Var tar din ideala debatt plats?

"Det är verkligen inte rätt att behandla folk så. Men om jag säger något nu kommer mina kollegor att börja ställa frågor, som de förväntar sig att jag skall svara på. Men jag har inga svar som de kan övertygas av, så jag säger inget." (Ogilla utfrågningar eller förklara långa inferenskedjor.)

"Jag blir förbannad på alla som går runt och tycker sådär allmänt högt. Att försöka debattera med dem är lönlöst, de kör bara på slagord hela tiden. Även ifall de kanske förstår något argument, struntar de bara i det efteråt." (Ogilla icke-respons.)

"Varför kan inte folk bara hålla sams? Varje gång de pratar politik slutar det med att de skriker åt varandra. Jag tänker inte starta en sådan 'diskussion'." (Ogilla risken för gräl.)

"Han debatterar så jäkla fult. Varje gång jag får in en poäng vägrar han erkänna det, men när det visar sig att jag haft fel någon gång slutar han aldrig att påpeka det." (Ogilla dålig debattstil.)

"Hon debatterar så jäkla illa. Varje gång jag skriver något skenar hon bara iväg på sina egna förutfattade meningar om vad jag säger istället för att försöka förstå vad jag säger." (Ogilla dålig debattstil.)

"Det är inte kul att diskutera med dem; jag vinner aldrig. Det känns som om jag bara måste behöva hålla dem hela tiden mot min vilja." (Ogilla att behöva försvara dåligt grundade åsikter.)

"Om jag säger att det här stämmer så binder jag mig till att hålla med om en position som går emot vissa av mina intressen och som alla mina vänner är emot. Jag tror jag väntar med att försöka ta reda på sanningen här." (Ogilla otrevliga konsekvenser.)

"Om jag säger det ena kommer folk tycka att jag är elak men om jag säger det andra tror folk att jag är naiv. Det går inte att börja debattera utan att jag framstår negativt." (Ogilla inskränkta debattnormer och att andra får en negativ syn på en.)

Det här är några problem som jag själv ibland stött på och som jag vet att andra stött på och som kan leda till att politiska diskussioner blir jobbiga. Folk följer helt enkelt inte reglerna för god debatt; vi säger negativa saker ibland, har vissa förväntningar på andra som kan vara jobbiga för dem, undviker att försöka förstå vad någon annan säger, är dåliga vinnare, har svårt att ändra på oss och vill helst inte behöva erkänna att man haft fel. Och många har svårt att hitta en väg ut ur det här problemet.

Men det finns en utväg. Och det är att följa de regler som finns för en god debatt: var trevlig; utgå ifrån att du kan ha fel och att du kan behöva ändra dina åsikter; tolka din meddebattörs argument välvilligt; sök efter sanningen, inte efter att vinna debatten; försök göra din meddebattörs argument starkare om möjligt, målet är ju sanningen; fråga om grunden för eller den egentliga meningen av tveksamma påståenden innan du argumenterar emot dem; var noga med att definiera ord; och hetsa inte någon till att acceptera en poäng.

Dessa regler försöker sätta strukturer på den politiska debatten så att båda personer får så bra incitament som möjligt till att bli perfekta kommunikatörer, till att bara ge varandra relevant information (så att man slipper upphakningar och annat otrevligt under debattens gång), och att man verkligen berättar all relevant information. Det är till för att göra en glad att byta idéer och orädd att berätta vad man verkligen tror.

Det här är ett ideal och som sådant är många säkert beredda att avfärda det. Själv blev jag politiskt intresserad i en sådan miljö. Det som gjorde de trevliga för min del var att jag diskuterade med andra i en öppen och fri miljö (diskussionerna kunde handla om vad som helst), det var intressanta ämnen och vi tävlade om att ha rätt och accepterade andras argument om de verkade rimliga. Tänk om alla politiska diskussioner kunde vara sådana, att man pratar lika lättsamt om politik som man gör om datorspel eller filmer? Skulle inte det vara en debattmiljö värd att sträva efter?

(En del av mig tvekar lite för, sade en tanke, då skulle ju folk behöva byta åsikt mer ofta. Vilket är jättebra, med tanke på att framgång i kunskap ser likadan ut som andra framgångar! Vår förmåga att kunna ändra inställning är, tvärt om vad som är standard inom politiken, en grundläggande del i att vara rationell.)

Jag kan tänka mig att det här idealet inte är något för alla, på grund av tävlingsbiten. Andra skulle nog hellre vilja att diskussionen bara var ett enkelt utbyte av berättelser - vi berättar våra egna upplevelser och tankar utan en känsla av tävlan, om så bara i att göra berättelsen så intressant som möjligt. Som när man berättar om en intressant händelse eller rolig teori. Vissa vill inte vara med i själva diskussionen utan vill bara lyssna istället. Andra vill bara göra det om de själva anses ha de viktigaste åsikterna i ämnet. Och några vill att den skall tas helt lättsamt, så att allt går att skrattas åt i efterhand.

Det finns alltså många olika former för den ideala debatten. Hur den ser ut - i vilket tempo den förs, hur mycket man bryr sig om att flasha med ens kunskaper, hur lite man bryr sig om att man hade fel, hur snabbt man kan låta diskussionen gå framåt - det skiljer sig från individ till individ. Något som gissningsvis borde vara gemensamt är att alla parter inte försöker tvinga på någon annan sin åsikt, annat än med argumentens tyngd. Under den stora paraplyn borde vi göra debatter heliga, något som man engagerar sig i för att få bättre förståelse och som man därför borde få all respekt för att göra (givet att det går ihop med ens ideella debattstil). Jag tänker mig att målet är att varje debatt kan tas med en så inbjudande känsla som möjligt. Hur ser miljön ut där du känner dig ha den bästa debatten?

Kolla även in Robert Nozick om helt inbjudande diskussioner som leder till övertalningar. Hans ideal är trevligt - om än att jag inte håller med honom om att mer direkta diskussioner är oartiga.

Kampen om orden

Många ord som finns inom politiken har flera betydelser. Frihet är ett perfekt exempel – finns det något politiskt förbund som inte säger sig stå för det? Detta innebär inte att de står för samma sak, utan att för socialister betyder ”frihet” något helt annat än vad det gör för folkpartister. Vilka i sin tur har en annan uppfattning om vad det innebär än vi libertarianer.

Några andra ord som folk debatterar med varandra om vad de skall betyda är liberalism, kapitalism, socialism och demokrati. 

Det här är väldigt ineffektivt. För att kommunicera med varandra så smidigt som möjligt borde det vara en självklarhet att vi använder ord som är klart definierade och som inte ger upphov till några tveksamheter när vi använder dem. 

Långt ifrån alla går såklart in i den här fällan. Många försöker vara noggranna med vad det är de menar. Som att vissa liberaler kallar sig socialliberaler eller nyliberaler eller att vissa socialister säger sig står för frihetlig socialism till skillnad från statssocialism. 

Vi behöver skilja mer på orden, för att göra det tydligt vad vi pratar om. Att hamna i en semantisk diskussion helt i onödan är dumt. Men varför har inte alla då redan gått över till att hitta på allt mer specifika ord och strunta i att använda de som kan betyda flera olika saker?

Gissningsvis för att vissa ord har makt i sig. Vem vill egentligen ge upp ordet frihet, detta vackra ord som står för godhet och rättvisa i politikens värld? Vem vill inte försöka se ut att vara den främsta förespråkaren av det här värdet? Självfallet vill alla ses stå för frihet!

Men hur kan det vara värdefullt – om någon säger sig stå för frihet men inte gör det, kommer inte folk att upptäcka det? Nej, av två anledningar. Dels för att ordet är lite böjligt; det finns några olika filosofier om vad frihet innebär och det kan på förhand se ut som om de kan rättfärdiga olika politiska system. Men också för att folk kan mycket väl säga att de står för frihet, men sedan bara strunta i vad deras värden verkligen leder till för politik (politik handlar ju inte om att föra fram värden på ett logiskt sätt). Folk i ett politiskt förbund kan då locka till sig folk genom att säga sig vara de äkta företrädarna av frihet utan att behöva hamna i några större bekymmer.

Vad är då lösningen för detta? Det verkar finnas tre lösningar:

1. Strunta i att använda hett debatterade ord eller fraser, som frihet eller stöld.
2. Använd samma ord fast specificera det på ett sätt så att det blir klart att ens koncept skiljer sig från hur andra använder ordet. I frågan om "frihet" brukar jag prata om "individuell frihet" eller "libertarianska rättigheter" (även om jag ibland också syndar och snackar om frihet).
3. Prata väldigt sällan om själva orden utan bara om konceptet bakom det.

Det här är de tekniska lösningarna. Men i grunden består den psykologiska lösningen i att ge upp tanken på att ens egen grupp har någon ensamrätt till ett fint ord. Åtminstone temporärt. För, det viktigaste är ju att se till att hela ens världsbild blir förstådd av så många som möjligt, inte att få folk att använda orden som man själv önskar. Visst, i fall där folks användning av orden är fel är det värt att förklara varför, men när folk väl förstår ens eget perspektiv kan man ju ändra språkförråd då. Alltså, den sociala kampen om orden vinner eller förlorar man först när ens egna och ens motståndares världsbild är allmänt förstådda och folk kan agera efter vilken som verkar bäst. Det gäller då att lägga krutet på att sprida ens egen verklighetsbild först och göra den förstådd. Och för det är vissa ord bara ett medel, utbytbara mot andra. (Att satsa på att förändra den allmänna förståelsen av ett ord kan såklart vara värt mödan, och det kommer jag försöka göra mer när det gäller just frihet, men det är inte ett mål i sig.)

