The Rational Optimist - The Collective Brain: Exchange and Specialisation after 200,000 years ago

I det här kapitlet av The Rational Optimist går Matt Ridley igenom hur människor började utveckla bättre teknologi och hur det hela byggde på att de började handla med fler än bara deras egna lilla grupp.

Förr i tiden tog det väldigt lång tid för teknologi att utvecklas. För kanske 1,5 miljoner år sedan uppfanns en ny typ av yxa. I nästan en miljon år använde människorna exakt samma yxa utan någon förändring i designen. Men under samma period förändrades den mänskliga hjärnan ordentligt, dock utan att ha någon större effekt på innovationen. För människorna förr var yxproduktion inte något man blev bättre på, likt man inte blir bättre på att andas eller på att gå; till slut kan man bara bli så bra.

Homo erectus, som levde under den här perioden, var alltså inte någon art som utvecklades, trots att de kunde sprida sig till Levanten och delar av Europa.

Sedan kom en helt annan varelse på scenen, en ras av hominider som utvecklade sin teknologi snabbare än deras anatomi. Det är homo sapiens och de tidigaste, men något osäkra, bevisen för när de levde var för 285 000 år sedan. För 160 000 år sedan är det definitivt säkert att de levde, och redan då hade de samlat på sig en större teknologisk databas. Men, den absolut viktigaste innovationen de skulle komma med var handel. Det är inte klart när men för runt 120 000-82 000 år sedan dyker de första tecknen på handel upp. Tidigare var handel icke-existerande; det är exempelvis inget naturligt för apor:

The primatologist Sarah Brosnan tried to teach two different groups of chimpanzees about barter and found it very problematic. Her chimps preferred grapes to apples to cucumbers to carrots (which they liked least of all). They were prepared sometimes to give up carrots for grapes, but they almost never bartered apples for grapes (or vice versa), however advantageous the bargain. They could not see the point of giving up food they liked for food they liked even more. Chimpanzees and monkeys can be taught to exchange tokens for food, but this is a long way from spontaneously exchanging one thing for another: the tokens have no value to the chimpanzees, so they are happy to give them up. True barter requires that you give up something you value in exchange for something else you value slightly more. (s. 60)

När det uppstod så blev handel mellan individer, ett utbyte av en vara mot en annan vara, fullständigt revolutionerande. Visst, det fanns lite handel tidigare, mat mot sex och reciprocitet – en tjänst mot samma typ av tjänst i framtiden – men det ger inte så många fördelar.

Barter is a lot more portentous than reciprocity. After all, delousing aside, how many activities are there in life where it pays to do the same thing to each other in turn? ‘If I sew you a hide tunic today, you can sew me one tomorrow’ brings limited rewards and diminishing returns. ‘If I make the clothes, you catch the food’ brings increasing returns. Indeed, it has the beautiful property that it does not even need to be fair. For barter to work, two individuals do not need to offer things of equal value. Trade is often unequal, but still benefits both sides. This is a point that nearly everybody seems to miss. In the grasslands of Cameroon, for example, in past centuries the palm-oil producers, who lived on the periphery of the region on the poorest soils, worked hard to produce a low-value product that they exchanged for cereal, livestock and iron with their neighbours. On average it took them thirty days to afford the price of an iron hoe that had cost its makers just seven person-days of work. Yet palm oil was still the most profitable product they could make on their own land and with their own resources. The cheapest way for them to get an iron hoe was to make more palm oil. Or imagine a Trobriand island tribe on the coast that has ample fish and an inland tribe that has ample fruit: as long as two people are living in different habitats, they will value what each other has more than what they have themselves, and trade will pay them both. And the more they trade, the more it will pay them to specialise. (s. 59)

Handel är alltså på en helt annan nivå än tjänster och gentjänster när det gäller att skapa välstånd. Och ju mer man handlar desto större benägenhet har man att handla, vilket innebär att det verkligen är en revolutionerande kraft:

[T]he more they rely on exchange, the more they specialise, which makes exchange still more attractive. Exchange is therefore a thing of explosive possibility, a thing that breeds, explodes, grows, auto-catalyses. (s. 59)

Tänk, med handel kan man byta till sig något som man inte vet hur man producerar. Med reciprocitet kan man bara byta till sig saker man vet hur man gör.

Vad var det som fick människor att börja handla med varandra? Det är oklart, men det kan komma från att våra förfäder lärde sig att kontrollera eld och att värma mat. Detta medförde bl.a. att de kunde få i sig mer näringsrik mat, och mat som är lättare att smälta, så att deras magar blev mindre, vilket gav mer utrymme för att hjärnan skulle kunna växa. En primatolog, Richard Wrangham, föreslår att det också medförde en tendens att byta mat med andra. Det skulle då ha kunnat ge upphov till byteshandel.

