The Rational Optimist - Kommer det att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden?

-->

 

På det hela taget ledde den neolitiska revolutionen till att allt fler människor kunder överleva, vilket ökade möjligheten för specialisering och välståndsökning. Populationen ökade och även om det kom svälter sjönk populationen aldrig så lågt att människor gick tillbaka till äldre mönster. Men, ett stort antal människor har, åtminstone sedan Robert Malthus, varit oroade för att jordbruket inte skulle vara tillräckligt. Att det fanns stora risker för att svält skulle komma för att det finns för många människor. I fortsättningen av det här kapitlet av The Rational Optimist diskuterar Matt Ridley några av dessa hot som aldrig inträffade samt hur matproduktionen skulle kunna hållas igång när det finns nio miljarder människor på jorden.

England verkar ha varit nära svältgränsen under början av 1800-talet vid några tillfällen, men jordbruket fick en uppsving runt 1830 i och med upptäckten av guano. Men, när jordbruket förlitade sig på produktionen av denna (förnyelsebara) resurs fanns det vissa farhågor för hur jordbruket skulle klara sig när guanon väl var slut.

Between 1840 and 1880, guano nitrogen made a colossal difference to European agriculture. But soon the best deposits were exhausted. The miners turned to rich mineral saltpetre deposits in the Andes (which proved to be ancient guano islands lifted up by South America’s westward drift), but these could barely keep pace with demand. By the turn of the twentieth century the fertiliser crisis was desperate. In 1898, the centenary of Malthus’s pessimistic prognostication, the eminent British chemist Sir William Crookes gave a similar jeremiad in his presidential address to the British Association entitled ‘The Wheat Problem’. He argued that, given the growing population and the lack of suitable new acres to plough in the Americas, ‘all civilisations stand in deadly peril of not having enough to eat,’ and unless nitrogen could be chemically ‘fixed’ from the air by some scientific process, ‘the great Caucasian race will cease to be foremost in the world, and will be squeezed out of existence by races to whom wheaten bread is not the staff of life.’ (s. 137-138)

Efter femton år hade dock Fritz Haber och Carl Bosch upptäckt just en sådan metod, vilket hjälpte till att hålla uppe produktiviteten av land. Bränslemotorn hjälpte också till genom att byta ut hästar mot traktorer. I USA användes ca en tredjedel av all åkerareal till att fodra hästar, så det lättade enormt att inte behöva föda så många längre. (Troligtvis kommer en liknande effekt att komma i början av det här århundradet när väl odlat kött blir kommersiellt gångbart.) Samhället lyckades överleva även utan stora mängder guano till åkrarna.

Det kom en annan rädsla att livsmedlena inte skulle räcka till under mitten av 1960-talet, speciellt i Indiden, där de statliga jordbruksmonopolen hade svårt att producera tillräckligt mycket mat till folket. Efter två år med dåliga skördar var svälten nära i Indien. Av en lycklig händelse hade ett antal forskare från slutet av 1940-talet och framåt hittat en ny variant vete som sedan förädlats så att den producerade trippelt så mycket. Detta var delvis för att den var mycket kortare än vanligt vete och kunde ta större fördel av bättre gödsling; det vanliga, höga vetet blev för långt av gödslingen så att den slokade. Forskaren som utvecklade den här varianten hette Norman Borlaug och han hjälpte till att sprida den i Mexiko, så att deras skörd ökade sexfaldigt efter att de börjat odla den! Detta var starten på den gröna revolutionen som skulle rädda Indien, men det var nära att teknologin inte kunde spridas:

Between 1963 and 1966 Borlaug and his Mexican dwarf wheats faced innumerable hurdles to acceptance in Pakistan and India. Jealous local researchers deliberately underfertilised the experimental plots. Customs officials in Mexico and America – not to mention race riots in Los Angeles – delayed shipments of seed so they arrived late for the planting season. Overenthusiastic fumigation at customs killed half the seeds. The Indian state grain monopolies lobbied against the seeds, spreading rumours that they were susceptible to disease. The Indian government refused to allow increased fertiliser imports, because it wanted to build up an indigenous fertiliser industry, until Borlaug shouted at the deputy prime minister. To cap it all, war broke out between the two countries. (s. 140)

Men, det slutade lyckligt ändå:

But gradually, thanks to Borlaug’s persistence, the dwarf wheats prevailed. The Pakistani agriculture minister took to the radio extolling the new varieties. The Indian agriculture minister ploughed and planted his cricket pitch. In 1968, after huge shipments of Mexican seed, the wheat harvest was extraordinary in both countries. There were not enough people, bullock carts, trucks or storage facilities to cope with the crop. In some towns grain was stored in schools.

In March of that year India issued a postage stamp celebrating the wheat revolution. That was the very same year the environmentalist Paul Ehrlich’s book The Population Bomb was published declaring it a fantasy that India would ever feed itself. His prediction was wrong before the ink was dry. By 1974, India was a net exporter of wheat. Wheat production had tripled. Borlaug’s wheat – and dwarf rice varieties that followed – ushered in the Green Revolution, the extraordinary transformation of Asian agriculture in the 1970s that banished famine from almost the entire continent even as population was rapidly expanding. In 1970 Norman Borlaug was awarded the Nobel Peace Prize.

