Principles of Economics - Dödviktsförlust

I min tidigare del-recension av Gregory Mankiws Principles of Economics kritiserade jag konceptet dödviktsförlust (som även kallas dödviktskostnad), för att det användes felaktigt av nationalekonomerna. Jag har även kritiserat grunden för konceptet i en annan recension. I det här inlägget går jag igenom de två argumenten igen något mer utförligt, samt visar varför Mankiws beskrivning av problemet med skatter är fel (och hur det felet är snarlikt neoklassikernas problem med monopol).

Så, vad är en dödviktsförlust? Dödviktsförlusten försöker mäta den totala (eller samhälleliga) förlusten av situationer på marknader som inte är Pareto-optimala, d.v.s. situationer som inte är i perfekt (och bra) jämvikt. En dödviktsförlust uppstår när den sammanlagda nyttan som konsumenter och producenter får av en viss affär är mindre än vad den skulle kunna vara. Mankiw definierar en dödviktsförlust som "the fall in total surplus that results from a market distortion, such as a tax" (s. 165). På vilket sätt mäter man den här förlusten?

Jo, genom att mäta konsumt- och producentöverskott. Säg att en producent säljer äpplen för 20 kr/kg, men att kostnaderna för företaget ligger på 18 kr/kg. Då kommer producenten ha ett producentöverskott på 2 kr för varje kilo den säljer. Ett annat företag säljer sina snarlika äpplen för samma pris, men har en lägre kostnad, 17 kr/kg, och får således ett högre producentöverskott i sina affärer. Om man summerar alla producenters överskott från sina försäljningar, då får man det totala producentöverskottet för den marknaden.

Det fungerar något annorlunda för konsumenterna och deras överskott. Här ser man inte på skillnaderna mellan objektiva kostnader och pris, utan mellan priset och det högsta pris som en konsument kunde tänkt sig lägga ut för att få varan. Om någon hellre betalar 30 kr för ett kilo äpple än avstår, men inte 31 kronor, då får denne ett konsumentöverskott på 10 kr/kg. För den som högst betalar 25 kr/kg för äpplena har ett konsumentöverskott på 5 kr/kg.

Om man föreställer sig en marknad, med en tänkt utbuds- och efterfrågekurva så kan man se hur stora överskotten är; det är areorna mellan de båda kurvorna, fram till där de går samman vid marknadens jämvikt. Dödviktsförlusten uppstår när denna area minskar, av någon anledning. Nedan visas hur detta fungerar när en staten beskattar en viss marknad:

Detta grafiska sätt att visa vad dödviktsförlusten består av ger dock ingen direkt förståelse av vad det egentligen representerar. Vad samhället verkligen förlorar är att vissa individer inte kan tillfredsställa sina behov genom ömsesidigt gynnsam handel; två eller fler personer som skulle kunnat handla med varandra utan skatten kan nu inte längre göra det. Mankiw har ett bra exempel på detta:

To gain some intuition for why taxes result in deadweight losses, consider an example. Imagine that Joe cleans Jane’s house each week for $100. The opportunity cost of Joe’s time is $80, and the value of a clean house to Jane is $120. Thus, Joe and Jane each receive a $20 benefit from their deal. The total surplus of $40 measures the gains from trade in this particular transaction.

Now suppose that the government levies a $50 tax on the providers of cleaning services. There is now no price that Jane can pay Joe that will leave both of them better off after paying the tax. The most Jane would be willing to pay is $120, but then Joe would be left with only $70 after paying the tax, which is less than his $80 opportunity cost. Conversely, for Joe to receive his opportunity cost of $80, Jane would need to pay $130, which is above the $120 value she places on a clean house. As a result, Jane and Joe cancel their arrangement. Joe goes without the income, and Jane lives in a dirtier house.

The tax has made Joe and Jane worse off by a total of $40, because they have lost this amount of surplus. At the same time, the government collects no revenue from Joe and Jane because they decide to cancel their arrangement. The $40 is pure deadweight loss the fall in total surplus that results from a market distortion, such as a tax deadweight loss: It is a loss to buyers and sellers in a market not offset by an increase in government revenue. From this example, we can see the ultimate source of deadweight losses: Taxes cause deadweight losses because they prevent buyers and sellers from realizing some of the gains from trade. (s. 165-166)

Kritik
Vad finns det då för problem med den här neoklassiska analysen av dödviktsförlust? Det första problemet är att hela analysen bygger på en högst tveksam teoretisk grundval. Denna förutsätter att det är möjligt att, på ett vettigt sätt, jämföra och lägga samman folks värderingar av varor och tjänster, d.v.s. addera folks olika konsumentöverskott, samt att jämföra och behandla som likvärdigt detta konsumentöverskott med skillnaden i kostnaden och priset för säljaren, d.v.s. producentöverskottet. Alltså, det verkar inte vara möjligt, eller iaf inte säga något intressant, att plussa ihop olika människors konsumentöverskott, och att sedan jämföra detta med producentöverskottet.

Varför är det besvärligt att jämföra konsumenters överskott? Frågan svaras om man funderar på vad det är man försöker mäta, nämligen skillnaden i en varas pris och högsta priset någon vill köpa den för. Uppenbarligen går det att diskutera sådana skillnader, och lägga samman dem, men är deras total en meningsfull siffra? För att vara det måste nog ett konsumentöverskott i en marknad vara jämförbar med ett konsumentöverskott någon annanstans. ... [Här avbröts mina tankar av att jag märkte att jag inte kunde se något egentligt fel i den neoklassiska analysen här; jag ser inget uppenbart fel i att lägga samman olika individers villighet att betala för en vara. Problemet som jag tidigare haft med idén var att den här summan skulle säga något meningsfullt om folks välstånd/välfärd, och det kan det uppenbarligen inte göra, eftersom min vilja att köpa något inte behöver ha något att göra med hur bra jag mår av att köpa den. Jag kan exempelvis vara beroende av nikotin och inte få ut speciellt mycket av att röka, men samtidigt vilja betala ett högt pris för det, och en annan dag kan jag inte vara beroende, få ut mycket mer njutning av att röka lite, och samtidigt inte vara beredd att betala så mycket. Alltså, jag ser inget problem i att mäta folks villighet att betala för något, och hantera det som en siffra, men den kan inte ses som en teoretisk likhet med välfärd, vare sig i hälsa, välstånd eller nytta. Alltså, den neoklassiska analysen är här inte grundläggande problematisk, men eventuella utvidgningar av analysen är det.]

Att lägga samman konsumentöverskott och producentöverskott är problematiskt för de mäter olika storheter, alternativt har kommit till genom två olika modeller av individer. I det första fallet mäter neoklassikerna bara en skillnad mellan varas kostnad och en varas pris, vilket är ett annorlunda mått än en varas pris och ens villighet att köpa/sälja den. I det andra fallet utgår man från att producenten är villig att sälja varan för dess pris, vilket gör att analysen ser ut att vara likadan som med konsumentöverskottet. Men även här finns en skillnad! För, konsumenten är modellerad att söka maximal nytta, medan producenten är modellerad att se maximerad nytta som att vara detsamma som maximerad vinst. Det innebär att de olika modellerna har programmerats att värdera saker systematiskt olika; processen som leder fram till ett visst "överskott" är olika i de båda fallen och borde därför inte kunna jämföras med varandra. Det är olika saker alternativt är värderade av två skilda sinnen. Varför de skulle kunna slås samman är bortom mig.

Ett liknande problem kan även uppstå enbart på producentsidan. Tänk att en liten butik blir beskattad på 10%, så att företaget måste gå i konkurs. Deras förlust är mätt i den förlorade vinsten av att driva det företaget mot deras näst bästa alternativ, kanske att vara anställda eller att inte arbeta alls. Det blir därmed en förlust i psykisk nytta som inte fångas av förlusten i vinst.

Det andra problemet med dödviktsförlust är hur det används i analysen. Även om man kan hålla med neoklassikerna om att konceptet är möjligt och mäter välfärd (eller är på något annat sätt intressant), så används det något felaktigt. Jag tog i förrförra inlägget upp detta när det gällde att jämföra förlusten av nedsluttande efterfrågekurvor, men Mankiw tar upp ett annat exempel, nämligen effektivitetsförlusten av skatter. När det gäller effektivitet så räknas inte att staten tar pengar - då neoklassikerna antar att alla fördelningar är effektiva, så att det inte spelar någon roll ifall du har pengarna eller staten har dem - utan bara ifall det kostar något för samhället att detta sker. Och enligt Mankiw finns det två problem med detta:

What are the costs of taxes to taxpayers? The most obvious cost is the tax payment itself. This transfer of money from the taxpayer to the government is an inevitable feature of any tax system. Yet taxes also impose two other costs, which well-designed tax policy tries to avoid or, at least, minimize:

• The deadweight losses that result when taxes distort the decisions that people make
• The administrative burdens that taxpayers bear as they comply with the tax laws

An efficient tax system is one that imposes small deadweight losses and small administrative burdens. (s. 250)

När det gäller den administrativa kostnaden räknar Mankiw konstigt nog bara på kostnaden som detta innebär för skattebetalaren, och inte för att hushålla alla människor som jobbar på skattekontoret.

Nåja, problemet jag vill uppmärksamma här är det första, dödviktsförlusten av skatter. Denna har redan illustrerats ovan, och är lika fel som den påstådda dödviktsförlusten av att folk köper på en monopolistisk marknad. Problemet är alltså inte att det uppstår en dödviktsförlust, utan att den här dödviktsförlusten (om det nu är ett problem) är större än vad för dödviktsvinster som skapas av statens aktivitet.

Detta kanske låter något konstigt, men tänk då vad som skulle hänt ifall staten använt pengarna de fått av skatten till att subventionera samma marknad som de beskattat. Vad blir resultatet? Det blir en extra kostnad för en revisor att dra ifrån och sedan lägga till en summa från företagens räkenskaper, alltså dödviktsförlusten är så gott som borta. Vad händer ifall staten skulle beskatta en marknad, och subventionera en annan? Måste det, överlag, uppstå en dödviktsförlust? Nej, rent teoretiskt skulle det kunna uppstå en vinst, beroende på hur marknaderna ser ut.

Detta innebär givetvis inte att skatter inte har några kostnader, utan enbart att den kostnad som Mankiw tar upp inte är korrekt analyserad. Problemet är att bara en viss synlig effekt undersöks. Annars finns det många andra kostnader med beskattning. Statens konsumtion kan vara direkt skadlig för skattebetalaren (se pengar som läggs på krig, upprätthållandet av negativa lagar och dylikt); den kan vara positiv, men samtidigt inte lika positiv som de tjänster man själv skulle valt att köpa (slipstensmuseum och annat beroende på ens smak); den leder folk till att utföra ineffektivt arbete (jämfört med om det inte fanns några skatter) för att slippa bli bestulna (skatteplanera); skattelagarna måste upprätthållas med våld och tvång så att vissa arbetar (ineffektivt) med att sätta folk i fängelse vilka förlorar på att bli frihetsberövade och samhället på att de inte längre kan utföra något speciellt produktivt arbete. Sammanlagt finns det väldigt många kostnader med skatter, och det är något pinsamt att Mankiw bara klarar av att nämna två.

Principles of Economics - Offentliga varor

Ett standardargument mot helt fria marknader, för den som läst lite ekonomi, är att peka på förekomsten av offentliga varor. Detta tar även Mankiw upp i sin bok, och hans diskussion är nog helt representativ för de flesta vanliga ekonomer. Vad är då offentliga varor? Mankiw börjar diskussionen med att dela upp alla varor efter två kriterier:

• Is the good excludable? Can people be prevented from using the good?
• Is the good rival? Does one person’s use of the good diminish another person’s enjoyment of it? (s. 226)

Utifrån den här perspektivet finns det fyra olika sorters varor i ekonomin: privata varor, offentliga varor, allmänna tillgångar och naturliga monopol.

• Private goods are both excludable and rival. Consider an ice-cream cone, for example. An ice-cream cone is excludable because it is possible to prevent someone from eating an ice-cream cone—you just don’t give it to him. An ice-cream cone is rival because if one person eats an ice-cream cone, another person cannot eat the same cone. Most goods in the economy are private goods like ice-cream cones. ...

• Public goods are neither excludable nor rival. That is, people cannot be prevented from using a public good, and one person’s enjoyment of a public good does not reduce another person’s enjoyment of it. For example, national defense is a public good. Once the country is defended from foreign aggressors, it is impossible to prevent any single person from enjoying the benefit of this defense. Moreover, when one person enjoys the benefit of national defense, he does not reduce the benefit to anyone else.

• Common resources are rival but not excludable. For example, fish in the ocean are a rival good: When one person catches fish, there are fewer fish for the next person to catch. Yet these fish are not an excludable good because it is difficult to charge fishermen for the fish that they catch.

• When a good is excludable but not rival, it is an example of a natural monopoly. For instance, consider fire protection in a small town. It is easy to exclude people from enjoying this good: The fire department can just let their house burn down. Yet fire protection is not rival. Firefighters spend much of their time waiting for a fire, so protecting an extra house is unlikely to reduce the protection available to others. In other words, once a town has paid for the fire department, the additional cost of protecting one more house is small. (s. 226-227)

Se även följande schematiska figur:

Så, en offentlig vara är helt enkelt en vara med en viss speciell karaktär: väl producerad kan ingen hindras från att konsumera den, och ingens konsumtion hindra andra från att konsumera den. Varför innebär den här strukturen på varor ett problem? Jo, för enligt standard neoklassisk analys kommer dessa varor inte att produceras i tillräckligt stor mängd. Vad menas med "tillräckligt stor mängd"? Som jag förstått det så ses det i förhållande till vad som skulle producerats ifall varan vore en privat vara. Jag skulle nog hellre uttryckt det som att det finns en viss tjänst som folket vill ha - och som teoretiskt skulle kunna producerad - men som inte blir det. Den neoklassiska modellen utgår ifrån, helt korrekt, att om varan vore privat så skulle den kunna produceras och därför jämför de med varan som om den vore privat. Detta blir lite av en miss - om jag har förstått dem rätt - för det skulle kunna uppstå fall där offentliga varor vägs mot privata varor och de senare är totalt sett sämre för att det kostar mer att samverka för att producera den. Att bara jämföra med en tänkt perfekt värld av privata varor missar de oundvikliga kostnaderna.

I vilket fall kan vi tänka oss, rent intuitivt, att det skulle vara dåligt ifall vissa offentliga varor inte producerades, och att man då skulle kunna tänka sig att det är okej med beskattning för att producera dessa varor. Försvar verkar ju vara ett sådant fall - vilket jag dock argumenterat emot förr. Men, hur kommer det sig att privata företag inte kan producera dessa varor?

När Mankiw försöker förklara detta tar han upp fyrverkerispel som ett exempel. Det visade att även om varje medlem av en viss lokalbefolkning på 1000 personer skulle vara beredd att betala 10 kr för att se fyrverkerierna, för vilket kostnaden är 5000, så skulle inte en entreprenör kunna producera detta. Detta för att när entreprenören skulle försöka sälja biljetter till föreställningen så skulle folk inse att de kan se det utan biljett, och att de därför inte har något incitament att betala för det. Mankiws slutsats av detta är att den privata marknaden inte kan producera ett fyrverkerispel. Han uttrycker det generellt således: "Because public goods are not excludable, the free-rider problem prevents the private market from supplying them." (s. 228)

Denna slutsats är antingen uppenbart falsk eller så definierar Mankiw ”privata markander” så att dessa inte inkluderar vad än man skall kalla de fyrverkispel som uppkommer av att flera hushåll var för sig köper in några pjäser så att det uppstår ett decentraliserat fyrverkeri. Den generella slutsatsen blir alltså falsk ifall man är intresserad av ifall det i privata samhällen produceras offentliga varor eller inte. Och Mankiws exempel var seriöst menat; det var "realistiskt".

Problemet med den neoklassiska analysen av offentliga varor torde vara uppenbart: det stämmer helt enkelt inte. Varor som fyrverkerispel produceras och kan åtnjutas, trots att det verkar finnas en logik som säger att den inte kan uppstå. Hur kan då privata samhällen eller marknader producera dessa varor, vad för incitament leder folk till att få dem producerade?

Filosofen Roderick Long tar upp fem olika sätt som rena offentliga varor* kan finansieras utan tvång:

[1] Conscience: Public goods can be funded through reliance on custom, morality, and non-material rewards. Many public goods are already so funded; volunteer fire departments are an obvious example. A less obvious example, perhaps, is churches: one can walk into a church, listen to the sermon, ignore the collection plate, and walk out. Indeed, everyone who wants to hear the sermon could free-ride in the same way. Hence the economists ought to predict that no churches would ever be built and no ministers paid; yet somehow this is not the case. ... Indeed, as Robert Axelrod shows in his book The Evolution of Cooperation, both biological and cultural evolution tend to promote the emergence of cooperative dispositions, because those who manifest such dispositions acquire a reputation as a cooperator, and thereby attract other cooperators; as these cooperators flourish by reaping the benefits of increased cooperation, the cooperative impulse is further selected for.

[2] Delegation: [This] solution is really a variation on the [first], but it is distinctive enough to warrant separate mention. Those wishing to solicit contributions to some worthy cause will raise much more money if they devolve responsibility by assigning local people to collect from friends, family, and co-workers. This strategy is employed with great effectiveness by the United Way. Social pressure, and the desire to look good in front of one's peers, are powerful incentives - incentives that might well serve to motivate contributions to the patriotic defense of one's homeland.

[3] Guarantee: In his book The Limits of Government: An Essay on the Public Goods Problem, David Schmidtz suggests offering moneyback guarantees as a way of increasing the incentive to contribute. Remember that a public-goods problem comprises two elements: the Free Rider problem (the temptation to free ride if others contribute enough) and the Assurance problem (the fear that one will end up a sucker if one contributes and others end up not contributing). If those soliciting funds offer to refund contributors' money if insufficient funds are raised to fund the public good, the Assurance problem is defused. The Free Rider problem still remains, of course; but once the incentive to defect has been cut in half, the non-monetary incentives to cooperate may be enough to overwhelm it. [En variant av detta är att endast bygga projektet ifall tillräckligt många bidrar till det. Kolla in the point, och Murphy-Krugman-debatten.]

[4] Packaging: One way to fund public goods is to package them with private goods (from which non-contributors can be excluded). In 19th-century England, private roads were built that were not toll roads: they were completely free, and anyone could use them. Why was it in the road-builders' interest to supply this public good, then? Because the road-builders owned property - a private good - alongside the site of the proposed road, and once the road was built, increased traffic brought increased commerce, and the value of their property was increased. [Ett annat exempel, som Bruce L. Benson tar upp i The Enterprise of Law och Alison Wakefield i Selling Security, är när en hyresvärd för ett kvarter hyr in privata väktare som hyresgästerna betalar via hyran. Väktarna ser till att upprätthålla ordning, vilket är en offentlig vara.]

[5] Advertising: Could the public good of national defense be funded by advertising as well? Perhaps so. How much money would Coca-Cola be willing to donate to national defense, in exchange for the right to advertise: "COCA-COLA: WE DEFEND AMERICA!" Quite a bit, I would bet. [Long behandlar detta som en del av "Packaging", men det kan ses som en separat kategori. Detta gäller även för företag som sponsrar vissa kulturutställningar, konserter och tidningar.]

Ett annat exempel som ekonomen Bryan Caplan tar upp är signalering, vilket har lite att göra med #1 och #2 ovan. Här är vad en av hans studenter skrivit om det:

[6] Signaling: In signaling models, selfish agents might voluntarily supply public goods. Yes, if donating to charities, giving blood, or sponsoring militia units or adopting part of a roadway signals, "I am a nice guy; vote for me and/or buy my products and/or marry me, because if I am this nice to complete strangers, imagine how great I am to my constituents/customers/family! Also, I can afford to do a lot for you." It's like potlatch!

Ett till:

[7] Bieffekt av en annan aktivitet: Att det finns ett prissystem i ekonomin (och att folk har information om det) kan ses som en offentlig vara, men denna har inte producerats genom att folk försökt skapa ett prissystem, utan av att folk bara försökt köpa och sälja varor. På samma sätt kan kanske den offentliga varan försvar komma till genom att en mängd individ var för sig har ett intresse av att utföra militärövningar i diverse miliser. Eller att en viss moralisk eller språklig ordning kan upprätthållas av att folk verkligen gillar att säga till folk som gör eller säger fel.

Se även mina inlägg om hur ett fritt samhälle kan producera ett försvar mot fientliga makter och om hur man kan agera för att lösa den bakomliggande problematiken i sådana här fall.

Vad gäller drivkrafter verkar det handla om moral, signalering (reklam), vinstintresse (genom paketering) och att bara vilja uppnå något (garantin och bieffekten, men det kan nog påverka de andra intressena också). Alltså, de förklaringar som jag tagit upp hittills kan nog beskrivas på ett annat sätt, så att man tar bort minst en kategori.

I vilket fall som helst borde dessa mekanismer och exempel visa att det inte är omöjligt att offentliga varor kan produceras utan stater, och att det inte heller är ovanligt att det sker. Den neoklassiska modell som Mankiw tar upp stämmer inte överens med verkligheten.

Men, även om modellen som Mankiw tar upp inte stämmer helt, stämmer den till viss del. Att betala för en offentlig vara är inget som man alltid är inställd till att göra, och varje utläggning för en offentlig vara är nog, allt annat lika, mer kostsamt än köp av privata varor. Alltså, modellens logik har viss förklaringskraft - se rationell ignorans och rationell irrationalitet - men den kan nog enbart appliceras i en analys som en del av en större teori. (Det här felslutet verkar neoklassikerna göra på många fler ställen.)

Hur kan man enkelt anpassa modellen för att göra den mer relevant till en samhällsanalys? Ett förslag är att låta dess logik stå som förklaring till varför folk inte är beredda att ge bort hur mycket pengar som helst till allmänna ändamål. Istället för att marknaden och civilsamhället inte kan producera några offentliga varor finns det bara en begränsning på hur mycket pengar folk är villiga att lägga på det. Detta skulle kunna förstås som i procent av medelsvenssons inkomst, ett absolut mått eller som procent av BNP. Det viktiga utifrån det här perspektivet blir att veta hur stor denna "offentliga fond" skulle bli. I den politiska debatten borde frågan vara bli ifall den privata offentliga fonden är tillräckligt stor för att producera alla offentliga varor man bryr sig om, och ifall man känner sig beredd att använda våld för att tvinga folk att bidra till att fonden blir större, samt effektivitetsskillnader mellan stat och marknad.

Detta är inte allt man kan säga på temat offentliga varor, men nu har jag inget mer att komma på.

* Som Mankiws exempel i rutan ovan visar, kan en viss vara eller tjänst vara en offentlig eller privat vara beroende på den sociala strukturen. Om staten förbjuder vägar från att ta betalt för sin service, då blir alla vägar direkt omöjliga att produceras som privata varor. Roderick Long tar upp fem sätt att lösa problemet med offentliga varor, men en lösning är bara att lösa ett problem som staten skapat, och inte en lösning på det generella problemet med offentliga varor.

Principles of Economics - Marknadsmakt

Efter ett litet uppehåll kommer här fortsättningen i min recension av Gregory Mankiws Principles of Economics. I det här inlägget skall jag kolla på det andra generella argumentet Mankiw, och den neoklassiska skolan överlag, lägger fram mot helt fria marknader. Detta är fenomenet som kallas marknadskraft, vilket är när en marknadsaktör kan förändra priset på en viss vara genom sitt agerande.

Man kan tänka sig att en säljare har den här makten (monopol), men det kan även gälla för köpare (monopsoni). Alltså att en säljare kan minska utbudet på en vara för att höja priset på den, eller att en köpare kan minska efterfrågan på en vara för att minska priset. (Problemet med säljare eller köpare som ökar utbudet respektive efterfrågan är inget som analyseras, nog för att det inte är så relevant.) Här kommer jag enbart att gå igenom fall av den förra sorten, men logiken i varför det är ett problem gäller även för det andra fallet.

Varför är marknadskraft ett problem då? Jo, på en ideal marknad, med perfekt konkurrens, kommer varje företagare att vara tvungen att sälja sina varor till den lägsta kostnaden som krävs för att det skall vara precis lönsamt att producera varan, d.v.s. när produktionen inte ger någon vinst (eller förlust). Detta är, enligt alla neoklassiker, ett bra tillstånd, och det kommer till tack vare att efterfrågekurvan är perfekt elastisk. D.v.s. finns det ens den minsta förändring i någon företagares pris kommer alla konsumenter att köpa den här varan någon annanstans. Alltså, ifall ICA ökar priset på sin inlagda gurka av Felix, då kommer ingen konsument att köpa den varan där, och istället köpa varan på Coop eller dylikt. Detta kräver att varan kan säljas av vilken producent som helst (eller iaf att det finns "tillräckligt många" säljare så att de konkurrerar med varandra om pris).

Men, när en producent märker att en minskning av priset inte innebär att de förlorar alla sina kunder, då finns det en möjlighet att de kan öka priset lite och tjäna en högre vinst för detta. Om producenten gör detta - vilket denne borde göra, som en god vinstmaximerare - kommer den att tjäna mer pengar, men konsumenternas förlust är högre än dennes vinst, så utilitaristiskt är det dåligt ifall företaget gör detta. Detta räknar neoklassikerna ut genom att kika på konsument- och producentöverskotten, och enligt den analysen medför alla marknader där [minskat utbud -> högre pris] ett problem. När företagarens vinst av en prisökning inte är lika stor som konsumenternas förlust av detta uppstår alltså en deadweight loss. Och det är, enligt neoklassikerna det som är problemet med marknadskraft.

Detta koncept delar samma problem som producent- och konsumentöverskott gör, men också ett ytterligare som jag tänker diskuterar i ett senare inlägg. Men, även om man bortser från dessa problem är Mankiws diskussion av problemet inte helt korrekt. För, han verkar definiera monopol så att de alltid har makt över priset, men detta verkar inte gälla, såvida man inte definierar monopol just så. Och det verkar Mankiw inte göra:

Not all goods and services, however, are sold in perfectly competitive markets. Some markets have only one seller, and this seller sets the price. Such a seller is called a monopoly. Your local cable television company, for instance, may be a monopoly.

s. 67

[A] monopoly...has no close competitors and, therefore, can influence the market price of its product. While a competitive firm is a price taker, a monopoly firm is a price maker.

s. 315

Alltså, monopol verkar definieras efter om en producent är ensam om att sälja en viss vara, och marknadskraft följer ifrån det. Men, måste det vara i monopolistens intresse att alltid minska utbudet på sina varor? Nej, för det beror på hur elastisk efterfrågan är, alltså hur mycket mer folk kommer att betala för det mindre utbudet.

Säg att en monopolist av salt minskar utbudet så att köparna måste konkurrera om de få paket salt som finns kvar. För egen del bryr jag mig inte så mycket om priset för salt, men vill gärna ha det, så jag kommer att bjuda ganska mycket för att få ett paket salt, säg det dubbla. Om de flesta tänker likadant behöver nog monopolisten inte minska utbudet med så mycket för att priset skall kunna höjas så mycket. I det här fallet, när efterfrågan är inelastisk, skulle det löna sig för en monopolist att minska utbudet.

Men, det går också att föreställa sig fall när efterfrågan är elastisk (även om den inte är perfekt elastisk), vilket innebär att producenten får en lägre vinst av att minska utbudet, trots att priset stiger något. Enligt Wikipedia skall sprit och turistflyg ha en elastisk efterfrågan, så om vi (troligtvis otillbörligt) antar att elasticiteten är densamma ifall industrierna monopoliseras, skulle monopolisterna inte minska utbudet av dessa varor. Alltså, monopol innebär inte nödvändigtvis negativa konsekvenser för samhället (vilket påpekades för snart hundra år sedan av Ludwig von Mises i Socialism). Det finns dock andra argument mot monopol, men just det argumentet som neoklassikerna tar upp mot monopol är inte alltid relevant.

Ett annat problem med den neoklassiska analysen av marknadskraft är att "deadweight loss" räknas som ett...absolut...problem, medan problemet bara diskuterats för en enstaka marknad. Ifall utbudet av glass minskar och efterfrågan är inelastisk uppstår en dödviktsförlust. Där slutar den neoklassiska analysen som Mankiw tar upp, men aktörernas beteende slutar inte. För, om folk inte konsumerar glass lär de konsumera något annat, investera i företag eller (i praktiken) investera pengarna genom att ha de på banken. I båda fallen ökar konsumtionen, vilket också ökar konsument- och producentöverskotten i dessa industrier. Detta måste tas med i välfärdsanalysen av den första marknaden, om vi följer den neoklassiska analysen. Då uppstår frågan, är efterfrågekurvorna "sämre" (mindre elastiska (eller?)) i dessa marknader än i den första? Om de är det, är monopolisten drag dåligt (men ändå inte lika dåligt som dödförlusten säger), men om de inte är det är dennes drag positivt; företagaren slutar använda resurser för en viss industri som istället är mer värdefulla på något annat ställe.

Alltså, problemet med analysen av dödviktsförluster är att ekonomerna verkar anta att utöver den enda marknad som påverkas så är marknaden helt perfekt (så att ingen marknads dödviktsförlust kan förändras i storlek). Men om det inte stämmer - vilket vi lugnt kan säga är fallet - måste ju alla prishöjningar för en enskild marknad leda till ytterligare effekter, vars helhet inte går att veta utan att ha undersökt de andra påverkade marknaderna. Detta gäller även för marknader där det finns externa effekter; det går inte att bara analysera dessa marknader för att veta vad som är effektivt, man måste även se till de andra marknaderna som också har dessa effekter. Den neoklassiska analysen är för tillfället något för enkel för att vara komplett.

Ovanstående analys innebär dock inte att marknadsmakt, som fenomen, inte kan vara ett problem. (Här håller jag med Mises, istället för Rothbard.) Vad jag vill få fram är att det inte är så fullt enkelt att veta om en firma använder sin marknadskraft negativt eller inte.

Men, om vi går vidare, hur ofta menar Mankiw att det här problemet uppstår? Det finns tre faktorer som kan skapa monopol:

• A key resource is owned by a single firm.
• The government gives a single firm the exclusive right to produce some good or service.
• The costs of production make a single producer more efficient than a large number of producers. (s. 317)

Det första scenariot inträffar väldigt sällan i dagens miljö; Mankiws enda exempel är De Beers, som har 85% av diamantmarknaden idag. Historiskt verkar ett sådant monopol aldrig ha uppstått på marknaden. Det företag som jag hört skall ha varit närmast var Rockefellers Standard Oil, vilket skall ha producerat 91% av all olja i USA. Men, enligt Wikipedia minskade denna dominans innan företaget blev åtalade av den federala staten:

Due to competition from other firms, their market share had gradually eroded to 70% by 1906 which was the year when the antitrust case was filed against Standard, and down to 64% by 1911 when Standard was ordered broken up and at least 147 refining companies were competing with Standard including Gulf, Texaco, and Shell.

Thomas DiLorenzo skall dessutom ha skrivit en artikel som dessutom visar att Standard Oil och liknande stora företag under slutet av 1800-talet minskade sina priser mer än vad som skedde med andra varor. Jag har inte läst artikeln, men Don Boudreaux refererade till den för några år sedan, så det stämmer nog.

Det andra scenariot menar Mankiw är mer vanligt, vilket uppenbarligen stämmer idag.

Det tredje scenariot är något mer besvärligt. Enligt Mankiw leder en sådan struktur till naturliga monopol.

A natural monopoly arises when there are economies of scale over the relevant range of output. In this case, a single firm can produce any amount of output at least cost. That is, for any given amount of output, a larger number of firms leads to less output per firm and higher average total cost.

s. 318

Jag finner analysen om naturliga monopol något konstig. För, företaget får monopol för att det kan producera vid en låg kostnad när den producerar stora volymer. Men det skapar problem genom att det minskar utbudet. Men om den gör det får den inga produktionsfördelar, och då borde andra företag gå in på marknaden. Så, vad händer? Mankiw tar inte upp den här problematiken.

Vad skall man då göra med monopol? Mankiw tar upp fyra förslag: (1) reglera marknaderna med "konkurrenslagar" (förbjuda stora företag med antitrust-regleringar); (2) reglera en monopolists beteende, oftast tvinga den att prissätta till marginalkostnaden; (3) låt staten driva företaget; eller (4) gör inget alls. Överlag menar Mankiw att varje ansats har sina problem och fördelar, och ger inget odelat stöd till någon politik.

Nu har jag enbart gått igenom "monopol" i det här inlägget, men analysen gäller inte enbart för monopol. Egentligen gäller denna problematik för, i stort sett, alla marknader i samhället. Inget företag slutar att få kunder ifall den höjer priset med en krona, så problemet med marknadsmakt finns överallt. Att marknaden är imperfekt på detta sätt tas på stort allvar av många ekonomer, uppenbarligen. Själv ser jag inget större problem när jag handlar, så jag håller inte med. Om marknadsmakt är ett reellt problem (jag är öppen för det) verkar det förminskas av att neoklassikerna behandlar det som ett problem som gäller för alla industrier. De borde formulera sin teori något mer specifikt för de fall där marknadskraft är ett problem, samt hitta på ett bättre sätt att analysera problemen som följer från det.

Det enda moraliska dilemmat

Jag har skrivit lite om frågan om moral tidigare, och har tänkt att skriva en hel del till. Men, jag tror inte att den grundläggande moraliska frågan behöver så mycket bakgrundsfilosoferande som jag har avsikt att skriva om, så jag tänkte lägga fram resonemanget om det i det här inlägget. Allt jag skriver efteråt tror jag kommer att komma tillbaka till den här punkten.

Den poängen, är att man som enskild individ har ett, och endast ett, avgörande moraliskt val att göra, och att mer eller mindre alla moraliska frågor kan kokas ner till den här frågan. Jag är inte helt säker på det, givetvis, men rätt så. Vad består detta val av? Jo, det är att man kan välja mellan två goda saker:

• Att göra ens liv bättre för sig själv utan att orsaka någon skada mot andra, som man själv inte skulle tålt att andra orsakade mot en själv (i runda slängar); eller
• Att arbeta för att göra livet bättre för alla när detta innebär en kostnad för en själv, alltså när man handlar för det allmänna bästa, men när det är negativt för en själv.

Något förenklat skulle man kunna säga att detta val står mellan att agera (rationellt) egoistiskt och (rationellt) utilitaristiskt. Det här är snarlikt det perspektiv som Nietzsche och Rand vände sig emot, nämligen tanken att valet stod mellan att agera omoraliskt (egoistiskt) och moraliskt (altruistiskt). Men, att agera egoistiskt, utan att skada någon annan, är inte omoraliskt; och att agera altruistiskt är inte det mest moraliska. Istället så är det moraliskt att uppnå sin egen lycka, men än mer moraliskt att hjälpa alla att uppnå sin högsta lycka. Så, återigen, det fundamentala valet man som en rationell individ ställs inför är att hjälpa sig själv eller att hjälpa alla kännande varelser som finns.

Det här perspektivet säger inte, som utilitarism, att det bara finns en moralisk skala, utan flera. Som jag förstår det egoistiska perspektivet ovan så innebär det inte att man enbart uppnår sina egna mål, utan att man inte utsätter andra människor för en viss skada. Skada definierar jag här som all den skada man kan utsätta andra för, utöver den som man som rationell individ skulle åsamka andra för att alla likvärdiga individer skulle kunna få leva under samma rättigheter. Jag skulle nog hellre definiera det enbart i den smärta som krävs för att alla skall kunna leva ett egoistiskt liv utan att kunna skada andra, men det verkar vara något besvärligare och längre att skriva ned. Alltså, etisk egoism innebär att, jäkligt förenklat, att man gynnar sig själv samtidigt som man inte förstör för någon annan. Att gynna sig själv innebär dock inte att man måste missgynna andra, vilket varit huvudpoängen i ekonomi sedan François Quesnay och Adam Smith.

Utilitarism däremot erkänner bara en moralisk skala, den att lycka är bra och att lidande är dåligt. Givet att man kan mäta lycka och lidande i mängd och magnitud, jämföra dessa känslor mellan individer, så kan alla handlingar klassificeras i två läger: de som tenderar att maximerar lyckan och de som inte gör det. Rent praktiskt kan vi nog aldrig uppnå det förra, men jag tror att i nästan alla praktiska frågor är en utilitaristiskt ansats den mest moraliska. Varför? Jo, för att jag som individ föredrar i regel att maximera min egen lycka, även om det innebär lite lidande (jag kan tänka mig att gå till tandläkaren istället för att leva med tandvärk resten av livet). Om jag då accepterar den här logiken för mig själv, varför inte då acceptera den för alla andra också? Även detta går säkert att uttrycka på ett mer exakt sätt, men i grund och botten är det enkelt: det bästa som finns är för att alla kännande varelser genom tiderna kan få ha det så bra som möjligt. (Man kan även se utilitarism som preferens-utiliatarism, som att man försöker uppnå ett maximum av folks egoistiska preferenser, vilket inte behöver innebära att man maximerar lyckan i världen.)

Vad innebär detta då? Jo, i grund och botten handlar det om att det finns två sätt att leva, båda moraliska, men att det ena är mer moraliskt än det andra. Jag gissar att det mest moraliska perspektivet aldrig kommer att bli fullständigt dominant; att varje individ väljer att agera mer egoistiskt än utilitaristiskt (för att det är vad en rationell och moralisk individ skulle gjort), och att alla moraliska dilemman kan förstås utifrån det här perspektivet. Det senare är kanske bara jag som är fast i mitt eget perspektiv, så att jag bara kan se alla praktiska moraliska konflikter utifrån det här perspektivet.

Om några socialdemokrater eller sossar läste den här bloggen skulle jag säga att det i princip innebär att ni först borde lära sig att inte orsaka någon skada för andra, och för det andra att lära sig vad det är som skapar mest lycka för alla. I båda fall misslyckas de med det idag. För libertarianer innebär det att vi borde vara mer aktivistiska av oss, och mer öppet förespråka en radikal förändring av politiken i en frihetlig riktning vilket både leder till ena målet målet, men också till det andra.

Jag har begränsat mig lite i inlägget. Jag har inte tagit upp något om problem att det inte finns någon sann moral, så egentligen pratar jag bara om vad jag själv tycker är moraliskt och mer moraliskt. Ett, kanske viktigare, problem är att det inte är helt klart vad egoism och utilitarism innebär i praktiken, alltså att det finns så stora problem med att veta vad det rationellt egoistiska eller utilitaristiska är, att det är svårt att göra avvägningar mellan dem.

Lite om Astrid Lindgren-fallet

Niclas Wennerdal delade med sig av en länk (på facebook) till Läkartidningens intervju med narkosläkaren som stått i centrum i "Astrid Lindgren-fallet", där narkosläkaren blev åtalad för att ha dräpt en förtidigt född flicka. Från att narkosläkaren blev arresterad har det här fallet hållit på i nästan tre år, och slutade när tingsrätten ogillade åtalet, nu den 21 oktober.

Artikeln går igenom vad som hänt från hennes perspektiv och är klart värt att läsa. Den visar på några av de systemfel som finns inom den svenska poliskåren och rättsväsendet. Nedan följer några talande utdrag.

– När vi hade hunnit halva ronden ungefär så klev det in fyra poliser i skinnjackor på avdelningen. De pratade först med min chef, som kom och hämtade mig och sa att det var några poliser som sökte mig. »Jaha«, sa jag. Jag förstod ingenting. Jag hade vittnat i en rättegång om en barnmisshandel några månader tidigare. Min chef frågade om det kunde ha något med det att göra. Jag sa att jag inte visste.

När narkosläkaren frågade poliserna vad det hela rörde sig om, om hon kanske hade gjort något, så fick hon bara veta att hon skulle följa med.

– Jag sa att jag ju ville veta vad jag hade gjort. Och jag sa att innan jag går måste jag skriva färdigt mina anteckningar, vad jag har ordinerat. Det fick jag bara göra för halva antalet patienter, för sedan var de tvungna att ta med mig. Jag fick klä om till civila kläder, men jag behövde inget mer, sa de. En kvinnlig polis fanns hela tiden mindre än en meter ifrån mig. Det var väldigt underligt alltihop.

Såväl narkosläkaren som hennes chef var både förvånade och upprörda, poliserna ville till att börja med inte ens säga vart de skulle föra henne.

...

– Så blev jag hänvisad tillbaka in i cellen. Jag frågade hur länge jag skulle sitta där. »Tills du har berättat vad du har gjort.«

...

Vid det första förhöret som försvarsadvokaten var med på frågade narkosläkaren vad det var för skillnad på mord och dråp, men det kunde inte förhörarna redogöra för.

– Advokaten fick gå in och förklara, det tyckte jag var mycket, mycket märkligt. Några som ska förh­öra mig om ett mord och inte vet skillnaden på mord och dråp. Advokaten blev väldigt upprörd.

Narkosläkaren fick med sig ett visitkort av advokaten.

– Jag hade det i fickan, det var det enda jag fick ha där i cellen. Och så fick jag sova på en galonbrits med en filt över mig, med lampan tänd. Det var inte så mycket till sömn.

...

Under dagen kom Björn Hurtig, som sedan varit hennes försvarsadvokat hela tiden. Förhören fortsatte, och narkosläkaren säger att hon då hade hunnit rekapitulera en del och kunde berätta lite grann av vad hon kom ihåg, även om det inte var särskilt mycket.

– Redan då så uppstod ett jätteproblem. De som förhörde mig förstod inte vad jag sa för att jag råkade använda en del ord som jag inte tänkte på att översätta till vanlig svenska. De förstod till exempel inte »natriumklorid«. Visste inte vad det var, utan de började kalla det för ett gift. Jag försökte förklara att det var vanligt koksalt som finns i tårar och finns på bordet ibland som vanligt salt, men de förstod inte. Den som förhörde mig var en ung civilanställd kvinna. Hon visste inte vad en respirator var, hon kunde inte räkna procent, hon förstod inte när jag skulle förklara olika läkemedel. Till slut sa jag att det är väldigt svårt för mig om jag ska dra hela min utbildning, som består av ganska många år, för dig här i ett förhör. Då sa hon att jag inte skulle vara oförskämd utan jag skulle förklara vidare.

...

Narkosläkaren berättar att under den veckan hon satt i arresten på polisstationen så var lampan tänd dygnet runt.

– De kom in och öppnade dörren ideligen på natten, när jag skulle försöka sova.

På torsdagen fick narkosläkaren veta att hon skulle på häktningsförhandling på fredagen.

– Sista natten så var det en polis som tittade till mig. Han sparkade med sina stålhättor på dörren varje gång och skrek att jag skulle ställa mig upp, så att han skulle se att jag levde. Till slut när han hade gjort det varje halvtimme så orkade jag inte. Då kom han in i cellen och sa att jag var tvungen att ställa mig upp. Jag sa att jag ska på förhandling i morgon, jag måste få sova, jag förstår inte varför du ska ha mig att stå upp varje halvtimme här på natten. Då slängde han ner mig på britsen, in i väggen, och sa att om jag inte förstod det så kanske jag förstod det efter det här. Det är ju ren tortyr.

...

Inledningsvis var det åklagaren Elisabeth Brandt som höll i utredningen. Narkosläkaren säger att det var först under häktningsförhandlingen hon fick en sammanhängande bild av vad anklagelserna bestod i.

– Att jag hade begått ett barmhärtighetsmord. Att jag inte hade orkat se den här sjuka lilla flickan, och därför hade jag givit henne en dödlig dos av tiopental.

Jag sa att natriumklorid var det enda jag hade sprutat på flickan den sista dagen. Då sa Elisabeth Brandt: »Natriumklorid! Här hör ni hur hon pratar om gift! Hon har använt gift!« Jag försökte säga att natriumklorid inte är något gift men fick höra att jag försökte förklara bort mig. Jag kände att inte ens här förstår de vad jag säger. Finns det ingen som jag kan få prata med som kan någonting? Som är sjukvårdsutbildad på något sätt. Åklagaren påstod att eftersom tiopental inte fanns skrivet i journalen så hade jag gett det. Jag tänkte hela tiden: »Är detta Sverige?«

Artikeln fortsätter med åklagarens klåpaktiga beteenden under rättegången och har mer om polisernas motbjudande beteenden. Nu kan man kanske förstå deras reaktion som att den kom ifrån en situation där de trodde sig ha att göra med en barnamördare, men just att de hade makten att bete sig så illa mot henne talar för att det finns systematiska problem med rätten idag. Det är ju inte olagligt för polisen att arrestera folk, frihetsberöva dem och komma undan med att de gjorde ett misstag, så det borde inte förvåna en att folk i den positionen inte behandlar folk i deras makt med respekt. Det är verkligen galet att tillåta några - även om de sägs vara till för ens säkerhet - ha sådan makt över andra. Visst, våra polisers beteende är inget jämfört med vad de egyptiska svinen håller på med, exempelvis, men det säger bara att det egyptiska systemet är mer galet än vårt.

Annat galet: En sosse tyckte att det fanns för många facebook-grupper som stöttade den åtalade läkaren, så han startade en för åklagaren, Elisabeth "Vad är salt" Brandt. Inga argument läggs fram för att det finns skäl att tro att åklagaren faktiskt varit kompetent. Det blir inte någon förundersökning av åklagaren som tog över, Peter Claeson; visst, det är rätt som överåklagren Eva Nilsson säger att "åklagarens bedömning av bevisningen som ledde till beslut att väcka åtal inte behöver vara felaktig även om domstolen gjort en annan värdering av bevisningen och ogillat åtalet", men är det inte just en förundersökning som behövs för att se om det faktiskt fanns tillräckliga befogade bevis? Peter Claesson är själv säker på att han gjorde rätt.

Varför jag inte tror det finns en skapare

Jag har inte diskuterat religion så mycket på bloggen, och det längsta jag skrivit om det var en hypotes till varför det existerar. I det här blogginlägget tänkte jag skriva om gud, och varför jag inte tror att denne existerar, eller ens verkar vara rimlig. Med gud menar jag inte vilken gud som helst utan just en skapare, en som planerade att världen skulle existera och fick den att göra det, men som själv inte är skapad av något annat; en intelligent första rörare eller primus motor. Det har ju funnits idéer om andra gudar, odödliga varelser med väldiga krafter men som inte skapat världen, men svarar på böner och ser till att skörden blir bra. Asagudarna, exempelvis. Dessa gudar håller jag mig undan ifrån och kommer enbart diskutera gudar som den kristna guden och andra gudar som liknar denne.

Varför enbart diskutera den här idén om gud? Det finns ju många uppfattningar om gud - varenda objekt verkar vid något tillfälle ha trotts vara en gud av någon annan - så det finns många gudar att diskutera. Men på något sätt verkar just den eviga guden som alltid har funnits vara av större vikt än den gud som blev framslickad av en gigantisk ko från en isstod. Mer filosofiskt intressant, kanske? Eller så är det bara av att ha levt i den västerländska (kristet influerade) miljön som får mig att anse det. Eller så är det så att människans rationella sinne har lyckats hitta naturliga förklaringar för hur det mesta i universum fungerar - allt från moral till planeternas formation - vilket har "trängt ut" gud från det mänskliga sinnet, så att det är endast som Existensens skapare gud kan vara en nödvändig hypotes. Allt annat är förklarat.

Så, finns gud? Såvitt jag vet, nej. Varför? Det finns, såvitt jag känner till, inga vetenskapligt dokumenterade händelser som pekar på guds existens. Eller, om någon, som enbart ville förstå världen, skulle försöka förklara den, skulle denne inte postulera att en gud skapat den.

Det verkar som att den här grundinställningen - tro inte på det som det inte finns bevis för - verkar vara den mest förnuftiga. Motsatsen leder en inte till att tro på bara en viss gud, utan på alla gudar (samt att alla gudar är påhittade!), vilket borde vara fullständigt orimligt. Att bara tro utan grund leder en till att tro på ett motsägelsefullt allt och intet.

Men, det finns ju ett stort antal observationer som vissa menar pekar på att en gud finns, snarare än att det inte finns en gud. Självaste universums existens, menar vissa är tillräckliga bevis för att dessa blivit skapade av en varelse; det kosmologiska argumentet. Men detta argument, även om det är sant, visar inte att den första orörda röraren, det som orsakar sig själv, är en intelligent varelse. Det finns, utifrån det argumentet, inget rum att säga mer än att det finns något, och att det alltid funnits. Ett annat känt argument är att det verkar osannolikt att fysikens konstanter, som är så exakta, men verkar vara något godtyckliga, skulle kunnat ge upphov till den värld vi lever i, om inte en gud bestämt vad de konstanterna är. Även om det argumentet stämmer, leder den inte till att tro på en viss gud, dock (och tveksamt ifall denne är god). Och argumentet missar att existensen kan vara så stor att det finns olika fysiska världar med olika fysiska konstanter; eftersom vi är tänkande varelser måste vi ha uppstått i en miljö där de fysiska konstanterna tillät oss att existera. Andra argument bygger på att det finns komplexa saker, och det är svårt att förstå hur dessa komplexa saker kom till utan att någon ännu mer komplex varelse skapade dessa. Om man accepterar detta argument borde man ha svårare att förklara Guds existens än människornas, så det leder ingen vart. Dessutom finns det ett flertal förklaringsmodeller för hur mindre komplexa saker kan ge upphov till mer komplexa saker.

Det finns många fler argument, vissa sämre än andra, men alla verkar brista vid någon punkt.

Skulle det då kunna finnas en gud? Alltså, att inte tro på en gud handlar om att det inte finns tillräckliga bevis just nu för att tro, men det säger inte nödvändigtvis att en gud inte skulle kunna existera. Som att någon har en tom låda, och man har ingen aning om vad som är i den. Skulle det vara omöjligt att det finns en groda i lådan? Nej, det är en teoretisk möjlighet. Men, det finns ingen speciell anledning att tro att det är en groda i lådan, istället för att den innehåller en bok, en kortlek, en sten eller inget alls. Hur är det då med gud, skulle det teoretiskt vara möjligt att det finns en gud, som skapat naturens lagar, satt de i rörelse och låter bli att avslöja sig för oss människor?

Jag är väldigt tveksam till det. Detta för att existensen av en intelligent skapare kräver att detta intellekt ändå tänker, och tänkande kräver en process, alltså existens av något. Samtidigt som skaparen uppstår, måste alltså något annat också existera. Och då verkar det helt enkelt, för mig, osannolikt att en intelligent varelse bara sådär börjar existera, istället för något enklare. Om guds existens kräver existens, då verkar det som att en existens med bara enklare saker (vad nu minimum av existensen skulle kunna vara) är mer trolig. Jag har något svårt att förstå en värld där Gud bara ploppar fram.

Däremot har jag full förståelse för världar där en gud uppstår genom en långsam process. Väldigt intelligenta robotar med möjlighet att skapa svarta hål eller simulera världar låter inte alltför omöjliga. Men dessa robotar skulle inte vara gudar, som i första orsaker. Arkitekten av the Matrix är ju något av en gud, men hans existens är inte svår att förstå. Det finns förresten några som argumenterar för att, eftersom det är möjligt att skapa ett väldigt stort antal simulationer, borde vi inte utgå från att vi lever i en? För egen del tänker jag mig att i brist på bevis att vi är i en simulation, är det mer rimligt att tänka oss att vi lever i den första (eller översta) av världar.

Men, tillbaka till gud! Det verkar som att det inte finns en skapare, att existensen har kommit till på något annat sätt. Själv tänker jag mig att existensen alltid existerat; ingenting kan inte skapa något. Jag har ingen aning om vad varandets ultimata natur är, förutom att det på något sätt är, men denna okunskap ger mig inte några skäl att tro vad som helst om hur det kommit till. Gud, som förklaring av universum och existensen, är inte speciellt hjälpsam; dess existens borde öppna upp fler frågor än vad den besvarar.

Signalering inom politik: minimilöner

Det finns ett antal argument för att införa minimilöner, men här tänkte jag inte bemöta de argumenten eller ta upp vad den sortens politik ger för konsekvenser. Här tänkte jag ta upp, vad som verkar vara ett motiv för vissa förespråkare av politiken. Detta motiv är att vilja signalera till andra att man bryr sig om de fattiga - vilket inte behöver innebära att man faktiskt gör något bra för dem.

Vilka är det då som uttryckt en sådan inställning till politiken? Jo, nationalekonomer. Men låt mig vara lite mer exakt. I oktober 2006 gick 659 ekonomer ut och sa att minimilönen i USA borde höjas, då det, enligt dem, skulle hjälpa fattiga låginkomsttagare utan att få några negativa effekter som kritikerna pekar på. Daniel Klein och Steward Dompe frågade dessa ekonomer varför de intog den här ställningen. 95 personer svarade och det är några av dessa som verkar ha visat att de använder politiken för att kunna signalera till andra om hur mycket de bryr sig om de fattiga.

Varför tror jag detta då? Jo, i artikeln som Klein och Dompe skrev ställde de följande frågor:

Q4: Regardless of how you responded to the previous questions, please indicate your view of the following statement: An increase in the federal minimum wage to $7.25 would generate net benefits for workers and the overall economy through its effects on broad socio-political mechanisms, such as those involving the character of the polity.

Q5: If you agreed with the previous statement (in Q4), kindly tell us how you think about those socio-political mechanisms (a few words, or, you are welcome to elaborate and to cite recommended sources).

För den första frågan svarade 74 individer att de höll med om påståendet, medan 7 svarade att de inte gjorde det - resten lät antingen bli att svara eller gav kvalificerade svar. För nästa fråga fick de in 66 svar, varav de publicerade 22 som de menade var representativa. Av dessa fanns det fyra svar som ganska direkt antyder om att författarna var för politiken delvis av signaleringskäl:

Alan Blinder: I would not put large weight on this, but I think that to some extent attitudes and mores matter. Regardless of Pareto efficiency, we do not allow indentured servitude or child labor. Similarly, a $7.25 minimum wage would state that society deems it wrong to pay less.

Catherine L. Mann: The electorate recognizes the widening distribution of income, especially as evidenced by CEO pay and Wall Street salaries and bonuses. The legislative drive to raise the minimum wage is less about the economic impact, which in fact is likely to be very small, and more as a signal of the electorate's concerns with the growing disparity in economic outcomes.

William Van Lear: Suggests a society committed to fairness and recognizes that power has a role in determining outcomes.

Bernard Wasow: A low cost demonstration of concern for low wage workers that causes little damage. Elicits a buy-in by low wage workers to the polity.

Ett liknande svar kom ifrån en av de främsta signatörerna av uppropet, och det togs med som ett appendix till artikeln:

Ronald G. Ehrenberg: As you know I teach labor economics classes and my text book has a long discussion of the minimum wage. I believe the employment effects of the minimum wage would be small, but I also believe the effects on reducing poverty would be small. A targeted program, such as expanding the earned income tax credit would be a much more effective way of reducing poverty.

Economic analysis provides the tradeoffs. It does not dictate policy decisions. The minimum wage was the first piece of protective labor legislation at the federal level and it is symbolically very important as an indicator of public concern for those down at the bottom of the skill distribution/income distribution. In a world with tax cuts for the wealthy (including me) and indexing of lots of other programs (e.g. social security), I believe it was important to increase the minimum wage for symbolic reasons.

Det verkar mer än tydligt, när jag läser om dessa svar, att dessa ekonomer delvis bryr sig om vilja skicka ut ett budskap, och möjligtvis att då inte i främsta hand faktiskt stå för en politik som hjälper. Det här är dock bara ett motiv, och att ha det säger inte mycket om den bakomliggande frågan om minimilöner är bra eller inte.

Nu kommer frågan, varför kan inte dessa ekonomer stötta en annan politik som gör det bättre för de fattiga? Varför stöttar de en politik som enligt ett fåtal av dem, men ett flertal av alla andra ekonomer, troligtvis har vissa problem för just de fattiga de vill hjälpa? Är det politikens krav som gör det omöjligt att stötta en annan politik, att det är bara minimilöner som är politiskt gångbart där de är? Kanske. Ehrenberg är inte ensam om att en annan politik, om den vore gångbar, vore bättre:

Jennifer Ball: I would NOT support an increase in the minimum wage if our society had a system of income subsidies to bring those living below a decent standard of living up to that decent level. Because our society does not do this, I believe raising the minimum wage is better than doing nothing. I agree raising the minimum wage has some drawbacks, both material and philosophical. Ideally, a rational and fair income subsidy program would exist. If one did, I'd support abolishing the minimum wage.

Så, sammantaget kan man nog säga att idén om signalering ändå kan förklara vissa individers politiska ställningstagande i den här frågan. Troligtvis inte för andra än , såvitt jag kan se, ett fåtal ekonomer, men det är intressant att veta att även dessa låter sig påverkas av dylika överväganden.