Spridda tankar om makt

Kan någon ha absolut makt över någon annan? I ett tidigare inlägg argumenterade jag emot den något vanliga synen att det kan finnas härskare som har möjlighet att snabbt genomföra politik utan att ta hänsyn till andras åsikter och önskemål. Men idén om en absolut härskare är av viss vikt, då den utgör ena sidan av ett kontiniuum på skalan av hur mycket makt en person kan ha över andra.

Här kan det vara värt att definiera "makt". Om jag får komma med ett eget förslag, som jag tror följer de viktigaste dragen som Wikipedia tar upp, så innebär makt att en person förmår andra att agera som denne, men inte de andra, vill genom hot om straff ifall dessa inte gör det. Straffen innefattar allt från böter till fängelse och kroppsliga straff. En absolut härskare är en sådan härskare som kan få vem som helst att göra vad som helst mot dennes vilja.

När man beskriver den absoluta härskarens makt på detta sätt är det klart att ingen använder ordet i denna betydelse. Kan vi då föreställa oss en sån här situation? För att illustrera kan jag ta upp ett tänkbart scenario:

På ett koncentrationsläger arbetar tio vakter och en kommendant. Kommendanten är uttråkad och underhåller sig genom att tortera fångarna, vilket han får hjälp med av fångvakterna. Ingen av fångvakterna vill dock hjälpa till med detta, och skulle helst vilja gå samman med de andra vakterna för att störta kommendanten. Men varje vakt är dock rädd för att detta inte skall lyckas och för att de skulle bli upptäckta ifall de skulle skapa en sådan konspiration, så ingen gör något utan lyder istället kommendantens order.

Scenariot visar inte att kommendanten har fullständig makt i alla områden, men för vissa speciella handlingar har denne ändå det. Man skulle förstås kunna föreställa sig en ondskefull Stålman som någon som kan uppnå absolut makt genom att fysiskt hota varje människa på jorden med döden ifall denne inte lyder order. Men jag tror att det som exempel missar att vi människor inte skulle kunna ha en sådan maktstruktur, och att om vi någonsin skulle få en absolut härskare så kommer denne att ha makt av samma anledning som kommendanten i koncentrationslägret har makt. Och denna är att de i underläge har svårt att organisera sig för att uppnå sina mål.

Svårighet att organisera sig har en mer grundläggande förklaring och det verkar vara att de som har önskemålet att göra detta befinner sig i antingen ett fångarnas dilemma eller en allmänningens tragedi, vilket ger de incitament att inte försöka ändra läget. I koncentrationsläget fungerar det som i att den som först föreslår för de andra vakterna att de borde göra revolution löper risk att bli utpekad som förrädare av någon lojal mot kommendanten och därefter bestraffad. Ingen vågar vara den förste att påpeka detta och därför kan kommendanten fortsätta med sitt nöje. Det tragiska är att även om alla är emot läget så gäller samma logik, alltså även om det inte finns någon som är lojala, bara rädslan att någon sådan finns är ett tillräckligt incitament för att inte göra något.

Dessa fångarnas dilemman finns även i demokratier. På en nivå handlar det om en politiker som vet att politik A skulle vara bäst för landet, men eftersom opinionen är emot den politiken kan politiken inte föreslå det, eftersom denne då skulle förlora röster och/eller bli petad från sitt parti. På väljarnivån handlar det nog om signallering och att inte gå emot vad de flesta anser är rätt; den som sticker ut och föreslår en annorlunda politik riskerar att få sociala repressalier, vilket man som väljare inte har så mycket att vinna på eftersom ens röst inte påverkar valresultatet. Dessutom lär man inte ens från början ha försökt förstå vad den bästa politiken (i en given fråga) är, eftersom man, återigen, inte har incitament att ta reda på det. Uppenbarligen är inte dessa incitament hela historien (annars skulle jag inte blogga om det), men de förklarar nog en stor del av problemet. Vi befinner oss alltså i ett samhällsystem som, även om det är fantastiskt på så många områden, lider av grava systemfel som hindrar folk från att uppnå sina högst värderade mål.

Men, tillbaka till maktskalan. Om absolut makt, i en mänsklig miljö, skulle kännetecknas av att kunna kontrollera folk som är i en miljö där man saknar incitament att organisera sig mot makten, hur skulle då dess motsats se ut? Hur ser ett mänskligt samhälle ut där ingen har makt över någon annan?

Så som jag definierat makt så skulle jag säga att ett libertarianskt samhälle är maktlöst (men det finns ett litet problem här, som jag dock inte vill dra ut på inlägget genom att gå igenom). Om makt kommer till genom att folk saknar incitament att gå emot det, och ett fritt samhälle är det samhälle där ingen har makt, måste detta kännetecknas av att folk har rätt incitament att slå ned på maktkoncentrationer där. Vad innebär det?

Det innebär att om någon skulle försöka hota någon annan så kan denna lätt vända sig till de andra i samhället för att få hjälp med att bekämpa den som kom med hotet. Det innebär att varje individ har lätt att komma i kontakt med andra och att det finns effektiva sätt att skydda folk från enstaka förövare och att ingen enskild anti-social person kan försätta människor i en situation där de är beredda att försaka sina intressen för att gynna denne. Istället för att vara rädd för att bli slagen för att inte lyda någons order är man glad över att bekämpa den som vill bestämma.

För att sammanfatta diskussionen ovan till en bild:


Vad är då poängen med att ha den här skalan? Skälet till att jag ville göra den var att jag kände att det behövdes efter att ha sagt att alla i samhället skapar makt. Även om man alltså på ett plan kan analysera samhället som att allt är interdenpendskt skapat kan man samtidigt se att vissa individer har mer att säga till om den processen än andra. Vem som har makt är alltså bestämt av alla, men vissa kan ha mer makt än andra.

Gå ut på The Silk Road!

Tack vare att bitcoin blivit populärt finns nu en sida där man kan köpa och sälja saker anonymt, nämligen Silk Road. Daily Anarchist har skrivit en kort genomgång till hur man tar sig till sidan, vilket jag kan rekommendera alla att göra. Även om du inte vill köpa droger, vapen, Beef Jerky eller en digital kopia av Robert Anton Wilsons "Promethes Rising"kan det vara nog så intressant att bara se hur folk säljer dessa saker helt öppet. Den här sortens svarthandel lär säkerligen leda till att många statliga förbud av att handla med vissa saker (speciellt droger) till slut bara kommer existera de jure. Att gå ut på Silk Road var ingen svårighet och inte heller är det så jobbigt att skaffa några bitcoins, så den som vill ha förstklassigt kokain vänder sig nog till nätet i framtiden.

Ett par bilder:

Sex feministiska myter

Pär Ström fick jag först höra talas om genom hans hemsida stoppa-storebror.se, som numera tyvärr är nedstängd. Han skriver fortfarande om integritetsfrågor för tankesmedjan Den nya välfärden, men han skriver även om feminism på sin blogg GenusNytt och i sin nya bok Sex feministiska myter. Jag tänkte gå igenom boken och komma med en kort analys av den och allmänt om problemet med att ta till sig kunskap i ett för en själv okänt område. Tack till Calle Kabo som tipsade om boken!

