Några ord om "The moral high ground"

I vanlig politisk debatt har den libertarianska (eller "nyliberala", vilket är ordet folk känner till) en något negativ association hos de flesta människor. De utgår från att det endast är giriga och själviska människor som står för ett helt fritt samhälle att det kanske är naiva personer som inte ser att samhället skulle kollapsa efter att människans girighet väl släpps fri. Mot detta har ekonomer, som Fredric Bastiat och George Reisman, lagt fram argument som visar att människornas intressen kan vara harmoniska i ett fritt samhälle. (Jag skulle också kunna nämna Eliezer Yudkowsky som visat att det kan vara rationellt att samarbeta i Fångarnas Dilemma som tar slut. Eller Alexis de Tocqueville som dokumenterat hur folk gjorde det i USA.) De vanliga sofismer som folk kastar på libertarianer blir i ljuset av detta verkningslösa. Och då ser man att det inte är så mycket ekonomisk logik som de använder för att försöker övertyga en om att man har fel, utan snarare genom att peka på hur omoraliskt det liberala systemet är. Det är inte fel för att vi har missförstått hur samhället fungerar, utan det är fel för att de vill få det att se fel ut. Utifrån vad jag märkt (och därefter kommer en inte tillåten extrapolering) så är sossar bäst på att anta en sådan "moral high ground".

Jag funderar på om vi libertarianer borde spela det spelet gentemot resten av samhället. Nämligen som att påpeka att, om vi nu måste ta upp moraliska frågor, så är svenska statens inställning till invandrare eller till människor i tredje världen rent allmänt, moraliskt oförsvarbar. (D.v.s. om politiken kommit till genom en persons vilja, och inte, som nu, genom flera politikers machinationer och vissa särintressens (speciellt fackets) felaktiga uppfattning om vad som ger välstånd. Nu kom den inte till så, och är därmed försvarbar, men fortfarande dålig.) Ta alltså frågan om att Sverige inte har en öppen arbetsmarknad och fri invandring, och peka på de rent vidriga konsekvenserna som följer av detta - nämligen att miljontals fattiga människor inte kan komma hit och bli fria från vilket dåligt ställe de än kommer ifrån. För att svara på frågan, så tror jag inte att det är speciellt vänligt att ha en sådan här attityd. Och troligtvis inte effektivt heller.

Denna förusättning att ens egen ståndpunkt är den moralisk korrekta och att den andres ståndpunkt är, mer eller mindre, kass, borde inte anvädas. Istället för att fokusera på att lösa ett politiskt problem lägger man energi på att signallera till andra hur starkt man tror på något. Men, tänk om vi människor är programmerade för att hantera politiska konflikter på detta sätt. Alltså att vi, för att kunna övertyga andra att vi verkligen tycker något, måste bedra oss själva att inte se energin som läggs på att övertyga en själv att man har rätt. I sådana fall borde vi ändå ge upp detta sätt att argumentera, och peka på hur otroligt ineffektivt det är.

Så, om jag inte bara svamlar här, verkar det rimligt att utforma den libertarianska retoriken i form av att vilja visa på de sofismer som tyvärr ligger bakom folks tänkande - utan att samtidigt vilja visa en överlägsen moralisk attityd. Det enklaste sättet att göra detta på är väl bara att fråga folk, att om den libertarianska analysen är korrekt, vore det då inte bäst att dess politik genomfördes så fort som möjligt. Såklart, den frågan kan väl riktas mot vilken politik som helst och få samma svar, men i den här frågan borde svaret ge en hint om att det är ganska viktigt att veta ifall om den libertarianska positionen stämmer eller inte. Kanske så viktigt att folk är beredda att ge upp ett litet område till ett liberalt utopia? Och ingenstans i diskussionen behöver man ens antyda att man står för sin politik för att man bryr sig om andra människor, så att man inte själv försöker anta den höglänta moraliska positionen.

Absoluta individuella rättigheter är ohållbara

En av de enskilt mest populära idéerna bland libertarianer, som jag har förstått det, är tanken att en individ aldrig har rätt att kränka en annan individs rättigheter. Det finns olika härledningar till varför detta är fel - varav Hoppes argumentationsetik är en, och en felaktig applikation av Ayn Rands idéer en annan - men en gemensam nämnare är att man ser det libertarianska systemet som uteslutande axiomatiskt och deduktivt. Om vi utgår från några enkla principer om vad som gör det fel att använda våld mot andra människor, och att vi deduktivt kan komma fram till vad vi har rätt att göra i alla situationer, då gäller dessa härledningar. Det finns inga omständigheter som gör att man har rätt att gå ifrån rättigheterna, eftersom detta skulle bryta mot principen att inte initiera våld. En individs rättigheter är alltså absoluta och får aldrig någonsin kränkas.

