, ending with a different person. After a hundred rounds everyone is a hundred cents poorer, fifty cents richer, and happy.

Potentiellt produktivt spel: Alla deltagare i spelet vet att de kan samarbeta och skapa en bättre situation för sig själva. De kan då sätta upp regler (fler spel, ur ett spelteoretiskt perspektiv) som

Och i samhället? Det finns möjligheter för folk att gå samman och kringgå det politiska systemet i ömsesidigt nyttig handel (svararbete, smuggling) och det finns även möjlighet för folk att förändra det politiska systemet till det bättre (exempelvis den liberala omvälvningen i Sverige mellan ca 1840-1870).

Opålitlighet: En spelare kommer endast att samarbeta ifall denne vet att de andra också kommer att göra det (i ett spel med en runda), och vice versa för alla andra. Ifall en spelare då bara säger att denne kommer att samarbeta, så är det inte nödvändigtvis ett tillräckligt tecken för att de andra skall lita på denne. Det finns dock lösningar på detta, som vanligtvis involverar att man bara spelar spel som håller på i flera omgångar (eller aldrig slutar).

Och i samhället? Varje politisk ideologi verkar ljuga om de andra politiska ideologierna, målar ut deras förespråkare som särskilt korkade eller osympatiska. Vilket såklart stämmer ibland, men som H.L. Mencken uttryckte det: "Under democracy one party always devotes its chief energies to trying to prove that the other party is unfit to rule--and both commonly succeed, and are right." Lösningar som folk använt och använder sig av för att bli mer säkra på varandra är att sprida en bättre förståelse av omvärlden, få erkännande från andra grupper, bete sig trevligt och så vidare.

Enskild maktlöshet: I allmänningens tragedi är ens enskilda val rätt ointressant för om allmänningen klarar sig eller inte. En som bryter mot eller följer en moralisk regel gör inte någon större skillnad ifall andra inte gör det också.

Och i samhället? En person som röstar påverkar inte valresultatet; det är endast kollektivt som en röst har mening. Detsamma gäller för folk som vill starta en rörelse av något slag - det fungerar bara ifall tillräckligt många är på. Jag har skrivit lite om det här tidigare.

Det finns, som sagt, många fler spel i politiken än allmänningens dilemma, men jag tror att just det här dilemmat är det bästa sättet att snabbt karaktärisera det hela på. Nu är frågan, för oss som vill uppnå det bästa här i livet, hur man kan övertyga alla andra i världen att dagens system är dysfunktionellt, att makt generellt är dåligt, att man borde sköta politiken mer vetenskapligt och att varje individ borde ha rätt att själv bestämma över sitt liv.

Knowledge and Decisions - Om antitrust i USA

“The sole consistency that I can find is that in [antitrust]
litigation under § 7, the Government always wins.”
- Judge Stewart, 1966

De amerikanska antitrust-lagarna är lagar som den amerikanska staten och många ekonomer menar är till för att förbättra konkurrensen i marknaden. Detta skall de göra genom att förhindra att någon enskild marknadsaktör blir för stor och därmed, enligt deras perspektiv, får någon monopolmakt. Jag betvivlar att deras teoretiska uppfattning av de negativa konsekvenserna av att det finns stora företag är korrekt. Men, i det här inlägget skall jag gå igenom vad Thomas Sowell har att säga om hur dessa lagar fungerat i praktiken.

Vad finns det då för "konkurrenslagstiftning" i USA? Sowell summerar lagstiftningen som gjorts i USA fram till 1996:

[T]he major antitrust laws have been passed at widely varying times and represent varying concepts and conflicting goals. The Sherman Antitrust Act of 1890 is the oldest and most important of the federal statutes, carrying the heaviest penalties, which can range up through millions of dollars in civil damages to dissolution of a firm and/or jail for its executives. The Sherman Act forbids anyone to "monopolize, or attempt to monopolize," or to engage in "restraint of trade." The Clayton Act of 1914 forbade certain actions incident to monopolistic behavior, such as price discrimination, and the Federal Trade Commission Act of the same year established an organization to monitor and issue orders against a variety of undesired ("unfair") business practices. The most enigmatic and controversial of the antitrust laws is the Robinson-Patman Act of 1936, ostensibly strengthening the Clayton's Act ban on price-discrimination, but in practice creating legal risks and uncertainties for firms engaging in vigorous price competition. The 1950 Celler Amendment to the Clayton Act created new legal obstacles to the merger of firms. (s. 202)

Som synes har dessa regleringar vuxit med tiden. 1890 tog staten makten att slå ned företag som de ansåg är den enda försäljaren av en vara/tjänst; 1914 fick de makt att slå ned företag som säljer en vara för olika pris till olika kunder; 1936 förstärktes den här makten; och 1950 tog de makten att kunna sätta upp fler hinder för firmor som tänker gå samman. Vad finns det för problem med dessa lagar?

