torsdag 28 mars 2013

Workshop om superrationalitet med Ung filosof



Säg att du sitter i ett rum och får ett erbjudande om att vara med i en variant av ett luringlotteri. Så här ser reglerna ut:
  • Summan som lottas ut är i utgångsläget $100, men det kan förändras senare.
  • För att vara med i lotteriet måste du skriva ned ett heltal på en bit papper. Det måste minst vara en etta, men kan vara så högt som möjligt så länge det är ett förståeligt, naturligt tal. (Man får inte fuska och skriva oändlighet.)
  • Det går bra att neka att vara med i lotteriet, eller skriva 0 på lappen. Även om man inte är med i lotteriet, kan det vara en del av ens strategi att skriva en nolla på lappen.
  • Lotteriet tar alla tal som deltagarna skrivit ned och plussar samman dem. En deltagares chans att vinna är lika stor som [siffran denne skrev] / [den totala summan av alla siffror]. Så om det var fyra deltagare och deltagarna skrev följande tal:
    A: 50
    B: 10
    C: 0
    D: 10
    Då finns det 70 lotter i lotteriet. Deltagarnas chans att vinna i lotteriet är (ungefär):
    A: 71,4%
    B: 14,3%
    C: 0%
    D: 14,3%
  • Vinstsumman kommer att delas med den totala summan av de siffror som folk skrev in. I fallet ovan kommer vinstsumman att vara $100 / 70 = $1,43.
  • Deltagarna får inte kommunicera med varandra på något sätt för att koordinera vad de skriver ned eller skapa några uttalade allianser för att dela på pengarna.
Du vet en bit information innan du skall spela: alla andra deltagare är väldigt rationella individer och är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Givet att du själv också vill tjäna så mycket pengar som möjligt, vad är det mest rationella du kan göra?

Igår så hade Ung filosof en workshop där vi spelade det här spelet: jag stod för lotteriet och fyra var med och spelade. Temat för kvällen var superrationalitet och vad som är det rationella att göra i situationer som fångarnas dilemma, återkommande fångarnas dilemma, Newcombs problem och lotteriet ovan. (Jag kommer att diskutera fångarnas dilemma nedan så kolla in länken eller den här videon för att se hur folk resonerar om det här fallet.)

Problemet med alla dessa spel är att om man följer vad spelteoretikernas idé av vad rationalitet innebär så kommer man att förlora. I alla varianter av fångarnas dilemma där man vet om när sista spelet skall spelas kommer man att försöka lura den andra, i Newcombs problem kommer man att ta två lådor och i ett platonia-dilemma kommer man att skicka iväg ett telegram utan att ha gjort någon kalkylering innan dess.

Platonia-dilemmat fungerar såhär: en rik triljardär bjuder in tjugo personer till ett lotteri. För att vara med och tävla skickar man in ett telegram (som han betalar) med ens namn på till honom. Men triljardären betalar endast ut summan ifall bara en person har skickat in ett telegram till honom; om två eller fler skickar in ett telegram ger han inte ut några pengar alls.

Det här dilemmat illustrerar väl vad som är fel med spelteoretikernas logik. Enligt den spelteoretiska bilden av rationalitet så undersöker man vad man skulle gjort beroende på vad andra gör. Om man tror att alla andra låter bli att skicka ett telegram skall man skicka ett själv för då lär man vinna pengarna. Och om man tror att de andra skickar ett telegram kan man lika gärna göra det själv, det kostar inget och man kan ju ha fel. Oavsett vad de andra gör, skicka telegrammet. Den här modellen av rationalitet kallas för den dominanta strategin.

Om man resonerar likadant i de andra problemen kommer man alltså att förlora. Och hur är det rationellt för fem öre? Det verkar det inte vara, och Douglas Hofstadter kom på begreppet superrationalitet för att beskriva vad som är det verkligt rationella att göra i situationen. Vad innebär då superrationalitet? Det går att sammanfatta i tre tankesteg:

1. Först måste man se att i alla spel där man har samma intresse, man får samma belöningar och alla deltagare gör ett rationellt val, så kommer alla att göra samma val, även om de inte kommunicerar med varandra om detta. En person kan inte resonera sig fram till att göra något annorlunda än alla andra, för vad som är rationellt är något som är givet av logikens regler.

