Hjärnan och politik

Why do we have ginormous brains?  Animals tend to have big brains when they have big bodies, but beyond that the main brain pattern is social: bigger brains are found in birds and mammals that compete with predators or prey, and who manage pair-bonding mate relations.  The extra costs of big brains is outweighed by benefits of not being out-witted by others.

På förhand kan det verka något problematiskt varför den mänskliga hjärnan bland våra förfäder utvecklades till att bli dubbelt så stor från homo habilis till dagens homo sapiens sapiens. Det var ju inte direkt så att de behövde bli smartare av någon teknologisk anledning; det skedde inte någon speciellt häftig teknologisk utveckling under dessa miljoner år. Robin Hanson håller ovan på hypotesen att den här utvecklingen främst förklaras av att våra förfäder ständigt behövde oroa sig för politiska koalitioner och att den som var bättre på att hantera dessa situationer fick flest avkommor. Mer specifikt; utvecklingen kom till för att vi var i en ständig kamp om vem som var bäst på att bryta mot gruppens normer, utan att synas av de andra. Detta beror på att gruppnormer och även lagar inte är helt bestämda, utan de går att böjas. Och vi människor lägger ned väldigt mycket energi på att uppmärksamma, dölja och tolka dessa nästan-överträdelser, vilket alltså bara är en jobbig spelplan folk spelar på för att, i slutändan, föra vidare ens gener.

In a messy real world, social norms expressed in language typically have many iffy boundary cases and ambiguities.  How much of what sort of food of what quality offered how conveniently counts as food sharing?  How big a frown is a grimace?  Sex with how close a relative counts as incest?  And so on.  This wouldn’t matter if boundary cases were decided randomly, but that seems unlikely.  Instead big brain gains come five ways: 

Unnormed – coalition politics on acts uncovered by norms.
Skirt – keep actions near but not over edge of violating norms.
Cover – politics of observers on if to report an act to others.
Frame – lawyer-like arguing on if acts violate social norms.
Conspire – form coalitions on how to publicly interpet iffy acts.

Det här är inte den enda hypotesen till varför den mänskliga hjärnan vuxit. Det finns även sexuellt urval som innebär att hjärnan mest bara räknar ut strategier för att individen skall vara så sexuellt attraktiv som möjligt. Alltså att hjärnan blir bra på att utföra vissa sociala färdigheter (som att sjunga, dansa, allmänt vara produktiv) som uppskattas hos det andra könet. Dessa mekanismer kan ju utvecklas bredvid varandra, givetvis.

Vad är det som är så intressant med idén att den mänskliga hjärnan utvecklades för att få en fantastisk machiavelliansk social intelligens? Två saker, i princip, och de hänger ihop med varandra. Det första är att de flesta människor är delvis ignoranta om att de spelar det här spelet:

"Human beings are a species splendid in their array of moral equipment, tragic in their propensity to misuse it, and pathetic in their constitutional ignorance of the misuse."

- Robert Wright,  The Moral Animal

"We are well-armed for the battle in a Machiavellian world of reputation manipulation, and one of our most important weapons is the delusion that we are non-combatants."

- Jonathan Haidt, The Happiness Hypothesis

Gissningsvis är folk bara delvis ignoranta om detta, för att de flesta nog skulle acceptera att de flesta fuskar i samhällsspelet (det kommer ju vanligtvis upp på tal när andra fuskar). Verklighetstunneln slås på och av ibland för alla. Och det är den andra poängen, nämligen att det här beteendet är ett givet drag av det politiska spelet. Det ligger djupt i den mänskliga naturen att hålla koll på varandra, skvallra och sprida rykten om andra.

Tänk nu om det skulle kunna vara så att de flesta människor inte har någon väldigt bra ordentlig förståelse av hur det politiska spelet fungerar? Tänk om vår en stor del av vår hjärna tolkar information som "Politikerna styr!; Media styr!; Bankerna styr!; Judarna styr!; Medelsvensson styr!; Medianväljaren styr!; Särintressena styr!", som helt meningslös? Tänk om den tror att den verkliga politiska makten ligger hos de som bäst sprider rykten om andra? Eller är bäst på att manipulera andra? Eller är bäst på att övertyga andra och forma koalitioner kring helt vardagliga frågor? Och tänk om bevisen folk tar till sig om vem som är bäst på detta, är deras vänners och bekantas uppfattning?

