tisdag 8 februari 2011

Behövs statligt stöd till grundforskning?

För ett tag sedan debatterades det på Liberala partiets forum om staten behövde subventionera grundforskning eller inte. Likt i många andra områden är det oklart hur ett helt fritt samhälle skulle fungera, så det finns därför rum för vissa tvivel om hur bra marknaden skulle lösa ett visst problem. För att gå rakt på sak går det inte att på förhand säga hur mycket grundforskning som skulle ske i ett helt fritt samhälle, men det verkar samtidigt som att det inte går att på förhand säga att det skulle ske färre upptäcker eller att de skulle vara av sämre kvalitet på en fri marknad. Detta blev jag övertygad om är en korrekt position efter att ha läst artikeln Government and Science: A Dangerous Liaison? av ekonomen William N. Butos.

I artikeln argumenterar Butos för att kritiken mot en helt fri marknad i grundforskning (d.v.s. ingen statlig styrning, influering eller subventionering av den vetenskapliga processen) inte håller. Det huvudsakliga argumentet mot den fria marknaden är att grundforskning genererar positiva externaliteter, så att varje individ efterfrågar mindre av den här "varan" än vad man skulle gjort om "varan" varit annorlunda. Mot detta kommer Butos med två intressanta motargument.

Först argumenterar han att företag kan vilja investera i grundforskning, inte som ett direkt mål för att få fram kunskap för kunskapens skull, utan för att kunna använda den forskning som redan finns. Tanken är att för att kunna använda denna kunskap måste man förstå fältet, vilket kräver att företag har ett ekonomiskt incitament att satsa på forskning. Rent ekonomiskt borde de inte ha starkare incitament att lägga ned mer pengar än vad som krävs för en person att lära sig området och använda kunskaperna i företagsprocessen, men gissningsvis lär den som studerar fältet kunna utveckla det, om än så lite. (Denna kvalifikation tar dock inte Butos upp.)

Därefter poängterar Butos att kritiken bygger på ett nirvana-felslut (som så många andra argument mot den fria marknaden gör). Bara för att den fria marknaden inte är perfekt (vilket ändå ingen förespråkare av den säger), så innebär inte det att det arrangemang staten vill ersätta den med är bättre. Speciellt illa är det när kritikerna förutsätter att staten kan välja "neutralt" vilken forskning som är bäst att satsa på. Detta kan vi definitivt utgå från att den inte är, istället verkar det svänga politiska vindar (i USA, givetvis händer sådant aldrig i Sverige) om vad för sorts grundforskning som är viktig. Dessutom argumenterar Butos för att, när staten är en så stor aktör i att ge ut forskningsbidrag, kommer dess påverkan att ge upphov till upp- och nedgångar i olika forskningsområden.
In the distribution of government science funding, one would expect to see bursts of heavy funding in some areas, cutbacks or neglect in others, with the identities of these areas changing as the political winds change direction.39 When the Russians threaten to lead the way into space, astronautics and space science is favored in the United States, building up an impressive edifice of research capability and trained scientists ready to push the discipline further. When the Japanese threaten to develop a “fifth-generation” computer, attention in the United States switches to computer science, and space-related science funding becomes insufficient to maintain the talent already developed. When the Japanese are no longer seen as a danger to national prestige, political attention wanders away from computer science, and employment for newer Ph.D. holders in the area of research for which they have been trained is much harder to come by than they had expected it to be. The scenario is one of localized booms and busts—“science cycles”—accompanied by the disruption of individual lives and the waste of talent and resources similar to that characteristic of business cycles.
Butos hänvisar också till en bok av Terence Kealey där denne författare gör gällande att det inte finns någon korrelation mellan hur mycket staten spenderar i grundforskning och hur bra det går för ekonomin. Det här är intressant eftersom det är först nyligen som (återigen) USA börjat spendera stora summor på forskning, först under första världskriget, därefter ett avbrott och med andra världskriget fortsatte staten att satsa mer och mer på detta. Att man inte hittar en statistisk koppling mellan BNP-utveckling och forskning (och då inte ens efter att forskningen haft något decennium på sig att visa sig) visar dock inte att forskningen inte varit viktig för utvecklingen. Men, den verkar samtidigt inte vara alltför stor, annars borde den ha visat sig.

Annars kommer Butos med ett väldigt intressant diagram och en lika intressant tabell, som borde vara viktiga att ha koll på i debatten. Diagrammet visar hur mycket staten, företag och andra institutioner spenderar på grundforskning i USA.