Detta innebär att i varianten av luring-lotteriet ovan, i fångarnas dilemma och i platonia-dilemmat kommer alla rationella individer att göra samma sak. Om det är fångarnas dilemma (där man kan tjalla eller vara tyst) så kommer alla rationella individer antingen att tjalla eller så kommer de att vara tysta.

2. Eftersom alla kommer att göra samma val borde varje deltagare göra det val som, när alla andra också gör det valet, leder till att denne får det bättre. I fångarnas dilemma innebär det att en värld där båda samarbetar är bättre än en värld där båda tjallar på varandra, så är det mest rationella att samarbeta.

Steg två kan se lite konstigt ut, för det verkar bygga på att ens eget val kommer att direkt påverka vad de(n) andra i spelet gör. Men så är inte fallet, utan det säger istället att alla andra kommer att komma fram till samma slutsats som du gör, för att de följer samma logik. Som Hofstadter uttryckte det:
[T]he argument Whatever I do, so will everyone else do is simply a statement of faith that reasoning is universal, at least among rational thinkers, not an endorsement of any mystical kind of causality.
Ungefär det här gick vi alltså igenom igår, fast det var större fokus på att kolla på varför den spelteoretiska strategin suger. Hur gick det då med lotteriet?

Jo! Deltagarna - Arngrim, Carl-Johan, Christoffer och Fredrik - skrev dessa siffror:
Arngrim: 0
Carl-Johan: 11
Christoffer: 1
Fredrik: 1
Vilket alltså gav en vinst på $8. Carl-Johan, Christoffer och Fredrik drog sedan lott om vem som vann pengarna, och Carl-Johan vann pengarna genom lottning.

Men, vad är då den superrationella lösningen på det här problemet? Det går ju inte att bara antingen samarbeta eller inte, som i fångarnas dilemma. Och det går inte att bara antingen skriva "1" eller inte. Det gäller att följa en viss strategi. Vilken är den?

Börja med att identifiera det allra bästa målet för dig i lotteriet. Det är att vinna $100. Hur skall du gå tillväga för att vinna de pengarna? Skriv 1.

Men, om du skriver 1 då kommer ju alla andra också ha gjort detta och det är ju inget bra, för då kan du maximalt vinna $25. Ta det här som en grund, dock, att alla lägger in varsin etta. Ens förväntade belöning ser då ut såhär: 25% * $25.

Vad finns det för alternativ som är bättre? Jo, det är att alla på förhand kastar en fyrsidig tärning där det bara på en sida står att man skall skriva in en siffra. Detta ger en förväntad belöning på ungefär [10,5% * $100 + 7,25% * $50]*** vilket är helt klart bättre än strategin ovan.

I valet mellan dessa två strategier är det ju helt klart bättre för en själv om alla väljer det senare. Eftersom alla kommer att välja samma sak väljer du då att göra det senare. Du kastar en tärning och kommer då antingen att skriva in en siffra eller inte. 

Det finns också en möjlighet att ingå en superrationell allians, vilket är otroligt häftigt och coolt, för det är en allians man kan ingå med andra utan att ingå någon kommunikation. Alliansen är att man gör strategin ovan med baktanke om att dela på bytet i efterhand. (Det finns dock problem med att veta om någon gillar att ta risker och därmed vill ingå i en sådan förening eller inte, men det går nog att lösa.)

Så, vad kan man säga i slutändan om det här med superrationalitet? Det ser ut att vara en otroligt elegant lösning på dessa dilemman som även fungerar när man inte vet något om de andra personerna, annat än att de är rationella och ställs inför liknande förutsättningar som en själv. Detta gäller inte bara i hypotetiska exempel som filosofer skapat, utan det gäller även för verkligheten. Vi är alla rationella varelser som har ungefär likadana mål och behöver varandras hjälp för att nå de allra högsta målen möjliga. Det borde då finnas en superrationell strategi, som man i stora drag kan arbeta fram på egen hand, för att både minska sannolikheten att man hamnar i konflikt med andra samt maximera möjligheterna till gynnsamt utbyte med andra.

