Hur övertygar vi andra om att tillåta utträde?

Det är svårt att övertyga folk om att stötta en radikal och ny idé. Det är ett problem, men det här problemet går att lösa.

Jag tror att problemet går att dela in i två delar. Den ena är att lyckas att få folk att lyssna på en. Den andra är att ha något att säga som den man diskuterar med kommer att tycka är vettigt.

Det andra tror jag att vi har lyckats med, i artikelform. Resonemanget finns där, i en form, och vad som behövs göras med den är att anpassa den till olika situationer. Som att visa hur vår generella politik passar väldigt mångas specifika filosofi och publicera det i tidningar som de gillar. En annan sak är att skapa (eller anställa någon som kan skapa) några infographics för några av artiklarna vi skrivit. Det finns nog fler saker vi kan göra här, men att nå ut till andra gruppers bloggar och forum samt skapa infographics är nog måsten.

Men, hur löser man då det första problemet? Hur att få folk att bli intresserade av det här, att vilja ta till sig information om det, att vilja lyssna.

Här tror jag att otroligt mycket bestäms av vilken beteckning man har satt på sig själv. Folk reagerar väldigt olika om de tror att den de pratar med är en "nyliberal" (som jag själv blivit kallad), en "radikal", en "libertarian", en "politiker", en "förbannad medborgare", en "besviken medborgare", en "klättrare på maktstegen" eller något annat. Åtminstone i de första diskussionerna, då vill nog den man pratar med säkerställa vad för typ av individ man är. Hur skall man då presentera sig för andra och vad för typ av stil borde man ha?

Detta beror väldigt mycket på människans natur och hur det politiska spelet har att göra med allianser, strategier och taktiker. Men i grunden tror jag att lösningen är rätt enkel. Jag anser vi borde ha det här som generell regel:

För att vinna så borde vi bemöta alla individer som om de skulle kunna gå med i Ofuss efter en dag, en vecka, en månad, ett år, fem år eller tjugo år - men att man inte vet hur lång tid det tar. Alltså, alla individer kan ta in och bearbeta information så att secession verkar som en rimlig politik. Och alla kan bli våra allierade, våra frihetsvänner.

Det tror jag borde vara kärnan i den bakomliggande tanken när man försöker övertyga andra. Man skall inte ha som bakomliggande motiv att "vinna" en debatt (även om det kan vara en bra strategi ibland) eller brute-forca någon till att hålla med om något. Utan att föra fram en idé som är till allas fördel om den implementerades. Och att det tar olika lång tid att övertyga folk om olika saker.

Det här var bara vilket bakomliggande perspektiv man borde ha - som ett sorts meta-mål och etisk riktlinje - för att övertyga andra. Hur gör man i praktiken? Fishbone Mash, som många flashbackare kan intyga har en väldigt resonlig framtoning i forumet, skriver vettigt om detta:

Om folk ser dig som en schysst person med huvudet på skaft, så inser de förhoppningsvis att det måste finnas en bra anledning till att du har så ”konstiga” åsikter, eftersom du uppenbarligen inte bara är en misantrop som vill andra illa. Och har du tur så kommer de att med ett öppet sinne försöka förstå dina idéer, och då är mycket vunnet!

Alltså, var trevlig och ha förnuftiga åsikter. Att vara en rekorderlig person är också vad Karl Hess förespråkar som en viktig detalj i att kunna övertyga folk runtomkring en:

So, now we're living in a community and I have the first rule for impressing anybody with your opinions about liberty. The first rule is: be extraordinarily good at whatever you do. Cause the first thing people in most communities are going to observe, is not your halo of opinion or the fact that you've read 74,000 books on property relationships. They will want to know: what do you do, and do you do it competently. ...

Whatever it is, the better you do it, the more impressive you will be in your community and the more likely it is that somebody is going to listen to your crazy talk about liberty.

Att vara vänlig är också en taktik som Bryan Caplan funnit givande:

As I've said before, all radical critiques of the status quo are fundamentally not humble. After all, most people oppose major changes in the status quo. So you can't really advocate big changes unless you think "I'm right, and almost everyone else is wrong." If you've got a humble way to say that, I'd like to hear it.