Så, även om ord har en del makt, borde man ta lätt på det och inte låta hänga upp sig så mycket på det. Den politiska världens semantik är rätt korrupt och det kommer ta lite tid att förändra det. På vägen dit gäller det att inte ta åt sig mycket över att våra framtida vänner idag har en annan användning av ordet "frihet". Eller att andra sär skriver. :-)

Se även "Keynes"s diskussion om hur vi libertarianer borde ändra vårt språkbruk för att bättre få iväg vårt budskap.

"Sverige ska ha sina egna Hong Kong!" - Ofuss drar igång en kampanj!

"Om alla människor kunde få välja fritt vilket politiskt system de ska leva under skulle samhället utvecklas bättre och varje individ skulle få största chans att utvecklas och uppleva det bästa livet. Den politiken anser vi inom Ofuss samt flera ledande entreprenörer och samhällsforskare vara den mest vetenskapliga, frihetliga och sociala politik som finns. Med den här artikeln hoppas vi kunna övertyga dig om möjligheten att det här stämmer."

Jag och ett flertal andra medsignatörer la för drygt två veckor sedan upp artikeln Sverige ska ha sina egna Hong Kong! på Ofuss hemsida. Det var ett startskott för den långa kampanjen att sätta frihetligt utträde på dagordningen i Sverige. Målet är att uppmärksamma fördelarna med att det finns flera samhällen med olika institutioner - institutionell konkurrens - som att vi kan testa en politik vetenskapligt för att se om den fungerar och att varje individ får rätt att utforma ens liv efter ens egna önskemål och drömmar.

Den här idén, tillsammans med speciellt de vetenskapliga argumenten för det, är inte kända i Sverige. Så tanken är också att bara förklara vad det innebär. Den här artikeln är ett försök till att sammanfatta och ge en introduktion till hela politiken, så, om du gillar idén, sprid den vidare på alla ställen du kan komma på!

Som praktisk politik är inte Ofuss fullständigt. Vi har en generell överblick av hur ett territoriellt utträde ska kunna gå till, men ingen detaljerad plan. Vi saknar också en beskrivning av myndighetsålder, som bestämmer när man har rätt till utträde. Vi har inte heller några snygga infographics för att snabbt presentera idén. Men även om vi inte har ett fullständigt ramverk är det tillräckligt för att vem som helst borde kunna läsa på om det och se att det som saknas lätt skulle kunna skrivas ned. (Och det här är några av sakerna som vi behöver jobba med.)

Annars, den konkreta planen att få ut den här artikeln bestämdes i...typ mars eller april. Då hade vi ett möte i Ofuss där vi kom fram till att vi skulle försöka få artikeln i någon tidning och om det inte gick, lägga upp den på Newsmill. Det var en del funderingar om det skulle göras innan eller efter Almedalsveckan. Projektet stötte dock på tre problem: parkinsons första lag, ingen tidning ville publicera artikeln och att Newsmill tog sommaruppehåll på obestämd tid.

Den första artikeln jag skrev var riktigt lång - uppåt 6000 tecken. Men en hemlig vän av frihet tog och kortade ned den, gjorde den lite mer slagkraftig och fick med lite historiska referenser också. Den artikeln skickade jag runt till nog alla stora och medelstora svenska tidningar, utan framgång. Eftersom ingen ville ha den var planen att lägga upp det på Newsmill, men den sidan är nere.

(Samtidigt fick jag för mig att skriva en tutorial på Less Wrong om hur man tänker i politiska frågor, vilken skulle leda till att en rationell genomgång av det någon kan veta i politiska frågor idag leder en till att förespråka någon form av secession/frizoner. Det gick inte vägen - det blev utbuat, så jag kan inte längre starta trådar där - varför jag la upp det på min egen sida istället.)

Efter att ha väntat i drygt en månad på att Newsmill skulle komma igång blev det istället att vi bestämde oss för att få ut artikeln på ofuss.se och locka människor dit via sociala medier. Då klev mästarinnan på marknadsföring, den djupe tänkaren och TedX-föreläsaren Susanne Tarkowski Tempelhof in och gjorde om artikeln så den hade ordentligt med glöd i sig!

Den tog någon vecka att skriva (Susanne kom på de breda dragen och jag fyllde i litegrann), sedan fick den lite redigering ifrån flera hjälpsamma personer och så var den redo att skickas ut till tidningarna. Det var nära att Expressen ville ta emot den (de ville bara att den skulle kopplas till debatten om landsbygden, vilket vi fick med), men i slutändan tackade de nej. Då blev det istället att vi körde på den gamla planen, med att lägga upp introduktionsartikeln på Ofuss hemsida. Nu är det gjort och förhoppningsvis är den lite mer pang på och tydlig i vad det är vi försöker uppnå.

Målet nu är att publicera många fler artiklar och synas på forum och sociala media. Jag har skrivit en artikel på Tebjudningen om hur secession innebär en långsam och försiktig samhällsutveckling och startat en tråd om secession på Flashback. Om du vill hjälpa till, skriv något så länkar vi till det.

Intro till transhumanism

Rätt bra och enkelt framfört av The British Institute of Posthuman Studies. För en trevlig variation på det transhumanistiska temat, kolla in Hob.

En hyllning till Silk Road

Skapat av Statens ovänner.

Silk Road var verkligen revolutionerande, men som tas upp i den näst sista rutan har dess lysande grundare, William Ulbricht, satt en standard för resten av världen att följa och som andra sidor redan tar efter (även en ny Silk Road). Svarta marknader för att köpa droger på nätet är här för att stanna: droghandeln är numera de facto laglig för den som köper via nätet. Jag gissar att inom tio år kommer det även att vara lagligt de jure. Ifall polisen stampar ned på posten kommer det leda till att alternativa, anonyma transportmetoder utvecklas.

Hur övertygar vi andra om att tillåta utträde?

Det är svårt att övertyga folk om att stötta en radikal och ny idé. Det är ett problem, men det här problemet går att lösa.

Jag tror att problemet går att dela in i två delar. Den ena är att lyckas att få folk att lyssna på en. Den andra är att ha något att säga som den man diskuterar med kommer att tycka är vettigt.

Det andra tror jag att vi har lyckats med, i artikelform. Resonemanget finns där, i en form, och vad som behövs göras med den är att anpassa den till olika situationer. Som att visa hur vår generella politik passar väldigt mångas specifika filosofi och publicera det i tidningar som de gillar. En annan sak är att skapa (eller anställa någon som kan skapa) några infographics för några av artiklarna vi skrivit. Det finns nog fler saker vi kan göra här, men att nå ut till andra gruppers bloggar och forum samt skapa infographics är nog måsten.

Men, hur löser man då det första problemet? Hur att få folk att bli intresserade av det här, att vilja ta till sig information om det, att vilja lyssna.

Här tror jag att otroligt mycket bestäms av vilken beteckning man har satt på sig själv. Folk reagerar väldigt olika om de tror att den de pratar med är en "nyliberal" (som jag själv blivit kallad), en "radikal", en "libertarian", en "politiker", en "förbannad medborgare", en "besviken medborgare", en "klättrare på maktstegen" eller något annat. Åtminstone i de första diskussionerna, då vill nog den man pratar med säkerställa vad för typ av individ man är. Hur skall man då presentera sig för andra och vad för typ av stil borde man ha?

Detta beror väldigt mycket på människans natur och hur det politiska spelet har att göra med allianser, strategier och taktiker. Men i grunden tror jag att lösningen är rätt enkel. Jag anser vi borde ha det här som generell regel:

För att vinna så borde vi bemöta alla individer som om de skulle kunna gå med i Ofuss efter en dag, en vecka, en månad, ett år, fem år eller tjugo år - men att man inte vet hur lång tid det tar. Alltså, alla individer kan ta in och bearbeta information så att secession verkar som en rimlig politik. Och alla kan bli våra allierade, våra frihetsvänner.

Det tror jag borde vara kärnan i den bakomliggande tanken när man försöker övertyga andra. Man skall inte ha som bakomliggande motiv att "vinna" en debatt (även om det kan vara en bra strategi ibland) eller brute-forca någon till att hålla med om något. Utan att föra fram en idé som är till allas fördel om den implementerades. Och att det tar olika lång tid att övertyga folk om olika saker.

Det här var bara vilket bakomliggande perspektiv man borde ha - som ett sorts meta-mål och etisk riktlinje - för att övertyga andra. Hur gör man i praktiken? Fishbone Mash, som många flashbackare kan intyga har en väldigt resonlig framtoning i forumet, skriver vettigt om detta:

Om folk ser dig som en schysst person med huvudet på skaft, så inser de förhoppningsvis att det måste finnas en bra anledning till att du har så ”konstiga” åsikter, eftersom du uppenbarligen inte bara är en misantrop som vill andra illa. Och har du tur så kommer de att med ett öppet sinne försöka förstå dina idéer, och då är mycket vunnet!