Då, ligger inte politikens hjärta i diskussioner på nätet. Utan det är vid kaffebordet. Eller i tv-soffan.

Då är frågan, om detta stämmer, är det bra eller dåligt? Det är nog troligtvis dåligt, för ju fler som ger sig in i den moralfilosofiska leken (vilket kan hända för de som går in i politiken), desto fler uttalade libertarianer får vi. Och ju fler uttalade libertarianer, desto lättare blir det nog att få igenom att frihetligt utträde blir en generell politik.

Introduktion till en text

Har haft några funderingar på det här med kommunikation under kvällen och lite mer det senaste halvåret. Jag tänker mig att perfekt förståelse, och kontroll över den förståelsen, nog skulle vara det allra bästa för alla moraliska varelser - alltså att empati är en sorts dygd - och man kan kanske uppnå det genom att ha någon ny sorts tecken för ens generella andemening när man skriver. Att man blir något av sin egen, första tolk, av vad man är ute efter - som Frederic Bastiat gjorde.

Rent samhällsmässigt kommer en sådan här grej nog innebära en del diskussioner och kanske även konflikt ifall någon anser att vad någon annan skriver inte stämmer väl överens med dennes första tolkning av sig själv. Alltså, säg att någon säger "Såhär ser jag på mig själv och hur jag skriver" men att det inte rimmar väl med vad många andra ser på dennes uppträdande, då kommer någon annan att uttrycka sin mening att det nog inte stämmer. Det kan leda till lite debatt fram och tillbaka, och kanske även ger upphov till en positiv återkoppling. På en metanivå är det nog bra att man diskuterar mer om hur man kommunicerar med andra, så på en längre sikt kanske det också är bra.

Vad tror du?

Om jag då får lov att göra en sådan tolkning av det jag själv skriver om här på bloggen, så skulle jag säga att min tolkning är att mitt mål är att sprida idealet om frihet, visa på att det är praktiskt och värdefullt, och att det mesta jag skriver politiskt är till för att sprida de moraliska värdena. Även mycket av det jag gör politiskt och filosofiskt har det som sitt långsiktiga mål. (Bara för att göra det explicit.)

Politik som ett allmänningens dilemma

Ett uppenbart gott mål att sträva efter i det politiska livet borde vara att gå samman med andra och tillsammans bygga institutioner som gör att man tillsammans skapar ett större ekonomiskt värde än om man vore ensam. Detta perspektiv är väldigt likt, om inte identiskt med, James M. Buchanans "konstitutionella ekonomi", som försöker beskriva hur en produktiv stat beter sig. Buchanan själv verkar med åren ha blivit mer tveksam till att en sådan stat är möjlig, men tidigare har han och andra från den här skolan lagt fram argument som skall rättfärdiga nuvarande politik utifrån idén att det är vad staten skulle ha gjort. Likt Buchanan borde de flesta i alla världens demokratier överväga om deras stat verkligen är produktiv eller inte. För, istället för att bara utgå från att staten verkligen hjälper medborgarna i ett land att lättare uppnå sina mål borde det här vara något som bör ifrågasättas, och inte accepteras förrän det finns ordentliga bevis i saken. De bevisen finns inte idag.

De fakta man väldigt snabbt kan undersöka pekar istället på motsatsen, att staten är en improduktiv organisation. De fakta jag tänker på här är att i stort sett alla stater sätter upp handelshinder - tullar och importkvoter - och att de upprätthåller prisregleringar; de två minst ekonomiskt upplysta regleringar en stat kan pervertera lagsystemet med.

Alltså, vi borde inte utgå från att staten inte försöker hjälpa människor uppnå deras mest värdefulla mål här i livet. I ekonomiska termer innebär detta att vi inte bör se staten som en organisation som hjälper oss övervinna allmänningens tragedi eller att organisera oss för att producera offentliga varor.

Detta leder en till en intressant slutsats. Det högsta politiska målet som jag tog upp i början av inlägget är inte bara något ekonomiskt gott, utan det är även något som vi människor tenderar att göra rent naturligt. Eftersom staten inte verkar hjälpa oss att göra detta, lär den istället vara något form av ett hinder. Och politik handlar därmed inte så mycket om att skapa mervärde, utan det är istället ett destruktivt spel. Så, för alla som vill skapa gemensamma mervärden (som att sluta spela det politiska spelet) så utgör det politiska spelet, för tillfället, bland annat en allmänningens tragedi.