Now I agree that libertarians could use a public relations makeover. But what we need isn't more humility, but greater friendliness. Smile. Laugh at yourself. Look for and enjoy the good in people who don't agree with you. Appreciate your good fortune to be alive during the best years humanity has ever had. Live by the wisdom of The Godfather: "I believe in friendship and I am willing to show my friendship first."

Hur visar man då sig vara vänlig mot andra? Var snäll helt enkelt. :-) Behandla andra som du skulle vilja bli behandlad om du var ovetande om något alldeles fantastiskt som kommer att revolutionera folks omständigheter och se till att alla får det fantastiskt mycket bättre! Svara ärligt på folks frågor, ta dem på allvar när de lägger fram invändningar och jäkta inte med att övertyga dem.

För någon som inte brukar vara involverad i politiska debatter så kanske det verkar konstigt att förespråka vänlighet. Är inte det något som man borde kunna klara av att visa direkt, är inte det en grund för att ens ha ett samtal? Inte i politikens värld - där finns det gott om personer som tror att man kan ha en diskussion om man stirrar på den andre och spänt frågar samma sak fråga flera gånger, om man ignorerar i att läsa vad den andre skriver eller om man bara skriver korta utrop. Vänlighet mellan de olika falangerna - eller ens inom! - hör inte till det normala!

Sedan får jag erkänna att jag ibland också kan vara inte fullt vänlig i en debatt, men oftast kan jag be om ursäkt för det.

Det finns några konkreta punkter där jag tror att vi måste satsa extra mycket och som därför kräver lite särskilt fokus.

Ett område som verkligen behöver förändras i samhället är hur folk debatterar. Det stora problemet här är att det är jobbigt att behöva erkänna att man har fel. Vi borde vara stolta att vi har förmågan att kunna erkänna att vi har fel! Det finns andra problem, som att vissa inte är tydliga i sin argumentation och använder dåliga argument. När vi påpekar detta borde vi följa debattens regler med exakthet och med vördnad för vad en god debatt är: ett sätt för en att kunna lära sig mer om världen. Detta innebär att vi hela tiden måste utgå ifrån att vi kan ha fel. Alla argument som ligger på ofuss.se kan ha kommit till genom fundamentala missförstånd om hur världen fungerar. Det är högst osannolikt, men fallibilism (positionen att man får kunskap genom att börja med att säga att man kan ha fel) är det enda moraliska i det här läget - eftersom vi ber de flesta andra i samhället att också utgå ifrån det. (Det är inte svårt att göra det, det är bara att säga att vi har vissa argument, lägga fram dem och vänta på att någon skall motbevisa oss.) Den här korta texten - Twenty Principles of Effective Argumentation - är en jättebra utgångspunkt. 6 Tips for Productive Arguments är också rätt så bra. Jag tror att om vi hjälper till att förbättra debatten i allmänhet så kommer folk uppskatta oss för det - och vara mer benägna att lyssna på våra argument.

Sedan finns det några saker som vi inte borde göra. Som, när någon anför att demokrati är bra och att demokrati är emot utträde (idag), säg då inte att demokrati är dåligt för att i vissa scenarion kan en majoritet bestämma att våldtäkt skall vara lagligt. Säg istället att demokrati inte är särskilt bra för att det var först på 1950-talet som demokratin Sverige tillät folk att inte behöva tillhöra någon kyrka. Eller att demokratiska Sverige tvångssteriliserade tiotusentals människor. Eller att demokratiska Sverige behandlade tvångsbortförda barn så uselt att staten gav en ursäkt till dem för några år sedan. Det finns många träffsäkra argument mot demokrati som folk accepterar, så det finns ingen anledning att använda sig av svårtillämpade hypotetiska situationer. Verkligheten är tillräckligt illa.

Så, för att sammanfatta, i vår kommunikation med andra borde vi: utgå ifrån att alla kan övertygas någon gång i framtiden om det rätta i vår politiska filosofi, vara vänliga mot alla, sträva efter att alltid kunna gå bort ifrån en position som visar sig vara bristfällig och i allmänhet följa den goda debattens regler.

Årsmöte med Ofuss 2013

För snart två månader sedan, den 31:e augsti 2013, hade vi i Ofuss vårt tredje årsmöte. (Ursäkta förseningen i rapporteringen, jag får verkligen skärpa mig.) Det första hade vi i Göteborg, det andra i Västerås och nu igen var det i Göteborg, den här gången på Liseberg. Vi hade väldigt roligt: solen sken (med lite regn); Balder, Uppskjutet och AtmosFear erbjöd (i olika grad) en hisnande och häftig upplevelse. Och det var jätteroligt att träffa alla som var med.

Mötet blev, som utlovat, ingen vanlig konferens och därför var det mest fokus på att diskussion och att fundera på vilken karusell som vi skulle använda snabbpasset till. (Snabbpass är jättebra! Kan verkligen förstå Cartmans aversion mot köer.)

Men, det var en sak som vi kanske borde haft med: en brainstormning eller diskussion om vilka våra närmsta problem är och hur vi bäst kan lösa dem. Det blev någon diskussion när vi stod i kön till en attraktion, men de blev inte så långa. Jag tänkte ta och skriva ned några tankar om det i mina närmsta inlägg på bloggen - och om du har något att skriva om får du gärna ta upp det här, på fb-sidan eller fb-gruppen så länkar vi till den - eller så kan du få ett eget konto till hemsidan och så lägger du upp något där.

Det sagt så var den här dagen bland de bästa jag haft i år. Det blev en heldag- och helnatt med lek, skoj och lite politiksnack tillsammans med goa kamrater.

Fredrik Brännhage, Niclas Wennerdal, Niklas Wiklander, Valter Wierzba, Håkan Kindström-Arnoldsson och Fredrik Dellby

Carl Jakobsson

The Matrix som en debattmetafor

Finns det någon mening att dra ifrån agenterna i The Matrix? Själv ser jag de som en paralell till hur politiska diskussioner fungerar. Betänk Morpheus beskrivning av matrix och agenterna ifrån scenen ovan:

The Matrix is a system, Neo. That system is our enemy. But when you're inside, you look around, what do you see? Business men, teachers, lawyers, carpenters. The very minds of the people we are trying to save. But until we do, these people are still a part of that system, and that makes them our enemy. You have to understand, most of these people are not ready to be unplugged. And many of them are so inured, so hopelessly dependent on the system, that they will fight to protect it.

...

[The agents] can move in and out of any software still hard-wired to their system. That means that anyone we haven't unplugged is potentially an Agent. Inside the Matrix, they are everyone and they are no one.

Vad har agenterna då att göra med en politisk diskussion? Jo, likt folk i Matrix är vanda vid och beroende av datorsystemet så är folk idag vanda vid och beroende av det politiska systemet. När dyker agenterna upp i Matrix? När någon visar sanningen om den konstruerade verkligheten - då blir folk övertagna av ett program för att slå ned de som stör systemet. Samma med den falska verklighetsbild som folk har om politiken - när den ifrågasätts är det många som går till försvar för status quo. Det försvaret kan vara så galet och så hetsigt att personen kan sägas ha förändrat sin personlighet (då de allra flesta vanligtvis är ganska logiska av sig). Alltså, att bli en agent i en diskussion är att tappa intresse för logik samt förnuft och bara vilja försvara sin position - och bara ha det som första mål i diskussionen.

Den här diskussionsmetaforen för Matrix fungerar även med att beskriva Neos utmaning i att slåss mot agenterna. De skall vara oövervinnerliga, deras attacker (argument/glåpord/tom retorik/misstänkliggöranden/härskartekniker) omöjliga att komma undan. Men Neo kommer någon gång i framtiden att inte behöva fly ifrån dess dåliga argument, utan med någon häftig manöver får han de bara att förlora sin kraft - vilket dåliga argument gör om man kan visa de vara just det. Alltså, agenterna går att ses som provokatörer i en politisk debatt och sättet att vinna över dem är att inte ta åt sig av vad de säger, utan bara visa hur de har fel (vilket man dock endast kan göra när man ser hela det politiska spelet, och dess kod, för vad det är).

    Neo: What are you trying to tell me, that I can dodge bullets?   
Morpheus: No, Neo. I'm trying to tell you that when you're ready, you won't have to.

Jag får ta och nämna i förbiseende att det här verkar vara samma sak som John Lennon sa om att använda fysiskt våld i politiken - det är kontraproduktivt och bara bra för systemet:

Liknelsen jag drar stämmer inte överallt dock. Det är inte alla som förvandlas till agenter när man säger att staten är ofrivillig eller att den i grunden är omoralisk och parasitisk samt att det är vederstyggligt att tvinga folk att leva under den.

Sedan är det inte bara vanligt folk som kan bli övertagna av agenter - det är något alla kan. När jag först tog upp det här perspektivet med någon fick jag frågan vilka mina egna agenter var. Och det har jag ju några saker jag kan bli emotionellt redo på - som att jag ogillar när folk kritiserar libertarianer eller frågar vad som skulle hända med de fattiga i ett fritt samhälle. Jag hoppas dock att jag med tiden blivit immun mot att omvandlas till en agent i de fallen.

Mot en intellektuell meritokrati

Ett vanligt problem i alla samhällen är att vissa individer uppfattas som mer trovärdiga och kunniga än vad de egentligen är. Samtidigt finns det många individer som uppfattas, av de flesta, som mindre pålitliga och trovärdiga än vad de är. Detta gäller även när de med oförtjänt hög status säger fullständigt galna saker eller när de kunniga utan status säger helt rimliga saker - som när ledande psykologer förnekade barnets behov av kontakt med modern eller när en pacifist poängterade det omoraliska med krig.

Om alla agerade efter vad som är sant, eller vad som verkar mest rimligt efter att ha tagit in all tillgänglig information, skulle folk skapa ett lysande samhälle. Därför är det viktigt att man delar bara den information man verkligen har och att andra inte tror mer på infon än vad det är värt. Därför borde vi sträva efter att skapa en intellektuell meritokrati, d.v.s. ett samhällsklimat där ingen tror för mycket eller för lite på vad andra säger baserat på ovidkommande kriterier.

I resten av inlägget tänkte jag gå igenom problemet från några vinklar och ta upp några funderingar på hur man kan gå mot en intellektuell meritokrati. Jag tänker mig att problemet blir löst om alla bara berättar vad de vet och varför.

Vad innebär en intellektuell meritokrati?

Det uppstår när A kan säga ett visst påstående och hur säker denne är att påståendet stämmer, samt att åhöraren till utlägget (både påståendet och säkerheten i påståendet) inte blir distraherad av irrelevanta faktorer när denne bedömer om påståendet är sant eller inte. Detta innebär inte att åhöraren behöver tro på påståendet. För denne kan helt sakna bevis om hur bra A är på att förstå världen och borde rimligtvis inte tro lika mycket på A som A själv gör. Men ifall åhöraren har goda skäl att tro att A varken ljuger eller överdriver sin förmåga att förstå världen, då kommer denne lita exakt på vad A säger. Men innan åhöraren har någon anledning att tro på A kanske det är bäst att inte tro alls på vad denne säger, ifall åhöraren inte vet något om A eller vad denne berättar om. Det påverkar inte om situationen är intellektuellt meritokratisk - det skulle enbart ske ifall åhöraren bedömer A:s påstående efter irrelevanta kriterier.

Vad skulle det kunna vara för kriterier? Jo, det skulle kunna vara att åhöraren blir påverkad av hur snygg (eller ful) A är och blir mer (eller mindre) benägen att tro på denne för det. Många forskare har påpekat detta och det är nog allmänt accepterat bland de flesta, fast samtidigt verkar det vara få som anser att de själva påverkas av det, enligt Robert Cialdini (ifrån Influence: Science and Practice):

Research has shown that we automatically assign to good-looking individuals such favorable traits as talent, kindness, honesty, and intelligence (for a review of this evidence, see Eagly, Ashmore, Makhijani, & Longo, 1991).  Furthermore, we make these judgments without being aware that physical attractiveness plays a role in the process.  Some consequences of this unconscious assumption that "good-looking equals good" scare me.  For example, a study of the 1974 Canadian federal elections found that attractive candidates received more than two and a half times as many votes as unattractive candidates (Efran & Patterson, 1976).  Despite such evidence of favoritism toward handsome politicians, follow-up research demonstrated that voters did not realize their bias.  In fact, 73 percent of Canadian voters surveyed denied in the strongest possible terms that their votes had been influenced by physical appearance; only 14 percent even allowed for the possibility of such influence (Efran & Patterson, 1976).  Voters can deny the impact of attractiveness on electability all they want, but evidence has continued to confirm its troubling presence (Budesheim & DePaola, 1994).

Människan är rätt bra på att bedra sig själv om att bara andra gör ett visst misstag, men inte en själv.

Hur som helst så finns det andra vanliga irrelevanta faktorer för att avgöra hur trovärdig någon annan är. Rikedom, social status och popularitet är några vanliga - ju mer rik någon är, ju högre status denne har eller ju mer populär en viss åsikt är, desto mer benägna är vi att tro på den.

Detta kommer nog för att vi vill alliera oss med mäktiga individer, en evolutionär instinkt, och vill passa in i deras tankevärld, deras fantasier - hellre än att veta sanningen. Lyckligtvis finns det andra tendenser som går emot den instinkten, som ens egna interna drivkraft att skapa något bättre, vilken kräver att man inte bedrar sig själv om ens kunskaper (vilket man gör om man litar/inte litar på andra av irrelevanta anledningar).

Hur kan vi då agera för att uppmuntra dessa positiva tendenser? Vad kan man göra för att inte låta sig påverkas av ovidkommande faktorer när man bedömmer sanningen i vad andra säger?

Hur kan vi uppnå en intellektuell meritokrati?

Det mest grundläggande man måste göra är att inse att det bara är de med oförtjänad trovärdighet som eventuellt skulle kunna tjäna på en situation där folk går runt med en falsk världsbild. Alla andra förlorar på att folk är irrationella och tror fel om hur världen fungerar (för att de litar på fel människor); vi får sämre politik, sämre samhällsklimat och sämre produktion av tjänster.

Och det är inte ens säkert att de med uppblåst intellektuell status (eller deras allierade) tjänar på sin situation. För det första: den uppblåsta statusen behöver inte räcka för evigt utan den kan spräckas av sanningen och om man då utnyttjat sin högre status lär folk se ned på ens tidigare handlingar och inte se en som en vettig samarbetspartner i framtiden. För det andra: även de kommer att drabbas av att hela samhället blir sämre.

Det andra var och en måste göra är att ägna mer tid åt att förstå hur riktig kunskap blir till samt vad vilka irrelevanta faktorer det är som påverkar en själv mest. Alltså, att studera frågorna "Vad är sanning?" och "Vad missleder mig?". På en grundläggande nivå är den första kunskapen absolut nödvändigt för att kunna skilja om ett argument är korrekt eller inte. Den andra kunskapen är bra för att hålla koll på vilka områden där man själv troligtvis kan begå störst misstag i vem som är mest pålitlig och vem som inte är det.

Hur skall man rent praktiskt gå till väga då? Jag tror det räcker att man följer tre riktlinjer där (inom en politisk kontext):

• Berätta vad du tror dig veta.
• Berätta varför du tror att det är sant.
• Lyssna och försök förstå vad andra tror på och varför de tror det.

Detta går in på debatter, som i politiskt sammanhang vanligtvis är jäkligt besvärliga. I en debatt så försöker ju de flesta ändå hålla sig till dessa regler - det är grunden för att verkligen kunna övertyga någon annan om något. Men många gör också mer än detta: de försöker vinna debatter genom att t.ex. antyda att motdebattören är korkad eller ond, att förlöjliga en åsikt eller säga att det vore dåligt om en viss debattörs åsikter får spridning eftersom debattören tillhör fel grupp. Som bekant handlar politiska diskussioner om mycket mer än att överföra information - men det är just det man borde bli bra på.

Nåja, det låter ju lätt och så. Bara tala vad man själv vet och så löser sig allt? Varför skulle folk vilja göra det? För den som tror att detta gynnar en själv eller hjälper de flesta så är det en självklarhet. Nu gäller det bara att övertyga alla om att resultatet av att se på världen enligt det sättet kommer leda till något positivt. Jag tänker mig att lösningen där är att skapa en trevlig intellektuell miljö men det är en stor fråga i sig så jag diskuterar den i ett senare inlägg.