Alltså, var trevlig och ha förnuftiga åsikter. Att vara en rekorderlig person är också vad Karl Hess förespråkar som en viktig detalj i att kunna övertyga folk runtomkring en:

So, now we're living in a community and I have the first rule for impressing anybody with your opinions about liberty. The first rule is: be extraordinarily good at whatever you do. Cause the first thing people in most communities are going to observe, is not your halo of opinion or the fact that you've read 74,000 books on property relationships. They will want to know: what do you do, and do you do it competently. ...

Whatever it is, the better you do it, the more impressive you will be in your community and the more likely it is that somebody is going to listen to your crazy talk about liberty.

Att vara vänlig är också en taktik som Bryan Caplan funnit givande:

As I've said before, all radical critiques of the status quo are fundamentally not humble. After all, most people oppose major changes in the status quo. So you can't really advocate big changes unless you think "I'm right, and almost everyone else is wrong." If you've got a humble way to say that, I'd like to hear it.

Now I agree that libertarians could use a public relations makeover. But what we need isn't more humility, but greater friendliness. Smile. Laugh at yourself. Look for and enjoy the good in people who don't agree with you. Appreciate your good fortune to be alive during the best years humanity has ever had. Live by the wisdom of The Godfather: "I believe in friendship and I am willing to show my friendship first."

Hur visar man då sig vara vänlig mot andra? Var snäll helt enkelt. :-) Behandla andra som du skulle vilja bli behandlad om du var ovetande om något alldeles fantastiskt som kommer att revolutionera folks omständigheter och se till att alla får det fantastiskt mycket bättre! Svara ärligt på folks frågor, ta dem på allvar när de lägger fram invändningar och jäkta inte med att övertyga dem.

För någon som inte brukar vara involverad i politiska debatter så kanske det verkar konstigt att förespråka vänlighet. Är inte det något som man borde kunna klara av att visa direkt, är inte det en grund för att ens ha ett samtal? Inte i politikens värld - där finns det gott om personer som tror att man kan ha en diskussion om man stirrar på den andre och spänt frågar samma sak fråga flera gånger, om man ignorerar i att läsa vad den andre skriver eller om man bara skriver korta utrop. Vänlighet mellan de olika falangerna - eller ens inom! - hör inte till det normala!

Sedan får jag erkänna att jag ibland också kan vara inte fullt vänlig i en debatt, men oftast kan jag be om ursäkt för det.

Det finns några konkreta punkter där jag tror att vi måste satsa extra mycket och som därför kräver lite särskilt fokus.

Ett område som verkligen behöver förändras i samhället är hur folk debatterar. Det stora problemet här är att det är jobbigt att behöva erkänna att man har fel. Vi borde vara stolta att vi har förmågan att kunna erkänna att vi har fel! Det finns andra problem, som att vissa inte är tydliga i sin argumentation och använder dåliga argument. När vi påpekar detta borde vi följa debattens regler med exakthet och med vördnad för vad en god debatt är: ett sätt för en att kunna lära sig mer om världen. Detta innebär att vi hela tiden måste utgå ifrån att vi kan ha fel. Alla argument som ligger på ofuss.se kan ha kommit till genom fundamentala missförstånd om hur världen fungerar. Det är högst osannolikt, men fallibilism (positionen att man får kunskap genom att börja med att säga att man kan ha fel) är det enda moraliska i det här läget - eftersom vi ber de flesta andra i samhället att också utgå ifrån det. (Det är inte svårt att göra det, det är bara att säga att vi har vissa argument, lägga fram dem och vänta på att någon skall motbevisa oss.) Den här korta texten - Twenty Principles of Effective Argumentation - är en jättebra utgångspunkt. 6 Tips for Productive Arguments är också rätt så bra. Jag tror att om vi hjälper till att förbättra debatten i allmänhet så kommer folk uppskatta oss för det - och vara mer benägna att lyssna på våra argument.

Sedan finns det några saker som vi inte borde göra. Som, när någon anför att demokrati är bra och att demokrati är emot utträde (idag), säg då inte att demokrati är dåligt för att i vissa scenarion kan en majoritet bestämma att våldtäkt skall vara lagligt. Säg istället att demokrati inte är särskilt bra för att det var först på 1950-talet som demokratin Sverige tillät folk att inte behöva tillhöra någon kyrka. Eller att demokratiska Sverige tvångssteriliserade tiotusentals människor. Eller att demokratiska Sverige behandlade tvångsbortförda barn så uselt att staten gav en ursäkt till dem för några år sedan. Det finns många träffsäkra argument mot demokrati som folk accepterar, så det finns ingen anledning att använda sig av svårtillämpade hypotetiska situationer. Verkligheten är tillräckligt illa.

Så, för att sammanfatta, i vår kommunikation med andra borde vi: utgå ifrån att alla kan övertygas någon gång i framtiden om det rätta i vår politiska filosofi, vara vänliga mot alla, sträva efter att alltid kunna gå bort ifrån en position som visar sig vara bristfällig och i allmänhet följa den goda debattens regler.

Årsmöte med Ofuss 2013

För snart två månader sedan, den 31:e augsti 2013, hade vi i Ofuss vårt tredje årsmöte. (Ursäkta förseningen i rapporteringen, jag får verkligen skärpa mig.) Det första hade vi i Göteborg, det andra i Västerås och nu igen var det i Göteborg, den här gången på Liseberg. Vi hade väldigt roligt: solen sken (med lite regn); Balder, Uppskjutet och AtmosFear erbjöd (i olika grad) en hisnande och häftig upplevelse. Och det var jätteroligt att träffa alla som var med.

Mötet blev, som utlovat, ingen vanlig konferens och därför var det mest fokus på att diskussion och att fundera på vilken karusell som vi skulle använda snabbpasset till. (Snabbpass är jättebra! Kan verkligen förstå Cartmans aversion mot köer.)

Men, det var en sak som vi kanske borde haft med: en brainstormning eller diskussion om vilka våra närmsta problem är och hur vi bäst kan lösa dem. Det blev någon diskussion när vi stod i kön till en attraktion, men de blev inte så långa. Jag tänkte ta och skriva ned några tankar om det i mina närmsta inlägg på bloggen - och om du har något att skriva om får du gärna ta upp det här, på fb-sidan eller fb-gruppen så länkar vi till den - eller så kan du få ett eget konto till hemsidan och så lägger du upp något där.

Det sagt så var den här dagen bland de bästa jag haft i år. Det blev en heldag- och helnatt med lek, skoj och lite politiksnack tillsammans med goa kamrater.

Fredrik Brännhage, Niclas Wennerdal, Niklas Wiklander, Valter Wierzba, Håkan Kindström-Arnoldsson och Fredrik Dellby

Carl Jakobsson

The Matrix som en debattmetafor

Finns det någon mening att dra ifrån agenterna i The Matrix? Själv ser jag de som en paralell till hur politiska diskussioner fungerar. Betänk Morpheus beskrivning av matrix och agenterna ifrån scenen ovan:

The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy. But when you're inside, you look around, what do you see? Business men, teachers, lawyers, carpenters. The very minds of the people we are trying to save. But until we do, these people are still a part of that system, and that makes them our enemy. You have to understand, most of these people are not ready to be unplugged. And many of them are so inured, so hopelessly dependent on the system, that they will fight to protect it.

...

[The agents] can move in and out of any software still hard-wired to their system. That means that anyone we haven't unplugged is potentially an Agent. Inside the Matrix, they are everyone and they are no one.

Vad har agenterna då att göra med en politisk diskussion? Jo, likt folk i Matrix är vanda vid och beroende av datorsystemet så är folk idag vanda vid och beroende av det politiska systemet. När dyker agenterna upp i Matrix? När någon visar sanningen om den konstruerade verkligheten - då blir folk övertagna av ett program för att slå ned de som stör systemet. Samma med den falska verklighetsbild som folk har om politiken - när den ifrågasätts är det många som går till försvar för status quo. Det försvaret kan vara så galet och så hetsigt att personen kan sägas ha förändrat sin personlighet (då de allra flesta vanligtvis är ganska logiska av sig). Alltså, att bli en agent i en diskussion är att tappa intresse för logik samt förnuft och bara vilja försvara sin position - och bara ha det som första mål i diskussionen.

Den här diskussionsmetaforen för Matrix fungerar även med att beskriva Neos utmaning i att slåss mot agenterna. De skall vara oövervinnerliga, deras attacker (argument/glåpord/tom retorik/misstänkliggöranden/härskartekniker) omöjliga att komma undan. Men Neo kommer någon gång i framtiden att inte behöva fly ifrån dess dåliga argument, utan med någon häftig manöver får han de bara att förlora sin kraft - vilket dåliga argument gör om man kan visa de vara just det. Alltså, agenterna går att ses som provokatörer i en politisk debatt och sättet att vinna över dem är att inte ta åt sig av vad de säger, utan bara visa hur de har fel (vilket man dock endast kan göra när man ser hela det politiska spelet, och dess kod, för vad det är).

    Neo: What are you trying to tell me, that I can dodge bullets?   
Morpheus: No, Neo. I'm trying to tell you that when you're ready, you won't have to.

Jag får ta och nämna i förbiseende att det här verkar vara samma sak som John Lennon sa om att använda fysiskt våld i politiken - det är kontraproduktivt och bara bra för systemet:

Liknelsen jag drar stämmer inte överallt dock. Det är inte alla som förvandlas till agenter när man säger att staten är ofrivillig eller att den i grunden är omoralisk och parasitisk samt att det är vederstyggligt att tvinga folk att leva under den.

