Rationell ignorans i Sverige

De som röstar i politiska val har oftast inte speciellt starka incitament att läsa på om politik, eller om mer grundläggande saker som vad gör en viss politik bra eller dålig. Enligt ekonomisk teori följer detta av att det är en ytterst liten sannolikhet att ens röst skall påverka valet och därför spelar det troligtvis ingen roll om man röstar på Moderaterna, Vänstern eller Kalle Anka-Partiet. Eftersom det inte spelar någon roll vad man röstar på, varför lägga ned en massa tid på att bestämma sig vilket parti som är bäst att rösta på?

David Friedman illustrerar det här problemet, i The Machinery of Freedom, med en parallell och drar även en slutsats om vad denna okunskap har för effekt på kvaliteten:

Imagine buying cars the way we buy governments. Ten thousand people would get together and agree to vote, each for the car he preferred. Whichever car won, each of the ten thousand would have to buy it. It would not pay any of us to make any serious effort to find out which car is best; whatever I decide, my car is being picked for me by the other members of the group. Under such institutions, the quality of cars would quickly decline.

Så, istället för att bry sig om politik väljer den vanlige väljaren att lära sig saker som denne har nytta av. Men, även om detta incitament påverkar de flesta väljare, innebär detta att dessa i genomsnitt har dålig kunskap om politik? Det skulle ju kunna vara så att man bara läser lite mindre än vad man skulle gjort om ens röst hade effekt på valet. Vad gäller väljarnas ekonomiska kunskaper inom politik har detta undersökts av ekonomen Bryan Caplan i sin bok The Myth of the Rational Voter, där han jämför en genomsnittlig väljares och ekonoms kunskaper och åsikter och finner att, allt annat lika, är en statistisk väljare mindre kunnig än en statistisk väljare som har läst ekonomi. (En statistisk väljare och en statistisk väljare som läst ekonomi är bara statistiska konstruktioner och används för att utesluta olika former av snedvridningar som kan finnas som gör att ekonomer bara tänker på sitt eget bästa. Rent statistiskt undersöker man om två personer som allt annat ser väldigt lika ut vad gäller ålder, inkomst och dylikt får olika åsikter om den ena är ekonom.)

Bryan Caplans resultat är väldigt intressant då den verkar peka på att det finns ekonomiska incitament för att väljare inte skall orka ta reda på så mycket om politik - om än att Caplan har en något annorlunda förklaring till varför det är så. Men, hur är det med folks politiska kunskaper i Sverige? Kan svenskarna mer eller mindre om politik än jänkarna?

Det finns, såvitt jag vet, ingen undersökning som går lika mycket på djupet som den Caplan använde sig av, men det har gjorts en del undersökningar. En sammanställning av dessa undersökningar har gjorts av Henric Oscarsson och Sören Holmberg i rapporten Väljarkunskap. Rapporten lider av att de inte berättar hur många som varit med i undersökningarna, och de skriver inte hur säkra de är på resultaten, så man får tänka sig att det finns en viss felmarginal. Men även om man kan tänka sig att resultaten kan ha fel på 15% med att fånga den genomsnittliga väljaren, visar det att väljarna har mindre bra koll på ganska basala politiska frågor. Exempelvis visar rapporten att:

drygt hälften av alla de tillfrågade visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle vara med i EU eller inte, åren -91, -94 och -06. Sämst var det med väljarnas kunskap om centerpartiet som bara 29% år 1994 visste vad de stod för.

mindre än hälften visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle gå med i EMU eller inte, år 2002. Återigen var det sämst med kunskapen om hur centerpartiet stod, vilket bara 11% visste.

drygt fyra femtedelar visste 2006 att Spanien var med i EU.

tre fjärdedelar visste 2006 att riksdagen hade 349 ledamöter.

två tredjedelar visste 2006 att betyg endast ges ut först på höstterminen i årskurs 8.

nästan hälften visste 2006 att sossarna styrde Sverige 2002-06 som enpartiregering.