En allmänningens tragedi inträffar när individerna i en grupp verkar ha ett starkt egenintresse i en handling som är bra för de själva, men dåligt för alla andra, så att när alla gör det är det dåligt för alla. Det klassiska exemplet är ett gäng bönder som kan släppa ut sina får för att beta på en allmänning som ingen äger. En bonde vet att han kan låta sina får beta där en kort tid eller en längre tid. Och han vet att om alla andra väljer att släppa ut sina får en kort tid, då kommer gräset att fortsätta växa ordentligt, och då är det bäst för honom att släppa ut sitt får en lång tid. Men om alla andra släpper ut sina får under en längre tid, då kommer allmänningen att ta stryk och den kommer snabbt förstöras. Även i det här tillfället är det bäst för bonden att släppa ut sina får en längre tid - för, vadå, det kommer ju förstöras oavsett vad han gör.

Det finns många sätt som man kan bevisa att detta stämmer. En del måste dock stämma, för att liknelsen skall gälla, och det är att kärnan av problemet med allmänningens tragedi också finns i dagens politiska system. Vad finns det då för generella drag i allmänningens dilemma, och finns det någon motsvarighet i dagens samhällen?

Potentiellt destruktivt spel: (Spelteoretiskt) "rationella" spelare kommer alltid att misslyckas med att uppnå en positiv jämvikt för spel där man vet hur många omgångar man kommer att köra spelet. Detta för att dessa "rationella" individer kommer inte samarbeta i sista omgången, och har därmed inget intresse i att samarbeta i näst sista omgången. Gissningsvis tänker folk inte riktigt lika långt, men deras tänkande är snarlikt detta och resultatet är detsamma: folk överutnyttjar en gemensamt ägd resurs.

Och i samhället? David Friedman ger en snabb inblick i hur dysfunktionell den moderna staten är för alla att uppnå gemensamma mål, och hur man tjänar lite på att stanna kvar i processen, medan den pågår, och vinner inget på att gå ur:

Special interest politics is a simple game. A hundred people sit in a circle, each with his pocket full of pennies. A politician walks around the outside of the circle, taking a penny from each person. No one minds; who cares about a penny? When he has gotten all the way around the circle, the politician throws fifty cents down in front of one person, who is overjoyed at the unexpected windfall. The process is repeated, ending with a different person. After a hundred rounds everyone is a hundred cents poorer, fifty cents richer, and happy.

Potentiellt produktivt spel: Alla deltagare i spelet vet att de kan samarbeta och skapa en bättre situation för sig själva. De kan då sätta upp regler (fler spel, ur ett spelteoretiskt perspektiv) som

Och i samhället? Det finns möjligheter för folk att gå samman och kringgå det politiska systemet i ömsesidigt nyttig handel (svararbete, smuggling) och det finns även möjlighet för folk att förändra det politiska systemet till det bättre (exempelvis den liberala omvälvningen i Sverige mellan ca 1840-1870).

Opålitlighet: En spelare kommer endast att samarbeta ifall denne vet att de andra också kommer att göra det (i ett spel med en runda), och vice versa för alla andra. Ifall en spelare då bara säger att denne kommer att samarbeta, så är det inte nödvändigtvis ett tillräckligt tecken för att de andra skall lita på denne. Det finns dock lösningar på detta, som vanligtvis involverar att man bara spelar spel som håller på i flera omgångar (eller aldrig slutar).

Och i samhället? Varje politisk ideologi verkar ljuga om de andra politiska ideologierna, målar ut deras förespråkare som särskilt korkade eller osympatiska. Vilket såklart stämmer ibland, men som H.L. Mencken uttryckte det: "Under democracy one party always devotes its chief energies to trying to prove that the other party is unfit to rule--and both commonly succeed, and are right." Lösningar som folk använt och använder sig av för att bli mer säkra på varandra är att sprida en bättre förståelse av omvärlden, få erkännande från andra grupper, bete sig trevligt och så vidare.

Enskild maktlöshet: I allmänningens tragedi är ens enskilda val rätt ointressant för om allmänningen klarar sig eller inte. En som bryter mot eller följer en moralisk regel gör inte någon större skillnad ifall andra inte gör det också.

