Cryonics

Jag har nu ett tag funderat på varför Eliezer Yudkowsky, från Overcoming Bias, tror att cryonics (kryonik) är en så bra idé. Ungefär var femte blogpost han skriver innehåller en mening eller två om varför man måste anmäla sig för det. Nu senast kom den här uppmaningen:

For example: if you don't follow the link to the rest of this post, then sign the #$!@ up for cryonics regardless of what your simple passions say on the subject.

Jag började inte läsa den blogposten utan letade efter en där han förklarar varför man borde satsa på cryonics. Tyvärr fann jag ingen, utan prövade Alcors hemsida för lite snabb bakgrundsfakta. Alcor är ett icke vinst-drivande företag och är störst på "cryonic-marknaden". Sidan gav mig dock inte svar på det jag först tänkte på när jag hörde "cryonics", nämligen: "Sa inte Penn & Teller att cryonics var bullshit"? Denna kritiska fråga fick jag dock svar på via Google:

Didn't Penn & Teller say that cryonics is bullshit?

Yup, they sure did. I'm a huge fan of P&T, and was really excited to hear what they had to say on the subject. Unfortunately, they really only breezed over it. They gave a quick briefing of what it is and declared it bullshit without providing any real supporting arguments. Instead they showcased a guy who runs a very small cryonics operation (TransTime), was obviously nervous on camera, and gave a poor interview. Their segment makes no mention that there even are any other cryonics organizations (there are at least 4 others), despite the fact that they use footage of Alcor's facility, and despite the fact that Alcor has suspended more patients than every other cryonics organization in the world put together.

They did interview one medical professional whose only argument against cryonics is that ice crystal formation damages proteins.

Resten av FAQ:en om cryonics var en bra introduktion till ämnet. Frågan jag funderar på nu är om det även finns i Sverige eller någon annan stans i Europa också.

Politically Incorrect Guide To Politics

Lite underhållning:



Denna minidokumentär går igenom bl.a. hur frivilliga organisationer hjälper de utsatta i New Orleans bättre än staten (som istället hindrar uppbyggnaden), hur regleringen av kampanjbidrag slår ned på små politiska organisationer (och därmed gynnar de stora) och hur sjukt jordbröksstödet är i USA (inte för att EU:s är bättre...).

Hittat hos Mises Economics Blog.

Föreläsning med Ted Goldberg

Idag var jag på en intressant föreläsning hos Luf som hade bjudit in Ted Goldberg, docent på Stockholms Universitet. Goldberg har gjort sig känd i Sverige för hans kritik av den svenska narkotikapolitiken och synen på narkomaners beteende som ligger bakom den. Hans syn bygger på ca 40 års forskning i frågan, och han har under den tiden själv varit ute "på fältet" bland missbrukande droganvändare för att försöka förstå varför folk blir tunga missbrukare.

Hans föreläsning gick ut på att förklara just detta och gå igenom vad som skiljde sig på hans syn av narkotikaproblematiken och den syn som dagens politiker har. Nu, när det har blivit klart, hur dålig vetenskaplig grund den svenska narkotikapolitiken har, är det extra intressant att se vad som kan vara fel med den. Nu kanske inte allt Ted Goldberg säger stämmer - dock var vissa saker klart uppenbara - men det är värt att ta upp det ändå. Jag blev klart intresserad av att köpa hans senaste bok, Samhället i narkotikan. Men, vad menar Goldberg är fel med den svenska narkotikasynen och vad är hans alternativ?

Kan man bruka narkotika utan att vara missbrukare?
På den här frågan svarar dagens politiker ett klart Nej! Så som riksdagsledamoten Göran Lindblad (m) förklarade det för mig, för något år sedan: "Narkotikaanvändning definieras alltid som missbruk", så handlar det helt enkelt om en ordlek från politikernas sida, som tyvärr alltför många människor köper utan att tänka på det. För Goldbergs del, delar han in narkotikaanvändare i två fack: rekreationsanvändare och problemanvändare. Som namnen antyder använder den förra gruppen olagliga droger på samma sätt som de flesta använder alkohol; som en trevlig del i vardagen eller vid speciella tillfällen. Den senare gruppen är samma typ som kom på besök till skolan för att förklara vilket helvete deras liv var tack vare droger.

