Camerons Avatar - är den vänster?

Efter att ha sett mästerverket Avatar har vissa, möjligtvis liberala, recensenter snöat in sig på idén att filmen är vänster. Se, exempelvis Reason-magasinets recension:

So despite its genuinely impressive technical innovations, Avatar isn't much a movie: Instead, Cameron's cooked up a derivative, overlong pastiche of anti-corporate clichés and quasi-mystical eco-nonsense. It's not that the film's politics make it bad, it's that even if you agree, the nearly three-hour onslaught of simplistic moralizing leaves no room for interesting twists or ambiguity in the story or characters: corporations are bad, scientists are good, natives are pure, harmony with nature is the ultimate ideal...

Andra, konservativa och/eller neokonservativa, recensenter har också klagat på filmens påstådda vänsterbudskap. Utifrån mitt perspektiv är det dock uppenbart att filmen är libertariansk. Utan att förstöra storyn alltför mycket handlar det om ett företag som vill ta över ett folks landområde, då en stor mineralfyndighet råkar befinna sig under invånarnas uråldriga hem. Eftersom företaget är uppenbart ondskefullt i filmen så drar recensenterna dock slutsatsen att man måste tycka att alla företag är onda, eller att en majoritet av dem är det. Visst, det är ju inte bra reklam för de som uppskattar marknaden att en viktig del av den porträtteras dåligt (speciellt när det finns bättre kandidater för att fylla den ondes roll). Men kritiken fastnar bara för den som känner sig träffad.

Det skulle förstås ha varit annorlunda om företaget verkade i en anarkokapitalistisk miljö hemma på jorden, där de verkligt fria krafterna av marknaden skapade ett trevligt hem för sådana fascistiska företag som kan utvecklas till stater. En sådan kritik försöker dock filmen inte ge sig in på: inget tyder på att mitt eget politiska utopia fanns hemma på jorden (ja, filmen utspelar sig på en måne till Alpha Centauri). Den totala avsaknaden av privat övervakning (journalism, bloggning, fotografering, filmning) av händelserna i filmen är den första antydan om att det inte verkade i en fri miljö (eller ens en demokratisk). Frånvaron av politiska lönnmördarmarknader talar också för att det övergripande samhället inte var fritt.

Givetvis kan man klaga på att filmen inte är tillräckligt djup, att den inte filosoferar bättre om situationen i filmen. Och jag håller definitivt med om att detta saknas! Men samtidigt får man finna sig i att det bara är en matiné-film. Det är tråkigt, men marknaden ger oss sällan filosofiska thrillers i filmformat. Vill man ha det får man läsa böcker.

The Myth of the Rational Voter online

Den här boken kan mycket väl vara en av de viktigaste böckerna för att övertyga folk om att den rådande formen av demokrati, i grund och botten, är olämplig för alla som inte vill leva i ett samhälle där uppenbart dålig politik förs, vilken bara gynnar folks galna uppfattningar om vad som är rätt och fel, och några små minoriteter.

Utöver att boken har solida argument är den dessutom väldigt övertygande, så den är utmärkt att läsa om man vill ha en kort introduktion till problemen med demokrati. Men jag tänkte att det kanske finns fler som mig som egentligen inte gillar att köpa saker och ting om de finns gratis, så jag tänkte lägga upp boken på min blogg, så att ni slipper köpa den.

Givetvis, det är inte boken ni får, utan allt material som boken består av. Det fungerar såhär: nästa varje ekonom (och annan akademiker kanske) som skriver en bok har tidigare skrivit några artiklar som utgör grundvalen för bokens idéer. Rör det sig dessutom om en ekonom som är teknisk nog att ha en über-mäktig hemsida där han lägger upp alla artiklar han har skrivit, kan man sätta ihop dessa artiklar för att få tillräckligt mycket resultat som ser ut som den riktiga (fnord) boken.

Men, jag vet att även en bok kan vara för mycket för vissa att ta sig igenom, och för lite för andra, så här kommer allt möjligt material rörande boken.

Istället för en bok: några sammanfattningar av TMotRV
Först har vi texten Caplan skrev för Cato (28 sidor) och en artikel han skrev tillsammans med Edward Stringham (51 sidor), därefter intervjun han gjorde med Russel Roberts och sist föreläsningen han håller på ett FEE-seminarium.

Boken, fast i annat format
Introduktion och kapitel ett - Istället för dessa, se ett tidigt manuskript som Caplan skrev innan boken publicerades. Manuskriptet verkar vara bättre då det är längre än vad kapitlena i boken slutligen blev, troligen var det förlaget som ville göra boken hundra sidor kortare än vad Caplan hade tänkt sig. Intressant nog var titeln i början The Logic of Collective Belief: The Policital Economy of Voter Irrationality. Även om jag älskar allt som börjar med "the logic of" får jag hålla med om att den nya titeln är bättre.

