Kommunikationsproblem inom politik

Anyone who says that they're great at communicating but 'people are bad at listening' is confused about how communication works.

- Randall Munroe

I don't want to believe it.

- 5,4 miljoner träffar på google

 Att kommunicera är svårt ibland. Det skulle kanske inte vara så svårt om man hade väldigt gott om tid för att ge uttryck för hela ens världsbild, varav den specifika idén man vill förmedla bara är en liten del av. Men, när man pratar så har man inte så lång tid på sig, så man kortar ned språket lite, gör det mer sammanfattat, för att försöka få fram sin poäng. Men, när man kortar ned ens idé finns det en uppenbar risk att det man säger inte ger en tillräckligt bra bild av vad man vill säga. Alltså, brist på tid gör att man kan kommunicera slarvigt; orden man använder beskriver inte det man vill säga helt och hållet.

Detta problem gäller mycket mer inom politik än i hemmet, arbetsplatsen eller med vänner. Och det finns nog fler anledningar till att vi har svårare att kommunicera om politiska frågor. Den främsta jag kan tänka mig är problematiken som kommer av in- och utgrupper. Inom en grupp är det relativt lätt att göra sig förstådd - "Jag tycker att vi, som rörelse, borde göra X, Y, Z för att omvända fler personer till vårt synsätt" - men mellan två grupper finns det iaf två problem som man, som kommunikatör, måste övervinna. 

Den första är att folket i den andra gruppen har en annan världsbild än den man själv, och de i sin egen grupp, har. Inte sällan har de båda grupperna utsett folket i den andre gruppen som en fullständig eller partiell fiende; (kd) ser (m) som en mindre partiell fiende än (v). Poängen är inte att alla politiska rörelser är fiender med varandra (skenet bedrar ofta när det gäller sådant), utan att alla politiska rörelser, hur nära de än må vara med varandra, har en annorlunda världsbild som sin närmste allierade. Och, till viss del är denna antagonistisk, förutom i något fall (som verkar vara osannolikt) där de båda grupperna tjänar att tillsammans föra fram en tes när de har olika åsikter. Det verkar dock vara undantaget, vilket innebär att i vanliga fall ser folket inom sin grupp som marginellt bättre än folket i andra gruppen. Man gillar sig själv bäst, helt enkelt.

Att diskutera, utan att kunna lägga upp hela sin teori på en gång, med folk som har en annan bild på hur politiken fungerar och som dessutom inte uppskattar ens världsbild fullt ut, är, kortfattat, besvärligt. Men, det är värre än så! För, och det här är det andra problemet med in- och utgrupper, folket i den ena gruppen vill ha rätt och att de andra har fel!

Varför tror jag att den här viljan finns? En hel del är förutfattade meningar jag fått från att ha snackat politik i tio år. Jag tänker mig, likt Bryan Caplan och många andra, att folk gillar den världsbild de har och att det är jobbigt att behöva erkänna för sig själv att den är fel. Det är en obehaglig känsla, helt enkelt. Citatet ovan antyder om att det dessutom är någorlunda accepterat i engelsk och amerikansk kultur att uttrycka en vilja om att få behålla sina idéer. Såvitt jag märkt finns det en liknande måttlig acceptans i Sverige i vissa områden. Det finns också en vilja att passa in i gruppen, och hålla med om dess ideal, vilket vi människor kan göra utan att idealen behöver vara sanna eller inte. Men vi accepterar dem, för att känna tillhörighet. Att hålla med om gruppens ideal signalerar att vi vill att det skall gå bra för det gemensamma.

Detta gör kommunikation väldigt besvärligt. För, det gäller inte bara att förstå den andra sidans världsbild, och tala det språket, utan också att övertyga dem om något de helst av allt inte vill bli övertygade om. Det är inte som att övertyga någon, som inte bryr sig ifall det man diskuterar stämmer eller inte.

Här tänker jag mig att vi ankor och minkar har ett speciellt problem. Överlag känner väldigt få till libertarianismen, och ännu färre sympatiserar med den, i dagens politiska miljö. Där råder värdeord som "välfärd" och "gemenskap", vilka folk inte så lätt vill ge upp (när folk pratar om "allas rättigheter" och jag påpekar att det är nationalism får jag ytterst sällan något svar). Jag tror dock att lösningen är att sluta spela på den nationella politiska arenan, varpå man kan försöka få folk att se det hela ur ett helt annat perspektiv. Lösningen är, inte oväntat för vana läsare säkerligen, secession.

Varför är det då så bra? Jo, just eftersom det är en politik som inte förändrar dagens samhälle i stort går det lättare att föra fram att "vi" vill leva annorlunda än "dem", och att vårt förslag bygger på vetenskap. Även här behöver man, såklart, förbättra retoriken så att folk verkligen kan vilja försöka hålla med om att det är en bra idé att inte vara så säker på sin egen världsbild.

Nåja, vad jag ville lägga fram i det här inlägget var att kommunikation är svårt inom politik. Detta beror på tidsbrist, skillnader i världsbild, fullständigt eller partiell ovilja att acceptera andras argument samt ovilja att ändra sin världsbild. (Allt detta gäller, givetvis, både för en libertarian som diskuterar med en etatist, som för en pragmatist som diskuterar med en utopist. För egen del har jag mina spärrar, min mentala sköld med vilken jag inte lyssnar på vissa argument med stort allvar, men jag försöker planera för det.) Det verkar som att kommunikation för secession är lättare att genomföra än för att man skall ändra folks politik överallt.

Slutligen, en gissning om vad som hjälper när man kommunicerar. Och det är att vara så noggrann som möjligt med att beskriva vad man själv tror och varför man tror på det. Att inte sikta på andra mål än att övertyga den man pratar/skriver med om den idén man vill lägga fram. Att sikta på andra mål samtidigt (såvida de inte är en del av idén) gör att mottagaren måste hålla koll på två saker, vilket nog gör kommunikationen svårare. Dessutom, om man vill häva sig eller bara visa sitt intellekt lär det märkas. Vi är, till viss del, ekonomiska och rationella varelser (om än mindre sällan när det gäller den rationella delen, som nog är en vana), och det räcker med att en i en grupp är tillräckligt uppmärksam för att märka att någon inte enbart är ute efter att övertyga, för att alla andra skall märka det också. Så, slutligen, kom ihåg dess ord från Eliezer Yudkowsky:

The import of an act lies not in what that act resembles on the surface, Mr. Potter, but in the states of mind which make that act more or less probable.

- Professor Quirinus Quirrell