Och i samhället? En person som röstar påverkar inte valresultatet; det är endast kollektivt som en röst har mening. Detsamma gäller för folk som vill starta en rörelse av något slag - det fungerar bara ifall tillräckligt många är på. Jag har skrivit lite om det här tidigare.

Det finns, som sagt, många fler spel i politiken än allmänningens dilemma, men jag tror att just det här dilemmat är det bästa sättet att snabbt karaktärisera det hela på. Nu är frågan, för oss som vill uppnå det bästa här i livet, hur man kan övertyga alla andra i världen att dagens system är dysfunktionellt, att makt generellt är dåligt, att man borde sköta politiken mer vetenskapligt och att varje individ borde ha rätt att själv bestämma över sitt liv.

Knowledge and Decisions - Om antitrust i USA

“The sole consistency that I can find is that in [antitrust]
litigation under § 7, the Government always wins.”
- Judge Stewart, 1966

De amerikanska antitrust-lagarna är lagar som den amerikanska staten och många ekonomer menar är till för att förbättra konkurrensen i marknaden. Detta skall de göra genom att förhindra att någon enskild marknadsaktör blir för stor och därmed, enligt deras perspektiv, får någon monopolmakt. Jag betvivlar att deras teoretiska uppfattning av de negativa konsekvenserna av att det finns stora företag är korrekt. Men, i det här inlägget skall jag gå igenom vad Thomas Sowell har att säga om hur dessa lagar fungerat i praktiken.

Vad finns det då för "konkurrenslagstiftning" i USA? Sowell summerar lagstiftningen som gjorts i USA fram till 1996:

[T]he major antitrust laws have been passed at widely varying times and represent varying concepts and conflicting goals. The Sherman Antitrust Act of 1890 is the oldest and most important of the federal statutes, carrying the heaviest penalties, which can range up through millions of dollars in civil damages to dissolution of a firm and/or jail for its executives. The Sherman Act forbids anyone to "monopolize, or attempt to monopolize," or to engage in "restraint of trade." The Clayton Act of 1914 forbade certain actions incident to monopolistic behavior, such as price discrimination, and the Federal Trade Commission Act of the same year established an organization to monitor and issue orders against a variety of undesired ("unfair") business practices. The most enigmatic and controversial of the antitrust laws is the Robinson-Patman Act of 1936, ostensibly strengthening the Clayton's Act ban on price-discrimination, but in practice creating legal risks and uncertainties for firms engaging in vigorous price competition. The 1950 Celler Amendment to the Clayton Act created new legal obstacles to the merger of firms. (s. 202)

Som synes har dessa regleringar vuxit med tiden. 1890 tog staten makten att slå ned företag som de ansåg är den enda försäljaren av en vara/tjänst; 1914 fick de makt att slå ned företag som säljer en vara för olika pris till olika kunder; 1936 förstärktes den här makten; och 1950 tog de makten att kunna sätta upp fler hinder för firmor som tänker gå samman. Vad finns det för problem med dessa lagar?

"There is usually nothing in antitrust cases comparable to finding someone standing over the corpse with a smoking pistol in his hand." (s. 203)

För det första är det inte givet vad ett monopol är. Det låter kanske uppenbart, men, i en bemärkelse är alla företag monopolister.De är de enda som säljer sin speciella produkt på marknaden. Även om det är mjöl så är Qvarna-mjölet annorlunda än Willie:s märke. Eller, det skulle kanske vara lätt att definiera monopol, om lagarna gällde monopolister av generella varutyper som mikrovågsugnar, dammsugare, godis eller vin. Men det är inte sådana företag som lagen går emot, utan det handlar om företag som säljer flest mikrovågsugnar på en marknad, där det alltså fortfarande finns alternativ. Det finns inget på förhand uppenbart sätt att säga att 70%, 80% eller 90% marknadsandelar för ett företag för en viss geografisk enhet (en by, flera byar, flera städer, flera delstater?) innebär att företaget är i en monopolställning.