Kapitel två - se texten han skrev för Cato och Frederic Bastiats That Which is Seen, and That Which is Not Seen och Economic Sophisms. Jag hänvisar till Bastiat eftersom kapitlet indentifierar och kritiserar vissa sofismer, och för att Caplan menar att Bastiats böcker är mycket bättre än hans.

Kapitel tre - se artikeln han skrev med Edward Stringham och en av två artiklar för en längre diskussion om skillnaden i hur icke-ekonomer och ekonomer ser på ekonomin. Dessa artiklar är dock lite "vetenskapliga", d.v.s. de är dåligt skrivna och inte speciellt trevliga att läsa.

Kapitel fyra - se artikeln Rational Ignorance vs. Rational Irrationality.

Kapitel fem - se artikeln Rational Irrationality: A Framework for the Neoclassical-Behavioral Debate.

Kapitel sex och sju - se artiklarna Rational Irrationality and the Microfoundations of Political Failure och The Logic of Collective Belief.

Kapitel åtta och sammanfattningen - Jag hittar inga bra direkta substitut för detta, men har du läst allt annat jag länkat till har du nog inte missat så mycket.

Jag rekommenderar alla att läsa boken istället för dessa artiklar, då boken är bättre strukturerad, men om du inte vill läsa boken så läs eller lyssna på någon av sammanfattningarna.

Det fina med vadslagning

I sin recension av Bryan Caplans mästerverk The Myth of the Rational Voter, ställer Niclas Wennerdal en viktig fråga för alla som tror att folks politiska åsikter inte är lika rationella som de skulle kunna vara. Han undrar hur man idag kan få folk att sätta ett större värde på risken att de kan ha fel när det gäller politik. Exempelvis, risken att ha fel när det gäller effekterna av en märkbar global uppvärmning eller effekterna av kollektivavtalens minimilöner.

Förslagen som han är, ger Niclas redan ett svar innan han ställer frågan, nämligen att utmana folks politiska åsikter genom att slå vad om de (eller deras konsekvenser) stämmer. Detta bygger på att man kan enas om en källa som kan ge ett tillförlitligt svar på en specifik fråga. Givet att man kan göra det skulle man kunna öka folks (och ens egen!) förväntade kostnad av att ha fel genom att varje gång ett kontroversiellt påstående kommer så ställer man frågan: "Är du beredd att slå vad om det?"

• Säger någon att minimilöner inte skapar arbetslöshet? Fråga om de är beredda att satsa pengar på vad majoriteten av alla ekonomer säger om det.

• Säger någon att marknaden diskriminerar felaktigt mot kvinnor och ger de lägre löner än vad de förtjänar? Fråga om de är beredda att satsa pengar på vad statistik säger om ogifta män och kvinnors löneskillnader.

• Säger någon att det är omöjligt att ha lag och ordning utan en stat? Fråga om de är beredda att satsa pengar på om det finns dokumenterade statslösa samhällen som hade just det.

Valet av källa är i exemplen givetvis inte givet, men jag tror inte att de är så långt ifrån vad de flesta skulle anse vara en rimlig skiljedomare.

Det fina med att använda en sådan här taktik är att det är lönande för den som har rätt. Detta borde göra att alla borde anse att man i princip borde vara beredd att ingå vadslagning för alla politiska (eller andra) uppfattningar man har, givet att summan inte är överdrivet hög och att man kan enas om en skiljedomare. Själv har jag föreslagit att ingå ett vad om politiska uppfattningar endast en gång, utan att få med mig någon. I framtiden kanske vi kan hoppas på att folk anser att den som inte är beredd att slå vad om sin sak har fel.

Anarki, anarki, anarki...

Ett vanligt tvisteämne som uppstår i politiska debatter rörande anarkokapitalism är frågan om det över huvud taget är möjligt att ha ett fungerande anarkistiskt samhälle. Denna frågeställning kan även tyckas vara konstig för vissa då svaret ses som uppenbart; väldigt många ser det som självklart att ett samhälle utan lagar kommer resultera i kaos och elände. Och där tror jag är det första (och kanske största) hindret vi ankor måste övervinna för att lyckas presentera vår politiska idé någorlunda effektivt, nämligen det stora problemet att definitionerna av anarki och stat i dagligt tal är ett logiskt virrvarr med konflikterande (och osammanhängande) innebörder. Detta är förstås det kända problemet att de flesta av oss ankor definierar anarki som ett statslöst (men inte laglöst) samhälle, medan de flesta definierar det som "kaos", "laglöshet" eller dylikt.