Slutligen får jag säga att det känns något besviket att den här otroligt vackra teoretiska förklaringen av varför det är bra med samarbete redan är välkänd och praktiserad av väldigt många i samhället i de flesta fall (förutom när det gäller politik). De allra flesta säger nämligen något i stil med "Tänk om alla tänkte så!" när de får höra argumentet för att inte samarbeta i FD och liknande. Som i många andra fall visar det sig att kulturen även här har en hel del vishet i sig som inte nödvändigtvis går att artikulera.


*** Den här siffran är inte helt rätt, men den är rätt nära. Jag hade tidigare skrivit att man hade 25% sannolikhet att vinna $100 men det stämmer inte, då jag bara antog att ingen annan skulle slå en etta. Men om man antar att fyra personer kastar en fyrasidig tärning (som är pyramidformad) så är det ca 58% sannolikhet att minst en till får en etta och 42% sannolikhet att ingen annan får det. Det innebär att:

* i 75% av fallen får man ingenting.
* i 25% av fallen kan man vara med och tävla.
* i 42% av de senare så får man hela vinsten. (Samma som sannolikheten att de tre andra inte får något när de kastar tärningen, d.v.s. 75%^3.)
* i 58% av de senare så lottas vinsten ut mellan en själv och minst en person till. (1 - 75*^3.)

I det sista fallet skulle det kunna vara så att fler än en får en etta och kan vara med och tävla. Så egentligen är vinsten något mindre. Det spelar nog ingen större roll för vadet som sådant, då det förväntade värdet är störst med den superrationella lösningen.

fredag 22 mars 2013

Lite mer om utbildning i Singapore

Jag blev lite fundersam på om jag tolkat datan rätt efter att Singapore verkade ha ett så otroligt bra skolsystem, så jag hörde efter på Flashback. Den negativa saken med Singapores skolsystem är att barnen stressas alldeles för mycket till att prestera, vilket kan vara en väldigt viktig förklaring till att just skolan verkar så bra. Två länkar om det:
  • Girl's suicide highlights Singapore school stress
  • A Pressure Cooker Education System
    "More tellingly, a greater proportion of children have greater fear of failing examinations than the death of their parents of guardians, as shown by a poll conducted by local paper Straits Times. 36 percent of the children surveyed indicated failing tests and examinations as their greatest fear as compared to 17 percent who considered parents or guardians dying as their greatest fear."
Många menade även att inlärningen var mekanisk, att folk inte lär sig kreativitet eller kritiskt tänkande i Singapore; de har inte heller följt John Gattos råd när det gäller utbildning.
Och slutligen, Singapore har inte det bästa skolsystemet i världen, om man bara utgår från mätningar av elevernas kunskaper. Enligt The Learning Curve, som tar med data från TIMMS, PIRLS samt PISA, så är de finska skolorna bäst på att lära ut vetenskap, matematik och läsförståelse.
Dock är deras mätning om "attainment" inte pålitlig. Den mäter hur många som avslutar sekundära skolan, men de har ingen data för det för Singapore, och måttet i sig mäter inte hur bra skolan är, utan andra sociala omständigheter. Det andra måttet är %-andelen som har läsförståelse, och där tappar Singapore för att de rätt nyligen blivit riktigt rikt. 1980 var 83% läskunniga, och siffran har bara gått upp sedan dess, och att den inte nått 100% än kan bero på att väldigt många gamlingar bor i stan eller att skolan för tjugo år sedan var riktigt dålig.

torsdag 21 mars 2013

Singapores skolsystem: bättre och billigare!



