"There is usually nothing in antitrust cases comparable to finding someone standing over the corpse with a smoking pistol in his hand." (s. 203)

För det första är det inte givet vad ett monopol är. Det låter kanske uppenbart, men, i en bemärkelse är alla företag monopolister.De är de enda som säljer sin speciella produkt på marknaden. Även om det är mjöl så är Qvarna-mjölet annorlunda än Willie:s märke. Eller, det skulle kanske vara lätt att definiera monopol, om lagarna gällde monopolister av generella varutyper som mikrovågsugnar, dammsugare, godis eller vin. Men det är inte sådana företag som lagen går emot, utan det handlar om företag som säljer flest mikrovågsugnar på en marknad, där det alltså fortfarande finns alternativ. Det finns inget på förhand uppenbart sätt att säga att 70%, 80% eller 90% marknadsandelar för ett företag för en viss geografisk enhet (en by, flera byar, flera städer, flera delstater?) innebär att företaget är i en monopolställning.

Och då måste staten hitta på någon formel för när en viss marknadsaktör säljer till för många. Men, en sådan formel har inte den amerikanska staten kommit på, och därför blir tillämpningen av den här lagen definitionsmässigt retroaktiv, så att företagare inte kan veta med säkerhet ifall de brutit en lag eller inte. Låt mig upprepa detta: konkurrenslagstiftningen bryter mot en av huvudreglerna mot rättssäkerhet, nämligen att lagen skall vara förutsägbar! (Ett försök till en liknelse: det är som om staten skulle förbjudit folk från att andas för mycket i samband med att man springer för snabbt, utan att berätta hastigheten eller andhämtningen när de slår ned en, förrän de faktiskt gör det. Eller, man blir informerad om att man gjort något olagligt när de börjar slå en - cyanide and happiness illustrerar detta väl.)

Ett till problem med detta är att en retroaktiv bedömning ifall en firma hade en monopolsituation under en viss tidsrymd missar att en sådan situation inte nödvändigtvis är hållbar. "Antitrust proponents have scored a verbal coup by constantly terming such percentages the "share" of the market "controlled" by certain firms...[b]ut historically, market shares have changed over time - some drastically - and in some cases the so-called "dominant" firm has disappeared entirely." (s. 205) Eftersom konkurrensen verkar över tid är det en rätt ointressant bit trivia att en firma, under en kort period, sålde varor mycket högre än vanligtvis, när det är just sådant beteende som lockar konkurrenter till marknaden. Och, även när de hittar ett företag som under en lång tid haft monopol, vilket var fallet med aluminiumproducenten Alcoa, så behöver inte företaget ha höjt priserna eller haft extraordinära vinster - för det kan ha haft låga priser just för att förhindra att konkurrenter skall ha något skäl att gå in på marknaden. För denna, pro-sociala, affärsplan blev Alcoa slutligen dömt av staten, vilket ledde till att andra stora företag blev mer rädda för att förbättra sin produktion: staten skapade incitament för bra företag att inte bli bättre.

Ett annat problem på en mer grundläggande nivå är om ett stort företag innebär något problem över huvud taget. Sowell tar upp två hypoteser till varför en firma kan ha blivit stor; antingen genom att den kan "kontrollera" andra företag eller genom att firman bara är väldigt effektiv. Och en firma som blir stor genom att vara effektiv borde ju inte vara något negativt, vilket lagen då borde ta hänsyn till.

Domstolarna har dock gjort det svårare för sig att se sådan effektivitet. Bland annat genom att bara anta att det inte finns några skillnader i företagsstyre bland de olika företagen; att alla företag använder sig av den "den bästa praktiken" som finns för tillfället. Ibland definierar de även skalfördelar väldigt smalt så att det exkluderar skalfördelar som kan uppstå när ett företag äger flera produktionslokaler. De verkar även helt åsidosätta informationsskillnader som konsumenter har om de olika varorna, så att de inte ser att en vara kan föredras för att den är mer välkänd än andra varor. Expertvittnen som säger att två varor är lika bra är just experter, och deras omdöme är inte det relevanta för konsumenter som inte har sådan kunskap. Men, ibland antar de bara att olika varor på marknaden är av samma kvalitet, när de själva(!) ser att det inte är fallet:

In a famous antitrust case involving Clorox, the Supreme Court said that "all liquid bleach is identical". But the factual finding in the very same case was that "Clorox employed superior quality controls" and that some brands of liquid bleach "varied in strength" from on to another - a fact of no small importance to users considering how much is enough and how much will ruin their clothes. ... In another well-known antitrust case, competing pies were considered by the Supreme Court as being "of like grade and quality" despite one pie company's "unwillingness to install quality control equipment," to meet the competittion of its more succesful rival. (s. 207)