In effect, Borlaug and his allies had unleashed the power of fertiliser, made with fossil fuels. Since 1900 the world has increased its population by 400 per cent; its cropland area by 30 per cent; its average yields by 400 per cent and its total crop harvest by 600 per cent. So per capita food production has risen by 50 per cent. Great news – thanks to fossil fuels. (s. 140-141)

Utvecklingen inom jordbruket innebär att mindre land behöver användas av människor, intressant nog. Jägar- och samlare behövde ungefär en hektar land för att överleva, nu klarar sig varje individ på en tiondel av den ytan. Ridley bedömer att det även skulle vara möjligt för ekonomin – d.v.s. våra gemensamma ansträngningar, möjliggjort av handel och koordinerat av priserna som handeln orsakar – att producera mat för nio miljarder människor, utan att arealen land behöver öka. Detta skulle fungera delvis tack vare att odlingen förbättras i Afrika, genom att alla använder genmodifierade grödor som ökar avkastningen och genom att mer boskap äter vegetariskt istället för kött. Om det uppnås, vilket är fullt rimligt, kommer världen att kunna producera mer än tillräckligt för nio miljoner människor 2050 (vilket är när vi förväntas bli så många).

Men, likt politiker stod i vägen för den gröna revolutionen kan politiska krafter stå i vägen för den här utvecklingen. Detta skulle kunna ske genom att politiker följer vissas krav på att mat skall vara närproducerad – vilket innebär en försämrad produktion – eller att allt fler hinder läggs ut för genmodifierat livsmedel. Det är väldigt många som kallar sig för miljövänner som är emot genmodifierad mat, speciellt bland folk som ogillar bekämpningsmedel och föredrar ”organisk” odling. Här tar Ridley upp en väldigt intressant poäng:

Yet when a technology came along that promised to make organic farming both competitive and efficient, the organic movement promptly rejected it. That technology was genetic modification, which was first invented in the mid-1980s as a kinder, gentler alternative to ‘mutation breeding’ using gamma rays and carcinogenic chemicals. Did you know that this was the way many crops were produced over the last half-century? That much pasta comes from an irradiated variety of durum wheat? That most Asian pears are grown on irradiated grafts? Or that Golden Promise, a variety of barley especially popular with organic brewers, was first created in an atomic reactor in Britain in the 1950s by massive mutation of its genes followed by selection? By the 1980s, scientists had reached the point where, instead of this random scrambling of the genes of a target plant with unknown result and lots of collateral genetic damage, they could take a known gene, with known function, and inject it into the genome of a plant, where it would do its known job. That gene might come from a different species, so achieving the horizontal transfer of traits between species that happens relatively rarely among plants in nature (though it is common-place among microbes). (s. 148-149)

Den ”organiska odlingens” förkämpar delar verkligen upp världen på ett ganska godtyckligt sätt. De accepterar att använda bakterier för att bekämpa insekter, men de ogillar att man tar genen i de bakterierna och sätter in det i växten man vill odla. Detta gjordes med bomullodlingar vilket ledde till att indiska odlingar fick dubblad avkastning, plus att bekämpningsmedel minskade med hälften. De flesta studier om den här bomullen visar att användningen av bekämpningsmedel minskat med ca 80% där den planteras, vilket nog är förklaringen till att djurlivet också ökat där. Det verkar som att miljövänner borde vara glada för den här nya teknologin, men det är de inte. Istället har de tagit rollen som baptister så att (gissar jag) jordbrukslobbyn i väst, dagens bootleggers, har kunnat hindra spridningen av GM i delar av Europa och i Afrika:

By 2008, less than twenty-five years after they were first invented, fully 10 per cent of all arable land, thirty million acres, was growing genetically modified crops: one of the most rapid and successful adoptions of a new technology in the history of farming. Only in parts of Europe and Africa were these crops denied to farmers and consumers by the pressure of militant environmentalists, with what Stewart Brand calls their ‘customary indifference to starvation’. African governments, after intense lobbying by Western campaigners, have been persuaded to tie genetically modified food in red tape, which prevents them being grown commercially in all but three countries (South Africa, Burkina Faso and Egypt). In one notorious case Zambia in 2002 even turned down food aid in the middle of a famine after being persuaded by a campaign by groups, including Greenpeace International and Friends of the Earth, that because it was genetically modified it could be dangerous. A pressure group even told a Zambian delegation that GM crops might cause retroviral infections. Robert Paarlberg writes that, ‘Europeans are imposing the richest of tastes on the poorest of people.’ Ingo Potrykus, developer of golden rice, thinks that ‘blanket opposition to all GM foods is a luxury that only pampered Westerners can afford.’ Or as the Kenyan scientist Florence Wambugu puts it, ‘You people in the developed world are certainly free to debate the merits of genetically modified foods, but can we eat first?’ (s. 151-152)

Men, som början av paragrafen poängterade, genmodifierade grödor blir allt vanligare och ger många miljömässiga fördelar, som att få ned mängden bekämpningsmedel som används. Men fördelarna slutar inte där:

Plants that are resistant to drought, salt and toxic aluminium are on the way. Lysine-enriched soybeans may soon be feeding salmon in fish farms, so that wild stocks of other fish do not have to be plundered to make feed. By the time you read this, plants may already be on the market that absorb nitrogen more efficiently, so that higher yields can be achieved with less than half as much fertiliser, saving aquatic habitats from eutrophic runoff, saving the atmosphere from a greenhouse gas (nitrous oxide) that is 300 times as potent as carbon dioxide and cutting the amount of fossil fuel used to make fertiliser – not to mention saving farmers’ costs. Some of this would be possible without gene transfer, but it is a lot quicker and safer with it. (s. 153)

Således, den mänskliga kontrollen av naturen har gått framåt enormt under 1900-talet och är ännu inte fulländad. Hotet om svält tack vare överpopulation är överdrivet till max och det enda verkliga hotet som står inför samhället är de stater som begränsar teknologin i jordbruket eller sätter upp hinder för handel.