The European Miracle III

I mina två tidigare inlägg tog jag upp några faktorer som enligt Eric Jones verkade för att Europa skulle få en högre tillväxt än övriga Eurasien. I det här inlägget tänkte jag gå igenom vad Jones hade att säga om de andra delarna av världen som han inte fokuserade på: Afrika, Amerika, Oceanien och Japan. Sist av allt kommer några citat som jag samlade på mig medan jag läste boken.

Afrika

Afrika hade ett för varmt klimat och för farliga sjukdomar för att antalet människor skulle bli så stort att en marknad skulle ha kunnat skapas, utifrån ett icke-industriellt utgångsläge d.v.s. Numera är det inte främst klimatet som är problemet.

Amerika

Det största problemet med Amerika verkar ha varit bristen på kunskapsutbyte med Eurasien. Det eller det faktum att hjulet inte uppfanns där för vidare praktisk användning. Den användes dock till leksak och till att göra krukor, men inget mer avancerat. Det var oklart om Amerika hade kunnat utvecklas om de hade haft en bättre djurstock att dra nytta av – en författare hävdar att det var det som gjorde att Columbus ”upptäckte” Amerika, istället för att Powhatan skulle ha ”upptäckt” Europa. Vidare var den låga befolkningsnivån inte tillräcklig för en utvidgad marknad.

Jag funderar över om det inte hade varit möjligt för Afrika och Amerika att utvecklas om de hade fått mer tid. Det verkar mindre troligt för Afrika, då den hade haft väldigt lång tid på sig, medan samma inte går att säga om Amerika, då det var den sista kontinenten som befolkades av människan.

Oceanien

Oceanien får bara en paragraf i boken och där konstateras det helt enkelt att befolkningen var för liten för något avancerat samhälle; endast två och en halv miljon befolkade området innan 1700-talet.

Japan

Japan räknas inte som en del av Eurasien; inget av det som sades i de andra posterna om Kina och Indien var ämnat för det landet. I själva verket ses Japan som mer västerländskt än asiatiskt!

American sociologists in the 1950s used to overturn their students’ preconceptions by giving a list of the middle-class characteristics of a lawyer living on a suburban street, until the point at which the class acknowledged it had got the picture – and then add, ‘oh, by the way, he’s black’. One might almost list characteristics of the Tokugawa economy as if speaking of some country in Europe, and only at the end add, ‘by the way, this way Japan’. In deep-seated economic rations and social structures Japan was a surprisingly ‘western’ country. Jacobs (1958) stresses that Japan and western Europe, without a common cultural heritage, have significant social heritages in common, whereas Japan and China, for all their common cultural heritage, do not.

- s. 158

Det huvudsakliga skälet till Japans utveckling var, enligt Jones, att efter Tokugawa Ieyasu tagit makten 1600 så kom fred, en utvidgning av marknaden p.g.a. att adeln tvingades till Tokyo och en övergång från storfamiljer till kärnfamiljer. Det första är uppenbart positivt, det senare betvivlar jag hade en större påverkan och det sista var ett sätt för de att hålla nere populationstillväxten (det och barnadråp som var väldigt vanligt) vilket gjorde att kapitalmängden kunde öka.

Några avslutande citat

Några ord om despoterna i Indien, en “inexpedient prince” från Oudh och varför den industriella revolutionen var Europeisk och inte Engelsk:

Mughal India was run by, and strictly on behalf of, an imposed alien regime and those native princes it was inexpedient to unseat. These men luxuriated in castles and water-gardens, harems, retinues of slaves and servants, Aladdin’s caves full of jewels, magnificient wardrobes, vast menageries, warfare as a sport, and absolute uninvolvement with production. An oppressed peasantry did all the work.
The Mughal conquerors left intact cellular village India. They milked this society while remaining a distinct and fundamentally parasitic warlord class throughout their sway from the sixteenth to the eighteenth centuries. A letter to Colbert from a physician, Bernier, who lived in India for twelve years at the court of the emperor Aurangzeb (1659-1707), indicates the extent of the insecurity such a regime could create. Aurangzeb went out of his way to suppress original thought as determinedly as any Ottoman sultan, he razed the temples and sucked the tax system dry. The outcome, according to Bernier, was that the owners of property declined so much as to clean their ditches or repair their houses for fear of confiscation.

- s. 198

To cite a solitary example of conspicuous consumption in Asia, Asaf-ud-daulah, ruler of Oudh, owned in 1782 jewels valued at £8,000,000. He had 20 palaces, more than 100 private gardens, 4,000 gardeners. His chandeliers cost more than £1,000,000. He owned 1,500 double-barrelled guns, and countless clocks, two of which had cost £30,000. He kept 1,200 elephants, 3,000 saddle horses, and 1,000 hunting dogs. Almost 3,000 servants, including 50 personal barbers, looked after him, and the expenses of his kitchen came to between £200 and £300 per day. His fighting cocks and pigeons were estimated at 300,000 and the deer in his park were too numerous to estimate. He maintained separate establishments for monkeys, snakes, scorpions, and spiders. Oudh was not an oppressed countryside of peasants toiling to support this household, it was ‘a chaos of disorder and want’ (Young 1959:52).

Many other Asian rulers could match or exceed this catalogue of possessions, but which of the European rulers could compare?

- s. 110

Contrary to the usual British view of diffusion proceeding from a specially creative Great Britain, commercial and industrial development had roots in these international networks of commercial houses. ‘The industrialisation of Britain was a European process, in which Germans, Greeks, American Irish, and a smattering of other races (Dutch, French, Italians, and others) contributed their expertise’ (Chapman 1977:48).

- s. 120