Innan jag går in på bokens behandling av de olika myterna kan jag ta upp Pär Ströms egen syn på jämställdhet.

Jag brinner för jämställdhet – det är därför jag har skrivit den här boken.

Tyvärr har jämställdhetsbegreppet blivit kapat av grupper med en egen agenda. Jämställdhet är egentligen detsamma som lika rättigheter och skyldigheter för de två könen – vare sig mer eller mindre. Lika spelregler, helt enkelt. Men begreppet har successivt laddats med en ny innebörd, och nu har många kommit att tro att jämställdhet innebär att könsfördelningen ska vara 50/50 i samtliga sammanhang.

s. 7

Så, till myterna!

Myt 1: "Kön är en social konstruktion"
Vad Ström bemöter här är tanken att det inte finns några naturliga eller genetiska skillnader mellan de båda könen. Som tecken på att den här idén är välspridd tar han en skrivelse från riksdagen från 2002 som poängterar olika sätt könen blir olika, genom "uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi", men som utelämnar den genetiska förklaringen.

Vad finns det för bevis för att de skillnader som finns mellan män och kvinnor beror på genetiska, istället för kulturella, faktorer? Först hänvisar Ström till studier som undersökt barn vid väldigt tidig ålder.

Vi kan börja i Sverige med Arne Müntzing, genetiker och professor i ärftlighetslära. Redan 1976 studerade han 12 veckor gamla spädbarn, som knappast kan ha hunnit bli särskilt påverkade av könsroller, och fann väsentliga skillnader mellan pojkars och flickors beteende. Müntzing skrev bland annat: ”Pojkarna har tidigt bättre uppfattning om rumsförhållanden, det vill säga kroppars läge i förhållande till varandra. Det är troligen orsaken till att pojkarna längre fram vanligen blir mer intresserade än flickorna av tekniska konstruktioner och matematiska problem. Flickorna söker sig däremot tidigt till problem med mänsklig anknytning. Det är nog inte bara miljöpåverkan som får en liten flicka att bädda ner sina tennsoldater i bomull för att de skall ha det varmt och gott.”

s. 12-13

En annan forskare, Anna Servin, undersökte också spädbarn och kom också fram till att det fanns skillnader mellan barnen redan vid tidig ålder.

”Pojkar har generellt sett en bättre spatial [rumslig] förmåga; de ser och förstår hur olika konstruktioner hänger ihop och de är ofta mer förtjusta i byggleksaker. Flickor är vanligen mer välutrustade verbalt och har ett större intresse för relationer och väljer därför leksaker utifrån dessa förmågor”.

s. 14

Ett annat bevis är studier som visar skillnader mellan manliga och kvinliga apor.

I en studie användes ett antal apor, som tilldelades ett antal leksaker. Det var bland annat trasdockor, lastbilar och några könsneutrala leksaker såsom bilderböcker. Forskarna fann att hannarna ägnade mer tid åt att leka med de ”pojkinriktade” leksakerna än honorna, medan honorna ägnade mer tid åt de ”flickinriktade” leksakerna. Båda könen ägnade lika mycket tid åt bilderböckerna och de andra könsneutrala leksakerna.

s. 17

I ett fjärde approjekt gav forskarna två slags leksaker till aporna – fordon med hjul samt gosedjur. Hannarna visade ett starkt och ihärdigt intresse för fordonen, medan honorna inte gjorde någon skillnad mellan leksakerna. I en femte studie av apor visade det sig att hannar i större utsträckning plockade upp bilar från marken medan honor i större utsträckning plockade upp dockor.

s. 18

Man skulle kunna kritisera Ström för att endast ta upp exempel som styrker hans tes eller för att han inte recenserat någon meta-studie som försöker få klarhet i vilka, om några, naturliga skillnader det finns mellan män och kvinnor. Men för den som inte sett några studier som visar att skillnaderna mellan könen endast kommit till genom kulturella faktorer torde Ströms exempel vara tillräckliga för att väcka ett så stort tvivel i frågan att man borde undersöka saken närmre ifall man vill veta sanningen i den. Ströms exempel visar inte att alla skillnader han räknar upp tidigare i skriften är genetiskt betingade, men han visar att det inte är orimligt att vissa är det.

Något jag saknar i det här avsnittet är en evolutionärpsykologisk förklaring till varför det finns genetiska skillnader i mäns och kvinnors beteenden. Om man ser på det teoretiskt så verkar det nämligen väldigt uppenbart att det borde finnas klara skillnader om så endast i hur vi agerar för att hitta en sexpartner. (Dessa skillnader i ens målsökande har kanske även lett till annorlunda sätt att se och förstå världen.) Om man hävdar att det finns genetiska skillnader mellan män och kvinnor borde man iaf slänga in någon referens till ett verk som förklarar detta teoretiskt.

Myt 2: "Kvinnor får lägre lön för samma jobb"
Enligt det här perspektivet så tjänar kvinnor, allt annat lika, lägre än vad män gör. Alltså kvinnor får lägre i lön trots att de uppvisar samma grad av kompetens och skicklighet som deras manliga motsvarigheter gör eller, alternativt, kvinnor får en lägre lön än män, just för att de är kvinnor.

Ström börjar helt korrekt med att slå fast att även om det finns en löneskillnad mellan två grupper så innebär det inte att den ena gruppen diskrimineras. Därefter undersöker han om det kan finnas några andra faktorer som förklarar skillnaden mellan män och kvinnors löner, annat än diskriminering av kvinnor.

Det finns dock fler faktorer som förklarar lönegapet.
Några av dessa är:
• Nedlagd daglig arbetstid
• Antal år i yrket
• Arbetets innehåll
• Svårighetsgrad
• Chefskap eller inte
• Utbildning
• Erfarenhet
• Grad av entusiasm, flexibilitet, uppoffringsvilja etc.
Det bör observeras att inget säger att dessa skulle vara de enda lönegapsförklarande faktorer som finns. Listan innehåller några av de faktorer som är något så när lätta att mäta.

s. 22

När man tar hänsyn till liknande, andra faktorer blir lönegapet - skillnaden mellan mäns och kvinnors löner (som 2009 var 14,8%) - mindre. Vad man gör rent statistiskt är att man gör en, så kallad, regressionsanalys där man tar med liknande faktorer som Ström nämner ovan, så att man försöker se ifall en statistiskt genomsnittlig person förväntas ha lägre eller högre lön ifall denne är man eller kvinna. När Arbetsgivareverket gjorde en sådan analys 2009 över män och kvinnors löner inom staten fann man att det endast förelåg en skillnad på 1,3% och denna kunde de inte utesluta att det beror på skillnader i arbetsuppgifter och ansvarsområden. När Landstingsförbundet gjorde en sådan analys 2003 fann de att kvinnorna tjänade 1% mindre än männen (statistiskt sett) och att även denna lilla skillnad kunde de inte utesluta kom ifrån faktorer man inte tagit med som "tid i yrket och skillnader i arbetsuppgifter. Svårighetsgrad, ansvarsnivå, befogenheter i det enskilda yrket samt arbetstagarens prestation". Samma resultat fann man för kommunala arbetare.