Detta tankesätt kallar jag vanligtvis för "ren libertarianism", som i att den endast försöker utgå från några grundläggande principer samt vad dessa logiskt leder till. Det skulle kunna sägas utgöra kärnan i libertarianskt tänkande, vad libertarianska tänkare som Murray Rothbard kommit fram till efter att ha dragit filosofins idéer till sin logiska spets.

Jag tror att om vi kan prata om objektiv moral så skulle man vara tvungen att säga att ren libertarianism och absoluta rättigheter är fel, att vi inte har några sådana skyldigheter mot andra individer. Om vi inte kan tala om objektiv moral säger jag att de flesta libertarianer (och de flesta andra människor) i princip inte tycker att principen är absolut; ytterst få libertarianer som säger sig stå för absoluta rättigheter gör det i varje tänkbart scenario. Min uppfattning bland de flesta libertarianer jag stött på (och vars åsikter jag delat) är att många inte håller med mig om denna beskrivning. Alltså, de menar att det alltid är fel att kränka en individs rättigheter.

Låt mig komma med ett exempel, som jag fick höra från db, som visar på att den absoluta rättighetsprincipen är ohållbar:

Låt oss anta att du är i samma situation som Bruce Willis karaktär i slutet av Armageddon befinner sig i. En stor meteor är på väg att krascha in i jorden, vilket kan leda till att hela mänskligheten (och annat intressant liv på jorden) dör ut. Givetvis finns det ingen fråga om vad som är rätt att göra, det är bara att spränga meteoren.

Men låt oss anta att du får ett meddelande från en annan astronaut lite innan du skall spränga bomben. Denne okände astronaut säger att han är i en rymdfarkost vid sidan av Tellus, och att han precis upptäckt något fasansfullt. Det är nämligen så att om du förstör meteoren och därmed gör att den delar sig och undviker Jorden, så kommer delarna att träffa hans fartyg. Det här är förstås endast fasansfullt eftersom skeppets motor gått sönder och astronauten kan inte flytta sig från sin kurs. Han ber nu dig att inte spränga meteoren, vilket han påpekar skulle innebära att du aktivt väljer att döda honom, och att du då kränker hans rätt till liv. Vänlig som han är påpekar han också att om du bara låter bli att spränga bomben så kränker du inte någons rättigheter. Meteoren är ju trots allt ett naturfenomen och du har inte någon (libertariansk) skyldighet att se till så att den inte följer sin kurs.

Så, vad gör du?

I det här fallet verkar det ganska klart att det skulle vara något olibertarianskt att mörda astronauten, men också något negativt att låta mänskligheten dö ut. För den som inte tror på absoluta rättigheter är dock valet ganska lätt, en människas liv är mindre viktigt än alla andra människors liv. Men den som tror att man har en skyldighet att inte mörda folk står inför ett dilemma; den rena libertarianska logiken leder inte till resultat som man rent intuitivt skulle säga är oacceptabelt. För denne finns det minst tre alternativ möjliga: (1) säga att "ren libertarianism"/absoluta rättigheter är fel, (2) visa att det kan vara moraliskt rätt att mörda och stå för absoluta rättigheter samtidigt och (3) låta bli att spränga bomben och låta världen gå under.

En libertarian som verkligen har försökt jämka ren libertarianism med denna typ av specialfall är Walter Block, som hävdar att rättigheter inte är kopplade till andra moraliska överväganden alls (iaf om jag har förstått honom rätt). Det är, enligt Block, inte libertarianismen sak att säga ifall ett visst beteende är moraliskt fel eller inte, utan endast om beteendet bryter mot rättigheter eller inte. Så i exemplet ovan skulle han påminna om att libertarianen inte frågar sig ifall det är fel eller inte att spränga meteoren utan ifall lagen skall hindra en från att spränga den. Det här sättet att tänka är applicerbart ifall libertarianism vore mer än endast några påståenden om när det är befogat att använda våld, men annars inte. För, om en libertarian inte kan säga att det är fel att mörda en individ, då kan man inte heller säga att det är fel för rättsväsendet att inte straffa mördare. Eller att det är fel att ha en välfärdsstat som reglerar folks liv och tar mer än hälften av deras lön. Det är bara att notera att staten kränker rättigheter, vilket på något vis är beklagligt, men inget riktigt fel på något sätt. Jag tror att om man inte säger att det, på något sätt, är moraliskt fel att kränka rättigheter (även om de inte är absoluta) så har man inga argument varför man skulle förbjuda det förespråkare av ren libertarianism vill ha förbjudet. Kopplar man bort rättigheter med moral verkar man inte ha något skäl att upprätthålla rättigheterna, om man också säger att man i exemplet ovan inte är skyldig att upprätthålla rättigheterna.