Av dessa frågor, och de andra som nämns i rapporten, kan jag bara säga att de två första säger något intressant. Detta för att dessa handlar om vad väljarna verkligen vet om partiernas politik, om vad de vill göra. Det är alltså mer intressant för en väljare, som vill göra ett rationellt val, att känna till partiernas ståndpunkter än att veta hur många ledamöter som finns i riksdagen. Den sista frågan ser ut att vara intressant, men är nog inte så intressant som man tror, eftersom sossarna hade makten tack vare ett implicit stöd från (v) och (mp), så en rationell individ behöver kanske inte göra alltför stor skillnad mellan en enpartiregering och en koalitionsregering. Just den här punkten togs upp av tidningarna när rapporten kom ut och tolkades då felaktigt som att drygt hälften av väljarna inte visste om att sossarna satt i regering, vilket är lite annorlunda än att inte veta om att de satt i enpartiregering. Rent praktiskt är det, som sagt, inte nödvändigtvis någon stor skillnad på de två.

Överlag säger alltså inte rapporten så mycket, men det lilla den säger verkar stödja tesen att väljare inte har så bra koll på politiken. Det här är något som borde undersökas bättre och med lite mer intressanta frågor som vad det totala skattetrycket är, vad en genomsnittlig arbetare betalar totalt i skatt, hur mycket av skatten som läggs på olika statliga projekt (som propaganda), vad de olika partierna tycker om olika politiska frågor (från Ipred till stöttandet av Hemslöjdsnämnden) och vad väljarna vet om dessa frågor (hur många kände egentligen till och förstod vad FRA-lagen var när den klubbades igenom). Jag tror att en sådan undersökning i bästa fall skulle visa att en väljare har någorlunda bra koll på de frågor och de partier de gillar, men är dåligt informerad vad gäller andra frågor och andra partier. I värsta fall har de fel även vad gäller sin egen favoritpolitik.

Men man bör ju även göra ett sådant test som det Caplan bygger sin forskning på, nämligen om väljarnas ekonomiska förståelse av vad viss politik för med sig för konsekvenser.

Med det här inlägget vill jag inte framstå som att veta mer än de flesta om vad politiker står i vissa frågor; jag erkänner snabbt att jag inte vet så mycket om vad partierna står i olika frågor och att jag troligtvis skulle gissa efter vad som verkar passa deras ideologi. Däremot skulle jag säga att jag vet mer om de ekonomiska effekterna av viss politik som förs i Sverige och som för med sig negativa konsekvenser som vissa antingen inte känner till eller vägrar förstå sig på. Att inte veta vilken politik som är bäst är annars ett starkt argument för att låta folk välja fritt själva, eftersom man då enklare kan ordna sitt liv efter vad som fungerar bäst, vilket endast kräver att man övertygar en själv om att förändra något till skillnad från livet i en demokrati där man måste övertyga hälften av befolkningen.

Pascals trossats

Får arbetare högre löner för att kapitalister tror sig tjäna pengar genom att ge bort dem?

Enligt historieprofessorn David Christian är svaret på frågan ja. För företagare kom, i början av förra århundradet, på att de kunde få sålt mer varor om de hade en större marknad att vända sig till och de kan skapa en sådan genom att öka sina anställdas löner. Detta skall förklara varför arbetarnas löner steg väldigt mycket. Detta resonemang för han fram i den annars eminenta föreläsningsserien Big History: The Big Bang, Life on Earth, and the Rise of Humanity. Följande är från föreläsning nr. 43:

In the wealthiest capitalist societies, 20th century capitalism evolved into a new form that we can describe as consumer capitalism. This constitutes I think one of the most important and fascinating transformation of the 20th century. So let me try and describe very clearly what I mean by consumer capitalism. Lets go back to Karl Marxs analysis of capitalism. He and his disciples had argued, roughly speaking, that as capitalism developed increasing numbers of people within capitalist societies would be impoverished. And their declining living standards would generate revolutionary movements that would eventually overthrow capitalist societies troughout the world. And now, writing as he did, in the 1840s and -50s and 60s, this was not a completely implausible picture of the world and his good friend Friedrich Engels, remember, wrote an astonishingly bleak account of working class life in Manchester. But from the perspective of the early 21th century it's clear that his prediction was wrong. Despite the spread of communist societies in the middle decades of the 20th century his prediction has been proved wrong, why? What happened, what went wrong with it? Well, what happened I think was this. As 20th century capitalist societies developed, instead of impoverishing their own working classes, as Marx had expected, the most succesful capitalist societies began to raise the living standards of their own popultions. And we can think of this as some sort of learning curve for the managers and rulers of capitalist societies, it's as if they were slowly learning the best ways of managing this new type of society.

