Att lösa klimathotet i ett fritt samhälle

Det finns ett argument mot det fria samhället som vissa betraktar som det ultimata argumentet mot det systemet. Nämligen att ett sådant samhälle skulle ha svårt att svara på hotet från ett förändrat globalt klimat. Att det behövs statliga regleringar eller skatter på vissa aktiviteter för att lösa problemet. Stämmer detta? I det här inlägget tänkte jag ta upp hur det här ser ut att vara ett så stort problem och hur ett fritt samhälle kan lösa det, och varför en frihetlig lösning är att föredra framför en statlig.

Varför är klimathotet ett särskilt problem för ett fritt samhälle?

Kort och gott: världens klimat ser ut att förändras tack vare människors aktiviteter. Och det handlar inte om att någon enskild individ orsakar fenomenet. Utan det är något som uppstår tack vare nästan allas agerande i samhället. Det innebär i princip att nästan alla måste ändra sitt beteende för att situationen skall ändras. Situationen går att beskrivas som, i en ekonomisk-tekniska termer, en global allmänningens dilemma eller att vi måste producera en global offentlig vara. Det är en situation där alla måste bidra gemensamt för att få något att fungera, men en person kan vinna på att inte bidra om alla andra samtidigt fortsätter att bidra. En enskild individ vill - enligt standardmodellen i spelteori - låta bli att hjälpa till, men gruppen som sådan vill att denne gör det. Klimathotet kan alltså bara lösas genom ett kollektivt agerande.

Problemet utifrån ett libertarianskt perspektiv är att det är ett aggregationsbrott - en situation som många miljoner bidrar till men ingen enskild person utför någon aktiv skada. Och enligt den forskningsbild som nu finns i det här området skulle den förväntade ökade temperaturen leda till mer extrema vädersituationer, att vissa geologiska områden slås ut och högre vattenstånd.

Nu vet jag själv inte om forskningen som ligger bakom detta verkligen stämmer. I det här fallet är det värt att utgå från att den gör det. Det finns flera som har lagt fram argument som, om de stämmer, sätter teorin om global uppvärmning i svang, men jag har inte läst på om dessa. Av de jag känner så har Calle Kabo och Анка-Пулемётчица läst in sig på ämnet och menar att bevisen är inte fullt så starka som de flesta hävdar. En annan som läst på, Niclas Wennerdal, har hjälpt till att få fler libertarianer att inte bara direkt blåneka möjligheten att klimathotet är äkta enbart för att det innebär en viss utmaning mot vår ideologi. Det innebär en utmaning i det att det kräver att varje individ får ta ett visst måtta av ansvar för sina handlingar och vidtar åtgärder för att temperaturen inte går upp för mycket.

I det här inlägget utgår jag från att en temperaturökning mer än 2 grader celsius är rejält negativt; att det kommer att inträffa runt år 2060 enligt nuvarande takt; samt att alla anarkistiska samhällen står inför ett kollektivt dilemma med att minska utsläppen så att temperaturen inte går över mer än det. Med det sista låser jag mig till att lösningen man har på tapeten är given: att målet är att minska utsläppen. Det är dock inte det enda valet, man kan försöka minska den globala temperaturen eller anpassa de mänskliga samhällena till en ökad temperatur. Dessa möjligheter borde inte ignoreras i den bredare debatten om vad man kan göra för att bemöta klimathotet. Det senare behöver dock inte vara den mest optimala lösningen. Det förra skulle dock kunna lösas genom samma struktur som det att minska utsläppen har. Och gissningsvis skulle det nog vara enklare. Så om jag kan visa att ett enskilt eller globalt samhälle skulle kunna minska sina egna avgaser har jag i princip visat hur det skulle gå att lösa det genom att aktivt förändra miljön. Båda vägar kräver nämligen resurser och det är utbytbart hur folk betalar för det; i båda fallen behöver samhällena bidra till en kollektiv vara.

Hur ser den frivilliga lösningen på att minska CO2-utsläppen ut?

