De som röstar i politiska val har oftast inte speciellt starka incitament att läsa på om politik, eller om mer grundläggande saker som vad gör en viss politik bra eller dålig. Enligt ekonomisk teori följer detta av att det är en ytterst liten sannolikhet att ens röst skall påverka valet och därför spelar det troligtvis ingen roll om man röstar på Moderaterna, Vänstern eller Kalle Anka-Partiet. Eftersom det inte spelar någon roll vad man röstar på, varför lägga ned en massa tid på att bestämma sig vilket parti som är bäst att rösta på?
David Friedman illustrerar det här problemet, i The Machinery of Freedom, med en parallell och drar även en slutsats om vad denna okunskap har för effekt på kvaliteten:
Bryan Caplans resultat är väldigt intressant då den verkar peka på att det finns ekonomiska incitament för att väljare inte skall orka ta reda på så mycket om politik - om än att Caplan har en något annorlunda förklaring till varför det är så. Men, hur är det med folks politiska kunskaper i Sverige? Kan svenskarna mer eller mindre om politik än jänkarna?
Det finns, såvitt jag vet, ingen undersökning som går lika mycket på djupet som den Caplan använde sig av, men det har gjorts en del undersökningar. En sammanställning av dessa undersökningar har gjorts av Henric Oscarsson och Sören Holmberg i rapporten Väljarkunskap. Rapporten lider av att de inte berättar hur många som varit med i undersökningarna, och de skriver inte hur säkra de är på resultaten, så man får tänka sig att det finns en viss felmarginal. Men även om man kan tänka sig att resultaten kan ha fel på 15% med att fånga den genomsnittliga väljaren, visar det att väljarna har mindre bra koll på ganska basala politiska frågor. Exempelvis visar rapporten att:
Överlag säger alltså inte rapporten så mycket, men det lilla den säger verkar stödja tesen att väljare inte har så bra koll på politiken. Det här är något som borde undersökas bättre och med lite mer intressanta frågor som vad det totala skattetrycket är, vad en genomsnittlig arbetare betalar totalt i skatt, hur mycket av skatten som läggs på olika statliga projekt (som propaganda), vad de olika partierna tycker om olika politiska frågor (från Ipred till stöttandet av Hemslöjdsnämnden) och vad väljarna vet om dessa frågor (hur många kände egentligen till och förstod vad FRA-lagen var när den klubbades igenom). Jag tror att en sådan undersökning i bästa fall skulle visa att en väljare har någorlunda bra koll på de frågor och de partier de gillar, men är dåligt informerad vad gäller andra frågor och andra partier. I värsta fall har de fel även vad gäller sin egen favoritpolitik.
Men man bör ju även göra ett sådant test som det Caplan bygger sin forskning på, nämligen om väljarnas ekonomiska förståelse av vad viss politik för med sig för konsekvenser.
Med det här inlägget vill jag inte framstå som att veta mer än de flesta om vad politiker står i vissa frågor; jag erkänner snabbt att jag inte vet så mycket om vad partierna står i olika frågor och att jag troligtvis skulle gissa efter vad som verkar passa deras ideologi. Däremot skulle jag säga att jag vet mer om de ekonomiska effekterna av viss politik som förs i Sverige och som för med sig negativa konsekvenser som vissa antingen inte känner till eller vägrar förstå sig på. Att inte veta vilken politik som är bäst är annars ett starkt argument för att låta folk välja fritt själva, eftersom man då enklare kan ordna sitt liv efter vad som fungerar bäst, vilket endast kräver att man övertygar en själv om att förändra något till skillnad från livet i en demokrati där man måste övertyga hälften av befolkningen.
David Friedman illustrerar det här problemet, i The Machinery of Freedom, med en parallell och drar även en slutsats om vad denna okunskap har för effekt på kvaliteten:
Imagine buying cars the way we buy governments. Ten thousand people would get together and agree to vote, each for the car he preferred. Whichever car won, each of the ten thousand would have to buy it. It would not pay any of us to make any serious effort to find out which car is best; whatever I decide, my car is being picked for me by the other members of the group. Under such institutions, the quality of cars would quickly decline.Så, istället för att bry sig om politik väljer den vanlige väljaren att lära sig saker som denne har nytta av. Men, även om detta incitament påverkar de flesta väljare, innebär detta att dessa i genomsnitt har dålig kunskap om politik? Det skulle ju kunna vara så att man bara läser lite mindre än vad man skulle gjort om ens röst hade effekt på valet. Vad gäller väljarnas ekonomiska kunskaper inom politik har detta undersökts av ekonomen Bryan Caplan i sin bok The Myth of the Rational Voter, där han jämför en genomsnittlig väljares och ekonoms kunskaper och åsikter och finner att, allt annat lika, är en statistisk väljare mindre kunnig än en statistisk väljare som har läst ekonomi. (En statistisk väljare och en statistisk väljare som läst ekonomi är bara statistiska konstruktioner och används för att utesluta olika former av snedvridningar som kan finnas som gör att ekonomer bara tänker på sitt eget bästa. Rent statistiskt undersöker man om två personer som allt annat ser väldigt lika ut vad gäller ålder, inkomst och dylikt får olika åsikter om den ena är ekonom.)