När det gäller sammanslagningar har domstolarna slagit ned mergers som skulle lett till till att en skofirma fått 5,5% och en ölproducent fått 4,5% av marknadsandelarna i landet, samt ett som skulle lett till att en butikskedja fått 7,5% i Los Angeles. De skall vid flera fall slagit ned mergers där det funnits hundratals konkurrenter. Detta behöver inte innebära att statens personal är klumpiga eller särskilt ondskefulla; de kan bara ha varit ute efter att få behålla sina jobb och utöka sitt ansvarsområde. Det är nog också därför som de främst går emot små företag - det kan ta ett årtionde att vinna mot ett stort företag.

Det kan man dock inte riktigt säga om Robinson-Patman-lagen som verkar ha kommit till för att skapa karteller, genom att bestraffa företag som tar ut för lite för sina varor, men inte de företag som "visar begränsning" i sin konkurrens med andra företag. Kongressledamoten menade att filosofin bakom lagen var att skapa en miljö av "leva och låta leva" och att "alla förtjänar en rättvis vinst" (på konsumentens bekostnad, förmodar Sowell). En av rationaliseringarna för den här lagen bygger på idén om "predatory pricing" (som blivit motbevisat ordentligt av George Reisman och förlöjligat av Thomas Woods - kolla även in Niclas Wennerdals korta genomgång av det, som Thomas Sowell bara flyktigt berör).

Sowell säger inte rakt ut var han står i frågan om konkurrenslagstiftning, men detta citat är något talande:

The intellectual state of antitrust doctrine may be suggested by the fact that some of the leading authorities in this field refer to these prevailing doctrines in such terms as "a secular religion," consider them analogous to "evangelical theory," or simply "wild and wooly." Even a Supreme Court Justice observed that in certain kinds of antitrust cases the "sole consistency" is that "the government always wins." (s. 205)

Två notiser om incest

I en fråga är det danska, socialistiska partiet Enhetslisten socialister oförväntat liberala, nämligen när det kommer till sexualpolitik. Där står de för att avskaffa förbudet mot sex mellan syskon - vilket är lagligt i bl.a. Holland, Italien och Spanien enligt Metro. Partiet fick drygt 6% av rösterna i det senaste valet till Danmarks parlament.

En dansk professor i ekonomisk brottslighet, Vagn Greve, verkar ha uttalat sig häromdagen att incest mellan en far och dotter inte borde vara förbjudet. Det var ju något konstigt att bara den formen av incest skulle tillåtas - varför inte också mellan moder och son, och alla andra varianter? I vilket fall är det en modig position att ta; det är vanligtvis inte välkomnande att ta upp dessa frågor.

Finns det något rationellt argument för att behålla dessa förbud, egentligen?

En ekonomisk-filosofisk lek

Den här leken går ut på att man skall berätta om ens högsta, mest värdefulla, moraliska värderingar som man allra helst vill dela med sig av till andra. Det innebär att det finns en viss möjlighet att fuska i spelet, men det bör väl undvikas. Nåja. Såhär fungerar det:

Skriv ned något antal moraliska regler som du tycker att alla borde följa på ett papper. Detta gör man ett antal gånger, och man har olika lång tid på sig.

Första gången: 30 sekunder.

Andra gången: fem minuter.

Tredje gången: en kvart.

Leken kan fortsätta med en ökning av tiden, men det blir svårt att göra det samtidigt med andra, vilket den här är tänkt att vara, men man kan också göra den själv. Man behöver ett tidtagarur.

Poängen är både att ta reda, för sig själv, vad som är ens egentliga viktigaste moraliska principer, och att de som man skriver först inte skall hamna i konflikt med de man skriver efteråt.

Jag kom på den här leken för en diskussion med fUSk - föreningen Unga Skeptiker, och jag tog även upp den på Ung Liberals årsmöte som var i helgen. De preferenser folk har uttryckt har gått från "maximera lycka, minimera lidande", "respektera andra", "var snäll", "rök cannabis", "icke-aggressionsprincipen", "döda inte", "=) [spiral, lite kaosartad]". Jag tror att, eftersom moralen vi kan utgå ifrån är byggd på människans (förfinade) preferenser, blir det här en bra grej för att komma fram till moraliska principer i någon sorts vettig ordning av vikt. Alltså, så att man får fram vad som är viktigast före vad som inte är det. Det går nog även att använda för att förfina preferenserna, alltså göra de mer logiska.