Låt oss ponera att det finns ett fritt samhälle på några hundratusen invånare, hur skulle individerna där kunna agera för att se till att de själva och alla andra minskar avgaserna på ett smidigt sätt? Vad varje individ behöver göra är att själv minska sitt utsläpp och uppmuntra alla andra att också göra det. Nåja, det kan ju inte vara så enkelt som att folk bara skulle göra det, nå? Vilka sociala krafter skulle det då finnas som gör att varje individ har ett incitament till att göra detta?

En av de viktigaste sakerna var kvinna och man bryr sig om i samhället är ens anseende. Hur andra ser på en som person, hur man uppfattas som samarbetspartner och hur bra man är på att ställa upp när andra behöver hjälp. Hur skall man då kunna ta hjälp av denna önskan hos varje individ att vilja vara, och se ut att vara, en samarbetsvillig person? Jo, genom att förstärka idén om att bekämpa klimathotet som en fråga om att visa sig vilja arbeta för gruppens, samt individens, bästa. Detta är ju också vad många gröna individer (environmentalister) försöker göra, och det med rätta.

I alla individualistiska samhällen har det varit väldigt vanligt att folk gått samman i olika grupper för att producera gemensamma nyttigheter, som vägar, bibliotek, museum och sjukhus. Enligt Daniel B. Klein (läs The Voluntary Provision of Public Goods? The Turnpike Companies of Early America i "The Voluntary City") skall det vanligtvis ha gått till som så att några få individer går samman och förklarar hur en viss resurs är fördelaktig för var och en och alla i ett visst samhälle. Eftersom det också är fördelaktigt för de flesta individer att ha dessa kollektiva tjänster har man också ett incitament till att sprida idén om detta som en social fråga, och att peka ut de som inte vill hjälpa till som giriga eller asociala. Att göra det senare - bestraffa icke-samarbetare - är ett naturligt drag hos människan, och vissa gör det även till en sport.

I ett mer utvecklat samhälle - utöver bygemenskapen - går individualister även in i olika föreningar som sprider dessa värderingar, vilket David Beito tar upp i "From Mutual Aid to the Welfare State". Dessa föreningar hjälper till att sprida goda normer. Detta gjordes bl.a. genom att utmärka de individer som bäst representerar dessa värderingar, vilka folk har ett egenintresse i att bli för sådana utmärkelser fungerar som social valuta - ett tecken på trovärdighet - vilket alltid är bra i affärssammanhang.

Sedan har vi såklart familjen som en social institution. Där gör föräldrar sitt bästa för att visa vilka sociala regler man skall anpassa sig till för att få ett gott anseende. (Samt, så klart, vilka man kan bryta och vilka man skall försöka förändra och så.)

Så, i varje fritt samhälle kommer det att finnas många sociala institutioner som kommer att sprida vidare vissa grundläggande moraliska idéer. Dessa normer kommer att utgöra en grund för hur folk värderar varandras beteende. Det har varit sådant som att vara ärlig, hålla löften och hålla sina affärer i god ordning, men också det som vissa betraktar vara av mer social karaktär, som att bidra till att hålla igång ålderdomshem och teatrar. Att ändra sitt beteende för att minska risken för ett globalt klimathot är inget större bekymmer och kan därför läggas till bördan av utgifter den vanlige individen får bära. Och det skulle vara ungefär lika konstigt att inte bära den extra kostnaden som att ha penis-statyer på sin trädgård idag.

Stat eller anarki, vilket är bäst?

Såhär kommer alltså ett fritt samhälle att minska sina koldioxid-utsläpp. Nu är frågan hur väl det fungerar i jämförelse med ett statligt system? Det beror i sin tur på hur det statliga systemet ser ut. Det skulle kunna finnas en bilateral överenskommelse och det skulle kunna finnas en överstatlig organisation. Båda systemen - överenskommelsen och den överstatliga organisationen - kan få utökade befogenheter än att bara upprätthålla kontrollen av CO2-utsläppen. Men det som skiljer dem åt är deras interna dynamik, och variationerna här kan vara många. Jag utgår, för enkelhets skull, att det statliga systemet är en överstatlig organisation.