Bilden ovan visar hur mycket fem länder lägger i genomsnitt på att utbilda ett barn under grundskole-utbildning, mätt i procent av BNP/Capita. Statistiken är helt jäkla slående! För bara år 2008, låt mig räkna ut hur mycket varje land lägger för att utbilda ett barn att kunna räkna, läsa och skriva:
Sverige - 8 717 USD (33 527 * 26%)
Japan - 6 544 USD (31165 * 21%)
Finland - 5 969 USD (33162 * 18%)
Sydkorea - 4 542 USD (23903 *19%)
Singapore - 3 702 USD (44075*8,4%)
 Alltså, Singapore lägger ut mindre än hälften på varje elev i lågstadiet än vad som görs i Sverige, och ändå har de ett av de bästa skolsystemen i världen!

Detta samband håller i sig för sekundär utbildning, men när det gäller högskoleutbildning är Japan och Sydkorea mer kostnadseffektiva än Singapore.


Vilket land har bäst sjukvård?

I nuläget verkar det inte vara möjligt att svara på detta, det är kanske även omöjligt. Detta beror på att det inte finns tillräckligt med data för alla länder och där det finns jämförbar data finns det inte något land som överlag levererar bättre tjänster än alla andra länder. Olika länders sjukvård excellerar i olika områden och det är, för egen del, svårt att jämföra en tjänst med en annan.

WHO försökte att göra en komplett sammanställning i dess World Health Report 2000. Men, de mäter inte hur bra vården är direkt utan de kikar istället på hur bra hälsoutfallen är i landet. Detta är problematiskt då genetiska faktorer och livsstil, som inte direkt beror på vårdtjänsterna i landet, påverkar starkt hur gammal man blir. Den enda del av rapporten som försöker mäta själva vårdtjänsterna, mäter inte hälsorelaterade frågor utan bara hur kundvänliga de är.

OECD samlar dock in statistik på hur bra den faktiska vården är, men de kollar främst på just OECD-länder - och missar därmed att undersöka systemen i stadsstater som Monaco, San Marino och Singapore - och för varje undersökning ingår inte alla OECD-länder. De kikar på sex olika områden av kvaliteten på vården för ett land; hur väl de hanterar kroniska och överförbara sjukdomar, akuta försämringar i hälsan, patientens säkerhet samt vårdnad av mentalpatienter och cancerpatienter. Två av deras mått, för kroniska och överförbara sjukdomar, verkar främst mäta hur tillgängligt sjukvårdssystemet är för alla i samhället och mäter därmed inte kvaliteten på vården direkt. Nedan kommer ett urval, men ett stort urval, av de mått som OECD menar är representativa för hur bra sjukvården är inom vissa områden. Jag tar med de fem bästa länderna, och Sverige (för att se hur vi ligger till) och det sämsta landet i undersökningen. Datan är vägt efter ålder och kön.


De flesta mätningar borde vara uppenbara, men den om mentalvård behöver kanske förklaras, då jag översatte den lite dåligt. Den engelska titeln är "Unplanned hospital re-admissions for mental disorders", och syftar alltså på de patienter som blir utskrivna från ett sjukhus men sedan återfaller och blir intagna igen. Det var alltså planerat, från sjukhusets sida, att dessa inte behövde mer vård. Den om kroniska sjukdomar behöver också förklaras då den mäter hur många fall som sjukhusen behöver ta upp i onödan (engelska titeln var "Avoidable admissions: Respiratory diseases"), då dessa sjukdomar går att förhindras om de upptäckts tidigt.

Datan är inte helt tillförlitlig, som sagt. Det fanns ingen data på hur sjukhusen i Japan klarar av kroniska sjukdomar eller hur de i Frankrike klarar av akutvård. Och, återigen, det saknas data från en mängd andra länder, så det här säger inget om hur bra det är över hela världen. 

Men, om man kan ta den här datan som en rätt bra representation av läget bland OECD-länderna, vad säger den då?

Den här sammanställningen verkar visa att det inte finns något enskilt system som antingen är bäst på att lösa alla sorters hälsoproblem eller ens en större minoritet av fallen. I vissa fall är sjukhusen bra på ett område och riktigt dåliga på ett annat. De belgiska sjukhusen verkar exempelvis vara bra på patientsäkerhet men verkar vara riktigt usla när det gäller akutsjukvård. Om man hade en tydlig preferens för att klara sig från en sjukdom men inte annan, om man kunde vikta hur mycket bättre patientsäkerhet är en cancervård, då hade man kunnat göra en rankning av alla de länder som finns med i OECD:s undersökning efter ett mått. Men, det finns ingen sådan preferensordning, så därför är det omöjligt att säga vilket land som överlag är bäst.