I det privata näringslivet var den oförklarade löneskillnaden, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv år 2005, 2,2% för arbetare och 6,5% för tjänstefolk. Den här större skillnaden än statliga arbetares löner kan dock förklaras av att SN hade sämre tillgång till bakgrundsvariabler så "som till exempel antal år i yrket, antal år i företaget, arbetets svårighetsgrad och komplexiteten i arbetsuppgifterna" vilka, i andra undersökningar, visats korrelera med individens lönenivå. Det går alltså inte att utesluta att skillnaderna i löner i privat näringsliv består av faktiska skillnader i arbetsprestation, utifrån dessa statistiska analyser. Vilket innebär att det inte går att påvisa någon lönediskriminering.

En annan förklaring till att kvinnor har lägre lön är att kvinnor i regel förhandlar mer sällan om lönehöjning än män och att de hellre väljer kortare arbetstid än högre lön.

Ström pekar även på att det finns en trend att kvinnors löner inte bara stiger gentemot männens, men att de även på vissa ställen går om dem. Studier från såväl England, USA och Norge visar att vissa kvinnor tjänar mer relativt "likvärdiga" män. Detta har även ekonomen Thomas Sowell påpekat i sin bok Economic Facts and Fallacies där han visar att vissa ogifta kvinnor tjänar mer än ogifta män; som många andra ekonomer menar han att de flesta gifta tenderar att premiera makens karriär, vilket medför att de flesta fruar fått försaka tillfällen att avancera sin karriär, vilket kan förklara en del av skillnaden i löner.

Myt 3: "Kvinnor har svårare att göra karriär"
Finns det ett glastak? Styrs företagsledningar av grabbanda där endast andra män får tillträde för att de som bestämmer där nu också är män? Det är vanligare med manliga chefer än kvinnliga, men bygger denna skillnad på patrialka strukturer eller andra orsaker?

Ström poängterar här att män och kvinnor inte har samma intresse för att söka en chefsposition. En brittisk studie säger exempelvis att män tenderar att vara mer karriärsinriktade än kvinnor (som tenderar att föredra ett familjeliv eller en kombination av familjeliv och en karriär). Detta stöddes av en studie genomförd av The Institute of Leadership and Management, vars slutsats var att: ”Färre kvinnor än män har ambitionen att bli mellanchef, divisionschef, att ingå i företagsledningen eller att bli styrelseledamot”. En ny SIFO-undersökning kom fram till att 30% av alla kvinnor tillfrågade ville ha en chefsposition gentemot 40% av männen. Attitydsskillnader kan alltså göra att det finns fler män än kvinnor som söker till chefsposter och kan därför förklara, en del, av varför fler män är i chefspositioner.

En annan förklaring är att män i regel jobbar längre än kvinnor. "Enligt Statistiska Centralbyrån lägger män ned 82 miljoner arbetstimmar per vecka medan kvinnor lägger ned 60 miljoner arbetstimmar. Männen förvärvsarbetar alltså 36 procent mer än kvinnor – en stor skillnad." VD:n för Women’s business research institute och Renstig Consulting Group, Monica Renstig, menar att ju mer man arbetar desto mer troligt är det att man får en chefsposition eller att det är endast genom att arbeta väldigt länge som man kvalificerar för det. Män är dessutom i regel mer villiga att flytta för att hjälpa sin karriär.

Ström sammanfattar läget som så att "[orsaken till den lägre kvinnorepresentationen i toppen är att kvinnor som grupp gör andra livsprioriteringar än män, och är mindre beredda att göra de stora uppoffringar som är förknippade med en framgångsrik karriär."

Myt 4: "Män slår kvinnor"
Det här var nog det kapitel som var mest förvånande för min del. Här trodde jag att Ström skulle argumentera för det mer välkända faktumet att män blir mer misshandlade än kvinnor och att det är fel att bunta ihop alla män på det sätt som den här idén gör. (För att hur fel det är, läs om Stoppa "Stoppa mäns våld mot kvinnor".) Men det är inte vad Pär gör, utan istället ifrågasätter han idén att män slår kvinnor mer än vad kvinnor gör i relationer!

Den etablerade sanningen i Sverige har kommit att bli att relationsvåld är detsamma som ”mäns våld mot kvinnor”. Detta är dock en ideologiskt framdriven myt. Även män drabbas av relationsvåld. ...

Brottsförebyggande Rådet skriver i sin rapport ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer” från 2009 att ”skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för relationsvåld är liten”. Dock skriver de att det våld som riktas mot kvinnor är ”oftare upprepat”, ”tenderar att vara grövre” och ”resulterar i fler negativa konsekvenser för den som drabbas”.

s. 54 och 55

En svensk studie skall även ha visat att kvinnor oftare startar våldsamheter än män. Enligt studien "Men and Domestic Violence: What Research Tells Us", utgiven av irländska staten, gäller det här mönstret även i flera engelsktalande länder. Från rapporten:

”För att börja med relationsvåld som upplevts under det senaste året visar de genomgångna studierna tydligt att kvinnor är minst lika benägna att ta till våld som män. Det gäller både fysiskt och psykiskt våld, lindrigt såväl som grovt. Både mäns och kvinnors egna uppgifter ger samma resultat på denna punkt. ” ...

”Resultaten i tabell 3.8 visar att kvinnor konsekvent är mera benägna än män att inleda relationsvåld. [...] Detta utmanar [den traditionella] uppfattningen att kvinnors våld huvudsakligen syftar till att ge igen eller är av defensiv karaktär.”

s. 56-57

Pär Ström hänvisar även till forskning som brittiska staten och professorer vid några universitet gjort som också pekar i den här riktningen. Det här var verkligen något som gick emot ens världsbild. Någon gång kanske jag får ta och läsa igenom litteraturen Ström hänvisar till. Han slutar kapitlet med att diskutera om det finns en skillnad i hur män och kvinnor blir behandlade av samhället ifall de berättar att de blivit misshandlade av sin man eller fru. Här finner han att det nog är mycket svårare för en man att komma ut om detta. Dessutom tog han upp en väldigt intressant undersökning:

Är det en vanlig kvinnlig åsikt att kvinnor har rätt att slå sina män när de finner det lämpligt? Man kan ställa sig den frågan efter att ha tagit del av en internationell undersökning där frågor om relationsvåld ställdes till 6500 kvinnor vid 36 universitet i olika länder. Drygt 74 procent av kvinnorna svarade att det är acceptabelt att en kvinna tar till våld mot sin man.

s. 59

Ett problem med Pärs analys är att han inte undersöker speciellt djupt om det finns definitiva skillnader i hur hårt misshandlade kvinnor och män blir. Om det är så att de blir slagna lika ofta, men kvinnorna blir slagna mycket hårdare, kan man tänka sig att den här myten bara kommer att byta skepnad. Jag har nog föredragit att man ifrågasätter det lämpliga i att uttala sig om en hel grupps beteende bara genom att studera ett fåtals beteende.

