Ankor vs. minkar

För ett tag sedan gjorde Henrik Sundholm nedanstående satiriska bild.

Här implicerar han att Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, James Madison och (hm...) Alexander Hamilton skulle veta mer om frihet än några oskyldiga ankor. Något måste göras, tänkte jag, och knåpade ihop ett bildligt svar:


Med Gustave de Molinari, Murray Rothbard, David Friedman och Bruce L. Benson. Frågorna besvarar sig själva, såklart.

Om likhet i moral

Vissa säger att alla människor har samma, eller lika, värde. Men, vad menas egentligen med att alla har samma värde; att både du och dina vänner samt Barack Obama och Omar al-Bashir har, på något plan, lika mycket moraliskt värde?

Jag är inte helt säker. Wikipedias sida om människovärde har ingen definition av vad det egentligen innebär, förutom i det religiösa fallet, vilket dock bygger på en fantasi. Men, jag skulle kunna tänka mig att det finns en konsistent mening med begreppet (om än att jag inte håller med om det), och det är just att man, som moralisk agent, skall ta extra hänsyn till människor, just för att de är människor, när man gör något. Alltså, att när jag gör något så skall jag sätta en extra moralisk vikt vid en varelses hälsa, välmående och/eller vilja, om varelsen är en människa, än om varelsen hade varit ett annat djur, eller en robot.

Jag ser inget skäl till att följa den här principen - att vara uppbyggd av en viss DNA-kod, som kan inkluderas i en viss kategori, ger en inte något inneboende värde - men jag tror att den moralisk-logiska regel som principen gissningsvis är uppbyggd på, är sann och viktig. Och det är att man måste, som en moralisk agent, behandla alla likar lika; att man måste ge alla som har samma moraliska värde, samma hänsynstagande. Det här verkar vara en fundamental del av självaste idén om moral; att något med moraliskt värde A förtjänar att man borde ta lika mycket hänsyn till den som man tar till något som också har moraliskt värde A.

Men, säg då att det moraliska värdet är förmåga att känna lycka och lidande. Att de varelser som har den här förmågen förtjänar att alla tar större hänsynstagande till dessa än till allt som inte har den förmågan (som gräs och stenar) och att man tar lika stor hänsyn till en som har förmågan som någon annan. Innebär det då att jag måste agera likadant mot en katt, som mot en människa? Nej, av två skäl.

Först så innebär inte förekomsten av en moralisk princip, att det inte finns andra moraliska principer. Kanske det är så att individer bör behandlas mer varsamt än de som inte har möjlighet att forma en självbild och reflektera över ens handlingar. Och för det andra skiljer det sig kanske åt i hur väl man kan agera mot en viss katt eller människa. Det vill säga, om målet är att göra det så bra som möjligt för en katt som för en människa, och det är allt vi bryr oss om, finns det fortfarande en skillnad i vad man vet om vad katten helst vill ha (om den själv får välja), och vad en människa helst vill ha. I vissa fall kanske man har bättre kunskap om vad en katt vill ha än vad en människa vill ha.

Vad den här principen påbjuder är alltså inte att man agerar exakt likadant mot alla, utan att, givet ens förutsättningar och möjligheter så skall man ta lika stor hänsyn till alla, relativt ens förmåga.

Och, låt oss gå tillbaka till det jag skrev om att den här principen verkar vara en fundamental del av självaste konceptet moral. Det innebär att alla moraler måste acceptera detta, om så bara implicit. Så om vi kan föreställa oss en objektiv moral, eller om någon formulerar en subjektiv/äkta moral, så måste dessa ha som en del av sig att alla moraliska agenter skall behandla allt som har ett moraliskt värde A (oavsett vad det är) lika. Eller, likar skall behandlas lika.

Det är alltså nog den här principen som har lett till att folk har sagt att alla människor (qua människa) har ett likadant moraliskt värde; för vi är alla likadana på ett plan. Som jag skrev ovan ser jag inte att vara människa i sig ger något moraliskt värde, istället ser jag att lycka och lidande är, om några, de mest fundamentala moraliska värden som finns. Vilket då innebär att man borde ta lika stor hänsyn till alla som kan känna lycka och lidande - även djur - när man agerar. Men, som jag skrev ovan, det innebär inte att man skall agera likadant mot, säg, ens närmsta vänner och främlingar. Detta följer inte, som vissa skulle vilja få det till, av några genetiska skäl som får en att vilja vara vänligare mot ens vänner än främlingar, utan det följer direkt ifrån epistemologiska hänsynstaganden. (Vilka kan sägas bero på genetiska omständigheter, då evolutionen bestämt hur hjärnan fungerar. Men ur det perspektivet är allt man gör beroende av genetiska skäl, och kan inte räknas som ett argument mot det perspektivet.)

Jag tror att argument för likhet - eller jämställdhet - på ett plan är en viktig del av den libertarianska kritiken mot mycket av statens politik. För, vad är det staterna gör, om inte tar till sig rättigheter som alla erkänner att vanliga individer inte har? Som Murray Rothbard formulerade det:

The distinctive feature of libertarians is that they coolly and uncompromisingly apply the general moral law to people acting in their roles as members of the State apparatus. Libertarians make no exceptions. For centuries, the State (or more strictly, indiviindividuals acting in their roles as "members of the government") has cloaked its criminal activity in high-sounding rhetoric. For centuries the State has committed mass murder and called it "war"; then ennobled the mass slaughter that "war" involves. For cecenturies the State has robbed people at bayonet point and called it "taxation." In fact, if you wish to know how libertarians regard the State and any of its acts, simply think of the State as a criminal band, and all of the libertarian attitudes will logically fall into place.

- For A New Liberty

Om man utgår från att ingen människa har en naturlig rätt att härska över någon annan, att det finns en viss likhet mellan de flesta människor som borde respekteras, så att om man gör ett moraliskt uttalande om den ena, så följer det att man också måste behandla andra lika, då tror jag att mycket av den libertarianska logiken följer. Dock inte hela politiken, men en stor del, troligtvis.

Men, nu skrev jag ju att de flesta människor är lika! Det går ju inte riktigt ihop med vad jag skrev innan, eller? Min utgångspunkt här är att det är inte att vara människa i sig som gör att människor är värdefulla, utan för att vi människor, oftast, är just rationella och moraliska varelser som de flesta av oss har ett inneboende moraliskt värde. Som Robert Nozick formulerade det:

Do not treat a value-seeking I as less than a value-seeking I; do not anti-respond to value-seeking I's.

Subsidiary injunctions fall under this general one, for instance, do not degrade a value-seeking I. Second, there is the positive formulation:

Treat value-seeking I's, as value-seeking I's; be responsive to value-seeking I's as value-seeking I's.

- Philosophical Explanations

Det här är inte den enda aspekten av de flesta människor som gör att de borde erkännas vissa moraliska rättigheter, men det är en av dem. Min tanke är att det finns ett flertal moraliska värden man borde ta hänsyn till. Givet att man gör det, måste man dock vara säker på att man gör det på ett konsistent sätt, och då är det viktigt att se till att man behandlar alla på ett jämställt sätt. Man kan, som sagt, se på den här likheten utifrån olika perspektiv (likhet för människor, kännande varelser eller för värdesökande individer), men den enda likhet som accepteras i dagens Sverige är likhet under den demokratiska statens godtycke, vilket nog vore något man inte borde förvänta sig att objektiv moral borde påbjuda.

Polisens och politikernas skapade helvete

I gårdagens SvD skrev polisen Lennart Karlsson en debattartikel om att det är respektlöst mot missbrukare att förespråka en legalisering av droger. Argumenten i artikeln är väldigt dåliga, och jag tänkte ta upp några av dem här.

"Det påstås att kriminaliseringen av narkotikabruk stigmatiserar den enskilde missbrukaren. Det påstås att samhället genom polisen straffar istället för att vårda. Den som påstår detta saknar verklighetsförankring."

Jo, att bli satt i fängelse för innehav eller bruk, är en bestraffning. Hur illa är det? Det verkar bero väldigt mycket på vilket fängelse man är på. Här är en berättelse från en av de värsta fängelserna:

Man är inlåst i en cell på kanske 5-6 kvadratmeter 12 timmar om dygnet och vi fick i alla fall vara ute en halvtimma om dagen, 15 min om man jobbade i köket som jag gjorde.

En vakt utnyttjade fångarna sexuellt i utbyte mot att han kunde hjälpa till att smuggla in mobiler, tändare osv och en hade brutit smalbenet på en gammal tant som satt där. Hon hoppade runt med gips på benet när jag kom dit. Han fick inte sparken men fick bara jobba på natten eftersom det inte gick att ha honom där på dagen då han var så aggressiv mot kvinnorna. Samma för vakten som utnyttjade kvinnorna, det var också känt men han hade inte heller fått sparken utan hade bara blivit förbjuden att följa kvinnorna till skåpen där vi hade våra värdesaker osv.
Den fantastiska maten alla pratar om bestod en gång i veckan av kräm med mjölk (allvarligt, det äter man som mellanmål på dagis, inte som enda mål mat förutom frukost till vuxna människor) och en gång i veckan av gröt. T.ex. pasta och gröt sparades i flera dagar och värmdes upp om och om igen om allt inte tog slut. Maten lagades av fångar med dödliga blodsjukdomar (samtliga "kockar" utom jag) och en av dem var så fumlig att hon skar sig flera gånger om dagen och blodade ned maten. Läkaren sa att det inte spelade någon roll eftersom att "De flesta här är ju redan smittade.". Skitäckligt var det verkligen.

När som helst kan det komma någon och kräva att du ska klä av dig naken, sätta dig på toaletten, sära på benen, sträcka upp armarna och kissa medans någon står framför och tittar på och kan du inte göra det på tre timmar skjuts din villkorliga frigivning upp. Samma sak om du då inte skulle vilja arbeta, skulle glömma bädda sängen på morgonen, vad som helst. Studera är det inte många som får göra och det är inte många som får åka på permission heller. Under mina tre månader beviljades två permissioner på ca 50 fångar.

Och det är nog inte lätt att få ut den här informationen till folk:

Jag har fått intryck av att kriminalvården är väldigt mycket "skyddad verkstad" och att det finns väldigt lite insyn i hur saker och ting går till på anstalter. Vet inte vad som är tillsynsmyndighet för kriminalvården, det måste ju finnas någon sådan, men utöver det är det ju bara vi som suttit där själva som kan berätta om hur det är och bara det faktum att man suttit i fängelse gör ju direkt att folk misstror en. Jag upplevde det som väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få någon upprättelse om man blivit felbehandlad (till exempel det här med att vi bara fick vara ute i 15 min när man har rätt till 60 min, det enda de sa var att vi fick finna oss i det eller arbetsvägra och riskera att få frigivningen uppskjuten). Kriminalvården själv vet ju också hur det är men i och med att de valt de jobb de har så tar de antagligen inte särskilt illa vid sig av att se hur människor blir behandlade.

Nu kan jag ju bara svara för Ystad och Ringsjön, Ringsjön var snarare som ett dagis för vuxna men Ystad var verkligen en fruktansvärd plats.

Nu kanske någon vill säga att man faktiskt kan få vård av den kära staten. Visst, men enligt deras egna undersökningar är det bara en femtedel som får ta del av den här vården. Och den fungerar inte heller speciellt bra, som jag skrivit på ett annat ställe:

Vad gäller folk som missbrukar narkotika och blivit vårdade på svenska anstalter, så var det bara drygt 20% fram till 80-talet som blev av med beroendet av droger. Detta enligt en rapport som Ted Goldberg menar är den främsta heltäckande undersökningen i området.

Olika svenska anstalter har blivit kritiserade för bl.a. långa kötider och för få platser tillgängliga, att inte ha kunnig personal för att hjälpa folk, att inte hjälpa utsatta personer (så att de dör i vissa fall), dålig uppföljning av hur det går för missbrukare, att använda sig av ovetenskapliga metoder samt för övergrepp och hjärntvätt. Det verkar som om kvaliteten på dessa anstalter skiljer sig rejält. Alternativt är alla dåliga, fast på olika sätt.

När det gäller tvångsvård av missbrukare så visar en SOU-rapport att det är procentuellt sett fler missbrukare som dör om de är satta i tvångsvård än om de inte är det; "Mortalitetsstudier visar en kraftig överdödlighet för LVM-omhändertagna, högre än vad som är vanligt för missbrukspopulationer".

Senare i artikeln skriver Karlsson följande:

"Alla ingripanden syftar till en enda sak; att upptäcka, avslöja och därigenom ge individen och dennes omgivning en möjlighet till reflektion och val. Valet till ett liv fritt från narkotika. Narkotika kidnappar hjärnan. Den fria viljan påverkas till narkotikans fördel genom de enorma duschar av vällust som pumpas in i hjärnans signalsystem. För att kunna ge förutsättningar för ett objektivt rättvist val måste det finnas både piska och morot."

Alltså, våra härskare ämnar ge oss valet att sluta använda droger, eller bli inspärrad i fängelse. Ett val mellan att göra som någon vill, eller att bli bestraffad av denne, kan nog bara ses som ett "rättvist" val av folk som kontinuerligt ser till att upprätthålla orättvisa lagar. Man formar sin världsbild så att den är trevlig att se på, så klart, och gör man något som uppenbarligen är dåligt kan man ju inte gå runt och tro att man står för orättvisan.

Nonstampcollector har annars en bra serie på det här temat, fast hur en "god" gud ger samma val till människor: gör som han säger eller brinn i helvetet.

Annars, när det gäller helveten lyckas Karlsson skruva till det hela ordentligt:

"Vi som arbetar i verkligheten ser det riktiga helvetet. Vi räddar livet på överdoserade heroinister. Vi tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig. Vi får ibland en klapp på axeln av nyktra missbrukare som bekräftar att det var polisernas jagande som till slut motiverade dem till vård. Att avkriminalisera bruk av narkotika skulle vara att ta bort vårt viktigaste verktyg.

De dunkla argument som framförs är inget annat än en skymf mot oss som försöker att rädda liv. En skymf även mot de vars liv vi försöker att rädda.

Till alla er som tror att ni har lösningen genom att försöka skjuta den svenska restriktiva narkotikapolitiken i sank. Ni är välkomna ut i verkligheten. Ni är välkomna ut att stå upp för era åsikter bland desperata missbrukare och förtvivlade anhöriga. Kom ut till det riktiga helvetet om ni törs."

Det verkar som att han argumenterar för att en drogliberalisering är dåligt, genom att peka på hur dagens ordning är dålig. Såhär förstår jag hans argument:

"Droger är jättehemskt och en liberalisering är jättedålig. Vi poliser, med politikerna, har skapat dagens situation, och den får inte någon ändra, det skulle vara jättehemskt. Så, den som, "med dunkla motiv" [varför tror han att folk bryr sig om hans okunskap egentligen?], vill legalisera droger borde komma ut, till min verklighet, till det helvete som jag och mina vänner varit med och skapat, för att se...hur illa...deras...egen...uhm...politik fungerar."

Att folk skadas i dagens miljö är bevis för att folk skadas i dagens miljö, inte för att folk skulle skadas (mer, eller mindre) i en helt annan miljö. Karlsson begår ett ganska vanligt felslut, som jag beskrivit i mer detalj här, och det bygger på att man är blind för institutionerna i samhälle. Karlsson är blind för att det är den politik som han hjälper till att skapa som påverkar människor till att ta droger, och missbruka droger, på det sätt som gör att de skadar sig idag. När han ber oss drogliberaler att kolla på offren av missbruk, ber han oss att kolla på offren av dagens politik; på offren i hans eget skapade helvete.

Istället för välfärdsstaten

Hur skulle folk skydda sig mot oförutsedda olyckor och sjukdomar, samt ha tillräckligt med pengar när de blir äldre, om inte välfärdsstaten fanns? Hur skulle skolor och sjukhus fungera och vem skulle finansiera det? I det här inlägget tänkte jag ta upp det generella svaret på den här frågan, och senare tänkte jag ta upp specifika system som funnits och som helt skulle kunna ersätta välfärdsstaten för att uppnå dess mål (och på ett mer effektivt sätt).

I några tidigare inlägg har jag diskuterat frågan om vad som skulle hända med de allra fattigaste i ett fritt samhälle. Poängen där var att dessa skulle behöva förlita sig på välgörenhet, men att det skulle finnas tillräckligt många människor som vill hjälpa de som har det allra värst. Men dessa individer är en minoritet i samhället, och det är inte tänkt bland libertarianer att skola, vård och sjukvård skall skötas som välgörenheter i regel. Istället drivs de efter andra principer. Hur då?

Den viktigaste poängen man kan ta upp är att utan en välfärdsstat så kommer den överväldigande majoriteten att betala för sjukhusoperationer, a-kassa och sin pension direkt med ens egna pengar. Istället för att det betalas (eller subventioneras, som med A-kassan och sjukhusbesök) via allas skatter. För de som inte har råd med detta måste man förlita sig på sin familjs, vänners eller främlingars hjälp; d.v.s. välgörenhet i någon form.

Vad finns det då för system i ett fritt samhälle som en slumpmässig individ kan använda sig av, för att dels säkra sin möjlighet att betala oförutsedda kostnader och ha tillräckligt med pengar?

Det främsta "systemet" är förstås att man sparar sina pengar för allt som är inom ens budget. Det inkluderar allt från att skicka ens barn till skolor, till att köpa hostmedicin och även ens pension. Men, att spara pengar kan vara besvärligt för vissa, då man är kortsiktig. Det skulle även finnas kortsiktiga individer i fria samhällen, men överlag (och det ger jag bevis på senare) verkar de ha varit mer långsiktigt beräknande i ett fritt och kapitalistiskt samhälle.

Men, även om man själv inte gillar att planera långsiktigt, kan man se till att göra det genom att säga till ens bank att låsa en del av ens inkomst till ett speciellt konto man inte kan ta ut ifrån. Eller gå med i en förening som gör samma sak. Det verkar som att även de kortsiktiga vill tänka långsiktigt, fast bara inte idag, utan imorgon. Det skulle då vara en enkel sak att säga till ens bank att låsa pengarna i framtiden, om ett år kanske.

Ett annat viktigt system är försäkringar. För alla utgifter som är större än ens normala budget men som det är ganska osäkert att man utsätts för är det rimligt att skaffa en försäkring till. Det innebär att det inte blir en själv som enskild individ som betalar för kostnaden, utan den delas mellan alla som köpt en försäkring. Så, om man hamnar i en olycka i trafiken har man redan på förhand betalat in, tillsammans med en massa andra, pengarna för att lösa det problemet. Försäkringar kan skötas av bolag eller genom föreningar. Hans-Hermann Hoppe har en väldigt bra föreläsning om ekonomin bakom försäkringar, om än att jag tror att han överdriver problemen som finns med försäkringar för sjukdomar.

Slutligen, om man inte har sparat eller skaffat en försäkring, och inte vill förlita sig på välgörenhet, kan man alltid ta ett lån.

Det finns några generella fördelar med privata framför statliga socialförsäkringar. Framförallt två:

1. Privata system är internationella, till skillnad från de statliga som är nationella - som med pensionen. Det innebär att man kan spara till sin pension var man än är, och njuta av den var som helst.
2. Privata företag utsätts för konkurrens och får inte mer pengar för att de missköter sitt jobb och gjort slut på budgeten, vilket är regeln för statliga byråkratier. Så, det privata systemet lär kosta mindre än det statliga.

Inom någon vecka kommer jag att gå igenom lite hur ett sådant här privat socialförsäkringssystem fungerade, nämligen mutual aid-systemet som var dominant i USA runt år 1900. Det blir en genomgång av boken From Mutual Aid To The Welfare State av David T. Beito.

• Introduktion
• Att minska problemet med moral hazard
• Sprida normer och företagsamhet
• Signalering för pålitlighet
• Empati genom samhörighet
• Skydd för barnen
• Vårdtjänster
• Systemets kollaps och annat intressant

Machinery of Freedom, illustrerad

Tomasz Kaye har tagit delar från ett av David Friedmans föredrag och gjort en fin illustration till det. Inte lika proffsigt som RSA Animate, men det är nog den bästa illustrationen som gjorts hittills och den tar upp några av de viktigaste poängerna från The Machinery of Freedom på ett bra sätt. (Hittat via Libertarian News.)

Graham Wright har också gjort några bra illustrerande videos om hur marknadslag skall fungera.

Den skillnad man kan göra politiskt

Om man undersöker hur väl världsekonomin fungerar, tillväxtpotentialen som finns i relativt fria samhällen, de teknologiska möjligheter som ligger ganska nära i tiden, ökningen och tillgängligheten av kunskap och hur mycket enklare det blir att samordna projekt så verkar två saker vara väldigt troliga.

Det första är att det mänskliga samhället kommer att bli mycket rikare och att inom ett halvsekel kommer i princip alla samhällen att ha minst den välfärd som finns i det svenska samhället idag. Förhoppningsvis kommer det att gå ännu snabbare. Alltså, välfärd är inget statiskt och hur rika och fattiga olika samhällen är idag är inget som är bestämt för evigt. Kina må ha varit det fattigaste samhället i världen (åtminstone ett av de värsta) under början av 1960-talet, men under de senaste 10 åren har deras välstånd mer än dubblats.

Ett argument mot att det här skulle kunna ske är att jordens resurser håller på att ta slut. Det här påståendet kan nog bara tas på allvar för att man hört det upprepas så många gånger. När man betänker att människan bara skrapat på den allra översta ytan på jorden för att få fram resurser så ser man att det argumentet är ihåligt. Ett viktigare motargument är det att de energikällor vi använder oss av skulle kunna ta slut inom kort. Men detta stämmer inte heller. För just idag finns teknologin för att låta kärnkraftverken fungera i, kanske några miljarder år. Från Wikipedia:

A breeder reactor is a nuclear reactor capable of generating more fissile material than it consumes[1] because its neutron economy is high enough to breed fissile from fertile material like uranium-238 or thorium-232. Breeders were at first considered superior because of their superior fuel economy compared to light water reactors. Interest in breeders reduced after the 1960s as more uranium reserves were found, and new methods of uranium enrichment reduced fuel costs.

Breeder reactors could in principle extract almost all of the energy contained in uranium or thorium, decreasing fuel requirements by nearly two orders of magnitude compared to traditional once-through light water reactors, which extract less than 1% of the energy. This could greatly damp concern about fuel supply or energy used in mining. In fact, with seawater uranium extraction, there is enough fuel for breeder reactors to satisfy our energy needs for as long as the current relationship between the sun and Earth persists, about 5 billion years (thus making nuclear energy as sustainable in fuel availability terms as solar or wind renewable energy)

Det senare är dock omtvistat. Just nu används inte dessa reaktorer så mycket för att de inte är lika ekonomiskt snåla som vanliga reaktorer (trots att de är mer effektiva i användningen av bränslet). Och även om dessa reaktorer inte skulle börja användas, så lär man i dagens högskolor ut att nästkommande generation kärnkraftverk skall kunna använda thorium så att vi har energi i kanske 100 000 år till, vilket jag hörde från Niclas.

Och om vi bara har energi kan människan göra vad som helst. Möjligtvis även förstå kroppen så väl, så att vi kan byta ut de föråldrade celler vi har med nya fräscha stamceller, så att vi håller oss friska och slipper den fruktansvärda sjukdomen som kallas för åldrande. Eller använda genmanipulation för att få bort cancer. Ingressen från de här två artiklarna ger en extra försmak över vad dagens vetenskap tror vi kan göra i framtiden:

Researchers from The University of Nottingham have demonstrated how a species of flatworm overcomes the ageing process to be potentially immortal. The discovery, published in the Proceedings of the National Academy of Sciences, may shed light on the possibilities of alleviating ageing and age-related characteristics in human cells.

In a perfect world, we could eat to our heart's content without sacrificing our health and good looks, and now it appears that maybe we can. Mice with an extra dose of a known anti-cancer gene lose weight even as their appetites grow. Not only that, but according to the report in the March issue of the Cell Press journal Cell Metabolism, the animals also live longer, and that isn't just because they aren't getting cancer, either.

Även om vi inte når det stadiet kommer världens samlade produktionsförmåga bli fenomenal så att man bara behöver arbeta några timmar om året.

Den här utvecklingen sker idag, och kommer nog att fortsätta även om vi inte kan få leva i helt fria samhällen innan dess, eller vilket favoritsamhälle du helst skulle vilja leva i. Vilket får mig till den andra saken som verkar trolig att det inträffar. Och det är just att vi kommer att kunna välja fritt hur vi vill leva våra liv i framtiden, med ytterst få begränsningar utöver de basala att inte kränka folks rättigheter. De främsta begränsningarna som kommer finnas i framtiden kommer vara säkerhetsaspekter ifall vi blir odödliga; de som gillar att riskera sina liv för skojs skull kommer nog inte få sin rättighet att göra det respekterad om deras vänner väl inser att de kanske försvinner för evigt, och att de då i samma evighet kommer att veta om att deras vänner inte är där.

Men om vi bortser från dessa mindre inskränkningar kommer framtiden att vara mycket mer frihetlig än idag. Ju rikare vi blir desto lägre kommer kostnaden för att seasteada vara. Och ju bättre kommunikationsteknologin blir, desto fler kan nås av det praktiskt liberala budskapet. Och med det följer även möjligheten för oss libertarianer att gå samman och verkligen göra något för att skapa ett fritt samhälle.

Om detta nu stämmer, att världen blir rikare och att det inte finns några praktiska hinder för oss, eller våra barnbarn, att leva i överflöd hela livet, och att vi även kommer slippa det statliga oket någon gång då, samt att hela den här processen pågår för fullt nu, vad kan man som enskild individ göra i politiken? Alltså, om vi närmar oss en väldigt strålande framtid och att de nuvarande politiska bekymren inte kommer finnas då, vad har man i politiken att göra? Saker och ting kommer att lösa sig, utan att man behöver göra något, så vad finns det då att göra?

Några, som verkar ha kommit fram till en liknande uppfattning, har bestämt sig för att se till så att den här lysande framtiden inte förstörs av att någon bygger en osnäll AI eller att mänskligheten drabbas av någon annan global katastrof.

För egen del tror jag att vi libertarianer borde propagera och arbeta politiskt för främst en sak: att se till att den politiska revolutionen kommer tidigare snarare än senare. Skulle vi kunna genomföra den nu skulle vi göra oss själva och resten av världen (speciellt de fattiga) en gigantisk tjänst. Att genomföra det nu är inte möjligt, men ponera att det kan ske inom några år. Även om det inte kan ske om några år, kanske den libertarianska influensen i världens samhällen ser till att det sker några år innan det annars skulle skett, och att vi närmar oss välfärdens singularitet en dag närmre. Det skulle, då, bli nära oändligt viktigt att vi gör något idag.

En introduktion till marknadslag

Competing private courts enforcing competing polycentric bodies of law, as envisioned by David Friedman, presents an especially confusing mess. The implications of this are best left to the reader to imagine.

- RationalWiki, Anarcho-capitalism

If a phenomenon feels mysterious, that is a fact about our state of knowledge, not a fact about the phenomenon itself. ... All confusion and bewilderment exist in the mind, not in encapsulated substances.

- Eliezer Yudkowsky, Mysterious Answers to Mysterious Questions

Det finns en hel del frågor om hur ett anarkokapitalistiskt samhälle skulle fungera. Speciellt gäller det hur dess lagsystem skulle se ut. Komplikationerna, som många ser det, uppstår eftersom alla lyder inte nödvändigtvis under samma lag i samma område, och att det inte finns en ensam grupp som har makt att bestämma hur tvister skall lösas. Men dessa komplikationer, dessa problem folk ser med systemet, är inte oövervinnerliga. De går att lösa inom de ramverk som systemet sätter upp. Men hur då? Det har jag tänkt ge en introduktion till i detta inlägg.

Först och främst måste vi avskilja det område som skall diskuteras. Det som skall diskuteras är hur det anarkokapitalistiska systemet fungerar. Men jag och Niclas Wennerdal finner att detta system för hur lagar och regler kommer till på en marknad, borde kallas för marknadslag. Detta eftersom själva systemet inte behöver leda till att folk lever under libertarianska lagar, men det är hur systemet fungerar som är av intresse. Anarkokapitalism, som ord, används numera för att beskriva det system där folk kan leva under libertariansk rätt, där dessa individuella rättigheter upprätthålls av lagen och inte kan kränkas.

En grundläggande princip för alla rättsystem
Anarkokapitalism är alltså ett samhälle som kan uppstå under ett system med marknadslag, och följer de regler som den strukturen ger upphov till. Vad består då denna struktur av?

Den mest grundläggande delen i detta lagsystem är det som är gemensamt för alla lagsystem. Och det är att:

I ett samhälle är din möjlighet att bestraffa någon byggd på att tillräckligt få vill stå upp för den här personen och dennes agerande. Exempelvis, att du kan bestraffa en mördare bygger på att det inte finns tillräckligt många som anser att man skall ha rätt till att mörda samt att det inte fanns tillräckligt många som anser att den rättegångsprocess du använde dig av för att döma personen var orättvis, att du inte hade rimliga skäl till att bestraffa personen.

Hur många är tillräckligt många? Det vet jag inte, förutom att det nog varierar mellan olika anarkistiska samhällen, och att det är olika för olika brott. Tänk dig att du är i ett anarkistiskt samhälle och du ser någon som blivit rånad. Denne anställer en firma som fångar någon som anklagas för brottet, och en domstol säger sedan att denne faktiskt var skyldig. Brottsligen döms till att betala skadestånd samt lite extra för mödan och för att ha stört freden. Skulle du då ställa dig på brottslingens sida och säga att straffet är orättvist? Känner du någon som skulle gjort det? Jag skulle gissa att väldigt få skulle göra detta.

Och, ifall det vore så att någon faktiskt ställde sig på deras sida, skulle du ändra åsikt om att det var ett rättvist straff? Tänk om en hel grupp ställde sig på brottslingens sida, och säger att det inte är rätt att bestraffa denne, att det inte är ett brott att ta saker från andra, vad säger du då? Skulle du hållit med dem? Känner du någon som skulle gjort det? Jag skulle gissa att förutom just brottslingar och några vilsna pacifister skulle ingen ändrat åsikt av detta faktum.

Vad är min poäng här? Min poäng är att för vissa brott, som stöld, lär man inte godkänna alls att detta blir lagligt, att, så länge som gruppen som vill kunna stjäla är en minoritet (om de vore en tillräckligt stor majoritet skulle vi ha en demokrati som vill bli beskattad), kommer man inte att godkänna att de får lov att göra detta. Detta är viktigt, för att det innebär att man är beredd att bekämpa dessa individer ifall de vill frita brottslingen. Att, ifall det skulle uppstå en till konflikt, skulle flertalet vilja bekämpa brottslingens kumpaner och även bestraffa dessa. Det är just det som gör lagen mot stöld till en lag.

Men säg att det hade varit rättegångsproceduren som någon tvekat om, hade det ändrat din uppfattning något? För egen del hade det spelat roll beroende på vem den personen var, och det är för att jag troligtvis inte hade satt mig in i fallet och att domaren endast är en som ger ut sitt omdöme om en vetenskaplig sak. Han kan ha fel. Så ifall en annan jurist, som är bekant med bevisbördor, vittnens och bevismaterials tillförlitlighet, och allmänt rättsförfarande, säger att bevisningen inte är speciellt säker – då är jag benägen att stötta de som vill frita den misstänkte. Här kan det ju finnas rum för rimligt tvivel och – om jag får lov att dra till med en, tror jag, rimlig regel – ifall inte mer än tio av tolv experter i området är tillräckligt säkra på domen borde den inte fällas.

Men, säg att det inte är en expert som uttalar sig i frågan. Säg att det är någon utan någon kunskap i området. Skulle man då behandla den personen annorlunda än den som säger att handlingen i sig inte är ett brott? För egen del skulle jag bara svagt se personen som något bättre än så, beroende på hur intelligent denne verkar vara.

Jämför det här med ett annat beteende, som många idag anser vara brottsligt, nämligen att använda och sälja heroin. Här tror jag att färre människor skulle vara beredda att stå upp mot en minoritet som vill beskydda de som brukar denna drog.

Marknadslagen och dess logik
Jag har tagit upp en grundläggande regel som bestämmer när ett straff kan komma till. Hur anpassar sig marknadens strukturer till denna verklighet?

Av försvar och sällskapsskäl kommer individerna i samhället att gå samma i olika grupper; de kommer att organisera sig. Detta ser man att det uppstår naturligt i situationer där man inte kan lita på att bli beskyddad av ”sin” stat, exempelvis när folk i USA flyttade västerut i karavantåg. Då gick de samman i grupper med bestämda regler för att hantera konflikter inom gruppen. Public choice-ekonomerna menar också att detta är något som man borde förvänta sig, fast de gör det ytterligare antagandet att när man går in i gruppen så lämnar man över sin frihet att gå ifrån gruppen, till gruppen. Alltså att gruppen blir en stat. Detta visade sig inte vara fallet i amerikanska västern, och är högst tveksamt utifrån en teoretisk grund.

Utöver att man vill kunna försvara sig, så vill man ju försvara sig mot rätt saker, så därför kommer folk troligtvis att ta hänsyn till vilka lagar de olika individerna vill gå efter i valet av vilka man tillsammans formar en grupp med. Har alla samma uppfattning om vilken lag de vill följa efter spelar detta ingen roll. Inom detta område inkluderar jag även vad för rättegångsprocedur man vill gå efter. Man skulle kunna tänka sig olika läger av libertarianer, exempelvis, som har olika synsätt på hur man skall tolka bevis.

Dessa grupper kan vara organiserade som föreningar eller aktiebolag, men de flesta ankor utgår från att de kommer likna försäkringsbolag. Detta för att man kan se brott som något som drabbar en likt en olycka och att det därmed är möjligt att försäkra sig mot det (vilket inte är annorlunda från idag), och att försäkringsbolaget då skulle vara i en bra position för att samordna jakten på brottslingen och att ta upp fallet till en domstol.

Vad händer ifall två personer är av olika åsikt om vilken rättegångsprocedur som är giltig, och att de hamnar i en tvist med varandra? Då går vi tillbaka till det jag skrev ovan, om att upprätthållandet av en lag beror på att inte tillräckligt många stöttar den som någon annan vill straffa. Så i fallet om rättegångsprocedurer borde man kunna dela upp alla i två grupper: de som vill ha lättare krav och de som vill ha hårdare krav. Om en förening vill ha högre krav än en annan, men samma straff, måste den andra gå med på detta då? Uppenbarligen inte hur höga som helst, för det skulle vara detsamma som att tillåta brottet. Hur höga det blir bestäms av resten av samhället, och hur de ställer sig till konflikten.

Så, i fallet mellan den med hårda och lätta krav, vilken ställer du dig på, om någon? Det är fullt möjligt att inte ställa sig på någon sida, så ifall det skulle bli krig är du utanför konflikten. Om alla andra i samhället är utanför konflikten då är det som om det bara fanns två grupper. Den ena gruppen skulle då kunna tvinga på den andra sin vilja ifall: (1) den andra gruppen var väldigt svag och (2) den första gruppen är helt okej med att riskera människor i krig, alternativt (om känslolösa legosoldater finns att hyra överallt) inte bryr sig om att betala för att göra detta och ta pengar ifrån de erövrade (ifall det är möjligt) för att betala kostnaderna. Kort och gott, den ena gruppen kan bestämma över den andra genom att tvinga sig på denne, övervinna denne i en strid. Då kan den ena gruppen ensamt bestämma över den andra gruppen; de kan upprätthålla sin lag över de andra.

Detta är alltså samma princip som jag tog upp i början av inlägget, att lagen kommer till först när det inte finns tillräckligt stöd för de som bryter mot beteendet vissa vill förbjuda. Hur räknar man ut om grupp A eller grupp B skall få sin vilja igenom? Detta beror på de båda gruppernas ekonomiska styrka och deras respektive preferenser för att vilja få sin vilja igenom och deras aversion mot att använda våld.

Men, det behöver inte gå till krig. För vid vissa tillfällen kommer båda grupperna se att det inte skulle vara i deras intresse att slå ned den andra gruppen. Hur stora behöver grupperna vara för att ingen av de är villiga att använda våld för sin sak? Det vet jag inte, men man kan ju gissa att, om samhället vore lika stort som det svenska, om båda grupper bestod av 10 000 individer så skulle de inte kriga mot varandra. Istället måste de nu komma fram till en kompromiss om hur de skall hantera alla situationer där de kan hamna i en konflikt med varandra. De behöver helt enkelt enkelt skriva ett avtal om dessa scenarion.

Hur kommer detta avtal att se ut? David Friedman skissar ett exempel på det i The Machinery of Freedom, fast det gällde hur de båda grupperna skulle ställa sig till att ha dödsstraff för vissa brott.

One can imagine an idealized bargaining process, for this or any other dispute, as follows: Two agencies are negotiating whether to recognize a pro- or anti-capital-punishment court. The pro agency calculates that getting a pro-capital-punishment court will be worth $20,000 a year to its customers; that is the additional amount it can get for its services if they include a guarantee of capital punishment in case of disputes with the other agency. The anti-capital- punishment agency calculates a corresponding figure of $40,000. It offers the pro agency $30,000 a year in exchange for accepting an anti-capital-punishment court. The pro agency accepts. Now the anti-capital-punishment agency can raise its rates enough to bring in an extra $35,000. Its customers are happy, since the guarantee of no capital punishment is worth more than that. The agency is happy; it is getting an extra $5,000 a year profit. The pro agency cuts its rates by an amount that costs it $25,000 a year. This lets it keep its customers and even get more, since the savings is more than enough to make up to them for not getting the court of their choice. It, too, is making a $5,000 a year profit on the transaction. As in any good trade, everyone gains.

Friedmans slutsats behöver nog förstärkas med ett ytterligare resonemang. Vad folket har vunnit är ett samförstånd, en grund för samarbete, som grundade sig i en kompromiss. Alltså, båda grupper kan inte få sin vilja igenom, och därför måste de följa en gemensam regel för dessa tvister. Egentligen hade båda grupper velat kunnat tvinga sin vilja på den andra gruppen, men det är inte möjligt (eller önskvärt). Det är alltså i den kontexten som man kan säga att båda tjänar på det här avtalet.

David Friedmans idé är att grupperna kommer att avtala fram specifika lösningar för varje tvist, men det skulle i sin tur kunna ge upphov till generella lösningar för dessa tvister. En sådan historisk lösning har varit rättsidén actor sequitur forum rei, d.v.s. att fallet går till den anklagades domstol.

Hur skulle det kunna se ut beroende på hur starka den eller andra gruppen är, och hur påverkas det av deras preferenser? Och hur skulle det vara om de andra i samhället stöttar den ena eller andra gruppen? Hur det skulle kunna se ut har Niclas Wennerdal beskrivit i Marknadslag: Minoriteter och Marknadslag: Tre grupper och drogförbud.

Så, för att sammanfatta. Grunden i systemet med marknadslag är att lagar enbart kan upprätthållas när för få vill ställa sig bakom den anklagade brottslingen. Människor är beredda att använda våld för att få andra att följa sina lagar, men de måste välja mellan att kriga, vilket vanligtvis innebär en kostnad för dem. Folk med olika preferenser för lag och för att kriga kommer att samlas i grupper som bäst passar dessa preferenser. När grupperna inte vill kriga mot andra kommer deras preferenser för hur jättegärna de vill följa sin lag i en konflikt med en annan grupp bestämma huruvida de följer den ena eller andra lagen.