(För den som vill kolla igenom mina beräkningar finns de här.)

Men, kvalitet för vården är inte det enda som är intressant när man skall bedöma hur bra sjukvården i ett visst land är. Det finns tre andra komponenter som folk i allmänhet ser som viktiga: hur mycket den kostar, hur lång tid man får vänta på vården och hur stor andel av befolkningen som kan få vård. Den sista är egentligen inte ett mått på hur bra sjukvården är, men det är oftast något som beräknas som en del av sjukvårdssystemet. Hur ligger då länderna idag till efter dessa mått?

Kostnad:

 Väntetid:




Nationall tillgänglighet:





Datan här är intressant, men jag orkar inte av någon djupare analys av det. En sak man kan lägga märke till är hur lite sjukvården kostar i Korea, drygt hälften så mycket som vi i Sverige lägger på sjukvården per person. Om man ser till en månadskostnad så tillhandahåller de en sjukvård för ungefär tusen kronor i månaden per person. Detta betalas ju av de som arbetar, vilket är 51,2% av befolkningen, vilket innebär att om det betalades helt privat skulle varje arbetare behöva betala ungefär 2 000 kronor i månaden.

tisdag 19 mars 2013

Vilket land har bäst skolsystem?

Singapore, verkar det som. Det här har jag fått fram av att undersöka föreningen International Association for the Evaluation of Educational Achievements (IEA) två studier Trends in International Mathematics and Science Study (TIMMS) och Progress in International Reading Literacy Study (PIRLS) som då försöker visa hur bra eleverna i runt 50 länder är på matte, vetenskap och på att läsa. Edit: Efter ett tips på Flashback fick jag reda på om The Learning Curve som sammanställer information från dessa studier, samt tar med data ifrån Programme for International Student Assessment. Deras totala beräkning har ett problem, men enligt deras sammanställning av elevers kunskaper i matematik, vetenskap och läsförståelse, så har Finland det bästa skolsystemet.

Dessa rapporter visar alltså på elevernas kunskaper och färdigheter, vilket inte nödvändigtvis behöver säga något om hur bra skolorna är. För, de skillnader som rapporterna hittar kan bero på andra saker. Som att vissa kulturer är mer studieinriktade än andra, exempelvis. Men, troligtvis mäter skillnader i resultat något viktigt i hur skolornas utbildningen går till.

Det går också att kritisera idén att just den här generella kunskapen är det bästa sättet att fånga vad en verkligt bra skola innebär. Det som gör ett skolsystem bra är kanske inte att göra varje elev speciellt bra på matematik och geografi, utan att ge en grund för att varje elev skall kunna få ett värdefullt jobb i slutändan. Det skulle innebära att en mätning för att svara på blogginläggets fråga skulle behöva sträcka sig flera år efter att någon blev färdig med sin utbildning, och skulle innebära sina egna mätproblem. Ett annat mått, något krasst, skulle vara hur snabbt skolorna i respektive land höjer elevernas humankapital, vilket man kan mäta i hur mycket högre lön en elev skulle få från år till år i skolan. Och det finns säkert andra sätt som man kan mäta hur bra ett skolsystem är. Men, att mäta resultat verkar säga en hel del om hur bra skolor är på att ge ut kunskap, och då det är något som nästan alla bryr sig om är det här åtminstone ett intressant mått att utgå ifrån.

Hur ser då IEA:s undersökningar ut?

TIMMS-studien har de gjort sedan 1995 och vart fjärde år sedan dess. Och då kollar de hur bra fjärde- och åttondeklassare är på matte och vetenskap. PIRLS har de utfört sedan 2001 och sedan vart femte år. Jag kollade på de senaste rapporterna, som båda är från 2011.

