Är det utilitaristiskt att förbjuda boxning?

I en artikel i DN föreslår Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, just detta: 

Om man förbjuder boxningen har man stöd av en mera konventionell form av utilitarism.

Utilitarism innebär att man gör den handling, eller serie av handlingar, som totalt sett maximerar lycka. Vilket innebär att man skulle kunna vara tvungen att skada någon eller kränka andras friheter (bl.a) ifall det leder till att den totala lyckan i världen blir högre än om man inte gjort det. Tännsjö är inte helt explicit att det är en rationell, utan bara en "konventionell", tolkning av utilitarism, men jag antar att det är vad han var ute efter. Han lutar dock åt att man snarast bör förbjuda boxningen". Lägger då Tännsjö fram några utilitaristiska argument för den här slutsatsen, och hur bör man, som utilitarist, hantera den här frågan?

Min slutsats är att Tännsjö inte presenterar några övertygande argument för sin sak, och att en ordentlig utilitaristisk kalkylering (som är gigantisk) i frågan nog inte har gjorts, och just nu verkar svaret vara för osäkert för att man, som utilitarist, skulle yrka på ett förbud av boxning.

Tännsjös argument

Det första Tännsjö slår fast är nog givet; boxning är skadligt. (Dock går han inte alls in på hur skadligt det är, eller hur skadligt det är jämförelsevis med andra aktiviteter.) Men, att boxning är skadligt innebär inte att det bör förbjudas. Till viss del håller Tännsjö här med om skadeprincipen, vanligtvis förknippad med John Stuart Mill, att varje individ bör få bestämma över sig själv så länge man inte skadar någon annan, för att uppnå ett utilitaristiskt resultat. Detta eftersom den enskilde individen vanligtvis är bättre att se till sig själv än vad politiker är, som inte har kunskap eller incitament att se till andras bästa. Tännsjö formulerar sig lite annorlunda:

Om man ser saken från utilitaristisk utgångspunkt, så kan det däremot ligga nära till hands (tycker jag) att resonera på följande sätt. Ingen ska hindras från att skada sig själv. Det vore en otillbörlig form av paternalism om man förbjöd någon att utsätta sig för boxnings­skador. Åtminstone vore det en otillbörlig form av paternalism, om personen i fråga var psykiskt frisk och beslutskompetent, samt informerad om faran. Lagar som försöker styra vårt liv på det sättet har nog dåliga konsekvenser på det hela taget – tror jag. 

Han ger här inte nödvändigtvis samma skäl som det ekonomiska perspektivet ger om varför skadeprincipen är rimlig. Och, som sagt så håller inte Tännsjö med om utvecklingen av skadeprincipen; han menar att människor kan utsätta sig själva för risk, men de kan inte utsätta andra för det, även om de går med på det:

Men man borde ändå kunna hindra någon från att vålla skador hos andra, också med deras medgivande.

Hit kommer Tännsjö, men inte längre, i sitt utilitaristiska resonemang. För, han ger inte ett enda utilitaristiskt argument till varför man borde göra skillnad mellan på (1) två människor som, var för sig, utsätter sig för risk om att skadas och (2) två människor som utsätter varandra för en risk om att skadas. Han saknar inte argument, men argumenten som han kommer med borde inte göra någon skillnad till för någon som enbart ser frågan ur en utilitaristisk synvinkel. Vad är det då för argument Tännsjö kommer med? Jo, att boxning är som koppleri, typ:

Och även om det är orimligt att hindra den som vill från att boxas, så kunde man väl hävda att det borde vara olagligt att arrangera boxningsgalor. Kan inte detta att arrangera boxningsgalor ses som analogt med koppleri?

Återigen: ingenstans i artikeln kommer Tännsjö med något skäl till varför man som utilitarist borde förespråka ett förbud av boxning, utan att det är skadligt, vilket han själv menar "[inte] avgör emellertid saken utan vidare". Hans liknelse mellan att arrangera boxningsmatcher/koppleri samt boxas/köpa sex brister dessutom på två sätt. Först är boxning ett ömsesidigt skadande. Och för det andra visar han inte att prostituerade skadas när det är lagligt (mer än i andra yrken), utan refererar bara lite svävande till "forskning" som allt håller med honom. Men, om man accepterar liknelsen skulle det vara mer vettigt att förespråka att prostitution legaliseras, än att boxning förbjuds.

Alltså, Tännsjö levererar inga argument för att utilitarismen, som moralfilosofi, i praktiken kräver att boxning förbjuds. Hur skulle då en utilitaristiska analys av boxning se ut?

Utilitarism och boxning

Från ett utilitaristiskt perspektiv finns det en hel del fakta man måste ha koll på innan man kan veta om ett förbud av boxning är bra eller inte. Notera, det handlar inte om boxning i sig är bra eller inte, utan om ett förbud av det är det. Vad är det då man behöver hålla koll på?

Är det överlag skadligt att boxas? 

Uppenbarligen måste man veta hur skadligt boxning är, men det är lika viktigt att veta vad det finns för fördelar av att boxas. Enligt en artikel som wikipedia länkar till så skall över 200 personer ha dött i boxningsmatcher och i träning sedan 1980, runtom hela världen. Det finns säkert ett visst mörkertal här. Och, som Tännsjö noterade, så riskerar boxare också att drabbas av hjärnskador. De som håller på med boxning satsar dock ständigt på att försöka göra sporten mer säker, som Jonathan Broberg, medlem i Svenska budo & kampsportsförbundet, påpekar.