Och då måste staten hitta på någon formel för när en viss marknadsaktör säljer till för många. Men, en sådan formel har inte den amerikanska staten kommit på, och därför blir tillämpningen av den här lagen definitionsmässigt retroaktiv, så att företagare inte kan veta med säkerhet ifall de brutit en lag eller inte. Låt mig upprepa detta: konkurrenslagstiftningen bryter mot en av huvudreglerna mot rättssäkerhet, nämligen att lagen skall vara förutsägbar! (Ett försök till en liknelse: det är som om staten skulle förbjudit folk från att andas för mycket i samband med att man springer för snabbt, utan att berätta hastigheten eller andhämtningen när de slår ned en, förrän de faktiskt gör det. Eller, man blir informerad om att man gjort något olagligt när de börjar slå en - cyanide and happiness illustrerar detta väl.)

Ett till problem med detta är att en retroaktiv bedömning ifall en firma hade en monopolsituation under en viss tidsrymd missar att en sådan situation inte nödvändigtvis är hållbar. "Antitrust proponents have scored a verbal coup by constantly terming such percentages the "share" of the market "controlled" by certain firms...[b]ut historically, market shares have changed over time - some drastically - and in some cases the so-called "dominant" firm has disappeared entirely." (s. 205) Eftersom konkurrensen verkar över tid är det en rätt ointressant bit trivia att en firma, under en kort period, sålde varor mycket högre än vanligtvis, när det är just sådant beteende som lockar konkurrenter till marknaden. Och, även när de hittar ett företag som under en lång tid haft monopol, vilket var fallet med aluminiumproducenten Alcoa, så behöver inte företaget ha höjt priserna eller haft extraordinära vinster - för det kan ha haft låga priser just för att förhindra att konkurrenter skall ha något skäl att gå in på marknaden. För denna, pro-sociala, affärsplan blev Alcoa slutligen dömt av staten, vilket ledde till att andra stora företag blev mer rädda för att förbättra sin produktion: staten skapade incitament för bra företag att inte bli bättre.

Ett annat problem på en mer grundläggande nivå är om ett stort företag innebär något problem över huvud taget. Sowell tar upp två hypoteser till varför en firma kan ha blivit stor; antingen genom att den kan "kontrollera" andra företag eller genom att firman bara är väldigt effektiv. Och en firma som blir stor genom att vara effektiv borde ju inte vara något negativt, vilket lagen då borde ta hänsyn till.

Domstolarna har dock gjort det svårare för sig att se sådan effektivitet. Bland annat genom att bara anta att det inte finns några skillnader i företagsstyre bland de olika företagen; att alla företag använder sig av den "den bästa praktiken" som finns för tillfället. Ibland definierar de även skalfördelar väldigt smalt så att det exkluderar skalfördelar som kan uppstå när ett företag äger flera produktionslokaler. De verkar även helt åsidosätta informationsskillnader som konsumenter har om de olika varorna, så att de inte ser att en vara kan föredras för att den är mer välkänd än andra varor. Expertvittnen som säger att två varor är lika bra är just experter, och deras omdöme är inte det relevanta för konsumenter som inte har sådan kunskap. Men, ibland antar de bara att olika varor på marknaden är av samma kvalitet, när de själva(!) ser att det inte är fallet:

In a famous antitrust case involving Clorox, the Supreme Court said that "all liquid bleach is identical". But the factual finding in the very same case was that "Clorox employed superior quality controls" and that some brands of liquid bleach "varied in strength" from on to another - a fact of no small importance to users considering how much is enough and how much will ruin their clothes. ... In another well-known antitrust case, competing pies were considered by the Supreme Court as being "of like grade and quality" despite one pie company's "unwillingness to install quality control equipment," to meet the competittion of its more succesful rival. (s. 207)

När det gäller sammanslagningar har domstolarna slagit ned mergers som skulle lett till till att en skofirma fått 5,5% och en ölproducent fått 4,5% av marknadsandelarna i landet, samt ett som skulle lett till att en butikskedja fått 7,5% i Los Angeles. De skall vid flera fall slagit ned mergers där det funnits hundratals konkurrenter. Detta behöver inte innebära att statens personal är klumpiga eller särskilt ondskefulla; de kan bara ha varit ute efter att få behålla sina jobb och utöka sitt ansvarsområde. Det är nog också därför som de främst går emot små företag - det kan ta ett årtionde att vinna mot ett stort företag.