Bryan Caplans resultat är väldigt intressant då den verkar peka på att det finns ekonomiska incitament för att väljare inte skall orka ta reda på så mycket om politik - om än att Caplan har en något annorlunda förklaring till varför det är så. Men, hur är det med folks politiska kunskaper i Sverige? Kan svenskarna mer eller mindre om politik än jänkarna?
Det finns, såvitt jag vet, ingen undersökning som går lika mycket på djupet som den Caplan använde sig av, men det har gjorts en del undersökningar. En sammanställning av dessa undersökningar har gjorts av Henric Oscarsson och Sören Holmberg i rapporten Väljarkunskap. Rapporten lider av att de inte berättar hur många som varit med i undersökningarna, och de skriver inte hur säkra de är på resultaten, så man får tänka sig att det finns en viss felmarginal. Men även om man kan tänka sig att resultaten kan ha fel på 15% med att fånga den genomsnittliga väljaren, visar det att väljarna har mindre bra koll på ganska basala politiska frågor. Exempelvis visar rapporten att:
drygt hälften av alla de tillfrågade visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle vara med i EU eller inte, åren -91, -94 och -06. Sämst var det med väljarnas kunskap om centerpartiet som bara 29% år 1994 visste vad de stod för.Av dessa frågor, och de andra som nämns i rapporten, kan jag bara säga att de två första säger något intressant. Detta för att dessa handlar om vad väljarna verkligen vet om partiernas politik, om vad de vill göra. Det är alltså mer intressant för en väljare, som vill göra ett rationellt val, att känna till partiernas ståndpunkter än att veta hur många ledamöter som finns i riksdagen. Den sista frågan ser ut att vara intressant, men är nog inte så intressant som man tror, eftersom sossarna hade makten tack vare ett implicit stöd från (v) och (mp), så en rationell individ behöver kanske inte göra alltför stor skillnad mellan en enpartiregering och en koalitionsregering. Just den här punkten togs upp av tidningarna när rapporten kom ut och tolkades då felaktigt som att drygt hälften av väljarna inte visste om att sossarna satt i regering, vilket är lite annorlunda än att inte veta om att de satt i enpartiregering. Rent praktiskt är det, som sagt, inte nödvändigtvis någon stor skillnad på de två.
mindre än hälften visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle gå med i EMU eller inte, år 2002. Återigen var det sämst med kunskapen om hur centerpartiet stod, vilket bara 11% visste.
drygt fyra femtedelar visste 2006 att Spanien var med i EU.
tre fjärdedelar visste 2006 att riksdagen hade 349 ledamöter.
två tredjedelar visste 2006 att betyg endast ges ut först på höstterminen i årskurs 8.
nästan hälften visste 2006 att sossarna styrde Sverige 2002-06 som enpartiregering.
Överlag säger alltså inte rapporten så mycket, men det lilla den säger verkar stödja tesen att väljare inte har så bra koll på politiken. Det här är något som borde undersökas bättre och med lite mer intressanta frågor som vad det totala skattetrycket är, vad en genomsnittlig arbetare betalar totalt i skatt, hur mycket av skatten som läggs på olika statliga projekt (som propaganda), vad de olika partierna tycker om olika politiska frågor (från Ipred till stöttandet av Hemslöjdsnämnden) och vad väljarna vet om dessa frågor (hur många kände egentligen till och förstod vad FRA-lagen var när den klubbades igenom). Jag tror att en sådan undersökning i bästa fall skulle visa att en väljare har någorlunda bra koll på de frågor och de partier de gillar, men är dåligt informerad vad gäller andra frågor och andra partier. I värsta fall har de fel även vad gäller sin egen favoritpolitik.
Men man bör ju även göra ett sådant test som det Caplan bygger sin forskning på, nämligen om väljarnas ekonomiska förståelse av vad viss politik för med sig för konsekvenser.
Med det här inlägget vill jag inte framstå som att veta mer än de flesta om vad politiker står i vissa frågor; jag erkänner snabbt att jag inte vet så mycket om vad partierna står i olika frågor och att jag troligtvis skulle gissa efter vad som verkar passa deras ideologi. Däremot skulle jag säga att jag vet mer om de ekonomiska effekterna av viss politik som förs i Sverige och som för med sig negativa konsekvenser som vissa antingen inte känner till eller vägrar förstå sig på. Att inte veta vilken politik som är bäst är annars ett starkt argument för att låta folk välja fritt själva, eftersom man då enklare kan ordna sitt liv efter vad som fungerar bäst, vilket endast kräver att man övertygar en själv om att förändra något till skillnad från livet i en demokrati där man måste övertyga hälften av befolkningen.
Tillskillnad från vad man lär sig när man växer upp, så vore det vettigare att förespråka "plikten att INTE rösta", om man inte anser sig ha goda kunskaper i politisk praktik och politisk ekonomi.
SvaraRaderaMen förespråkade man denna negativa plikt så skulle ju demokratin inte längre framstå som de lika villkorens beivrare och illusionen om statens paternalistiska beskyddarroll skulle bli svår att uppräthålla i en miljö som befrämjade rationell granskning och sakkunskap kring dess principer och åtaganden. I detta ligger förstås svaret till varför en sådan uppmaning inte förekommer.