IEA tar upp två sorters data. En som ger ett genomsnittligt värde av hur elevernas kunskaper ser ut, samt en som visar hur många procent av eleverna som når upp till vissa mål. Såhär ser dessa mål ut för fjärdeklassare när det gäller matematik:

Låg: Eleven har en grundläggande kunskap i matematik. | Mellan: Eleven kan använda sin kunskap i direkt applicerbara situationer. | Hög: Eleven kan använda sin kunskap och förståelse för att lösa problem. | Avancerad: Eleven kan använda sin förståelse i relativt komplexa situationer och förklara sitt resonemang.

Nedan kommer de viktigaste diagrammen som rapporterna tar upp. Matematik:



Vetenskap:




Läsning:




Det finns inte något land som toppar alla dessa listor, så det finns inget land som är uppenbart bäst. Men enligt många, hoppas jag, rimliga sätt att mäta så har eleverna i Singapore överlag bäst kunskap i dessa ämnen.

För det första så är Singapore det enda land som ligger bland de fem bästa i alla mätningar, följt av Sydkorea som är i toppen i åtta mätningar. För det andra visar sig eleverna vara bäst i sex av tio undersökningar, och tvåa i tre. Eleverna i Singapore behåller den här ledningen även om man bara kollar på eleverna i fjärdeklassen (vilket är det korrekta perspektivet när man sätter lika stor vikt på läsning, vetenskap och matematik).  

Dock finns det ju alltid problem med mätningar så den här slutsatsen är troligtvis inte statistiskt signifikant. Istället för Singapore kanske eleverna i Sydkorea eller Japan är bäst på dessa ämnen.

Vad är då meningen med den här jämförelsen? Jo, att kika på hur det fungerar i den bästa sortens skola för att få förslag på bra institutioner att sprida vidare. Eftersom Singapore verkar ha bäst skolsystem tänkte jag skriva lite om det, baserat på vad som står i TIMMS Encyclopedi, som dock fokuserar på de matematiska och vetenskapliga aspekterna. Men först några generella saker som studien tar upp:
Vad skapar en bra studiemiljö? Undersökningen visar att det finns en korrelation mellan ganska självklara variabler och ett bra studieresultat. Som att de elever som gjorde bra ifrån sig oftast blev undervisade i sitt modersmål, går i skolor med relativt bättre utrustning samt har engagerande och erfarna lärare. De bra skolorna tenderar också att poängtera vikten av akademisk framgång har säkra och ordningssamma miljöer. Det finns andra variabler, som elevens socio-ekonomiska bakgrund, men de går inte direkt att påverka.

Hur ser då skolsystemet ut i Singapore?

Skolsystemet påminner om det svenska i att staten sköter ett antal skolor och ger bidrag för att elever skall kunna gå skolor styrda av privata föreningar, samt att de har tre skolor som är helt privat bekostade. Singapore har dock fler ”friskolor” än vad det finns i Sverige; det finns drygt 2 500 statligt sponsrade men privat styrda skolor i Singapore medan det finns drygt 1200 friskolor i Sverige och då bor det bara drygt fem miljoner människor i Singapore. 1997 gick Singapore från ett mer centraliserat skolsystem till att skolorna fick mer autonomi och att eleverna fick mycket större frihet i att välja en specialiserad utbildning. 

 

Singapore har skoltvång endast från årskurs ett till sex, då de flesta elever lär sig ungefär samma sak. I Singapore pratas det vanligtvis tre språk (kinesiska, malajiska och tamil), men de flesta barn lär sig engelska innan de börjar förskolan så nästan all undervisning sker i engelska, förutom undervisning i elevens modersmål. Matematik lärs ut från årskurs ett och vetenskap från årskurs tre.

En skillnad från det svenska skolsystemet är att Singapore har nio skolor för speciellt begåvade elever. Dessa ingår i ett program som fångar upp de 1% bästa eleverna i varje ämne och är då till för att dessa skall kunna lära sig mycket snabbare än vad är möjligt i en vanlig skola.