Myt 5: "Kvinnor dubbelarbetar"
Tanken är att kvinnor inte bara arbetar på marknaden utan också har huvudansvaret för att sköta hemmet. Men om man räknar både arbete hemma och på marknaden så arbetar män mer än kvinnor: 19 minuter per dag enligt en undersökning av SCB. Och ifall man kan säga att kvinnor dubbelarbetar för att de arbetar mer på ett område än ett annat, kan man säga detsamma om män.

Myt 6: "Kvinnor får sämre sjukvård"
Den här myten består av olika delar, en är att läkemedel provas ut på män, för män. Läkemedelsverket har dock en annan bild:

”Två spridda myter är att nya läkemedel testas bara på män, och att det är stora skillnader i hur män och kvinnor påverkas av alla läkemedel. Sanningen är emellertid att: Kvinnor deltar i kliniska prövningar i lika stor utsträckning som män. [...] I regel är skillnaderna i ett läkemedels effekt och biverkningar mycket små mellan män och kvinnor.

Och så här säger Jane Ahlqvist-Rastad på Läkemedelsverket i en intervju i Svenska Dagbladet om påståendet att läkemedel provas ut på män: ”Ja, de här missuppfattningarna verkar omöjliga att påverka. Vi går med jämna mellanrum ut med motinformation men ingen förefaller lyssna. Ingenting händer. Det blir bara tyst.”

s. 65

En annan myt är att kvinnor får sämre hjärtsjukvård, vilket har avvisats av 15 hjärtspecialister. Det finns några studier som visar att i vissa områden så är det bättre att vara man än kvinna i vården, men det har även kommit studier som visar på områden där det motsatta stämmer. Ström lägger upp en rad exempel av det senare fallet. Slutligen diskuterar han om det går mer forskningspengar på manliga än kvinnliga sjukdomar. Här säger han att " det inte finns några tecken alls på att kvinnor diskrimineras i medicinsk forskning. Snarare tvärtom."

Problemet med att förlita sig på andras undersökningar
Om jag bortser från vad jag annars läst, och bara utgår ifrån Pär Ströms beskrivning av verkligheten, borde jag lita på hans beskrivning? Vad som talar för hans sak är de olika studierna och rapporterna han hänvisar till, men han visar inte några teoretiska skäl för att dessa skulle stämma så det "enda" beviset han levererar är en genomgång av en del av litteraturen. Det största problemet med detta är att man som okunnig i området inte kan veta om han undersökt alla studier och skrivit om det resultat som de flesta forskare i varje delområde skulle säga är den mest rimliga positionen.

Detta gäller dock inte för varje ämne. Det gäller nog i frågan om vad väldigt unga pojkar och tjejer uppvisar för beteenden; här får man inte reda på om de studier Ström citerar är allmänt accepterade eller om andra forskare bedömt att de lider av grundläggande metodologiska problem. Men samma osäkerhet föreligger nog inte om de olika arbetsgivarorganisationernas undersökning av hur mycket deras arbetare tjänar. De organisationer Pär citerade här lär troligtvis vara de som har bäst koll i just den frågan. Detsamma gäller nog BRÅ:s undersökning av brottsstatistisken (dock får man komma ihåg att den statistiken inte berättar om brotten som inte rapporteras).

I slutändan står man dock inför ett problem. Kan man säga att Pär Ström visat att dessa feministiska myter inte stämmer? Som jag ser det bygger svaret på hur väl man kan lita på att han rapporterat den fakta som han läst helt korrekt. Om man kan göra det, tror jag att hans bok ger tillräckligt starka skäl för någon som inte läst liknande argument för den andra sidan att hen inte borde tro på idéerna längre. Detta medför inte att man bör lita på Ströms hypotes att kvinnor begår lika mycket eller mer relationsvåld som män, men man bör inte förkasta den heller. Skulle man inte lita på Ströms rapportering av studierna då borde man också vara lika skeptisk till vad andra säger, vilket också gissningsvis leder en till att vara skeptisk om dessa sex myter.

För egen del anser jag att Pär Ström samlat ihop väldigt relevant fakta i dessa frågor och de undersökningar han citerar vet jag kanske inte om de reflekterar sanningen bäst, men han har överlag stärkt mina åsikter, som i allmänt stämde överens med den syn Pär förfäktade. Förutom när det gällde myt #4, där är jag något skeptisk.

EDIT: Jag fick reda på att nationalekonomerna Anne Boschini, Astri Muren, Mårten Palme och Mats Persson gjort en mer kritisk genomgång än jag av Per Ströms bok. Här deras kritik, något sammanfattad: (1) Ström attackerar en halmgubbe, ingen har så extrema åsikter som han hävdar; (2) det underlag som Ström tar upp är inte tillförlitligt och från en studie underlåter han att berätta att de kunde ha överdrivet, eller underdrivet, resultatet (han tog inte med diskussionen om felmarginalen); (3) det finns en stark studie från USA som visar på att anställare har ett manligt bias, Ströms källor är inte pålitliga och en han litat på tidigare i boken hävdar att det finns ett glastak; (4) Ström pekar selektivt ut meningar från skrifter för sin sak, och hans tes verkar gå emot vad han skrivit i kapitel ett, att män har testosteron-överskott jämfört med kvinnor; (5) Ström borde inte kika på alla män och kvinnor, och deras insatser i hushåll och arbete, utan bara på de män och kvinnor som lever tillsammans där kvinnor totalt sätt ägnar runt 40 minuter mer, varje dag åt yrket och jobb hemma; (6) Ströms har inte tillräckligt mycket bevis för sin tes här, det verkar snarare som om motsatsen stämmer.

Utöver detta säger även författarna att Ström förenklar debatten, som i att han glömmer att se det från ett annat perspektiv. Författarna gav ett annat perspektiv, vilket pekar på att Ström har fel, eller otillräckligt med stöd för sin tes, på alla punkter, förutom den första (som bara var en attack mot en halmgubbe). De sammanfattar sin text således:

Vi har visat att forskningen inte är så entydig som Pär Ström vill göra gällande på något av de områden som han tar upp. Vi kanske inte tolkar jämställdhetsdebatten på samma sätt som Pär Ström, men det är inte det vi tycker är problemet med boken. Tvärtom är det bra att olika föreställningar om samhället granskas. Men om man ska hänvisa till vetenskapen som grund så bör man vara noga med att dels ha ordentligt på fötterna, dels vara saklig och opartisk i urval och tolkning av vetenskapliga resultat. Pär Ström har tyvärr – trots sina formuleringar om att ”sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund” (se t ex s 7 och s 81) – brustit i båda dessa avseenden i sin bok.

Här är det nog värt att ta upp att de själva brister i att vara sakliga. Vad gäller punkt (3) utgår det bara utifrån att "oförklarade skillnader" är detsamma som diskirminering:

Det är en mycket ambitiös studie och genom en omfattande analys av dessa data finner författarna att de ”oförklarade” löneskillnader som finns är ganska små – dvs att kvinnor diskrimineras inte särskilt mycket i lönesättningen. ... Det är ett mycket selektivt citat. För det första visar Meyersson och Petersen att direkt lönediskriminering inte alls har upphört: för LO-kollektivet är den oförklarade löneskillnaden faktiskt 1,5 procent och för tjänstemannakollektivet är den 5 procent (siffrorna avser år 1990). Man kan naturligtvis tycka att så små skillnader ”är inte längre ett problem” – men likafullt finns de där.