Företag spenderar alltså runt 8 till 10 miljarder dollar årligen på grundforskning, vilket i början av 90-talet var runt en fjärdedel av den totala mängden som spenderades och i slutet av perioden var knappt en sjättedel. Även om vi antar att externaliteter är väldigt viktiga för att hindra företag från att lägga ut pengar på forskning, finns det motverkande krafter som gör att de idag lägger ut pengar. Detta innebär att om staten skulle minska sina utgifter idag så skulle grundforskningen inte försvinna och den skulle minskas, troligtvis, högst med fem sjättedelar (jag bortser från bidrag från välgörenhet, vilket inte kan vara mer än några procent). Jag skrev ovan att det inte på förhand går att säga ifall en fri marknad skulle ge mer och bättre forskning än vad dagens situation gör, men det innebär inte att jag inte menar att mängden upptäckter faktiskt kan bli färre och sämre. Frågorna som är viktiga ur ett politiskt perspektiv borde vara dessa:
  • Hur mycket mer/mindre forskning blir det?
  • Vad är alternativkostnaden till denna forskning?
  • Ifall grundforskningen ger en högre vinst än annan tänkbar investering, är det värt förlusten av frihet för att sponsra denna forskning med tvång?
Även om man skulle gå med på att vi får mer och bättre forskning med statlig intervention är det inte givet att det fortfarande är fördelaktigt. Forskningen kan fortfarande vara mindre viktig än, exempelvis, att investera i vanliga maskiner idag. Ekonomen Murray Rothbard kom ofta med ett träffande argument för att kapitalinvestering är det viktigaste för att utöka välfärden: det saknas inte kunskap för att bygga maskiner för att göra det bättre för folk i tredje världen. (När jag skriver detta påminns jag om att läget faktiskt är mycket bättre i tredje världen nu än under Rothbards tid, men poängen gäller fortfarande.) Vad som saknas är bra företagsklimat och pengar för att investera i bra fabriker så att människorna där kan komma upp till vårt välstånd. Även i vårat samhälle finns det teknik som inte används till fullo, exempelvis har vi i Sverige fortfarande ett uselt banverk där tåg inte får köra snabbare än strax över 200 km/h. Och även ifall vi kan förvänta oss fantastiska utvecklingar av framtida nya idéer som överstiger vinsten flera gånger om från kapitalutveckling, är det värt kostnaden att styras av våra politiker?

Tabellen är mindre intressant för den här diskussionen, men jag tänkte att det skulle vara intressant att se hur mycket pengar företag och stat lägger på tillämpbar forskning.


Jag kan nämna att jag upptäckte Butos artikel genom att kolla igenom alla titlar som verkade intressanta i journalen där den publicerades, The Independent review. Artiklarna där är ofta intressanta och många är, som denna, fokuserade på politiska frågor intressanta för libertarianer, skrivna ur ett välinformerat ekonomiskt perspektiv. Jag kan starkt rekommendera att du tar dig en kik på dess artiklar.

EDIT: Håller på och läser William Niskanens Reflections of a Political Economist och i andra kapitlet av boken diskuterar han den här frågan och får fram liknande svar som Butos får. Han går speciellt igenom den hypotes om hur viktig forskning är som många anammat från Francis Bacon. Den går såhär:
  • government financing is necessary to provide the adequate level of
  • basic research, which is necessary to provide the scientific foundation for
  • advanced technology, which accounts for a large part of
  • economic growth.
Den här kedjan säger han är svag, om än att den kanske håller till viss del, dock finns det väldigt lite empiri som stödjer den. Det kapitlet är väl värt att kolla igenom.

4 kommentarer:

  1. Jag är doktorand i teoretisk filosofi. Vad tror du hade hänt med mina möjligheter att forska om universiteten privatiserades? Jag sysslar främst med modallogik, för övrigt.

    SvaraRadera
  2. Min första reaktion är att säga att jag inte har någon aning. Gissningsvis skulle det minska, om endast universiteten privatiserades, då produktionen där är subventionerad. Å andra sidan kan det vara så att det bara är vissa former av utbildningar och forskning som är subventionerade, vilket allt annat lika skulle kunna ta pengar från andra grenar. Det finns förstås de överväganden som jag nämner ovan, men jag vet inte mycket om vad för praktiska applikationer man kan få fram av modallogik (något för att skapa programvara?). Slutligen finns det kanske visst signaleringvärde i att ge bort pengar till filosofin, men vem vet vilka filosofer som får de pengarna.

    Detta till trots gissar jag fortfarande att mängden pengar som skulle spenderas på filosofiskt tänkande skulle minska.

    SvaraRadera
  3. Modallogik, liksom den analytiska filosofin i stort, har förhållandevis lågt applikationsvärde.

    Jag tror i vilket fall inte att den sortens forskning hade minskat i nattväktarstaten, jag tror att den hade gått under helt och hållet. För någon vars liv dedikeras till den här typen av ämnen så är det, som du kanske förstår, lite svårt att acceptera!

    Många föreställer sig säkert att den sortens forskning skulle kunna bedrivas på fritiden, precis som filosofer från förr gjorde. Då har man emellertid inte följt med i utvecklingen och är okunnig om hur oerhört tidskrävande och avancerad den analytiska filosofin har blivit i vissa fall. För att kunna förstå och bidra med något betydande till den mer formella kunskapsteorin, exempelvis, så krävs det många år av studier.

    Det finns visserligen privata universitet som erbjuder mastersprogram i filosofi, men någon betydande forskning producerar de tyvärr inte.

    SvaraRadera
  4. Det är möjligt att i ett helt fritt samhälle så skulle ingen tycka det vara mödan värt att sponsra undersökningar i modallogik, eller annan analytisk filosofi. Jag kan se att för den som finner området oerhört stimulerande så skulle det vara nedslående att inte få stöd för att utforska det.

    Men, jag ser inte att enbart för att det är tidskrävande så skulle ingen kunna syssla med det på fritiden - är det inte möjligt för de som är intresserade av det att studera det på deltid?

    Bara så det är tydligt, jag förespråkar inte en nattväktarstat (även om jag håller med om att det är en klar förbättring från dagens politiska system) utan anarkokapitalism, d.v.s. ett samhälle utan stat och där upprättandet av lagen endast sköts av privata individer och föreningar.

    SvaraRadera