Men först ledde den här tekniken till att män och kvinnor började specialisera sig på produktion av mat.

In most hunter-gatherers, women spend long hours gathering, preparing and cooking staple foods while men are out hunting for delicacies. There is, incidentally, no hunter-gatherer society that dispenses with cooking. … [H]ere is the crucial point – throughout the human race, males and females specialise and then share food.

In other words, cooking encourages specialisation by sex. The first and deepest division of labour is the sexual one. It is an iron rule documented in virtually all foraging people that ‘men hunt, women and children gather’. (s. 62)

Det finns ett motargument mot att det skulle vara matlagning som gav upphov till denna sexuellt baserade arbetsfördelning. Och det är att neandertalarna inte verkar ha haft någon sådan arbetsfördelning, trots att de tillagade sin mat:

When was the sexual division of labour invented? The cooking theory points to half a million years ago or much more, but two archaeologists argue otherwise. Steven Kuhn and Mary Stiner think that modern, African-origin Homo sapiens had a sexual division of labour and Neanderthals did not, and that this was the former’s crucial ecological advantage over the latter when they came head-to-head in Eurasia 40,000 years ago. In advancing this notion they are contradicting a long-held tenet of their science, first advocated by Glyn Isaac in 1978 – that different sex roles started with food sharing millions of years ago. They point out that there is just no sign of the kind of food normally brought by gatherer women in Neanderthal debris, nor of the elaborate clothing and shelters that Inuit women make while their men are hunting. There are occasional shellfish, tortoises, eggshells and the like – foods easily picked up while hunting – but no grindstones and no sign of nuts and roots. This is not to deny that Neanderthals cooperated, and cooked. But it is to challenge the notion that the sexes had different foraging strategies and swapped the results. Either the Neanderthal women sat around doing nothing, or, since they were as butch as most modern men, they went out hunting with the men. That seems more likely. (s. 65-66)

Om det här stämmer kan den sexuellt baserade arbetsfördelningen vara rätt så ny, kanske bara 200 000 år gammal. Ridley tänker sig att den här arbetsfördelningen gjorde människorna vana vid att dela saker mellan könen, vilket kan ha lett till att de utvidgade den tekniken med andra individer. Hur som helst, när handel väl var uppfunnit spred sig dessa hominider över hela världen.

Having conquered much of Africa by about 80,000 years ago, the modern people did not stop there. Genes tell an almost incredible story. The pattern of variation in the DNA of both mitochondrial and Y chromosomes in all people of non-African origin attests that some time around 65,000 years ago, or not much later, a group of people, numbering just a few hundred in all, left Africa. They probably crossed the narrow southern end of the Red Sea, a channel much narrower then than it is now. They then spread along the south coast of Arabia, hopping over a largely dry Persian Gulf, skirting round India and a then-connected Sri Lanka, moving gradually down through Burma, Malaya and along the coast of a landmass called Sunda in which most of the Indonesian islands were then embedded, until they came to a strait somewhere near Bali. But they did not stop there either. They paddled across at least eight straits, the largest at least forty miles wide, presumably on canoes or rafts, working their way through an archipelago to land, probably around 45,000 years ago, on the continent of Sahul, in which Australia and New Guinea were conjoined. …

[B]y 40,000 years ago ‘modern’ people were pressing west into Europe and east into what is now China. ... Soon they came across their distant cousins, the descendants of Homo erectus, with whom they last shared an ancestor half a million years before. They got close enough to acquire the latter’s lice to add to their own, so louse genes suggest, and conceivably even close enough to acquire a smattering of their cousins’ genes by interbreeding. But inexorably they rolled back the territory of these Eurasian erectus hominids till the last survivor, of the European cold-adapted sort known as Neanderthal, died with his back to the Strait of Gibraltar about 28,000 years ago. Another 15,000 years saw some of them spilling into the Americas from north-east Asia.(s. 66-67, 69)

Samtidigt med att de spridde ut sig utrotade de också en hel del storvilt – det fanns visst noshörningar i Europa för 25 000 år sedan. Med spridningen av människor över hela jorden kom det också fler nya uppfinningar:

Meanwhile, the stream of new technologies gathered pace. From around 45,000 years ago, the people of western Eurasia had progressively revolutionised their toolkit. They struck slim, sharp blades from cylindrical rock ‘cores’ – a trick that produces ten times as much cutting edge as the old way of working, but is far harder to pull off. By 34,000 years ago they were making bone points for spears, and by 26,000 they were making needles. Bone spear throwers, or atlatls – which greatly increase the velocity of javelins – appear by 18,000 years ago. Bows and arrows came soon afterwards. ‘Microburin’ borers were used for drilling the holes in needles and beads. Of course, stone tools would have been only a tiny tip of a technological iceberg, dominated by wood, which has long since rotted away. Antler, ivory and bone were just as important. String, made from plant fibres or leather, was almost certainly in use by then to catch fish and rabbits in nets or snares, and to make bags for carrying things in. (s. 71)

Utvecklingen var häpnadsväckande, för mellan 80 000 och 20 000 år sedan kom folk på fler uppfinningar än vad homo erectus- folket gjorde under en miljon år innan dess. Och allt tack vare handeln! För, det var genom handel som folk kunde tjäna på att specialisera sig och därmed kunde folket få ut mer produktion per person för de hade mer kunskap. Och specialisering leder till expertis, och när man producerar för flera andra lönar det sig mer att försöka hitta på förbättringar (än om man bara producerar en artikel).

Det finns ett annat sätt som gör att handel är mer värdefullt ju fler man har att handla med. Och det är att ju större populationen är, desto fler experter kan det finnas i gruppen, eftersom specialiseringens fördelar ökar när man är fler, men också för att man bara kan specialisera sig så mycket ifall alla i gruppen, som är specialister också, kan producera något som ger tillräckligt mycket välstånd för alla i gruppen. Säg, en grupp på två hundra kan inte låta 199 bli olika sorters experter inom läkarkonsten, för de hade inte kunnat producera tillräckligt mat då. Det innebär att ju större nätverk man är med i, desto större möjlighet finns det att man kan handla med andra experter. Och det motsatta, när folk går från ett nätverk till autarki då förlorar de möjligheten att ha så många experter, vilket kan leda till att hela samhällen kan degenerera och förlora kunskap. Ridley tar upp Tasmania som ett exempel på sådan devolution:

The most striking case of technological regress is Tasmania. Isolated on an island at the end of the world, a population of less than 5,000 hunter-gatherers divided into nine tribes did not just stagnate, or fail to progress. They fell steadily and gradually back into a simpler toolkit and lifestyle, purely because they lacked the numbers to sustain their existing technology. Human beings reached Tasmania at least 35,000 years ago while it was still connected to Australia. It remained connected – on and off – until about 10,000 years ago, when the rising seas filled the Bass Strait. Thereafter the Tasmanians were isolated. By the time Europeans first encountered Tasmanian natives, they found them not only to lack many of the skills and tools of their mainland cousins, but to lack many technologies that their own ancestors had once possessed. They had no bone tools of any kind, such as needles and awls, no cold-weather clothing, no fish hooks, no hafted tools, no barbed spears, no fish traps, no spear throwers, no boomerangs. A few of these had been invented on the mainland after the Tasmanians had been isolated from it – the boomerang, for instance – but most had been made and used by the very first Tasmanians. Steadily and inexorably, so the archaeological history tells, these tools and tricks were abandoned. Bone tools, for example, grew simpler and simpler until they were dropped altogether about 3,800 years ago. Without bone tools it became impossible to sew skins into clothes, so even in the bitter winter, the Tasmanians went nearly naked but for seal-fat grease smeared on their skin and wallaby pelts over their shoulders. The first Tasmanians caught and ate plenty of fish, but by the time of Western contact they not only ate no fish and had eaten none for 3,000 years, but they were disgusted to be offered it (though they happily ate shellfish). (s. 80)

Ridley jämför tasmanerna med varje liten stam av Homo erectus och neandertalarna. Eftersom de inte handlade med andra var de lika isolerade från varandra, rent ekonomiskt. Deras samhällen blev inte stora och skapade möjlighet för specialisering, expertis, nya innovationer och utbyte av idéer.

Detta kan även förklara varför det bara blev sporadisk utveckling av civilisationen i Afrika. Den var nämligen väldigt beroende av klimatet, som ibland gjorde marken bördig och ibland inte. När naturen var rik kom fler människor och teknologin förbättrades, men under sämre tider minskade befolkningen och då glömdes färdigheterna för att göra all teknologi bort, de kunde inte alla överföras och ibland kunde de kanske överföras men gjordes inte det genom att experten dog i förtid eller dylikt.

Det hela visar att vi, som en art, är väldigt beroende av andra för att blomstra. Vi har ett otrolig utvecklat samarbete med varandra, ett samarbete som är sammanlänkat genom handel, och det samarbetet blir bara bättre ju fler vi är.