Och på punkt (3) redogör de inte för de anledningar som Ström tar upp för att hans tes stämmer (som jag gjorde ovan), utan de siktar in sig och kritiserar att han frågat folk i branschen vad de ansåg om saken (vilket jag inte tog upp), och struntar i de andra källorna han har för tesen.

Detta till trots är författarnas inlägg intressant och manar till mer försiktighet i debatten, men också lite mer åt att dessa "myter" ändå har viss sanning i sig. Att kvinnor diskrimineras i dagens samhälle verkar det finns en bra grund att tro på, även om den oförklarade skillnaden som man hittar inte behöver visa på någon diskriminering. Men, deras exempel för diskrimineringen som det fanns vetenskapligt stöd på kom ifrån den offentliga sektorn, när staten ger ut forskarbidrag. Så, hur relevant är det för marknaden? Sedan kan det vara värt att skilja åt vad som händer på dagens reglerade marknad och vad som händer på friare marknader.

Verkliga och inbillade problem med bitcoin

Den digitala, decentraliserade och potentiellt anonyma valutan bitcoin har ökat i popularitet och blivit mer omskriven på sistone. Och samtidigt har dess lämplighet som valuta ifrågasatts av ett flertal debattörer. Men deras argument för att Bitcoin inte skulle fungera i längden är ganska dåliga. Vad skall bitcoin då ha för problem?

Inbyggd deflation!
Både "internetekonomen" Adam Cohen och britten Tav menar att bitcoin inte kommer att fungera för att systemet med en fast penningmängd kommer att leda till deflation. Och om pengarnas värde bara stiger och stiger, vem kommer då att använda pengarna för att köpa varor och tjänster? Som Tav formulerar det:

That is, [if the Bitcoin-economy grows to the size of Mexico] 50 Bitcoins would be worth over 2 million dollars!! Knowing this, unless you were super desperate, would you really spend those Bitcoins today?

In the early days, when Bitcoin was just a fun experiment, it might have made sense to spend it. But given that people are now willing to accept it as a currency, you would be an idiot not to hoard it.

Låt gå att hans argument stämmer, trots att vi inte vet om bitcoin verkligen kommer att lyckas som en valuta eller inte (och det något paradoxala i att säga att den kommer att misslyckas för att den lyckas). Finns det något genuint problem med att en del av den totala mängden bitcoins bara sitts på av några giriga personer? Enligt Tav kommer ingen att använda pengarna alls, alla kommer att hoarda. Men om alla gör det - vilket uppenbarligen inte stämmer - skulle det bara innebära att priset på bitcoin stiger till dess framtida korrekta nivå idag, och därefter kommer det inte finnas någon gigantisk deflationseffekt som hindrar folk från att handla med den.

Istället kommer bitcoin, om nu tillräckligt många kommer att acceptera den, att ha en deflation lika stor som produktionsökningen i ekonomin. Cohen förnekar att även en sådan valuta skulle kunna fungera:

Question: if your money is getting predictably more valuable, why would you want to spend it? Answer: marginally speaking, you wouldn't.

Men när han argumenterar för det visar han endast att när valutan förväntas bli otroligt mycket mer värdefull kommer ingen att vilja sälja den. I grund och botten är dock även detta argument felaktigt, för om man vet om att valutan alltid stiger, och därefter bestämmer sig för att aldrig sälja den, så har man lika stor nytta av pengarna som att äga lika många dammkorn.

Rent praktiskt kan man se att även under deflationära tider kommer man att vilja spendera pengar för att få varor nu istället för aldrig. Även om valutan dubblar per dag kommer folk att vilja köpa varor och tjänster.

Opålitlig växling
Adam Cohen klagar över att bitcoin inte går att konvertera till andra valutor. Men hans underliggande skäl för att han inte tror att detta är möjligt (trots att det uppenbarligen finns marknader för det) är att det inte finns någon enskild organisation eller person som köper valutan!

The problem here is that because Bitcoin is completely decentralized, no one is completely invested in the long-term success of the system. No one is literally making the market, saying "no matter what happens, I'll buy Bitcoins from you at some price". I understand that there are "exchanges" floating around. Their commitment to this market is (in my opinion) not credible. Anyone and everyone can just pick up their ball and leave.

As a result, my ability to turn a bitcoin into a dollar or a euro or a yen is no greater than my ability to sell my laptop on eBay. I can probably do it, but that doesn't mean I'm going to start measuring my bank account in MacBook Pros, because one day I might not be able to find a buyer, and then what?

Jag sålde några bitcoins igår och visst, på förhand så var det en fråga om att jag sannolikt kunde göra det, men marknaden är väldigt likvid så det rent praktiska problemet finns inte idag. Rent teoretiskt, måste det finnas en "sista köpare av bitcoin" för att det skall ha ett värde? Nej, och såvitt jag vet är det så växelkurserna mellan staternas valutor fungerar också; centralbanker skall inte gå ut och stödköpa sitt lands valutor för att upprätthålla dess värde (som exempelvis den svenska gjorde när det var fast växelkurs).

Cohen presenterar egentligen inga argument för att något kan ha ett marknadsvärde tack vare en stor massas efterfrågan, istället för att endast en efterfrågar den. Rent ekonomiskt skulle valutan ha samma pris; de som köper bitcoins bryr sig inte om det är ifrån en person de köper pengarna än ifrån flera. Visst, om någon hade kontroll över denne enskilde efterfrågaren och hade väldigt mycket pengar man kan satsa på, då skulle det säkert gå att hålla valutan stabil bättre än med marknaden. Någon sådan finns dock inte, och om det fanns skulle nog denne kunna påverka marknaden så mycket ensam att den skulle vara mer instabil än när flertalet bestämmer dess värde.

Bitcoin är ett pyramidspel!
Den svenske bloggaren Mengerian (som för övrigt bannat mig från hans blogg) säger, utan argument, att bitcoin är ett pyramidspel. Då jag hört detta från en annan och då Cohen kallar det för ett "scam" är det värt att poängtera skillnaderna mellan en ny valuta och ett pyramidspel.

Ett pyramidspel kännetecknas av att det endast kan fungera om fler och fler går in i spelet eller, om bitcoin vore ett pyramidspel, använder valutan. Saken är den att om inga fler går med kommer hela operationen att kollapsa. Men gäller detta för valutor? Måste en valuta, för att fungera, hela tiden få fler och fler som använder den? Det finns, såvitt jag vet, inget i ekonomisk teori som säger detta. Inte heller är valutor destruktiva för flertalet, vilket pyramidspel är.

Men det finns en liknelse mellan pyramidspel och bitcoin; i båda fallen kommer de som investerade tidigt att tjäna en hel del pengar. (Kan nämna här att jag är en av dessa, så man bör ha i åtanke att jag har ett incitament att få folk att investera i bitcoin.) Men detta gör inte bitcoin till ett pyramidspel, lika lite som att företag vars aktier stigit väldigt mycket i värde sedan det startades är det.