Sedan är det inte bara vanligt folk som kan bli övertagna av agenter - det är något alla kan. När jag först tog upp det här perspektivet med någon fick jag frågan vilka mina egna agenter var. Och det har jag ju några saker jag kan bli emotionellt redo på - som att jag ogillar när folk kritiserar libertarianer eller frågar vad som skulle hända med de fattiga i ett fritt samhälle. Jag hoppas dock att jag med tiden blivit immun mot att omvandlas till en agent i de fallen.

Mot en intellektuell meritokrati

Ett vanligt problem i alla samhällen är att vissa individer uppfattas som mer trovärdiga och kunniga än vad de egentligen är. Samtidigt finns det många individer som uppfattas, av de flesta, som mindre pålitliga och trovärdiga än vad de är. Detta gäller även när de med oförtjänt hög status säger fullständigt galna saker eller när de kunniga utan status säger helt rimliga saker - som när ledande psykologer förnekade barnets behov av kontakt med modern eller när en pacifist poängterade det omoraliska med krig.

Om alla agerade efter vad som är sant, eller vad som verkar mest rimligt efter att ha tagit in all tillgänglig information, skulle folk skapa ett lysande samhälle. Därför är det viktigt att man delar bara den information man verkligen har och att andra inte tror mer på infon än vad det är värt. Därför borde vi sträva efter att skapa en intellektuell meritokrati, d.v.s. ett samhällsklimat där ingen tror för mycket eller för lite på vad andra säger baserat på ovidkommande kriterier.

I resten av inlägget tänkte jag gå igenom problemet från några vinklar och ta upp några funderingar på hur man kan gå mot en intellektuell meritokrati. Jag tänker mig att problemet blir löst om alla bara berättar vad de vet och varför.

Vad innebär en intellektuell meritokrati?

Det uppstår när A kan säga ett visst påstående och hur säker denne är att påståendet stämmer, samt att åhöraren till utlägget (både påståendet och säkerheten i påståendet) inte blir distraherad av irrelevanta faktorer när denne bedömer om påståendet är sant eller inte. Detta innebär inte att åhöraren behöver tro på påståendet. För denne kan helt sakna bevis om hur bra A är på att förstå världen och borde rimligtvis inte tro lika mycket på A som A själv gör. Men ifall åhöraren har goda skäl att tro att A varken ljuger eller överdriver sin förmåga att förstå världen, då kommer denne lita exakt på vad A säger. Men innan åhöraren har någon anledning att tro på A kanske det är bäst att inte tro alls på vad denne säger, ifall åhöraren inte vet något om A eller vad denne berättar om. Det påverkar inte om situationen är intellektuellt meritokratisk - det skulle enbart ske ifall åhöraren bedömer A:s påstående efter irrelevanta kriterier.

Vad skulle det kunna vara för kriterier? Jo, det skulle kunna vara att åhöraren blir påverkad av hur snygg (eller ful) A är och blir mer (eller mindre) benägen att tro på denne för det. Många forskare har påpekat detta och det är nog allmänt accepterat bland de flesta, fast samtidigt verkar det vara få som anser att de själva påverkas av det, enligt Robert Cialdini (ifrån Influence: Science and Practice):

Research has shown that we automatically assign to good-looking individuals such favorable traits as talent, kindness, honesty, and intelligence (for a review of this evidence, see Eagly, Ashmore, Makhijani, & Longo, 1991).  Furthermore, we make these judgments without being aware that physical attractiveness plays a role in the process.  Some consequences of this unconscious assumption that "good-looking equals good" scare me.  For example, a study of the 1974 Canadian federal elections found that attractive candidates received more than two and a half times as many votes as unattractive candidates (Efran & Patterson, 1976).  Despite such evidence of favoritism toward handsome politicians, follow-up research demonstrated that voters did not realize their bias.  In fact, 73 percent of Canadian voters surveyed denied in the strongest possible terms that their votes had been influenced by physical appearance; only 14 percent even allowed for the possibility of such influence (Efran & Patterson, 1976).  Voters can deny the impact of attractiveness on electability all they want, but evidence has continued to confirm its troubling presence (Budesheim & DePaola, 1994).

Människan är rätt bra på att bedra sig själv om att bara andra gör ett visst misstag, men inte en själv.

Hur som helst så finns det andra vanliga irrelevanta faktorer för att avgöra hur trovärdig någon annan är. Rikedom, social status och popularitet är några vanliga - ju mer rik någon är, ju högre status denne har eller ju mer populär en viss åsikt är, desto mer benägna är vi att tro på den.

Detta kommer nog för att vi vill alliera oss med mäktiga individer, en evolutionär instinkt, och vill passa in i deras tankevärld, deras fantasier - hellre än att veta sanningen. Lyckligtvis finns det andra tendenser som går emot den instinkten, som ens egna interna drivkraft att skapa något bättre, vilken kräver att man inte bedrar sig själv om ens kunskaper (vilket man gör om man litar/inte litar på andra av irrelevanta anledningar).

Hur kan vi då agera för att uppmuntra dessa positiva tendenser? Vad kan man göra för att inte låta sig påverkas av ovidkommande faktorer när man bedömmer sanningen i vad andra säger?

Hur kan vi uppnå en intellektuell meritokrati?

Det mest grundläggande man måste göra är att inse att det bara är de med oförtjänad trovärdighet som eventuellt skulle kunna tjäna på en situation där folk går runt med en falsk världsbild. Alla andra förlorar på att folk är irrationella och tror fel om hur världen fungerar (för att de litar på fel människor); vi får sämre politik, sämre samhällsklimat och sämre produktion av tjänster.

Och det är inte ens säkert att de med uppblåst intellektuell status (eller deras allierade) tjänar på sin situation. För det första: den uppblåsta statusen behöver inte räcka för evigt utan den kan spräckas av sanningen och om man då utnyttjat sin högre status lär folk se ned på ens tidigare handlingar och inte se en som en vettig samarbetspartner i framtiden. För det andra: även de kommer att drabbas av att hela samhället blir sämre.

Det andra var och en måste göra är att ägna mer tid åt att förstå hur riktig kunskap blir till samt vad vilka irrelevanta faktorer det är som påverkar en själv mest. Alltså, att studera frågorna "Vad är sanning?" och "Vad missleder mig?". På en grundläggande nivå är den första kunskapen absolut nödvändigt för att kunna skilja om ett argument är korrekt eller inte. Den andra kunskapen är bra för att hålla koll på vilka områden där man själv troligtvis kan begå störst misstag i vem som är mest pålitlig och vem som inte är det.

Hur skall man rent praktiskt gå till väga då? Jag tror det räcker att man följer tre riktlinjer där (inom en politisk kontext):

• Berätta vad du tror dig veta.
• Berätta varför du tror att det är sant.
• Lyssna och försök förstå vad andra tror på och varför de tror det.

Detta går in på debatter, som i politiskt sammanhang vanligtvis är jäkligt besvärliga. I en debatt så försöker ju de flesta ändå hålla sig till dessa regler - det är grunden för att verkligen kunna övertyga någon annan om något. Men många gör också mer än detta: de försöker vinna debatter genom att t.ex. antyda att motdebattören är korkad eller ond, att förlöjliga en åsikt eller säga att det vore dåligt om en viss debattörs åsikter får spridning eftersom debattören tillhör fel grupp. Som bekant handlar politiska diskussioner om mycket mer än att överföra information - men det är just det man borde bli bra på.

Nåja, det låter ju lätt och så. Bara tala vad man själv vet och så löser sig allt? Varför skulle folk vilja göra det? För den som tror att detta gynnar en själv eller hjälper de flesta så är det en självklarhet. Nu gäller det bara att övertyga alla om att resultatet av att se på världen enligt det sättet kommer leda till något positivt. Jag tänker mig att lösningen där är att skapa en trevlig intellektuell miljö men det är en stor fråga i sig så jag diskuterar den i ett senare inlägg.

Religion 2.0 i Göteborg

"Jag skulle vilja be er om att ni blundar. Så, stäng ögonen...och ta ett djupt andetag. Och andas ut. Nu kommer jag att dra igång ett ljud och jag vill att ni stämmer in i det. Ni kan låta så högt ni vill och så länge ni vill och vi håller på tills det är tyst.

Ohmm..... Ohmm..... Ohmm..... Ohmm..... ……

Så, hur kändes det? Lite kultigt va?”

Såhär började tillställningen HumBeat – En humanistisk mässa som var i onsdags. Mässan hölls av Gustaf Josefsson och han körde på i en dryg halvtimma. Därefter blev det dans och lite diskussion på en krog i närheten.

Tillställningen var arrangerat av Christoffer Lindgren från Ung Filosof samt Simon Klein, Ralf Damaschke och Adrian Reza Galeoni från Unga Humanister Väst. Christoffer var värd för kvällen och höll i trådarna så att allt flöt på. Meningen med kvällen var att ta ett första steg mot att skapa en humanistisk/ateistisk/skeptisk gemenskap. En gemenskap som tar de positiva delarna av religiösa ritualer men formar om dem för att de skall främja våra sekulära värden istället. Inspiration för kvällen kom delvis ifrån Alain de Bottons beskrivning av Religion 2.0:

Hur blev då kvällen? Jo, föreläsningen gick in på att "gud" kan definieras lite olika av vem som helst. Och då är frågan om "gud" existerar eller inte beroende på hur man definierar gud. Så klart. Vid det här läget var det en i publiken som sa att han alltid skulle vara emot gud, oavsett hur det definierades. Han gick strax därefter och satte sig i rummet utanför under resten av föreläsningen.

