Är spelteoretiker rationella?

Det korta svaret är att det finns olika definitioner av rationalitet och att de är fast i sin. Rationalitet kan beskrivas som att försöka uppnå sina mål så gott som möjligt. Uttryckt i ekonomiska termer så är en rationell person en nyttomaximerare, en som korrekt identifierar hur denne skall uppnå sina mål och agerar därefter. Den här definitionen tror jag inte spelteoretikerna säger emot, men de skulle nog lägga till att de vet den korrekta metoden en rationell person kommer använda för att ta reda på hur denne skall agera. Det vill säga, de menar att för att vara rationell så måste man tänka på varje tänkbart vägval man står inför på ett rationellt sätt. Det är här som deras definition av rationalitet har gått från att beskriva den generella processen att uppnå ens mål till en specifik metod att fundera på hur man uppnår dessa mål. Och det är här som jag menar att de gjort ett misstag, att deras metod inte är bra för en rationell egoistisk individ. (De analyserar oftast hur egoister, personer som bara bryr sig om sin egen välfärd, agerar och det är med dessa som problemen uppstår.)

Denna metod spelteoretikerna menar att man skall använda sig av kallas, om jag får lov att översätta från engelskan, baklänges induktion. Denna går ut på att man, i ett spel, resonerar från slutet av spelet, ser vad den optimala strategin är för den sista spelaren, sedan för den näst sista spelaren givet att denne vet hur det sista draget ser ut. Sedan fortsätter man i samma stil till det första draget som står framför en. Nu finns det inte längre något att fundera på, givet att de motspelare man spelar med också är rationella, därför att de också har använt den här tekniken och "vet" hur spelet kommer sluta. Bryan Caplan belyser detta sätt att tänka genom att visa hur den gode kanslern/kejsaren Palpatine skulle ha kunnat använt metoden:

1. To become and remain Emperor, Palpatine needs a powerful but obedient apprentice, a rubber-stamp Senate, no external enemies, and no Jedi.

2. Since the external enemies are his main rationalization for amassing power, he kills them last using his powerful but obedient apprentice.

3. To push the Senate to vote him absolute power, he needs to survive an attempted Jedi coup.

4. To survive the coup, he has to trick the Jedi into attacking him when they are weak, then retaliate with a massive sneak attack. This also solves his Jedi problem.

5. To recruit his new apprentice, Anakin Skywalker, he has to trick him into preventing the Jedi coup.

6. To trick Anakin into preventing the Jedi coup, he has to do many things: offer to help him save his pregnant wife, build up friendship and trust with flattery over the years, manipulate the Jedi into bruising his ego by denying him the rank of Master, pretend to be a helpless victim of the Jedi, etc.

...

13. Palpatine gets himself voted Chancellor by promising to protect Naboo against the Trade Federation.

14. To make this happen, Palpatine covertly orders the Trade Federation to blockade and invade Naboo.

I just det här exemplet utgår dock Caplan från att endast Palpatine agerar rationellt (vilket troligtvis skulle gjort honom till en bättre regissör och manusförfattare än och George Lucas som utgick från att ingen i filmerna gjorde det). Men det visar förhoppningsvis ganska väl hur tänket fungerar. Vad är det då som är problematiskt med att använda det här sättet att analysera ens valmöjligheter?

Problemet belyses bäst genom att visa hur detta sätt att tänka leder till klart negativa resultat för en egoist. Ett exempel där bakvänd induktion går dåligt är i Centipede game, eller i en variant av det. I detta scenario så turas du och en motspelare att ta mynt från en hög med mynt. Ni kan välja att antingen ta ett mynt, varpå turen går vidare till motspelaren, eller två, varpå spelet tar slut. En "rationell" person som tänker bakvänt här kommer att ta två mynt, oavsett hur stor högen är. För att se detta, följ den bakvända logiken och se hur den "rationella egoisten" skulle agera i den sista omgången.

Ponera att det är ett mynt kvar i högen. Här är det självklart att man tar myntet, och det finns inget problem här.

Ponera att det är två mynt kvar i högen. Här har spelaren antingen valet att dela med sig eller ta allt själv. Eftersom vi antar att spelaren inte sätter något värde på moraliska värden som att dela lika eller vänlighet och bara vill maximera antalet mynt, så tar denne två mynt.

Säg att det är tre mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Fyra mynt. Återigen vet spelaren vad han kan förvänta sig att få om han tar ett mynt, då kommer motspelaren att ha tre mynt och alla "rationella" personer tar ju två mynt då. Bäst att ta två mynt.

Fem mynt. Jag hoppas att mönstret blivit tydligt vid det här laget; spelaren vet om hur en rationell spelare skulle spela i alla tidigare spel, så det är bäst att inte samarbeta och ta två mynt, eftersom motspelaren bara kommer att låta bli att samarbeta och ta två mynt nästa omgång. Alltså tar spelaren två mynt. Men, skulle man inte kunna samarbeta vid det här laget? Ta ett mynt och hoppas att motspelaren inte tar två? Kanske, men det skulle inte vara rationellt enligt en spelteoretiker.

Sex mynt. Spelaren vet nu om att ifall denne tar ett mynt är det allt han får, för han vet att det optimala draget för den andre spelaren i nästa drag är att ta två mynt, så att spelet avslutas. Därför tar han två mynt.

Femtio miljoner mynt. Spelaren tar två mynt.

Nu kommer frågan, uppnår man sina mål (maximera antalet mynt) genom att använda bakvänd induktion inför det här problemet? Det verkar inte så. När man testar hur människor agerar i sådana här och liknande spel, som återkommande fångarnas dilemma, finner man att människor tänker på ett helt annat sätt än det "rationella" sättet, och det går bättre för dem. Här försöker spelteoretikerna rädda sin hypotes genom att säga att människor är altruistiska, inte förstår bakvänd induktion eller helt gjorde misstaget att samarbeta eftersom de inte tänkt igenom problemet tillräckligt länge. Det krävs en spelteoretiker av hög rang att inse att det enda rationella att göra i en situation med en kolossal hög med mynt är att ta två stycken.

Det är här som man inte bör hålla sig fast vid en metod att vara rationell och istället titta på grundfrågan: hur tjänar jag så mycket som möjligt i den här situationen. Filosofen Eliezer Yudkowsky formulerade det väl i en kritik av en liknande del av spelteoretikernas bild av rationalitet:

First, foremost, fundamentally, above all else:

Rational agents should WIN.

Don't mistake me, and think that I'm talking about the Hollywood Rationality stereotype that rationalists should be selfish or shortsighted. If your utility function has a term in it for others, then win their happiness. If your utility function has a term in it for a million years hence, then win the eon.

But at any rate, WIN. Don't lose reasonably, WIN.

Det var Yudkowskys beskrivning av en mer realistisk version av fångarnas dilemma och ett återkommande fångarnas dilemma som fick mig att se att den bakvända induktionen inte är rätt metod för att agera rationellt, i vissa situationer (den kan ju fungera i andra). Båda artiklar är väl värda att läsa.

Jag vet inte riktigt om det är logiken bakom bakvänd induktion som gör det fel, eller att den bara används felaktigt. Det skulle kunna vara så att en rationell individ som använder bakvänd induktion resonerar så här: "Okej, mitt mål att få hälften av alla pengar i högen och de två sista, misslyckas, eftersom min motpart inte kommer att tillåta mig att göra det. Men, min motpart, som vill ha samma sak, vet också om att han inte kommer att lyckas ta de två sista mynten. Och när vi båda tänker på detta sätt leder det till att jag bara får en pytteliten del av hela högen. Men detsamma gäller för min motpart. Så, det kanske är bättre att satsa på ett mer realistiskt mål, som att få hälften av alla mynt i högen. Jag tar ett mynt i början, och då kommer min motpart också göra det." Man kan förstås tänka sig att ens motspelare är en klassisk spelteoretiker som inte ändrar sin uppfattning om vad rationellt spelande är, men eftersom denne inte vet om vad man har för uppfattning kommer denne att utgå från att man samarbetar och därför samarbeta tills det bara är två mynt kvar.

Jag vet inte riktigt vilket som är det mest optimala sättet att fundera på dessa situationer. Det kan mycket väl vara så att det inte finns något optimalt sätt att tänka på det, att varje sätt att se på det kan attackeras på något sätt. Men det verkar klart att det inte är rationellt att tänka som spelteoretikerna här.

Går vi mot mer eller mindre frihet?

En del libertarianer ser ganska pessimistiskt på statusen för våra friheters framtida tillstånd. Vissa menar att vi inte har något gott alls att förvänta oss från framtidens stater, dessa kommer bara växa allt mer och mer och bli allt mer inskränkande och påträngande. Kark, från Flashback, presenterar sina syn således:

Har precis lyssnat på det seminarium Robert Higgs hade om sin bok "Crisis and levithan" som finns att ladda ner från Mises.org. Han har granskat hur staten har vuxit i USA och hur eliten använt kriser som världskrigen, depressioner och nu senast kriget mot terrorn (seminariet var från 2003) för att accelerera expansionen av staten. Föreläsningarna och Higgs slutsats gjorde mig mycket deprimerad, eftersom mycket talar för att han har rätt. Han redogjorde för hur den logik Mises skrev om, det vill säga att den gyllene medelvägen eller mixade ekonomier oundvikligen leder till socialism eftersom det är följden av att interventioner staten genomför skapar nya problem som kräver mer interventioner och resultatet blir minskade friheter för individen och att staten växer. Att vända denna trend är nog inte möjligt och vi har nog att se fram emot att staten blir mer översittande, terapeutisk och rovgirig och att de alltid kommer veta var vi är eftersom det kommer bli lag på att alla har ett chip som går att spåra inopererat i kroppen.

Higgs föreläsningar är väl värda att undersöka, då de visar hur staten USA historiskt har vuxit genom kriser. Formeln för detta är väldigt enkel: under en kris växer staten mycket och efter att den är över minskar staten igen, men den går inte tillbaka till den tidiga storleken. Låt sedan ett antal kriser komma och gå och staten har vuxit rejält. Men, det han visar är bara en historisk tillfällighet för en viss period. Det går inte att bara ta hans exempel som grund för debatten då det finns andra perioder när friheten vuxit rejält.

Mitt favoritexempel för att visa en sådan period där friheten bara vuxit är 1800-talets Sverige. För att bara nämna ett fåtal: censuren över tidningar så gott som försvann efter att indragningsrätten gjorde det, det blev tillåtet att gå ur svenska kyrkan (om än att man måste tillhöra någon kyrka), ocker blev lagligt, från 1865 och framåt var Sverige som mest frihandelsvänlig med världen, inre och yttre pass slopades och överlag blev marknaden mycket friare. En längre lista skulle kunna göras, men detta borde räcka som exempel på att, även om stater tenderar att växa, finns det definitiva tendenser som går i andra riktningen.

Och hur är det då i vår tid? Om man endast ser på den ekonomiska frihetens utveckling, och om man tillåter att något sådant går att mäta på ett väl avvägt sätt, och har gjorts så, så är friheten högre nu än vad den var under 70-, 80-, och 90-talen. Detta enligt både Fraser Institute och The Heritage Foundation. Man ser det extra tydligt med hjälp av en graf:


Men, det går inte att glömma att friheten även har minskat, på vissa personliga plan, som genom sexköpslagen, kriminaliseringen av användning av narkotika och den senaste ökningen i statlig övervakning. Här kanske det inte går att göra jämförelser med vilken frihet som är viktigast och därför omöjligt att säga i vilken utveckling vi går i.

Detta till trots ser jag det som rimligast att anta att den personliga friheten har följt utvecklingen för den ekonomiska. Om detta är rimligt eller inte går att diskutera, men eftersom detta är det enda som vi för tillfället har någorlunda bra data över för att kunna göra jämförelser, så är den ökade ekonomiska friheten den enda som kan påvisas. Och detta gör att den globala utsikten blir ännu bättre, för den genomsnittliga ekonomiska friheten i världen har ökat, och därmed gjort livet lättare för miljontals människor, vilket Peter Leeson dokumenterat i en ny artikel. Huvudpunkten, som jag tror är det viktigaste inlägget i debatten om staternas tillväxt är den här grafen:

"Det där är annorlunda"

Ett vanligt argument mot privatisering av eller legalisering av något som nu är statligt styrt eller reglerat eller förbjudet är den retoriska frågan: "Tycker du att den här aktiviteten är som vilken annan aktivitet som helst?" Ett standardexempel är sjukvård, men det har även använts för droger, prostitution och polistjänster.

Invändningens främsta syfte verkar vara att visa att de flesta saker är normala, och dessa är det fullt okej att utföras av privatpersoner (i vinstsyfte) utan någon direkt statlig kontroll, men att vissa saker, de är helt enkelt annorlunda. Och dessa saker, de skall man hålla sig borta ifrån, eller låta staten sköta, gärna båda. Marknaden kan definitivt inte hantera det, såklart, för produkten/tjänsten är så helt olika "alla andra saker".

På ett plan är det här ett fullständigt korrekt argument: sjukvård, exempelvis, är som en produkt annorlunda än nagelklippare. Men nagelklippare är annorlunda än bilar, som i sin tur är annorlunda än pizzerior. Tar man en produkt på marknaden och jämför den med alla andra så är det helt enkelt en truism, en bagatell att säga att den inte är lik alla andra. Det finns biljoner olika produkter; det skulle vara en omöjlighet för alla att vara likadana.

Men det är givet att truismen även kan användas för att mena att den specifika tjänsten inte bara är unik gentemot andra produkter, utan den tillhör en klass av tjänster som är speciella eftersom användning/produktion av dem är farlig (och bör då skötas av staten eller vara helt förbjudet) eller för att marknaden, rent ekonomiskt, inte skulle klara av att producera det eller för att det föreligger något moraliskt tabu mot aktiviteten. Även här stöter man på problem eftersom det finns många produkter som produceras som är potentiellt farliga för dess konsumenter (som bilar och nikotin), och det finns många aktiviteter än de som nu är olagliga som för risker för ens liv med sig (som vissa sporter eller att skaffa barn), och det finns dokumentation på att marknaden kan effektivt producera nästan vad som helst.

Återstår då att aktiviteten känns annorlunda och har behandlats annorlunda av de flesta i samhället. Men det kan vara helt beroende av tid och miljö eftersom vi ofta är beredda att ta alla existerande institutioner för givna och som positiva vilket innebär att det känns konstigt med privat sjukvård nu, enbart för att den till största delen är statlig. Men det känns inte konstigt med privat plastikkirurgi. Och numera känns det inte konstigt med privata apotek. Så den här känslan är bara en känsla och säger ingenting om något i grund och botten är så besvärligt/farligt att det måste skötas av staten eller förbjudas.

Det verkar som att den här retoriska frågan bara är ett uttryck för folks konservativt accepterande av de institutioner som finns, eftersom de finns.

Vänstern i USA och deras ekonomiska kunskaper

EconJournalWatch har publicerat en studie av Dan Klein och Zeljka Buturovic som undersöker folks kunskaper i ekonomi och ser om det på något sätt är relaterat till studier eller ideologisk övertygelse.

Undersökningen gjordes genom att de lade fram åtta olika påståenden till varje person och frågade även vad för utbildningsnivå och ideologisk övertygelse (om någon) denne hade. För varje påstående kunde man hålla med starkt till att starkt motsätta sig det. Så länge man inte har en neutral position eller svarar att man håller med den position som författarna anser vara den rimliga positionen en välinformerad person skulle ta, räknas denne som ekonomisk oupplyst. Nedan följer de åtta påståendena och vilket förhållningssätt som räknas som mindre upplyst:

1. Restrictions on housing development make housing less affordable.
• Unenlightened: Disagree
2. Mandatory licensing of professional services increases the prices of thoseservices.
• Unenlightened: Disagree
3. Overall, the standard of living is higher today than it was 30 years ago.
• Unenlightened: Disagree
4. Rent control leads to housing shortages.
• Unenlightened: Disagree
5. A company with the largest market share is a monopoly.
• Unenlightened: Agree
6. Third-world workers working for American companies overseas are being exploited.
• Unenlightened: Agree
7. Free trade leads to unemployment.
• Unenlightened: Agree
8. Minimum wage laws raise unemployment.
• Unenlightened: Disagree

Resultatet är att utbildningsnivå inte har någon effekt på hur bra kunskaper man har inom grundläggande ekonomi, däremot har ideologisk övertygelse det. Nedan följer hur många fel en genomsnittlig person från olika ideologiska grupper svarade på åtta frågor:

Progressive (n=577) = 5,26
Liberal (n=742) = 4,69
Moderate (n=1086) = 3,67
Conservative (n=1423) = 1,67
Very Conservative (n=540) = 1,30
Libertarian (n=369) = 1,38

Genomsnitt för alla grupper = 2,98
(n=hur många som svarade)

Det som författarna menar att man kan ta med sig ifrån den här undersökningen är att vänstern, brett sätt, är okunniga om grundläggande ekonomiska frågor.

Nonetheless, we think that the measurement as-is captures something real. At least since the days of Frédéric Bastiat, many have said that people of the leftoften trail behind in incorporating basic economic insight into their aesthetics,morals, and politics. We put much stock in Hayek’s theory (Hayek 1978, 1979,1988) that the social-democratic ethos is an atavistic reassertion of the ethos and mentality of the primordial paleolithic band, a mentality resistant to ideas of spontaneous order and disjointed knowledge. Our findings support such a claim, all the caveats notwithstanding. Several of the questions would seem to be fairly neutral with respect to partisan politics, particularly the questions on licensing, the standard of living, monopoly, and free trade. None of those questions challenge policies that are particularly leftwing or rationalized on the basis of equity. Yet even on such neutral questions the “progressives” and “liberals” do much worse than the “conservatives” and “libertarians.”

Förvisso är det inte någon större förvåning att personer med vänsteråskådning inte håller med om vad ekonomer har att säga när det går emot deras uppfattningar. Det samma gäller för de flesta människor. Men eftersom deras åsikter får bestämma politiken (jag antar att resultatet skulle säga något liknande här i Sverige) för alla är det värt att poängtera att vi styrs, inte av ett smart eller klokt styre, utan av ett gäng som får makt för att de kommer med rätt lögner till folket.

Rationell ignorans i Sverige

De som röstar i politiska val har oftast inte speciellt starka incitament att läsa på om politik, eller om mer grundläggande saker som vad gör en viss politik bra eller dålig. Enligt ekonomisk teori följer detta av att det är en ytterst liten sannolikhet att ens röst skall påverka valet och därför spelar det troligtvis ingen roll om man röstar på Moderaterna, Vänstern eller Kalle Anka-Partiet. Eftersom det inte spelar någon roll vad man röstar på, varför lägga ned en massa tid på att bestämma sig vilket parti som är bäst att rösta på?

David Friedman illustrerar det här problemet, i The Machinery of Freedom, med en parallell och drar även en slutsats om vad denna okunskap har för effekt på kvaliteten:

Imagine buying cars the way we buy governments. Ten thousand people would get together and agree to vote, each for the car he preferred. Whichever car won, each of the ten thousand would have to buy it. It would not pay any of us to make any serious effort to find out which car is best; whatever I decide, my car is being picked for me by the other members of the group. Under such institutions, the quality of cars would quickly decline.

Så, istället för att bry sig om politik väljer den vanlige väljaren att lära sig saker som denne har nytta av. Men, även om detta incitament påverkar de flesta väljare, innebär detta att dessa i genomsnitt har dålig kunskap om politik? Det skulle ju kunna vara så att man bara läser lite mindre än vad man skulle gjort om ens röst hade effekt på valet. Vad gäller väljarnas ekonomiska kunskaper inom politik har detta undersökts av ekonomen Bryan Caplan i sin bok The Myth of the Rational Voter, där han jämför en genomsnittlig väljares och ekonoms kunskaper och åsikter och finner att, allt annat lika, är en statistisk väljare mindre kunnig än en statistisk väljare som har läst ekonomi. (En statistisk väljare och en statistisk väljare som läst ekonomi är bara statistiska konstruktioner och används för att utesluta olika former av snedvridningar som kan finnas som gör att ekonomer bara tänker på sitt eget bästa. Rent statistiskt undersöker man om två personer som allt annat ser väldigt lika ut vad gäller ålder, inkomst och dylikt får olika åsikter om den ena är ekonom.)

Bryan Caplans resultat är väldigt intressant då den verkar peka på att det finns ekonomiska incitament för att väljare inte skall orka ta reda på så mycket om politik - om än att Caplan har en något annorlunda förklaring till varför det är så. Men, hur är det med folks politiska kunskaper i Sverige? Kan svenskarna mer eller mindre om politik än jänkarna?

Det finns, såvitt jag vet, ingen undersökning som går lika mycket på djupet som den Caplan använde sig av, men det har gjorts en del undersökningar. En sammanställning av dessa undersökningar har gjorts av Henric Oscarsson och Sören Holmberg i rapporten Väljarkunskap. Rapporten lider av att de inte berättar hur många som varit med i undersökningarna, och de skriver inte hur säkra de är på resultaten, så man får tänka sig att det finns en viss felmarginal. Men även om man kan tänka sig att resultaten kan ha fel på 15% med att fånga den genomsnittliga väljaren, visar det att väljarna har mindre bra koll på ganska basala politiska frågor. Exempelvis visar rapporten att:

drygt hälften av alla de tillfrågade visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle vara med i EU eller inte, åren -91, -94 och -06. Sämst var det med väljarnas kunskap om centerpartiet som bara 29% år 1994 visste vad de stod för.

mindre än hälften visste vad de sju riksdagspartierna stod i frågan om Sverige skulle gå med i EMU eller inte, år 2002. Återigen var det sämst med kunskapen om hur centerpartiet stod, vilket bara 11% visste.

drygt fyra femtedelar visste 2006 att Spanien var med i EU.

tre fjärdedelar visste 2006 att riksdagen hade 349 ledamöter.

två tredjedelar visste 2006 att betyg endast ges ut först på höstterminen i årskurs 8.

nästan hälften visste 2006 att sossarna styrde Sverige 2002-06 som enpartiregering.

Av dessa frågor, och de andra som nämns i rapporten, kan jag bara säga att de två första säger något intressant. Detta för att dessa handlar om vad väljarna verkligen vet om partiernas politik, om vad de vill göra. Det är alltså mer intressant för en väljare, som vill göra ett rationellt val, att känna till partiernas ståndpunkter än att veta hur många ledamöter som finns i riksdagen. Den sista frågan ser ut att vara intressant, men är nog inte så intressant som man tror, eftersom sossarna hade makten tack vare ett implicit stöd från (v) och (mp), så en rationell individ behöver kanske inte göra alltför stor skillnad mellan en enpartiregering och en koalitionsregering. Just den här punkten togs upp av tidningarna när rapporten kom ut och tolkades då felaktigt som att drygt hälften av väljarna inte visste om att sossarna satt i regering, vilket är lite annorlunda än att inte veta om att de satt i enpartiregering. Rent praktiskt är det, som sagt, inte nödvändigtvis någon stor skillnad på de två.

Överlag säger alltså inte rapporten så mycket, men det lilla den säger verkar stödja tesen att väljare inte har så bra koll på politiken. Det här är något som borde undersökas bättre och med lite mer intressanta frågor som vad det totala skattetrycket är, vad en genomsnittlig arbetare betalar totalt i skatt, hur mycket av skatten som läggs på olika statliga projekt (som propaganda), vad de olika partierna tycker om olika politiska frågor (från Ipred till stöttandet av Hemslöjdsnämnden) och vad väljarna vet om dessa frågor (hur många kände egentligen till och förstod vad FRA-lagen var när den klubbades igenom). Jag tror att en sådan undersökning i bästa fall skulle visa att en väljare har någorlunda bra koll på de frågor och de partier de gillar, men är dåligt informerad vad gäller andra frågor och andra partier. I värsta fall har de fel även vad gäller sin egen favoritpolitik.

Men man bör ju även göra ett sådant test som det Caplan bygger sin forskning på, nämligen om väljarnas ekonomiska förståelse av vad viss politik för med sig för konsekvenser.

Med det här inlägget vill jag inte framstå som att veta mer än de flesta om vad politiker står i vissa frågor; jag erkänner snabbt att jag inte vet så mycket om vad partierna står i olika frågor och att jag troligtvis skulle gissa efter vad som verkar passa deras ideologi. Däremot skulle jag säga att jag vet mer om de ekonomiska effekterna av viss politik som förs i Sverige och som för med sig negativa konsekvenser som vissa antingen inte känner till eller vägrar förstå sig på. Att inte veta vilken politik som är bäst är annars ett starkt argument för att låta folk välja fritt själva, eftersom man då enklare kan ordna sitt liv efter vad som fungerar bäst, vilket endast kräver att man övertygar en själv om att förändra något till skillnad från livet i en demokrati där man måste övertyga hälften av befolkningen.

Pascals trossats

Får arbetare högre löner för att kapitalister tror sig tjäna pengar genom att ge bort dem?

Enligt historieprofessorn David Christian är svaret på frågan ja. För företagare kom, i början av förra århundradet, på att de kunde få sålt mer varor om de hade en större marknad att vända sig till och de kan skapa en sådan genom att öka sina anställdas löner. Detta skall förklara varför arbetarnas löner steg väldigt mycket. Detta resonemang för han fram i den annars eminenta föreläsningsserien Big History: The Big Bang, Life on Earth, and the Rise of Humanity. Följande är från föreläsning nr. 43:

In the wealthiest capitalist societies, 20th century capitalism evolved into a new form that we can describe as consumer capitalism. This constitutes I think one of the most important and fascinating transformation of the 20th century. So let me try and describe very clearly what I mean by consumer capitalism. Lets go back to Karl Marxs analysis of capitalism. He and his disciples had argued, roughly speaking, that as capitalism developed increasing numbers of people within capitalist societies would be impoverished. And their declining living standards would generate revolutionary movements that would eventually overthrow capitalist societies troughout the world. And now, writing as he did, in the 1840s and -50s and 60s, this was not a completely implausible picture of the world and his good friend Friedrich Engels, remember, wrote an astonishingly bleak account of working class life in Manchester. But from the perspective of the early 21th century it's clear that his prediction was wrong. Despite the spread of communist societies in the middle decades of the 20th century his prediction has been proved wrong, why? What happened, what went wrong with it? Well, what happened I think was this. As 20th century capitalist societies developed, instead of impoverishing their own working classes, as Marx had expected, the most succesful capitalist societies began to raise the living standards of their own popultions. And we can think of this as some sort of learning curve for the managers and rulers of capitalist societies, it's as if they were slowly learning the best ways of managing this new type of society.

Consumer capitalism raised the living standards of many in the richer capitalist countries rather than depressing them. Why? Well, Marx had missed something that eventually would be very clear to industrialists, such as Henry Ford, to economists, such as Johan Maynard Keynes, and to politicians, such as Franklin Delano Roosevelt. It was this: as productivity rose, as it began to outstrip popultion growth, producers found they had to work harder and harder to find markets for all the stuff they were producing. This is like the sorcerer's apprentice, they're producing so much stuff that eventually, for the first time in human history, the problem of marketing that stuff becomes the fundamental problem, rather than the problem of producing enough stuff. Early 20th century pioneers such as Henry Ford, began to perceive that if you're looking for new markets, wage earners themselves provided a huge potential market. But they could only purchase goods if wages rose. So what this meant was instead of making profits by cutting wages, and that's the model that Marx had in mind, perhaps the way to insure future profits was actually to raise wages. To insure that wage earners in your society could purchase all the goods you're producing with their labour. And this meant that, if this were true, it was in the interest of the capitalists to raise wages and increase consumption. Now, similar arguments were tested in the American New Deal, which put money into peoples pockets trough, for example, unemployment pay or huge state projects. These arguments were also developed in the works of economists, such as John Maynard Keynes, and we can see all of this as part of this sort of learning curve, of learning how to manage modern capitalism.

In the most developed capitalist societies, led by the USA, average consumption levels began to rise. In fact, in the US you can see this already in the late 19th century, creating, not the impoverished the working class that Marx had expected, but instead, a large affluent class of wage earners and professionals. And what that affluence did was to deflect the revolutionary zeal that Marx had expected to develop amongst wage earners. As wage earners became more and more prosperous, they became more contented supporters of a flourishing capitalism. In other words, the high living standards of flourishing capitalist societies, which was made possible by their rapidly increasing productivity have effectively deflected the revolutionary impulse that Marz believed would bring them down. So, what we are saying is that consumer capitalism means that capitalism in which wage earners are not just a source of profit, they are also an important market, with the result that consumer capitalism generates increasingly high material living standards for larger and larger percentage of the population in flourishing capitalist societies.

Det här resonemanget är rent nonsens. För att se detta, tänk på vad en kapitalist skulle tjäna på genom att själv köper sina varor för sina egna pengar. Gör han någon vinst genom att ge pengar till sig själv? Nej, för han äger redan varorna och pengarna så det är bara ett slöseri med hans tid att säga att han nu köpt sina varor - jämför det med att du försöker köpa dina möbler av dig själv och se hur mycket du tjänar på det. Skulle kapitalisten få en högre vinst genom att först ger bort pengarna till någon annan som därefter köper varorna? Nej, för det ger exakt samma effekt. Faktum är att det är värre, för de anställda använder ju bara en bråkdel (om ens det) av pengarna för att köpa deras arbetsgivares varor, så i realiteten skulle det vara som att slänga pengarna i sjön.

Dessutom steg lönerna för arbetarna innan 1900-talet, innan Christians "konsumentkapitalism" uppstått, vilket visas av löneutvecklingen som skedde i Sverige under slutet av 1800-talet, när industrialiseringen slog igenom:


Känner någon igen Christians resonemang från när ni gick i skolan? Jag har ett vagt minne av att jag fick höra samma saga när jag fick höra talas om Ford och att denne bara kunde sälja sina bilar genom att öka sina anställdas löner. Det är verkligen synd att Christian tog med detta då serien annars var riktigt bra.

Vad är det då som gör att lönerna stiger i ett kapitalistiskt samhälle? För att se detta, anta att ekonomin är i jämvikt och att alla som vill jobba är anställda. Nu kommer en entreprenör med en ny produktionsprocess som gör att mer kan produceras med lägre kostnader. För att kunna producera måste dock kapitalisten hitta några arbetare som är villiga att sluta sina nuvarande jobb för att börja på hans och därför måste han erbjuda dem högre löner för att vara villiga att göra det. Detta tjänar han själv på så länge som löneökningen han erbjuder inte är högre än vad han får tillbaka genom att ha lägre kostnader. Dessutom höjer han resten av samhällets reallöner genom att ge ut billigare produkter än vad som nu finns. Multiplicera den här processen med alla nya uppfinningar och förbättringar i produktionen och där kommer en förklaring till varför allas löner har stigit så mycket de senaste 150 åren.