Eftersom det vanligtvis inte spelar någon vad man kallar koncept, så borde vi anarkokapitalister kanske byta namn på vår ideologi och även sluta prata om "anarki" för att undvika detta återkommande problem. Till viss del gör jag detta själv, namnet på bloggen till trots, och det är begreppet "polycentrisk lagordning" som jag vanligtvis använder mig av. Men jag tror att det finns ett större problem, eftersom folk även har en tendens att förknippa konceptet "samhälle utan en stat" med just anarki. Vidare verkar de flesta utgå från att lagar och ordning endast kan komma ifrån (eller med) en stat, varpå konceptet "libertariansk polycentrisk lagordning" (anarkokapitalism) ändå förknippas med "anarki" och "kaos". Således räcker det inte med att endast sluta använda ordet "anarki" utan man borde även sluta använda ordet "stat".


Så, om jag har rätt, gör folk ovanstående uppdelning i vilka sorters samhällen som är möjliga. Antingen har man en stat, och då finns det ordning i samhället, eller så har man anarki, och då råder laglöshet och kaos. Ytligt sett finns det inget problem med denna uppdelning, om man inte lade till den vanliga definitionen av stat som en ensam upprätthållare av lag, en monopolist i andra ord. Det och att folk kopplar ihop avsaknaden av en stat (en monopolist) med anarki gör att dessa ord inte riktigt utgör den mest optimala grunden för en vettig diskussion om anarkokapitalism.

Vad kan man då göra? Det finns flera alternativ. Ett är att strunta i dessa ord och använda andra som inte är flertydliga utan kommunicerar klart och tydligt vad man är ute efter. Med risk för att vara övertydlig tänkte jag komma med en kortfattad beskrivning av några begrepp vi kan använda istället för "anarki" och "stat", så som vi använder dem, och samtidigt göra oss förstådda för de som inte är så vana vid våra begrepp. Därför, och för att ta itu med det välkända problemet med "laglöshet" och "kaos" utgår jag från den tidigare bilden, men jag skippar helt och hållet de namn som folk är vana vid.


I den här schematiska bilden av tänkbara samhällen finns det bara två typer: de som där folk normalt agerar enligt vissa, allmänt kända, regler vilket resulterar i en allmän ordning och en där folk agerar närmast slumpmässigt i förhållande till varandra, vilket skapar kaos och förvirring. Samhällena i den tidigare delen har möjlighet att utvecklas och folket där bli välmående, medan folket i de senare samhällen lever i en ständig rädsla över vad de andra skall göra och därför blir samvaron knappt värd namnet och det lär inte bli någon utveckling. Som exempel på det första samhället kan vi tänka oss alla större civilisationer genom tiderna och på det andra kan vi tänka oss alla olika krigszoner genom tiderna (som de större civilisationernas härskare skickat soldater till). ("Samhälle" får här en högst formell betydelse av människor som interagerar med varandra.) Den här uppdelningen är dock bara första steget för att få fram betydelsen av anarkokapitalism.


Nu måste vi skilja mellan de samhällen där lagar "skapas" och upprätthålls av endast en suverän individ eller organisation eller om flera individer eller organisationer "skapar" och upprätthåller lagar som folk lever efter. Det första kallas för ett monocentriskt samhälle och det senare för ett polycentriskt, då det endast finns en "maktnod" i det förra och flera i det senare. Som exempel på det senare kan vi ta de flesta områden i Europa från medeltiden fram till 1648 och på det förra kan vi ta de flesta områden i Europa från 1648 fram till nutiden. För att få fram en någorlunda bra bild ava anarkokapitalismen måste man dock göra en uppdelning till.

Nu struntar jag i att ta med alla kaotiska samhällen, och fokuserar endast på de med en lagordning. Här kan man göra skillnad på om reglerna i samhället stämmer överens med individuella rättigheter, så som de har formulerats av libertarianer (som de klassiska liberalerna och dagens anarkokapitalister), eller om de står emot dem. Samhällen som kan klassificeras som förtryckande, i vid mening, polycentriska som monocentriska, har varit normen genom tiderna. Det är ytterst sällan som frihetliga samhällen uppstår och inget sådant samhälle har varit helt fritt från sina "skönhetsfläckar". Men om jag ändå skall ge ett exempel på ett samhälle som är närmast i att klassificeras som ett polycentriskt libertarianskt samhälle skulle jag ge amerikanska västern under tidigt 1800-tal. Som ett exempel på ett någorlunda frihetligt monocentriskt samhälle kan vi ta Sverige för hundra år sedan.