Gustaf gjorde också en kort genomgång av universums och livets historia - hur det gått till att bli allt mer komplext (eller finkornighet som Gustaf uttryckte det) och hur kommunikationen mellan celler och varelser förbättrats. Han uttryckte även lite hopplöshet mot alla kungar och tyranner som ägnat sina liv åt att försöka styra en del av jorden. Samt att beskriva livet och existensen som fantastiska och underbara, och att han trodde att vi alla försöker förstå denna existens eller, som han kallade det, "gud".

Efteråt blev det som sagt dans. Det var trevligt att få skaka av sig lite, och jag fick även tid till att träffa lite nytt folk vid sidan av dansgolvet och efteråt på puben. Där diskuterade jag och andra lite vad en ateistisk gemenskap skulle kunna innebära, om synteism, och vad vi borde vara medvetna om när vi går framåt. 

I början var det kanske 40-50 personer som lyssnade på föreläsningen, men åtminstone en gick ut innan den var klar. När vi gick till puben var vi kanske tjugo personer. Alla som stannat så länge verkade ha tyckt att det var en väldigt trevlig och bra kväll. Men ett visst antal som gick efter föreläsningen skall ha blivit besvikna på den.

Vad var problemet? Enligt han som gick ut, Magnus Ivarsson, så var det för att det hela var lite som en frälsningskampanj och att det var lite flummigt. Är det här problem att oroa sig över?

Först och främst, varför oroa sig över något alls? Det här var bara en aktivitet för humanister som vill ha en trevligare samvaro med andra humanister. Så vadå ifall vi börjar med väckelsemöten och sådant? Problemet med det är att om vi lyckas väl och drar igång något, och för det i en negativ riktning, så att det verkligen blir kultigt eller dylikt, då skulle det ha varit ett problem som skulle gått att undvika om vi bara vore lite mer sansade i början. Alltså, om det här med religiösa aktiviteter verkligen är så trevliga och positiva som de Botton och andra hävdar, då är det ju viktigt att de organisationer som samordnar mötena är funktionella. Det här tänker jag mig är det största problemet, men det är nog inte speciellt stort eftersom om det verkligen är ett vinnande koncept så kan andra starta konkurrerande föreningar. Så att i slutändan kommer de att röra sig i samma riktning, mot att tillhandahålla en trevlig miljö för deltagarna.

Men även om framtida konkurrens löser många problem är det ju inte bra att den första spirituella ateismen som sprids i landet blir en kult där tankevidden begränsas. Det borde dock kunna förhindras genom att man är uppmärksam på dynamiken som skapar en kult.

Nåja, var mötet flummigt? För egen del, något. Det var några saker som var rätt självklara men som gavs en hel del tyngd. (Minns dock inte vad.) Att säga att man kan definiera gud hur som helst är ganska flummigt och väldigt dåligt för att ha ordning på orden.

Så överlag tyckte jag att det var en rätt bra tillställning. Det som kan göras bättre är att visa för alla att man tar de eventuella problemen med sociala gemenskaper på allvar. En mässa om det, om hur vi faller för grupptryck och ser ned på de som avviker från normen skulle kanske vara något bra. Det är viktigt att rörelsen går framåt rätt. Men också att det blir roligt!

Jag nämnde kvällen för min granne, som är muslim. Vi började diskutera och kom in på frågan om hur universum kom till. Han sa att den måste ha skapats av en gud, vilket jag inte tror på. Efter en stund frågade jag om han menade att det som skapade världen måste ha varit medveten och på det fick jag "Nej". Vad var då gud? Jo, bara existensen. Därefter sa min granne att det viktiga i livet ändå är att ta hand om andra och ha det bra, och jag instämde.

How to Advance Liberty

"There are three major levels of leadership:
1. Nothing is required of an individual except that they not lend any support or encouragement to a single ideological or philosophical wrong.

2. Require that the individual know the subject and be able to communicate it effectively.

3. That the individual achieve that degree of excellence which will cause other persons to seek his or her tutorship."

 Det intressanta börjar vid 12:42.

Kritisk utredningsmetodik

Statliga byråkrater fattar ibland beslut om vilken förälder, som ligger i tvist med varandra, skall ha vårdnaden för ett barn, om staten skall ta över vårdnaden för ett barn som befaras fara illa hos sina föräldrar, om en person kan sättas i tvångsvård eller inte och i liknande frågor. Detta görs inom socialtjänsten, barnpsykiatri och i polisen. Vid alla dessa tillfällen görs en utredning av något slag som är tänkt att säkerställa hur läget ligger till för att beslutet skall bli så bra som möjligt. Hur bra är då dessa undersökningar och de analyser som följer?

Bo Edvardsson ger en liten insikt om detta i boken Kritisk utredningsmetodik. I den går han igenom de vetenskapliga principerna som en vettigt genomförd  utredning måste byggas på, för att kunna sägas vara saklig. En stor del av boken ägnas åt att gå igenom hur statliga utredare ibland inte följer de här principerna - vilket då visar hur en undersökning borde genomföras.

Målet för Edvardsson var inte att visa hur ofta dessa fel begås, vilket han är noga med att poängtera i början av boken. Däremot försöker han att ange ungefär hur ofta dessa fel uppstår, antingen utifrån hans egen erfarenhet eller utifrån andras rapporter. Generellt begår utredare dessa misstag allt från sällan till ofta. Informationen i boken ger därför en hänvisning till hur tillförlitliga utredningar med social och psykologisk inriktning är.

Vilka vetenskapliga principer är det då som man bör följa när man gör en utredning? Edvardsson listar några krav:

...öppen redovisning, tydlighet, angivande av syfte och/eller frågeställning, angivande av teoretiska antaganden och definitioner, redovisning av metod, relevanta upgifter, tillförlitlighet, precisering, noggrannhet, kontroll, bestyrkanden, systematisk replikering [att folk får svara på påståenden som gjorts mot dem], källredovisning, källkritik, allsidighet, systematik, respekt för osäkerhet och markering av osäkerhet, förankring i konkreta data, logiskt sammanhang, övervägande av olika tolkningar eller förklaringar, hypotesarbete (d.v.s. arbete med påståenden på försök), prövning för respektive emot alternativa hypoteser med lika ansträngning, öppen redovisning av underlag och av tankeleden fram till slutsatser och bedömningar, pågående kritisk diskussion om metoder-resultat-slutsatser, undvikande av känsloladdat språk samt etiska överväganden till skydd för enskilda individer. (s. 8)

Andra praktiska aspekter är att kunna påvisa problem som finns inom myndigheten som kan påverka utredningen, att kunna redogöra för uppkomsten av allt material, hänvisa till relevant modern forskning i psykologi och sociologi, att ha ett helhetssyn i arbetet samt att behärska logiskt och sannolikhetsmässigt tänkande. Hela boken går ut på att djupare illustrera vad dessa begrepp innebär.

Vad är det då för fel som utredare begår och hur ofta gör de det? Edvardsson sammanfattar sin kritik under rubriken "Utredningsmetodisk naivism":

Utredningstexter i t.ex. sociala utredningar, barnpsykutredningar, psykologutredningar utmärks i hög grad av en mängd metodiska felaktigheter och brister. Kritisk medvetenhet om egna metoder och tankescheman förekommer knappast. Tänkandet om det egna utredningstänkanet är outvecklat och man verkar sakna begrepp och träning. Styrande frågeställningar saknas. Uppgifter tas okritiskt för vad de ser ut att vara. Utredares egna känslor och tyckanden blandas in i texterna. Åtskillnad görs inte mellan observationsdata/grunddata och tolkningar. Tolkningar görs godtyckligt och inte sällan långsökt för att passa den slutsats man vill nå och alternativa tolkningar övervägs inte. De är ofta schablonartade och frekvent återkommande, t.ex. modetolkningen »ångest«. Sakliga grunder anges inte. Sådant som de flesta människor anser vara trivialt tillskrivs betydelse.

Psykologiska test används i situationer och för ändamål för vilka de saknar belagd och redovisad reliabilitet (mätteknisk tillförlitlighet) och validitet (giltighet, relevans för det saken gäller). Testen har exempelvis inte utprövats på barn som med tvång skiljts från och befinner sig separerade från sina föräldrar på en barnpsykklinik eller på ett utredningshem. Genomgående gäller att utredningstexterna saknar uttalad medvetenhet om att faktorer i närmiljön, myndigheternas eget agerande, utredarens egen inställning till föräldrarna, påtvingad separation, isolering, krav på nyanpassning etc. skulle påverka ett barns beteenden och uttalanden. Fenomen hos ett barn tillskrivs ofta oreflekterat förhållanden hos hemmiljön trots att närmare tillhands liggande faktorer finns i undersökningssituationen, i daghemssmiljön, i familjehemmet eller på utredningshemmet.

Videoförhör med barn fyllda med förutsättande och ledande frågor presenteras och kommenteras i utredningstexter av socialsekreterare och barnpsykologer utan att någon säger sig ha observerat någon påverkan på barnet i förhöret.