En annan sak som politikerna har rätt så bra kontroll över är vilka krav de sätter på lärare i deras skolor och hur anställningsvillkoren ser ut. Ett av kraven skolministeriet har är att alla lärare måste också genomgå en ettårig utbildning i pedagogik. Ett annat är att alla lärare som lär ut matematik och någon vetenskap i den sekundära utbildningen – årskurs sju till tio eller elva – måste ha en universitetsexamen i det ämnet.

Singapores utbildningsverk satsar även på att deras anställda skall kunna bli bättre i sitt yrke. Alla lärare erbjuds 100 timmar per år för professionell utveckling. Utbildningsverket hjälper även till med att tillhandahålla master och doktorand-kurser i lärarnas eget ämne och undervisning i pedagogik. Sedan 2003 finns det också ett program för att lärare skall kunna få erfarenheter i laboratorium och affärssektorer. Lönerna för lärare är också konkurrenskraftiga så att skolorna kan locka till sig folk som arbetat praktiskt i dessa områden; en på åtta lärare blir anställda mitt i en karriär utanför skolan.

Slutligen är det värt att nämna att det är väldigt vanligt att föräldrar anlitar privata handledare i Singapore. En undersökning visade att runt 97% av alla elever får sådan hjälp i åtminstone ett ämne.

EDIT: Skolorna i Singapore kostar ungefär hälften så mycket som de gör i Sverige.

Poängen med det hela
Menar jag då att Sverige bör anamma Singapores system? Nej, men Sverige borde tillåta folk att gå ut ur staten för att pröva på andra utbildningssätt än de som staten har bestämt att barnen skall använda sig av här i landet. Uppenbarligen finns det system som kan prestera bättre än dagens system, och Singapore är säkerligen inte heller det bästa av vad som är möjligt med dagens ekonomiska situation, så att tillåta experiment i det här området borde vara en rätt så uppenbar politik.

onsdag 13 mars 2013

Några citat från Bradley Manning


Det tog drygt två och ett halvt år innan "rättegången" mot Bradley Manning drog igång nu i februari. Det är ett helt jäkla sjukt system där en av de viktigaste rättegångarna det här århundradet tar så lång tid att dra igång och att det utförs av den amerikanska regeringen, den ena parten i fallet. I ett såhär viktigt fall, som gäller vilken information staten tänker bestraffa en för att sprida, då är det av största vikt att detta inte beslutas av domare som har incitament att tillfredsställa själva statsmaskineriet istället för rättvisa.

I klippet ovan beskriver Bradley Manning hur han kom i kontakt med klippet "Collateral Murder" och kommer från det tal han höll i en amerikansk domstol. Han tar upp en hel del intressanta saker, som finns att läsa på Freedom of the Press's hemsida. Här om den vidriga händelsen, hur militären mörkade den och hur en journalist skönmålade den:
Using Google I searched for the event by its date by its general location. I found several new accounts involving two Reuters employees who were killed during the aerial weapon team engagement. Another story explained that Reuters had requested for a copy of the video under the Freedom of Information Act or FOIA. Reuters wanted to view the video in order to understand what had happened and to improve their safety practices in combat zones. A spokesperson for Reuters was quoted saying that the video might help avoid the reoccurrence of the tragedy and believed there was a compelling need for the immediate release of the video.

Despite the submission of the FOIA request, the news account explained that CENTCOM replied to Reuters stating that they could not give a time frame for considering a FOIA request and that the video might no longer exist. Another story I found written a year later said that even though Reuters was still pursuing their request. They still did not receive a formal response or written determination in accordance with FOIA.

The fact neither CENTCOM or Multi National Forces Iraq or MNF-I would not voluntarily release the video troubled me further. It was clear to me that the event happened because the aerial weapons team mistakenly identified Reuters employees as a potential threat and that the people in the bongo truck were merely attempting to assist the wounded. The people in the van were not a threat but merely "good samaritans". The most alarming aspect of the video to me, however, was the seemly delightful bloodlust they appeared to have.