Idealtypen för ett libertarianskt/frihetligt polycentriskt samhälle kallas, som jag nämnde tidigare, för ett anarkokapitalistiskt samhälle. Uppdelningen av de olika samhällstyperna jag gjorde för att komma åt detta begrepp är kanske inte optimal men jag tror att man slipper den jobbiga diskussionen om "statslöshet=laglöshet" genom att beskriva anarkokapitalismen i de här termerna. Givetvis, detta gör ju inte att man kan komma undan med att besvara hur ett frihetligt privat system kan producera de saker som folk tror staten måste producera, men det borde göra det uppenbart att det i alla fall inte är nödvändigt att ha en monopolist för att "producera" lagar.

The White Man's Burden

Någon gång nästa år kommer dokumentären The White Man's Burden med och av ekonomiprofessorn William Easterly. Filmen kommer ta upp de problem som finns idag med U-lands"bistånd" och förhoppningsvis göra ett lika bra argument som Easterly gör i sina böcker för att situationen måste ändras, att dagens "bistånds"organisationer snarare gör de fattigas situation värre än bättre. Det kanske är lite väl mycket att förvänta sig att den kommer upp på svenska biografer, men som tur är har vi ju internet.



För den som inte orkar vänta på dokumentären kan jag rekommendera de böcker Easterly har skrivit i frågan och som dokumentären främst bygger på, nämligen The Elusive Quest for Growth och The White Man's Burden Why the West's Efforts to Aid the Rest Have Done So Much Ill and So Little Good. För en sammanfattning av vad han har att säga rekommenderar jag Russel Roberts intervju med honom, eller en föreläsning där han berättar hemligheten bakom utveckling (och ger en bra introduktion till att se politik från ett individuellt perspektiv). Hans blogg Aidwatchers kanske också är värd att kika in, men jag har inte hunnit läsa så mycket därifrån.

William Easterly är såklart inte utan sina kritiker. Den mest intressanta är Bruce Bueno de Mesquita som hävdar att han inte tar tillräckligt stor hänsyn till de politiska incitament som "bistånd" skapar hos den mottagande regeringen, vilket gör att "bistånd" har ännu sämre chanser att lyckas än vad Easterly utgår ifrån. de Mesquitas argument presenterar sin bakomliggande teori i två intervjuer hos Econtalk.

Slutligen skulle jag vilja rekommendera en föreläsning med Peter Leeson om just utvecklingens ekonomi.

H/T Chris Coyne

En länk och en kort intervju om Climategate

Den pågende klimatforskningshärvan lär jag inte få ett bra perspektiv på förrän om ett tag, men nu när jag läst lite kan jag ju lika gärna lägga upp några intressanta länkar om det.

Först kommer ett axplock av de omtalade mailen. Uppdateringar av sidan kommer förhoppningsvis vara av fortsatt intresse eftersom de inte har hunnit gå igenom allt material som "befriats" från CRU:s hårddiskar, och nya saker verkar komma fram.

Patrick J. Michaels är en av de klimatforskare som inte håller med majoriteten av forskarna på området och i en intervju berättar han om det mindre vänliga bemötandet han fått när han försökt publicera sina resultat.

Vad skall jämföras? eller Varför jag inte vill flytta till Somalia

I politiska debatter har vissa människor svårighet att förstå vilka principer som skall användas för att jämföra hur bra olika system är. Som med allt annat sker dessa "missförstånd" endast när folk har ett incitament att "missförstå" frågan. Skulle jag, exempelvis, säga att folk i Sovjetunionen år 1989 hade det, materiellt sätt, bättre än folket i Ryssland år 1909, och att detta var ett bevis på Sovjetunionens förträfflighet, kommer de flesta att säga att "Hallå! Du kan ju inte göra sådana jämförelser!" eller "Men Sovjet skapade ju massa lidande och elände, det skulle ju uppenbarligen ha blivit bättre om de hade haft en annan stat". Här förstår folk principen, nämligen att en stats förträfflighet beror inte på om dess undersåtar lyckats få det bättre under dess levnadstid, utan vad de hade haft med en annan stat. Vad gäller staters förträfflighet är, så att säga, allting relativt.

Denna princip, som mer generellt kan uttryckas som att man måste jämföra saker och ting allt annat lika, är dock illa förstådd när folk skall jämföra dagens politiska system mot ett de inte gillar. Deras förmåga försämras ytterligare om alternativet som föreslås dessutom är illa omtyckt av de andra i samhället eller den grupp de associerar sig själva med. Nu kommer folk att göra samma fel, som jag gjorde ovan, och strunta fullständigt i det. De kommer att göra vilka logiska kullerbyttor som helst för att försvara sin egen världsbild, oavsett hur galen den är! (Och givetvis är de rationella när de gör så; vad tjänar de på att göra sina liv obekväma genom att ifrågasätta deras rådande system när de ändå inte kommer att kunna få igenom något?)