Saklig grund i form av rimligt säkerställda uppgifter och hållbara resonemang saknas ofta för slutsatser. Vi kan ta den inte ovanliga psykologen som träffade ett litet tvångsseparerat barn några gånger. I utredningstexten hävdar psykologen efter att ha redovisat några egna »kännanden« och tillfälliga beteenden kring barnet att det bör familjehemsplaceras. Föräldrar, syskon och hemmiljö eller referenter från naturlig miljö hade psykologen aldrig haft någon kontakt med. Psykologen påstod sig i domstolen ha gjort 300-500 utlåtanden.

Många utredningar inom de områden som berörs här framstår ur metodsynpunkt som okritiska klippkollage. Utredningarna saknar i de flesta fall styrande frågeställning/ar/ och uppgifter av skiftande kvalitet insamlas, emellanåt ganska planlöst - och klipps ihop till en logiskt osammanhängande text. Uppgifterna bör ur källkritisk synpunkt ofta bedömas som skräp, och då blir beskrivningar och bedömningar skräp - den grundläggande skräp in-skräp ut-principen. Ingen välformulerad retorik i utredningens text kan hävda den principen för saklig kvalitet.

Koalitionsbildning med ena parten är ibland uppenbar i texten. Säkerheten i påståendena kan genomgå fabulerade stegringar utan att något tillförs i sak. En slutbedömning utan tillräcklig grund i det som redovisats hakas ofta på. Denna kan ibland gälla något annat än det som utretts. Den som något utrett relationen mellan far och dotter, men inget om relationen mor-dotter kan plötsligt avge en bestämd bedömning om vilka umgängesförhållanden som bör råda mellan mor och dotter. Detta förekommer bland utredare med psykolog- eller läkarutbildning.

Det är uppenbart att många s.k. utredningar i hög grad tappat verklighetskontakten genom undanhållande av information, grava vanföreställningar och tokig logik. Ett grundläggande fenmen utgör tokerikedjelagen, d.v.s. ett tokeri drar ofta med sig flera andra tokerier i utredningen.

Ett tokeri kan t.ex. vara ett godtyckligt antagande eller en felaktig undersökningsmetod. Det finns god anledning att tala om organisationspsykoser i analogi med psykoser hos individer. Det väll säga, organisationen relaterar bristfälligt till verkligheten och saknar insikt om detta. En utredningspulläggning och innehåll kan ibland ses som uttryck för en organisationspsykos, ett förändrat medvetandetillstånd, där det kritiska tänkandet är frånkopplat. Inte sällan utvecklas paranodia föreställningar beträffande klienter och även gentemot dem som gör kritisika påpekanden om utredningarna samt sakligt ogrundade idéer om att man »vet« vad som är fallet.

Även extrema, verklighetsfrämmande kontrollbeteenden kan ibland iakttas från myndigheternas sida. Det är inte heller ovanligt att myndigheternas agerande utifrån goda intentioner - emellanåt genom de maktmedel som disponeras (och inte kritiskt kontrolleras) - urartar till exempelvis förföljelser, förtalskampanjer och psykisk barnmisshandel. Då drabbas barnen värst.

Det är inte alls underligt att många lekmän och journalister med gott omdöme som kommer i kontakt med utredningar reagerar på den undermåliga kvaliteten och på den verklighetsfrämmande föreställningsvärlden i och runt en del av dem. De arbetssätt jag här antytt står i klar strid med grundlagens stipulering om »att iaktta saklighet och opartiskhet«. Motsättningar skapas ibland mellan aniva myndighetsutredare och mer insiktsfulla medborgare.

Enligt min mening kan organisationspsykoser botas (i den mån de går att bota utan att lägga ner organisationen) genom öppen konfrontation och kvalitetssäkring.

Undermåliga utredningar borde återremitteras från chefer, nämnder och domstolar. Effektiva system för kvalitetskontroll och påföljder mot oseriösa utredare behövs. Detta kan ske genom kritisk granskning av stickprov ur produktionen av utredningar. Utredningar som inges till domstol borde obligatoriskt kvalitetssäkras i ett tidigt skede. Alla de sakligt ohållbara utredningar som idag inges till svenska domstolar bör snarast utmönstras. (s. 20-22)

Här är några ytterligare exempel på osakligheter som utredare gör samt några källor för det Edvardsson säger ovan:

• Det borde vara vanligt att för något symptom så finns det flera bakomliggande förklaringar till det. Men utredare fastnar vanligtvis istället för att det bara finns en orsak. Utredare är också vana vid att bortse från att flera fenomen kan vara sammankopplade på ett komplext sätt, att flera händelser kan leda till flera symptom. De använder sig istället av en enkel modell där en händelse orsakat ett fenomen. Även domstolar kan ibland begå liknande felslut; när det finns flera möjliga förklaringar för en händelse har domstolar tagit bevis, som talat för flera hypoteser, använt dem som bevis för enbart en förklaring och ignorerat de andra. (Domstolar har för övrigt sett någon som mer trovärdig enbart för att denne gråtit.)
  
• När myndigheter fattar beslut överväger de i många fall bara ett alternativ, eller så framställer de valet som mellan att inte göra något alls och ett redan etablerat alternativ.
  
• "Gunnarsson, Johansson & Karlsson (1993) fann vid granskning att frågeställning saknades i 11 av 12 LVU-utredningar. Detta stämmer med min bild av sociala utredningar och en hel del barnpsykiatriska/barnpsykologiska yttranden. Explicita frågeställningar utgör en nödvändig styrlogik i utredningsarbete, annars uppstår lätt logiskt angripliga klippkollage av uppgifter." (s. 135)
  
•  Utredare tar ofta folk på orden och ignorerar att de kan ljuga eller överdriva. A ogillar B starkt och anmäller denne för att ha våldtagit sina systrar. Utredaren skrev då i sina papper att "A har våldtagit sina systrar". (s. 143)
  
•  "Ensidigt bekräftelsesökande ["confirmation bias"] är vanligt i utredningssammanhang." (s. 144)
  
•  Utredare lurar ibland sig själva om hur läget är ställt för att få fram "bevis" för sin övertygelse. "Blåmärken kan upplevas som större än de är, yttranden uppfattas på annat sätt än sändaren avsett, klienter uppfattas som hotfulla när de ifrågasätter o.s.v." (s. 145)
  
• "Ett annat tankefel utgör uppblåsning av triviala omständigheter till stöd för någon hypotes. Exempelvis kan ett barn vid ett tillfälle ha råkat stå utan nyckel på hemmets trappa, vilket noteras och senare kan i utredningstext generaliseras och fabulerande stegras till att barnet inte får tillräcklig omsorg av sina föräldrar. Vid uppblåsning ignoreras ofta basfrekvens för fenomenet i aktuell jämförelsegrupp." (s. 145)
  
• "Ibland kan utredare tona ner eller helt ignorera allvarliga omständigheter." (s. 145) Som att, i en vårdnadstvist, ignorera att fadern misshandlat modern, när de förordar att fadern skall ha vårdnadsrätten. Eller bara ta ställning för en part och strunta i argumenten för den andra sidan.
  
• Utredare generaliserar ofta med för litet underlag för att kunna göra en sådan generalisering. "Felaktiga generaliseringar kan uppkomma genom t.ex. litet antal iakttagelser, selektiv erinring, glömska, minnesfel eller inblandning av förhandsuppfattningar." (s. 146)
  
• Utredare kan utgå ifrån att en individ som sägs tillhöra en viss grupp har just de egenskaperna de tror att en representativ person från gruppen har.
  
• Utredare kan ha svartvitt tänkande. "I en umgängesutredning kan modern framställas som vit och fadern som svart. Myndigheten kan framställas som god och felfri och föräldern som ond." (s. 147)
  
• Utredare och myndigheter ogillar att erkänna misstag, så att drabbade individer inte får någon upprättelse så lätt. Vid svåra fall är det väldigt svårt för individen att få någon upprättelse. "[D]et finns intressen och makt att skapa, undanhålla och påverka uppgifter och bedömningar. Exempelvis förnekar i regel socialtjänsten uppenbara fel som begåtts i handläggningen. I de svenska till domstol ingivna utredningarna vid tvångsomhändertaganden av barn betonas föräldrarnas fel medan deras repliker, uppfattningar och resurser undanhålls i strid med lagens bokstav och anda. Organisationerna vill vinna i domstol och tillåter sig att vanemässigt och olagligt producera övertalningsdokument i stället för sakliga utredningar." (s. 193)
  
• Det är synnerligen vanligt att utredare begår det fundamentala attributionsfelet, att tillskriva någon ett fundamentalt karaktärsdrag för att förklara en händelse när det istället kan bero på situationen som sådan. "I en kränkande situation motagerar Kalle genom en kritisk kommentar... Detta kan leda till att Kalle tillskrivs egenskapen »aggresiv«, när det är situationen som skapar motagerande från Kalle." (s. 150) Detta hjälps av att utredare kan undvika att skriva med kontexten för ett uttalande (som är en vanlig metod i propagandasyften), men också för att de "inte sällan" helt enkelt undlåter att ge något bevis alls för deras slutsats.
  
• Utredare gör ibland implicita antaganden om andra som inte har någon grund i fakta. "Exempelvis kan man anta att om en far är kritisk mot myndigheter, så är han mindre lämpad som förälder. Det kan naturligtvis lika gärna förhålla sig tvärtom - att en kritisk förälder skyddar barnet och företräder dess intressen bättre än en mot myndigheter passiv förälder." (s. 152)
  
• Utredare har en ganska snäv och likformig bild på människan, trots de biologiska, psykologiska och sociologiska bevis som visar på variationen bland människor. Därigenom kan avvikelser från ett ideal ge tyngd i utredarens ögon.
  
• Utredare är ganska dåliga på att hantera sannolikheter; det är ett område som är så vanskligt att det helst bör undvikas helt och hållet.
  
•  "Det är vanligt att sociala utredningar samt observationsrapporter från daghem, utredningshem, BUP etc. innehåller iakttagelser av olika slag. Dessa är i regel undermåliga ur källkritisk synpunkt, då det i stor omfattning saknas t.ex. preciseringar, källor, tidpunkter, platser, sammanhang, bestyrkanden och repliker kring iakttagelserna." (s. 166)
   
• Utredare och socialtjänsten har inte sällan en överdriven syn på att människor behöver kontrolleras av dem. De förväxlar också ex. barns behov med deras eget "behov" av att kontrollera andra.
  
• Det har även hänt att utredare kan hamna i två roller, exempelvis som utredare och behandlare!
  
• Utredarna kan också bli överbelastade med arbete och då sjunker deras kvalitet ytterligare. Såhär beskriver en utredare det:
  
  "Systemet är inte anpassat för klienterna. De blir förtingligade, objektifierade. 'Ok, eftersom du ändå är här, så kom in.' Klienten blir ett nödvändigt ont. Vi är inte serviceinriktade. Förtingligandet ökar kraftigt vid ökande arbetsbelastning. Jag får kämpa emot. Jag bryts ner själv, när jag märker mitt förtingligande. Jag upptäcker att jag gör det även om jag är medveten själv. Det är en makt- och förtryckssituation som skärps av arbetsbelastningen. Man måste vara medveten för att inte förtrycka. Motgiftet är att ge korrekt, saklig information om människors rättigheter och överklagningsmöjligheter samt visa hur man räknar. Härför krävs tid. Bristande tid leder till bristande information, vilket leder till förtryck." (s. 224-225)
  
• Myndigheter tabulägger vissa saker i sina analyser. Som att de själva kan påverka ett beteende. "Beträffande symtom hos barn på daghem, utredningshem eller BUP-klinik kan jag hittills inte påminna mig ha sett att man någonsin relaterat symtomen till myndigheternas eget agerande elelr till den aktuella vårdmiljön. Mängder av symtombeteenden hos barn måste ha samband med sådana faktorer." (s. 226) Också kritik mot den egna eller andra myndigheters agerande är tabubelagt, se Kumpula, Rantamäki & Vesterbacka (1994).
  
• "Colnerud (2002) pekar i skolans värld på den kollegiala paradoxen. Den innebär att medan det, i de outtalade gruppnormer som utvecklats, är otillåtet att kritisera en kollega som uppträder kränkande mot eleverna så är det tillåtet att kritisera en kollega som är tillmötesgående mot eleverna. Situationen torde ibland vara analog inom socialtjänsten." (s. 216)
  
•  Utredare sitter på en maktposition och deras beslut kan orsaka mycket lidande för andra. De använder ett antal metoder som de själva nog ser som i samhällets bästa men som kan beskrivas som förföljande och nedtryckande av individen:
  
  "Jansson & Rönnbäck (1995) pekar på 8 huvuddrag i ett fall med 42 konstaterade strategier. Huvuddragen betecknas som '...myndigheten vet bäst, svartmåla föräldrarna, få barnen och föräldrarna att framstå som vårdbehövande, driva igenom och kvarhålla fattade beslut, ignorera lagar och förordningar, förstöra för familjen viktiga relationer, påverka läsaren språkligt, ignorera elementära saklighetsaspekter'.
  
  Konkret kan dessa innebära att man undanhåller klientperspektiv, inte gör resursanalys, gör en förälder till syndabock, söker redovisa så många fel som möjligt, provocerar, internsivkontrollerar, patologiserar genom etiketter, använder ologiska resonemang, inte medger yttrandefrihet för klienten, förfalskar uppgifter, blåser upp triviala fenomen, gör förföljande tolkningar o.s.v." (s. 232)
  
• Detta märks också i att dessa myndigheter använder ett speciellt, svårförståeligt fackspråk som inte kan förstås av utomstående. "Wastesson & Åsell (1994) fann vid en läsbarhetsmätning av socialtjänstens texter till medborgarna att de var svårförståeliga för dem som de vänder sig till. De tolkar detta som att man vill skapa en distans gentemot dem man är till för." (s. 237)
  
• Utredare och myndigheter missbrukar ordet "samarbeta". De får det till att innebära "följa våra planer" istället för "gemensamt gå mot de mål som båda håller med om är positiva".
  
• Organisationerna är bristfälliga. Exempelvis har det hänt att chefer strukit text i en socialsekreterares arbete, när texten visat vilka sociala resurser (hjälp från vänner och bekanta) som en klient har.
  
• "Etikbegreppet har använts ofta i debatter och utbildningssammanhang. Detta kan tänkas bero på att det är oförargerligt, vagt och positivt laddat. Med dess hjälp går det utmärkt att lägga avledande frasridåer, tillskriva individer ansvar för dåligt arbete och slippa mer laddade begrepp som intressemotsättning, maktmissbruk och förtryckande organisatorisk praxis. Etikbegreppet har blivit en spelbricka i makt-intresse fältet.
  
  Etikregler uppställdes för några år sedan av socialarbetarnas fackliga organisationer och det hävdades att de tillvaratar servicetagarnas intressen. En noggrann läsning av dessa regler avslöjar underliggande antaganden som innebär en nedvärderande syn på servicetagarna. Reglerna föreskriver inget specifikt om hur utredningar bör göras.
  
  En facklig företrädare skrev i mars 1989 till mig om etikreglerna: »De har legitimerat allt det djävligaste som vi har inom socialt arbete.«" (s. 214)

Så, det verkar som om socialtjänsten och andra offentliga organ inte kan utföra vetenskapliga utredningar särskilt väl. Jag har bara tagit upp några av de problem som Edvardsson nämnt - han tar upp 50 specifika problem bara när det gäller tolkningsfrågor av texter. Det finns också problem med insamling av data, som att utredare inte alltid tydliggör vem det är som säger vad (är det den de intervjuar eller är det ifrån någon som referenten hänvisar till?).

Med så många problem, vad säger då socialsekreterarna om att deras arbete är osakligt (och kan därmed leda till att många utsätts för onödigt lidande)? Edvardsson menar att när han tar upp dessa frågor så säger personalen att de inte behöver använda sig av vetenskapliga principer utan de kan använda sig av andra, länge använda, metoder:

Ibland hörs vid mitt påtalande av saklighetsbrister i utredningsmaterial från t.ex. psykologer och socialarbetare tankegångar av typen att det bör vara i sin ordning med lösliga metoder, ignoerande av felkällor och att förlita sig på extremt subjektiva och ofta inte redovisade förfaranden. Ibland hänvisas till lång klinisk erfarenhet och att man skulle ha särskilda metoder (redovisas inte) inom det aktuella området. (s. 161)

Alltså, när socialtjänstens kår får höra att de inte är vetenskapliga, då hävdar de att det inte behövs, att de har andra metoder för att få reda på sanningen. Det här argumentet skulle kunna stämma ifall det vore så att utredarnas intuition vore tillförlitlig eller ifall de interna sederna i myndigheter uppmuntrar en sorts utredning som inte lätt kan redovisas men som ändå följer vissa vetenskapliga principer. (Om någon nu gjort det här argumentet, jag bara tänker mig hur jag skulle försöka försvara det.) Edvardsson besvarar det första argument med att påpeka hur bristfälligt den mänskliga intuitionen med att hantera den här sortens frågor:

Det kan i dessa uttalanden, liksom i utredningsmaterialen, verka som om professionella inte förstått de mest elementära principerna för saklighet. Det finns inget stöd i internationell forskning för förespråkandet av extremt subjektiva metoder och ignorerandet av felkällor. Exempelvis finns ett flertal studier (bl.a. av Ceci m.fl.) som visar att professionella grupper i stor utsträckning gör felaktiga bedömningar när de skall avgöra om det barn berättar på videoband har hänt eller inte. Annan forskning har gett resultatet att kliniska bedömare inte gör bättre bedömningar än lekmän. Tesen att saklighet inte behövs står i strid med kritisk-vetenskapliga grundprinciper och med grundlagens föreskrift om »saklighet och opartiskhet«. (s. 161)

Det är dessutom enligt experiment enbart få bedömare förunnat att något bättre än slumpen kunna skilja på sanna berättelser och medvetet lögnaktiga (Ekman, 1991). Även dessa skickliga bedömare begår ofta fel, eftersom det är mycket svårt att skilja lögn och fabulering från sanning (för forskningsöversikter se DePaulo m.fl., 2003; Vrij, 2000). (s. 188)

För att det andra argumentet skulle stämma måste det kunna visas (teoretiskt) att dessa myndigheter haft tillräckliga incitament för att skapa en egen metod som kan ta reda på sanningen, men också varför de inte skapat en kultur som använt sig av den öppna vetenskapliga metoden istället, som det nu har funnits beskrivningar för hur den används långt innan välfärdsstatens uppkomst.

En mer rimlig förklaring är då att myndigheterna, som utför de undermåliga sociala utredningarna, helt enkelt inte strävar efter att uppnå något allmänintresse. Istället söker byråkraterna där att uppnå sina egna intressen - som alla andra byråkrater i varenda myndighet försöker göra, se Benson (1995) - och de uppnår ett allmänintresse enbart när deras egna intressen ligger i linje med det.

My Own Political Ideology

Followup to: How To Construct a Political Ideology - Summary

Now that I've completed my guide to constructing a political ideology it's time to use it myself. Here are my lists and my conclusions from them:

(1) My most important political goals.

1. No one should have to die any more, unless they do not wish to live any longer.
2. An end to unwanted suffering.
3. Liberty and self-determination for anyone who wants to be free.
4. Happiness for anyone who wants it.
5. Knowledge about the laws of our universe, and existence generally, should be readily available for anyone who wishes to know about them.
6. No one should create a sentient being that cannot love life.
7. Those who have trouble finding meaning in life should receive whatever help can be given to find it.
8. Those who have trouble excelling in life should receive whatever help can be given so they may become better.
9. Everyone should have access to all the luxuries in the world.
10. Risk towards the good society, as defined by the earlier points, should be minimized.

(2) All political systems.

Variants of these economic systems.

(3) My most far-reaching beliefs about human nature and how societies function.

1. "Humans are distinguished from other primates...especially by their relatively larger brain with its particularly well developed neocortex, prefrontal cortex and temporal lobes, which enable high levels of abstract reasoning, language, problem solving, and culture through social learning."
2. Humans have the most sympathy for themselves, and their families and friends.
3. All societies are based upon a system of a division of labor.
4. Humans have seemingly unlimited wants and needs, and there are not enough resources to fulfill every one of them.
5. Humans are predictably irrational with the ability to counteract those biases.
6. "Motivation is the driving force of desire behind all deliberate actions of humans. Motivation is based on emotion—specifically, on the search for satisfaction (positive emotional experiences), and the avoidance of conflict."
7. "For humans, sexuality has important social functions: it creates physical intimacy, bonds and hierarchies among individuals, besides ensuring biological reproduction."
8. Societies become wealthier with extended markets, more savings, gaining better knowledge, producing more advanced technology, peace, and institutions which support these activities.
9. To wield power over others one generally need superior military strength.
10. Most people fear being ostracised.

(4) My most important beliefs about what makes some societies better than others, according to my preferences.

1. To be completely sure if a particular policy or society works best it needs to be tested.
   Therefore, any system which does not allow some people to test different policies or complete societies is less good than one that does.
2. When people are in free competition with others they have an incentive to serve their customers to keep getting their support. ("A Legal Strategy for Immediately Creating Private Free Cities".)
   Therefore, any system which keeps up man-made barriers of entry for the production of goods (those which are instrumental in reducing suffering and fighting diseases, don't cause substantial negative externalities, are necessary for the enjoyment of life, and so on; war material are seldom goods) is less preferable than those that don't.
3. Power corrupts; people who get to control others will start to care less for them and be less able to see things from their perspective. They also usually don't receive as much feedback from the effects of their decisions on the ruled, nor know as much about their own particular circumstances. ("5 Scientific Reasons Powerful People Will Always Suck".)
   Therefore: A society where no one has power over those who work towards good goals is more preferable than the opposite societies.
4. People have heterogeneous preferences; we usually prefer to do different things.
   Therefore: Societies where only one or a few cultures are accepted are generally less preferable compared with those where there are many.
5. Detrimental laws become worse the more people are affected by them; systemic risks have larger effects the bigger the system.
   Therefore: Those systems where new laws, policies and societies are tested on a small scale first are better than those which test them on a large scale.
6. Economists enjoy a consensus only on a few policies. ("An Amazing Consensus among Economists: Not".)
   Therefore: Societies that actually test all the different ideas of what policies work best are better than where they are not tested at all.
7. To know what societies or policies seem plausible to complete one's goals, everyone needs to be able to discuss them freely, as the truth of a matter will best be solved in an open discussion.
   Therefore: A society where there is no censorship or legal barriers towards discussing any matter is better than any other.
   Also: Open cultures where everything can be discussed, at the appropriate time, are better than closed cultures.
8. When choosing among alternatives on a market one has a stronger incentive to be informed of the choice than if one only had a single vote on the question with a few hundred others. And most people are, more or less, prone to do good in developed society, and will do more good with better information.
   Therefore: Market societies are better than democratic ones.
9. Most people today in democratic states give in to pressure to support policies which they are unable to know if they actually are for their own good or not.
   This points toward: Free societies are better than democratic ones.
10. The more economically free a society is, the more prosperous it will be. (Berggren, Reisman.)
    Therefore: A society with more economic freedom is better than one with less economic freedom.

(5) Those ideas which could discredit the largest number of societies if they were true.

1. Society X would best promote the spread of my moral values.
2. Society Y has the best incentive structure for people to cooperate in producing public goods.

With this information it's possible to determine the basic structure of the society I want to live in the most. That is a society where everyone has some basic right to determine how they can live their lives, while not infringing on the same right of others. It's a society where everyone can test to live in any sort of voluntary society, where people are free to walk away from any bad relationship, where political decisions will take place with the consent of those involved (so new decisions will probably be quite small), and where the full range of human flourishing is permitted.

(6)  All strategies for changing a society.

Winning elections, the many forms of starting a revolution, secession or establishing a new society on uncontested lands, and some general techniques.

(7)  My most far-reaching beliefs about how we change our behaviour. (I haven't thought about this issue that much but I found the advice from Switch: How to Change Things When Change Is Hard to seem sensible):

1. FOLLOW THE BRIGHT SPOTS. Investigate what's working and clone it.
2. SCRIPT THE CRITICAL MOVES. Don't think big picture, think in terms of specific behaviors.
3. POINT TO THE DESTINATION. Change is easier when you know where you're going and why it's worth it.
4. FIND THE FEELING. Knowing something isn' t enough to cause change. Make people feel something.
5. SHRINK THE CHANGE. Break down the change until it no longer spooks the Elephant.
6. GROW YOUR PEOPLE. Cultivate a sense of identity and instill the growth mindset.
7. TWEAK THE ENVIRONMENT. When the situation changes, the behavior changes. So change the situation.
8. BUILD HABITS. When behavior is habitual, it's "free"-it doesn't tax the Rider. Look for ways to encourage habits.
9. RALLY THE HERD. Behavior is contagious. Help it spread.
10. Direct the rider, motivate the elephant, and shape the path.

(The authors use the metaphors the rider and the elephant for our minds, originally from Buddha, recently written on by Jonathan Haidt and Daniel Kahneman. The rider is the self-aware part of the brain and the elephant is everything that does stuff automatically, sort of.)

(8) My most important beliefs about what makes some strategies less costly than others (while also not going against my preferences).

1. If the strategy isn't incentive compatible with the ones who can be a part of it, it won't happen.
   Therefore: Those who are essential to bringing forth the plan needs to believe that it won't involve more dangerous risks or higher costs than what they're willing to take, and that the benefits of partaking are high enough.
2. People can, roughly speaking, be motivated to engage in politics for two reasons: improving their own lot or making their societies better.
   Therefore: The strategy should appeal to both sentiments.
3. Using violence against others will make them, their friends, and any one who cares about them less likely to join your cause.
   Therefore: Any non-violent strategy is generally preferable to a violent one.
4. Deceiving, being rude to, or threatening (implicitly or explicitly) to do something bad to others will make them, their friends, and any one who cares about them less likely to join your cause.
   Therefore: Any strategy which demands you treat others poorly is worse than those that don't.
5. Creating an example of the best society should make it much easier to convince others to emulate that.
   Therefore: A strategy that seeks to create a society as quickly as possible is more preferable than one that takes longer. 
6. Trying to gain control of a state and changing its policy means changing it into new, foreign, and probably unwanted ways for a majority of the voters.
   Therefore: Any strategy that doesn't seek to overthrow a government in power is preferable to ones that do.
7. Trying to gain control of oneself means changing the policy of others relatively little compared to gaining control of a state.
   Therefore: A strategy that seeks to establish a new society should be easier than to take control of a political entity and using it to change an existing society into one's best preferred society.
8. People don't like to move far away from where they live most of the time.
   Therefore:

(9) Those ideas which could discredit the largest number of strategies if they were true.

1. By doing X any one would become convinced that my ideal society is the best and would put his/her heart and mind into working towards establishing it.

With this in mind it seems that the best strategy is to ask and persuade others to join in starting a new society. This society should either be on uncontested land (like the sea) or on contested land and then on a specially designed area (such as a special economic zone) or anywhere (an extraterritorial society). There is a trade-off between them: the first, then the second is easier to achieve politically but the last, then the second is easier for participants to engage in.

(10) Answers to F.A.Q.

There are some here. It's incomplete but there's more material here.

(11) Thoughts experiment against other preferences.

• Against total utilitarianism: Torture vs. Dust Specks/När utilitarism kan vara omoraliskt. 
• Against inviolable/absolute rights.

(12) Facts which dismiss particular systems.

•  Against societies that do not allow secession: All facts from (4).

This part can be much, much longer.