Om valet i USA

Jag låg och sov gott när resultatet offentliggjordes. Det finns ju vissa kulturella grejer man skulle kunna hålla koll på under valets gång, som stämningen på internet och bland de vanliga amerikanska hushållen, men deras reaktion är på det stora hela inte intressant om de inte börjar gå i en mer vetenskaplig riktning. Det innebär inte bara att vara tveksam till om det finns någon som har en bra plan om hur ekonomin skall planeras, barnen indoktrineras och krigen skötas. Det innebär även att faktiskt fundera ut vart den osäkerheten borde ta en.

Det är i sådana här tider man blir förbannad över att folk från andra politiska ideologier inte bryr sig tillräckligt om ens egen lilla sak (vilket jag förhoppningsvis illustrerar väl). Man borde ju då dela med sig genom att börja lyssna på vad andras viktiga idéer är (vilket jag själv skall pröva på om en stund).

Men, innan dess, några länkar:

Eliezer Yudkowsky har skrivit väl om hur vi delar in oss väldigt lätt i olika grupper, och inte riktigt ser att det finns en annan grupp som nog är mer lika varandra för att kunna utgöra en verklig klass människor. South Park-avsnittet från förra valet i USA illustrerade det senare väldigt väl.

Frederic Bastiat skrev för länge sedan en bra introduktion till problemet med att våra intressen färgas av den sysselsättning vi håller på med, vilket då även påverkar vårt val politiskt. (Karl Marx skall även ha haft några vettiga ord att säga här, enligt vad jag snappat upp från andra.)

One world in conflict

Jag har tagit och skrivit en fanfiction till Eliezer Yudkowskys mästerliga novell Three Worlds Collide, en sci-fi som, för egen del, var verkligt överraskande och fantastiskt spännande och underhållande att läsa. Jag skrev One world in conflict för att visa på ett fel i Yudkowskys analys av hur framtiden troligtvis skulle kunna vara, samtidigt som jag försökt vara så sann som möjligt till hans original. Sedan tar jag även och visar på ett fel i hans moraliska analys, baserat på ekonomisk logik. Givet att hans "sanna slut" reflekterar hans egna värderingar.

Den här fanfictionen är även av politisk natur, så klart (det blir tydligt rätt fort gissar jag), och jag har skrivit lite på den i snart ett år nu.

Om du som läser har ett konto på archiveofourown.org kan du skicka en invite till mig så att jag lägger upp den på nätet?

Här kommer då min första fanfiction, som är helt omöjligt att förstå utan att ha läst Three Worlds Collide först. Den är bara på 56 sidor, så ta och läs den! :-)

***

Ekonomi: Den viktigaste moraliska läran

Ekonomi är den viktigaste moraliska läran av två anledningar. Dels för att den svarar på den väldigt viktiga frågan: är våra, människornas och alla andra medvetna varelsers, värderingar harmoniska?

För, om man får ett jakande svar på den här frågan, då verkar känslan av att det finns ett moraliskt problem försvinna. Vi kommer fortfarande ha kvar det gamla vanliga teoretiska problemet av att veta vilken moralteori som skulle vara ultimat, som skulle stämma under alla tider och platser. Men, det kommer nog kännas som ett mindre viktigt problem i framtiden.

Ekonomi är också väldigt viktigt för att några av de mest rimliga hypoteserna till vad som är moraliskt, kan man endast få en vettig karta över hur den praktiskt skulle innebära, genom att läsa på om ekonomi. Varför det, kan man fråga sig? Jo, för att de saker som skulle klassas som moraliskt agerande i dagens värld är tätt sammanknutet med hur ens agerande påverkar samhället. Människan är ju en politisk varelse, som Aristoteles påpekade, och man måste verkligen ta det här till hjärtat och verkligen försöka förstå hur den politiken fungerar i dagens samhälle. Gissningsvis har det att göra med hur man löser fångarnas dilemman och allmänningars tragedier.

Det kan dock verka intuitivt att det inte är det som moraliska problem handlar om, att moraliska frågor berör det som är nära en själv. Här tror jag att vi tänker för mycket som machiavellianska status-soldater, som inte ens vill erkänna att de är det, och att det ändrar ens perspektiv till att se moraliska frågor utifrån perspektivet: "Vad var viktiga moraliska frågor för den miljön mina förfäder levde i?" Alltså, ekonomi ser inte ut att vara den viktigaste delen av den moraliska sfären, för att människan har genetiskt fått bestämt vilka sorts signaler, för vad som bestämmer vad som är god moral, från evolutionen. Och evolutionen har inte förberett människor för att leva i gigantiska samhällen där miljarders människors handlingar är beroende av varandra. Eller, på en annan nivå: evolutionen har inte ens förberett oss för att fatta vad en miljard innebär. Sega process!

Så, här kommer då frågan: är människans intressen möjligtvis harmoniska i den här världen?