För att ta ett exempel: som förespråkare av anarkokapitalism, ett system där lag och ordning bestäms av privata aktörer, kommer folk ofta med frågan: Varför flyttar du inte till Somalia? (Det faktum att Somalia nu för tiden verkar ha fått sig en stat struntar vi för tillfället i, låt oss anta att de fortfarande är statslösa där.) Resonemanget bakom den här frågan bygger på att vi har det så bra här i Sverige - där vi har en stat - jämfört mot hur förjävligt det är i Somalia - där det inte finns någon stat. Men, detta är en lika dålig jämförelse som den jag använde tidigare för att bedöma huruvida Sovjetunionen var en bra stat. Det som jämförs är äpplen och päron; Somalia blev ett statslöst samhälle när det hade en jäkligt låg levnadsstandard, knappt någon ekonomisk infrastruktur eller ett utvecklat lagsystem, vilket däremot Sverige hade.

Även detta kan vissa ta som ett exempel på att statslösa samhällen är sämre än stater, för "Hallå, de hade ju fan inte ens ett helt fungerande rättssystem", kan någon utbrista. Men vad folk missar är att detta är inte den relevanta jämförelsen. Det som skall jämföras är inte hur Somalia har det efter 11 år med relativt liberala regler och ett anarkistiskt/polycentriskt lagsystem mot hur Sverige har det efter 150 år med relativt liberala regler och ett statligt/monocentriskt lagsystem. Den korrekta jämförelsen är, såklart, hur väl de båda länderna skulle ha det efter lika många år, men med olika politiska system.

Inte ens detta är dock en helt korrekt jämförelse. Tillväxt och allmänt välstånd i ett land beror på många andra saker än landets politiska system - som religion, kultur, geografi, befolkningsmängd, befolkningsstruktur och en del andra faktorer. I verkligheten finns det väldigt få fall där vi kan hitta konkreta exempel på ceteris paribus-experiment, där två områden som i stort sett är lika, men på en viktig detalj har skiljt sig åt. Öst- och Västtyskland och Syd- och Nordkorea är några få exempel jag kan komma på som någorlunda väl uppfyller kraven på att de bakomliggande faktorerna skall vara lika. En jämförelse mellan Sverige och Somalia uppfyller knappt något av dessa krav (utöver att de är befolkade av människor); länderna är så olika som kunde vara möjligt.

Det här är inte en post som försvarar anarki i Somalia - dock kan jag ju länka till den viktigaste artikeln som ett sådant försvar skulle bygga på - utan den visar endast på metodologisk punkt när man skall jämföra saker och ting: det skall helst göras allt annat lika! Om vi ska jämföra ett statligt och ett privat system skall vi helst ha samma sorts invånare, samma miljö, samma geografiska position och samma ekonomiska utgångspunkt, alltså att de endast skiljer sig på just den punkt som vi vill jämföra.

Om detta hålls i åtanke, borde det vara uppenbart varför jag och de flesta anarkokapitalister inte vill flytta till Somalia, och att frågan endast ställs för frågeställarens egen skull. Själv vill jag inte flytta till Somalia då de pratar ett språk jag inte förstår, lever i en kultur jag inte begriper, har lagar jag inte är vana vid och - vilket nog är viktigast - är ett, jämfört med Sverige, jäkligt fattigt och område. Inget av detta visar att jag tycker att statlig produktion av lag och ordning är bättre än när den förs i privat regi, allt annat lika. Om Somalia inte haft kvar vissa rester av sin stat - vilka verkar ha uppgjort huvuddelen av dessa olika krigsherrar som figurerade i media förr - hade Somalias juridiska omständigheter varit än bättre men även då hade jag troligtvis inte velat flytta dit.

En fråga som kan uppstå nu är om det går att göra några vettiga jämförelser av ett system alls. Till viss del är detta inte möjligt, men samtidigt går det att utifrån en mängd olika sådana jämförelser på specifika områden tillsammans få en helhetsbild som säger något om frågan. Detta är skälet till att alla jämförelser som är mer abstrakta måste göras på en mer teoretisk nivå, vilket kräver en förståelse av de olika systemens inneboende regler. Här kan det nog vara värt att läsa Bryan Caplans föreläsningsanteckningar om ekonomin bakom demokratiska system och anarkokapitalism.