Bitcoin lyder inte Mises regressionsteorem
Mengerian säger även att bitcoin saknade ett marknadsvärde när det kom till och därför, som han menar det i enlighet med Mises regressionsteorem, kan det inte ha något värde som valuta.

På ett mer teoretiskt plan finns det dock ett mer generellt problem med skapandet av nya valutor: de uppfyller oftast inte regressionsteoremet. Enligt Ludwig von Mises har pengar köpkraft idag eftersom de hade det igår. I ett scenario med fri marknad väljer människor de valutor som historiskt sett varit gångbara. Vi kan spåra pengars köpkraft tillbaka i tiden, tills vi kommer tillbaka till det mengerska stadiet då byteshandeln genererade i att vissa bytesvaror blev allmänt accepterade av en tillräckligt bred publik. ...

”Virtuella” pengar är lurendrejeri och önsketänkande – av den enkla anledningen att de saknar såväl historia som proto-monetärt värde.

Problemet med den här analysen är att även om vi accepterar att bitcoin just nu inte är en valuta - jag skulle vara böjd att hålla med om det men då det finns gott om ställen som tar emot bitcoin skulle man kunna kalla det för en mikrovaluta - så är det uppenbarligen en vara med ett marknadsvärde. Och har den då ett marknadsvärde finns det inget i Mises regressionsteorem som säger att folk idag inte kan utgå från vad de fick betala igår för att få en bitcoin för att idag ha en bild av vad de kan få för lika många bitcoins.

Jag tror att Mengerian kört sig fast vid att bitcoins en gång inte hade något värde alls, eller så stör han sig enbart på att det kallas för en valuta. Det senare kan jag förstå, men det förra spelar ingen roll. Alla valutar var någong gång helt värdelösa, även ädelmetaller, då de inte fick ett värde förrän människor upptäckte och började använda dem. Detta innebar inte att guld inte kunde först bli värdefullt som smycke eller, enligt Victor Aguilar, som ett intyg att man ägde boskap och därefter få ett värde som ett bytesmedel. Detsamma gäller bitcoin; det kunde förstå få ett värde för att folk trodde att det skulle bli en valuta och sedan få ett värde för att det är det.

Detta är, enligt mig, de inbillade problem som finns med bitcoin, vad är då de verkliga? Här tänkte jag bara ta upp ett.

Inga futures-marknader
Just nu handlar nog de flesta bitcoin för att de tror att det kommer bli mycket mer värdefullt i framtiden. Detta innebär att dess värde just nu är rent spekulativt och det är ganska svårt att säga vad det kommer att ha för värde i framtiden. För att bota det borde någon starta en futuresmarknad för bitcoin så att de som tror att det kommer stiga mycket mer kan visa det tydligare för marknaden genom att handla där.

Detta får förhoppningsvis effekten att de som enbart är ute efter att köpa en massa nu och spekulera i, vad som ser ut att vara en bubbla, kommer att sluta driva priset på valutan, och istället blir det de som funderar på vad det får för framtida värde som har större inverkan på dess pris.

Är bitcoin övervärderat idag? Det beror helt och hållet på om det har en möjlighet att slå igenom som valuta, om det så är för en nisch på nätet eller för droghandeln. Och jag gissar att frågan om detta stämmer eller inte bäst fås fram av personer som satsar sina pengar på det. Saken är den att vi borde få reda på så fort som möjligt ifall valutan har en chans att överleva i framtiden och det görs nog bäst genom en analys av framtida svårigheter användarna måste komma runt.

Konfliktlösning under AK

När man för på tal att det vore en bra idé att privatisera polis och rättsväsende kommer ofta, rätteligen, många frågor från de som inte är bekanta med hur ett statslöst samhälle skulle fungera. En av de vanligaste frågorna som dyker upp är hur ett privat system, där det inte finns någon suverän makt, någon enstaka individ eller organisation som har den absoluta makten i att lösa tvister, skulle kunna ge möjlighet för de som är i tvist att kunna lösa den. Om A anklagar B för att ha begått ett brott, till vems domstol går man för att lösa tvisten? Och vad händer ifall den ena parten inte accepterar domslutet? Att man inte kan se hur detta skulle lösas verkar vara något som får många att anse att anarkokapitalismen är ett opraktiskt system. Så, hur är det då tänkt att det skall fungera?

Ett problem man som förespråkare av anarkokapitalism stöter på när man skall förklara hur det system vi vill ha fungerar, är att det är inte helt klart hur det skulle se ut. Detta kan ses som ett stort problem med systemet, då det är mindre tydligt vad den ger för konsekvenser ju sämre man förstår det. Men dessa är nog endast skillnader i variationer som inte förändrar systemets grundläggande processer. I vilket fall, grundproblemet som jag tänkte diskutera är att i ett statslöst samhälle kommer folk inte att lyda under en härskare och därför kommer bestraffningen av och avgörandet av vem som är brottslingar ske på ett mer decentraliserat sätt. För att diskutera mer i detalj hur detta fungerar utgår jag från att anarkokapitalismen blir som makarna Tannehill, David Friedman, Stefan Molyneaux, Hans-Hermann Hoppe och andra menar.

I detta samhälle löser folk problemet med rättsliga tvister genom att gå samman i grupper eller genom att prenumerera på rättstjänster ifrån försäkringsföretag. Tanken är att man "beställer" domstolstjänster på förhand så att man vet i vilken domstol ens fall tas upp i. Detta leder till att det kommer finnas ett antal olika föreningar eller grupper i samhället som var för sig har något olika rättsnormer eller iaf kontrakterar om att gå till olika sorters domstolar. Inom varje grupp har medlemmarna avtalat att tvister inom gruppen löses genom en viss procedur, och konflikter som uppstår mellan individer inom olika grupper löses också genom att man avtalat fram på förhand vilken domstol tvisten skall tas upp i. Lag kan därmed sägas till viss del bygga på kontrakt.

Av vissa ekonomiska anledningar tror många libertarianer att dessa grupper kommer att skötas som försäkringsbolag, vilket kan ses som ett specialfall av den generella ordningen jag beskrev direkt ovan. I fallet med försäkringsbolag kontrakterar de flesta individer med en viss försäkringsfirma om att bli beskyddad från andras våldsutövande. Kontraktet reglerar när försäkringsbolaget hjälper individen mot andra hot och när den låter bli att hjälpa till. I regel hjälper den inte till ifall en domstol visat att andras våldsutövande är rättmätigt (som att det var självförsvar). De som kontrakterat med ett visst försäkringsbolag har alla gått med på att eventuella konflikter mellan medlemmar löses på ett visst sätt, och att konflikter med de som kontrakterat med ett annat företag löses på ett visst sätt. I båda fallen tas frågan upp med en, för båda parter, neutral domstol. Vad som räknas som en neutral domstol kommer bestämmas av hur bra de olika domstolarna är, så att de allmänt erkänt bästa domstolarna respekteras som neutrala.