Det kan man dock inte riktigt säga om Robinson-Patman-lagen som verkar ha kommit till för att skapa karteller, genom att bestraffa företag som tar ut för lite för sina varor, men inte de företag som "visar begränsning" i sin konkurrens med andra företag. Kongressledamoten menade att filosofin bakom lagen var att skapa en miljö av "leva och låta leva" och att "alla förtjänar en rättvis vinst" (på konsumentens bekostnad, förmodar Sowell). En av rationaliseringarna för den här lagen bygger på idén om "predatory pricing" (som blivit motbevisat ordentligt av George Reisman och förlöjligat av Thomas Woods - kolla även in Niclas Wennerdals korta genomgång av det, som Thomas Sowell bara flyktigt berör).

Sowell säger inte rakt ut var han står i frågan om konkurrenslagstiftning, men detta citat är något talande:

The intellectual state of antitrust doctrine may be suggested by the fact that some of the leading authorities in this field refer to these prevailing doctrines in such terms as "a secular religion," consider them analogous to "evangelical theory," or simply "wild and wooly." Even a Supreme Court Justice observed that in certain kinds of antitrust cases the "sole consistency" is that "the government always wins." (s. 205)

Två notiser om incest

I en fråga är det danska, socialistiska partiet Enhetslisten socialister oförväntat liberala, nämligen när det kommer till sexualpolitik. Där står de för att avskaffa förbudet mot sex mellan syskon - vilket är lagligt i bl.a. Holland, Italien och Spanien enligt Metro. Partiet fick drygt 6% av rösterna i det senaste valet till Danmarks parlament.

En dansk professor i ekonomisk brottslighet, Vagn Greve, verkar ha uttalat sig häromdagen att incest mellan en far och dotter inte borde vara förbjudet. Det var ju något konstigt att bara den formen av incest skulle tillåtas - varför inte också mellan moder och son, och alla andra varianter? I vilket fall är det en modig position att ta; det är vanligtvis inte välkomnande att ta upp dessa frågor.

Finns det något rationellt argument för att behålla dessa förbud, egentligen?

En ekonomisk-filosofisk lek

Den här leken går ut på att man skall berätta om ens högsta, mest värdefulla, moraliska värderingar som man allra helst vill dela med sig av till andra. Det innebär att det finns en viss möjlighet att fuska i spelet, men det bör väl undvikas. Nåja. Såhär fungerar det:

Skriv ned något antal moraliska regler som du tycker att alla borde följa på ett papper. Detta gör man ett antal gånger, och man har olika lång tid på sig.

Första gången: 30 sekunder.

Andra gången: fem minuter.

Tredje gången: en kvart.

Leken kan fortsätta med en ökning av tiden, men det blir svårt att göra det samtidigt med andra, vilket den här är tänkt att vara, men man kan också göra den själv. Man behöver ett tidtagarur.

Poängen är både att ta reda, för sig själv, vad som är ens egentliga viktigaste moraliska principer, och att de som man skriver först inte skall hamna i konflikt med de man skriver efteråt.

Jag kom på den här leken för en diskussion med fUSk - föreningen Unga Skeptiker, och jag tog även upp den på Ung Liberals årsmöte som var i helgen. De preferenser folk har uttryckt har gått från "maximera lycka, minimera lidande", "respektera andra", "var snäll", "rök cannabis", "icke-aggressionsprincipen", "döda inte", "=) [spiral, lite kaosartad]". Jag tror att, eftersom moralen vi kan utgå ifrån är byggd på människans (förfinade) preferenser, blir det här en bra grej för att komma fram till moraliska principer i någon sorts vettig ordning av vikt. Alltså, så att man får fram vad som är viktigast före vad som inte är det. Det går nog även att använda för att förfina preferenserna, alltså göra de mer logiska.

Om valet i USA

Jag låg och sov gott när resultatet offentliggjordes. Det finns ju vissa kulturella grejer man skulle kunna hålla koll på under valets gång, som stämningen på internet och bland de vanliga amerikanska hushållen, men deras reaktion är på det stora hela inte intressant om de inte börjar gå i en mer vetenskaplig riktning. Det innebär inte bara att vara tveksam till om det finns någon som har en bra plan om hur ekonomin skall planeras, barnen indoktrineras och krigen skötas. Det innebär även att faktiskt fundera ut vart den osäkerheten borde ta en.