Så, ponera att det hela skulle gå mot att en överstat skapas för att upprätthålla uniforma regler som gäller över hela världen angående koldioxidutsläpp. Antingen kommer de att upprätthålla globala koldioxidskatter eller utsläppsrättigheter. Vad finns det för rent politiska problem med det systemet? Jo, ponera att någon av utgångspunkterna i den här diskussionen är fel. Ponera att den mänskliga påverkan av klimatet inte är så starkt, att den framtida prognosen kanske inte stämmer eller att, om det stämmer, så för det inte med sig så negativa konsekvenser som antaget. Om så, skulle det politiska systemet kunna tillåta en förändring av reglerna? Skulle folket ha makten att få politikerna att ändra sitt beteende, om det visar sig att utgångspunkten inte stämmer?

Troligtvis inte. När det gäller politik har varje individ ytterst liten möjlighet att påverka situationen. Rättare sagt, varje individ gör nog en undermedveten kalkylering att det är osannolikt att deras röst har någon påverkan i politiken. För, att ens röst i ett riksdagsval skall påverka resultatet kräver det att det står lika mellan två partier och att ens egen röst är den som avgör ifall det är det ena eller andra partiet som får en extra stol. Därför så har varje individ inte ett speciellt stort incitament till att bry sig om politiska frågor eller ens skaffa sig en uppfattning om vilken politik som är den bästa. Då är det mer komfortabelt att rösta helt på magkänslan än det är att utsätta sina idéer för någon rationell prövning.

I ett anarkistiskt samhälle, däremot, kommer folk som prövar att gå emot den sociala normen att bli utstötta. Och, dessa utstöttas enda sätt att rättfärdiga för andra att de gör rätt i att bryta mot normen är genom att försöka motbevisa den accepterade teorin om klimatförändringar. Det gör de för att övertyga andra om att de har rätt i sin vägran att hjälpa till med att inte riskera förändra klimatet. Då kommer frågan att diskuteras mellan de socialt utstötta och de som undrar hur det är fatt med dem. De förra kommer att behöva läsa på om vetenskapen bakom det, och om kritiskt tänkande i allmänhet, och det kommer även de som upprätthåller det sociala trycket att behöva göra, för att verkligen veta vilken sida det är som har rätt. Detta leder till en debatt om vetenskapens principer där varje ny generation får pröva på att argumentera emot något för att se om det stämmer.

Slutligen, vad innebär de båda systemen för risker? Det anarkistiska systemet förändras när ett socialt konsensus har uppnåtts. Detta konsensus bildas i en process där varje individ kan direkt välja att vara med i processen eller inte, och där de som är utstötta endast kan använda vetenskapen som som ett vapen för att återfå sitt anseende. Där kommer nya konsensus-frågor att byggas upp endast genom att tillräckligt många kan förklara för resten att det finns väldigt mycket socialt att vinna på det. Det är en social process som går framåt genom övertalning mellan individ och individ; så innovationer kommer att kräva medhåll från väldigt många i samhället. Risken för att systemet skulle bli större är alltså väldigt liten.

En global stat kommer relativt enklare att skapa förändring, av flera anledningar. En är att folk uppskattar andra med makt och ger sin tillit till de som har makt, bara för att de har makt. Dessutom är politikerna ganska långt borta från medborgarna, och minnet bland medborgare är otroligt kort, så att det blir väldigt svårt för väljarna att döma om politikerna gjort något bra eller dåligt. Och om politikerna säger att det finns fler globala nyttigheter som det är alldeles utmärkt för staten att tillhandahålla, då kommer folket att behöva sätta sin tillit till den ena eller andra politikern. Och eftersom politiker har väldigt många gemensamma intressen är det inte omöjligt för politikerna att bilda sin egen klass och ge folket en falsk dikotomi i gåva.

Sedan finns det ju andra problem med en global stat. Det försvinner internationell konkurrens i alla frågor som den globala staten tar ansvar över. Och om dess politik slår fel kommer det att slå fel överallt; den kan orsaka systematiska fel.