För den som inte är bekant med skillnaderna mellan stat och anarki kan man kanske tycka att det här verkar väldigt likt dagens stater. Denne skulle kanske även säga att anarkokapitalismen endast består i ett namnbyte från "stat" till "försäkringsbolag" eller "förening". På ett sätt stämmer det, om man (som vissa ekonomer) ser stater som "klubbar", men på några viktiga punkter stämmer det inte. Den största är att stater är territoriella och påtvingande, medan anarkokapitalistiska rättsföreningar är extra-territoriella och frivilliga att ingå. Det är ju just den här skillnaden som får vissa att se det ovan nämnda problemet med hur tvister skall lösas.

Lösningen har jag redan angett, nämligen att i en tvist mellan individer eller mellan individer som tillhör olika grupper eller prenumererar på olika rättsbolag, så bestäms vem som har rätt genom en tredje parts domslut. Är det mellan individer kommer individerna att välja domaren medan rättsbolagen, eftersom de ser att det är en händelse som så lätt kan inträffa, har avtalat på förhand till vilken domstol man skall ta det i. Och tanken att det skall fungera på det här sättet är inget rent teoretisk tankekonstruktion utan det har sin grund i flera andra rättsystem.

Principen att man vänder sig till en neutral domare för att lösa tvister, även där det inte finns någon högsta domstolare, har använts (och används fortfarande) av handlare (speciellt internationella handelspartners), mellan nationer och mellan individer som skapar nya rättsystem. Som Peter Leeson slår fast så har 153 av, verkar det som, 196 av världens stater gått med på att med våld upprätthålla bindande avtal mellan handelspartners, men mellan de andra 43 länderna och med resten av världen verkar det alltså inte finnas någon stats våld bakom att kontrakten uppfylls. Ändå försegår handel mellan dessa länder, vilket pekar på att handelsdomstolar är tillräckliga för att lösa tvister. Dessutom uppfylls 90% av företagen som har kontrakt via ICC helt frivilligt, utan att man behöver koppla in staten. När det gäller nationer så har extra-territoriella domstolar funnits länge och här har de olika staterna - likt rättsbolagen under anarki skulle haft - avtal mellan varandra om i vilken domstol det skall tas upp i. Vad gäller individer som skapar nya rättsväsenden verkar det vara fullständigt ekonomiskt (och naturligt) att närhelst två personer tvistar så skall tvisten avgöras av en tredje part, vilket ledde till att när folk i USA som reste västerut i karavaner alla ingick i en sorts kontrakt där man band sig att gå med på att tvister löstes av en tredje part. Principen som vi ankor försvarar är alltså gammal och har fungerat för andra system.

Men, ropar vissa tillskyndare av den territoriella statens försvar, vad händer i de fall när parterna inte kommer överens om en domstol? Hur hanteras ett fall där en person som tar andras egendom men vägrar inställa sig till någon domstol för att dömas? Hur hanteras ett fall där två personer, som köper olika rättstjänster, tvistar men de båda rättsinstanserna kommer inte överens om i vilken domstol det skall tas upp i?

Först måste jag påpeka att det är möjligt för det anarkokapitalistiska samhället att bryta samman och försvinna i ett fullständigt vidrigt kaos där samhällsgemenskapen är borta och folk slåss hej vilt. Om det uppstår så lär det nog uppstå när de vanliga sätten för att lösa tvister inte visar sig tillräckliga, som när två parter ur olika föreningar inte kan komma överens om att lösa en tvist. Så det finns alltid några fall där man som anarkist (och rationalist) måste erkänna att det anarkokapitalistiska samhället bryter samman. Poängen som man bör komma ihåg är dock att även om det finns några sådana hypotetiska fall är det långt ifrån säkert att dessa skulle uppstå i realiteteten. Och på samma sätt som att det anarkokapitalistiska systemet kan braka samman, så kan det statliga göra det. Än så länge vet jag inget system som kan stå emot varje tänkbar krånglig och explosiv situation, och tills ett sådant system hittats (och visats vara positivt) måste man utgå från vad de olika systemen förväntas leda till. Alltså man får utgå från vad som är rimligt att inträffa.

Utifrån det perspektivet, vad händer då när A och B tvistar om huruvida B stulit något från A eller inte och B vägrar godta någon domstols medling? Med största sannolikhet skulle jag gissa att A tar upp frågan till ett antal olika domstolar, ifall denne tror sig kunna bevisa att B verkligen är en tjuv, och om dessa finner att så är fallet kan A med god säkerhet anlita en våldsfirma som tar pengar som kompensation från B för dennes stöld. Ifall B inte har några pengar och ifall rättsystemet stödjer det kan A spärra in B i ett arbetsfängelse tills denne producerat ett tillräckligt stort värde för att A är kompenserad.

Vissa anarkister är inte helt bekväma med den här lösningen. Då de menar att vi bör sträva efter ett rättsväsende som inte använder tvång för att upprätthålla sina lagar. För egen del finner jag att deras alternativ inte skulle fungera effektivt så jag ser det som att man har rätten att använda våld mot de som kränkt ens rättigheter och då det verkar effektivt finns det inget fel i att göra det.

Vissa minarkister (jag kan själv bara minnas att jag stött på två som uttryckt denna åsikt) är obekävma med den här situationen för att de ser det som att "krig" har uppstått i samhället. Men dessa verkar endast se ett problem för att de helt enkelt inte vill att någon annan än en monopolist skall få använda våld. Om en stat gjorde samma sak som ett företag har de inget emot det och därför är det inte våldet i sig de stör sig på.

Vad händer då när A och B tvistar men båda tillhör olika skyddsorganisationer? I det förra fallet var det enkelt att se att A kunde tvinga B till att betala för sitt brott, då den senare var ensam, men hur blir det i det här fallet? Ifall det skulle leda till ett krig mellan A och B:s skyddsorganisationer skulle det i princip leda till samma sak. Någon av organisationerna med den hjälp de kan få ifrån övriga i samhället skulle visa sig vara starkare än den andra och denne kan tvinga den andra att betala skadestånd.

Det här låter inte speciellt trevligt enligt de flesta, hur kan man förespråka ett system där samhällsorganisationer kan börja slåss med varandra? Jag förespråkar det inte av den anledningen, men jag ser inte det som ett problem eftersom jag är medveten om att i alla samhällen kan beväpnade grupper börja slåss med varandra. Frågan är hur troligt det är att det skulle ske. Som jag ser det lär detta ske mer sällan och med mindre kraft ju mer civiliserat ett samhälle blir, och för ett samhälle som dagens Sverige skulle det nog aldrig ske. Detta eftersom den organisation som bryter mot ingångna avtal eller annars visar sig vara otrovärdig genom att starta en konflikt utan att försöka lösa den fredligt lär bli fiende med alla andra i samhället. Detta innebär att för att den skall vinna, tjäna något på konflikten, så måste den slå ned alla andra organisationer i samhället, vilket inte lär inträffa någonsin. Skyddsorganisationerna har alltså incitament att alltid försöka lösa konflikter mellan dess medlemmar fredligt.

Givetvis ett företag skulle kunna försöka etablera sig som en stat och försöka kriga mot alla i samhället. Det är en möjlighet. Det är även en möjlighet för stater att upplösas och starta inbördeskrig. Enbart möjligheten att detta kan inträffa bör inte få en att vara emot varken det ena eller andra. I alla fall inte när det inte finns något tredje alternativ.

