The Rational Optimist - Kommer det att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden?

-->

 

På det hela taget ledde den neolitiska revolutionen till att allt fler människor kunder överleva, vilket ökade möjligheten för specialisering och välståndsökning. Populationen ökade och även om det kom svälter sjönk populationen aldrig så lågt att människor gick tillbaka till äldre mönster. Men, ett stort antal människor har, åtminstone sedan Robert Malthus, varit oroade för att jordbruket inte skulle vara tillräckligt. Att det fanns stora risker för att svält skulle komma för att det finns för många människor. I fortsättningen av det här kapitlet av The Rational Optimist diskuterar Matt Ridley några av dessa hot som aldrig inträffade samt hur matproduktionen skulle kunna hållas igång när det finns nio miljarder människor på jorden.

England verkar ha varit nära svältgränsen under början av 1800-talet vid några tillfällen, men jordbruket fick en uppsving runt 1830 i och med upptäckten av guano. Men, när jordbruket förlitade sig på produktionen av denna (förnyelsebara) resurs fanns det vissa farhågor för hur jordbruket skulle klara sig när guanon väl var slut.

Between 1840 and 1880, guano nitrogen made a colossal difference to European agriculture. But soon the best deposits were exhausted. The miners turned to rich mineral saltpetre deposits in the Andes (which proved to be ancient guano islands lifted up by South America’s westward drift), but these could barely keep pace with demand. By the turn of the twentieth century the fertiliser crisis was desperate. In 1898, the centenary of Malthus’s pessimistic prognostication, the eminent British chemist Sir William Crookes gave a similar jeremiad in his presidential address to the British Association entitled ‘The Wheat Problem’. He argued that, given the growing population and the lack of suitable new acres to plough in the Americas, ‘all civilisations stand in deadly peril of not having enough to eat,’ and unless nitrogen could be chemically ‘fixed’ from the air by some scientific process, ‘the great Caucasian race will cease to be foremost in the world, and will be squeezed out of existence by races to whom wheaten bread is not the staff of life.’ (s. 137-138)

Efter femton år hade dock Fritz Haber och Carl Bosch upptäckt just en sådan metod, vilket hjälpte till att hålla uppe produktiviteten av land. Bränslemotorn hjälpte också till genom att byta ut hästar mot traktorer. I USA användes ca en tredjedel av all åkerareal till att fodra hästar, så det lättade enormt att inte behöva föda så många längre. (Troligtvis kommer en liknande effekt att komma i början av det här århundradet när väl odlat kött blir kommersiellt gångbart.) Samhället lyckades överleva även utan stora mängder guano till åkrarna.

Det kom en annan rädsla att livsmedlena inte skulle räcka till under mitten av 1960-talet, speciellt i Indiden, där de statliga jordbruksmonopolen hade svårt att producera tillräckligt mycket mat till folket. Efter två år med dåliga skördar var svälten nära i Indien. Av en lycklig händelse hade ett antal forskare från slutet av 1940-talet och framåt hittat en ny variant vete som sedan förädlats så att den producerade trippelt så mycket. Detta var delvis för att den var mycket kortare än vanligt vete och kunde ta större fördel av bättre gödsling; det vanliga, höga vetet blev för långt av gödslingen så att den slokade. Forskaren som utvecklade den här varianten hette Norman Borlaug och han hjälpte till att sprida den i Mexiko, så att deras skörd ökade sexfaldigt efter att de börjat odla den! Detta var starten på den gröna revolutionen som skulle rädda Indien, men det var nära att teknologin inte kunde spridas:

Between 1963 and 1966 Borlaug and his Mexican dwarf wheats faced innumerable hurdles to acceptance in Pakistan and India. Jealous local researchers deliberately underfertilised the experimental plots. Customs officials in Mexico and America – not to mention race riots in Los Angeles – delayed shipments of seed so they arrived late for the planting season. Overenthusiastic fumigation at customs killed half the seeds. The Indian state grain monopolies lobbied against the seeds, spreading rumours that they were susceptible to disease. The Indian government refused to allow increased fertiliser imports, because it wanted to build up an indigenous fertiliser industry, until Borlaug shouted at the deputy prime minister. To cap it all, war broke out between the two countries. (s. 140)

Men, det slutade lyckligt ändå:

But gradually, thanks to Borlaug’s persistence, the dwarf wheats prevailed. The Pakistani agriculture minister took to the radio extolling the new varieties. The Indian agriculture minister ploughed and planted his cricket pitch. In 1968, after huge shipments of Mexican seed, the wheat harvest was extraordinary in both countries. There were not enough people, bullock carts, trucks or storage facilities to cope with the crop. In some towns grain was stored in schools.

In March of that year India issued a postage stamp celebrating the wheat revolution. That was the very same year the environmentalist Paul Ehrlich’s book The Population Bomb was published declaring it a fantasy that India would ever feed itself. His prediction was wrong before the ink was dry. By 1974, India was a net exporter of wheat. Wheat production had tripled. Borlaug’s wheat – and dwarf rice varieties that followed – ushered in the Green Revolution, the extraordinary transformation of Asian agriculture in the 1970s that banished famine from almost the entire continent even as population was rapidly expanding. In 1970 Norman Borlaug was awarded the Nobel Peace Prize.

In effect, Borlaug and his allies had unleashed the power of fertiliser, made with fossil fuels. Since 1900 the world has increased its population by 400 per cent; its cropland area by 30 per cent; its average yields by 400 per cent and its total crop harvest by 600 per cent. So per capita food production has risen by 50 per cent. Great news – thanks to fossil fuels. (s. 140-141)

Utvecklingen inom jordbruket innebär att mindre land behöver användas av människor, intressant nog. Jägar- och samlare behövde ungefär en hektar land för att överleva, nu klarar sig varje individ på en tiondel av den ytan. Ridley bedömer att det även skulle vara möjligt för ekonomin – d.v.s. våra gemensamma ansträngningar, möjliggjort av handel och koordinerat av priserna som handeln orsakar – att producera mat för nio miljarder människor, utan att arealen land behöver öka. Detta skulle fungera delvis tack vare att odlingen förbättras i Afrika, genom att alla använder genmodifierade grödor som ökar avkastningen och genom att mer boskap äter vegetariskt istället för kött. Om det uppnås, vilket är fullt rimligt, kommer världen att kunna producera mer än tillräckligt för nio miljoner människor 2050 (vilket är när vi förväntas bli så många).