Vad finns det för fördelar av att boxas? Tommie Gran, ordförande för Liberala partiet och en som tränat boxning i tolv år, svarade på Tännsjös filosoferande bl.a. genom att ta upp några fördelar med denna sport:

Jag började själv träna boxning för snart tolv år sedan, mest för att hålla mig i form. Jag stannade kvar för den gemenskap som nästan alla boxningsklubbar har, där man är välkommen oavsett ålder, kön och ursprung.

Följande videoklipp är också intressant:

Variablerna som nämns här - gemenskap, ha roligt - måste man som utilitarist ta hänsyn till, även om de är, som Gran påpekar, svåra att mäta. Har man svårt att mäta dem innebär det att man måste ha större felmarginaler i sina kalkylering. Detta gäller inte bara för de positiva aspekterna av boxning, utan även de negativa. Att mäta olyckan som en bror, syster, mor, far och vän till en boxare känner när denne dör i förtid är nog också svårt. Men, nettoeffekten i lycka av att folk boxas eller inte bestämmer inte om det skall vara förbjudet, såvida det inte är så att lyckan överlag maximeras av att folk boxas. Om det inte stämmer och de som sysslar med detta sänker den totala lyckan, går det ändå inte att argumentera för ett förbud förrän man fått ett (visst) svar i andra frågor.

Vad händer i och med ett förbud?

Om det blir förbjudet med boxning, kommer de som nu inte längre får boxas öppet att göra något som orsakar mer eller mindre lycka? Skulle de börja med en annan, farligare, sport, en som är mindre farlig, eller skulle de inte hålla på med någon sport alls? Det är nämligen inte givet att boxning är den farligaste hobbyn man kan ha, och om boxning förbjuds finns det en viss att folk börjar syssla med andra saker istället. Filosofen Ralf M. Bader tar upp intressant statistik om detta i boken Prohibitions:

Om statistiken är liknande i Sverige och alla boxare nödgas till att syssla med annat, som motocross så finns det ett skäl till att tänka sig att detta försämrar för en massa människor. Nu menar jag inte att detta skulle ske, utan det jag vill poängtera är att vi inte vet vad som skulle hända om ett sådant förbud infördes. Och man måste kunna göra en rätt bra kalkylering, som pekar på att folk kommer syssla med mindre riskfyllda saker, innan man kan förespråka ett förbud.

Dessutom finns det en risk att boxningen som faktiskt finns förråas av att det inte görs öppet. Enligt Bader skall det ha funnits illegala kampsportsfighter i Norge, där matcherna var mycket farligare för medtävlarna. Bader hänvisar här till ekonomen Ludvig von Mises som påpekar att ett förbud har många, ofta oanade, konsekvenser, då dess effekter påverkar människor så kraftigt. Risken för att folk sysslar med värre saker än boxning efter ett förbud måste också tas med i kalkyleringen i frågan om förbud vs. frihet.

Finns det bättre saker att göra?

Även om det är så att sido-effekterna av ett förbud är överlag positiva, och boxningsaktiviteten överlag är negativ, så innebär detta inte att man borde förbjuda boxning. För, ett sådant förbud innebär definitiva kostnader. Först måste förbudet införas. Under marknadslag lär detta vara väldigt svårt att få igenom, men det lär även vara svårt att införa det under en demokrati. Hur mycket krävs det inte i politiskt engagemang för att skapa allianser som ser detta som mer produktivt än inte? Vad än engagemanget kräver har det en definitiv alternativkostnad, som vore särskilt högt ifall det vore utilitarister som skulle ge sig in i det politiska lägret för att påverka politiker till att införa ett förbud.

Sedan måste förbudet upprätthållas, vilket kräver såväl politiskt engagemang som att man måste anställa våldsverkare för att upprätthålla lagen - vilket, som inte bör glömmas bort, är ett regelrätt hot mot alla som vill träna boxning, "sluta med vad ni gör, eller så skall vi straffa er med böter eller frihetsberövning". Allt detta har en alternativkostnad (exempelvis), som det är galet omoraliskt att glömma bort!

Hur säker kan man vara på det man tror på?

Jag har inte försökt att göra en kalkylering på alla dessa variabler, då information om allt inte finns tillgängligt. Att man inte har fullständig information kan dock inte räknas som ett motargument mot att inte göra något alls; jag är inte 100% säker på att jag inte blir påkörd när jag tar mig utanför hemmet, men det går helt enkelt inte att sitta still och hoppas att jag klarar mig ändå (jag är långt ifrån 100% säker att jag överlever det). Men, det innebär att man måste ta osäkerheten i beaktelse. Det är inte moraliskt att inte ta det i beaktelse, för då riskerar man att förespråka en politik som inte maximerar välfärden. Att bestämma sig för att förbjuda droger, bara för att det skadar vissa användare, verkar exempelvis ha lätt till fler problem än fördelar.

Så, hur bör man hantera osäkerheten som finns i ens världsbild? Från mitt perspektiv borde man vara väldigt försiktig med att börja styra över andra; sätta sin vilja över andra, då man själv inte upplever vad de upplever, inte vet hur väl de upplever lycka och lidande, och inte har lika incitament till att ändra ens beteende ifall ens vilja orsakar problem för andra. Återigen kommer skadeprincipen upp: så länge man inte orsakar skada skall man inte heller utsätta andra för skada. Dessutom måste man lämna utrymme för att folk skall kunna experimentera med att göra det man anser skall vara förbjudet, så ett förbud får aldrig vara allomfattande. Det måste gå att undersöka direkt ifall en modell av verkligheten stämmer eller inte, och då av folk som frivilligt går med på det.

Sammantaget verkar det vara alldeles för osäkert att det skulle vara lyckomaximerande för att man skulle kunna förbjuda boxning, utifrån ett utilitaristiskt perspektiv.