On drugs - Report of the Global Commission on Drug Policy

Nu i dagarna släpptes en rapport från The Global Commission on Drug Policy om den globala narkotikapolitiken som har fått en hel del uppmärksamhet. Istället för de korta analyser som tidningarna ger tänkte jag gå igenom rapporten lite mer noggrannt. Rapporten går att dela in i en analys av dagens politik och kommissionens förslag på hur denna kan förbättras, med målet att skapa förbättring för människors situation.

Dagens problem
Rapporten börjar med att slå fast att dagens narkotikapolitik inte uppnår sina mål, vilka var att uppnå ett drogfritt samhälle och bättre hälsa för folket. På båda områden går det att säga att staternas politik varit ett totalt misslyckande. Trots detta fortsätter de flesta stater med samma vanliga politik utan att undersöka alternativ. Ett annat problem med politiken är att den mäter framgång i hur bra den tillfälliga processen går men inte i slutresultat. Alltså att man mäter framgång i hur många drogproducenter och -konsumenter staten arresterar och hur mycket narkotika staten konfiskerar, istället för att mäta, exempelvis, heroinisters hälsa. Annars påpekar de att harm reduction sågs som ett givet mål när FN först uttryckte sin politik 1961:

Effective policymaking requires a clear articulation of the policy’s objectives. The 1961 UN Single Convention on Narcotic Drugs made it clear that the ultimate objective of the system was the improvement of the ‘health and welfare of mankind’.

Men staterna vill inte använda sig av metoder som har en bevisat positiv effekt på droganvändares hälsa, som sprututbyte, eftersom de då inte visar sig delta lika hårt i kampen mot narkotika. Här i Sverige säger man väl att det går emot politikers irrationella fantasi om ett drogfritt samhälle.

Harm reduction som princip uppfyller däremot ett av de mål som angavs för den tidiga drogpolitiken, nämligen att hjälpa folk, vilket följande tabeller illustrerar.

Dessutom har Nederländerna, Schweiz och England relativt nyligen startat statliga program som ger ut heroin till missbrukare. I alla länder har forskning visat att politiken lett till lägre brottslighet. Detta verkar inte ha gjort heroin till någon populär drog eller något folk drömmer om att ta; i Nederländerna anser ungdomar att heroin är en "återvändsdrog" och mellan 2008 och 2001 minskade antalet heroinister från 28 000 till 18 000. Inte helt häpnadsväckande är det även så att en politik som är utformad för att slå ned på en frivillig handel mellan villiga deltagare leder till mer samhälleliga problem än den politik som är utformad för att enbart hjälpa de som har bekymmer.

These institutional dynamics obstruct objective and evidence-based policymaking. This is more than a theoretical problem – repeated studies[22,23] have demonstrated that governments achieve much greater financial and social benefit for their communities by investing in health and social programs, rather than investing in supply reduction and law enforcement activities. However, in most countries, the vast majority of available resources are spent on the enforcement of drug laws and the punishment of people who use drugs.[24]

Detta beror delvis på de, för politikerna, oförutsedda konsekvenserna av sitt krig mot droganvändare.

These negative consequences were well summarized by the former Executive Director of the United Nations Office on Drugs and Crime, Antonio Maria Costa, as falling into five broad categories:

1. The growth of a ‘huge criminal black market’, financed by the risk-escalated profits of supplying international demand for illicit drugs.
2. Extensive policy displacement, the result of using scarce resources to fund a vast law enforcement effort intended to address this criminal market.
3. Geographical displacement, often known as ‘the balloon effect’, whereby drug production shifts location to avoid the attentions of law enforcement.
4. Substance displacement, or the movement of consumers to new substances when their previous drug of choice becomes difficult to obtain, for instance through law enforcement pressure.
5. The perception and treatment of drug users, who are stigmatized, marginalized and excluded.[21]

Rekommendationer
Kommissionen rekommenderar först och främst politiker att våga öppna debatten om droger, att våga erkänna att deras nuvarande politik inte kommer att uppnå deras mål om ett narkotikafritt samhälle och diskutera alternativ som kan minska problemen förknippat med droganvändning. Sedan menar de att istället för att låsa in användare skall man erbjuda dessa hjälp istället. En sådan avkriminalisering av droganvändning genomfördes i Portugal juli 2001 och flera studier har visat att detta inte lett till någon speciell ökning av droganvändning i landet, utan istället har heroinbruket minskat och rättsväsendet behöver lägga mindre pengar på att jaga användare. I västra Australien avkriminaliserades cannabis och där fortsatte användningen att minska som en rapport kom fram till:

“The cannabis use data in this study suggest that, unlike the predictions of those public commentators who were critical of the scheme, cannabis use in Western Australia appears to have continued to decline despite the introduction of the Cannabis Infringement Notice Scheme.”[30]

Vidare föreslår kommissionen att stater och dess lokala avdelningar skall vara fria från internationella avtal att experimentera med sin drogpolitik. Om man finner att det kostar mindre och ger bättre konsekvenser med en harm reduction-ansats bör denna uppmuntras. Kommissionen föreslår även att den klassificering av droger som stater använder sig av bygger på fördomar istället för vetenskap och bör uppdateras. Den nuvarande ser exempelvis GHB och Ecstacy som några av de mest farliga droger medan studier ser de som mindre farliga.


Andra myter, som att de flesta droganvändare är missbrukare, bör också bekämpas.

När det gäller bekämpning av droghandel med polis pekar kommissionen på forskning som visar att detta tenderar att öka narkotikarelaterat våld.

A group of academics and public health experts based in British Columbia have conducted a systematic review of evidence[45] relating to the impact of increased law enforcement on drug market-related violence (for example, armed gangs fighting for control of the drug trade, or homicide and robberies connected to the drug trade).

In multiple US locations, as well as in Sydney, Australia, the researchers found that increased arrests and law enforcement pressures on drug markets were strongly associated with increased homicide rates and other violent crimes. Of all the studies examining the effect of increased law enforcement on drug market violence, 91 percent concluded that increased law enforcement actually increased drug market violence. The researchers concluded that:

“The available scientific evidence suggests that increasing the intensity of law enforcement interventions to disrupt drug markets is unlikely to reduce drug gang violence. Instead, the existing evidence suggests that drug-related violence and high homicide rates are likely a natural consequence of drug prohibition and that increasingly sophisticated and well-resourced methods of disrupting drug distribution networks may unintentionally increase violence.”[46]

Slutligen manar kommissionen politiker att göra något åt den ohyggliga situationen vi befinner oss i nu.

Act urgently: the war on drugs has failed, and policies need to change now.

There are signs of inertia in the drug policy debate in some parts of the world, as policymakers understand that current policies and strategies are failing but do not know what to do instead. There is a temptation to avoid the issue. This is an abdication of policy responsibility – for every year we continue with the current approach, billions of dollars are wasted on ineffective programs, millions of citizens are sent to prison unnecessarily, millions more suffer from the drug dependence of loved ones who cannot access health and social care services, and hundreds of thousands of people die from preventable overdoses and diseases contracted through unsafe drug use.