Om John Högströms argument för att införa rösttvång

På Newsmill ondgör sig John Högström, en doktorand i statsvetenskap, över att det blev ett så lågt valdeltagande i helgens val i Västra Götaland och Örebro. Vad är skälet till detta? Högström lämnar vad som ser ut som tre argument för detta:

Ett så lågt valdeltagande är oroande för den svenska demokratin, eftersom den allmänna rösträtten är en del av den representativa demokratins hörnstenar. Ett högt valdeltagande ses allmänt som viktigt i ett system där folket väljer sina representanter genom val. Är valdeltagandet lågt så kan däremot demokratins legitimitet ifrågasättas.

Han verkar alltså argumentera för att ett lågt valdeltagande är dåligt (1) i sig eftersom rösträtten är så viktig, (2) för att det anses vara viktigt att många röstar och (3) för att demokratin kan tappa legitimitet. Högström utvecklar inte något av dessa argument (om det första verkligen var ett argument, vilket jag är osäker på) i fortsättningen av hans artikel där han istället raskt går in på att komma på en lösning på vad han ser som ett problem. Hans lösning är att tvinga folk att rösta, att införa en så kallad röstplikt.

Vad som är intressant med Högströms argument är att han bara utgår från att när en demokratisk stat verkar legitimitet så är hans första instinkt inte att försöka se varför folk slutar lita på staten, och försöka hitta lösningar på dessa underliggande problem, utan istället att försöka få det att se ut som att folket har lika mycket förtroende för staten som förr. För att komma med en liknelse: om det blev svalt i ett rum och folk började frysa (vilket ses som något negativt) går inte Högström fram och letar efter ett drag i rummet eller dylikt, utan försöker bara ändra tecknen på termometern, så att folk bara skall tro att temperaturen är bra i rummet. Antingen det, eller så tror Högström att en demokratis legitimitet automatiskt stärks av att fler tvingas att rösta. Vilket fantastiskt system är då inte demokrati? Om folk visar sig ogilla det på något sätt, tvinga dem att göra annorlunda i vad de än gör och det kommer få väljarna att ändra uppfattning om demokratins för- och nackdelar.

Om demokratier fungerade på det sättet, vore det en god anledning till att fråga sig om inte systemet är fel i grunden.

En annan sak som är intressant med Högströms argument är att han bara tar för givet att lågt förtroende för svenska staten i sig är negativt! Han måste antingen tro att det, i dagens debattklimat, inte krävs något sådant argument eller så anser han för egen del att det inte behövs. I båda fallen är det värt att påpeka att det demokratiska systemet inte har några som helst drag som kan rättfärdiga det utifrån universella principer. Det stora rättfärdigandet som görs för demokrati är ju inget annat än att majoriteten tycker om det. Andra argument som används för att rättfärdiga demokratin - som att det är bra för tillväxten eller att det är rättvist - har inte visat sig vara korrekta eller visat sig tjänas bäst av demokrati än andra system (som anarkokapitalism). Det finns alltså inga bra skäl att utgå från att demokrati är ett speciellt bra system värt att bevara.

För egen del tror jag att Högström har fel i sak; de flesta ser nog inte det här låga valdeltagandet som en näsknäpp mot demokratin. Politrucker gör det säkerligen. Men kommer de flesta ens bry sig om hur många som röstade i ett omval i endast två delar av landet? Gissningsvis inte.

H/T Niklas Wiklander

En litteraturlista för praktisk liberalism

För den som vill lära sig lite om libertarianism och om det fria samhället så finns det ingen brist på litteratur. Undersökningsområdet är gigantiskt och kan ses ur flera olika perspektiv. Men ändå finns det viss litteratur som är mer relevant än andra, och då tid är dyrbar kan man inte ta till sig allt, varför jag tänkte det skulle vara bra med en litteraturlista. Först bör jag dock ta upp några listor som mer rutinerade libertarianer sammanställt.

About Market Anarchism av Roderick Long
Anarcho-Capitalism: An Annotated Bibliography av Hans-Hermann Hoppe
Classical Readings on Anarchy av Justin Ptak
Political Economy and Public Policy II (hette förr "The Economics of Anarchy") av Peter Leeson
Readings on Anarchy av Art Carden

Den som ger sig in i den här litteraturen har att läsa ett bra tag framöver. Min egen lista tänkte jag presentera tematiskt.

Om människan
För att kunna förstå samhället gäller det att man förstår människan som en social varelse. Här skulle jag rekommendera The Moral Animal av Robert Wright, The Selfish Gene av Richard Dawkin, Endogenous Morality av Bruce Benson samt Robin Hanson om signalering (här, här, här och allt han skrivit om det på sin blogg). Temat som knyter samman texterna är hur våra moraliska åsikter fundamentalt vilar på ekonomiska överväganden, först hur evolutionen skapat ett moraliskt fundament och sedan hur vi anpassar detta till livet i samhället. Moral må vara något som man kan tala om som en etisk disciplin, men rent praktiskt styrs den av de begränsningar man finner av ens miljö. Vilket ändå är okej, då människan har ett genetiskt och skulle även kunna ha ett socialt intresse i att vilja alla människor väl, om än att intresset inte sträcker sig så otroligt långt.

Om ekonomin
Den första boken jag kan rekommendera här är Capitalism av George Reisman. Många rekommenderar Mises Human Action eller Rothbards Man, Economy, and State, och även om de är bra föredrar jag Reisman eftersom han talar om något så viktigt, nämligen produktionen av välstånd och dess förutsättningar. Då den är lite mastig kan jag rekommendera att bara läsa de viktigaste kapitlen: kapitel 4 (grundläggande om arbetsfördelningens fördelar), kapitel 5-B (om pristeori), kapitel 6 (några ekonomiska lagar, eller uniformitetsprinciper som han kallar det), kapitel 7 (om prisreglering), s.414-7 (om kostnad och kopplingen till marginalnytta), 14-B (om löner, pristeori). Som komplement fungerar Rothbards Power and Market utmärkt, samt de två första kapitlena ifrån Man, Economy, and State.

Den andra boken jag kan rekommendera är The Voluntary City editerad av David Beito, Peter Gordon och Alexander Tabarrok. Denna tar upp hur olika saker som idag sköts av staten förr producerades privat, exempelvis "socialförsäkringar", undervisning, domstolar och vägar. The Independent Institute har hållit ett seminarium om boken, se här. Andra bra böcker på det här temat är From Mutual Aid to the Welfare State av David Beito, Good Money av George Selgin (se föreläsning här) och Education Without the State och The Beautiful Tree av James Tooley.

En tredje riktigt bra bok om samhället och ekonomin är The Rational Optimist av Matt Ridley. Utöver att förklara hur välstånd skapas, och hur det beror på arbetsfördelning och handel, går han kort igenom människans historia och ger en bild av hur människan utvecklades. Dessutom undersöker han några rädslor vissa har om framtiden, som att maten eller naturresurserna skall ta slut, och finner överlag att det finns rationella skäl att tro att mänskligheten kommer lösa dessa problem. Lyssna på en intervju med Ridley här. Två böcker som kör lite på samma tema som Ridley är När människan skapade världen av Johan Norberg och Världens verkliga tillstånd av Björn Lomborg.

Om staten
Några bra texter här är Robert Carneiros A Theory of the Origin of the State, Murray Rothbards Anatomy of the State och Martin van Crevelds The Rise and Decline of the State. Dock är den "stat" som Creveld och Carneiro diskuterar olika; Carneiro skriver om "stationära banditer" medan Creveld skriver om lagstiftar-/våldsmonopolister. Kort sammanfattat säger Carneiro att "stationära banditer"/stater uppkom när en grupp erövrade en annan grupp och när det erövrade området hade fler ekonomiska resurser än andra fria områden. Creveld säger att stater, som byråkratiska organisationer med våldsmonopol, uppkom i Europa efter medeltiden när kungarna slagit ut de konkurrenter som fanns - de fria städerna, adeln, Hansan och kyrkan. Rothbard ger en beskrivning av dagens stater, som är både stationära banditer och våldsmonopolister, och hur dessa fungerar och behåller sin makt.

Om det statslösa samhället
För ett tag sedan skrev jag ett längre försvar för anarkokapitalismen, där jag tog med en del litteratur. Här följer litteraturen, dock utan någon närmre beskrivning, som finns i det andra inlägget:

Law, Legislation and Liberty vol. 1 av F.A. Hayek
The Structure of Liberty av Randy Barnett
Extraterritoriality - Its Rise and Its Decline av Shih Shun Liu (se en utmärkt recension här)
Law and revolution: The Formation of the Western Legal System av Harold J. Berman
The European Miracle av Ralph Raico
The European Miracle av Eric Jones
To Serve and Protect, To Arbitrate or to Litigate och The Enterprise of Law av Bruce L. Benson
Public Choice and the Economic Analysis of Anarchy av Benjamin Powell och Edward Stringham
Private creation and enforcement of law, Law as a Private Good och Anarchy and Efficient Law av David Friedman
Viking Age Iceland av Jesse Byock
An American Experiment in Anarcho-Capitalism: The Not So Wild-Wild West och The Not So Wild-Wild West: Property Rights on the Frontier av Terry L. Anderson och Peter J. Hill
Somalia: Economy Without State av Petter Little
Better Off Stateless: Somalia Before and After Government Collapse av Peter Leeson
Somalia After State Collapse: Chaos or Improvement? av Benjamin Powell, Ryan Ford och Alex Nowrasteh
The Law of the Somalis av Michael van Notten

Av dessa rekommenderar jag främst någon av Bruce L. Bensons båda böcker, artikeln av Powell och Stringham samt Barnetts bok.

Som ett sista tips, kan jag rekommendera i princip allt som Eliezer Yudkowsky skrivit, men i synnerhet hans mästerverk Harry Potter and the Methods of Rationality. Detta då han ofta skriver om ett vettigt sätt att förhålla sig till informationssökande och hans texter fungerar därför som en utmärkt guide för den som vill tänka rationellt i allmänhet. Dessutom är boken så otroligt spännande och alltigenom lysande! Mycket bättre än originalet.

Ingen bestämmer

När det gäller samhällsfenomen bestämmer ingen enskild individ eller organisation på egen hand hur de skall vara. Varje individ och organisation är nämligen begränsade i sitt handlingsutrymme av vad andra människor ställer upp på att göra eller accepterar. Detta gör att när någon enskild person tar ett beslut kan denne bara välja mellan de valmöjligheter som kommit till tack vare alla andras handlingar. Man skulle förstås kunna försöka bryta mot de förväntningar som finns, men även ett sådant val begränsas av vilka straff andra sätter upp ifall man bryter mot diverse regler (som normer och lagar).

Uttryckt såhär abstrakt kanske de flesta håller med mig om att samhället i grunden saknar någon enskild vilja som bestämmer över vissa fenomen. Men förr vissa konkreta fall så finns det viss populära uppfattningar om att så faktiskt är fallet. Här tänkte jag slå hål på två sådana myter.

Myt: De stora oljebolagen bestämmer vad priset på olja är.

Felet i den här uppfattningen är att den inte tar i beaktning att en varas pris bestäms utifrån interaktionen av både säljarna och köparna. Även i de fall där köparna är ensamma om att sälja en viss vara eller tjänst har de inte möjlighet att tvinga folk att köpa deras varor till ett visst pris; folk kan alltid låta bli att köpa varan helt och hållet eller, om det är en viktig vara, skära ner på hur mycket de konsumerar av den. Det är inte ens i monopolföretagens intresse att sätta vilket pris som helst på sina varor just eftersom folk kan välja att inte köpa deras varor vid det nya höga priset. Givetvis, företaget kommer att sälja produkten för det pris som den gör störst vinst på, men detta pris kommer att delvis vara bestämt av den efterfrågan som finns för produkten. En monopolist kan bestämma hur mycket den vill producera och låta marknaden bestämma priset, eller bestämma priset och se hur mycket marknaden är beredd att köpa för det, men den kan inte göra båda.

Om då ett företag i monopolställning inte kan bestämma priset för sin produkt, så är det än mindre troligt att oljebolagen skulle kunna bestämma priset för sin produkt. För utöver de ovan nämnda problemen med det så är inte oljebolagen styrda av samma organisation. För att det ens skall vara teoretiskt möjligt att oljebolagen skall bestämma priset på oljan så måste de ju faktiskt ha en gemensam plan för hur det skall gå till. Det finns trots allt rätt många företag i flera länder och de har alla än så länge inte ingått i en global kartell.

Myt: En diktator, till skillnad från en demokratiskt vald regering, kan få saker och ting gjorda eftersom denne bestämmer över staten.

Det här argumentet vet jag inte om det är så populärt. Jag har bara hört det en gång för länge sedan på gymnasiet och en gång på ett möte med Grön Ungdom, men jag minns argumentet som att de flesta höll med om dess giltighet. Men, kan verkligen diktatorer agera speciellt fritt? Faktum är att även deras beteende är väldigt inskränkt av den politiska miljön, av hur många som stöttar honom och hur många som skulle kunna stötta honom. Diktatorn måste nämligen ge belöningar till den maktbas som stöttar honom, och hur mycket han ger bort och av vilken sorts belöningar det är beror på den politiska miljön, och ifall han skulle låta bli att belöna sina vänner skulle dessa avsätta honom och tillsätta en annan diktator. Detta förklarar för övrigt varför diktatorer ofta har dåliga ekonomier; de skulle kanske kunna tjäna mer i skattepengar på att ha mer tillväxtfrämjande regler, men de sitter mycket mer stabilt vid makten om de istället plundrar vad folk skapar och ger bort det till sin maktbas.

Det här är förstås bara två fall, men de pekar på att även områden där man ofta tänker sig att någon enskild person eller grupp har kontroll så är denna kontroll begränsad av andras uppfattningar och handlingar. I förlängningen innebär detta att ingen enskild händelse kan förklaras utan referens till alla andra händelser i samhället; det visar hur sammanlänkade vi alla är. Tyvärr ger detta väldigt negativa konsekvenser när vad som begränsar ens agerande bara bygger på andras irrationella tyckande, som med visst grupptryck för att man skall tro på diverse gudar eller dyrka politiska ikoner.

Den här sortens sammankoppling som allt ens agerande har bör förstås skiljas från en situation där alla fortfarande begränsas av andras handlingar, men där denna begränsning ger större frihet till alla involverade. Att ingen enskild bestämmer över andra, eftersom dennes beteende är bestämt av andras beteende, innebär ju inte att vissa i samhället faktiskt bestämmer över andra, i en annan mening av ordet.

Den politiska varelsen

Återigen levererar Zach Weiner ett humoristiskt mästerverk! För den som ännu inte läst igenom hans alster kan jag glatt rekommendera några av hans verk vilka förhoppningsvis får dig att läsa igenom allt annat han har.

En utmaning

Jag anser att min politiska ståndpunkt är rationell, att den bygger på en världsbild förankrad i de fakta som finns tillgängliga för oss idag samt de teoretiska modeller som bäst kan förklara samhällsfenomen. Dessutom tror jag att det politiska system jag stödjer, anarkokapitalism, inte bara är det enda system som är kompatibelt med att respektera folks individuella rättigheter utan är också det bästa tänkbara politiska system som finns utifrån ett utilitaristiskt system. Speciellt det senare skulle dock väldigt många ha något att säga emot, då det finns många bilder av att kapitalism är skadligt för större delen av befolkningen och att anarki bara leder till kaos. Men finns det några vettiga kritiska argument mot anarkokapitalismen?

Jag är kanske fast i min verklighetstunnel men jag har än så länge inte stött på någon sådan saklig kritik. Och, som framgår så tvivlar jag starkt på att det faktiskt finns. Därför tänkte jag nu utmana alla som tvivlar på anarkokapitalismens fördelar relativt alla andra politiska system att komma med bevis för att en rationell syn på frågan ger att vi borde förvänta oss att anarkokapitalismen är sämre än något annat system (som dagens). Jag utmanar alltså alla att visa att ett rationellt perspektiv visar att anarkokapitalismen är sämre än något annat givet system! Jag utlovar även en betalning på 1 000 kr till den som först kommer med ett sådant bevis.

Tyvärr går det dock inte att ha en sådan här utmaning utan lite regler. Den viktigaste frågan måste förstås vara: Vem bestämmer vad som är ett giltigt bevis och vad som inte är det? Här tänker jag mig att det skall beslutas av en domare som jag och den som accepterar utmaningen väljer tillsammans. Det skulle även fungera med ett flertal olika domare som vi väljer gemensamt, och att deras majoritetsbeslut gäller. Då reglerna kan ändras med tiden är jag givetvis öppen för förslag om andra arrangemang - kanske låta en kommitté samhällsvetare avgöra frågan?

Jag har även några krav på vilka sorters bevis jag accepterar. Jag gör denna gallring för att förhoppningsvis öka standarden på svaren. Vad jag kräver är att den som antar utmaningen kommer med en artikel, bok, längre bloggpost eller annan text som uttryckligen säger sig visa anarkokapitalismens relativa brister utifrån ett utilitaristiskt perspektiv eller att denne skriver en kort text som visar på primärmaterialets relevans för utmaningen. Det går alltså inte att hänvisa till en text som kritiserar en viss aspekt av anarkokapitalism (eller libertarianism, eller laissez-fairé) men som inte också uttalar sig om dess relativa brister, såvida inte den kopplingen görs klar. Dessutom måste, förstås, texten ha referenser där den gör uttalanden som inte stöds av någon annan del av texten. Kommer den exempelvis med historiska uttalanden måste dessa givetvis kunna bevisas med hänvisning till annan litteratur. Utöver det har jag inga krav.

Min sista regel är att domaren måste ta hänsyn till min kritik av den litteratur som min motpart hänvisar till. Detta innebär rent praktiskt att domaren får ta hänsyn till den text som min motpart kommer med och mitt svar på denna. Det är inte nödvändigt att skriva det, då det borde vara givet implicit, men jag kommer att vara fri att kritisera varje del av resonemanget som kritiken bygger på. En regel som torde vara rimlig för min del är att närhelst jag kommer med en kritik måste denna vara i harmoni med vad jag ger för kritik på andra områden.

Det kan vara värt för de som funderar på att anta min utmaning att undersöka dessa två foruminlägg där jag går igenom lite om vad jag anser vara vettig kritik mot anarkokapitalismen, samt allt jag skrivit om ämnet på bloggen och i synnerhet då detta långa inlägg och referenserna som jag ger där.

Det här fina vadet kommer jag med främst för att väcka uppmärksamhet till den enorma och, till största delen, okända litteratur som anarkokapitalismen vilar på. Mitt mål är att förhoppningsvis få folk att se det vettiga i att tillåta folk att gå ur svenska staten, att det inte finns några praktiska invändningar mot att låta folk pröva på att leva fritt.

Anarkokapitalism och utilitarism

The problem of precisely how continuously to raise the productivity of labor, to make possible an ever increasing production and enjoyment of goods per capita, is what I call the economic problem.

...

In effect, the remainder of this book can be summarized as demonstrating a single proposition: in every possible way, with no valid objection, the solution for the economic problem is [laissez-faire] capitalism.

- George Reisman, Capitalism

Anarchist institutions cannot prevent the members of a sufficiently large and impassioned majority from forcing their prejudices into private law codes and so imposing them on the rest of us. But they make it far more difficult and expensive, and therefore more unlikely, than under governmental institutions. Anarchist institutions cannot guarantee that protectors will never become rulers, but they decrease the power that protectors have separately or together, and they put at the head of protection agencies men who are less likely than politicians to regard theft as a congenial profession.

For all these reasons I believe that anarchist institutions, if they can be established and maintained, will be better than any government, even one initially limited and constitutional.

- David Friedman, The Machinery of Freedom

Många liberaler, och här tänker jag speciellt på de praktiska liberalerna, ankorna och några minkar, har en något avog inställning till utilitarism. Å ena sidan drar sig inte liberalerna för att använda utilitaristiska argument för sin sak, men man säger oftast att utilitaristiska argument inte är tillräckliga för att rättfärdiga kränkningar av individuella rättigheter. Dessutom har många liberaler bilden av utilitaristen som den reglerande och frihetsinskränkande "planeraren", då dessa också inte drar sig för att använda utilitaristiska argument för sin sak. Och om man inte har den bilden av utilitaristen, så verkar man tro att i ett utilitaristiskt samhälle kommer sådana "samhällsplanerare" att få bestämma över alla. (Se exempel här.) Men är denna inställning rättfärdigad?

Den viktigaste frågan i det här avseendet torde vara vad för politik utilitarismen förespråkar, eller om det är möjligt att ha kunskap i frågan över huvud taget. Om vi inte kan veta något eller har otillräcklig kunskap om lycka och hur denna maximeras är frågan förstås enkel. Utilitarismen är då ett ideal som inte går att uppnå. Men detta verkar inte vara fallet då, även om den inte är perfekt, så kan vi nog säga några saker om lycka, som att folket i riktigt fattiga länder är mindre lyckliga än folket i rika länder. Om detta är både intuitionen och vetenskapen om lycka (om jag får kalla den det) eniga (dock menar vissa forskare att folket i ännu rikare länder inte är nämnvärt lyckligare än de i redan rika länder, frågan är dock kontroversiell). På ett mer individuellt plan, är det inte rimligt att den som tagit en dos mdma kan vara ofantligt många gånger lyckligare än den stackarn som har tandvärk och känner det ila mellan tänderna? Om man bara ser på frågan öppet verkar det alltså rimligt att man kan göra jämförelser mellan människor om hur lyckliga de är, om än högst imperfekt.

Vad är det då den här politiska filosofin förespråkar? Det här beror väldigt mycket på hur mycket kunskap man har. En utilitarist kan göra fler uttalanden om vad som vore en bra politik beroende på hur väl denne förstår hur samhället och individen fungerar. Det är dock inte en frestande position att ha, för det är svårt att veta om det man tror sig veta om hur samhället fungerar är en korrekt eller felaktig bild. Det belyser dock bara hur svårt det är att veta något om hur samhället fungerar, vilket rent praktiskt innebär att utilitaristen måste vara extra försiktig med att komma med råd om vilka lagar och regler man vill uppmuntra.

Jag tror att om man utgår från det här perspektivet om att man har dålig kunskap om hur samhället fungerar så är det möjligt att försvara en viss form av anarkokapitalism. Jag tror dessutom att mer kunskap i frågan gör att anarkokapitalism ter sig än bättre som alternativ. Här tänkte jag kort ge några förslag till varför den andra punkten kanske stämmer.

Först och främst kan det helt fria samhället dra ut de största fördelarna av arbetsfördelningen. I ett sådant samhälle arbetar nästan alla genom att producera saker och tjänster åt andra och varje tjänst konkurrerar på ett plan med någon annan tjänst. I det, likt för stor del i dagens samhälle, har varje person, i sin egenskap som producent, ett egenintresse i att skapa bättre saker för andra.

För det andra är människor helt fria att hitta på smarta sätt att lösa vissa olika problem på. Till skillnad från när staten gör saker kommer dessa försök endast att lyckas ifall de faktiskt fungerar. Detta innebär att det lär finnas större variation på lösningar för olika sorters sociala och personliga problem, vilket ökar möjligheten för att hitta riktigt bra lösningar, som sedan sprider sig genom att de blir accepterade av andra som riktigt bra.

För det tredje kommer ingen enskild person eller grupp ha makt över någon annan. Eftersom makt över andra endast kan vara bra ifall personen (eller systemet) med makt bryr sig om den maktlöse, har bättre kunskap än denne hur att förbättra dennes situation samt har ett starkare incitament att faktiskt använda den kunskapen och skapa något bra. På alla plan verkar det i regel vara bättre att låta individen planera sitt liv än en själlös och klumpig byråkrati göra det. Och även om byråkratin kanske är bättre än endast individen så är individen på marknaden inte oförmögen att ta hjälp ifrån andra för att lösa sina bekymmer.

För det fjärde går anarkokapitalismen att implementeras på en minimal skala, så att om det visar sig att anarkokapitalism faktiskt är ett mycket sämre samhällssystem än dagens, är den (högst eventuella) skadan som uppstår av ett sådant experiment begränsat.

Det finns fler och bättre argument för anarkokapitalism ur ett utilitaristiskt perspektiv, vilka jag tror jag skall ta upp oftare på bloggen i framtiden. Slutligen, här kommer en hyllning till det fria och polycentriska systemet i allmänhet.

Mer om objektiv moral

För ett tag sedan filosoferade jag lite kring idén om objektiv moral, där jag fann att objektiv moral troligtvis inte finns, och även om det fanns spelar det ingen roll eftersom den objektiva moralen inte är skriven i sten. Men, låt oss för stunden leka med tanken att det finns objektiv moral, och att denna är lika given som universums fysiska lagar. Den är dessutom nedskriven på en stentavla. Låt oss vidare anta att stentavlan är i rummet intill där du är. Om allt detta stämmer, vad skulle du förvänta dig är nedskrivet på tavlan?

Själv skulle jag inte förvänta mig något alls från andra, mer kända, stentavlor. Utöver de mer vimsiga lagarna om att dyrka ett visst övernaturligt väsen på ett speciellt sätt, skulle jag inte förvänta mig något kategoriskt fördömande av varken stöld eller att ljuga. Detta då jag lätt kan tänka mig hypotetiska scenarion där det skulle vara tillrådligt att göra detta. Inte ens att låta bli att mörda kan jag inte kategoriskt fördöma (även om jag vill det), tack vare hypotetiska exempel som övertygar mig om att det skulle kunna vara rätt att mörda någon. (Sedan kan man mycket väl strunta i hypotetiska exempel som irrelevanta för en praktisk moral, en lämpad för att leva ett gott liv, vilket nog alla filosofer gör, om inte i ord så väl i gärning.)

Jag skulle inte heller förvänta mig några ack så välanvända politiska floskler eller implicita antaganden från dagens upplysta samhälle. "Skattebetalad sjukvård till alla" skulle definitivt vara en överraskning. Likaså med "Du bör låta dig styras av majoritetens rädslor, vidskepelser och fördomar, så som de tolkas och formas av makthavarna".

Istället för dessa, mer konkreta och aningen historiskt betingade, påbud skulle jag gissa att på stentavlorna med universums sanna moral så står det endast två saker:

Lycka, allt annat lika, är bra.

Lidande, allt annat lika, är dåligt.

Varför detta? Jo, för så som jag formulerat det kan jag inte hitta något fall där jag på något sätt finner eller känner att lagen är fel. Och kan man inte hitta något fel med teorin samtidigt som det är den mest enkla förklaringen verkar det ju rimligt att den stämmer. Här bör man förstås vara försiktig med ens fördomar om vad man tror sig förstå om rätt och fel, samt om vad hjärnan kan säga till en är den enklaste förklaringen. Men låt mig illustrera med ett fall så kanske det blir mer troligt att jag har rätt.

Föreställ dig den mest vidriga varelse du kan. Detta skulle i mitt perspektiv vara någon som endast har som mål att förstöra och orsaka lidande för andra, och för sig själv, och som vid varje givet ögonblick tar tillfället i akt att på kort och lång sikt uppnå dessa mål. En sådan varelse, så abstrakt beskrivet, väcker dock inte de rätta känslorna, så låt oss anta att Josef Fritzl är en sådan varelse, för enkelhets skull. Rent instinktivt tror jag att de flesta av oss skulle vilja överösa Fritzl med lidande och förneka honom varje form av välmående, som straff för det brott han utsatt sin familj för. Men, skulle man verkligen vilja göra det, allt annat lika?

Låt oss säga, så klart rent hypotetiskt, att du hade möjlighet att inflika smärta och lycka till Fritzl, så mycket du önskade, men vad du gör skulle inte påverka hans beteende och ingen skulle få kunskap om det, inte ens du själv. Ceteris paribus innebär just att man endast ändrar på en variabel medan allt annat är som det annars skulle ha varit. Alltså, man uppnår inga mål, får inga extra känslor av att göra det ena eller andra. Den enda som påverkas, och det endast i den grad han upplever lycka och lidande, är Josef Fritzl, och då endast momentant; det påverkar inte hans beteende eller annan tankeverksamhet. Det finns alltså inte ett enda mål man vinner på att plåga, eller skänka glädje till, Fritzl. Då är frågan varför man inte skulle skänka honom lite lycka, det kostar ju inget.

Om ingen anledning kan ges till att inte sätta lyckomaskinen på max för en, från världen bortkopplad, mest ondskefulla varelse, då verkar det rimligt att faktiskt sätta den på max. Och med det som intuitivt bevis vill jag säga att Pareto-förbättrande handlingar, de handlingar där någon får det bättre utan att någon annan får det sämre, är moraliskt goda, och att dess motsats är onda. Detta borde förstås vara en truism, och är säkert så självklar för de flesta att om man bara berättar det i dess enkelhet kommer alla att hålla med om det.

Men, vad har den här kunskapen för praktisk nytta? Även om vi skulle anta att det nu faktiskt stod "Pareto-förbättring" på moralens stentavlor, och att dessa faktiskt existerade, vilket jag måste uppmärksamma läsaren om bara är ett antagande, går det att använda Pareto-förbättring som en praktisk måttstock i ens dagliga liv? Kanske inte alltför mycket, och det bland annat för att vi människor har aktiveringskostnader för att ändra ens beteende, vilket innebär att varje handling för något positivt och något negativt med sig. Och som pareto-förbättring är definierat så säger den inget om huruvida en handling som för med sig lite olycka samt mycket lycka är en bättre handling än att inte göra något alls. Det här skulle förstås kunna lösas ifall det fanns andra, lika givna moraliska lagar som säger när en viss mängd olycka kan bytas mot en viss mängd lycka (kanske när de är ekvivalenta? eller när lyckan är dubbelt så stor som lidandet? eller när den bara är större?).

Möjligtvis är det så att även denna filosofiska förfrågan inte ger större mening än vad dess egen aktivitet ger, men jag är inte så säker på det. Teori och praktik är ju inte varandras motsatser.