The dehumanized the individuals they were engaging and seemed to not value human life by referring to them as quote "dead bastards" unquote and congratulating each other on the ability to kill in large numbers. At one point in the video there is an individual on the ground attempting to crawl to safety. The individual is seriously wounded. Instead of calling for medical attention to the location, one of the aerial weapons team crew members verbally asks for the wounded person to pick up a weapon so that he can have a reason to engage. For me, this seems similar to a child torturing ants with a magnifying glass.

While saddened by the aerial weapons team crew's lack of concern about human life, I was disturbed by the response of the discovery of injured children at the scene. In the video, you can see that the bongo truck driving up to assist the wounded individual. In response the aerial weapons team crew – as soon as the individuals are a threat, they repeatedly request for authorization to fire on the bongo truck and once granted they engage the vehicle at least six times.

Shortly after the second engagement, a mechanized infantry unit arrives at the scene. Within minutes, the aerial weapons team crew learns that children were in the van and despite the injuries the crew exhibits no remorse. Instead, they downplay the significance of their actions, saying quote "Well, it's their fault for bringing their kids into a battle" unquote.

The aerial weapons team crew members sound like they lack sympathy for the children or the parents. Later in a particularly disturbing manner, the aerial weapons team verbalizes enjoyment at the sight of one of the ground vehicles driving over a body – or one of the bodies. As I continued my research, I found an article discussing the book, The Good Soldiers, written by Washington Post writer David Finkel.

In Mr. Finkel book, he writes about the aerial weapons team attack. As, I read an online excerpt in Google Books, I followed Mr. Finkel's account of the event belonging to the video. I quickly realize that Mr. Finkel was quoting, I feel in verbatim, the audio communications of the aerial weapons team crew.

It is clear to me that Mr. Finkel obtained access and a copy of the video during his tenue as an embedded journalist. I was aghast at Mr. Finkel's portrayal of the incident. Reading his account, one would believe the engagement was somehow justified as "payback" for an earlier attack that lead to the death of a soldier. Mr. Finkel ends his account by discussing how a soldier finds an individual still alive from the attack. He writes that the soldier finds him and sees him gesture with his two forefingers together, a common method in the Middle East to communicate that they are friendly. However, instead of assisting him, the soldier makes an obscene gesture extending his middle finger.
The individual apparently dies shortly thereafter. Reading this, I can only think of how this person was simply trying to help others, and then he quickly finds he needs help as well. To make matter worse, in the last moments of his life, he continues to express his friendly gesture – only to find himself receiving this well known gesture of unfriendliness. For me it's all a big mess, and I am left wondering what these things mean, and how it all fits together. It burdens me emotionally.
Nu i dagarna gick Amnesty ut med att tortyr och korrupta rättegångar fortfarande var vanligt i Irak, ända sedan USA hade tagit ut Saddam. Manning har en väldigt intressant kommentar om detta, att detta även gällde politiska motståndare till presidenten Nouri al-Maliki, och att den amerikanska militären hjälpte till med detta:
I knew that if I continued to assist the Baghdad Federal Police in identifying the political opponents of Prime Minister al-Maliki, those people would be arrested and in the custody of the Special Unit of the Baghdad Federal Police and very likely tortured and not seen again for a very long time – if ever.

Instead of assisting the Special Unit of the Baghdad Federal Police, I decided to take the information and expose it to the WLO, in the hope that before the upcoming 7 March 2010 election, they could generate some immediate press on the issue and prevent this unit of the Federal Police from continuing to crack down in political opponents of al-Maliki.
 Hela talet finns att läsa här.

torsdag 7 mars 2013

Ankdammen: Om marknadslag


Hur skulle ett samhälle fungera, där det inte fanns någon stat som upprätthåller lagar utan det görs av privata firmor istället? I det här avsnittet diskuterar Niclas och jag hur ett samhälle skulle kunna producera lagar genom köpslagningar mellan individer om vilka lagar de är beredda att betala för att upprätthålla - d.v.s. marknadslag. Vi tar upp några exempel på hur systemet skulle fungera i olika miljöer samt några sätt som det här är bättre än demokrati.

Länkar till avsnittet: