The Rational Optimist - The feeding of the nine billion: farming after 10,000 years ago

Människor började odla jorden för ca 10 000 år sedan, vilket kallas för den neolitiska revolutionen. Detta var ett enormt steg från den tidigare epoken när människor bara livnärde sig på jorden, utan att ta kontroll över, eller förädla den, genom odling. Den här teknologiska innovationen innebar att djur och växter, i större utsträckning än tidigare, blev en del av människornas kapitalvaror. Detta möjliggjorde också att den mänskliga civilisationen kunde utvecklas så enormt som den gjort, av tre anledningar.

För det första, för att den möjliggjorde att mer areal kunde användas för att producera mat – vilket ger fler människor och en större marknad för handel. För det andra, för att fler kunde befrias helt från att producera mat och specialisera sig på annan produktion. Och för det tredje, för att människor kunde specialisera sig på produktion som inte skulle bli färdig förrän lång tid in i framtiden (vilket är en konsekvens av det förra faktumet).

I det här kapitlet av The Rational Optimist diskuterar Matt Ridley varför människor började brukade jorden och dess vikt i att förklara det välstånd som finns idag. Han tar också upp frågan om det kommer att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden för att alla på jorden skall ha mat. Det här blir ett rätt så långt inlägg som det är, så jag tar upp den senare frågan i ett annat inlägg.

Så, hur kom jordbruket till? Jo, genom en väldigt långsam process. En viktig del var säkert uppfinningen av bröd, vilket människor bakade redan för 23 000 år sedan. Då använda man alltså fortfarande vilda sädesslag, så att man inte behövde så eller sköta växterna. En annan viktig faktor var klimatet; utvecklingen tog längre tid på grund av en kortare period av global nedkylning och av mer oförutsägbara klimatperioder strax därefter. Men efter att temperaturen stabiliserats, för ca 11 500 år sedan måste någon ha kommit på den smarta idén att spara ett frö för att plantera växten själv. Detta startade en process som uppmuntrade allt fler att bli jordbrukare och boskapsskötare:

Then, around 11,500 years ago the temperature of the Greenland ice cap shot up by ten degrees (centigrade) in half a century; throughout the world conditions became dramatically warmer, wetter and more predictable. In the Levant intensification of cereal use could resume, the Natufians could return to settled homes and soon something prompted some body to start deliberately saving seed to plant. Chickpeas may have been the first crop, then rye and einkorn wheat, though figs had probably been cultivated and dogs domesticated some millennia before. Can there be any doubt that it was woman, the diligent gatherer, rather than man, the dilettante hunter, who first had the idea of sowing grain? A well planted crop, sown into riverbank mud or some other bare land, then carefully weeded and guarded from birds, would have meant new and harder work, but would have brought rewards in yield to the family of the woman who tried it. It would have brought a surplus of flour that could be exchanged with hunters for meat, so it would have kept not only the field’s owner and her children alive, but perhaps a couple of other hunting families too. The exchange of grain for meat effectively subsidised hunting, or raised the ‘price’ of meat, putting more pressure on the hares and gazelles and so gradually making the entire settlement more dependent on the farm – and bringing a new incentive to the first man who thought of raising an orphaned goat kid rather than eating it. Farming would have become a necessity for all the people living there, and the hunter-gatherer way of life would have gradually atrophied. It was undoubtedly a long and slow process: farmers supplemented their diet with hunted ‘bushmeat’ for many millennia after they first started cultivating the land. In most of North America, the natives combined crops with seasonal hunts. In parts of Africa, many still do. (s. 123-124)

Jordbruket dök först upp i Levanten, men uppstod snart till andra delar av jorden:

Squashes and then peanuts were cultivated in Peru by 9,200 years ago, millet and rice in China by 8,400 years ago, maize in Mexico by 7,300 years ago, taro and bananas in New Guinea by 6,900 years ago, sunflowers in North America by 6,000 years ago, and sorghum in Africa by around the same time. (s. 125)

Hur kunde jordbruk uppstå så nära inpå varandra i både Asien och Amerika, när det inte fanns någon kontakt mellan dem? Det verkar bero på att stabiliseringen av klimatet var den viktigaste faktorn för att jordbruk skulle uppstå – vilket passar bra ihop med att folket i Australien, som verkat förstått principen om jordbruk, inte utvecklade något jordbruk där, då det har rätt instabilt väder.

Det har föreslagits, av Jane Jacobs i The Economy of Cities, att jordbruket kom till för att kunna möta de första städernas efterfrågan på mat. Det verkar dock inte ha funnits några riktigt så stora handelsplatser innan jordbruket uppfanns, men där jordbruket väl uppstod dök städer upp. Jordbruket var en ny form av produktionsprocess, som folk hade specialiserat sig på och fick ut största förtjänsten av genom handel med andra. De första jordbrukarna var alltså inte direkt bönder, som man har en bild om dem, utan snarare handelsmän som också plöjde åkern. Det är nog bäst att egentligen se att alla människor är handelsmän, oavsett den vanliga roll de ses ha i ekonomin – de är alltid beroende av handel för överlevnad och är alltid just specialister i en enorm arbetsfördelning.

Ridley tar även upp att många nu ser på forntiden som att folk var mycket mer självförsörjande, att de inte ännu levde i ett handelssamhälle. Men detta verkar inte stämma, vilket delvis får stöd ifrån vad man hittat av den nedfrusne bronsåldersmänniskan Ötzi:

Oetzi, the mummified ‘iceman’ found high in the Alps in 1991, was carrying as much equipment on him as the hikers who found him. He had tools made of copper, flint, bone and six kinds of wood: ash, viburnum, lime, dogwood, yew and birch. He wore clothes made of woven grass, tree bark, sinew and four kinds of leather: bearskin, deer hide, goat hide and calf skin. He carried two species of fungus, one as medicine, another as part of a tinder kit that included a dozen plants and pyrite for making sparks. He was a walking encyclopedia of accumulated knowledge – knowledge of how to fashion tools and clothes and from what materials to make them. He carried the inventions of scores, perhaps thousands, of people upon him, their insights manifest in his kit. If he had had to invent from scratch all his equipment he would have had to be a genius. But even knowing what to make and how to make it, if Oetzi had spent his days collecting all the raw materials he needed for just his food and his clothing (let alone his shelter or his tools), he would have been stretched to breaking point, let alone if he then had to smelt, tan, weave, sew, shape and sharpen everything. He was undoubtedly consuming the labour of many other people, and giving his own in exchange. (s. 120)