Consumer capitalism raised the living standards of many in the richer capitalist countries rather than depressing them. Why? Well, Marx had missed something that eventually would be very clear to industrialists, such as Henry Ford, to economists, such as Johan Maynard Keynes, and to politicians, such as Franklin Delano Roosevelt. It was this: as productivity rose, as it began to outstrip popultion growth, producers found they had to work harder and harder to find markets for all the stuff they were producing. This is like the sorcerer's apprentice, they're producing so much stuff that eventually, for the first time in human history, the problem of marketing that stuff becomes the fundamental problem, rather than the problem of producing enough stuff. Early 20th century pioneers such as Henry Ford, began to perceive that if you're looking for new markets, wage earners themselves provided a huge potential market. But they could only purchase goods if wages rose. So what this meant was instead of making profits by cutting wages, and that's the model that Marx had in mind, perhaps the way to insure future profits was actually to raise wages. To insure that wage earners in your society could purchase all the goods you're producing with their labour. And this meant that, if this were true, it was in the interest of the capitalists to raise wages and increase consumption. Now, similar arguments were tested in the American New Deal, which put money into peoples pockets trough, for example, unemployment pay or huge state projects. These arguments were also developed in the works of economists, such as John Maynard Keynes, and we can see all of this as part of this sort of learning curve, of learning how to manage modern capitalism.

In the most developed capitalist societies, led by the USA, average consumption levels began to rise. In fact, in the US you can see this already in the late 19th century, creating, not the impoverished the working class that Marx had expected, but instead, a large affluent class of wage earners and professionals. And what that affluence did was to deflect the revolutionary zeal that Marx had expected to develop amongst wage earners. As wage earners became more and more prosperous, they became more contented supporters of a flourishing capitalism. In other words, the high living standards of flourishing capitalist societies, which was made possible by their rapidly increasing productivity have effectively deflected the revolutionary impulse that Marz believed would bring them down. So, what we are saying is that consumer capitalism means that capitalism in which wage earners are not just a source of profit, they are also an important market, with the result that consumer capitalism generates increasingly high material living standards for larger and larger percentage of the population in flourishing capitalist societies.

Det här resonemanget är rent nonsens. För att se detta, tänk på vad en kapitalist skulle tjäna på genom att själv köper sina varor för sina egna pengar. Gör han någon vinst genom att ge pengar till sig själv? Nej, för han äger redan varorna och pengarna så det är bara ett slöseri med hans tid att säga att han nu köpt sina varor - jämför det med att du försöker köpa dina möbler av dig själv och se hur mycket du tjänar på det. Skulle kapitalisten få en högre vinst genom att först ger bort pengarna till någon annan som därefter köper varorna? Nej, för det ger exakt samma effekt. Faktum är att det är värre, för de anställda använder ju bara en bråkdel (om ens det) av pengarna för att köpa deras arbetsgivares varor, så i realiteten skulle det vara som att slänga pengarna i sjön.

Dessutom steg lönerna för arbetarna innan 1900-talet, innan Christians "konsumentkapitalism" uppstått, vilket visas av löneutvecklingen som skedde i Sverige under slutet av 1800-talet, när industrialiseringen slog igenom:


Känner någon igen Christians resonemang från när ni gick i skolan? Jag har ett vagt minne av att jag fick höra samma saga när jag fick höra talas om Ford och att denne bara kunde sälja sina bilar genom att öka sina anställdas löner. Det är verkligen synd att Christian tog med detta då serien annars var riktigt bra.

Vad är det då som gör att lönerna stiger i ett kapitalistiskt samhälle? För att se detta, anta att ekonomin är i jämvikt och att alla som vill jobba är anställda. Nu kommer en entreprenör med en ny produktionsprocess som gör att mer kan produceras med lägre kostnader. För att kunna producera måste dock kapitalisten hitta några arbetare som är villiga att sluta sina nuvarande jobb för att börja på hans och därför måste han erbjuda dem högre löner för att vara villiga att göra det. Detta tjänar han själv på så länge som löneökningen han erbjuder inte är högre än vad han får tillbaka genom att ha lägre kostnader. Dessutom höjer han resten av samhällets reallöner genom att ge ut billigare produkter än vad som nu finns. Multiplicera den här processen med alla nya uppfinningar och förbättringar i produktionen och där kommer en förklaring till varför allas löner har stigit så mycket de senaste 150 åren.

Precis vad vi libertarianer borde skapa!

När jag kollade vilka olika mikronationer som det finns i världen, upptäckte jag nationen Wirtland. Till skillnad från vanliga nationer så har Wirtland inget eget land, men de hävdar sig ändå vara en suverän stat. Detta menar de inte är något problem för att bli erkända av andra stater, då Maltaordern, även den en suverän nation, också saknar eget land.

Wirtland är ett exempel på vad jag tror är det bästa sättet för oss libertarianer att undkomma "vår" stats lagar och leva fritt, nämligen att gå ur den stat man är född i och leva under extraterritoriella lagar. Vad vi borde göra är således att skapa en organisation, som Wirtland, men som åtar sig att hjälpa sina medlemmar närhelst de hamnar i en konflikt med en stat som vill sätta dit de för något av deras brott.

Den stora fördelen med att skapa en sådan här organisation framför att försöka övertyga folk att rösta på en i ett val är att man behöver övertyga färre människor, och man behöver inte övertyga människor att leva under våra lagar utan bara att låta oss leva i fred från deras.

För mer info om extraterritoriell secession rekommenderar jag den här sammanställningen som Patri Friedman gjort. Man kan även gå med i den här fb-gruppen för att visa sitt stöd för idén.

Så, den stora frågan är då, hur många personer behöver man samordna för att det skall vara möjligt att gå ur dagens stat och slippa lyda under dess regler? Och finns det så många människor här i Sverige?

Första maj: minnesdag för kommunismens offer

Första maj är, som bekant "arbetarrörelsens" dag här i Sverige. Jag invänder mot att kalla det "arbetarnas" dag, på samma sätt som att jag invänder mot att säga att facken eller något politiskt parti representerar arbetarnas intressen. Detta då det är mer än tydligt att dessa grupper bara är ute efter att gynna vissa arbetares intressen (främst genom att utesluta konkurrens från andra grupper) och då, med största sannolikhet, endast på kort sikt. Om man verkligen borde konstruera en arbetarrörelse borde den ha som delmål att se till så att så många som möjligt deltar i den globala marknaden, då varje arbetares inkomst är beroende av hur stor marknaden är som han deltar i; en person som är med i en pytteliten ekonomi på några miljoner människor kommer vara mycket fattigare än den som kan handla med flera miljarder människor. Detta för att det är lättare att massproducera saker när marknaden för varorna är stor. Vilket ekonomer sedan Smiths tid försökt övertyga resten av världen om. En arbetarrörelse borde då ställa sig positiv till globalisering, frihandel och laizzé faire för att främja en ordning där folks löner ökar så mycket som möjligt.

Det finns alltså ingen anledning att fira första maj tillsammans med representanter från den så kallade arbetarrörelsen, då deras politik inte syftar till att gynna alla arbetares intressen. Därför är jag positivt inställd till Ilya Somins förslag att istället använda första maj för att minnas kommunismens offer.

May Day began as a holiday for socialists and labor union activists, not just communists. But over time, the date was taken over by the Soviet Union and other communist regimes and used as a propaganda tool to prop up their regimes. I suggest that we instead use it as a day to commemorate those regimes’ millions of victims. The authoritative Black Book of Communism estimates the total at 80 to 100 million dead, greater than that caused by all other twentieth century tyrannies combined. We appropriately have a Holocaust Memorial Day. It is equally appropriate to commemorate the victims of the twentieth century’s other great totalitarian tyranny. And May Day is the most fitting day to do so. I suggest that May Day be turned into Victims of Communism Day....

The main alternative to May 1 is November 7, the anniversary of the communist coup in Russia. However, choosing that date might be interpreted as focusing exclusively on the Soviet Union, while ignoring the equally horrendous communist mass murders in China, Camobodia, and elsewhere. So May 1 is the best choice.

I åminellse av alla dessa offer har bloggarna Bryan Caplan, Jonathan Wilde och Michael Strong författat texter om Sovjetunionen, Nordkorea och vissa intellektuellas inställning till kommunism.

Här i Sverige försökte Upplysning om kommunismen för två år sedan att skapa en minnesdag för kommunismens offer. Europaparlamentet skall ha utlyst att man använder den 23 augusti som minnesdag. Det här datumet verkar dock inte ha någon anknytning till den kommunistiska ideologin, vilket dock första maj har.

Första maj med Kommunistiska Partiet Jordbrukstvångskollektivisterna Stalinisterna revolutionärerna

Igår firade den allmänna politiska vänstern med allmänna demonstrationer mot kapitalism, borgare och det nuvarande väldet. Enligt beräkningar skall så många som 7 700 varit ute och demonstrerat. En mindre, olyckligtvis marginaliserad grupp, på några få personer var också ute och visade upp sitt missnöje med det rådande kapitalistiska jordbrukssystemet. Den modiga grupp som visade att det fanns ett alternativ till marknadens kaotiska jordbruksproduktion var Kommunistiska Partiet Jordbrukstvångskollektivisterna Stalinisterna revolutionärerna (KPJSr).

Vilka är då KPSJr och vad står de för? De fullkomliga och eviga ledarna är Jimmie Rudén och Anna Aktersnurra, men även undertecknad följde med på demonstrationen. Vad gäller åsikterna får jag hänvisa till det flygblad som vi delade ut:

Kamrater! Vi i Kommunistiska Partiet Jordbrukstvångskollektivis

terna Stalinisterna revolutionärerna (KPJSr) har samlats här idag för att manifestera för en fråga som tyvärr sopats under mattan av småborgerliga historierevisionister allt för länge: tvångskollektiviseringen av jordbruket!

Vi argumenterar för att en tvångskollektivisering av jordbruket är nödvändig. Jordbruket, denna Göteborgs huvudnäring, är i desperat behov av organisering. En tvångskollektivisering av jordbruket skulle vara fördelaktig för alla boende i Göteborg, så även om du inte är bonde angår detta dig!

Jordbruksfrågan tas tyvärr inte på allvar av Göteborgs politiker – något vi vill råda bot på. Första maj är ingen dag för skämt: vi i KPJSr presenterar därför vårt enkla, koncisa handlingsprogram för första gången just idag, och varnar för att den som inte tar det på allvar kan komma att råka mycket illa ut.

Vårt förslag till handlingsprogram för ett genomförande av jordbrukskollektivisering:
1. Kartläggning av politiker i Göteborg som motsätter sig en jordbruksmässig tvångskollektivisering
2. Arkebusering av de politiker som motsätter sig tvångskollektivisering (lämplig plats är till exempel vid Kopparmärra)
3. Kartläggning av bönder i Göteborg som motsätter sig en jordbruksmässig tvångskollektivisering
4. Nyttjande av skrämseltaktiker som tystar ovan nämnda bönder
5. Genomförande av tvångskollektiviseringen

Handlingsprogrammet är även vårt partiprogram och du kan hjälpa Göteborg att ta ett första steg mot jordbrukskollektivisering genom att rösta på KPJSr i höstens riksdagsval. Gör det! (Även fast vi egentligen tycker att riksdagsval är ett påfund för skrivbordsradikaler, inte för äkta revolutionärer).

Jimmie och Anna hade även tagit med sig en banderoll med budskapet "Tvångskollektivisera jordbruket" som de visade upp på Järntorget:

Samtidigt gick de falska budbärarna, revisionisterna, "Kommunistiska" Partiet bredvid och fick skämmas för att de avvikit från den sanna kommunistiska vägen.

I enlighet med Poes lag nickade dock några i tåget när de såg banderollen och verkade hålla med budskapet, eller dess anda. En kvinna som bara gick runt på torget visade också viss sympati, hon frågade "Är ni vänster eller höger? ... Ja, det är synd att så många småjordbruk läggs ner!"

Andra agerade dock i motsättning till Poes lag och tyckte att vi borde åka till gamla sovjet för att se hur bönderna hade det där och en upphetsad ung funktionär för Vänsterpartiets demonstrationståg kom och sa: "Det här är första maj, inte första april!" Han kunde uppenbarligen inte ha läst flygbladet där det tydligt står att första maj inte är en dag för skämt!

Andra som medverkade på demonstrationen var förre vice-ordföranden i Liberala Partiet Daniel Lindsäth, för många mer känd som bloggaren Alkanen, som tydligen bytt sida i den politiska kampen. Här ses han tydligt förespråka KPSJr:s handlingsprogram:

Demonstrationen avslutades med fika och te.