Men, det finns även de libertarianer som säger att det här exemplet inte säger något om vanliga fall. Det här kan tolkas som att hypotetiska scenarion inte kan hjälpa oss att avgöra vad för rättigheter som är bra eller dåliga, eller att bara högst orimliga fall, så kallade UFO-fall, inte säger något om normalfall. Den första tolkningen ser jag inte som rimlig, då det är just hypotetiska exempel som är det grundläggande verktyget för att kunna se vad ens moral leder till och ifall man själv tycker att den är konsistent. Samma problem kommer ifall man säger att endast UFO-fall faller utanför den moraliska sfären, för då blir "UFO-fall" bara "ad hoc-fall som säger emot min rättighetsteori, men som jag bortser ifrån för att det är bekvämt". Det är givetvis lätt att skapa en konsistent rättighetsteori om alla exempel som säger emot den kallas för UFO-fall. (En alternativ titel för blogginlägget skulle förresten ha kunnat vara "Det ultimata UFO-exemplet".)

Om det då inte går att invända mot exemplet, och ifall ren libertarianism skulle vara helt tandlös utan utgångspunkten att det, på något sätt, är omoraliskt att kränka rättigheter och det är klart fel att inte spränga meteoren, då borde idé om absoluta individuella rättigheter förkastas. Detta innebär att den som egentligen gillar de libertarianska rättigheterna av andra anledningar bör försöka ta reda på vad dessa är. Det kan ju vara så att man uppskattar frihet till en viss gräns eller så uppskattar man frihet för att det ger bra konsekvenser.

Finns det något i libertarianers morals etikett som gör att folk ogillar systemet?

När det gäller att förklara folks aversion mot libertarianska idéer är det bäst att inte komma på något alltför komplicerat. Den enkla förklaringen är nog den bästa, och den enklaste jag hört är att människor är naturligt konservativa av sig och är ett flockdjur så de flesta följer vad som har varit och de som definierats som ledare av sin familj, nära vänner och bekanta. Denna verkar ytterst rimlig för att förklara det mesta av folks politiska beteende.

Men, här är en hypotes jag själv tänkt på ett tag, som kanske förhindrar att folk blir alltför bekanta med libertarianismen efter att de väl lärt känna den. Och det är libertarianers attityd till vad som är propert att säga och inte säga. Och vi är ganska liberala på den punkten. Detta kommer av att de flesta av oss varit med om en hel hypotetiska diskussioner om när och hur vi är beredda att använda våld mot människor. Diskussionen som förs då - om staten begår stöld när de tar saker från folk, eller om det är okej att mörda en för att rädda tusen liv - är ganska öppen i den liberala gruppen, så vi är vana vid att, vad vanligt folk skulle kalla, extrema idéer tas upp och bemöts med respekt. Givetvis, detta stämmer inte helt och hållet, men vi ligger mer åt det hållet än åt det "vanliga" hållet som inte diskuterar dessa frågor.

Vad ger detta för effekt då? Jo, min tanke är att libertarianer mer än andra politiska ideologer, helt enkelt har ett inbördes diskussionssätt som är otroligt långt bort från andra, och detta sätt att behandla frågor är obehagliga för människor att se. Ett exempel är att vi, likt ekonomer (enligt Caplan), är öppna med att lösa samhällsproblem genom att folk får betalt för att lösa det. Alltså, att folk tjänar pengar (profit!) på människors lidande och problem, genom att lösa det. Som att barn med grava psykologiska problem blir av med dessa genom att psykologer hjälper dem (för pengar). Detta är inget de flesta gillar att höra (men inte om det rör saker som de är vana vid att det löses genom det kapitalistiska sättet). Och när en potentiell libertarian möter den libertarianska attityd ryggar denne instinktivt tillbaka. Vi libertarianer har inte bara ett system som stöter folk, men vi har även ett sätt att diskutera kring det som bryter (möjligtvis nödvändigtvis) mot folks vanliga normer.

En annan tanke jag har är att denna libertarianska språkbarriär är skapad (givetvis inte medvetet) just för att vara en barriär, för att hjälpa libertarianerna att se att andra libertarianer är renläriga. Vi får större förtroende för varandra ifall vi vet att vi tänker likadant (vilket man ser/tror sig se av att man använder ett eget sätt att analysera saker och ting).

Givetvis, det är bara en gissning. Har den många hål i sig?

Varför firar folk denna dag?

Jag firar dagen för att Gustav II Adolf äntligen dog den här dagen, utanför Lützen för nära fyra hundra år sedan. Kungen var en krigarkung - vilket vissa ser som en positiv titel - och satte sig då flera gånger i livsfara, men ödets nyck gjorde att det inte var förrän efter många försök som Döden äntligen lyckades ta honom.