Varför blir man en tung missbrukare/problemanvändare?
Enligt Goldberg ser staten orsaken till tungt drogmissbruk som en följd av att man har testat en drog, gillar dess positiva delar, blir beroende och sedan fortsätter för att, även om man är olycklig p.g.a. drogens negativa effekter, så gör drogerna fortfarande att man, för stunden, känner sig bättre. Deras syn är fokuserad på drogen, inte på användarens bakgrund; hade användaren börjat experimentera med en annan drog (som alkohol, exempelvis) så hade inte denne blivit en problemanvändare.

Goldberg hävdar istället att problemanvändning beror på personens psykologiska och sociala bakgrund. Han pekar främst på en trasig barndomsuppväxt, hög tidspreferens och vad det leder till som förklaringar till varför folk blir problemanvändare. Just hög tidspreferens kan jag förstå varför det kan leda till drogmissbruk, då det ger en direkt tillfredställning och eventuella kostnader som kommer i framtiden är inte värda så mycket. Men Goldberg menar att en riktigt dålig uppväxt kan få en människa att tappa värde om sig själv och att denne då tar droger och låter sitt liv gå åt helvete för att hon inte ser sig vara värd ett bra liv. Hon ser sig vara värdelös och därför söker hon göra livet värre för sig. Jag har lite problem med att smälta den tanken, men Goldberg menar att det var det enda han kunde komma fram till efter att ha sett så många människor skada sig själva på så ofantligt korkade sätt.

Leder rekreationsanvändning av en drog till problemanvändning?
Enligt statens narkotikasyn leder fortsatt droganvändande nödvändigtvis, eller högst sannolikt, till att man blir tungt beroende. Att ta droger måttligt och ansvarsfullt är inte möjligt. Goldberg hävdar istället att de olika grupperna söker olika saker med sitt droganvändande, som jag gått in på. Han visade dessutom statistik på hur andelen rekreationsanvändare minskade under 20 år, samtidigt som antalet problemanvändare ökade. (Här gjorde han ett stort fel som inte gjorde om antalen till per capita-siffror, men då antalet problemanvändare nästan dubblades på 10 år, och befolkningsmängden ökade med kanske 10%, spelar det ingen roll.) Alltså, om rekreationsanvändare tvunget blir problemanvändare, hur kan antalet problemanvändare öka, när det finns färre rekreationsanvändare?

Han hävdade dessutom att andelen problemanvändare var ungefär lika i Sverige som i Nederländerna, men att de hade en mycket större andel rekreationsanvändare. Detta var nog det mest intressanta och ideologiskt sprängfyllda från Goldbergs föreläsning; om andelen problemanvändare inte ändrar sig beroende på narkotikalagstiftning, då är det ett underliggande problem som följer med all drogpolitik. Detta innebär att frågan istället skjuts över till om man kan straffa folk som tar droger för nöjes skull. Droglagstiftning blir då en ren moralistisk lag; droger är förbjudna enbart för att hindra folk från annorlunda njutningar, men det leder inte till att färre blir tunga missbrukare.

Intervjuer med Ted Goldberg: Granskat, Slitz
Några av Ted Goldbergs debattartiklar: Nio av tio klarar av att testa narkotika, Urinprov ingen lösning, Det är inte narkotika som skapar knarkare

Vad fick man lära sig i skolan?

De flesta menar att utbildningen man får i dagens skola vilar på en vetenskaplig grund och skall i alla fall försöka vara objektiv och neutral. Givetvis tror man inte att skolan lär ut allt, och det finns överseende för att skolan skall ändra utbildning ifall nya rön uppstår i någon vetenskap. Men lär de statliga skolorna ut direkta fel, som står i motsättning till vad etablerad kunskap säger?

Jag skulle säga att i vissa fall - långt ifrån alla - så är det högst tvivelaktigt material som lärs ut. Här tänkte jag ta upp frågan om varför U-länder är fattiga som exempel, och boken är Millennium (första upplagan) av Christer Palmquist och Hans Kristian Widberg. Det är inte den bok som Mauricio Rojas kritiserar i (S)kolan, men båda är utgivna av Bonniers. Jag lånade boken från en kompis som hade den när han läste Samhällsprogrammet i Halmstad. Nedan följer bokens beskrivning av de möjliga orsakerna till u-ländernas situation:

Teorier om orsaker till u-ländernas situation
Det finns olika teorier om orsakerna till u-ländernas situation. Ofta baseras analyser av u-landsproblemen på en syntes av katastrofteorin, konfliktteorin och harmoniteorin som presenteras här.

Katastrofteorin
Vid 1700-talets slut utarbetade den engelske nationalekonomen och prästen Thomas Malthus (1766-1834) den teori som idag kallas malthusianism. Grundtanken i malthusianismen är att världsläget är katastrofalt eftersom befolkningsökningen är större än ökningen av försörjningsmedlen. Dagens ny-malthusianer har utvidgat katastrofteorin till att omfatta även ekologiska problem och begränsningar.

Problemens orsaker enligt katastrofteorin
Världens befolkning kommer att fördubblas på mindre än 40 år. Resurstillväxten ökar men inte på långt när i samma takt. Det är inte bara befolkningsökningen som är oroande. Människans behov och anspråk ökar också i snabb takt - framför allt i i-länderna. Om man räknar om alla konsumtion till energiförbrukning konsumerar en invånare i ett i-land 40 gånger mer än en invånare i ett u-land. Livsviktiga resurser som mark, vatten, luft, föda och energi finns inte i obegränsade mängder. Genom rovdrift och miljöförstöring minskar vi möjligheterna att lösa u-ländernas problem. Utvecklingen är katastrofal enligt denna teori.

Åtgärder enligt katastrofteorin
Malthusianerna anser att följande åtgärder är de viktigaste för att lösa problemen i u-länderna:
- satsa på familjeplanering där fattigdomen är som störst,
- undanröj vissa motiv till att skaffa många barn genom att satsa på socialpolitiska reformer (t.ex. pension och sjukersättning)
- dämpa resursförbrukningen i i-länderna,
- genomdriv internationell lagstiftning mot rovdrift av olika viktiga resurser, t.ex. regnskogen och mot miljöförstöring, t.ex. utsläpp av freoner.

Konfliktteorin
Konfliktteorin utgår från Karl Marz idéer om orsakerna till u-ländernas situation. Den marxistiska synen lägger tonvikten vid den intressekonflikt som finns mellan härskare och förtryckta - i det här fallet de exploaterande i-länderna och de exploaterade u-länderna. Det är den internationella maktstrukturen som måste förändras, vilket är omöjligt så länge den nationella maktstrukturen i de kapitalistiska länderna finns kvar. Därför måste alla samhällen organiseras om: från det Marx definierade som kapitalets diktatur till proletariets diktatur.

Problemens orsaker enligt konfliktteorin
Marxisterna menar att underutvecklingen uppstod genom att feodala samhällen koloniaserades på 17- och 1800-talen och därigenom kom under Europas och så småningom USA:s inflytande. Under 1900-talet ersattes kolonisatörerna av multinationella företag, men kolonialismen upphörde i själva verket aldrig. Kolonialmakten upprättade en arbetsfördelning som gjorde kolonierna till råvaruproducenter. På det viset bröt man ner de självförsörjande jordbrukarsamhällena och lade grunden till en permanent hungersnöd.

Marxisterna använder den så kallade satellit-metropolteorin för att förklara underutvecklingen. Enligt denna teori återinvesteras inte de vinster (överskottet) som görs genom företagsamheten i u-länderna. Vinsterna förs istället över till de rika inom landet eller till multinationella företag som sedan för över pengarna till i-länderna. Detta leder till en snedvriden samhällsorganisation, dåligt utnyttjade tillgångar och förstärkt fattigdom. Enligt marxisterna skulle u-länderna kunna producera, förädla och behålla mycket mer av sin produktion än de gör idag. Många u-länder har ett potentiellt överskott som skulle räcka både till det människor behöver till nödvändiga investeringar, t.ex. egna förädlingsindustrier.

Åtgärder enligt konfliktteorin
Marxisterna anser att följande åtgärder krävs för att förbättra situationen i u-länderna:
- en annan samhällsorganisation i u-länderna för att kunna utnyttja resurserna så mycket som möjligt inom det egna landet,
- ett ekonomiskt, politiskt och socialt oberoende som garanterar en rättvis fördelning av resurserna och en rättvis internationell handelsstatus,
- bistånd för att få igång en ekonomisk utveckling, men bara till de länder som genomfört en förändring av samhällets organisation, dvs. blivit kommunistiska genom t.ex. revolution,
- bistånd i olika former till nationella befrielserörelser som i kamp mot både den egna överklassen och utländskt beroende försöker genomföra den utveckling som är nödvändig, dvs. revolution.

Harmoniteorin
Harmoniteorin, eller den liberala teorin som den också kallas, har hämtat sina tankegångar från nationalekonomen och filosofen Adam Smith. De främsta utvecklingshindren i u-länderna enligt harmoniteorin anses vara kapitalbrist, analfabetism, överbefolkning, sjukdom, tradition och klimat. Störst vikt läggs vid förhållandet i själva u-landet, till skillnad från konfliktteorin som lägger skulden för fattigdomen på den kapitalistiska världsstrukturen.

Problemens orsaker enligt harmoniteorin
Alla i-länder har en gång varit u-länder, men i-ländernas standardutveckling kunde komma igång genom att industrialiseringen skapade ett överskott av kapital. Överskottet kunde användas till investering i ny verksamhet som gav nya arbetstillfällen, ny köpkraft, ny efterfrågan, ny produktion, nya arbetstillfällen osv., en självgenererande utvecklingsprocess alltså. Den industriella utvecklingen kom aldrig igång i u-länderna.

Alla de nämnda utvecklingshindren gör att u-länderna inte kan skapa det överskott som krävs för att starta en utvecklingsprocess. Framför allt saknas kapital. Till detta kommer problemen med att många u-länder producerar en enda råvara för export och därmed är beroende av det pris som sätts av i-länderna på den internationella marknaden. Sociala och politiska förhållanden har naturligtivs betydelse för möjligheterna att utvecklas, men harmoniteoretikerna ser inte en ändrad maktstruktur som den viktigaste förutsättningen för utveckling i u-länderna.

Åtgärder enligt harmoniteorin
Förespråkarna för harmoniteorin anser att följande åtgärder krävs för att förbättra u-ländernas situation:
- unxervisning och läskunnighetskampanjer,
- kunskapsöverföring med hjälp av biståndsarbetare,
- kapitalöverföring från i-länder i form av utvecklingskrediter,
- familjeplaneringskampanjer för att dämpa befolkningstillväxten,
- läkemedels- och läkarbistånd,
- tullsänkningar i i-länderna för att förbättra konkurrenskraften,
- stimulering av den egna indsutriproduktionen för att uppnå ett minskat importbehov från i-länderna
- förenklingar för utländska investeringar som ger arbetstillfällen

Det bör noteras att författarna inte säger vilken av dessa, högst olika, förklaringar är bättre än de andra. Nåväl. Ifall det inte är uppenbart, vad är problemen med att lägga fram dessa tre, och endast dessa tre, förklaringsmodeller för u-ländernas fattigdom?

Det största problemet är att ingen av dessa modeller tar upp det verkliga problemet med u-länderna, vilket är dålig politik. Några av grundförutsättningarna som de flesta ekonomerna verkar mena är nödvändiga för tillväxt är någon miniminivå av säkra äganderätter, frihandel och rättssäkerhet. Jag har tidigare diskuterat Eric Jones' The European Miracle på den här bloggen, som diskuterade hur viktigt det var med säkra äganderätter för att Europa skulle industrialiseras och här kommer ett citat från Arvind Subramanian som menar att bl.a. säkra äganderätter är viktigt enligt ekonomer:

I think it's clear that do have a robust understanding of the negative agenda, of what not to do. It's easy to say, don't be as Zimbabwe, don't debase the currency, don't create hyperinflation, don't expropriate wealth. Some basic don'ts we have a good sense of.

Han fortsätter med att diskutera om att det faktiskt råder viss oenighet bland ekonomer om vad som faktiskt är en bra positiv politik - vad man skall göra - för att få mer tillväxt. Där finns det spridda åsikter, men oavsett vad så är en, någorlunda fri marknadsekonomi nödvändigt för detta. Det borde vara självklart att en ekonomi där man inte är säker på om man får behålla vinsten från ens företag inte kommer att få så mycket tillväxt. Varför investera, varför spara, varför göra stora ansträngningar när du inte vet om du får behålla vad du skapat?

Detta tema borde ha fallit under "Harmoniteorin", eftersom Adam Smith menade att det var väldigt viktigt att ha ekonomisk frihet för att ha tillväxt, och det behövdes inte så mycket mer än det:

Little else is requisite to carry a state to the highest degree of opulence from the lowest barbarism but peace, easy taxes, and a tolerable administration of justice: all the rest being brought about by the natural course of things.

EDIT: För en längre beskrivning av harmoniteorin se min introduktion till ämnet och länkarna som tas upp där.

Men vad mer är det för fel med dessa teorier? Det andra jag skulle peka på är att de tar upp marxismen. Det är helt enkelt oförståeligt. Det fanns förr utvecklingsekonomer som i själva verket var neomarxister och propagerade för och rådde de afrikanska staterna att centralstyra sina ekonomier. De hade dessutom en galen teori som gick ut på att handel med andra länder var skadligt för tillväxten. Dessa ekonomer hade stort inflytande över forskningsinriktningen inom utvecklingsekonomi förr i tiden, så författarna kanske kan ursäktas med att de tar upp en gammal, men felaktig, teori. Men på en öppen föreläsning så hävdade Ola Olsson, som studerar utveckling och politisk ekonomi, att dessa marxistiska ekonomer skall ha försvunnit sedan länge från högskolorna.

Det finns många fler problem med det här avsnittet i boken, men jag orkar inte ta upp dem. Det verkar dock som boken har fler problem på andra områden.

Bör man alltid rösta?

Demonstration i regnet

Jag och Niclas Wennerdal var idag ute och demonstrerade för en mer liberal politik. Vi hade två fina plakat - med text på både fram och baksidan - och en drös med KLP-flygblad att dela ut till folk.

Som ni ser på bilden till höger så tänkte vi att det skulle vara en bra idé med lite ironi när vi gjorde plakaten. Detta fick sig ett bakslag när två tjejer frågade mig vad jag hade emot skåningar=). Men jag tror (hoppas) att de som misstolkade texten är i minoritet.

Överlag så var demonstrationen ganska lyckad. Trots att det var jobbigt att stå ute i regnet så fick vi nästan bara positiva kommentarer från folk, en del förvirrade uttryck över skylten och sedan tyckte två liberala kvinnor att partiet verkade intressant.

Det mindre bra med demonstrationen var att det blåste; det fick det andra plakatet att välta hela tiden. Efter det kom några kritiska kommentarer från en f.d. droganvändare som vände sig emot vårt budskap om legalisering av droger.

Vi hade först tänkt demonstrera mot en eventuell svensk bail-out av det svenska finansväsendet. Men kvällen då vi började göra plakaten började vi prata om partiets kärnfrågor och tyckte att det skulle vara roligare att demonstrera för dem istället.

Det var ett svårt val att välja vilka av dessa friheter som är viktigast att propagera för, så vi satsade på en blandning av olika frågor: skatt, statligt ägande, droger och fri invandring.

Jag skulle gissa att av just dessa frågor är det fri invandring som folk står närmast våran vision av hur det bör vara. Nästa gång så kanske vi ska fortsätta på det temat, eller hitta ett annat där liberalismens värden stämmer överens med folks rättskänsla. Men vad?

The Political Compass - Flummigt och vilseledande

Fritz-Anton Fritzson går igenom några av frågorna som ställs i ett av de mest använda och samtidigt sämsta politiska testen som finns på nätet, nämligen The Political Compass. Det här testet är praktiskt taget värdelöst så sprid Fritzs kritik av den och stäng av den om ni har den på Facebook.

Fritz förespråkar istället The Worlds Smallest Political Quiz, vars enda problem är att den är vinklad mot libertarianismen. För ett djupare test föreslår jag Bryan Caplans Libertarian Purity Test, vars enda nackdel är att den skrämmer bort folk från libertarianism.

Uppdatering: Test.

Finanskrisen och ekonomerna

Jag läste igår på Econlog att, enligt en intervju-undersökning av John R. Lott, så är ledande ekonomer i USA emot den då föreslagna bail-outen. Från Lotts artikel:

Interviews conducted with a dozen prominent academic economists, Obama supporters as well as McCain supporters, found little support for the bailout bill. Indeed, even the one economist who supported the proposal passed by the Senate Wednesday night had serious reservations. ...

All the economists criticized the government-mandated accounting rules, so-called “mark to market.” While these rules were reasonable in principle, they were applied to situations that they weren’t meant to apply to. Paul Evans, an economics professor at Ohio State University, explained that you run into real problems when “someone trades a tiny fraction of a particular type of asset at a very low price to clear it off the books. It is then used to estimate the price of all these other assets.”

In addition, most of the economists criticized the federal government for restricting mortgage lenders’ ability to require down payments and properly check credit scores, but they were not unanimous on how much of the problem could be attributable to this. ...

Economists might be known for disagreeing with each other, but there is surprising agreement regarding the bailout and the causes for the current financial problems. There was no support for the broad bailout being discussed in Washington, and the economists believed that the same outcome could be achieved at much lower cost to the taxpayers.

Det här kan vara av intresse för de som hävdar att bail-outen (som eufemistiskt kallas för "krisplan") var en bra plan. Nu gick den tyvärr igenom, så det är för sent att ändra sig.

Finanskrisen och interventionerna

Ett problem med tidningarnas rapportering om den pågående, så kallade, finanskrisen är att de inte tar upp den amerikanska statens regleringar och andra interventioner i finans- och bostadsmarknaden som har hjälpt till att skapa krisen. Se exempelvis DN:s och E24:s Här tänkte jag kortfattat beskriva dessa regleringar och hur de har påverkat ekonomin.

The Community Reinvestment Act
Den här lagen kom 1977 och gav vissa myndigheter i uppgift att kontrollera hur många lån till mindre bemedlade personer, så kallade CRA-lån, bankerna i USA gjorde. Kopplingen till sub-prime lån är att en del, men inte alla, CRA-lån är sub-prime. Enligt Lawrence White blev de banker som inte gjorde tillräckligt många CRA-lån inte bestraffade på något nämnvärt sätt. Men 1995 ändrade Clinton-administrationen reglerna och tvingande bankerna att göra fler sådana här lån till mindre säkra låntagare, för att kunna få expandera, gå samman med andra banker eller öppna nya kontor. Thomas Dilorenzo beskriver detta som utpressning:

Whenever a bank proposes a merger, expansion, or building of a new branch, it is subject to regulation by the Fed, the Comptroller of the Currency, and the FDIC. If anyone files a complaint to any of these agencies accusing the bank of making too few CRA loans, the merger or expansion is halted. So-called community groups frequently lodge such complaints and do not withdraw them until the banks give them or other groups which they designate large sums of money, sometimes in the tens of millions of dollars.

Så för att undvika ha gjort för få CRA-lån och därmed riskera att bli utpressade av dessa grupper, har bankerna blivit tvungna att göra fler CRA-lån än vad de velat göra. Jag har hört det påpekas från vissa att vissa banker har agerat högst oetiskt när de gett lån till icke-kreditvärdiga personer. Det verkar som en del av förklaringen till varför de gjorde det beror på att staten hade detta som ett krav för att låta dem expandera.

The Federal Housing Enterprises Financial Safety and Soundness Act of 1992
Den här regleringen påbjöd de f.d. statliga byråkratierna och numera statligt stödda och speciellt reglerade finansiella institutionerna Freddie Mac och Fanny Mae att alltid låna ut en, enligt Ben Bernanke, hög procent av alla sina lån till personer med dålig betalningsförmåga. Alltså: lagen tvingar dessa institutioner att ge ut fler sub-prime lån.

Inte nog med det, enligt Ben Bernanke så skall den här lagen ha varit en av faktorerna för att securitiseringen av hypoteken blev så populärt under 90-talet.

Uppenbarligen är inte USA en fri marknad, som professor (!) och nationalekonomen (?!) Lars Pålsson Syll hävdar. Uppenbarligen skall landet sakna både regleringar och välfärdspolitik...

Den amerikanska centralbankens sänkning av styrräntan till otroligt låga nivåer
Mark Thornton visar att efter Internet-kraschen sänkte The Federal Reserve sin styrränta till under 2%, vilket ledde till att bolånen sjönk också.


Att lågränte-policyn som Fed ägnade sig åt skulle ha bidragit till husboomen är något som även Lawrence White beskriver.

Jag trodde jag skulle orka med fler interventioner, men jag nöjer mig med dessa nu. Dessa interventioner har uppenbarligen bidragit till att skapa dagens läge, men detta innebär inte att överdrivet risktagande hos marknadens agerande inte hjälpte till också. Huruvida deras agerande var tillräckligt för att skapa krisen, eller om det ens hade funnits, går dock inte att ta reda på.

Uppdatering: Jag glömde att ta med Russ Roberts och Don Boudreaux blog där de har en samling nyhetsartiklar om USA:s interventioner i bostadsmarknaden.

Finanskrisen och laissez-faire

Det sägs att den nuvarande finanskrisen är ett tecken på att det kapitalistiska systemet som finns idag behöver regleras mer av staten. Vissa debattörer menar dessutom att krisen visar att krisen har uppstått på grund av de liberala institutioner ekonomin har. Bloggaren Loke säger exempelvis:

Är inte detta ännu ett (starkt) tecken på att marknaden inte kan klara sig själv? Jo, naturligtvis. Kanske till och med starkare än de flesta andra tecken som visar på att marknaden inte kan eller bör klara sig själv.

Loke, liksom många andra debattörer, menar att problemet ligger hos den, så kallade, nyliberala politiken som förts på senare tid. Det här påståendet verkar bygga på en felaktig användning av ordet nyliberalism och, om jag förstått Loke rätt, dennes fokus på enbart de liberala lagar som reglerar dagens ekonomi. Det senare är viktigt eftersom det inte nödvändigtvis är de liberala lagarna, utan statens interventionistiska handlingar som skapat krisen. Och det finns gott om sådana regleringar, vilket jag tänker ta upp i en annan post. För de som betvivlar att vi lever i en laizzé-faire ekonomi fri från statliga interventioner, studera följande diagram från The Heritage Foundation som visar hur hög den ekonomiska friheten är i Sverige...

...och USA:


Det borde vara klart att det inte är nödvändigt att det är de liberala institutionerna som har skapat dagens problem, och därmed borde det vara otillåtet att argumentera för att detta är fallet utan att ha förklarat varför det är just de liberala institutionernas fel och inte statens interventioner.

Att definiera nyliberalism som den rådande politiken missar att nyliberalism definieras - låt mig föreslå att vi låter Wikipedia vara domaren för hur ord skall definieras, de är trots allt, på en nivå, godtyckliga, och Wikipedia borde vara en bra spegling och aggregering av information i samhället - som en politik där statens roll är inskränkt till att skydda folks individuella rättigheter, och därigenom inte består av mer än rättsväsende, militär och administration för detta.

Det finns redan de, som Patrik Öhman och kommentatorerna till Loke, som har tagit upp den här frågan delvis, vilket gör min post lite överflödig. Nåja, läxa till nästa gång: skriv inte om det andra skrivit om, länka istället. Nu över till de mer intressanta sakerna: Vilka statliga interventioner ligger bakom finanskrisen?