Det är i sådana här tider man blir förbannad över att folk från andra politiska ideologier inte bryr sig tillräckligt om ens egen lilla sak (vilket jag förhoppningsvis illustrerar väl). Man borde ju då dela med sig genom att börja lyssna på vad andras viktiga idéer är (vilket jag själv skall pröva på om en stund).

Men, innan dess, några länkar:

Eliezer Yudkowsky har skrivit väl om hur vi delar in oss väldigt lätt i olika grupper, och inte riktigt ser att det finns en annan grupp som nog är mer lika varandra för att kunna utgöra en verklig klass människor. South Park-avsnittet från förra valet i USA illustrerade det senare väldigt väl.

Frederic Bastiat skrev för länge sedan en bra introduktion till problemet med att våra intressen färgas av den sysselsättning vi håller på med, vilket då även påverkar vårt val politiskt. (Karl Marx skall även ha haft några vettiga ord att säga här, enligt vad jag snappat upp från andra.)

One world in conflict

Jag har tagit och skrivit en fanfiction till Eliezer Yudkowskys mästerliga novell Three Worlds Collide, en sci-fi som, för egen del, var verkligt överraskande och fantastiskt spännande och underhållande att läsa. Jag skrev One world in conflict för att visa på ett fel i Yudkowskys analys av hur framtiden troligtvis skulle kunna vara, samtidigt som jag försökt vara så sann som möjligt till hans original. Sedan tar jag även och visar på ett fel i hans moraliska analys, baserat på ekonomisk logik. Givet att hans "sanna slut" reflekterar hans egna värderingar.

Den här fanfictionen är även av politisk natur, så klart (det blir tydligt rätt fort gissar jag), och jag har skrivit lite på den i snart ett år nu.

Om du som läser har ett konto på archiveofourown.org kan du skicka en invite till mig så att jag lägger upp den på nätet?

Här kommer då min första fanfiction, som är helt omöjligt att förstå utan att ha läst Three Worlds Collide först. Den är bara på 56 sidor, så ta och läs den! :-)

***

Ekonomi: Den viktigaste moraliska läran

Ekonomi är den viktigaste moraliska läran av två anledningar. Dels för att den svarar på den väldigt viktiga frågan: är våra, människornas och alla andra medvetna varelsers, värderingar harmoniska?

För, om man får ett jakande svar på den här frågan, då verkar känslan av att det finns ett moraliskt problem försvinna. Vi kommer fortfarande ha kvar det gamla vanliga teoretiska problemet av att veta vilken moralteori som skulle vara ultimat, som skulle stämma under alla tider och platser. Men, det kommer nog kännas som ett mindre viktigt problem i framtiden.

Ekonomi är också väldigt viktigt för att några av de mest rimliga hypoteserna till vad som är moraliskt, kan man endast få en vettig karta över hur den praktiskt skulle innebära, genom att läsa på om ekonomi. Varför det, kan man fråga sig? Jo, för att de saker som skulle klassas som moraliskt agerande i dagens värld är tätt sammanknutet med hur ens agerande påverkar samhället. Människan är ju en politisk varelse, som Aristoteles påpekade, och man måste verkligen ta det här till hjärtat och verkligen försöka förstå hur den politiken fungerar i dagens samhälle. Gissningsvis har det att göra med hur man löser fångarnas dilemman och allmänningars tragedier.

Det kan dock verka intuitivt att det inte är det som moraliska problem handlar om, att moraliska frågor berör det som är nära en själv. Här tror jag att vi tänker för mycket som machiavellianska status-soldater, som inte ens vill erkänna att de är det, och att det ändrar ens perspektiv till att se moraliska frågor utifrån perspektivet: "Vad var viktiga moraliska frågor för den miljön mina förfäder levde i?" Alltså, ekonomi ser inte ut att vara den viktigaste delen av den moraliska sfären, för att människan har genetiskt fått bestämt vilka sorts signaler, för vad som bestämmer vad som är god moral, från evolutionen. Och evolutionen har inte förberett människor för att leva i gigantiska samhällen där miljarders människors handlingar är beroende av varandra. Eller, på en annan nivå: evolutionen har inte ens förberett oss för att fatta vad en miljard innebär. Sega process!

Så, här kommer då frågan: är människans intressen möjligtvis harmoniska i den här världen?