Men många människor verkar fira honom för att han var Stor, Gustav Magnus Adolf, den enda kung som haft en tillräckligt stor armé för att åtnjuta den titeln. Och när de då ser honom som den store, måste även hans livsverk porträtteras som något positivt; vanligt folk tål inte de trippelironi det krävs för att se det roliga i att fira dödsdagen för en av mänsklighetens vedersakare. Hur porträteras då hans gärningar?



Den här filmen innehåller många fel.

Först: de tyska städerna skulle ha frivilligt gett upp inför hans makt. Även om Herman Lindqvist snabbt menar att med "frivilligt" menar han inte det vi i vardagligt tal tar det som, utan menar det som "frivilligt under hot". Likt Gud, i Kristendomen, sägs låta människorna få välja frivilligt att tro på honom eller inte, är det ingen frivillighet värd ordet. Det hela blir värre man betänker att Gustav II Adolf hotade alla i Tysk-Romerska riket för att få deras hjälp; ingen anslöt sig till hans armé frivilligt. Och innan Gustav Adolf åkte över Östersjön med sina trupper 1630 hade han inte en enda allierad i Tysk-romerska riket. Ingen därifrån hade ens begärt att få stöd ifrån honom. I början av 1630 hade den svenske sekreteraren Filip Sadler och kurfursten Johann Georg diskuterat frågan. Men där argumenterade Georg emot att Sverige skulle ge sig in i den tyska konflikten och kom med hot ifall de skulle försöka sig på det. Han skulle ändra uppfattning, och då först efter att vår konung hotat med att plundra landskapen kring Berlin, kurfurstens säte.

Vidare, de tyska städerna som inte frivilligt gav pengar till honom eller inte hade råd med att ge till honom blev plundrade. Här handlar det om tusentals människor som ger sig in i staden, tar det de vill ha och mördar de som står i vägen. Vissa mindre orter som förhandlade med den store kungen blev skövlade av armén ändå. Den glada tonen som används i filmen är inte passande för att ge den fullständiga beskrivningen, och vidrigheten som låg i kungens erövring.

"Stöld, kan man säga". Återigen, vilken ton, vilken stil för att tala om en pestvåg bestående av människor. Också musiken! Illa nog att det skall vara pompa och ståt, men att de även vill dra Beethoven i smutsen genom att förknippa det geniet med vår kung.

Mynten som Gustav Adolf tvingade på befolkningen i Tyskland var främst kopparmynt, vars handel han tidigare monopoliserat i Sverige. Att få andra marknader att använda mynten skulle ge honom mer i pengar.

Den mest intressanta saken av det som visas, är det som inte berättas. Det berättas inte att vår konung hade tvingat ut en hel del svenska och finska män som inte ville kriga för hans skull. Det berättas inte hur många han tvingade ut i strid (ca 10 000 per år för de fem år jag har sett data för, och han krigade i drygt tio år), eller hur många av dem som dog (gissningsvis 75%). Inte heller hur många som dog när de försvarade sina städer från kungens erövringar. Den förstörelse han förde med sig tas inte heller upp. Här är en beskrivning av läget i Livland, efter runt tio år (beror på hur man räknar, det var många tider av stillestånd) av krig. Av sjutton kyrkor i närheten av Riga var elva totalt förstörda och endast sju av de tjugosju kyrkorna i Dorpats stift var någorlunda användbara. I orten Ronneburg år 1601 fanns det 16 bebodda hus och 1630 fanns där inga alls; i staden Walk år 1600 fanns det 42 tomter och 1630 fanns det bara tre. Vidare hade orterna Marienburg och Odenpäh förstörts helt och hållet. Områdena de rapporterade om var inte representativt valda för någon sorts ”genomsnittlig” krigsskådeplats, men borde ändå ge en hänvisning hur fruktansvärt kriget var. När man betänker att kyrkorna var förstörda är det sannolikt att de flesta andra byggnader också är det, eftersom det var för vana att på den tiden bränna ned allt som stod att finna i en by, för att inte göra det till en bas åt ens fiende. Det berättas inte heller om hur Gustav Adolf förbjöd katoliker från att visats i Sverige eller hur han förhindrade svenskar att flytta från landet. Kungens mindre trevliga dåd är antingen okända eller så uppenbara att folk inte funderar på om de är bra eller negativa.

När det nu är klart att det finns en hel del information om den store konungen som folk inte tar med i beräkningen när de köper en Gustav Adolf-bakelse, är det förståeligt att man firar den här dagen. Jag menar, Gustav Adolf kämpade ju för Sverige!

Jag är förresten inte så bitter över Gustav Adolf som jag kanske verkar. Inte för att jag inte menar att det han gör är vidrigt, utan för att det inte finns någon idé i att bry sig alltför mycket om vad folk anser om en person, sedan länge död.