Men, likt politiker stod i vägen för den gröna revolutionen kan politiska krafter stå i vägen för den här utvecklingen. Detta skulle kunna ske genom att politiker följer vissas krav på att mat skall vara närproducerad – vilket innebär en försämrad produktion – eller att allt fler hinder läggs ut för genmodifierat livsmedel. Det är väldigt många som kallar sig för miljövänner som är emot genmodifierad mat, speciellt bland folk som ogillar bekämpningsmedel och föredrar ”organisk” odling. Här tar Ridley upp en väldigt intressant poäng:

Yet when a technology came along that promised to make organic farming both competitive and efficient, the organic movement promptly rejected it. That technology was genetic modification, which was first invented in the mid-1980s as a kinder, gentler alternative to ‘mutation breeding’ using gamma rays and carcinogenic chemicals. Did you know that this was the way many crops were produced over the last half-century? That much pasta comes from an irradiated variety of durum wheat? That most Asian pears are grown on irradiated grafts? Or that Golden Promise, a variety of barley especially popular with organic brewers, was first created in an atomic reactor in Britain in the 1950s by massive mutation of its genes followed by selection? By the 1980s, scientists had reached the point where, instead of this random scrambling of the genes of a target plant with unknown result and lots of collateral genetic damage, they could take a known gene, with known function, and inject it into the genome of a plant, where it would do its known job. That gene might come from a different species, so achieving the horizontal transfer of traits between species that happens relatively rarely among plants in nature (though it is common-place among microbes). (s. 148-149)

Den ”organiska odlingens” förkämpar delar verkligen upp världen på ett ganska godtyckligt sätt. De accepterar att använda bakterier för att bekämpa insekter, men de ogillar att man tar genen i de bakterierna och sätter in det i växten man vill odla. Detta gjordes med bomullodlingar vilket ledde till att indiska odlingar fick dubblad avkastning, plus att bekämpningsmedel minskade med hälften. De flesta studier om den här bomullen visar att användningen av bekämpningsmedel minskat med ca 80% där den planteras, vilket nog är förklaringen till att djurlivet också ökat där. Det verkar som att miljövänner borde vara glada för den här nya teknologin, men det är de inte. Istället har de tagit rollen som baptister så att (gissar jag) jordbrukslobbyn i väst, dagens bootleggers, har kunnat hindra spridningen av GM i delar av Europa och i Afrika:

By 2008, less than twenty-five years after they were first invented, fully 10 per cent of all arable land, thirty million acres, was growing genetically modified crops: one of the most rapid and successful adoptions of a new technology in the history of farming. Only in parts of Europe and Africa were these crops denied to farmers and consumers by the pressure of militant environmentalists, with what Stewart Brand calls their ‘customary indifference to starvation’. African governments, after intense lobbying by Western campaigners, have been persuaded to tie genetically modified food in red tape, which prevents them being grown commercially in all but three countries (South Africa, Burkina Faso and Egypt). In one notorious case Zambia in 2002 even turned down food aid in the middle of a famine after being persuaded by a campaign by groups, including Greenpeace International and Friends of the Earth, that because it was genetically modified it could be dangerous. A pressure group even told a Zambian delegation that GM crops might cause retroviral infections. Robert Paarlberg writes that, ‘Europeans are imposing the richest of tastes on the poorest of people.’ Ingo Potrykus, developer of golden rice, thinks that ‘blanket opposition to all GM foods is a luxury that only pampered Westerners can afford.’ Or as the Kenyan scientist Florence Wambugu puts it, ‘You people in the developed world are certainly free to debate the merits of genetically modified foods, but can we eat first?’ (s. 151-152)

Men, som början av paragrafen poängterade, genmodifierade grödor blir allt vanligare och ger många miljömässiga fördelar, som att få ned mängden bekämpningsmedel som används. Men fördelarna slutar inte där:

Plants that are resistant to drought, salt and toxic aluminium are on the way. Lysine-enriched soybeans may soon be feeding salmon in fish farms, so that wild stocks of other fish do not have to be plundered to make feed. By the time you read this, plants may already be on the market that absorb nitrogen more efficiently, so that higher yields can be achieved with less than half as much fertiliser, saving aquatic habitats from eutrophic runoff, saving the atmosphere from a greenhouse gas (nitrous oxide) that is 300 times as potent as carbon dioxide and cutting the amount of fossil fuel used to make fertiliser – not to mention saving farmers’ costs. Some of this would be possible without gene transfer, but it is a lot quicker and safer with it. (s. 153)

Således, den mänskliga kontrollen av naturen har gått framåt enormt under 1900-talet och är ännu inte fulländad. Hotet om svält tack vare överpopulation är överdrivet till max och det enda verkliga hotet som står inför samhället är de stater som begränsar teknologin i jordbruket eller sätter upp hinder för handel.

The Rational Optimist - The feeding of the nine billion: farming after 10,000 years ago

Människor började odla jorden för ca 10 000 år sedan, vilket kallas för den neolitiska revolutionen. Detta var ett enormt steg från den tidigare epoken när människor bara livnärde sig på jorden, utan att ta kontroll över, eller förädla den, genom odling. Den här teknologiska innovationen innebar att djur och växter, i större utsträckning än tidigare, blev en del av människornas kapitalvaror. Detta möjliggjorde också att den mänskliga civilisationen kunde utvecklas så enormt som den gjort, av tre anledningar.

För det första, för att den möjliggjorde att mer areal kunde användas för att producera mat – vilket ger fler människor och en större marknad för handel. För det andra, för att fler kunde befrias helt från att producera mat och specialisera sig på annan produktion. Och för det tredje, för att människor kunde specialisera sig på produktion som inte skulle bli färdig förrän lång tid in i framtiden (vilket är en konsekvens av det förra faktumet).

I det här kapitlet av The Rational Optimist diskuterar Matt Ridley varför människor började brukade jorden och dess vikt i att förklara det välstånd som finns idag. Han tar också upp frågan om det kommer att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden för att alla på jorden skall ha mat. Det här blir ett rätt så långt inlägg som det är, så jag tar upp den senare frågan i ett annat inlägg.

Så, hur kom jordbruket till? Jo, genom en väldigt långsam process. En viktig del var säkert uppfinningen av bröd, vilket människor bakade redan för 23 000 år sedan. Då använda man alltså fortfarande vilda sädesslag, så att man inte behövde så eller sköta växterna. En annan viktig faktor var klimatet; utvecklingen tog längre tid på grund av en kortare period av global nedkylning och av mer oförutsägbara klimatperioder strax därefter. Men efter att temperaturen stabiliserats, för ca 11 500 år sedan måste någon ha kommit på den smarta idén att spara ett frö för att plantera växten själv. Detta startade en process som uppmuntrade allt fler att bli jordbrukare och boskapsskötare:

Then, around 11,500 years ago the temperature of the Greenland ice cap shot up by ten degrees (centigrade) in half a century; throughout the world conditions became dramatically warmer, wetter and more predictable. In the Levant intensification of cereal use could resume, the Natufians could return to settled homes and soon something prompted some body to start deliberately saving seed to plant. Chickpeas may have been the first crop, then rye and einkorn wheat, though figs had probably been cultivated and dogs domesticated some millennia before. Can there be any doubt that it was woman, the diligent gatherer, rather than man, the dilettante hunter, who first had the idea of sowing grain? A well planted crop, sown into riverbank mud or some other bare land, then carefully weeded and guarded from birds, would have meant new and harder work, but would have brought rewards in yield to the family of the woman who tried it. It would have brought a surplus of flour that could be exchanged with hunters for meat, so it would have kept not only the field’s owner and her children alive, but perhaps a couple of other hunting families too. The exchange of grain for meat effectively subsidised hunting, or raised the ‘price’ of meat, putting more pressure on the hares and gazelles and so gradually making the entire settlement more dependent on the farm – and bringing a new incentive to the first man who thought of raising an orphaned goat kid rather than eating it. Farming would have become a necessity for all the people living there, and the hunter-gatherer way of life would have gradually atrophied. It was undoubtedly a long and slow process: farmers supplemented their diet with hunted ‘bushmeat’ for many millennia after they first started cultivating the land. In most of North America, the natives combined crops with seasonal hunts. In parts of Africa, many still do. (s. 123-124)

Jordbruket dök först upp i Levanten, men uppstod snart till andra delar av jorden:

Squashes and then peanuts were cultivated in Peru by 9,200 years ago, millet and rice in China by 8,400 years ago, maize in Mexico by 7,300 years ago, taro and bananas in New Guinea by 6,900 years ago, sunflowers in North America by 6,000 years ago, and sorghum in Africa by around the same time. (s. 125)

Hur kunde jordbruk uppstå så nära inpå varandra i både Asien och Amerika, när det inte fanns någon kontakt mellan dem? Det verkar bero på att stabiliseringen av klimatet var den viktigaste faktorn för att jordbruk skulle uppstå – vilket passar bra ihop med att folket i Australien, som verkat förstått principen om jordbruk, inte utvecklade något jordbruk där, då det har rätt instabilt väder.

Det har föreslagits, av Jane Jacobs i The Economy of Cities, att jordbruket kom till för att kunna möta de första städernas efterfrågan på mat. Det verkar dock inte ha funnits några riktigt så stora handelsplatser innan jordbruket uppfanns, men där jordbruket väl uppstod dök städer upp. Jordbruket var en ny form av produktionsprocess, som folk hade specialiserat sig på och fick ut största förtjänsten av genom handel med andra. De första jordbrukarna var alltså inte direkt bönder, som man har en bild om dem, utan snarare handelsmän som också plöjde åkern. Det är nog bäst att egentligen se att alla människor är handelsmän, oavsett den vanliga roll de ses ha i ekonomin – de är alltid beroende av handel för överlevnad och är alltid just specialister i en enorm arbetsfördelning.

Ridley tar även upp att många nu ser på forntiden som att folk var mycket mer självförsörjande, att de inte ännu levde i ett handelssamhälle. Men detta verkar inte stämma, vilket delvis får stöd ifrån vad man hittat av den nedfrusne bronsåldersmänniskan Ötzi:

Oetzi, the mummified ‘iceman’ found high in the Alps in 1991, was carrying as much equipment on him as the hikers who found him. He had tools made of copper, flint, bone and six kinds of wood: ash, viburnum, lime, dogwood, yew and birch. He wore clothes made of woven grass, tree bark, sinew and four kinds of leather: bearskin, deer hide, goat hide and calf skin. He carried two species of fungus, one as medicine, another as part of a tinder kit that included a dozen plants and pyrite for making sparks. He was a walking encyclopedia of accumulated knowledge – knowledge of how to fashion tools and clothes and from what materials to make them. He carried the inventions of scores, perhaps thousands, of people upon him, their insights manifest in his kit. If he had had to invent from scratch all his equipment he would have had to be a genius. But even knowing what to make and how to make it, if Oetzi had spent his days collecting all the raw materials he needed for just his food and his clothing (let alone his shelter or his tools), he would have been stretched to breaking point, let alone if he then had to smelt, tan, weave, sew, shape and sharpen everything. He was undoubtedly consuming the labour of many other people, and giving his own in exchange. (s. 120)

The Rational Optimist - The manufacture of virtue: barter, trust and rules after 50,000 years ago

Djur litar inte på främlingar, men vi människor har lärt oss att kunna göra det. I The Selfish Gene går Richard Dawkins igenom hur generna kan göra att deras överlevnadsmaskiner (d.v.s. vi) blir mer hänsynstagande till andra varelser som de delar genetisk bakgrund med. Detta leder till att apor, fåglar, defliner och alla andra sorters djur kan samarbeta med sina släktingar. Men de är, som sagt, inte bra på att samarbeta med främlingar. Det som gjorde att människor blev bra på det var handel, vilket Matt Ridley går igenom i det här kapitlet av The Rational Optimist.

Det finns ett spel, the Ultimatum game, som kräver två spelare. Den förste spelaren får en summa pengar och får sedan välja hur den summan skall fördelas mellan denne och den andre spelaren. Den andre spelaren får sedan välja om denne vill acceptera fördelningen eller inte. Om den andre spelaren godtar fördelningen som den första gjorde delas också pengarna upp så, men om den andre spelaren inte godtar fördelningen då får varken den ena eller andra några pengar. Enligt den spelteoretiska modellen av rationalitet borde den första spelaren erbjuda en minimal summa till den andre spelaren, som också borde acceptera den – om de bara spelar spelet en gång.

Vad är det som är så intressant med det här spelet? Jo, det visar sig att folk i primitiva samhällen tenderar att vara mer spelteoretiskt rationella än folk i västvärlden, d.v.s. de ger mindre och accepterar mindre fördelningar. I den rika världen tenderar folk att ge bort hälften av pengarna och enligt forskning av Joseph Henrich så kommer folk som är mer integrerade med marknader att tendera att dela på hälften av pengarna. Marknader ger folk incitament till att vara artiga mot främlingar:

The lesson of this study is that, on the whole, having to deal with strangers teaches you to be polite to them, and that in order for such generosity to emerge, costly punishment of selfishness may be necessary. Rejecting the offer is costly for the second player, but he reckons it is worth it to teach the first player a lesson. The argument is not that exchange teaches people to be kind; it is that exchange teaches people to recognise their enlightened self-interest lies in seeking cooperation. Here, then, lies a clue to the unique human attribute of being able to deal with strangers, to extend the division of labour to include even your enemies. (s. 87)

I det förra kapitlet av The Rational Optimist menade Ridley att människorna förr kan ha börjat handla inom sin egen lilla grupp genom att män och kvinnor bytte mat med varandra. Här menar han att handel mellan grupper uppstod tack vare kvinnor. Detta eftersom det var männen som slogs och för att det var kvinnor som tenderade att lämna sina hem-grupper för att ingå en relation med någon i en avlägsen (men ändå bekant) grupp. Det senare gäller åtminstone för apor och om det även gäller för människor skulle kvinnor ha många fler direkta släktband till människor i många olika grupper, och skulle därmed vara i en bra position att kunna handla med alla i de grupperna.

Det här beteendet utvecklade människans förmåga att ha tillit till släktingar till att också kunna lita på främlingar. Den här förmågan är alltså en del av den mänskliga naturen, och sätts igång av kemikalien oxycotin (som Ridley kallar ”the trust-juice”). Rimligtvis ledde handeln mellan människor till att evolutionen finslipade förmågan att känna tillit så att de som kunde lita på duktiga handelspartners fick fler barn än de som inte kunde göra det.

It is not at all clear what comes first: the trust instinct or trade. It is most unlikely that the oxytocin system fortuitously mutated into a sensitive form, which then enabled human beings to develop trading. Much more plausibly, human beings began tentatively to trade, capturing the benefits of comparative advantage and collective brains, which in turn encouraged natural selection to favour mutant forms of the human mind that were especially capable of trust and empathy – and even then to do so cautiously and suspiciously. I shall be amazed if the genetics of the oxytocin system do not show evidence of having changed rapidly and recently in response to the invention of trade, by gene-culture co-evolution. (s. 97-98)

Handel gjordes möjligt av att våra förfäder började lita på främlingar, och tillit ligger bakom nästan varje transaktion idag. Många människor litar dock inte på handel och marknader idag. Speciellt handel med främlingar ser folk ned på och tror att deras ingrupp inte tjänar på det – något båda grupper kan tro på medan de fortsätter, till bådas fördel, att handla med varandra. Många, så kallade, intellektuella ser ned på marknader och hävdar att de uppmuntrar till själviskhet och asocialt beteende. Men, detta stämmer inte med historien:

The notion that the market is a necessary evil, which allows people to be wealthy enough to offset its corrosive drawbacks, is wide of the mark. In market societies, if you get a reputation for unfairness, people will not deal with you. In places where traditional, honour-based feudal societies gave way to commercial, prudence-based economies – say, Italy in 1400, Scotland in 1700, Japan in 1945 – the effect is civilising, not coarsening. When John Padgett at the University of Chicago compiled data on the commercial revolution in fourteenth-century Florence, he found that far from self-interest increasing, it withered, as a system of ‘reciprocal credit’ emerged in which business partners gradually extended more and more trust and support to each other. There was a ‘trust explosion’. …

The rapid commercialisation of lives since 1800 has coincided with an extraordinary improvement in human sensibility compared with previous centuries, and the process began in the most commercial nations, Holland and England. Unimaginable cruelty was commonplace in the precommercial world: execution was a spectator sport, mutilation a routine punishment, human sacrifice a futile tragedy and animal torture a popular entertainment.(s. 102-103, s. 104)

Ridley påpekar även att marknader är bra för minoriteter, även jämfört med demokratiska val. Val tillfredsställer majoritetens beslut och om du inte gillar valet finns det inte något du kan göra åt det. Men om en handelsman ger dig dålig service för att du tillhör en minoritet då kan du alltid sluta att handla med denne. Han tar även upp många frihetsrörelser – befrielsen av slavar, kvinnor och avskaffandet av apartheid – som stöttades av företagare, borgare och entusiaster för fri handel och fria samhällen. Som historikern Stephen Davies tar upp i en föreläsning om den klassiska liberalismens uppgång så såg de olika frihetliga rörelserna då tillhöra olika delar av en gemensam rörelse för mer frihet i allmänhet.

Marknader är inte allt, något som är minst lika viktigt för att skapa välstånd är de institutioner som människor verkar i. Goda institutioner leder till mer handel, specialisering och ökat välstånd medan dåliga institutioner leder till mindre skaparkraft, stagnation eller förfall. Och de bästa institutionerna kommer till genom en ”bottom-up process” som bygger på de involverades erfarenheter och som på en större nivå bygger på konkurrens mellan olika system.

True enough, but I see these rules and institutions as evolutionary phenomena, too, emerging bottom-up in society rather than being imposed top-down by fortuitously Solomonic rulers. They come through the filter of cultural selection just as surely as do technologies. And if you look at the history of, for instance, merchant law, you find exactly this: merchants make it up as they go along, turning their innovations into customs, ostracising those who break the informal rules and only later do monarchs subsume the rules within the laws of the land. That is the story of the lex mercatoria of the medieval period: the great law-giving kings of England, such as Henry II and John, were mostly codifying what their trading subjects had already agreed among themselves when trading with strangers in Bruges, Brabant and Visby. Indeed, it is the whole point of common law. (s. 117-118)

The Rational Optimist - The Collective Brain: Exchange and Specialisation after 200,000 years ago

I det här kapitlet av The Rational Optimist går Matt Ridley igenom hur människor började utveckla bättre teknologi och hur det hela byggde på att de började handla med fler än bara deras egna lilla grupp.

Förr i tiden tog det väldigt lång tid för teknologi att utvecklas. För kanske 1,5 miljoner år sedan uppfanns en ny typ av yxa. I nästan en miljon år använde människorna exakt samma yxa utan någon förändring i designen. Men under samma period förändrades den mänskliga hjärnan ordentligt, dock utan att ha någon större effekt på innovationen. För människorna förr var yxproduktion inte något man blev bättre på, likt man inte blir bättre på att andas eller på att gå; till slut kan man bara bli så bra.

Homo erectus, som levde under den här perioden, var alltså inte någon art som utvecklades, trots att de kunde sprida sig till Levanten och delar av Europa.

Sedan kom en helt annan varelse på scenen, en ras av hominider som utvecklade sin teknologi snabbare än deras anatomi. Det är homo sapiens och de tidigaste, men något osäkra, bevisen för när de levde var för 285 000 år sedan. För 160 000 år sedan är det definitivt säkert att de levde, och redan då hade de samlat på sig en större teknologisk databas. Men, den absolut viktigaste innovationen de skulle komma med var handel. Det är inte klart när men för runt 120 000-82 000 år sedan dyker de första tecknen på handel upp. Tidigare var handel icke-existerande; det är exempelvis inget naturligt för apor:

The primatologist Sarah Brosnan tried to teach two different groups of chimpanzees about barter and found it very problematic. Her chimps preferred grapes to apples to cucumbers to carrots (which they liked least of all). They were prepared sometimes to give up carrots for grapes, but they almost never bartered apples for grapes (or vice versa), however advantageous the bargain. They could not see the point of giving up food they liked for food they liked even more. Chimpanzees and monkeys can be taught to exchange tokens for food, but this is a long way from spontaneously exchanging one thing for another: the tokens have no value to the chimpanzees, so they are happy to give them up. True barter requires that you give up something you value in exchange for something else you value slightly more. (s. 60)

När det uppstod så blev handel mellan individer, ett utbyte av en vara mot en annan vara, fullständigt revolutionerande. Visst, det fanns lite handel tidigare, mat mot sex och reciprocitet – en tjänst mot samma typ av tjänst i framtiden – men det ger inte så många fördelar.

Barter is a lot more portentous than reciprocity. After all, delousing aside, how many activities are there in life where it pays to do the same thing to each other in turn? ‘If I sew you a hide tunic today, you can sew me one tomorrow’ brings limited rewards and diminishing returns. ‘If I make the clothes, you catch the food’ brings increasing returns. Indeed, it has the beautiful property that it does not even need to be fair. For barter to work, two individuals do not need to offer things of equal value. Trade is often unequal, but still benefits both sides. This is a point that nearly everybody seems to miss. In the grasslands of Cameroon, for example, in past centuries the palm-oil producers, who lived on the periphery of the region on the poorest soils, worked hard to produce a low-value product that they exchanged for cereal, livestock and iron with their neighbours. On average it took them thirty days to afford the price of an iron hoe that had cost its makers just seven person-days of work. Yet palm oil was still the most profitable product they could make on their own land and with their own resources. The cheapest way for them to get an iron hoe was to make more palm oil. Or imagine a Trobriand island tribe on the coast that has ample fish and an inland tribe that has ample fruit: as long as two people are living in different habitats, they will value what each other has more than what they have themselves, and trade will pay them both. And the more they trade, the more it will pay them to specialise. (s. 59)

Handel är alltså på en helt annan nivå än tjänster och gentjänster när det gäller att skapa välstånd. Och ju mer man handlar desto större benägenhet har man att handla, vilket innebär att det verkligen är en revolutionerande kraft:

[T]he more they rely on exchange, the more they specialise, which makes exchange still more attractive. Exchange is therefore a thing of explosive possibility, a thing that breeds, explodes, grows, auto-catalyses. (s. 59)

Tänk, med handel kan man byta till sig något som man inte vet hur man producerar. Med reciprocitet kan man bara byta till sig saker man vet hur man gör.

Vad var det som fick människor att börja handla med varandra? Det är oklart, men det kan komma från att våra förfäder lärde sig att kontrollera eld och att värma mat. Detta medförde bl.a. att de kunde få i sig mer näringsrik mat, och mat som är lättare att smälta, så att deras magar blev mindre, vilket gav mer utrymme för att hjärnan skulle kunna växa. En primatolog, Richard Wrangham, föreslår att det också medförde en tendens att byta mat med andra. Det skulle då ha kunnat ge upphov till byteshandel.

Men först ledde den här tekniken till att män och kvinnor började specialisera sig på produktion av mat.

In most hunter-gatherers, women spend long hours gathering, preparing and cooking staple foods while men are out hunting for delicacies. There is, incidentally, no hunter-gatherer society that dispenses with cooking. … [H]ere is the crucial point – throughout the human race, males and females specialise and then share food.

In other words, cooking encourages specialisation by sex. The first and deepest division of labour is the sexual one. It is an iron rule documented in virtually all foraging people that ‘men hunt, women and children gather’. (s. 62)

Det finns ett motargument mot att det skulle vara matlagning som gav upphov till denna sexuellt baserade arbetsfördelning. Och det är att neandertalarna inte verkar ha haft någon sådan arbetsfördelning, trots att de tillagade sin mat:

When was the sexual division of labour invented? The cooking theory points to half a million years ago or much more, but two archaeologists argue otherwise. Steven Kuhn and Mary Stiner think that modern, African-origin Homo sapiens had a sexual division of labour and Neanderthals did not, and that this was the former’s crucial ecological advantage over the latter when they came head-to-head in Eurasia 40,000 years ago. In advancing this notion they are contradicting a long-held tenet of their science, first advocated by Glyn Isaac in 1978 – that different sex roles started with food sharing millions of years ago. They point out that there is just no sign of the kind of food normally brought by gatherer women in Neanderthal debris, nor of the elaborate clothing and shelters that Inuit women make while their men are hunting. There are occasional shellfish, tortoises, eggshells and the like – foods easily picked up while hunting – but no grindstones and no sign of nuts and roots. This is not to deny that Neanderthals cooperated, and cooked. But it is to challenge the notion that the sexes had different foraging strategies and swapped the results. Either the Neanderthal women sat around doing nothing, or, since they were as butch as most modern men, they went out hunting with the men. That seems more likely. (s. 65-66)

Om det här stämmer kan den sexuellt baserade arbetsfördelningen vara rätt så ny, kanske bara 200 000 år gammal. Ridley tänker sig att den här arbetsfördelningen gjorde människorna vana vid att dela saker mellan könen, vilket kan ha lett till att de utvidgade den tekniken med andra individer. Hur som helst, när handel väl var uppfunnit spred sig dessa hominider över hela världen.

Having conquered much of Africa by about 80,000 years ago, the modern people did not stop there. Genes tell an almost incredible story. The pattern of variation in the DNA of both mitochondrial and Y chromosomes in all people of non-African origin attests that some time around 65,000 years ago, or not much later, a group of people, numbering just a few hundred in all, left Africa. They probably crossed the narrow southern end of the Red Sea, a channel much narrower then than it is now. They then spread along the south coast of Arabia, hopping over a largely dry Persian Gulf, skirting round India and a then-connected Sri Lanka, moving gradually down through Burma, Malaya and along the coast of a landmass called Sunda in which most of the Indonesian islands were then embedded, until they came to a strait somewhere near Bali. But they did not stop there either. They paddled across at least eight straits, the largest at least forty miles wide, presumably on canoes or rafts, working their way through an archipelago to land, probably around 45,000 years ago, on the continent of Sahul, in which Australia and New Guinea were conjoined. …

[B]y 40,000 years ago ‘modern’ people were pressing west into Europe and east into what is now China. ... Soon they came across their distant cousins, the descendants of Homo erectus, with whom they last shared an ancestor half a million years before. They got close enough to acquire the latter’s lice to add to their own, so louse genes suggest, and conceivably even close enough to acquire a smattering of their cousins’ genes by interbreeding. But inexorably they rolled back the territory of these Eurasian erectus hominids till the last survivor, of the European cold-adapted sort known as Neanderthal, died with his back to the Strait of Gibraltar about 28,000 years ago. Another 15,000 years saw some of them spilling into the Americas from north-east Asia.(s. 66-67, 69)

Samtidigt med att de spridde ut sig utrotade de också en hel del storvilt – det fanns visst noshörningar i Europa för 25 000 år sedan. Med spridningen av människor över hela jorden kom det också fler nya uppfinningar:

Meanwhile, the stream of new technologies gathered pace. From around 45,000 years ago, the people of western Eurasia had progressively revolutionised their toolkit. They struck slim, sharp blades from cylindrical rock ‘cores’ – a trick that produces ten times as much cutting edge as the old way of working, but is far harder to pull off. By 34,000 years ago they were making bone points for spears, and by 26,000 they were making needles. Bone spear throwers, or atlatls – which greatly increase the velocity of javelins – appear by 18,000 years ago. Bows and arrows came soon afterwards. ‘Microburin’ borers were used for drilling the holes in needles and beads. Of course, stone tools would have been only a tiny tip of a technological iceberg, dominated by wood, which has long since rotted away. Antler, ivory and bone were just as important. String, made from plant fibres or leather, was almost certainly in use by then to catch fish and rabbits in nets or snares, and to make bags for carrying things in. (s. 71)

Utvecklingen var häpnadsväckande, för mellan 80 000 och 20 000 år sedan kom folk på fler uppfinningar än vad homo erectus- folket gjorde under en miljon år innan dess. Och allt tack vare handeln! För, det var genom handel som folk kunde tjäna på att specialisera sig och därmed kunde folket få ut mer produktion per person för de hade mer kunskap. Och specialisering leder till expertis, och när man producerar för flera andra lönar det sig mer att försöka hitta på förbättringar (än om man bara producerar en artikel).

Det finns ett annat sätt som gör att handel är mer värdefullt ju fler man har att handla med. Och det är att ju större populationen är, desto fler experter kan det finnas i gruppen, eftersom specialiseringens fördelar ökar när man är fler, men också för att man bara kan specialisera sig så mycket ifall alla i gruppen, som är specialister också, kan producera något som ger tillräckligt mycket välstånd för alla i gruppen. Säg, en grupp på två hundra kan inte låta 199 bli olika sorters experter inom läkarkonsten, för de hade inte kunnat producera tillräckligt mat då. Det innebär att ju större nätverk man är med i, desto större möjlighet finns det att man kan handla med andra experter. Och det motsatta, när folk går från ett nätverk till autarki då förlorar de möjligheten att ha så många experter, vilket kan leda till att hela samhällen kan degenerera och förlora kunskap. Ridley tar upp Tasmania som ett exempel på sådan devolution:

The most striking case of technological regress is Tasmania. Isolated on an island at the end of the world, a population of less than 5,000 hunter-gatherers divided into nine tribes did not just stagnate, or fail to progress. They fell steadily and gradually back into a simpler toolkit and lifestyle, purely because they lacked the numbers to sustain their existing technology. Human beings reached Tasmania at least 35,000 years ago while it was still connected to Australia. It remained connected – on and off – until about 10,000 years ago, when the rising seas filled the Bass Strait. Thereafter the Tasmanians were isolated. By the time Europeans first encountered Tasmanian natives, they found them not only to lack many of the skills and tools of their mainland cousins, but to lack many technologies that their own ancestors had once possessed. They had no bone tools of any kind, such as needles and awls, no cold-weather clothing, no fish hooks, no hafted tools, no barbed spears, no fish traps, no spear throwers, no boomerangs. A few of these had been invented on the mainland after the Tasmanians had been isolated from it – the boomerang, for instance – but most had been made and used by the very first Tasmanians. Steadily and inexorably, so the archaeological history tells, these tools and tricks were abandoned. Bone tools, for example, grew simpler and simpler until they were dropped altogether about 3,800 years ago. Without bone tools it became impossible to sew skins into clothes, so even in the bitter winter, the Tasmanians went nearly naked but for seal-fat grease smeared on their skin and wallaby pelts over their shoulders. The first Tasmanians caught and ate plenty of fish, but by the time of Western contact they not only ate no fish and had eaten none for 3,000 years, but they were disgusted to be offered it (though they happily ate shellfish). (s. 80)

Ridley jämför tasmanerna med varje liten stam av Homo erectus och neandertalarna. Eftersom de inte handlade med andra var de lika isolerade från varandra, rent ekonomiskt. Deras samhällen blev inte stora och skapade möjlighet för specialisering, expertis, nya innovationer och utbyte av idéer.

Detta kan även förklara varför det bara blev sporadisk utveckling av civilisationen i Afrika. Den var nämligen väldigt beroende av klimatet, som ibland gjorde marken bördig och ibland inte. När naturen var rik kom fler människor och teknologin förbättrades, men under sämre tider minskade befolkningen och då glömdes färdigheterna för att göra all teknologi bort, de kunde inte alla överföras och ibland kunde de kanske överföras men gjordes inte det genom att experten dog i förtid eller dylikt.

Det hela visar att vi, som en art, är väldigt beroende av andra för att blomstra. Vi har ett otrolig utvecklat samarbete med varandra, ett samarbete som är sammanlänkat genom handel, och det samarbetet blir bara bättre ju fler vi är.

Lite propaganda

Propaganda kan vara rätt så underhållande att kika på, så jag blev lite ledsen över att Radiotjänst hade plockat ned sina gamla videoklipp om hur folk som betalar tv-avgift är "fri televisions" hjältar. Men, lätt åtgärdat, de fanns på andra ställen på nätet och nu har jag skapat en lista på youtube med dem och några andra klassiska propagandafilmer.

Nu när jag ändå gått in på propaganda kan jag tipsa om det här klippet, som tar upp likheterna som finns mellan det fiktiva, fascistiska och auktoritära samhället i Starship Troopers samt det frihetliga och liberala USA.

The Rational Optimist - A better today: the unprecedented present

I det första kapitlet av The Rational Optimist beskriver Matt Ridley hur otroligt fantastiskt bra vi har det jämfört med hur det var förr. Kärnan av utvecklingen måste ses som rejält positiv:

Since 1800, the population of the world has multiplied six times, yet average life expectancy has more than doubled and real income has risen more than nine times. Taking a shorter perspective, in 2005, compared with 1955, the average human being on Planet Earth earned nearly three times as much money (corrected for inflation), ate one-third more calories of food, buried one-third as many of her children and could expect to live one-third longer. She was less likely to die as a result of war, murder, childbirth, accidents, tornadoes, flooding, famine, whooping cough, tuberculosis, malaria, diphtheria, typhus, typhoid, measles, smallpox, scurvy or polio. She was less likely, at any given age, to get cancer, heart disease or stroke. She was more likely to be literate and to have finished school. She was more likely to own a telephone, a flush toilet, a refrigerator and a bicycle. All this during a half-century when the world population has more than doubled, so that far from being rationed by population pressure, the goods and services available to the people of the world have expanded. It is, by any standard, an astonishing human achievement.

Averages conceal a lot. But even if you break down the world into bits, it is hard to find any region that was worse off in 2005 than it was in 1955. Over that half-century, real income per head ended a little lower in only six countries (Afghanistan, Haiti, Congo, Liberia, Sierra Leone and Somalia), life expectancy in three (Russia, Swaziland and Zimbabwe), and infant survival in none. In the rest they have rocketed upward. Africa’s rate of improvement has been distressingly slow and patchy compared with the rest of the world, and many southern African countries saw life expectancy plunge in the 1990s as the AIDS epidemic took hold (before recovering in recent years). There were also moments in the half-century when you could have caught countries in episodes of dreadful deterioration of living standards or life chances – China in the 1960s, Cambodia in the 1970s, Ethiopia in the 1980s, Rwanda in the 1990s, Congo in the 2000s, North Korea throughout. Argentina had a disappointingly stagnant twentieth century. But overall, after fifty years, the outcome for the world is remarkably, astonishingly, dramatically positive. The average South Korean lives twenty-six more years and earns fifteen times as much income each year as he did in 1955 (and earns fifteen times as much as his North Korean counter part). The average Mexican lives longer now than the average Briton did in 1955. The average Botswanan earns more than the average Finn did in 1955. Infant mortality is lower today in Nepal than it was in Italy in 1951. The proportion of Vietnamese living on less than $2 a day has dropped from 90 per cent to 30 per cent in twenty years.

The rich have got richer, but the poor have done even better. The poor in the developing world grew their consumption twice as fast as the world as a whole between 1980 and 2000. The Chinese are ten times as rich, one-third as fecund and twenty-eight years longer-lived than they were fifty years ago. Even Nigerians are twice as rich, 25 per cent less fecund and nine years longer-lived than they were in 1955. Despite a doubling of the world population, even the raw number of people living in absolute poverty (defined as less than a 1985 dollar a day) has fallen since the 1950s. The percentage living in such absolute poverty has dropped by more than half – to less than 18 per cent. That number is, of course, still all too horribly high, but the trend is hardly a cause for despair: at the current rate of decline, it would hit zero around 2035 – though it probably won’t. The United Nations estimates that poverty was reduced more in the last fifty years than in the previous 500. (s. 17-18)

Alltså, de allra flesta har fått det bättre runt om hela världen. Utvecklingen har inte varit så bra som den skulle ha kunnat vara, givetvis, men hur världen verkligen ser ut nu är en oumbärlig kunskap.

Lite senare i boken beskriver Ridley även hur bättre det har blivit genom att visa hur mycket mindre tid vissa produkter kostar:

This is what prosperity is: the increase in the amount of goods or services you can earn with the same amount of work. As late as the mid-1800s, a stagecoach journey from Paris to Bordeaux cost the equivalent of a clerk’s monthly wages; today the journey costs a day or so and is fifty times as fast. A half-gallon of milk cost the average American ten minutes of work in 1970, but only seven minutes in 1997. A three-minute phone call from New York to Los Angeles cost ninety hours of work at the average wage in 1910; today it costs less than two minutes. A kilowatt-hour of electricity cost an hour of work in 1900 and five minutes today. In the 1950s it took thirty minutes work to earn the price of a McDonald’s cheeseburger; today it takes three minutes. Healthcare and education are among the few things that cost more in terms of hours worked now than they did in the 1950s. (s. 25)

Men, har detta inte skett just genom att vi förstört världen vi bor på?

Well all right, says the pessimist, but at what cost? The environment is surely deteriorating. In somewhere like Beijing, maybe. But in many other places, no. In Europe and America rivers, lakes, seas and the air are getting cleaner all the time. The Thames has less sewage and more fish. Lake Erie’s water snakes, on the brink of extinction in the 1960s, are now abundant. Bald eagles have boomed. Pasadena has few smogs. Swedish birds’ eggs have 75 per cent fewer pollutants in them than in the 1960s. American carbon monoxide emissions from transport are down 75 per cent in twenty-five years. Today, a car emits less pollution traveling at full speed than a parked car did in 1970 from leaks. (s. 20)

Ren miljö är något åtråvärt, det är något vi vill ha. Men dess värde är inte absolut; om det vore något man själv fick besluta om att investera i är det ganska troligt att man inte skulle göra det om det ledde till en mycket lägre inkomst. Men, när ens inkomst är högre är man beredd att bry sig om mer om den, vilket kanske är en förklaring till att miljön faktiskt förbättras i de rika länderna!

Men, är det verkligen bättre att leva längre nu, innebär det inte bara fler år av sjukdomar och elände?

That is all very well, say pessimists, but what about quality of life in old age? Sure, people live longer, but only by having years of suffering and disability added to their lives. Not so. In one American study, disability rates in people over 65 fell from 26.2 per cent to 19.7 per cent between 1982 and 1999 – at twice the pace of the decrease in the mortality rate. Chronic illness before death is if anything shortening slightly, not lengthening, despite better diagnosis and more treatments – ‘the compression of morbidity’ is the technical term. People are not only spending a longer time living, but a shorter time dying. (s. 21)

Men, även om inkomsterna har stigit, även för de fattiga, nog har väl de rika blivit otroligt mycket mer rikare än de fattiga? Ja, sedan 1970-talet har tendensen mot ett mer ekonomiskt jämlikt samhälle stannat av, men inte enbart av negativa anledningar:

The reasons for this are many, but they are not all causes for regret. For example, high earners now marry each other more than they used to (which concentrates income), immigration has increased, trade has been freed, cartels have been opened up to entrepreneurial competition and the skill premium has grown in the work place. All these are inequality-boosting, but they stem from liberalising trends. (s. 22)

Och hur lyckliga är folk av all denna välstånd, blir vi verkligen lyckligare? Den traditionella åsiktenbland ekonomer, sedan Richard Easterlin publicerade den första artikeln i ämnet 1974, är att alla blir lyckliga av en högre inkomst. Fast bara upp till en viss nivå. Därefter blir folk bara glada av pengar om de är relativt sett mer rika än andra, vilket innebär att alla i samhället inte blir rikare. Det finns dock forskning som pekar på att den här bilden är felaktig och Ridley ser den som mer trovärdig, att rikedom tenderar att göra folk rikare. Han kvalificerar dock det påståendet:

There are some exceptions. Americans currently show no trend towards increasing happiness. Is this because the rich had got richer but ordinary Americans had not prospered much in recent years? Or because America continually draws in poor (unhappy) immigrants, which keeps the happiness quotient low? Who knows? It was not because the Americans are too rich to get any happier: Japanese and Europeans grew steadily happier as they grew richer despite being often just as rich as Americans. Moreover, surprisingly, American women have become less happy in recent decades despite getting richer.

Så, samhället håller på och blir rikare. Varför? Genom att vi alla specialiserar oss på att producera någon enskild grej, och sedan säljer den till marknaden (alla andra i samhället) och på marknaden köper de saker man själv vill ha. Bevisen för att sådan arbetsfördelning är bra är lätta att hitta, men Ridley tar upp två intressanta fall. Det ena är nog bekant: Thomas Thwaites försökte göra en brödrost helt på egenhand, vilket han misslyckades totalt med. Det andra fallet är också intressant:

Kelly Cobb of Drexel University set out to make a man’s suit entirely from materials produced within 100 miles of her home. It took twenty artisans a total of 500 manhours to achieve it and even then they had to get 8 per cent of the materials from outside the 100-mile radius. If they worked for another year, they could get it all from within the limit, argued Cobb. To put it plainly, local sourcing multiplied the cost of a cheap suit roughly a hundred-fold. (s. 37)

Det Kelly Cobb och Thomas Thwaites försökte göra var att producera, i olika grad, helt på egen hand. Helt autarkiskt, utan att förlita sig på de samhällets arbetsfördelning. Och det gjorde deras ansträngningar så mycket mindre effektiva. Varför är då arbetsfördelning bra?

Den här uppdelningen av arbete och specialisering innebär en specialisering av kunskap, så att vi alla blir experter på något litet område och delar med oss av den kunskapen till alla andra i utbyte mot att använda deras kunskap. Deras nya upptäckter kan du ta del av, likt hela marknaden kan ta del av dina upptäckter. Och hela systemet fungerar utan att det finns en övergripande plan av vad som skall konsumeras och produceras. Det som finns är en ofantlig mängd individuella planer vilka koordineras på marknaden.

‘In civilized society,’ wrote Adam Smith, an individual ‘stands at all times in need of the co-operation and assistance of great multitudes, while his whole life is scarce sufficient to gain the friendship of a few persons.’ In Leonard Read’s classic 1958 essay ‘I, Pencil’, an ordinary pencil describes how it came to be made by millions of people, from loggers in Oregon and graphite miners in Sri Lanka to coffee bean growers in Brazil (who supplied the coffee drunk by the loggers). ‘There isn’t a single person in all these millions,’ the pencil concludes, ‘including the president of the pencil company, who contributes more than a tiny, infinitesimal bit of know-how.’ The pencil stands amazed at ‘the absence of a master mind, of anyone dictating or forcibly directing these countless actions which bring me into being.’

This is what I mean by the collective brain. As Friedrich Hayek first clearly saw, knowledge ‘never exists in concentrated or integrated form but solely as the dispersed bits of incomplete and frequently contradictory knowledge which all the separate individuals possess’. (s. 40)

Detta innebär att där det inte finns någon arbetsfördelning, där finns det inte något välstånd. Men, skall det ändå inte ha varit bättre förr, för jägar- och samlarsamhällena? Vissa saker verkar ha varit bra, som att de åt en rätt bra diet, men varje grupp låg nästan ständigt i krig med andra grupper.

Here is the data. From the !Kung in the Kalahari to the Inuit in the Arctic, two-thirds of modern hunter-gatherers have proved to be in a state of almost constant tribal warfare, and 87 per cent to experience annual war. War is a big word for dawn raids, skirmishes and lots of posturing, but because these happen so often, death rates are high – usually around 30 per cent of adult males dying from homicide. The warfare death rate of 0.5 per cent of the population per year that was typical of many hunter-gatherer societies would equate to two billion people dying during the twentieth century (instead of 100 million). At a cemetery uncovered at Jebel Sahaba, in Egypt, dating from 14,000 years ago, twenty-four of the fifty-nine bodies had died from unhealed wounds caused by spears, darts and arrows. Forty of these bodies were women or children. Women and children generally do not take part in warfare – but they are frequently the object of the fighting. To be abducted as a sexual prize and see your children killed was almost certainly not a rare female fate in hunter-gatherer society. After Jebel Sahaba, forget the Garden of Eden; think Mad Max. (s. 45-46)

Så, vi har det ändå rätt så bra ställt. Så bra som människor någonsin haft det. Men, hur uppstod det hela? Det tar Ridley upp i nästa kapitel.

The Rational Optimist

Matt Ridley är en författare och journalist som specialiserat sig på att skriva populärvetenskapliga artiklar och böcker om genetik. Han har skrivit om hur de två olika könen troligtvis uppstod, hur natur och miljö samverkar i att forma ens personlighet samt en bok om varje kromosom i den mänskliga genomen. I The Rational Optimist: How Prosperity Evolves beskriver han hur det mänskliga samhället uppstått och växt genom handel samt ger skäl till att tro att vi kommer att klara av att lösa alla hot som vi står inför.

Boken kom ut 2010 och borde läsas av alla! Det ekonomiska och historiska perspektivet är jättebra och förklarar väldigt väl varför den långa vägen mot välstånd först kunde ta fart när människor började handla med varandra. Och boken tar, likt Johan Norbergs När människan skapade världen och Bjørn Lomborgs Världens verkliga tillstånd, upp jättemånga intressanta fakta om hur världen blir bättre. Sedan går han igenom en sammanfattad historia av felaktiga katastrofvarningar, som är väldigt trevlig att läsa.

För att hjälpa till att sprida de viktiga poänger Matt Ridley tar upp i sin bok tänkte jag gå igenom den här på bloggen. Kolla även in Russel Roberts intervju med Matt Ridley på Econtalk.

• A better today: the unprecedented present
• The Collective Brain: Exchange and Specialisation after 200,000 years ago
• The manufacture of virtue: barter, trust and rules after 50,000 years ago
• The feeding of the nine billion: farming after 10,000 years ago
• Kommer det att finnas tillräckligt mycket mat i framtiden? 

Vilket argument skulle få mig att ändra politisk åsikt?

[Uppdatering: Jag har behövt tänka om det här argumentet och jag är inte längre säker på att det är giltigt. Moralen jag lägger fram här skulle få effekten att om det tog, säg, 1000 år att komma så nära målet som möjligt i frihet, men bara 900 år med ofrihet, så skulle det senare vara mer fördelaktigt även ifall ofriheten är väldigt obehaglig. Det är ett skäl nog att vara emot det. Men dessutom så förutsätter argumentet här att en individs egenvärde är lika med noll relativt mitt (tidigare, men ändå) mål. Om egenvärdet är noll innan alla sjukdomar kan botas, varför bry sig om några generationer till kommer födas och dö? Det verkar inte följa med den moraliska principen om att behandla likar lika.]

If someone else is going to the trouble to argue with you, then you should offer up your most important reason for rejection first - something that will make a serious dent in your rejection, if cast down - so that they aren't wasting their time.

- Eliezer Yudkowsky, Logical Rudeness

I en debatt borde man berätta vilka ens viktigaste anledningar bakom en viss slutsats är, så att debatten handlar om de mest relevanta frågorna. De viktigaste argumenten man har för en sak är de som, om de visade sig vara falska, skulle få en att ändra åsikt. Det är de som ens intellektuella ramverk bygger på.

Eftersom ens intellektuella ramverk är sammanknutet och beroende på flera olika idéer borde man även ha rätt bra koll på hela ens världsbild och vilka som är de viktigaste punkterna i den.

Så, för att hjälpa till med att göra den allmänna debatten bättre, vilka är då de viktigaste argumenten jag har för min politiska världsbild, för de lagar och regler jag står bakom? Eller, per definitionen ovan, vilket argument skulle få mig att ändra min politiska åsikt?

Om inte libertarianismen, som system skulle göra det, så ställer jag mig bakom det system som snabbast eliminerar krig, fattigdom, sjukdomar och annat elände.

Låt mig vara lite mer specifik. Jag tänker mig ett tillstånd av "moraliskt lugn", där ingen drabbas av  dödliga (men också rejält skadliga) sjukdomar och andra olyckor som man i framtiden skulle kunna undvika, och att alla har det rätt okej. Att ingen drabbas är nog inte möjligt, så tänk istället på en sådan situation där dessa olyckor är minimerade så bra som det går. Den ideologi som är snabbast på att leda fram till en sådan situation, där de värsta plågorna inte längre existerar eller är minimerade, den tänker jag mig är värd att följa. Det kan göras än mer specifikt genom att gå in på hur mycket mer jag värderar att livslängden ökar med 50 år gentemot att hundra tusen människor inte dör i ett krig. Sådana avvägningar har jag inte gett mig in så mycket på - det är mindre viktig moralisk kunskap - men i princip står jag för att maximera antalet lyckliga liv (vilket också går att beskriva närmre, men nog om det).

Så, det är det politiska mål jag tror att frihet uppnår bäst. Vilka är då de, för mig, viktigaste argumenten för att det stämmer? Vilka fakta, vilken teori, vilken världsbild vilar min övertygelse på här? Här är de två viktigaste:

1. Det absolut viktigaste argumentet är möjligheten till att kunna experimentera, att kunna pröva olika sätt att samverka och interagera med andra för att uppnå de allra viktigaste målen man har. Denna möjlighet är en essentiell del av rätten till självbestämmande. Men, om det visade sig att ett frihetligt system på något sätt inte skulle leda till att folk experimenterade, eller att folk inte lärde sig av experimenten, att kulturen inte utvecklades och blev bättre, då är det argumentet meningslöst.
2. Det andra argumentet bygger på samma teoretiska grund som det ovan, så jag tror att om jag har fel om ovanstående då borde min världsbild vara så osäker att jag inte kan lita på det här heller. Nåväl, argumentet är att fria samhällen är otroligt dynamiska, att folk har de bästa incitamenten för att producera där och att folk kan ingå samarbeten för att lösa allmänningens-dilemma-typ-problem. Samt att stater är relativt sett sämre system för att lösa sådana problem på.
   
   Min världsbild här bygger på en massa litteratur jag läst, speciellt vad jag läst om hur vi fungerar som människor och hur marknader och politiska system fungerar. Den här litteraturen (ett axplock som behöver uppdateras) ligger också bakom synen för första argumentet. Vilken teori är mest avgörande? Teorin om prissystemet och koordination på marknaden, skulle jag nog säga. Efter det, att vi människor är bra på att samarbeta i en fri miljö. Och om de båda politiska motsvarigheterna, reglering. Alltså, koordinerar staten saker bättre än ett fritt samhälle då är den att föredra. Så, om jag har fel om hur incitamenten på marknaden och inom politiken ser ut, och de är mycket bättre inom politiken, då skulle jag ändra åsikt.

Det här var inte så tydligt som möjligt, men det är nog bättre än inget alls. Innebär detta då att jag inte lägger någon vikt på andra moraliska frågor över huvud taget? Nej, men det är bara det att om jag skulle bli övertygad om att jag har fel i att frihet är värdefullt för att det är skönt att kunna få styra sitt eget liv, då skulle jag fortfarande stötta frihet för att det leder till ett bra resultat.